Dagsnoteringar 2012 - 2013            (2010 - 2011)

Till menyn

 Till äldre noteringar                  

2013-10-13 söndag
För andra gången på kort tid påstår Dagens Nyheters ledarsida att Wikileaks har spridit hemligheter urskillningslöst, medan den tidning han närmast samarbetade med har varit mera omdömesgill. Antagligen är påståendet bara skakat ur ärmen i hopp om att ingen skall syna det. I vilket fall tycks det ingå i en märklig demonisering av Julian Assange som DN har bedrivit sedan en längre tid. En obegriplig förföljelse av en man som journalister redan av kollegiala skäl borde skydda. En man vars frihet, eller till och med liv, är i uppenbar fara enbart för att han utfört det som ingår i journalisters etiska kod att sätta främst: att med det fria ordet avslöja makthavares missgärningar. Några rader till Peter Wolodarski:

I en passus i dagens ledare om journalistik kritiserar du Wikileaks metod ”att osorterat släppa ut sekretesshandlingar i det fria”, till skillnad från den brittiska tidningen The Guardian som ”i varje publicering gjort en […] etisk prövning” när de hanterat liknande material. (Hanne Kjöller har tidigare påstått detsamma i DN.)

Läser man Julian Assanges självbiografiska bok från 2011 (sid. 254 ff. i den svenska pocketupplagan) får man en tämligen diametral bild.

”Telegrammen var sensationella, men inte färdiga för publicering. Vår organisation jobbade med hur de skulle presenteras, och var inte redo att hantera följderna av publiceringen. […] Alla vettiga journalister förstår att scoopet får vänta på att materialet är redo och att källorna är skyddade. Men inte på The Guardian. Reportern från nyhetsredaktionen hann knappt tillbaka till London från sin semester innan han började tjata om att publicera.
[…]
De stressade fram publiceringen utan någon hänsyn till alla viktiga frågor som rörde dokumenten – det gällde faktiskt liv och död. Tidningen var redo att köra på som giriga, vårdslösa, vi-skiter-i-allt-skurkar, utan att bry sig om vem som stod i vägen.”

Det skulle ju kunna vara så att Assange blåljuger, men eftersom han utförligt beskriver många detaljer i samarbetet med The Guardian, med kontrollerbara fakta – namn, tid och plats – så finns det ju möjligheter att journalistiskt titta närmare på saken.

I varje fall vore det ju olyckligt om ett påstående som indirekt rör hantering av källor i sig själv byggde på brister i källkritiken.

2013-09-30 måndag
Favoriten Erik Helmerson i DN är specialist på skenbart övertygande resonemang, mest dock sådana som en flundra kan bottna i. Det senaste greppet (DN 29/9) är att (i likhet med Reinfeldt) hävda att "välfärdsstaten står sig hyfsat" i Sverige trots allt vad vänstern beskyller regeringen för. Plötsligt har man glömt att detta egentligen måste ses som ett misslyckande för en regering som kom till makten för att utplåna "bidragssamhället", och som inledde sin gärning med att försöka svälta ut sjuka och arbetslösa under förevändning att "skapa jobb". För Reinfeldt, som utnämnt välfärden till en farsot i klass med aids, borde fiaskot upplevas som kollosalt. Dvs. om han inte vore politiker och kunde segla i alla vindar bara genom att vända på kappan. Några rader till EH:

Rabiata antisemiter som förnekar att förintelsen har ägt rum, i avsikt att urskulda nazismen, gör sig skyldiga till en rent logisk inkonsekvens, kanske utan att ens förstå det.

På ett analogt sätt är Fredrik Reinfeldt självmotsägande när han framhåller att det svenska välfärdssamhället inte alls har tagit så stor skada under hans tid som regeringschef. Inkonsekvensen följer av att hans innersta ambition sannolikt har varit att bekämpa välfärden. Den inriktningen är i varje fall klart uttalad och dokumenterad i hans beramade bok Det sovande folket, som han skrev som riksdagsledamot i mogen ålder.

Reinfeldt deklarerar där entydigt att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion” och beskriver i en dystopi ett framtida skräcksamhälle där ”välfärdsdöden” blir en livsfarlig epidemi ”fullt jämförbar med pest, smittkoppor och AIDS”. Skattefinansierad välfärd utöver vad som krävs för att förhindra ren svält skall inte förekomma i Reinfeldts idealsamhälle. Och man får säga att han i varje fall har arbetat med den målsättningen.

Att vår regering inte förmått uppnå Reinfeldts ideal får tillskrivas en lyckosam tröghet i systemen, kombinerat med motstånd från många håll mot den extrema ”liberalisering” som moderaterna drömmer om. Det arbetarrörelsen byggt upp genom decennier av kamp kunde inte helt sopas bort på några år. Så när Reinfeldt berömmer sig över att inte ha lyckats helt i sitt uppsåt så gnisslar det allvarligt i logiken.

Du är inne på en liknande linje i gårdagens DN när du hävdar att Sverige ligger högt i internationella jämförelser av olika välfärdsmått, i strid med vänsterns påståenden om att välfärden eroderar. Vi har visserligen tappat placeringar på några listor, men utifrån moderaternas målsättningar har vi uppenbarligen inte tappat tillräckligt många. I topp ligger vi däremot bland närmare 40 jämförbara länder i fråga om den kraftigaste ökningen av ekonomisk ojämlikhet under senare år. I dagarna hörde vi också att vi har en ”topposition” i fråga om relativ brist på vårdplatser på sjukhusen. Och det finns säkert en hel del annat för Reinfeldt att glädjas åt.

Vänstern har givetvis full rätt att kritisera varje form av försämring i välfärden och istället kräva förbättringar. Den som likt Reinfeldt däremot vill se välfärden reduceras kan knappast tillbakavisa vänsterns kritik genom att peka på att försämringarna bara är små.

I sin bok förefaller Reinfeldt tro att välfärden står i allvarlig motsättning till en positiv utveckling av ekonomin som helhet. Men redan en översiktlig blick på de kapitalistiska ekonomierna under den nyliberala epoken visar halten av den illusionen. BNP har visserligen ökat, men tillväxttalen har generellt sett varit lägre under nyliberalismen än tidigare, och upprepade finanskriser har periodvis skapat svårartade tillbakagångar. Det mätbara som har skett när välfärden har trappats ner är att de rika har blivit ännu mer extremt rika, och de fattiga har blivit fattigare. I övrigt får man leta länge efter nyckeltal som inte var mera positiva före nyliberalismen.

I sanningens namn finns det ytterligare en bevekelsegrund för nyliberalismen hos Reinfeldt, nämligen att komma åt alla latmaskar, och piska fram lite arbetsdisciplin i samhället. Att det inte finns några jobb ens till 400 000 energiska individer utan arbete, än mindre till latmaskarna, är inget som tycks störa den analysen. Den ekonomiska ”vetenskapen” vördar ju nämligen en dogm som säger att indragen välfärd ökar sysselsättningen. Att verkligheten blamant motsäger dogmen är inget som den teologiska ekonomin behöver fästa sig vid.

Jämförd med Reinfeldt i hans osannolika bok är Håkan Juholt en intellektuell gigant. Men det var Juholt som blev pajasen i media. Orsaken till det uteblivna mediedrevet mot Reinfeldt efter hans debila författarskap får man antagligen söka genom maktanalys.

2013-08-26 måndag
Några rader till en favorit på DN: Erik Helmerson:

En uppsnappad (inre) dialog:

- Se här i dagens DN: ”Jobb skapas av människor och företag, inte myndigheter” skriver Helmerson.
- Och vad är det för fel i det?
- Bara det att våra privata företag inte skapat några nya jobb netto på sjuttio år!
- ???
- 1940 sysselsatte privatföretagen i Sverige omkring tre miljoner människor, alltså i stort sett lika många som idag. Sedan dess har vi blivit tre miljoner fler människor i Sverige…
- Och vart skulle dom ha tagit vägen då?
- Ungefär hälften har fått anställning i den offentliga sektorn (bland annat i myndigheter) genom planekonomiska beslut av politiker. Den andra hälften utgör ökningen av antalet som inte arbetar alls.
- Men om den privata sektorn under så lång tid inte har behövt fler anställda, då är ju snacket om arbetslinjen som skall motivera folk att arbeta bara snömos? De enda nya jobben netto är ju då sådana som skapas genom kommunistiska metoder, oberoende av arbetsutbudet. Vad säger ekonomiprofessorerna om det här?
- Jag skrev till en av de mera prominenta, Lars Calmfors, och bad honom om en kommentar om saken, för den är ju knappast okänd för dem.
- Och vad sa han?
- Han svarade inte alls, och det är en begriplig reaktion av troende när någon ifrågasätter deras dogmer. Det finns ju inga argument! Ekonomin har blivit bra lik en religion, dessutom samma stödvetenskap för makten som teologin var en gång i tiden.

2013-08-20 tisdag
Återkomsten till verkligheten från en lång semester med alla dess förpliktelser "firades" med en kommentar till Richard Swartz, som i lördags (DN 17/8) skrev om Kinas stora behov - och oförmåga - att skapa betydande innovationer (i ekonomen Schumpeters mening). Oförmågan skulle bland annat bero på "censur, kontroll och politiska krav" från den kinesiska centralstyrningen. Innovationer kräver kapitalism och frihet. Swartz uppfattning illustrerar den allmänna föreställningen om hur våra egna länder producerar innovationer:

Din kolumn i lördagens DN om innovationers betydelse är tankeväckande på många sätt. Innovationer är ett centralt element i en dynamisk ekonomi, och du menar att ”bara ett kapitalistiskt-demokratiskt samhälle” kan frambringa sådana. Eftersom ”[i]nnovationer i Schumpetersk mening inte kan beställas fram” kommer det kinesiska samhällssystemet här tillkorta, liksom den sovjetiska kommandoekonomin en gång gjorde.

Säkert finns det olika typer av hinder och friktioner i det kinesiska systemet, men att stater generellt inte skulle kunna skapa innovationer i sina offentliga sektorer motsägs av erfarenheten. Det räcker att se på informationsteknologin, vars fundamentala innovationer utvecklades inom den offentliga sektorn i USA. En stor del av arbetet gjordes inom MIT med pengar från Pentagon (antagligen därför att skattemedel lättare kunde utverkas för försvaret) och av statligt avlönade forskare som inte fick någon del av de blivande vinsterna.

När utvecklingen efter många år och stora kostnader för skattebetalarna så småningom ledde fram till användbara produkter så överlämnades de till privata företag som stod beredda att ta hem vinsterna. En ”dynamisk metamorfos à la Bill Gates” blev mindre svår att förverkliga när infrastrukturen serverades betald (och Microsoft dessutom kunde knycka idéer från Apple). Internet skapades inom det synnerligen statliga CERN, och dess föregångare Arpanet var frukten av ett militärt forskningsprojekt i USA.

Många stora innovationer har alltså kommit till just för att de kapitalistiska grundprinciperna frångåtts och att staterna har skött finansieringen med allmänna medel. I Sverige är grundforskning i huvudsak en statlig affär hanterad av universiteten. Här finns istället kritik mot att den akademiska tekniken och naturvetenskapen inriktas alltför mycket på näringslivets kortsiktigare behov, via centralstyrning av sektorsforskningen.

Schumpeter var en betydande ekonom, men hans beviskriterier var i huvudsak hermeneutiska (=”det låter bra!”). Som teknisk amatör var han imponerad av de stora innovationerna, särskilt järnvägens tillblivelse. Han är inte ensam om att ha förbisett den mycket viktigare kontinuerliga utvecklingen, den som sker dagligen i miljoner små steg i alla världens företag. De spektakulära innovationernas effekt på hela ekonomier är mestadels övergående, medan de ständiga förbättringarna på bred front ligger till grund för den produktivitetsutveckling som i sin tur utgör basen för ekonomisk tillväxt.

IT-sektorn illustrerar tydligt denna verklighet. Datorn var förvisso en betydelsefull innovation (byggd på ett antal innovationer). Men dagens enormt kraftfulla datorprodukter, utvecklade i mängder av små, kontinuerliga tekniksteg, är i jämförelse med den ursprungliga innovationen betydligt mera avgörande, inte minst för den ekonomiska tillväxten. Denna massiva småstegsutveckling sker dessutom i många länder, och var någonstans den ursprungliga innovationen kläcktes är numera ointressant.

Japan har skapat världens ledande industrikultur och en av de starkaste ekonomierna, utan stora (Schumpeterska) innovationer men med hjälp av ständig teknikutveckling i små steg. Att Kina skulle kunna gå en liknande väg är väl inte särskilt osannolikt, trots allt byråkratiskt och politiskt gnissel i maskineriet?

2013-07-12 fredag
Erik Helmerson svarade kort, men som vanligt vänligt, på gårdagens mail. Han menade att argumenten för och emot rut var välkända, men att slutsatserna ändå blev helt olika. En replik:
[...]
Men det är argumentens hållbarhet som är olika, inte ”slutsatserna”. Och det löser rutförespråkare genom att aldrig bemöta argument (jag har prövat i fler än detta fall). Det är bara att testa: Kan det vara fråga om jämlikhet att den rikare tiondelen av landets kvinnor får skattebidrag för sin städhjälp? Inget svar! Är det något annat än en helt osannolik kriminalpolitik att muta brottslingar med skattebidrag för att få dem lagliga? Skulle vi inte anse sådana metoder rent absurda om de föreslogs för övriga brott? Inga svar! Kan det ens kallas grundläggande moral att försöka öka sysselsättningen genom att berika redan välmående? Underförstått svar: moral är på utgående i nyliberal politik.

Det fordras bara grundskolematte för slutsatsen att det offentliga skulle skapa betydligt mera sysselsättning om samma skattepengar användes direkt för att anställa städare som fick hjälpa personer med verkliga behov av hjälp. En stor del av rutpengarna går idag i stället till ökad bekvämlighet i välmående familjer (som min) och till ökade vinster för städföretag.

Det som kallas argument för rut är mestadels ideologisk demagogi avsedd att hindra folk att inse fundamentala fakta.

2013-07-11 torsdag
I en blänkare i dagens DN idag talar Erik Helmerson väl om rutavdraget. Nu är ju inte bara själva bidraget till välmående dubiöst i sig, man undrar varför borgerliga media (inklusive public service TV) ältar ämnet om och om igen. Det är som om man ville se hur långt in i absurditeten man kan driva argumentation och ändå vinna debatten. En kommentar till EH:

Att orden kan fördunkla tanken illustreras förträffligt väl i debatten om det kära rutavdraget. En flagrant överföring av skattemedel från mindre bemedlade till mera välmående framställs genom trolleri med orden som en sällsam välgärning.
 
I mitt hushåll har vi haft städhjälp två gånger i månaden under många år. När rutavdraget kom minskade beloppet i fakturan från städfirman i ett slag med 1 500 kr, en gåva från alla som själva inte har råd att anlita städhjälp. Inte bara vi utan också städfirmans ägare kunde sätta lite extra guldkant på tillvaron med hjälp av övriga skattebetalare. Städpriset ökade nämligen plötsligt från 350 till 437,50 kr/tim, vilket råkar bli 25 procent (sedan tillkom en post ”Administration RUT-avdrag” på 61 kronor och 25 öre).
 
Genom att märkligt enkelt kunna fördunkla simpla fakta framställs rutavdraget som en förmån som tillkommer alla. Men det är fortfarande bara runt en tiondel av hushållen (4 procent av befolkningen) som har möjlighet att utnyttja avdraget. Man kan utan större betänkligheter utgå från att den minoriteten tillhör de mera välbeställda i samhället, alltså medborgare som mer än väl har råd att betala sin egen städning. Rut kan alltså inte heller ha någonting med ökad jämställdhet att göra.
 
Ett rent befängt argument för avdraget handlar om att det gör svarta jobb vita. Man kan föreställa sig reaktionen hos den genomsnittlige rutförespråkaren om någon skulle förslå att alla kriminella borde åtnjuta bidrag för att bli laglydiga: brottslingar skall inte mutas utan straffas. Men när det handlar om skattebrottslingar som anlitat svart arbetskraft så blir en sådan belöning inte bara tänkbar utan direkt föredömlig, som ett medel att öka lagligheten. Grunden för det barocka tänkandet kan bara vara att skattebrott inte uppfattas som riktig kriminalitet (det är för många av dessa filosofer själva skatten som är brottet).
 
När högern en gång i tiden skulle hålla fattiga på mattan så hetsade man mot socialbidragstagare. Så kom det beramade 60-talet, och någon påpekade att Sveriges samlade socialbidrag kostade mindre än ett enda stridsflygplan, och att skattepengar var sådant som främst gick till företag och andra mindre behövande. Men tidvattnet skulle vända, och 2006 fick vi en borgerlig allians som till de föraktade bidragen också ville lägga försäkringsersättningarna från a-kassan och sjukförsäkringen. Genom att kalla försvararna av dessa försäkringar för ”bidragspartier” lyckades man vinna valet.
 
Men skattebidrag till 10 procent av de rikare hushållen i Sverige för att underlätta för dem att få sina bostäder städade av andra, det hör inte till de föraktade bidragen utan till de högst hedervärda. Absurt! är det lindrigaste man kan säga.

2013-06-26 onsdag
Dagens Nyheter skriver idag på ledarplats att Rafael Correas engagemang för Julian Assange och Edward Snowden knappast handlar om rätten att ha avvikande åsikter, utan om att vilja vara en nagel i ögat på USA. Men det kan lika lite vara DN:s intresse för yttrandefriheten som orsakar den här formen av nedlåtande ledarartiklar. Det måste vara frågan om någonting annat.

Jag har haft DN i fyrtio år, och kan erinra mig ha läst om ett fåtal politiska ledarfigurer som hotat det fria ordet i Latinamerika och som tidningen ägnat ordentligt utrymme: Ortega i Nicaragua (La Prensa-fallet), Chávez och nu Correa - förutom naturligtvis Castro, i sin egna division. I samtliga dessa fall handlar det om ingrepp av ett slag som inte alls kan mäta sig i kraftfullhet med vad de riktiga, manliga regimerna i regionen har presterat.

Ungefär vid samma tid som fallet La Prensa upprörde USA och Dagens Nyheter visade den USA-ledda, naziliknande regimen i El Salvador hur man verkligen tar itu med att döda det fria ordet, bokstavligen. En liten, liberal tidning i landet som hade fräckheten att förorda landreformer behövde åtgärdas. Det gjorde man med lyckat resultat genom att släpa ut två av tidningens medarbetare från en restaurang och hugga dem i bitar med en machete. En annan tidning bombades till tystnad, fast med bara ett dödsoffer. Inget av dessa mordiska brott mot tryckfriheten ansågs intressant nog att nämna i västliga medier.

Överhuvudtaget har de reaktionära regimerna i Latinamerika, och deras dödande i hundratusental av bönder och arbetare, av fackföreningsmän, präster och andra förkämpar för de fattiga, rönt måttlig upprördhet hos västvärlden, inbegripet hos Dagens Nyheter. När folken nu för första gången på 400 år börjar frigöra sig och samverka för att lindra fattigdom, förbättra sjukvård och skolor, då har ”demokratins förkämpar” inget bättre för sig än att demonisera ledarna för frigörelsen.

Med tanke på alla brutala ingrepp mot yttrandefriheten som DN genom åren låtit passera utan kommentarer så är det inte möjligt att det är mot Correas jämförelsevis oförargliga politik på det området som tidningen reagerar. Den enda förklaring som passar in i hela bilden är att DN avskyr verkningsfulla politiska åtgärder till förmån för fattiga.

2013-06-19 onsdag
Storbankernas ekonomer är den fasta punkten i tillvaron när media skall ge en auktoritativ vinkling av någon ekonomifråga. Då intervjuas dessa orakler med vederbörlig aktning och mestadels utan störande motfrågor. För en vecka sedan var det en kvinnlig privatekonom på SE-banken som under sådan vördnad intervjuades av DN.

Att dessa ekonomer i första hand är lobbyister för privata och vinstdrivande företag, och inte några allmänhetens tjänare, får en tragikomisk belysning i denna intervju. ”Svenska hushåll är rikare än någonsin” säger ekonomen och ser inga problem med skuldexplosionen ”eftersom hushållens tillgångar stiger än mer i värde”. Bortsett från att det omvända vore omöjligt, eftersom bankerna inte lånar ut mer än tillgångarnas ”värde”, så är detta ”värde” lika imaginärt som de luftpengar bankerna skapar för att underblåsa "värdeökningen".

Nu ligger det i ekonomens professionella roll att prata bort den bubbla som bankerna i hög grad är ansvariga för att bygga upp genom att ösa ut ”pengar” till medborgarna. Så länge bubblan växer gör bankerna enorma vinster, tiotusentals kronor per hushåll varje år, och när den spricker så kommer skattebetalarna in och räddar bankernas ägare från förluster. En journalist värd sin lön skulle ställa lite besvärande frågor när intervjun nått det här stadiet, men medierna är snarast medlöpare i det stora pyramidspelet.

Vad man kan konstatera av hela skuldproblemets hantering är att det tycks krävas ekonomexamen för att kunna göra sig blind för det som är alldeles uppenbart vid minsta eftertanke. Lånen till bostäder fortsätter öka, till och med ökningstakten har nu börjat förvärras igen. Under bara de tio senaste åren har skuldberget ökat till att bli tre gånger större än det totala skuldbelopp som byggdes upp från stenåldern och fram till 2000-talets början.

Under den korta tiden av ett decennium har bolånen som andel av BNP sålunda ökat från 25 procent till drygt 60 procent. Av det förstår man att skuldberget för länge sedan lämnat all förbindelse med den reella ekonomin. Vid nästa större lågkonjunktur kommer detta korthus alltså att rasa, med konsekvenser de flesta vuxna minns från 90-talets början. Det var då den breda nedgången för Sverige som välfärdsstat inleddes. Nästa gång kan förväntas bli än allvarligare.

SEB:s privatekonom har däremot förslag att erbjuda inför den kommande kraschen. Hon uppmanar fler att skaffa ”ett buffertsparande för oförutsedda utgifter”. Den lilla haken är att en buffert för att klara en sprickande skuldbubbla skulle behöva uppgå till belopp som de flesta löntagare inte är i närheten av att klara.

Men som marknadsföring av en bank det hela inte alls illa: fortsätt och låna på, det är ingen fara, men kom gärna till banken och sätt in lite pengar till en buffert!

På motstående sida i samma tidning citeras riksbankschefen Stefan Ingves (som inte har några vinstintressen i bubblan): "Det behöver göras mer för att motverka hushållens höga skuldsättning". Han tänker sig möjligheten att införa begränsningar för hur stora lånen får vara i förhållande till hushållen inkomster. Han är inte heller främmande för att i avkylande syfte avskaffa möjligheterna till skatteavdrag för räntor och att återinföra fastighetsskatten. Det finns i alla fall någon ekonom som tänker. Problemet är att åtgärder som är tillräckligt skarpa för att vända lånetrenden riskerar att bli en utlösande faktor för kraschen.

Men var finns den journalist som ställer den ena ekonomen mot den andra och problematiserar. I stället för att bara mumla samhällsbevarande teser ur den marknadsliberala katekesen.

2013-06-03 måndag
I förra veckan upprepade EU-kommissionen den varning för de svenska hushållens skuldsättning som redan hörts från alla håll, inklusive från Riksbanken och Finansdepartementet. Stefan Ingves använder riskbilden som argument för att inte sänka räntan, en underlåtelse som inte minskat några skulder, men antagligen spätt på arbetslösheten.

Anders Borg pekar på införandet av lånetak, och några andra diskreta restriktioner för bankerna, alltför veka för att vända den stigande lånekurvan. Troligen går han sedan hem och håller tummarna, med insikten att varje åtgärd som verkligen skulle ha effekt också skulle riskera att utlösa lavinen.

Det är inga små belopp av fiktiva pengar som bankerna skyfflat ut till medborgarna som bostadslån. På tio år handlar det om 1 500 miljarder kronor i ökade skulder (över 200 procents ökning!), ett belopp som givetvis saknar grund i den reella ekonomin. Svenska banker ligger följaktligen i världstopp i fråga om att tillverka luftpengar. Utlåningen är för de flesta av dem dubbelt så stor som inlåningen.

Inte ens hela stater kan låtsas bort sina skulder helt, något vi har lärt av den europiska lektionen under senare år. För privatpersoner är saken ännu mera ofrånkomlig: skulder skall någon gång betalas. En skuldbubbla som bygger på att någon betalar ett fantasipris för en bostadsrätt, i förhoppningen om att en ännu större idiot skall betala ännu mer när den skall säljas, spricker vid första bästa störning i systemet. Och då skall de verkliga (obefintliga) pengarna fram - eller konkursen verkställas.

En fråga som är märkligt frånvarande i media är vilken effekt denna dopning med imaginära pengar kan ha haft för ekonomin som helhet. Det handlar ju inte om småsummor, utan om en extra påspädning av den potentiella efterfrågan med 150 miljarder om året under det senaste decenniet. Alltså omkring 5 procent av BNP under vart och ett av åren.

Finns det någon ekonom som intresserar sig för om den svenska ekonomins synbarligen gynnsamma läge – och Anders Borgs belåtna min – till en del kan hänföras till dessa uppdiktade pengar? Alltså resurser som i en framtid först förhoppningsvis skall kunna produceras innan de kan användas för amortering?

För lekmannen tycks det som om ekonomer anammat den livsåskådning som det vinstdrivna näringslivet gjort till sin: Efter oss syndafloden! Detta, i kombination med en religiös tilltro till marknadsmekanismernas magiska förmåga att skapa jämvikt, skulle kunna förklara den aningslöshet som en hel (förment) vetenskaplig disciplin tycks ha försjunkit i. Förklara, men definitivt inte försvara!

2013-05-17 fredag
DN fortsätter sin ändlösa kampanj mot de sjukskrivna, och hamnar i rena absurditeter. Det aktuella avslöjandet om en skrämmande ökning av antalet självmord bland unga lyckas man vända till ännu ett argument mot sjukskrivning! Orwell skulle känna igen sig! Några rader till ledarredaktionens chef, Johannes Åman (även om den osignerade artikeln troligen är skriven av Hanne Kjöller).

Så läs första stycket i dagens huvudledare! Där står faktiskt att slappa sjukskrivningsrutiner, som gör att ”var och varannan kvalificerar sig för någon psykisk diagnos” är ”en del av förklaringen” till den skrämmande ökningen av självmord bland unga under senare år. DN står alltså för en närmast fascistoid människosyn i den här frågan, och vänder bakochfram på orsakssambanden.

Den mest fundamentala sanningen är att det inte finns några jobb till dessa ungdomar, hur friskskrivna de än blir. Inbillningen att nya jobb skapas när det finns arbetssökande härrör från en primitiv och vidskeplig tro på att marknadsekonomiska dogmer i alla lägen fungerar.

Att dogmerna fungerar direkt dåligt är i stället uppenbart. I Sverige sysselsätter den privata sektorn inte fler människor idag än den gjorde 1940, och då är vi tre miljoner fler svenskar numera. Anledningen är att sysselsättningen styrs av mer grundläggande parametrar än utbud av arbetskraft, till exempel av produktivitetsutveckling och vinstkrav.

Räddningen för sysselsättningen under dessa 70 år har varit den offentliga sektorns tillväxt (alltså planekonomi som inte påverkas av arbetskraftsutbud). Lika lätt som det är att finna data om denna utveckling (se t.ex. historia.se eller HÄR) lika effektivt har hela den bilden undertryckts i media.

Skulle psykiskt bräckliga ungdomar avsiktligt vända arbetsmarknaden ryggen och därigenom bli deprimerade och begå självmord? Skulle läkare, för att inte säga Försäkringskassan, avsiktligt sjukskriva ungdomar därför att de är ”blyga, störiga eller känsliga”? Eller kan det i stället vara så att många unga totalt stängs ute av ett samhälle och ett näringsliv som bara behöver de verkligt högpresterande, och just därför blir sjuka? Ett svar är i varje fall säkert: så länge det inte finns jobb att gå till kan ingen hävda belägg för att orsaken till självmorden skulle vara lättvindig sjukskrivning.

Empiriskt stöd för att den privata sektorn saknar betydelse för att öka sysselsättningen är alltså överväldigande. I Sverige har vi hanterat det problemet genom att bygga ut den offentliga sektorn, och har samtidigt skapat ett välfärdsamhälle av internationell ryktbarhet. Under rådande nyliberal hegemoni anses den vägen numera stängd, vilket gör prognoserna för sysselsättningen i framtiden beklämmande.

I ett land som USA valde man den nyliberala vägen att med ekonomiska tvångsmedel försöka pressa ut människor på en slavarbetsmarknad, där de minimala lönerna tvingade många att ta både två och tre jobb för att alls överleva. En annan väg har varit att låsa in de överflödiga i fängelser, en civilisatorisk prestation som skapat både en lukrativ privat fängelsemarknad och en slavarbetskraft som ytterligare bidragit till lönenedpressningen.

I Sverige har vi traditionellt valt en mera human väg att bemöta de överflödiga. Tidigare hade vi en a-kassa värd namnet, och en syn på de sjuka och svaga som hade mänskliga drag. Med eller utan DN:s hjälp har regeringen gjort vad den kunnat för att underminera detta sociala skyddsnät. Söker man någon förklaring till den kraftiga ökningen av självmord och självmordsförsök så behöver man alltså inte leta efter så långsökta förklaringar som sjukskrivningsrutiner.

Att samhället har blivit mera skoningslöst mot de svagare är ovedersägligt. Men också vittnesmålen från ”normala” människor talar om en ökad press som leder till en närmast epidemisk spridning av olika psykiska symtom. Är det – Dagens Nyheter – i det läget inte direkt omoraliskt att lägga ytterligare press på dem som är de mest utsatta offren, genom att insinuera att de borde göra något de säkerligen redan vill men inte kan göra något åt: att arbeta hellre än att vara sjukskrivna?

Den enda frågan av betydelse har DN i alla år av sjukskrivningsdebatt undvikit: varifrån skall jobben komma? Under 70 års tid har privata företag kontinuerligt minskat sitt bidrag till sysselsättningen i relation till arbetskraftens storlek. Ingenting pekar mot att den långa trenden kan ändra riktning, allra minst med metoder som redan under manchesterliberalismens dagar visade sig verkningslösa. Att driva en linje som förutsätter att sådana fundamentala fakta inte existerar är helt enkelt oseriöst.

2013-03-09 lördag
Torsdagens ledare om Chávez var skriven av Gunnar Jonsson, som tydligen fick så många reaktioner att han kände sig uppmanad till en kommentar i dagens DN. Där försöker han avleda uppmärksamheten genom att ironisera över alla inlägg som fyller mailboxen efter hans olika ledare i skilda ämnen. Ju fler reaktioner desto löjligare, verkar vara den princip Jonsson vill torgföra. "Chávezreflexen", som rubriken talar om, innebär alltså att han ständigt får en mängd mail (från knäppskallar får man förmoda) varje gång han skriver om Chávez. En reaktion på Jonssons replik:

”Chávezreflexen” skulle i själva verket kunna vara den här: så snart det dyker upp en regim eller en politiker som griper in och konkret förbättrar villkoren för fattiga och hjälpbehövande människor, i strid mot den rika minoritetens intressen, så är Dagens Nyheter framme med sitt skarpa fördömande på ledarsidan.

I attackerna på sådana förövare utesluter DN inte reflexmässig demagogi. Alltså är ett av Hugo Chávez stora fel hans ”ständiga hysteriska utfall mot den stora Satan”. Men skulle det finnas någon korrektare beskrivning av den värste massmördaren under vårt millennium, George W Bush? Skyldig till två angreppskrig, enligt Nürnbergprinciperna den yttersta formen av krigsförbrytelse, som i sig inbegriper ansvar för allt ondskefullt som följer.

”Avskyn mot USA” kommer förstås med i artikeln, standarddemagogin som är rutin i dessa sammanhang. Är det ens möjligt att avsky ett helt land? Hur många avskyr Belgien? Säkert väldigt få, men många avskyr Belgiens fruktansvärda övergrepp i kolonierna en gång i tiden. Detsamma gäller Europas övriga barbariska groteskerier genom historien. (Med ”USA” och "Belgien"  i samband med politik menar vi självklart ländernas beslutsapparater.)

USA, som den sista utlöparen av europeisk imperialism, har svarat för nästa alla stora krig det senaste halvseklet, med miljontals dödsoffer som följd. Att avsky dessa handlingar är en elementär moralisk ståndpunkt. ”Landet USA”, i betydelsen dess folk, traditioner, fredliga prestationer och mycket annat kan man för den skull både beundra och högakta.

Att koppla ihop ironiseringen över alla som anser USA vara ”det allt överskuggande globala hotet” med att Chávez ”utarmade demokratin” är vändning riktad till välindoktrinerade. Det är trivial kunskap att USA (med CIA som instrument) har avsatt en lång rad demokratiskt valda ledare runt om i världen, och ersatt dem med allehanda diktatorer, en del av dem barbariska monster som inte dragit dig för att slakta sina egna befolkningar. Chávez var ett demokratiskt helgon vid den jämförelsen.

Ledarskribenten har uppenbarligen fått en del kritiska kommentarer efter sin något okänsliga ”kondoleans” direkt efter Chávez död. Men att med ett lätt förlöjligande bunta ihop alla som fyller redaktörens mailbox med avvikande åsikter i olika ämnen är inget sätt att komma undan argumenten. Frågan som kräver ett svar är vilket som är DN:s verkliga motiv för den intensiva kampanj mot Hugo Chávez som pågått under ett antal år. Exakt hur var han så mycket mera klandervärd än tjogtals mer eller mindre brutala diktatorer runt om i världen (stödda av USA), som sällan eller aldrig meriterat sig för ett fördömande på DN:s ledarsida.

Är det alltså Hugo Chávez konkreta stöd för fattiga, outbildade och sjuka som var hans dödssynd? Ingenting i DN:s kampanj pekar egentligen åt något annat håll.

2013-03-07 torsdag
”Det hör till god ton att uttrycka respekt när ett lands ledare avlider”, skriver DN idag på ledarsidan, och öser sedan samma avsky över Hugo Chávez som man redan gjort otaliga gånger förut. Vad kan det vara som gör Chávez förtjänt av ett sådant förakt, till och med under sorgedagarna?

DN pekar på mänskliga rättigheter och jakt på misshagliga journalister och politiker. Men det kan omöjligt vara ett ärligt menat skäl till etikettsbrottet. Latinamerika (och resten av världen, för den delen) har kryllat av ofantligt mycket värre tyranner utan att DN reagerat nämnvärt, eller alls. Och då talar vi om riktigt blodiga grymheter.

Ett exempel ur högen: när CIA och de neonazistiska militärerna i El Salvador en gång i tiden tyckte att två av landets tidningar var alltför demokratiska (förespråkade landreform t.ex.) så stängde man inte helt enkelt ner tidningarna. Sådant gör man inte i ett ”demokratiskt” land.

Istället lät man en dödspatrull hämta ut två av den ena tidningens medarbetare från en restaurang, hugga ner dem med machete och slänga delarna i ett dike. Tidningsägaren flydde utomlands, och så var man av med den. Den andra tidningen utsattes för åtta bombattentat, varvid en ung man dödades, innan ägaren slutligen förstod budskapet och emigrerade.

Jag har haft DN i dryga fyrtio år, men har ingen minnesbild av upprörda kampanjer mot alla högerdiktaturer i Latinamerika, i stil med den som pågått under flera år mot Hugo Chávez, och under femtio år mot Castro (med möjligen ett litet undantag för Pinochet). Jag gissar att man inte hittar någonting om El Salvadors ”pressfrihet” i DN:s arkiv, särskilt som inte ens New York Times skrev ett enda ord om saken.

I Times arkiv hittar man däremot omkring 250 referenser till fallet La Prensa, en CIA-finansierad tidning som verkade för att avsätta Daniel Ortega i Nicaragua. Ortegas tilltag att periodvis stänga La Prensa beskrevs ungefär som det värsta illdåd mot tryckfriheten som världen skådat. Att tidningens ägare omedelbart skulle ha fängslats för landsförrädisk verksamhet, om det hela hade ägt rum i USA, räknade man troligen med att indoktrinerade läsare inte skulle reflektera över.

Likheterna med Venezuela är påtaglig. Journalisterna som ”förföljs” där var aktiva i den landsförrädiska statskuppen 2002, och skulle i vilket annat land som helst ha suttit bakom lås och bom (i USA kanske avrättade). I stället har de kunnat fortsätta sina kampanjer mot den demokratiskt valda regimen, bl.a. med uppmaningar att likvidera presidenten.

Direkt patetisk är DN:s hänvisning till att Chávez var vän med ”de värsta tyrannerna” i världen, inga dygdemönster förvisso, men långt ifrån de blodigaste i historien. Förutom att USA till och från har varit vän med tre av de fem tyranner som nämns, har supermakten stöttat och närt praktiskt taget alla icke-kommunistiska slaktare som världen har hemsökts av, och de är inte få. Många av dem har USA själv installerat efter att ha störtat demokratiskt valda ledare. Och antal mordoffer som dessa vänner till USA har på sitt samvete kan räknas i sjusiffriga tal.

Om DN menar allvar med att Chávez skall fördömas för sin vänskap med några halvskurkar, så skulle proportionaliteten kräva att USA fördömdes på ledarsidan varje dag. Men eftersom det på sin höjd förekommer lite lam kritik med långa mellanrum, så är det inte möjligt att DN kan betrakta vänskap med diktatorer som ett särskilt allvarligt fenomen. Allt annat vore skamligt hyckleri.

Hugo Chávez sätt att styra Venezuela har naturligtvis alla möjliga brister. Men han har startat en civilisationsprocess genom att lyfta sitt folk ur analfabetismen och den värsta fattigdomen. ”Han har öppnat våra ögon och vi kommer aldrig mer att låta lura oss”, som en chavista formulerade det. Civilisationsprocessen har dessutom spridit sig över kontinenten, och kommer en dag att bli irreversibel. Vi får finna oss i att de fattiga massorna i Latinamerika inte i evighet kan hållas nere i misär, till fromma för lokala feodalherrar och investerare i väst.

Det som DN påstår vara skälen för sitt fördömande av Hugo Chávez kan alltså inte vara de verkliga skälen. Elementär moralisk universalism, som vi alla anser fundamental och självklar, skulle nämligen kräva att de avsevärt mycket värre brotten skulle ha fördömts, åtminstone lika mycket. Och det har inte skett. Alltså får man söka förklaringen bland det som skiljer Chávez från andra ledare med i övrigt samma – fast värre – brister.

Och det som skiljer ut Hugo Chávez är hans äkta omtanke om de fattiga, förtryckta och okunniga bland hans medmänniskor. Att i praktisk politik verkligen göra någonting konkret åt sådan misär hör till det som genuint borgerliga själar tycks ha svårt att uthärda själva tanken på. Där finns nog pudelns kärna, när det gäller DN och Chávez.

2013-03-02 lördag
Diskussionen om den överföring sedan 30 år av det samlade produktionsresultatet i allt högre omfattning från arbete till kapital har till sist nått anständiga tidningar och systemkoherenta ekonomer. Så blev den ett inslag i Lars Calmfors senaste DN-krönika (26/2). Därför en ny mail till LC (den förra obesvarad):

Du känner säkert till den klassiska replik som Warren Buffet säger sig ha fått från akademiska ekonomer när de granskat någon av hans investeringar: ”Det går kanske bra i praktiken, men i teorin fungerar det aldrig”.

Som Gunnar Myrdal visade 1929 så har den neoklassiska nationalekonomin avgörande brister som är immanenta i själva teorikonstruktionen. Men även dessa brister förutan är det viktigt att teorierna i varje fall hanteras stringent. Om en studie visar att äldre personer ökar sin förvärvsfrekvens när de får en skattelättnad, så är det inget belägg för att sysselsättningen totalt sett ökar. (Ett analogt felslut inom fysiken skulle vara att kylskåp, som har egenskapen att kyla luft, därför skulle minska uppvärmningen av miljön.)

Jag inser att du är en upptagen person, och inte kan besvara all korrespondens du säkert blir utsatt för. Men observationen i min förra mail, att privat sysselsättning idag är densamma i absoluta tal som 1940, krossar ju så totalt alla teorier att tystnaden kring fenomenet är anmärkningsvärd. (Jag hittade för några år sedan en gammal artikel i Ekonomisk Debatt, som visserligen redovisade statistiska fakta i frågan, men inte innehöll några försök till förklaringar.)

I din senaste DN-krönika finns ett avsnitt om förskjutningen av faktorersättningarna från arbete till kapital. Du skriver att OECD i en rapport har redovisat en ”huvudförklaring” till det fenomenet. Enligt den skulle IT-revolutionen ha inneburit att produktivitetsökningarna främst har blivit knutna till användningen av kapital snarare än som tidigare till användningen av arbetskraft. ”Om det är relativt lätt att ersätta arbetskraft med kapital i produktionen, minskar enligt forskningen en sådan utveckling löneandelen.”

Nu har kapitalet i form av förbättrad teknik alltid  ökat arbetsproduktiviteten och därigenom kunnat ersätta arbetskraft i produktionen. Men du menar kanske att det numera i första hand är kapitalets produktivitet som ökar genom att ny, effektivare teknik ersätter gammal. Då blir påståendet begripligt. Men problemen som måste lösas vid OECD:s antagande är många och stora.

Till att börja med inleddes kapitalets nya Golden Age med nyliberalismen, dvs. minst ett decennium innan IT-revolutionen hade fått upp någon verklig fart. Processen var en till synes samlad motattack från västvärldens ekonomiska huvudintressen efter 60-talets ”besvärliga år”, föregången av några teologiska skriftlärda med Milton Friedman i spetsen. Ett inledande moment var nedmonteringen av Bretton Woods-systemet och den medföljande avregleringen av finansmarknaden. Med de grundläggande hindren undanröjda kunde Reagan och Thatcher föras fram som politiska murbräckor för att definitivt röja skottfältet för kapitalets framryckning.

Enbart finanssektorns gigantiska expansion under den aktuella perioden gör rimligen alla rent teoretiska resonemang tämligen försumbara. Om OECD inte har med den faktorn i sin förklaringsmodell så har den knappast något värde att tala om.

Warren Buffets allvarliga skämt har ett ständigt aktuellt berättigande. Nationalekonomi tycks handla om att till varje pris klämma in verkligheten i teorier (i mycket liknande dogmer) som utgår från att människor och samhällen fungerar enligt förenklade, mekanistiska principer. Den kritiken är lika gammal som nationalekonomin, men ännu har ingen (så vitt jag vet) levererat en bärande replik ens på Gunnar Myrdals grundligt genomtänkta invändningar för 80 år sedan.

2013-02-27 onsdag
Johannes Åman fick jobbet som chef för ledarredaktionen på Dagens Nyheter efter Wolodarski. En i mitt tycke klok och balanserad skribent som sällan höjer läsarens blodtryck. Men det betyder inte att det alltid är lätt att hålla med fullt ut. I söndags skrev Åman om den kraftigt ökande skillnaden i ekonomisk standard mellan olika grupper, främst sådan med respektive utan jobb. Där fick han in den numera konventionella visdomen att sådana skillnader främjar sysselsättningen, en slutsats som ekonomer rimligen hämtar ur tomma rymden. Några ord till JÅ:
[...]
Du skriver att många bedömare anser jobbskatteavdraget vara positivt för sysselsättningen. Till dem hör Lars Calmfors som i sin näst senaste DN-krönika lyfte fram en forskningsrapport med sådana slutsatser. Studien han avsåg hade visat att 65-plussare, som fått fördubblat skatteavdrag, hade ökat sin förvärvsfrekvens. Detta såg Calmfors som ett belägg för att skatteavdraget främjar sysselsättningen.

Problemet är att den studien på inget sätt stöder Calmfors slutsats (inom en naturvetenskaplig disciplin hade han fått underkänt på sitt påstående). En enkel korrelation mellan en isolerad parameter och en lika isolerad effekt säger absolut ingenting om orsakssamband (vilket statistikstudenter får lära sig under första terminen). För att peka på bara en invändning: om företagare som låter äldre jobba kvar några år samtidigt avstår från att anställa någon ny på samma plats, så händer ingenting med sysselsättningen totalt.

(Ett annat slumpmässigt valt exempel ur högen: I Norge är löneskillnaderna avsevärt mycket mindre än hos oss, men också – i strid mot teorin - arbetslösheten. Oljan, säger antagligen någon. Just det! blir svaret: om ekonomernas syntetiska hypoteser ständigt överskuggas totalt av faktorer i verkligheten så har de ingen generell giltighet.)

Men det finns tyngre invändningar, om vi lär av historien i stället för att förtrösta på ekonomernas till religion förvandlade teorier. Sysselsättningen i Sveriges alla privata företag var som störst runt 1965, ett par hundra tusen högre än idag. Löneskillnaderna var då betydligt mindre och skattesystemet främjade fiffel i stället för arbete. Överhuvudtaget led ekonomin av det mesta vi idag skulle kalla allvarliga strukturproblem. Men fler jobbade i privat sektor, och tillväxten blomstrade.

Nationalekonomin tycks inte ha några bra verktyg för att hantera obekväma historiska sanningar av det slaget. Vad värre är tycks den inte ha intresse av att forma sådana verktyg, utan håller trosvisst fast vid sina mekanistiska ”teorier” som inte förmår förklara avgörande empiriska observationer som den nämnda, eller många andra.

Ser vi mera konstruktivt på den ekonomiska historien skulle vi säkert få fram mycket intressantare idéer till förklaringar. Hela perioden från krigsslutet fram till mitten av 1970-talet präglades av de internationella riktlinjer som fastställdes i Bretton Woods, ett system som lade hårda tyglar på världskapitalet, inklusive stränga finansregleringar.

Sammanfattat kan man säga att Bretton Woods står för det mesta av det som ekonomer idag fördömer som grundläggande förkastligt. Samtidigt är just den period när dessa anomalier var gällande den mest lysande i västvärldens ekonomiska historia, numera beskriven som The Golden Age of Capitalism. (Man kunde tycka att en sådan generalparadox vore värd någon liten fundering i ekonomvärlden.)

En spekulation som aldrig upphör att vara relevant är att nationalekonomin ser som sin uppgift att förse den rådande ekonomiska maktstrukturen med teoretiska alibin avsedda som rättfärdiganden av kapitalismens ofrånkomliga orättfärdigheter. Hayek, Friedman och Rand var de centrala torpederna för den extrema variant av kapitalism som vi nu lider under.

Men historien tog inte sin början 1975, inte heller det förnuftiga och kritiska tänkandet. Vi behöver inte ens gå tillbaka till Marx för att få argument mot extremismen; en traditionell nationalekonom som Gunnar Myrdal skrev redan på 1920-talet en avgörande kritik av den neoklassiska teoribyggnadens brister. Men det är en annan aspekt av den politiserade ekonomiska ”vetenskapen”: historien är riskabel och är till för att glömmas.

2013-02-12 tisdag
Självförklarande journalistik?:



2013-02-11 måndag
För ett år sedan handlade noteringen på den här sidan om den svenska skuldbubblan. Sedan dess har bostadslånen ökat med ytterligare nästan 100 miljoner kronor. Vi är nu uppe i en tredubbling på bara 11 år. Under året som gått har några fler röster höjts till varning, men bankerna ser inga risker, och motsätter sig (med ett undantag) lagstadgade amorteringskrav. Att bankerna inte ser några risker är en självklarhet eftersom bankerna inte tar några risker. Skulle bubblan spricka går skattebetalarna in och räddar bankerna, nu som alltid. Bilden här är lånad från Dagens Nyheter (som ofta har förnämlig grafik). Den visar ett korrekt diagram och avslöjar övertygande hur dramatisk utvecklingen har varit.

 

Noteringen förra året i sin helhet:

2011-02-11 lördag
Radionyheterna rapporterar idag att utlåningen till bostäder i landet har ökat med 32 procent på tre år, i Stockholm med 38 procent (uppgifterna kommer från UC via SvD). En chefsekonom på Finansinspektionen "är dock inte oroad över utvecklingen". Han anger två argument för att vi inte skall behöva oroa oss. Det första är att folk inte lånar till spekulation, alltså lånar till extra bostäder för att hyra ut och tjäna pengar på. Det andra är att FI har gjort undersökningar som "visar att de allra flesta svenskar har stora buffertar", alltså har råd med stora lån.

Argument nummer ett beskriver väl närmast ett konstruerat fenomen, i varje fall helt otypiskt. Argument nummer två är av den typ som har kunnat höras före varje bubbla i historien, och har varje gång varit lika undermåligt. När en bubbla spricker hjälper inga buffertar i världen. Men det som förvånar mest är hur ekonomer ständigt kan missa själva huvudpunkten i en problemställning (och därför ständigt blir lika överraskade när kraschen kommer).

I sökandet efter förklaringar får man kanske anta att ekonomer faktiskt tror på de förenklade teorier de lär sig under sin utbildning, teorier som när de skalas rena från sina ideologier och tautologier inte lämnar stort mer än några dogmer kvar. Den mest outrotliga av dem är att marknaden faktiskt fungerar i alla lägen. Om konsumenternas upplåning, som inte var särskilt liten från början, plötsligt ökar med ytterligare en tredjedel på bara tre år, så tycks ekonomer ta för givet att några naturliga marknadsfenomen ligger bakom, och att allt därför är gott och väl. Tanken att upplåningsexplosionen tvärtom är ett tecken på att någonting är grundligt avvikande, och kanske ett uttryck för motsatsen till en fungerande marknad, kommer inte in i bilden.

När vi lånar till bostäder är vi sällan rationella investerare. Vi räknar inte in långvarig sjukdom eller arbetslöshet, och vi tar för givet att vi kan sälja huset när som helst och få täckning för lånen. Dessa våra önsketänkanden exploateras av bankerna som generöst öser pengar över oss. Ju högre lån desto större vinst för banken, och om det hela kraschar kommer skattebetalarna in och räddar - banken. Inga villkor för en fungerande marknad är alltså uppfyllda. Inte undra på att "marknaden" för lån i lämpliga lägen kan lossna i alla fogar.

Själva föreställningen att ett utbrott av utlåning i Sverige skulle vara på något sätt naturligt, direkt efter att världen har genomlevt följderna av kanske det mest flagranta exemplet någonsin på marknadsteoriernas totala fiasko, är tecken på intellektuell härdsmälta och chockerande aningslöshet. En tänkande människa måste ställa sig frågan vilka reella och konkreta faktorer som motiverar en skuldexplosion på 32 procent under åren direkt efter ett globalt finansiellt sammanbrott. Det finns bara en faktor: Sverige råkade klara sig någorlunda helskinnat ur katastrofen, men inte mer. Det är inte ett svagt argument, som förevändning är det rena dumheten.

Read my lips, ekonomer och andra: låneexplosionen de senaste tre åren saknar fullständigt substantiell grund. Den bygger på luft, vilket är det material som alla bubblor utgörs av. Ingenting i den reala ekonomins utveckling motiverar en så sanslös skuldökning. Det normala slutet för en sådan kurva är kollaps, och den kommer om t.ex. vår verkstads- och exportindustri skulle bromsa in och driva på en plötslig ökning av arbetslösheten, eller om de internationella kriserna på olika vägar skulle sprida sig till oss. En sak är säker: när bubblan spricker kommer det att ske "helt oväntat" för alla våra seriösa bedömare. Min gissning är att en kraftig dipp på bostadsmarknaden inträffar inom två år. (Kan klippas ut och tas fram när dagen kommer!)

Den enda vägen att undgå nästa krasch vore om fastighetsmarknaden kyldes ner långsamt och under kontrollerade former. Men ingenting i hela den marknadsreligion som nu härskar över oss visar den allra minsta lucka för att släppa in tillräckligt med sådant förnuft i systemet. Tyvärr.

(Självklart är prognoser som denna väldigt ofarliga. Om kraschen inte kommer så är det ingen som minns mina tvärsäkra ord, men om den inträffar så tar jag fram och förevisar en mycket klok varning, som ingen tog på allvar. Men jag skall lägga in i almanackan att ta fram den här noteringen om exakt ett år, oavsett vad som händer.)

Nu är det bara ett år kvar om prognosen skall slå in. Den som lever får se.

2013-02-06 onsdag
Justitierådet Göran Lambertz ger sig inte, och bereds välvilligt plats på finaste debattforumet för sina excentriciteter (DN Debatt idag). Nu backar han visserligen hem något för att inte befinna sig helt ur spel när avgörandet skall falla. Men i sin bisarra juridik framhärdar han.

Första meningen i hans artikel lyder: ”Quick-ärendet väcker starka känslor och åsikterna bryter sig rejält.” Sanningen är väl att det på den ena sidan finns en självklar åsikt som omfattas av praktiskt taget alla. Mot dem står en handfull personer som offentligt anser Quick skyldig, nämligen de närmast ansvariga för rättsskandalen, plus Lambertz själv.

Den lite försiktiga reträtten består i en rekommendation att tillsätta en kommission för att utreda hela saken. Ett nyckelproblem sägs då vara att en sådan granskning inte får överpröva skuldfrågan. Lambertz anger några frågeställningar som kunde utredas och menar: ”Med ett sådant mandat behöver en kommission inte alls komma in på skuldfrågan”. (Självklart motsäger han sig i ett senare sammanhang och skriver: ”Skuldfrågan är då central och måste få diskuteras vidare.”)

Detta att ett domslut inte får överprövas utanför det juridiska systemet bygger på den gamla synen att en domstol principiellt måste anses ofelbar. Att kvälja dom var till ganska nyligen en straffbar handling. Men om det - som i Quick-skandalen – finns allvarliga fel i själva kärnan av den juridiska processen går det inte att hålla skuldfrågan, eller för den delen någonting annat, borta från granskning.

Lambertz själv ålägger sig inga restriktioner när det gäller att överpröva, varken nu eller tidigare. Gentemot åklagarna som under resningsproceduren ansett bevisen mot Quick vara närmast löjeväckande skriver Lambertz: ”Det främsta problemet för oss som anser att bevisningen var och är mycket stark är att åklagarna inte tog strid om saken”. Han låtsas då inte ha hört det svar en av åklagarna redan har gett, nämligen att det vore ett lagbrott att väcka åtal när det inte finns ett enda hållbart bevis. Han kunde ha tillagt att hela brottsutredningen var en enda stor konstruktion byggd på hjärnspöken.

Som medlem i Högsta domstolen är Göran Lambertz fortfarande en rättssäkerhetsrisk. Med hans juridiska ”logik” kan det ifrågasättas om inte några av de 300 häxorna som avrättades i Sverige på 1600-talet faktiskt var skyldiga. Somliga erkände frivilligt och bevisen var mycket starkare än mot Quick. T.ex. fanns gott om samstämmiga vittnesmål från personer som varit med när brotten begicks. Men att det inte fanns någon djävul på Blåkulla eller någon massmördare Quick kan Lambertz ”juridik” inte hantera. En eventuell kommission skulle ha lite av varje att granska.

2013-01-29 tisdag
Vår mest officiösa nationalekonom, Lars Calmfors - återkommande krönikör i DN - skriver idag mycket välkommet angående sysselsättningen att ett femte jobbskatteavdrag kostar mer än det ger i form av nya jobb. Men dessförinnan ägnade han halva krönikan åt studier som sägs visa att subventioner till arbetande faktiskt har positiv effekt på sysselsättningen. Utöver ett par undersökningar i andra länder uppehåller han sig vid en svensk studie som gjorts på 65-plussare som 2007 fick dubbelt jobbskatteavdrag. Knappast förvånande finner man en högre förvärvsfrekvens i den gruppen efter 2007 än motsvarande grupper före 2007, ca. 1,5 procent (varav hälften enligt Calmfors skulle kunna bero på en sänkning av arbetsgivaravgiften för samma grupp, som gjordes samtidigt).

Calmfors verkar ta helt för givet att dessa 1,5 procent ger en nettoökning av den totala sysselsättningen, t.ex. genom slutsatsen "att jobbskatteavdrag verkligen ger goda resultat också i Sverige". Han tycks inte ana den invändning en lekman omedelbart gör: att ett företag som låter en äldre medarbetare jobba kvar några år också avstår från att anställa någon ny på platsen under samma tid. Det enda som är av intresse är självfallet vilket nettotillskott till sysselsättningen som en viss åtgärd ger, men det kan en ekonom bara sorglöst lämna åt sidan.

Är det svårt att fastställa sådana nettotillskott? Sett över hela landet över en längre tid: inte alls! Med enkla statistiska metoder kan vi slå fast att alla åtgärder sammantagna under de senaste 70 åren har åstadkommit: Ingen nettoökning alls! Nyfiken på vad Calmfors kan ha att säga tillskrev jag honom med de fakta som är en käpphäst i de här spalterna:

Din krönika i DN idag väckte en undran om några grundläggande fakta som förbluffande nog har försvunnit ur den ekonomiska debatten. Några reflexioner i den vägen:

Vill man studera vad som går att göra ”för att skapa fler jobb”, så förväntas man antagligen mena fler jobb totalt i en ekonomi. De studier du hänvisar till tycks alla begränsa sig till en avskild grupp. Om man som i Sverige förbättrar villkoren för de äldres fortsatta arbete så är det närmast trivialt att fler kommer att förlänga sin aktiva tid. Men om det samtidigt innebär att lika många yngre personer stängs ute från arbete så är inget vunnet.

Den övertro på marknadens magiska förmåga som fortfarande verkar ligga bakom mycket av det nationalekonomiska tänkandet är svår att förstå mot bakgrund av hur arbetsmarknaden faktiskt har sett ut det senaste seklet. Som dina kollegor i ekonomisk historia vid SU har påvisat med tydlig statistik så sysselsätter den privata företagssektorn i Sverige idag inte fler personer än den gjorde 1940. Sedan dess har befolkningen ökat med 50 procent, eller 3 miljoner människor, och BNP med 400 procent.

Saken blir inte mindre märklig av att den privata sysselsättningen var som högst runt 1965. Då gällde inte många av de principer som idag anses nödvändiga för en god ekonomi. Skattesystemet var perverst och gynnade fiffel, inte arbete. Finansmarknaden var hårt reglerad och det var ytterst svårt för vanliga människor att alls få låna i bank. Den offentliga sektorn var byråkratiskt styrd, med minimala inslag av privata entreprenörer. Det fanns 1965 ingen företeelse, vad jag kan komma på, som nyliberala ekonomer skulle anse bättre än någonting vi har idag. Men de privata företagen sysselsatte likväl fler människor än de gör nu!

Under den epok som sedan följde började den privata sysselsättningen falla, med ett dramatiskt stup efter fastighetsbubblan på 90-talet när välfärdsekonomin definitivt skulle krympas och omformas i ”modern” riktning. Nyliberalismen innebar ett fiasko för privat sysselsättning. Hur hänger detta ihop?

Frågan är om svaret är så märkligt. De senaste 70 åren utmärks framför allt annat av den enorma tekniska utvecklingen. Att dessa framsteg sedan har drivit på en kontinuerlig produktivitetsökning är ett trivialt faktum. Näringslivet klarar år för år att producera allt mer med allt färre anställda. Och de hårda vinstkraven leder till att företagen vill ha allt färre anställda. Den allmänna expansionen av ekonomin har därför inte kunnat hålla jämna steg med produktivitetsökningen, helt enkelt.

Utan den expanderande offentliga sektorn som arbetsgivare skulle väl Sverige antagligen ha genomgått en våldsam revolution vid det här laget. (Och vi torde vara överens om att den offentliga sysselsättningen inte har med arbetsutbud att göra, utan beslutas planekonomiskt av politiker.)

Alltså: ägnar sig inte ekonomer åt fel saker i sysselsättningsdebatten? Om inga av de styrmedel man idag lyfter fram som mer eller mindre avgörande överhuvudtaget existerade för 45 år sedan, när svensk privat sysselsättning satte sitt personliga rekord, är det inte en signal om att hela problembeskrivningen behöver saneras? Hur är det möjligt att den dramatiska och ytterligt talande statistiken från de senaste 70 åren helt enkelt bara kan försvinna ur sysselsättningsdebatten? Att istället allt kommer att handla om teknikaliteter, som visserligen omhuldas i läroböckerna, men som i verkligheten inte tycks ha någon större betydelse?

Mottag dessa frågor som en utmaning inför din nästa DN-krönika!

2013-01-22 tisdag
Förra veckans insändare till DN om rutavdraget var naturligtvis för besvärlig för att trycka. Men till insändarred. skickade jag Magnus Bards vassa teckning där den rika bimbon konstaterar att det är dags att skaffa guvernant till barnet, och limmo-chauffören tipsar: "Flytta till Sverige, där får ni bidrag till sånt!" Och konstaterade att ledarsidan i varje fall någon gång emellanåt ger plats för en vass dissektion av borgerliga tankebubblor. Insändarred. svarade i all vänlighet att Bard håller sig inom givet utrymme. En replik till red.:

Intressant! Samma knep används i USA för att hålla olämpliga åsikter borta. "He lacks concision" används t.ex. om Chomsky (en gigant som jag INTE jämför mig med i något annat avseende!) (http://www.youtube.com/watch?v=GxKePxo_7Xs)

2013-01-15 tisdag
Chomskys propagandamodell fungerar arketypiskt när det gäller rutavdraget. Litaniorna rullar på i en outsinlig ström och ingen klarar att stå emot. Socialdemokraterna har fångats i samma rävsax, trots att säkert 98 procent av deras väljare är garanterade förlorare på avdraget. Jag har försökt med en insändare till DN för länge sedan, och det kan vara dags för ett nytt försök. För inspirationen stod moderaternas gruppledare i Riksdagen, en inte helt obetydlig person. När dumhet härjar så högt upp är det var mans plikt att i varje fall försöka lägga in ett förnuftigt ord. Insändaren:

En familj som – i varje fall hittills – haft lyckan med sig i livet, och därför kunnat skaffa en hyfsad ekonomi, hade sedan många år prioriterat att hålla sig med städhjälp. Så en vacker dag när fakturan från städfirman kom var beloppet halverat, och familjen fick plötsligt mer än 1 500 kr varje månad som en gåva från alla som själva inte har råd med städhjälp.

En regering som ogillar skatter och avskyr bidrag har alltså beslutat att medborgarna skall belastas med skatt för att betala bidrag till välbeställda människor. Det måste finnas goda argument för en så självmotsägande inställning. Och naturligtvis, man drar det starkaste kortet: jobben.

Visst ”skapas jobb” om staten står för halva totalkostnaden av en tjänst, men ännu fler jobb hade skapats om samma skattepengar hade använts för att direkt anställa människor i den offentliga välfärden, och med det dessutom kunnat ge människor med stora behov den hjälp de verkligen behöver. (Subvention av städtjänster ger försumbara dynamiska effekter och ökar inte den totala efterfrågan.)

Om detta med jobben bara är fel så är argumentet om svarta jobb direkt bisarrt. Skulle någon föreslå att notoriska inbrottstjuvar borde mutas med statliga bidrag för att sluta begå brott, så skulle inte bara moderater slå sig för pannan. Men just detta är innebörden av argument nr 2 för rutavdraget: ”svarta jobb skall bli vita” med hjälp av bidrag till potentiella skattebrottslingar. Häpnadsväckande är bara med vilken självklarhet moderater framhåller detta asociala motiv, som knappast kan tolkas på annat sätt än att man inte anser skattebrott vara egentlig kriminalitet.

Två moderatkvinnor (Kinberg Batra och Hamilton) fick svara för den n:e omgången av rutpropaganda, nu på DN Debatt Stockholm (12/1), och påstod då att försämringar av rut inte bara hotar jobben ”utan även familjepusslet”. Detta, argument nr 3, skulle kunna vara en fräck lögn, men för att hellre fria än fälla kan vi kalla det grav obegåvning (vilket är märkligt eftersom KB dokumenterat anser sig smartare än de flesta).

Det räcker med en hastig titt på Skatteverkets redovisning av rutavdraget (8/1) för att kunna avfärda argumentet. Det visar sig att det genomsnittliga beloppet för de knappt fem procent av befolkningen som utnyttjar bidraget är förhållandevis lågt och antyder att en majoritet gör avdrag för tillfälliga arbeten, kanske av karaktären flyttstädning, trädklippning och liknande.

Regelbunden städning kostar som allra minst fyra gånger mer än vad det genomsnittliga rutavdraget ger underlag för, vilket med ett konservativt antagande innebär att det skulle kunna vara runt en hundradel av alla hushåll som kan hålla sig med en sådan fast städtjänst som kan ge någon lättnad för ”familjepusslet”. Och den försumbara gruppen har sannerligen inte behov av att få bidrag från mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Om familjen som nämndes inledningsvis kan jag uttala mig med säkerhet, för den är min egen.

2013-01-04 fredag
I fredagens DN skrev Erik Helmerson om "utanförskapet som privilegium", utgående från Bengt Ohlssons beramade artikel för exakt ett år sedan där han attackerade kulturvänstern, och med exempel från ett (felaktigt) påstående om Strindberg. Ett svar till EH (lätt redigerat. här):

[...]Jag skall gå direkt på ett av dina begrepp: ”Utanförskapsprivilegiet”, som du illustrerar med det svårbegripliga i att Strindberg skulle känt sig förbigången och åsidosatt i det dåtida kulturlivet. Formuleringen leder tanken fel.

Felet uppstår i båda ändar: dels var Strindberg de facto den författare i svensk litteraturhistoria som mött den mesta, hårdaste och mest oförsonliga motviljan, dels är det knappast rätt formulering att han skulle odlat någon känsla av underdog. Du citerar själv Sven Hedins vidriga spya i en artikel under Strindbergsfejden, men attackerna började långt dessförinnan, i själva verket innan Strindberg ens var etablerad som författare.

Han hade i unga år skrivit Mäster Olof, ett drama som alla normalbegåvade insåg var ett mästerverk. Det stoppades på politiska grunder av kulturvärldens dominerande krafter i hela åtta år. Gert Bokpräntares slutreplik ”Affälling” riktat mot en Mäster Olof som vikt sig för kungens krav blev en symbolfråga. ”Jag ändrar ej detta ’affälling’! Ty då vore jag sjelf en sådan” var Strindbergs karaktäristiska kommentar i ett brev.

(De flesta civiliserade människor har nog samstämmiga uppfattningar när det gäller sovjetiska politruker som stoppade litterära verk i åtta år, men i fallet Mäster Olof har den politiska censuren slätats över av det etablerade samhället, och därmed försvunnit ur historien. Icke desto mindre berövades Strindberg många produktiva år som skönlitterär författare redan i början av sin bana.)

”Det nya jag vill är tvivel på det gamla, icke därför att det är gammalt, utan därför att det är ruttet” lyder en karaktäristisk replik i Mäster Olof. Den pekar ut Strindbergs fortsatta väg till Röda Rummets och Det nya rikets lysande - och därför farliga - samhällskritik. Försöken att kväva honom hade misslyckats och antagligen bara gett honom mera glöd och energi. Redan i detta tidiga skede formerade sig delar av de samhällbevarande krafterna för att ösa sanslösa smädelser över den vådlige rabulisten, som fann bäst att fly ur Sverige med sin familj.

Nästan utan uppehåll fortsatte de mäktiga och konservativa att attackera Strindberg och hans litterära verk under hela hans liv, med korta avbrott för Hemsöborna och några andra ofarliga diktverk. De drog sig inte ens för att försöka med ett åtal för hädelse (men egentligen för osedlighet). Men inför en överväldigande folklig uppslutning kunde rätten inte annat än frikänna.

Finalen kom i och med Strindbergsfejden. Där framträdde som huvudsakliga attackhundar från det etablerade samhället de fullfjädrade nazisterna Sven Hedin och Fredrik Böök, kryptofascisten Verner von Heidenstam (som efterlyste ”en stark man” att ta över ledningen för landet) och professorn Rudolf Kjellén, som uppfann begreppen nationalsocialism och livsrum tio år före tyskarna.

Du har citerat ett av Hedins många vämjeliga utfall, men han stod ingalunda ensam i den konstarten. Förmodligen får man leta länge för att hitta en motsvarighet till så många och så råa förlöpningar från så högt ansedda högermän (och nazister) i en offentlig debatt.

Detta att Strindberg skulle ha känt sig förbigången kan inte handla om någon sorts önskan att vara underdog. Efter att två gånger ha läst hans samlade verk inklusive breven kan jag försäkra att det inte är någon underdog som skriver där. Strindberg hade en extremt stark tro på sin egen förmåga; när det gällde litteraturen hade han dessutom fullkomligt rätt om värdet av sina verk och om framtidens bedömningar (till skillnad från den konservativa samtiden). När det handlade om naturvetenskapen och språkvetenskapen ledde honom den starka självkänslan däremot totalt fel.

Nej, Strindbergs fejd med litterära motståndare handlade om försvar mot vad han ansåg vara oförsynta angrepp på hans skönlitterära produktion. Och med historiens facit kan vi se att han hade rätt. De som då ansåg sig ha uppnått en högre nivå i litterär utveckling, och därigenom gjort Strindberg obsolet, är idag nästan alla helt okända namn. Heidenstam, den tidens poetiske halvgud, läses väl idag bara av akademiker i tjänsten. Övriga är totalt bortglömda (feminister försöker dock återuppliva några av de kvinnliga författarna med konstgjord andning, med sannolikt bara temporär framgång).

”Utanförskapsprivilegiet” är alltså inte en föreställning som skulle kunna tillskrivas August Strindberg, och frågan är om det inte bara är en älsklingsidé som konservativa hittat på. Jag kan inte undgå att tänka på en identisk vinkling som Noam Chomsky ibland utsätts för av okunniga intervjuare, som vill ha kommentarer till att Chomsky beskriver sig som förbigången och åsidosatt av etablerade medier. Nu är det just det han aldrig gör, av fullkomligt medvetna och kristallklara skäl.

Etablerade tidningar (som t.ex. New York Times) är maktens språkrör och därför självklart stängda för så kompetenta maktkritiker som Chomsky. Man skriver inte heller om honom, och man recenserar inte hans böcker. (Pikant är att Chomskys bok 9/11 gick upp i topp på New York Times bestsellerlista utan att alls ha varit omnämnd i de stora medierna.) Men allt detta är fullkomligt naturligt, svarar Chomsky: om tidningar som går maktens ärenden skulle öppna sina spalter för mig så skulle jag förstå att jag hade gjort något fundamentalt fel. Motviljan oss emellan är ömsesidig.

Och graden av uppmärksamhet kan västvärldens främste dissident inte klaga över (om han hade varit intresserad av den saken). Han är bokad åratal framöver som talare vid alla sorters möten, och fyller mestadels vilken lokal som helst till bristningsgränsen med intellektuellt vakna åhörare i alla åldrar. Flera av hans uppemot 150 böcker har sålt i stora upplagor. Men konservativa intervjuare tror att han känner sig åsidosatt!

Kan idén om utanförskapsprivilegiet handla om någon sorts dåligt samvete för delansvar i undertryckandet, något som därför frammanar bilden av en underlägsenhetskänsla som inte finns? Verkar långsökt, men: what else?

2013-01-02 onsdag
I sanningens intresse skall jag meddela att mitt misstroende mot Lysekilspostens policy var felriktat. Idag hade tidningen några längre texter om förväntningarna inför 2013, varav också min (enligt föregående notering).

2012-12-31 måndag
Vår lokaltidning Lysekilsposten skickade en förfrågan till en drös personer i stan om bad om svar på frågan "Vad förväntar du dig av 2013?". Redaktionen förväntade sig säkerligen det sedvanliga svaret på ett tiotal rader: att familjen skulle få ha hälsan, att det skulle bli fred på jorden och att ortens fotbollslag skulle vinna serien. Jag skickade ett längre svar som redan till formatet är otryckbart, varför jag får utnyttja min egen "tidning" för publiceringen. Alltså:

Vad jag och alla andra med säkerhet kan förvänta oss av 2013 är att Sverige som nation kommer att bli rikare än någon gång under hela sin långa historia. Också nationalinkomsten per individ blir högre i reella tal än den någonsin varit. Och visst framgår välståndsökningen tydligt när vi ser oss omkring. Jämför jag med min tid som barn för 60 år sedan är skillnaden dramatisk. Standarden för den lägre medelklassen då skulle idag betraktats som högst påver.

Teknikens framsteg har varit den drivande motorn bakom välståndsutvecklingen, men också bakom det minskade behovet av arbetskraft. Trots att landet sedan 1940 har blivit fem gånger rikare och befolkningen ökat med hälften, eller tre miljoner människor, så sysselsätter privata företag idag inte fler personer än den gjorde då, för sjuttio år sedan! Istället är det skattefinansierade verksamheter som ger jobb åt en allt större andel av arbetskraften.

Vi blir alltså tillsammans alltmera förmögna, och då vore väl sakerna i sin ordning? Men plötsligt ser vi bilder på långa köer till soppkök utanför kyrkor i Stockholm! En syn som har varit otänkbar alltsedan den djupa depressionen på 1930-talet, då det inte fanns något överflöd att hämta från. Vi får höra att allt fler människor, inte minst barn, lever på en nivå under den fastställda fattigdomsgränsen. Mängder av unga människor går utan jobb och bostad. Sjuka och arbetslösa har fått kärvare ekonomiska villkor, och många tvingas till fattigvården för att få mat på bordet. Välfärden urholkas, vårdskandalerna avlöser varandra, skolans resultat rasar i internationella jämförelser, allt detta i ett samhälle som aldrig varit rikare än nu.

Vad är det för underliga fenomen som ligger bakom att misär och allmänt elände ökar samtidigt med rikedomen? Egentligen är det inget märkligt, utan bara samma mekanismer som alltid styrt samhällsekonomierna. Den korta period som internationellt kallas The Golden Age of Capitalism och som vi kallar Rekordåren, mellan 1945 och 1975, var ett undantag från det normala. Då upplevde många länder i västvärlden en kraftig ekonomisk tillväxt som fördelades tämligen jämnt, dvs. proportionellt, mellan människor med olika inkomster. Det var också då som Sveriges ökade välstånd användes till att kraftigt förstärka välfärdssamhället.

Efter Rekordåren återgick världen till normalläget, nu under benämningen nyliberalism. Samtidigt avreglerades finansmarknaderna, med påföljd att de regelbundna och förhärjande finanskrascherna återkom, tillsammans med den gamla välkända överföringen av de samlade tillgångarna nerifrån samhället och uppåt, varav allra mest till en liten grupp extremt rika. Där är vi idag, och där ser vi de naturliga följderna, varav soppkök bara är en.

2013 kan vara ett bra år för reflektioner över frågor som dessa. Den som drivs av önskan om ett samhälle värt namnet ägnar sig knappast åt en utopi. Det enda vi vet är att det inte händer av sig själv, och att det under historiens gång mestadels är genom krav underifrån som samhällen har civiliserats.

2012-12-27 torsdag
En kvinna från Höganäs skriver en både charmig och gripande insändare i dagens DN om sina vedermödor för att få ett arbete och därmed en plats i livet där hon kan få vara med och bidra till samhällsutvecklingen. Hon får så väl fram hur viktigt arbetet är för känslan av att betyda något i livet. För, som hon skriver, "om det inte är fel på arbetsmarknaden så måste det vara fel på mig"; denna missriktade självanklagelse hos många arbetslösa som våra makthavare indirekt underblåser genom att inte göra något reellt för att rätta till en dysfunktionell arbetsmarknad. Det fick bli en insändare till DN med några välkända fakta från den här sidan:

”Vad är det för fel på vår arbetsmarknad?” undrar Anna S Ljustander i en välformulerad insändare (27/12). Hon saknar varken kunskap, erfarenhet eller motivation, men får ändå inget jobb. Det mest näraliggande svaret på hennes raka och ärliga fråga är helt enkelt: Det finns ingen fungerande arbetsmarknad som tillhandahåller nödvändiga jobb!

Privata företag i Sverige har i stort sett inte fler anställda idag än för sjuttio år sedan (alltså 1940!), nämligen ungefär 3 miljoner. Under samma tid har befolkningen ökat med 50 procent, alltså med ytterligare 3 miljoner, och vår samlade produktion med 400 procent. Tack vare den tekniska utvecklingen producerar vi med andra ord så mycket mer per arbetad timme att företagen inte behöver fler anställda. Och de högt uppdrivna kraven på vinst gör att man utnyttjar den besparingsmöjligheten maximalt.

Varför inte hela arbetsmarknaden har kollapsat beror på att den offentliga sektorn har expanderat, och därigenom svarat för hela nettoökningen av antalet jobb de senaste 70 åren. Men den vägen är nu ”stängd” enligt ett samstämmigt politiskt budskap, eftersom skatter inte kan höjas.

Vad som ytterligare har hänt sedan 1940 är att antalet icke sysselsatta har ökat med drygt 1,5 miljoner till närmare 5 miljoner.  Där återfinns naturligtvis ungdomar som går allt längre tid i skolan och pensionärer som lever allt fler år. Men där finns också ett ökande antal människor som lever i olika former av utanförskap, många långt ifrån frivilligt. Hälften av ökningen skedde nämligen under krisen i början av 90-talet.

Någon tröst för Anna finns inte att hämta i den här bilden, annat än att hon kan sluta anklaga sig själv för sin arbetslöshet. Men vad vi tillsammans kan göra är att tvinga våra beslutsfattare att sluta förneka verkligheten. För att börja söka lösningar på problem av den här storleksordningen krävs att myterna begravs och att fakta läggs upp på bordet.

(För data om sysselsättningen se t.ex. historia.se)

2012-12-20 torsdag
I sin huvudledare idag avrättar Dagens Nyheter hyresregleringen, som är en central princip i svensk bostadspolitik. Antagligen finns det mycket att göra för att förbättra bostadssituationen, men om man levererar en generell kritik så måste den vara generellt tillämplig. DN menar att hyresregleringen har ”lett till omfattande sociala problem”, och uttrycker påståendet allmängiltigt. Fyra exempel på sådana sociala problem nämns särskilt.

Det första är att regleringen skapar ”eviga köer”. Alternativet att ransonera en nyttighet med hjälp av priset löser det problemet genom att alla som saknar tillräckliga resurser inte ens har någon kö att ställa sig i. Köandet är ett bekymmer enbart för de mera välbeställda som inte i vanlig ordning kan köpa sig förbi sina mindre lyckosamma medmänniskor.

Det andra sociala problemet är enligt DN ”svarta pengar”. En avreglering skulle avsevärt öka både penningvolymen och pengarnas betydelse för boendet. Dessa penningvolymer skulle visserligen ha samma funktion som de ”svarta”, men genom en konvention som råkar passa de välbeställda förträffligt så kallas exakt samma pengar i en fri marknad för vita.

De övriga sociala problemen är lågt nybyggande och eftersatt underhåll. När det gäller underhållet förutsätter DN:s tänkande att fastighetsägare som redan gör bra vinster skulle bli mindre giriga och mer altruistiska därför att vinsterna ökade. Beläggen för sådant från andra sektorer är inte övertygande. Nybyggandet skulle kunna lösas genom allmännyttan, om viljan hade funnits.

Men viljan är en helt annan, inte minst i Stockholm. Genom att driva på omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, och på andra sätt motarbeta allmännyttans idé, så undergrävs hyresrätternas ställning. När problemen då ofrånkomligen dyker upp i hyressektorn kan man argumentera för fortsatt privatisering.

Hyresregleringen är ett uttryck för en gammal solidarisk tanke som nu blir alltmer omodern, nämligen att alla människor bör ha tillgång till en anständig bostad oberoende av personlig förmögenhet. DN tycks också inse att en bostad inte är vilken produkt som helst på marknaden. Alltså har ”befintliga hyresgäster rätt att förvänta sig förutsebarhet och någorlunda stabilitet. Hyrorna skall inte kunna höjas hur som helst från ett år till ett annat”. (Varför inte? på en fri marknad, kan man i och för sig undra. Och hur skall det styras?)

Hyresregleringen har värnat vanliga människors möjligheter till ett gott boende, och indirekt främjat allmännyttiga bostadsföretag. Dagens Nyheter vill avskaffa hyresregleringen och värna mera välbeställda människors rätt och möjlighet att välja bostadsadress, och därigenom också direkt främja fastighetsägares vinster. Det är ett exempel på dikotomier som Sverige tidigare var känt för att ha hanterat med förnuft. Nu är det den antisolidariska sidan som har övertaget, och DN ställer sig oförväget i ledet för att bekämpa de ovärdiga.

2012-12-02 söndag
Litteraturpriset till Mo Yan har försett debatten om yttrandefrihet med nytt bränsle. Herta Müllers utbrott i DN för en vecka sedan var kanske inte det mest konstruktiva, men frågan är viktig nog att ständigt hållas aktuell. Ingen skall behöva hamna i fängelse för någonting han eller hon säger eller skriver.

Men här i Sverige kan man få upp till fyra års fängelse för just någonting man sagt eller skrivit. En av förevändningarna vi tillämpar då kallas hets mot folkgrupp. I Frankrike kan man bli inlåst om man inte tror på en historisk sanning som väldigt få betvivlar, nämligen Förintelsen. Exemplen på straffbelagda yttranden i Europa är tämligen rikliga, och för att hitta en yttrandefrihet värd namnet får man gå till USA.

Handlar det alltså mera om en gradskillnad än en artskillnad mellan oss och Kina i den här frågan? Björn Wiman, som har läst en roman av Mo Yan och funderar kring ämnet i dagens DN, har uppenbarligen en rent dikotomisk syn på saken: vi har yttrandefrihet, Kina inte. Boken han läst är ”Vitlöksballaderna” som bland annat handlar om ”sturiga bönder som fajtas mot lokala pampar”. Den kritiken Mo Yan förmedlar ”följer standardstrategin bland kommunistpartiets toppar: man skyller småfolkets bekymmer på […] lokala tjänstemän för att bevara budskapet att systemet i sig är ofelbart”.

Man kan inte undvika reflektionen att det sannerligen inte är många samtida romaner i väst som tar itu med vårt systems brister. En av tänkbara anledningar kunde vara att företagen som har makt att bestämma vilka böcker som ges ut är en del av systemet, och inte gärna (om inte de kortsiktiga vinstmöjligheterna är betydande) vill ha det rannsakat. Jag skrev för ett tag sedan om det lilla dotterförlaget till dåvarande Warner Communications som i tjugotusen exemplar tryckte och avsåg att ge ut en bok av bl.a. Noam Chomsky om mediefrågor. När en hög chef i koncernen läst och (givetvis) ogillat bokens text beslutade han inte bara att pappersåtervinna den tryckta upplagan, utan att lägga ner hela dotterbolaget och stoppa alla deras övriga författare.

Chomsky är ett bra exempel på hur centralt dirigerad censur fungerar, även i världens de facto friaste land. Hans många viktiga böcker kan inte ges ut på de stora förlagen, de annonseras inte, och än mindre recenseras, i de stora tidningarna. I den etablerade offentliga miljön i USA är Chomsky, en av världens absolut ledande intellektuella, en icke-person. Han förekommer aldrig i de stora tevekanalernas debatt- eller intervjuprogram. Desto mera levande är han i den verkligt fria och intellektuella kultur där många tänkande människor finner sin hemvist. Och via Internet får man tillgång till en hel del av hans produktion. Vad hans fall visar är maktens impotens när det gäller att i det långa loppet hindra den fortgående upplysningen, trots stora ansträngningar.

Vi vet nu genom akademisk forskning att Kremls försök under sovjettiden att stoppa informationsflödet till allmänheten genom statlig censur var i stort sett misslyckat. Det resulterade snarast i en utbredd övertro på förträffligheten hos den västerländska livsstilen. På motsvarande sätt är den kinesiska ledningens försök att beskära informationsflödet på sikt dömt att komma till korta. Lösningen är i stället den mera framgångsrika repressiva tolerans vi tillämpar i väst. (Wiman får saken om bakfoten när han låter det begreppet känneteckna Kina, där det omvända – en något tolerant repression – möjligen gäller.)

Ett värdeomdöme: Den centralt styrda censuren i Kina är beklämmande, föraktlig och ineffektiv. Den informella styrningen av informationen i västliga demokratier är diskret, övertalande och effektiv. I båda fallen handlar det likafullt om styrning, och en avgörande fråga blir vad styrningen är tänkt att syfta till.

2012-11-29 torsdag
En dryg veckas vistelse i det internationella Internetlandskapet har onekligen satt perspektiv på den relativt slutna svenska mediebubblan där konsensustrycket så lätt stänger ute information som riskerar att störa den provinsiella självbilden. Frågan där mina inlägg väckt intresse handlar om det officiella Sveriges hantering av Julian Assange, där människor ute i världen lindrigt sagt ställer sig allvarligt frågande. Vad har hänt med Sverige?

Vad folk inte begriper är det fientliga bemötandet från svenskt håll av en dissident som avslöjar krigsförbrytelser och gör det med hävdande av rätten till det fria ordet. Att massmedier som annars håller försvaret av yttrandefriheten högre än allt annat deltar i kampanjen är antagligen helt ofattbart för många. Journalister som annars ägnar spaltkilometrar åt stöd till dissidenter (oavsett vilka brott de annars anklagas för) agerar plötsligt som politiska kommissarier i fördömandet av en man som med det fria ordet utmanat historiens mäktigaste statsledning och dess tillskyndare.

Mera tveksamt är om Assange utmanat USA:s befolkning, som i varje fall som majoritet var emot det krig där förbrytelserna ägde rum. En klar majoritet av dem som läst mina inlägg hör hemma i USA, men besökare kommer från alla tänkbara håll (totalt 116 länder). Som exempel kom inom sekunder efter att det senaste inlägget flaggades på twitter en retweet från Japan, en från Sydkorea och en från Egypten. Världen bryr sig om dissidenten Assange och är i motsvarande grad förbryllad, och inte sällan förbittrad, över Sveriges agerande.

Det finns bara en rekommendation att ge till alla som hjälpligt hanterar engelska språket: gå ut i det internationella informationsflödet på nätet och lär om allt som våra inskränkta medier håller borta från vår kännedom, inte sällan avsiktligt. Där finns bokstavligen en hel värld av viktiga synpunkter och kunskaper från andra perspektiv än ankdammens.

Just när jag skriver detta rapporterar Al Jazeera att Assange lider av svårare lungproblem och behöver sjukhusvård, men säger samtidigt att brittiska myndigheter kommer att arrestera honom om han lämnar Ecuadors ambassad. Det återstår bara att Sverige skulle bli huvudansvarigt för Assanges död, även utan en rättegång i USA. Då skulle vi som svenskar göra klokt i att undvika alla civiliserade folksamlingar i utlandet ett bra tag framöver.

2012-11-22 torsdag
Den ständige Erik Helmersson tweetade igår detta citat: "Noam Chomsky: "Julian Assange shouldn’t be the subject of a grand jury hearing, he should be given a medal'". Jag var på väg att retweeta, men kom att tänka på Eriks tidigare knep, och skickade honom för säkerhets skull en mejl:

Jag skulle just retweeta din tweet med Chomskycitatet (som hamnade i huvudet på ledarsidan idag), då jag kom på att det kanske handlade om en djup(?) ironi.

DN:s linje har ju hittills varit att Julian Assange framför allt är en misstänkt sexualförbrytare, feg nog att inte våga komma till Sverige och svara på frågor. Det har inte framkommit särskilt tydligt i DN att det är en genusgalen åklagare som kräver utvisning för att ställa frågor. En åklagare som i frågan är uppbackad av en vän, den mest komprometterade advokaten i Sverige för närvarande. Risken för utvisning till USA har också avvisats med en fnysning av DN, trots att ingen (inte ens Carl Bildt) definitivt kunnat utesluta den risken, och att effekterna av en utvisning med säkerhet skulle bli ett strängt straff, grundat på att Assange utnyttjat sin yttrandefrihet. Assange har inte heller fått nämnvärt stöd i DN för sina avslöjanden av grova krigsförbrytelser, avslöjanden som mycket väl kan ha bidragit till avkorta ett olagligt krig, och som borde meritera till Nobels fredspris.

Skall din tweet läsas utan ironi, alltså som en kursändring av DN:s ledarsida? I så fall är det bara att välkomna DN till kretsen av yttrandefrihetens försvarare (även när USA är granskat) och till vännerna av en värld utan krigsförbrytelser.
---
Erik H:s svar kom med vändande post:

Hej Lars
Nej, den ska inte läsas utan ironi.

Vänlig hälsning
//Erik

2012-11-21 onsdag
I fredags den 16:e visade statistiken plötsligt drygt tusen besökare på den här sajten under ett dygn, mot normalt omkring 60. Lite forskning visade att rixstep.com och twitterkontot @rixstepnews hade länkat till den här sajten, närmare bestämt till sidan Postcards from Sweden. Också @wikileaks och thisdayinwikileaks.org hade länkat till samma sida. Anledningen var främst det jag skrivit om fallet Assange. Nya länkningar och retweets skapade en liten kedjereaktion som ledde fram till besöks- och lästidsrekordet.

Med en så stor ny läsekrets blir det naturligt att tyngdpunkten kommer att ligga på den engelskspråkiga sidan på den här sajten framöver. Men en och annan svensk notering blir det säkert, om något tillräckligt provocerande dyker upp, och det gör det ju alltid.

2012-11-14 onsdag
Erik Helmerson på DN:s ledarsida aspirerar av allt att döma på att ta över Per Ahlmarks antikommunistiska mantel, när den väl faller av (om den nu inte redan gjort det). Det gäller alltså att demonisera egalitärt och altruistiskt tänkande, och rycka upp alla sådan ogräsrötter så fullständigt som möjligt. "Kommunister", skall vi lära oss inse, är bara någon sorts odjur som likviderar folk för att det lustfyllt, i likhet med nazister, eftersom det handlar om "två mördarideologier med många fler likheter än skillnader". (Man får anta att dessa likheter inte stod klara för Hitler som utsåg bolsjevikerna till en av de två kategorier som skulle utrotas från jorden yta.) Några rader till EH:

”Kommunism” är ett allmänt och abstrakt begrepp som täcker ett antal delvis disparata tankefigurer och politiska rörelser, någorlunda centrerade kring det välbekanta credot:

Av var och en efter förmåga,
till var och en efter behov.

Abstraktioner kan inte begå brott, så när du talar om ”kommunismens brott” så kan det lätt misstolkas som ett försök att kriminalisera själva solidaritetstanken (på motsvarande sätt som om man oprecist hade talat om ”kristendomens brott”). Med nazismen är det helt annorlunda, eftersom kriminaliteten är en uttalad del av nazismens själva ideologi.

Att brott begångna i diktaturer som kallade sig kommunistiska skulle vara mindre uppmärksammade än andra politiska brott är alltför oblyg retorik. Man behöver bara jämföra (för att ta ett enda exempel ur högen) den ständiga påminnelsen om händelserna på Himmelska fridens torg med den helt okända massakern i Kwangju några år tidigare, två till karaktären identiska uppror mot diktaturer. Den senare var hundrafalt blodigare men utförd av ”vår” militärdiktator och därför inget att lägga på minnet.

Och var skulle kapitalismen hamna i brottskatalogen för det fall att abstraktioners kriminalitet kunde granskas? Nobelekonomen Amartya Sen har visat att 100 miljoner fler människor har dött en för tidig död i Indien än i Kina, beroende på Indiens kapitalistiska ekonomiska system. Alltså 12 gånger fler döda än under Maos misslyckade och grymma jordbrukspolitik, den vi tämligen frekvent blir påminda om.

Joe Stack hade sin uppfattning om kapitalismen klar när han den 18 februari 2010 flög in i skattemyndighetens byggnad i Austin, Texas med sin Piper Dakota. Han efterlämnade ett manifest där han förklarade vad som format hans desperata beslut. En av erfarenheterna fick han under sin studietid då han bodde granne med en utfattig änka. Hennes man hade ägnat hela sitt liv åt hårt arbete i ortens stålverk och såg vid pensioneringen fram emot en utlovad försörjning. Men mannen blev lurad på både pensionen och sjukförsäkringen och dog i förtid, antagligen av fattigdomen och förödmjukelsen. Änkan levde vidare, men på kattmat. Stacks manifest ger en viktig tidsbild från världens rikaste land. Han ger också ett intressant förslag till kapitalismens variant av det kommunistiska credot:

From each according to his gullibility,
to each according to his greed.

2012-11-12 måndag
Är vi svenskar "fredsskadade", som Georg Klein en gång formulerade det? Nathan Shachar tycks vara inne på den linjen i en krönika i dagens DN. Hos oss har den långa freden "odlat fram ett nationellt karaktärsdrag: En benägenhet att förneka den mänskliga natur vi alla delar". Och till den naturen hör benägenheten till våld och krig, av vilket följer att "den som signalerar att han inte tänker försvara sig [...] förr eller senare [kommer] att få besök". Som exempel på vår troskyldighet tar Shachar de försök Olof Palme gjorde för att få med de nordiska grannarna på Sovjets förslag till kärnvapenfria zoner, ett jippo som i själva verket bara var "ett sovjetiskt propagandanummer". Några rader till Nathan S. om krig och fred:

Att våld lönar sig verkar ganska självklart. Den värste busen härskar på skolgården, och den mest välrustade och krigiska nationen härskar över världen. Säkert hänger det ihop med att dragningen till våld är en del av vårt genetiska bagage. För att överleva i ett primitivt samhälle gällde det att kunna ta för sig, vid behov med krafttag.

I Europa kultiverades genom seklerna denna våldstendens till en sorts vetenskap i konsten att slakta grannländernas invånare. Det som satte stopp för den europiska favoritsysselsättningen var först bomben över Nagasaki, och därefter definitivt Sovjetunionens första provsprängning av kärnvapen. Det stod då plötsligt klart att älsklingshobbyn måste överges därför att den nästa gång sannolikt skulle leda till mänsklighetens utplåning. (I stället bildades EU).

Slaktandet i kolonierna hade med viss självklarhet varit ännu mera hänsynslöst och kunde bedrivas ytterligare en tid. Men med allt starkare självständighetsrörelser i de förtryckta länderna och med USA:s övertagande av våldshegemonin i världen fick européerna lägga ner också dessa slakthusfilialer.

Med tiden har vi sedan fått se hur också konsekvenserna av USA:s övervåld alltmer ifrågasätts i takt med en fortgående civilisering i världen. I Latinamerika avvisar det ena landet efter det andra sina gamla roller som underkuvade lydriken till USA, och blir verkligt självständiga för första gången sedan tiden före conquistadorerna. Det är inte USA:s minskade våldskapacitet som gjort frigörelsen möjlig utan helt enkelt det faktum att våld inte längre varit ett användbart alternativ för att förhindra befrielsen (och att några andra medel tydligen inte heller har stått USA till buds). När folken är tillräckligt enade så utgör de en obetvinglig makt, starkare än någon krigsmakt.

Angreppskriget mot Irak, som startades med bland annat förevändningen av kamp mot terrorismen, har resulterat i ett sjufaldigande av terrors omfattning. Lika illa ser det ut att bli i Afghanistan. Båda krigen tycks bli tydliga exempel på fall där våld inte lönat sig utan bara lämnat angriparen mera moraliskt utarmad och ekonomiskt belastad, samtidigt som hans fiender har stärkts.

Tendensen till våld må vara en del av vårt biologiska bagage, men är för den skull inte med någon nödvändighet rationell eller framgångsrik. Höken slår ner alla duvor den ser, och man kunde förvänta sig att duvorna genom årtusendena skulle ha utrotats och hökarna översvämmat världen, men så har inte skett (Richard Dawkins demonstrerar i Den själviska genen med intressant spelteori varför det inte blivit så). Busen på skolgården kan sluta sina dagar i fängelse, och den mobbade kan bli mångmiljonär som rockartist.

Omkring 25 länder i världen saknar militärt försvar i egentlig mening. Bara ett fåtal av dessa länder har blivit utsatta för krig. Den växande stormakten Kina har sedan sekler en uttalat defensiv försvarsstrategi. Med undantag för Sovjets krig i Afghanistan (och Thatchers eskapader på Falklandsöarna) har inga andra industriländer än USA startat regelrätta krig under det senaste dryga halvseklet. Någon storkonflikt mellan kärnvapenmakter är knappast att vänta, och skulle något så otänkbart ske så spelar det ingen roll vilket försvar Sverige har. För ingenting spelar då någon roll.

Om Sovjets förslag till kärnvapenfria zoner i väst kallades för propagandanummer är rimligen irrelevant. Varje kärnvapenfri zon oavsett avsikt kan inte vara annat än en manifestering av mänsklighetens fortgående civilisering. En sådan zon som hela världen vill ha är föreslagen att gälla i Mellanöstern. Det vill säga: hela världen utom USA och Israel vill det. Och då blir det tillsvidare ingen. Men civiliseringen rullar obönhörligt på. Den kan bara fördröjas och tillfälligt tryckas tillbaka, men på längre sikt inte förhindras. I den förlängningen kommer krig att bli obsoleta, av rent rationella skäl och oberoende av våra genetiska dispositioner.

2012-11-10 lördag
”Andelen som försörjer sig med ekonomiskt bistånd i Sverige har stigit från 7,8 procent år 2006 till 12,3 procent år 2011, enligt statistik från SCB” skriver min borgerliga lokaltidning (Lysekilsposten 9/11), i en artikel som handlar om den ökade pressen på kommunernas socialtjänster. Eftersom medborgarna också har blivit fler skulle dessa chocksiffror innebära att antalet personer med socialbidrag har ökat med 64 procent under den borgerliga regeringens ”ansträngningar” att eliminera det föraktade bidragssamhället.

Visserligen har sjuk- och arbetslöshetsersättningar antagligen pressats tillbaka, men då rör det inte bidrag i egentlig mening utan ersättningar från försäkringar där mottagarna har varit med och betalt premierna i vanlig ordning. Det rena bidragssamhället har alltså fått ett verkligt lyft under alliansens styre.

Ingen kan förvånas över att den borgerliga jakten på sjuka och arbetslösa skulle resultera i en ökning av antalet socialbidrag (jag vet att bidraget har fått ett nytt namn, men vägrar delta i de ständiga bytena från generande termer till eufemismer avsedda att skyla över verkligheten). Siffran 64 procent skulle dessutom öka avsevärt om alla som tvingats bort från sjukersättning eller a-kassa och som försöker hanka sig fram utan bidrag skulle räknas in.

I det Sverige som redan var rikt och som sedan 2006 blivit ännu rikare har fattigdomen blivit en påtaglig verklighet, manifesterad bland annat med något så osannolikt som soppkök. Den gamla sanningen att fattiga inte gör revolution besannas i dessa tider. Och som i alla klassamhällen stänger den välmående borgerligheten om sig och låtsas inget se. Hjälp får de av Socialdemokraternas ledning, som i ambitionen att ansluta sig till alla andra partier i mitten avstår från att riva upp obehagliga fakta om verkligheten. Bara en och annan rabulist i ett fåtal tidningar försöker vädja till moral och samveten, men isoleras utan större problem av mainstreammedia.

Det här kommer inte att fortsätta i evighet, kanske inte ens särskilt länge till. Samma kamp för rättfärdighet som en gång i tiden lyfte arbetarklassen till en anständigt tillvaro, och samtidigt civiliserade samhällena i andra avseenden, kommer att väckas till liv igen. Människans moral och känsla för rättvisa är medfödda egenskaper, precis som hennes analysförmåga. Så även om vi tränas hårt i det borgerliga samhället för att förtränga sådana störande moraliska egenheter så kommer den överhet som sponsrar träningen aldrig att lyckas få bort dem helt. I stället tar tankeförmågan över och leder civiliseringen mot mer av solidaritet och fredlighet, helt enkelt därför att det är mera förnuftigt och leder till ett bättre liv även för oss själva.

2012-11-08 torsdag
Världen får väl antagligen andas ut med tanke på det alternativ som fanns i USA-valet. Om republikaner hade format den kommande politiken enligt partimajoritetens önskningar (vilket sannolikt ändå inte hade skett) så hade det arma landet fått ännu mer av den marknadsreligion som just kastat hela världen ner i djupa ekonomiska problem. Dessutom en politik för kvinnors hälsa och reproduktion som fört landet tillbaka till 1800-talets moralism, och en klimatpolitik som fått Harmagedon att rycka närmare (visserligen av många fundamentalistiskt kristna efterlängtat), för att nu inte nämna ännu mer av utrikespolitiska spänningar och krigsrisker.

Den förflyttning utanför alla politiska spektra som hotade med republikaner i Vita huset slapp världen skåda. Å andra sidan har Obamas administration nu att leva upp till de fyra år gamla löftena om en radikal förändring med vanliga amerikaners intresse i fokus, ett löfte Obama än en gång upprepade i sitt retoriskt lysande tacktal under onsdagsnatten. Kanske kan han mobilisera den kraft som behövs, med tanke på att han inte behöver tänka på omval, och på finansiärerna som då hade behövt vinnas. (Å andra sidan måste han ta hänsyn till partiet och efterträdaren.)

I tisdagens notering nämnde jag ”nakenmodellen” Scott Brown, republikanen som blev invald som senator för Massachusetts efter att Edward Kennedy, den mångåriga innehavaren av mandatet, hade gått bort. Segern för den tämligen omeriterade Brown var överraskande, men visade sig bero på att demokraternas kärnväljare stannade hemma på valdagen, antagligen i protest mot president Obamas brutna vallöften.

Browns senatsplats var uppe för omval i förrgår. Nu blev han besegrad av demokraten och juridikprofessorn Elisabeth Warren, ett anmärkningsvärt val på många sätt. Hon är ett exempel på att det i USA inte bara går att hitta det mest bisarra inom politiken, utan också det mest lysande.

Elisabeth Warren kom in i politiken genom sin specialisering på konsumentjuridik. Därifrån var steget inte långt till ett engagemang för vanliga löntagares villkor (”the middle class” i amerikansk terminologi). Bland annat har hon påvisat att en heltidsarbetande löntagare ur denna klass idag genomsnittligt har lägre inkomst (justerat för inflationen) än vad hans eller hennes föregångare hade för 30 år sedan.

Från en position inom Obamas administration verkade Warren för bildandet av U.S. Consumer Financial Protection Bureau. När byråns första chef skulle utses ansågs hon av många demokrater som självskriven, men motståndet från ekonomiska makthavare och från republikaner i kongressen blev för stort och Obama valde en annan till posten. Warrens radikalism i all sin modesta framtoning är fortfarande för mycket för det USA som i så hög grad är styrt av affärsvärldens makthavare.

Nu har hon en egen position att verka ifrån, och det är bara att hoppas att hon kan fortsätta stå fri och undvika att bli inbäddad i politikens likriktande strukturer. Ett smakprov på hennes retoriska kapacitet kan man få av det tal hon fick hålla prime time på demokraternas nomineringskonvent, omedelbart före Bill Clinton. Eller från någon av de övriga 20 miljoner videoklippen med tal och intervjuer med henne man hittar på Google. Hon nämns av somliga som presidentkandidat 2016, men det vore en större sensation än nomineringen av Obama 2008. Svart i all ära, men så mycket vänster som Warren?! Då skall det ha skett något riktigt radikalt i USA under åren som kommer.

2012-11-06 tisdag
I natt svensk tid skall utgången av ett marknadsföringskrig som kostat över 20 miljarder kronor uppenbaras. De ekonomiska makthavare som spenderat huvuddelen av summan förväntar sig därefter att få valuta för pengarna i form av politiska beslut som gynnar deras intressen.

Vrider man perspektivet bara en aning skulle en penningcirkus av det här slaget ha betecknats som korruption i megaskala, men med den dubbelmoral vi lätt hamnar i när det gäller ekonomisk makt så blir vi märkligt blinda även för det mest iögonfallande. (Till skillnad från när folk från Enade Ryssland shoppar röster för 200 spänn styck på Röda Torget, något vi givetvis ser som korruption ur den djupaste moraliska avgrund.)

Dagens val av president i USA, och hela proceduren dessförinnan, är givetvis en stor och spektakulär show, vilket i sig förklarar det annars obegripliga intresset i svenska medier för en händelse som inte kommer att innebära någon större skillnad hur den än utfaller (allra minst för Sverige). I grunden kommer USA i allt väsentligt att fortsätta styras av den ekonomiska makten.

För den som det minsta tvivlar på företagsvärldens avgörande inflytande över USA:s politik är Obamas mandatperiod upplysande. Av den närmast socialdemokratiska retorik som han entusiasmerade massorna med inför valet 2008 blev i maktställning ingenting realiserat. Typfrågan är sjukvården, där han lyckades svika en majoritet av folket, som i decennier har velat ha en ”public option” i likhet med alla andra industriländer. Men det ville inte den trilliondollarindustri som sjukvårdsbranschen utgör, och då gick det inte. Samtidigt lyckades Obama med sin halvdana kompromiss ändå reta upp en röststark minoritet som drömmer sig tillbaka till en amerikansk storhetstid som de tror ligger i total frihet från alla statliga lösningar.

Betecknande nog högg han dessutom sina normala allierade i ryggen (de vanliga arbetarna) genom att lägga en skatt på den sjukförsäkring de tillkämpat sig efter facklig kamp under många år. Det var bara ett av många svek efter alla förväntningar som de vältaliga löftena om HOPP och FÖRÄNDRING skapat. Effekten kunde avläsas under fyllnadsvalet till senatsplatsen efter den med amerikanska mått vänsterinriktade Edward Kennedy 2010. En meriterad demokrat förlorade till en relativt okänd republikansk delstatssenator, Scott Brown (vars mest omtalade prestation dittills hade varit den som nakenmodell under studenttiden och innehavare av titeln "America's Sexiest Man” i Cosmopolitan). När valet analyserades visade det sig mycket riktigt att många trogna demokratiska väljare helt enkelt hade stannat hemma, i protest mot Obamas svikna vallöften.

Dagens jämna läge mellan kandidaterna är också talande. Som motståndare till den sittande presidenten ser vi ett republikanskt parti på väg ut i yttre rymden med sin politik, anfört av en ständig förlorare vars valpropaganda inte hänger ihop i en enda skarv, som oupphörligt säger emot sig själv och som tillhör en religiös sekt, länge ansedd politiskt omöjlig i den fundamentalistiska andliga miljön i landet. Normalt vore det en munsbit för en demokratisk president. Men Obama hänger likafullt på ett hår!

Inget skulle förvåna om Romney går om på sista metern och vinner valet.

2012-11-05 måndag
Nu har det varit stiltje på den här sidan i snart två veckor. Först var det förberedelser och exekvering av årets hummerfest som kom i vägen, sedan skollov med hemmavarande barn och allt vad det innebär. När vanan vid regelbundet skrivande bryts infinner sig snart vanan att inte skriva. Men nu finns inte längre några gångbara förevändningar.

Hummerfest, ja. Här på kusten är hummerfisket en helig tradition. Den som har båt och andra resurser deltar med åtminstone några tener, och handeln med delikatesserna är till stora delar informell (jfr mitt geniala förslag om hutavdrag för att göra branschen vit). Den som minns teveserien Saltö vet också att hummerfesten är årets profana höjdpunkt här i Bohuslän (med lutfiskens dag på en avlägsen andraplats).

Antingen den köps vitt eller svart är hummern dyr. Man får räkna med så där 400 kronor per person bara för själva råvaran. Till det kommer den enda dryck som matchar huvudrätten: champagnen. Och så förstås lite före, och ett och annat efter…

Med andra ord är hummerfest inget för den ökande skara människor som ställs utanför det grundläggande välstånd som kommer oss någorlunda friska, välutbildade och sysselsatta till del. Skaran som tvingas dra åt allt hårdare i svångremmen ökar genom uppsåtliga och inhumana politiska åtstramningar. I takt med att välfärden trimmas ner handlar allt mer om att ha den lycka i livet det innebär att ha hälsan och att vara eftertraktad på en krympande arbetsmarknad.

Men det är värre än så. Man kan faktiskt säga att den hummer jag kan kosta på mig att njuta av inte alls betalas av mig utan av människor som inte själva har råd att köpa så dyr mat. Det är nämligen just samma människor som betalar närmare 2 000 kronor (skattefritt) varje månad till mitt hushåll därför att vi har råd med städhjälp. (Dessutom bekostar ungefär samma personer ett årligt bidrag på runt 20 000 kronor därför att vi har råd att äga ett hem som behöver insatser av hantverkare.)

Naiva reaktionärer (som Bengt Ohlsson i den beramade DN-artikeln för snart ett år sedan) tenderar att se frågor av det slaget privatmoraliskt. I ett fall som detta skulle lösningen vara att alla samvetsömma helt enkelt avstår från de perversa bidragen. En moralisk följd av det synsättet (enligt bl.a. Ohlsson) blir att var och en som vill bekämpa andras fattigdom måste utarma sig själva först, innan de får rätt att ha en åsikt i frågan.

Det geniala med den privatmoraliska synvinkeln är givetvis att sådana åtgärder skulle bli ett slag i luften. Som i alla frågor av samma typ finns inga andra verkningsfulla insatser än de gemensamma och samhälleliga. I det aktuella fallet att rot- och rutbidragen avskaffas.

Enbart privata åtgärder har ingen praktisk betydelse. Det hjälper t.ex. inte heller att lämna bidragen vidare till ideella organisationer. Det finns ingen rimlig grund för att människor som har sämre resurser än jag skall betala någon enda del av mina kostnader, vare sig det gäller välgörenhet eller humrar.

Rot och rut är bara ett par exempel på borgerlig uppochnervänd välfärd där resurser tvingas från mindre bemedlade till mera välmående. Utnyttja bidragen, exponera idiotin och bekämpa därmed hela politiken, det är bästa sättet att få en ändring på det absurda understödet till folk som inte behöver det!

2012-10-24 onsdag
Med anledning av en reform som försätter tiotusentals sjuka svenskar i ekonomiskt trångmål, efter att dessförinnan ha skapat oro och förtvivlan hos dessa redan pressade människor med hjälp av byråkratiska övergrepp, menar DN i en ledare (23/10) att ”den samlade bilden av regeringens sjukförsäkringsreform är lyckad”. För vilka är den lyckad? Det enda säkra som kan sägas är att vi som är friska och välmående har fått mera pengar för att sätta guldkant på vår redan glassiga konsumtion.

Ohälsotalet har säkert minskat. Det talet har nämligen inget med hälsan att göra, som man skulle kunna tro, utan handlar enbart om hur många som har någon form av ersättning för ohälsa från Försäkringskassan. Att det är färre efter reformerna visar att huvudmålsättningen uppnåddes. Förödmjukade människor får hanka sig fram bäst de kan med socialbidrag, genom att leva på närstående och genom att köa till soppköken som börjar växa upp för första gången sedan 1930-talet. Detta är de tydligaste resultaten av den ”lyckade” politiken.

Men eftersom ”antalet sysselsatta i Sverige ökat” ser ledarskribenten framtiden i ljusa toner. Haken, som DN väljer att inte låtsas om, är att antalet människor som behöver jobb ökat ännu mer, vilket resulterar i en allt högre arbetslöshet. Så om denna ”hoppingivande förändring” fortsätter linjärt så har vi snart en arbetsmarknad i verklig kris.

Vi får hjälp i den riktningen när Sverige nu börjar dras med i den allmänna ekonomiska åtstramningen i världen. Sysselsättningen även i absoluta tal kommer med säkerhet att vända neråt. Den har nämligen inte det ringaste att göra med hur många sjuka som köar hos arbetsförmedlingen för att få jobb.

Bakom DN:s mångåriga kampanj mot sjukersättningarna ligger den nyliberala föreställningen att jobb uppstår därför att fler människor vill ha jobb. Idén bygger på den religiösa dogmen att en fri marknad löser alla problem. Men ingen har beskrivit hur den mekanismen skulle se ut, helt enkelt därför att varje försök i den riktningen skulle avslöja pseudoteorins brist på verklighetskontakt.

I stället ser det i all enkelhet ut så här: Företag marknadsför och säljer produkter. När många kunder vill köpa produkterna kan företaget växa och anställa folk. Om konkurrensen blir för svår eller konjunkturen försämras så att försäljningen går ner så avskedar man folk. Det är det hela.

Hur den processen skulle påverkas av hur många som bankar på porten hos företaget och vill ha jobb är naturligtvis ett mysterium som bara dogmatiker kan ha en uppfattning om. (Sådant som att överutbud av arbetskraft sänker lönerna och därmed ökar anställningarna är rena tankekonstruktioner utan empirisk grund. Mängder av exempel visar att det inte stämmer i praktiken, t.ex. att länder, regioner, sektorer inom länder m.m. där lönerna är låga ofta har den högsta arbetslösheten.)

Den privata sektorn i Sverige sysselsätter inte fler människor i absoluta tal än den ungefärligen gjorde redan 1940, då vi var tre miljoner färre invånare och BNP var en fjärdedel av dagens. (Data kan hämtas hos t.ex. den här källan vid Stockholms Universitet.) Arbetsmarknadens totala kollaps har kunnat undvikas enbart genom att den offentliga sektorn har expanderat. Om man mot den bakgrunden inte förstår att utbudet av arbetskraft inte har haft minsta betydelse för sysselsättningen i Sverige så är man förlorad i politiskt betingade trosföreställningar.

Sjuka som rehabiliteras vill säkerligen i stor majoritet återgå till sitt arbete. Men att som vår regering försöka piska dit alla de andra som inte är helt friska är meningslöst om man hänvisar till sysselsättningen. Någorlunda meningsfullt vore att först ge alla som är friska och arbetslösa ett jobb (men det går uppenbarligen inte det heller). Nej, huvudsyftet med regeringens lyckade reform är att av ideologiska skäl reducera de sociala kostnaderna, för att i stället bl.a. slussa skattepengar till riskkapitalbolagens jättevinster inom välfärdssektorn.

Nedbrytningen av det svenska välfärdssamhället - ett samhälle som en gång i tiden var ett föredöme för upplysta nationer över hela världen - har varit skrämmande effektiv under de gångna sex åren. Men i likhet med sin egen skapelse finansindustrin bygger nyliberalismen upp en bubbla av sina ideologiska och kortsiktiga övergrepp mot vanligt folk. Och som alla bubblor kommer också den att spricka. Vad som följer efter den smällen bryr sig inte finanskapitalet om, för det blir säkert inte under det här kvartalet.

2012-10-19 fredag
Idag bara ett snabbt studiebesök i den naturtillgång som kan kallas The Noam Chomsky Gold Mining Operations, och ta en titt på inledningen till ett föredrag 1989 hållet i Madison, Wisconsin, på ämnet The political economy of mass media. Vid tillfället hade Irans Ayatollah Khomeini just utfärdat sin fatwa över Salman Rushdie för hans bok Satansverserna som ansågs häda Islam, en upprörande åtgärd av de efterblivna iranierna som hamnade i centrum för intresset hos alla västvärldens massmedier.

Irans ledare hade förslagit en annan lösning på problemet som gick ut på att alla exemplar av Satansverserna i hela världen skulle brännas, ett förslag som i väst mottogs med upphetsat förakt och inte så lite löje. Förslaget skulle tolkas så att en bokbränning kunde rädda livet på Rushdie.

Chomsky fortsatte med en till synes helt annan fråga: megasammanslagningen av Time Inc. och Warner Communications som just hade genomförts, och som slutligen formade den gigantiska koncernen Time Warner, världens största medieföretag med en omsättning på närmare sex billioner dollar (trillioner på engelska). Den påminde honom om en personlig erfarenhet han hade haft av Warner Communications ett par decennier tidigare.

Ett mindre förlag, dotterbolag till Warner, hade beslutat ge ut en bok skriven av Edward Herman och Chomsky om amerikansk utrikespolitik och media. Boken var tryckt i tjugotusen exemplar, och färdig att distribuera, när en högre chef på Warners fick syn på en annons för boken och begärde ett exemplar för läsning. Han blev, liksom Ayatollah Khomeini vid läsningen av Satansverserna, upprörd och beslutade stoppa utgivningen.

Nu är vi mera civiliserade i väst och bränner inte böcker (som inte brinner så bra, för övrigt), utan vi gör pappersmassa av dem (”we pulp them”, som det heter på mera slagkraftig engelska). Men det stora bolagets ledning begränsade sig inte till bara den destruktionen, utan straffade hela förlaget med nedläggning, vilket innebar censur också av en rad andra författare.

Chomsky pekar på tre intressanta skillnader mellan Irans föreslagna bokbränning och Warners pulping:
- den första var att Irans censuråtgärd stannade vid ett förslag, medan den amerikanska faktiskt genomfördes,
- den andra var att det amerikanska förlagets alla böcker stoppades, inte bara en, och
- den tredje var massmedias reaktion som i fallet Iran blev massiv rapportering, och i det amerikanska fallet blev noll - absolut tystnad.

Yttrandefriheten bekämpas i väst inte med inlåsning i fängelser och andra fysiska trakasserier, men är för den skull inte mindre effektiv när det gäller att styra bort information som folket inte bör ta del av.

Fortsättningen av Chomskys föredrag är lika intresseväckande och hittas lätt på YouTube under angiven rubrik. Den som söker mera har 23 miljoner träffar att välja på vid sökning på Chomsky på Google videor. Trevlig resa i ett ändlöst fascinerande intellektuellt landskap!

2012-10-18 torsdag
Vore det inte för att personer som Kwast, Lambertz och Borgström representerar ett maktsystem som har människors liv i sina händer, så vore deras försvar för agerandet i Quickskandalen enbart pinsamma. Nu blir det också skrämmande. Senast att bli framsläppt i media är Claes Borgström, som i en mångordig artikel (DN 15/10) utan särskilt mycket verkligt innehåll tydligen tror sig förmögen att kunna prata bort sitt ansvar.

Efter att ha jämfört sina kritiker med folk som tror att jorden är platt, fyller han huvuddelen av den övriga texten med en didaktisk beskrivning av sådant som mestadels är självklarheter kring domstolsprocesser i allmänhet. Det enda av relevans för ärendet han då påpekar är att en försvarsadvokat är skyldig att företräda sin klients linje, även när det handlar om en klient som till varje pris vill bli fälld. Enda undantaget är om advokaten är övertygad om att klienten ljuger; då bör advokaten frånträda uppdraget.

Borgström borde i eget intresse ha lämnat frågan där och låtit bli att skriva artikeln. Nu sällar han sig i historien, liksom Kwast och Lambertz, till samma kategori av beklagansvärda charlataner som ännu in på 1700-talet trodde att det fanns häxor som åkte på kvigor till Blåkulla för att bola med djävulen. Och eftersom han inte frånträdde sitt uppdrag är han dessutom medskyldig till justitiemordet.

I själva sakfrågan skriver Borgström att debatten sedan det att Sture Bergwall återtagit sina erkännanden har ”dominerats av okunniga, tendentiösa, raljerande och direkt felaktiga kommentarer.” Att han sedan inte påvisar några sådana felaktigheter i kritikernas utförliga redovisningar förklarar han med sin ”kvardröjande lojalitetsplikt” till sin tidigare klient, som får honom att avstå från att diskutera skuldfrågan. Detta är i och för sig hedervärt, men befäster i gengäld mysteriet varför han skriver en lång artikel om i det närmaste ingenting.

En av få någorlunda substantiella frågor författaren tar upp är att själva domstolsprocessen ger så mycket mer än bara dokumenten när ett rättsfall skall bedömas (vilket kan antas vara trumfkortet eftersom väldigt få har den erfarenheten). Men när Borgström skall exemplifiera vad denna unika erfarenhet innebär så handlar det i Bergwalls fall om ”hans minspel, hans kroppsspråk eller hans ibland ytterst minimala tecken med exempelvis ett finger”. Här tycks Borgström inte begripa vad det är han skriver. Om ”ytterst minimala tecken med exempelvis ett finger” hade spelat en avgörande roll för att få en människa inlåst på livstid, så hade skandalen varit ännu mycket större än vad den är.

Drogningen av Quick är något som också pratas bort. Här finns det till att börja med dokumenterade journaler att tillgå, och de rimmar väl med de videofilmer från vallningar som hela svenska folket redan har fått se på teve: En Quick synbarligen så påtänd att han inte kan gå själv utan måste stödjas under vardera armen av tjänstvilliga rättstjänare och terapeuter. Vilket i sin tur stämmer med de tydliga indikationerna i de fullständiga filmerna på att den tillmötesgående massmördaren kontinuerligt fylls på med psykofarmaka. Men varken Borgström ”eller någon annan” uppfattade att Quick var påverkad.

KLB-trojkan har hittat ett speciellt mantra som uppenbarligen skall verka övertygande: ”Många av dem som slår fast att Quickaffären är en gigantisk rättsskandal har ofta grundat sin uppfattning enbart på läsning av Råstams bok”. Här visar trojkan om inte annat bristande respekt för rättsystemet. Samtliga de åklagare som nu i fem fall har funnit att respektive polisutredning inte ens räcker för att väcka åtal har genom sina granskningar och beslut de facto bekräftat skandalen.

I fallet med morden på två norska kvinnor, som Quick dömts för, gick uppdraget att väcka nytt åtal till f.d. statsåklagare Bo Ericsson. I en bilaga på ett dussintal sidor till sitt svar på föreläggandet fullkomligt pulveriserar han polisutredningen i fallet. Texten är tillgänglig på nätet, så Borgström kan inte hoppas på att den kan begravas i tystnad. Ericsson har knappast ”grundat sin uppfattning enbart på läsning av Råstams bok”, utan har genomfört ett grundligt rannsakande av hela utredningsmaterialet och då av naturliga skäl kommit till samma slutsatser som Råstam. Åklagarsidans brottsutredning är nämligen så blamant okunnig, manipulerad och i viktiga delar förfalskad att inga andra slutsatser är möjliga.

Liksom en del journalister tycker Borgström att åtminstone något av ärendena borde lett till åtal för att därmed genomgå en ”fullständig domstolsprövning”. När Bo Ericsson fick den frågan av en journalist svarade han att det antagligen hade varit en brottslig handling av honom att väcka åtal. Det måste nämligen finnas en rimlig möjlighet till fällande dom för att en åklagare skall ha laglig rätt att åtala. Överhuvudtaget anade man att Ericsson fick lägga band på sig för att inte uttala sitt öppna förakt för det charlataneri som Penttinen, Kwast, Borgström och terapeuterna presterat.

Quickaffären är ett monstruöst rättsövergrepp utan motsvarighet i modern tid. Varför skandalen måste påtalas och utredas i detalj är framför allt för de lärdomar som måste dras så att inget liknande inträffar igen, och för att bestående kvalitetsförbättringar skall kunna åstadkommas i det svenska rättssystemet.

2012-10-16 tisdag
I Björn Wimans söndagskrönika i DN, som inspirerade till samma dags notering i den här spalten, behandlades alltså Mo Yan, den kinesiske nobelpristagaren. Där menade Wiman - vilket också blev rubrik – att Mo Yan var ”den politiskt mest laddade litteraturpristagaren sedan Alexandr Solzjenitsyn 1970.”

Om det var frågan om politisk laddning så var det i så fall med polerna omkastade. I väst kunde man 1970 gotta sig åt att politrukerna i Moskva hade fått en välförtjänt syl i häcken. Och eftersom Solzjenitsyn otvivelaktigt var en högst meriterad pristagare så tärde nog hela affären snarast på kommunistregimens auktoritet.

Ett mera parallellt fall är däremot litteraturpriset 1965 till sovjetmedborgaren Michail Sjolochov, som i likhet med Mo Yan var partimedlem och vice ordförande i sitt lands författarförbund. Många till höger kunde säkert se det priset som en eftergift till vänsterrörelserna som nådde sin kulmen under just de åren. Sjolochovs mästerverk, Stilla flyter Don, var ett socialrealistiskt arbete som passade in i den tidens dominerande anda.

Men reaktionerna från etablissemanget på priset 1965 påminde inte så lite om kommentarerna till årets pris. Är det rätt att belöna en författare som inte aktivt motarbetar landets regim när den censurerar och bestraffar andra författare? (Censuren hos oss, som den utövas i våra makthavares intresse, har vi fått grundlig utbildning i att inte lägga märke till.)

Sjolochov drabbades tidigt av ryktet att han inte skulle ha skrivit sitt mästerverk själv. Det producerades till och med ett namn på den person som skulle varit den verklige författaren. En undersökning runt 1930 kom fram till att ryktet var falskt.

På 1960-talet väckte Solzjenitsyn nytt liv i ryktet (av det förmodade skälet att Sjolochov hade kritiserat en av hans noveller), och det fanns villiga kolportörer i borgerliga medier i väst för en sådan attack. 1984 genomfördes en statistisk analys av texten till Stilla flyter Don, som bekräftade att Sjolochov var författaren. Senare återfanns en betydande del av manuskriptet, som definitivt fastställde den slutsatsen.

Sådana illasinnade rykten har Mo Yan inte behövt utstå (hittills), och det kanske kan ses som ett civiliserat framsteg. Nästa steg i utvecklingen kunde bli att regimen i Kina inser den västliga metodens överlägsenhet som maktinstrument, och slutar jaga författare.

2012-10-15 måndag
Bondfångarna skulle förr eller senare släppas lösa för att sälja in den förträffliga idén om vinst i välfärdsföretagen, inget annat var att vänta. Idag är det chefredaktören för tidningen Dagens Samhälle som släpps fram på DN Debatt. Den där märkliga tidningen ägs av Sveriges Kommuner och Landsting (även om chefredaktören inte får versalerna rätt när han skall namnge sin ägare) och har enligt rapporter i media underliga (osunda) personrelationer med privata vårdföretag. Vad som för sex år sedan hade ansetts som helt otänkbart är inget som längre ens förvånar.

Denne Edman låter i artikeln på pricken som de välsmorda försäljare som står i galleriorna och kränger mobilabonnemang. För säkerhets skull bestämmer han själv i förväg vilka argument som hans debattmotståndare har, och levererar lämpliga siffror som bemötande.

Hans första skamgrepp anslår direkt tonen. Genom att introducera det mindre intressanta begreppet vinst som andel av omsättningen får han ner vinstandelen till 5 – 6 procent i de aktuella företagen. Vad det innebär i det relevanta måttet vinst som andel av arbetande kapital undviker han, antagligen i tron att läsaren i hastigheten inte skall se skillnaden.

Men vi kan i varje fall lägga ihop ett och ett när det gäller de flagranta skandalfallen där kommuner och landsting skänkt bort gemensam egendom för struntsummor som bara är en mindre del av den årliga omsättningen. Där är, om Edman har rätt siffror, vinsten på det insatta kapitalet gigantisk bortom all rimlighet, vilket vi också fått bekräftat av larmrapporterna i media.

Det andra skamgreppet Edman tar är att prata bort de jättevinster som uppstått vid andrahandsförsäljning av privata välfärdsbolag. ”Då är det inte skattebetalarna som betalar köpeskillingen utan en privat köpare” skriver han och tror igen att det är för barn han skriver. Alla vet att de mest skandalösa fallen handlar om megavinster på grund av att den ursprungliga offentliga ägaren har skänkt bort förmögenheter till den första privata ägaren.

Också i fallen när den första överlåtelsen händelsevis inte var skandalös, så har den ackumulerade vinsten i företagen, som ägarna kan ta ut vid försäljning, uppstått genom att den offentliga uppdragsgivaren matat in pengar genom att betala ”för mycket” för de tjänster bolagen levererat. Det är moraliskt sett i högsta grad fråga om skattebetalarnas pengar, som vid överlåtelsen av bolaget borde återgått till sina rättmätiga ägare.

Vi kan hoppa över den teoretiska aspekten att vinst överhuvudtaget är en anomali enligt konsekvent neoklassisk nationalekonomi, och bara ta upp huvudargumentet mot privat välfärd, det som Edman naturligtvis förbigår helt. Inom offentlig vård kan patienten i princip utgå från att vårdbehovet bedöms efter sjukdomens art och de samlade resurserna, inget annat. Ställd inför en privat vårdgivare kan patienten aldrig känna sig helt lugn för att inte bedömningarna påverkas av den vinst eller förlust vårdbolaget kan drabbas av beroende på val av behandling. Frestelsen till bedrägligt förfarande ligger alltid hotfullt nära i privat företagsamhet, och att de följaktligen inte sällan förverkligas visar sig av alla avslöjade skandaler.

I skolvärlden yttrar sig fifflet i att privata ägare avskaffar sådant som skolbibliotek och skolsjukvård. Och målsmännen kan aldrig säkert veta vilka andra indragningar skolan gör. Däremot satsar ägarna på glassiga erbjudanden som skall verka lockande för att få till sig fler elever, och därmed mer pengar. Både indragningarna och det glassiga är inget som förbättrar skolans kvalitet.

Edman har nerver att ta in skolbetygen bland sina argument när han påstår att ”konkurrens från friskolor leder till att betygen i de kommunala grundskolorna förbättrats 2002-2001”, en slutsats han tycks dra från enkel korrelation (vilket han skulle lärt sig i en bra kommunal skola att man inte kan göra). Han säger däremot inget om den vetenskapligt korrekta studie som visar att privata skolor ger för höga betyg, alltså högre än vad som motiveras av nationella prov; ännu ett exempel på hur vinstkravet framkallar ohederlighet.

Det officiella argumentet från högerhåll för privatiseringarna av välfärdsverksamheterna var att effektiviteten skulle förbättras. För den tron finns ännu inga vederhäftiga belägg. Det inofficiella argumentet, däremot, att förse privata kapitalintressen med ännu mer av skattebetalarnas pengar, har uppenbarligen förverkligats över hövan.

2012-10-14 söndag
Exempel på värdiga mottagare av Nobels fredspris i år (eller tidigare) hade varit Bradley Manning och Wikileaks. Få eller inga samtida har gjort så konkreta insatser för att faktiskt minska möjligheterna att begå krigsförbrytelser, och därigenom påskynda avtrappningen av ett helt igenom illegalt angreppskrig. Hade Manning varit ryss, och tiden varit 80-talet med Sovjets krig i Afghanistan, så hade en sådan pristagare varit högst realistisk. Men nu är det helt annorlunda.

Detta att Bradley Manning i praktiken är fullkomligt otänkbar som fredspristagare säger oss en hel del om vår intellektuella kultur. En detalj som bidrar till att göra ett sådant pris omöjligt är att USA inte skulle låta honom resa till Oslo, och att USA inte kan tillåtas bli försatt i en så genant situation. Manning har inte kritiserat sitt hemland men läckt pinsamma fakta, alltså sysslat med ”omstörtande verksamhet” av ungefär samma karaktär som Kina anklagar Liu Xiaobo för. Men Nobelkommittén kan ju inte chikanera USA på samma sätt som man gjorde med Kina!

Så kommer litteraturpriset till Mo Yan och stökar till det för våra patentliberaler. Den självklara utgångspunkten tycks vara att en författare som godtas av den politiska ledningen i Kina med automatik är suspekt. Alltså som om all skönlitteratur av värde i Kina med nödvändighet borde vara regimkritisk. Naturligtvis accepterar samma liberaler inte en sådan tumregel för litteratur i våra länder. Tvärtom fungerar den politiska censuren förträffligt också här, fast med andra förevändningar (”kvalitet” t.ex.).

Därmed bör man inte alls bagatellisera skillnaden mellan Kina och de civiliserade demokratierna i fråga om yttrandefrihet. Det är en helt annan sak om det som sägs eller skrivs kan leda till långa fängelsestraff än om det bara leder till censur. Dessvärre har dissidenter i den västliga intressesfären (t.ex. Latinamerika) inte sällan expedierats med nackskott, en ovana som i viss mån fortsätter idag.

Våra stora medier finansieras av reklamintäkter och hamnar inte så lite i händerna på de annonserande företagen. Så skapas den liberala och kapitalvänliga grundstämningen i den förmedlade världsbilden. Vi behöver inte ha någon definierad censurverksamhet, den rätta sållningen fungerar ändå. Dessutom kan ett eller och annat kätteri med fördel släppas igenom. Det påverkar inte den stora tröga huvudströmmen utan stärker bara myten att det skulle råda total frihet i medierna.

I fråga om denna repressiva tolerans är vårt system överlägset de totalitära staternas. Som vi nu har fått bekräftat var misstron mot den officiella propagandan i Sovjet massiv. Skepsisen var så stor att den vändes till naiv godtrogenhet inför Voice of America och alla andra propagandakanaler. Samma gäller nu i Kina. När ledningen där inser att vår modell är effektivare så kommer vi att se samma liberalisering av media som Kina (till stor förvåning) genomförde inom ekonomin.

Men våra liberaler kommer att hitta nya angreppspunkter ända tills dess att den sista och absolut viktigaste bastionen ur de verkliga makthavarnas synpunkt – finansmarknaden i Kina – faller. Vilket vi med tanke på den globala ekonomins stabilitet måste hoppas aldrig sker.

2012-10-12 fredag
Mo Yan är den förste kinesiske medborgare som tilldelas Nobelpriset i litteratur. Att det skulle dröja 111 år innan ett folk som omfattar en femtedel av jordens invånare skulle hedras med priset är en närmast självklar illustration till västvärldens etnocentrism. Bara Nobels fredspris är mera västfixerat, och båda priserna är generande ofta irrelevanta i förhållanden till den faktiska litteraturen respektive freden i världen. Lika frekvent ovidkommande som ekonomipriset är i förhållande till den verkliga ekonomin.

De tre priserna har däremot en stark politisk komponent som innebär att priskommittéernas perspektiv mestadels är det västliga, kapitalistiska och parlamentariska. Men för att markera sitt förmenta oberoende kan prisutdelarna då och då upphöja en eller annan avvikare från detta perspektiv, åtminstone när det handlar om litteraturpriset. Så kan man i viss mån se årets pris. Mo Yan är en av makten i Kina tolererad författare, men ändå översatt till västliga språk och här någorlunda erkänd. Samtidigt blir priset en reverens till ett land som genomgår en ekonomisk metamorfos (något vi förstår att imponeras av) och i huvudsak därför ser sin prestige i världspolitiken öka.

Som man kan vänta ligger den politiska underjästen och porlar i kommentarerna till Akademins val. Förväntningarna på att en ”riktig” författare med rötter i Kina skall vara ogillad av regimen, som Gao Xingjan, gör en del kommentarer svajiga. Som Ulrika K Engström i dagens DN: ”Litteraturen har en viktig roll i politisk förändring, och jag kan därför tycka att det lite sorgligt att Svenska akademien valt en så apolitisk regimkramare som Mo Yan som har tagit avstånd både från kinesiska regimkritiker och dissidenter”.

En kinaexpert, Göran Leijonhufvud, menar däremot att ”Mo Yan är ett intressant val eftersom han ofta lyfter fram de förorättade och de som hamnar på efterkälken i Kinas snabba utveckling”. ”Att läsa ’vitlöksballaderna’ hjälper oss att se hur explosiv situationen kan bli ute i byarna när korrupta lokala ledare kör över medborgarna. Mo Yan är en av dem som ger de protesterande röst.”

För Engström tycks det inte vara ”politik” att ge protesterande röst och att angripa korrupta ledare, i varje fall inte när det gäller Kina. Då är det politik att vara emot regimen och statsskicket alldeles oavsett vilka effekter för människorna det handlar om. Vi är sannerligen väl indoktrinerade i vår del av världen.

Listan på diktatoriska regimer som vi i väst har lämnat ifred eller stöttat aktivt skulle fylla ett par helsidor. Det kan alltså omöjligt vara bristande mänskliga rättigheter i Kina som är vår verkliga invändning mot landet. Bland de mera fruktbara hypoteserna som vi istället bör pröva är Kinas vägran att ge västliga finansintressen fritt spelrum i landet. Där har vi ett exempel på verklig makt som regimen reserverar för Kinas egen räkning, en dödssynd i den kapitalstyrda västvärldens ögon. Om denna enda bastion övergavs så skulle kritiken mot andra brister i Kina antagligen bli lika avmätta som mot alla andra diktaturstater som lyder avgörande order från de verkliga makthavarna i världen.

2012-10-11 torsdag
Dagens Nyheter fortsätter på ledarplats sin märkliga förföljelse av Julian Assange, som om det inte räckte att han är jagad av världens mäktigaste stat för att ha utnyttjat den yttrandefrihet för vilken den staten säger sig kämpa mer än någon annan. Idag är det Hanne Kjöller som tar förföljelsen ett steg ytterligare genom att framställa Assange som den stora konspirativa makten som är ute efter henne. Det inspirerade till en fabel - med anakronismer och allt:

Sagan om den farliga åsnan

Det var en gång en armenisk dissident som hette Assangian och som gjorde sig ett namn på världsscenen genom att avslöja sovjetiska krigsförbrytelser och andra av den hänsynslösa stormaktens övergrepp. Genom sin organisation Wikitetj offentliggjorde han tusentals hemliga dokument med komprometterande innehåll och spred videofilmer som visade hur sovjetiska krigsförbrytare mördade civila från helikopter.

Framstående politiker och andra makthavare i Sovjet krävde utlämning och omedelbar avrättning av Assangian, utan onödig rättegång. Mera sansade element i makteliten ombesörjde att en särskild domstol inrättades i ett distrikt utanför Moskva där en speciell, regimstyrd process kunde genomföras. En rysk uppgiftslämnare infångades och torterades med sträng isolering och brutal behandling inför det väntade livstidsstraffet i specialdomstolen.

Assangian höll sig borta från Sovjet, men besökte ett exotiskt litet land där han hade det dåliga omdömet att gå till sängs med två kvinnor som sedan skröt för sina väninnor om den prestigefyllda erövringen. Det exotiska landet hade en ännu mer exotisk sexuallagstiftning som utgjorde en förevändning för en politiserande åklagare och en notorisk försvarsadvokat (komprometterad för sin upprörande roll i den största rättskandalen i landets historia) att rikta misstankar och kräva utlämning av Assangian för att genomföra förhör.

Hatet mot Assangian underblåstes givetvis av politrukerna på Pravda som tävlade om att fördöma, förlöjliga och smutskasta dissidenten på gammalt gott manér. I det exotiska landet hade makthavarna sedan länge särskilt varma känslor för Sovjet, vilket följaktligen också gällde landets stora officiösa tidning, som hjärtligt stämde in i förtalet, spetsat med hån mot Assangian för hans feghet att inte gå med på utlämningen. Assangians motstånd i den frågan bottnade i misstro mot det exotiska landets förmåga och vilja att stå emot ett utlämningskrav från Sovjet, en bisarr misstro som givetvis spädde på de självförhärligande journalisternas löje.

Assangians organisation hade naturligtvis inget stöd från någon statsmakt eller någon maktgruppering av betydelse i världen. Inte heller från de främsta av de självutnämnda försvararna av det fria ordet fanns stöd att vänta. Sålunda omgiven av mäktiga fiender tvingades organisationen vidta säkerhetsåtgärder för att alls överleva (vilket med tanke på det övermäktiga motståndet ändå lär bli omöjligt på sikt). En särskilt exotisk journalist lyckades genom detta få Assangian att framstå som det stora hotet och en fara för henne själv!

De exotiska journalisterna kan skatta sig lyckliga att Jonathan Swift är död, och att ingen mäktat lyfta hans mantel.

2012-10-08 måndag
DN hade igår en av sina återkommande mobbningar av Hugo Chávez på ledarsidan, något som inspirerade till dagens notis:
 
Hur man än anstränger sig för att förstå Dagens Nyheters nedlåtande men intensiva intresse för Hugo Chávez så kvarstår som enda förklaring det förhållandet att Chávez har halverat fattigdomen och utplånat analfabetismen i Venezuela. Inget annat motiv kan rimligen duga, helt enkelt därför att världen är full av länder med mycket större brister, utan att väcka tillnärmelsevis samma intresse.

Vanligtvis används avslöjanden om korrupta valprocedurer som vapen mot stater som efter vårt synsätt bör fördömas. Om Venezuela säger DN i gengäld inte ett ord om valsystemet, något som får sin förklaring vid en närmare granskning. The Carter Center, som bl.a. granskar olika valsystem, höll ett möte i september där förre USA-presidenten och stiftelsens grundare Jimmy Carter sade följande: ”As a matter of fact, of the 92 elections that we’ve monitored, I would say the election process in Venezuela is the best in the world.” (Om USA:s valsystem sade han däremot: “we have one of the worst election processes in the world, and it’s almost entirely because of the excessive influx of money”.)

Är man nu som våra medier knäpptyst om valprocedurens kvalitet så kan det vara med förhoppningen att den allmänna svartmålningen färgar av sig också på valet som sådant. Av en skummis som Chávez kan man ju vänta vad som helst.
 
Ekonomin är däremot trumfkortet för politiserade angrepp av DN:s typ. Med hjälp av kubanska rådgivare har ”Venezuelas näringar ödelagts”. Frågan är bara vad som är ”ekonomi”. Är det så som det traditionellt har varit i Latinamerika, att ländernas rikedomar ansamlas hos en minimal elit (med smulor serverade till en begränsad medelklass) och hos investerare i USA, medan folkets flertal lever i utpräglad misär. Eller borde en ekonomi bedömas utifrån hur många som kan leva ett anständigt liv?

Mest framträdande och irriterande av Chávez ”nycker” är att han fördelar oljeintäkterna till det behövande folket, med välgörande effekter för dem. Med DN:s sura formulering heter det att ”miljoner är beroende av misiones, hjälporgan som delar ut mat och förnödenheter” och att oljeintäkter ”på drygt en miljard om dagen gör detta möjligt”. Inte något däremot om vad som i grunden gjort denna minskning av fattigdomen möjlig: Chávez nationalisering av oljeindustrin 2003.

Om inte staten tagit kontrollen över oljan hade Venezuela fortsatt att vara ett nykolonialt lydrike till USA, med den naturliga effekten att de vanliga medborgarna inte sett röken av några oljepengar. Enligt en utbredd syn i rika länder är det något onormalt med att oljetillgångarna i ett outvecklat land som Venezuela skall tillhöra folket som bor där, och inte i första hand kapitalintressen i USA och Västeuropa. Sedan Chávez kastade ut utländska oljeintressen har Venezuelas BNP som förväntat stigit kraftigt, och fördubblats i fasta priser på ett knappt decennium. (Den djupa dippen 2003 i diagrammet nedan sammanfaller med en oljestrejk iscensatt av oppositionen för att skaka regimen.)


Vad är det mer som kan räknas till denna ”ödelagda” ekonomi? Ja, att sysselsättningen är en viktig komponent av ekonomin måste vi ju i hög grad instämma i. Som andel av arbetskraften har sysselsättningen ökat med omkring 10 procentenheter under Chávez styre (i Sverige har den andelen i stället minskat sedan åtminstone 1850 och troligen längre). Arbetslösheten har följaktligen halverats. Andelen fattiga minskade från 55,1 procent toppåret 2003 till 27,5 procent bara fyra år senare. Då kan man notera att den siffran relaterar till kontanta inkomster; räknar man in förbättrad sjukvård och utbildning blir skillnaden ännu mer påtaglig.

Hälsovården svarar för den mest dramatiska förbättringen av folkets levnadsvillkor. För att ta en enda indikator: antalet primärvårdsläkare ökade med 1 100 procent under Chávez första decennium vid makten (från 1 628 till 19 571 läkare). Antalet barn som får skolmat sjufaldigades, sociala utgifter ökade med 310 procent etc. etc.

Säkerligen finns det sektorer av ekonomin som har stagnerat. Men om det beror på att vissa ekonomiska aktiviteter inte fungerar så bra därför att fattiga får det bättre, så får det väl beskrivas som ett beklagligt problem för kapitalismen som sådan.

Det utbredda våldet är en återkommande anklagelsepunkt mot Chávez. Och det är såtillvida oväntat som att repressionen i socialistiska länder ofta har varit ett effektivt medel för att skapa samhälleligt lugn på ytan. Men något sådant statligt förtryck har Chávez knappast politiskt utrymme för. Att våldet skulle vara en följd av det samhällssystem han försöker skapa är däremot inte en särskilt rimlig analys. I länder som till exempel Mexiko och Honduras är det dödliga våldet betydligt större utan att det tillskrivs ländernas respektive ledare (och ännu mindre det kapitalistiska samhällssystemet). Det är få som ens vet vad ledarna i de båda länderna heter; det saknar medialt intresse. Hugo Chávez måste vi däremot oupphörligt ställa till svars för våldet.

Länge skulle Chávez naglas fast som motståndare till det fria ordet genom sina ”trakasserier” mot ”den fria pressen”, dvs. mot den USA-stödda, reaktionära press och TV som bl.a. arbetade intensivt för att främja statskuppen 2002 mot den demokratiskt valde presidenten. Det finns en intressant dokumentär (tillgänglig på nätet) som visar hur en teveredaktion manipulerar filmupptagningar så att det skall se ut som om Chávez-anhängare skjuter på obeväpnade demonstranter. När kuppen väl är genomförd sitter samma reportrar i sändning och skryter över hur manipulationen gick till.

Skådespelaren Sean Penn fick för ett tag sedan frågan i David Lettermans teveshow om oppositionspressens öde i Venezuela. I USA, svarade han, hade dessa journalister inte bara motarbetats, de hade suttit i fängelse. Så svårt har vi att tillerkänna vissa andra länder samma rätt vi räknar som självklar för egen del. Det handlade i Venezuela dock om vad vi hos oss kallar landsförrädare som med understöd av en främmande makt hade konspirerat för att störta den lagligt valde presidenten, ett av de allvarligaste brotten i normala länder. Men så underbart som vi nu styr propagandan så kunde i stället Chávez anklagas när han försökte motarbeta förrädarna.

Hugo Chávez vann presidentvalet igår med vad som om ett val i vår del av världen skulle ha kallats en jordskredsseger, men i våra medier betecknades som en glädjande knapp vinst. Torsdagen före valet fylldes gatorna, i regnet, med 3 miljoner Chavistas i den största demonstration som förekommit i Venezuela. Men sådana struntsaker är inget för våra förnäma tidningar att skriva om.




In summa: stora brister finns i Venezuela, liksom i de flesta länder. Men om man väljer ut just Venezuela under Chávez för kritik av sådant som är värre i andra länder, då blir man starkt misstänkt för att rikta sig mot det som skiljer ut det landet från andra: omtanken om de fattiga, utbyggnaden av skolor och sjukvård och annat som kännetecknar omsorg om medmänniskorna. Moraliskt sett är det en tvivelaktig attityd.

(Faktauppgifterna är i huvudsak hämtade ur material från Center for Economic and Policy Research i Washington, grundat av ekonomerna Dean Baker och Mark Weisbrot, med nobelekonomerna Joseph Stiglitz och Robert Solow i sitt expertråd. Några data är från sajten venezuelanalysis.com. )

2012-10-05 fredag
”Skönhetsfläckarna” i våra demokratier kan vara betydande utan att väcka någon större uppmärksamhet. De granskas inte med samma noggrannhet som vi nagelfar de mindre önskvärda regimernas procedurer. Valet 2000 i USA är ett illustrativt exempel.

Förutom den ekonomiska maktens avgörande finansiering av hela valproceduren med allt vad det innebär av icke-demokratisk styrning så upphävde då själva valsystemet väljarnas önskemål. Al Gore fick en majoritet av rösterna i hela landet men därmed inte den självklara vinsten i valet. Men trots systemets snedvridning hade han troligen vunnit den avgörande delstaten (Florida) om inte den konservativa majoriteten i Högsta domstolen hade gripit in och avbrutit kontrollräkningen av rösterna, och därmed serverat sin partivän George W Bush valsegern. (Hade detta hänt i Ryssland skulle vi naturligtvis med emfas fördömt föraktet för demokrati i landet.)

Alla parlamentariska system som bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar reser hinder för att folkviljan skall komma till korrekt utryck i den politiska ledningen av ett land. Till att börja med försvårar det försöken att bilda ett tredje alternativ, och ett fjärde blockeras i praktiken helt. Dessutom är det en oemotståndlig frestelse för det parti som är vid makten att manipulera indelningen av valkretsarna till sin favör. Tydligen kan folkets vilja konstrueras bort ganska rejält utan att det kallas demokratibrist. Avgörande är vem som manipulerar.

I USA tillsattes tidigare de prestigefyllda positionerna i Kongressen - som t.ex. utskottsordförandena - efter senioritet och kompetens (och kanske också genom rätta kontakter). Nu är sådana positioner till salu för pengar. Kandidaterna måste alltså uppbringa betydande belopp som betalning till respektive parti för att komma ifråga för en utnämning. Pengarna tillhandahålls av de starka kapitalintressena, och man kan lätt föreställa sig vad de vill ha i gengäld. Hur en sådan ogenerad korruption kan passera utan den ringaste kommentar borde vara ett mysterium i ett upplyst samhälle. Men i vår värld anses det inte vara något mysterium.

Den första debatten i USA-valet har just avverkats. Obama hade isolerat sig i ett par veckor med en binge medarbetare för att preparera sig för debatten. Frågan ingen ställer sig, om vem som styrde landet under tiden, visar hur mycket av galjonsfigur presidenten i USA är. (Reagan och Bush II var exempel på rena marionetter, utan tillräcklig kunskap eller begåvning för det verkliga jobbet men med en positiv attityd att vinna väljarna med.)

Romney vann debatten menar kommentatorerna. Visserligen pratade han en massa smörja, och tog i hastigheten tillbaka sitt allra viktigaste skattelöfte, men sakfrågorna spelar ingen roll för bedömarna. Det gällde bara att vara på hugget och se pigg och fräsch ut. Och där var Romney bäst. Tydligare kan det inte sägas att politiken i vår typ av demokratier till stor del handlar om yta och fasad.

Någon av de två kommer att vinna. Vem det blir är inte avgörande. Båda kommer att vara lyhörda för de verkliga makthavarna, de som bl.a. finansierat valkampanjerna, och se till att faktisk demokrati hålls på lagom låg nivå. Ibland finns det en märkbar skillnad mellan de två partierna (under Bush II kan man tala om en sådan), men mestadels är den marginell. I retoriken är Obama till vänster om Romney, men i praktiken är den saken inte otvetydig.

Om vi inte redan insett att valet av president i USA är imaginärt så borde den gigantiska mediasatsningen i sig ha öppnat våra ögon. Mycket få händelser av verklig betydelse för världens folk ägnas sådana enorma volymer av tidningstext och sändningstid.

2012-10-04 torsdag
”Demokrati” är antagligen ett av våra vanligaste honnörsord i media. Det används som en odiskutabel vattendelare för att skilja våra välordnade nationer från de mindre tilltalande.

Frågan är dock om våra ideologer ens själva vet vad de menar med demokrati. En sak är säker: det är inte ordets egentliga innebörd – folkets styrande – de avser. Knappast ens det mera begränsade: en väljare, en röst. Med demokrati menas ett visst konstruerat system som innefattar någon sorts valprocedur, som i det normala fallet leder till en politisk beslutsstruktur som inte är någon garanti för att väljarnas önskemål alls tillgodoses.

Det nu aktuella presidentvalet i USA är ett skolexempel på den form av demokrati våra ideologer hyllar. Vad man med säkerhet vet är att skenvalet mellan två individer, representerande två falanger av samma företagarparti, inte handlar om vad amerikaner i majoritet verkligen vill. Hela den demokratiska proceduren är konstruerad för att förhindra en sådan folkets makt.

Den 21 januari 2010 fattade Högsta domstolen i USA ett beslut som skulle upprört de ursprungliga konservativa skolbildarna djupt i själen. Man gav helt enkelt företag samma rättigheter inför lagen som individer har, bl.a. ”yttrandefrihet”, vilket som sin viktigaste konsekvens innebär rätten att utan restriktioner köpa politiker med aktieägarnas pengar. (Tidigare hade företagens sponsring av partier tvingats till vissa omvägar som möjligen haft någon hämmande effekt). Domstolens reaktionära falang trumfade igenom beslutet med röstsiffrorna 5-4.

Pengarnas makt att undergräva verklig demokrati i USA ser våra ideologer inte som något allvarligt brott mot grundläggande principer. Inte heller att delstater som domineras av Republikanerna infört specialregler som omöjliggör eller försvårar för Demokraternas väljare att registrera sig inför valet. Alla sådana avvikelser ses som skönhetsfläckar utan avgörande betydelse. USA är under alla omständighet en demokrati, världens ledande dessutom.

Länder som Ryssland och många av deras avläggare är däremot knappast godtagbara demokratier. Där förekommer att folk säljer sin röst för hundralappar, media är styrda av makthavarna, påtryckningar av alla möjliga slag förekommer. Skillnaden mellan dessa länder och våra, de demokratiskt fulländade, är att maktens ingrepp där är mera ohöljd och mindre raffinerad, och att beloppen som hanteras inom den organiserade korruptionen är lägre.

Till skillnad från Ryssland finns det däremot många tvivelaktiga demokratier, och en del rena diktaturer, som vi av någon anledning kritiserar mycket milt. Mestadels löser våra medier sådana problem genom skonsam tystnad. Först när folken, ibland efter många decennier (Tunisien, Egypten och åtskilliga fler i historien), störtat våra omhuldade diktatorer rycker media fram och deklarerar sin brinnande kärlek till demokratin.

I den synnerligen fulländade demokratin Sverige har vi inte ens det minimum av kontroll över korruptionen som de flesta andra länder har, nämligen ett krav på partierna att redovisa de ekonomiska makthavarnas mutor. Här går allt så förträffligt tillväga att vi inte ens kommer på tanken att granska frågan. Den nämns ibland, av någon till vänster, men glöms lika fort.

Den underliggande maktutövningen i Sverige bedrivs ofta med ett samförstånd mellan maktgrupper, vars gemensamma intresse är att en del verkliga och viktiga demokratifrågor hålls borta ur den allmänna debatten. Medierna fyller där väl sin samhällsbevarande roll. För att bara ta ett enda exempel (av vilka det finns många fler): vinst i välfärdsföretagen. Enligt en undersökning skulle 90 procent av svenska folket vara emot vinstuttag ur sådana bolag (man kan gissa att 99 procent är emot att vinstpengarna dessutom skickas till Kajmanöarna). De makthavande i partier och medier är till 90 procent av den rakt motsatta uppfattningen, vilket avgör frågan.

Har vi ens kommit dithän att demokratins verkliga innehåll kan diskuteras i Sverige?

2012-10-01 måndag
Det kommande presidentvalet i USA bevakas av våra medier i det närmaste som om det vore en svensk angelägenhet av högsta rang. En av två personer, båda finansierade av näringslivet, kommer att vinna – och när valet är gjort kommer skillnaden mellan dem att bli försumbar.

Vi minns från 2008 Barack Obamas medryckande löften om en förändring från grunden, där han ingöt hopp i alla som ingen dittills hade lyssnat på. Hans retorik var nästan socialistisk, och ingav oro för att han inte skulle tillåtas överleva. Men efter valdagen föll alla löften platt till marken.

Väl installerad i sitt ämbete ärvde Obama en finanskrasch. Som första åtgärd räddade han bankernas ägare undan förluster med hjälp av skattebetalarnas pengar. Sedan bemannade han sitt ekonomiska team med samma genier som hade huvudansvaret för finanskraschen. Den som tycker att det låter underligt behöver bara påminna sig om att Obama kom till makten mycket tack vare finansföretagens pengar; de trodde mer på honom är på McCain - och han betalade tillbaka! Här försvann det första hoppet för dem som röstat på förnyaren.

Obamas stora reform skulle handla om sjukvården. En majoritet av USA invånare har sedan länge velat ha en sjukvård som alla andra industriländer, alltså offentligt finansierad. Denna ”public option” var det första Obama släppte. Företagen i branschen vill självfallet inte ha någon sådan ”socialism” – och vem är det som bestämmer? Reformen innehöll några förbättringar, till priset av att de privata försäkringsbolagen lagstiftningsvägen fick fler kunder.

Att Obama avslutade de rent militära operationerna i Irak stämmer förvisso med hans vallöfte. Men landkriget var redan obsolet, och skulle säkerligen ha hanterats ungefär likadant med McCain som president. Istället eskalerade Obama de ”targeted killings” med drönare som rättsligt innebär mord på misstänkta men inte dömda personer. Där Bush II bara torterade övergick Obama alltså till att mörda.

I frågan om Mellanösternkonflikten och utrikespolitiken i övrigt skiljer sig inte den nuvarande administrationen märkbart från sin föregångare (möjligen i vissa avseenden till det sämre) och det lär inte bli någon ändring med Mitt Romney som president. Om välfärdsprogrammen skriker Republikanerna visserligen att de skall skäras ner, men det lär inte gå att göra med den nuvarande katastrofala situationen för vanligt folk i USA.

Våra journalister vet givetvis att retoriken i valdebatten mestadels är ett spel för galleriet, ett led i en ren marknadsföringskampanj, där utfallet blir ungefärligen detsamma hur det än blir. Som i kampen mellan Samsung och Apple ligger skillnaden mest på ett känslomässigt plan. På den skenaktivitet som presidentvalet är offrar det amerikanska samhället uppemot fyra miljarder dollar.

2012-09-28 fredag
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu höll sitt anförande i FN:s generalförsamling igår. Som väntat handlade det mestadels om Irans kärnvapenprogram. Under talet vecklade han upp en plansch med bilden av en bomb, så som skämttecknare brukar rita en bomb. Bilden skulle illustrera hur långt Iran har kommit med sitt program.

Med pekfingret på bilden säger han (med tonfallet hos en begagnad bilförsäljare): ”ladies and gentlemen - här borde vi dra en röd linje för att sätta stopp för utvecklingen”. Varpå han plockar fram en röd spritpenna och drar en tjock linje tvärs över bomben på den fina planschen. Och, fortsätter han, fakta om Irans kärnvapen har jag inte fått från min utmärkta underrättelsetjänst, nej – ”ladies and gentlemen – de kommer från IAEA!”.

Vad var nu IAEA för någonting, det internationella atomenergiorganet? Ja, det är en organisation där nästan alla världens länder är representerade, och som 2009 bland annat antog en resolution med uppmaningen till Israel att ansluta sig till icke-spridningsavtalet (NPT) och därmed öppna sina kärnanläggningar för inspektion (Iran har undertecknat NPT). USA och Europa försökte blockera resolutionen men den gick ändå igenom. Nu har USA inte formell vetorätt i alla organ, bara reell, så president Obama försäkrade omedelbart att USA skulle stödja Israels vägran att acceptera resolutionen.

Vid samma tid antog FN:s säkerhetsråd en resolution (nr 1887) som uppmanade alla stater att ansluta sig till icke-spridningsavtalet. Vita huset försäkrade i det fallet sin allierade Indien att den resolutionen inte var något att bry sig om. Som bekant är det Indien, Israel och Pakistan som inte undertecknat NPT. Alla tre har skaffat sig kärnvapen med USA:s aktiva godkännande.

Det vill säga: Israel förnekar officiellt allt innehav av kärnvapen (men har nog inget emot att alla tar det för en lögn). Enligt Wikipedia finns det 200 kärnstridsspetsar i landet. En israelisk medborgare, Mordechai Vanunu, som 1986 avslöjade detaljer om landets kärnvapenprogram kidnappades av den utmärkta säkerhetstjänsten i ett främmande land och förpassades till Israels fängelsesystem. 2004 var Vanunu fri och sökte politisk asyl i Sverige, vilket han förnekades. Ty det är inte så enkelt att asyl i Sverige beviljas personer som förföljs av politiska skäl i ett land med fängelserna fulla av politiska fångar, många inspärrade i åratal utan rättegång. Det måste också vara "rätt" land i några andra viktiga avseenden.

Ingen vettig människa önskar att Iran, eller något annat land för den delen, skaffar kärnvapen. (När en majoritet av befolkningen i grannländerna tror att säkerheten i området skulle stärkas av iranska kärnvapen är det med andra ord ett talande belägg för hur allvarligt man där ser på hoten från USA och västvärlden.) Så i sak bör vi hålla med Netanyahu om att Irans kärnvapenprogram borde avslutas (även om alla inte skulle hålla med om hans tänkbara metoder).

Det som bara inte kan uthärdas är det skriande hyckleri Netanyahu kan ägna sig åt i Generalförsamlingens talarstol, och komma undan med utan någon kritik i våra lika hycklande massmedier. Detta groteska taskspelande kan inget annat än undergräva alla försök att hitta rationella vägar bort från det överhängande kärnvapenhotet i världen.

2012-09-27 torsdag
Min benämning "stockholmskvartett" om innovatörerna bakom den socialdemokratiska "affärsplanen" kan den nogräknade möjligen ifrågasätta. Carin Jämtin är förstås tveklöst stockholmare, född, uppvuxen och inarbetad där. Mikael Damberg är visserligen född i Solna men som politisk broiler helt och hållet uppgödd i huvudstaden. Där gjorde han sig bemärkt som SSU-ordförande på högerkanten, inblandad i tvivelaktiga manipulationer för att minska vänsterfalangens representation vid förbundets kongresser. Magdalena Andersson är ekonomen i gänget, med en tidigare politisk karriär som sakkunnig och statssekreterare. Hon är född i Uppsala, men från och med högskolestudierna bofast stockholmare.

Så är det Stefan Löfven själv, i pressen beskriven som kommen utifrån landet. Nu är han faktiskt född i Hägersten, men kom att växa upp i Ådalen. Sin längsta anställning hade han hos Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Till Stockholm kom han som metallombudsman 1995. Att efter hans sjutton år i huvudstaden kalla honom stockholmare kan vara att ta i lite för mycket. Å andra sidan har han under dessa år, och med sina täta kontakter i de ekonomiskt mäktigas krets, uppenbarligen blivit väl inbäddad i den stockholmska medelklassens syn på politiken. Den synvinkeln är som vi har sett mycket trång och innefattar t.ex. inte en förståelse för de avgörande strukturella frågor som gör arbetslösheten till en ofrånkomlig ingrediens i det kapitalistiska samhället.

Löfven är inte lika cynisk som borgarna, som tror (låtsas tro) att arbetslösheten bäst bekämpas genom att göra livet surt för arbetslösa och sjuka. Han försöker istället den mera positiva infallsvinkeln att främja utbildning, forskning och företagande. Kanske har Magdalena A lurat honom med nationalekonomins naivt förenklade teorier, som totalt vederlagts av verkligheten. En privat sysselsättning som i absoluta tal inte har ökat på 70 år kan inte påverkas med mer av just likadana metoder som prövats otaliga gånger.

Vad nationalekonomin verkligen borde undersöka är vilka faktorer som i själva verket har gjort att antalet privata jobb har varit oförändrat sedan den nästan förindustriella tid när det inte fanns datorer, knappt bilar, och när jordbruket sysselsatte 32 procent av arbetskraften (mot 3,2 procent idag). Men detta studerar inte nationalekonomer, för slutsatserna hotar att strida mot deras grundläggande teoribildning, och det vore förödande för hela den vetenskapliga disciplinen om de allra käraste dogmerna avslöjades. Slutsatserna hotar också politikerna, vars inbillade förmåga att kunna styra den privata sysselsättningen skulle visa sig helt obefintlig.

Däremot visar en korrekt analys att politikerna är de enda som har makt att öka sysselsättningen, nämligen genom att anställa människor inom den offentliga sektorn. Men det kräver något som den ekonomiska makten strängt förbjuder: skattefinansiering. Sådana tankar får väldresserade socialdemokrater inte ens tänka.

Det är inga naturlagar som har styrt så att vi hamnat där vi är: i en värld av ekonomiskt tumult initierat av kriminella finansmanipulationer. Ännu mindre är det på grund av nationalekonomiska "lagar", för några sådana finns inte. Vi har försatts i den nuvarande situationen av den ekonomiska makten, som ytterst bestämmer reglerna för det som eufemistiskt kallas globaliseringen. Maktinstrumenten hanteras av organisationer som IMF, Världsbanken och EU, och mekanismerna beskrivs som "marknaden" när den verkliga innebörden skall döljas för vanliga människor.

Allt som inte styrs av naturlagar kan ändras!

2012-09-25 tisdag
Som påpekades i ett av de många inläggen i kommentarsfältet efter gårdagens DN-artikel så är det en stockholmskvartett som har kläckt den underbara "affärsplan" som blir första inteckningen i den kommande valförlusten för (S), om inget drastiskt sker som rättar upp situationen. Det är inte bara fråga om hur intelligenta människor i huvudstaden kan vara så komplett okunniga om vad partiets stora väljarbas ute i landet upplever som viktigt, det handlar också om en suicidal inkompetens att förstå de mest elementära politiska faktorer.

Om opinionsläget 2008/9 hade blivit valresultat så hade oppositionspartierna vunnit en jordskredsseger utan like i svensk politisk historia och fått 40 procent fler väljare än alliansen. Ingen (inte heller Reinfeldt) tvekade om vad som var orsaken till regeringens kollaps i opinionen: de (med Reinfeldts ord) "brutala" ingreppen mot sjuka och arbetslösa. Den dåvarande stockholmska (S)-ledningen lyckades med konststycket att förödmjuka den unikt stora majoriteten med dess klassiskt socialdemokratiska önskemål genom att blunda för de borgerliga attackerna mot välfärdssamhället, och istället "söka sig mot mitten" med ett luddigt program. När väljarna följdriktigt straffade Mona Sahlin i valet vändes den väntade jordskredssegern till svenskt rekord i bortdribblat opinionsövertag.

Visserligen har socialdemokratin alltid varit en ansvarsfull förvaltare av det kapitalistiska samhället, men det har handlat om att få ut så mycket som möjligt för folkets räkning av de kompromisser med den ekonomiska makten som man har ingått. Så har det svenska välfärdssamhället mödosamt byggts upp, bit för bit. Nu agerar partiledningen som om alla välfärdsmål vore uppfyllda, och det enbart gällde att trimma produktionsapparaten och förse den med välutbildad personal (för att i slutändan maximera vinsten till fromma främst för den extrema minoriteten av redan superrika). Detta efter sex år av förödande attacker mot välfärden av en samvetslös regering. Det är ett mysterium hur ledande socialdemokrater kan agera så på tvärs mot sina egna väljares fundamentala önskemål.

Säkerligen finns det inte en socialdemokratisk väljare i landet som inte fått se, själv eller i familjen och bekantskapskretsen, effekterna av den borgerliga nedrustningen av välfärden. De som har otur att bli sjuka, och de som råkar hamna i den stora grupp av icke sysselsatta som vårt ekonomiska system ofrånkomligen skapar, riskerar idag att få leva under mycket små omständigheter. Långa köer till soppkök har blivit en ny syn i stadsbilden, i ett samhälle som totalt sett aldrig har varit rikare än nu. För ständigt nya grupper har det gamla förödmjukande socialbidraget blivit grunden för att klara uppehället.

I ett läge där allt fler utsätts för välfärdens nedrustning har Socialdemokraternas ledning inte ett ord att säga till uppbyggelse och hopp för alla drabbade!

Om inte nästa opinionsmätning visar ett rejält tapp för (S) så lovar jag att äta upp min hatt (som jag dessbättre inte äger någon)!

2012-09-24 måndag
S-ledningen presenterar en kommande ”ny affärsplan för Sverige” på DN Debatt idag. (Affärsplan! Är det månne direktörer som skall omvändas till socialdemokrati?) Och det är inga små ambitioner man uppvisar: kompetensen hos arbetskraften skall höjas, alla lärare skall bli skickliga och inspirerande, nya jobb skall naturligtvis skapas, och så skall det bli ännu mera utbildning. Som femte och sista punkt skall allt detta ske samtidigt som orättvisor tas bort.

”Vår affärsplan bygger på vetskapen om att fler jobb skapas i växande och kunskapsintensiva företag i både tjänstesektor och industri” konstaterar man, och avslöjar därmed en stor brist på egen kunskap. Det är mer än fyrtio år sedan den privata företagssektorn i Sverige passerade sitt all time high i fråga om sysselsättning, och vi är nu tillbaka till samma nivå som 1940. Sedan dess har befolkningen ökat med 50 procent och BNP med 400 procent. Det är dags att ta fram en bild som är välkänd på den här bloggen:



Hela sysselsättningsökningen sedan 1940 har alltså skapats i den offentliga sektorn, men om Löfven & Co nu skulle känna till det så är det inget man låtsas om i artikeln. Däremot tror man sig om att kunna skaka några magiska kort ur ärmen och med ett trollslag vända en utveckling som olika regeringar under 70 års tid inte har kommit tillrätta med.

Även om några åtgärder skulle kunna få tillfälliga effekter så är det en alltför stark tendens att försöka motverka, i det här fallet en ständig produktivitetsökning som gör att vi producerar allt mer med allt färre anställda, kombinerat med kapitalets allt högre vinstkrav. Så länge världen utgjorde en tillförlitlig sänka för svenska produkter så kunde den privata sysselsättningen i varje fall hindras från att sjunka. Men nu tillkommer dessutom en allt hårdare konkurrens från låglöneländer med kvalificerad arbetskraft. Att försöka vända den trenden med ett trollspö är inte så lätt.

Löfvens idéer är inget annat än samma högstämda retorik som vilken borgerlig politiker som helst skulle kunna klämma ur sig. Vad han förbigår är dessvärre mera talande. Vad tänker han kräva av den skandalösa finansbransch som har torpederat världsekonomin och förvärrat också den svenska arbetslösheten? Vilka tankar har han kring de inhumana ingrepp i välfärden som alliansregeringen påtvingat landet av mestadels rent ideologiska skäl? Tänker han ta hänsyn till någonting av allt det som gjorde att oppositionen för bara lite mer än tre år sedan hade rekordhöga 20 procentenheters ledning över regeringen i opinionsmätningar? Eller tänker han som Sahlin fortsätta låtsas som om det regnar, och föra partiet mot ”mitten” (där inga socialdemokrater finns)? Många frågor men inga svar.

Med den nuvarande kursen kommer Löfven att styra partiet mot samma valnederlag som Sahlin gjorde. Varför skall väljarna rösta på socialdemokraternas borgerliga imitationer, när det finns ett otal partier som erbjuder originalet?

2012-09-22 lördag
Vi har kommit en lång väg på den antiintellektuella vandringen mot det uppsåtligen oinformerade samhället när en poet och kulturskribent blir en av de mera klarsynta analytikerna av ekonomi och social politik. Göran Greider, som är poeten, noterar i gårdagens DN: ”Den som läser finansplanerna, och årets är inget undantag, märker att ansvar är ett ord som idag enbart gäller statens finanser, inte människor”. Budgetbalans är viktigare än krafttag mot massarbetslösheten.

Greider förlägger introduktionen av nyliberala dogmer i svensk politik till Bildts regeringstid för tjugo år sedan, alltså något senare än i t.ex. USA. Men marken hade grundligt bearbetats av socialdemokraterna med Feldt och Åsbrink som pådrivare redan under 80-talet. Då genomfördes de kritiska avregleringarna av finanssektorn som satte bollen i rullning. Illa förberett som Sverige var startade snabbt en hejdlös fest på luftpengar hämtade ur en kreditexplosion, självfallet följd av en oundviklig finanskrasch som landade på den handlingsförlamade Bildts bord, men ”botades” först med Göran Perssons utsvältningspolitik. Ända sedan dess har vi haft en svensk arbetslöshet som med tidigare mått hade betraktats som katastrofal.

En annan kulturknutte, Kajsa Ekis Ekman, hittar i dagens DN en intressant parallell till den nutida situationen i några 30-talsromaner (av Medelon Lulof och B Traven) om fattiga bönder som sjanghajas med skuldsättning som de sedan tvingas betala av med plantagearbete. ”Spola tiden framåt sjuttio år och vi befinner oss i tvåtusentalets USA. Lånehajar åker runt bland fattiga ruckel och erbjuder lån till lockräntor. Att räntan höjs dramatiskt efter två år står bara i det finstilta. Lånen säljs till Goldman Sachs […]. Resten av historien känner vi till.”

Skillnaden mellan USA då och nu är att plantagearbetarna hade sitt jobb kvar och slapp konkurs. Dagens låntagare får lämna hus och hem när bubblan spricker, och har då inte sällan förlorat både jobbet, sjukförsäkringen och pensionssparandet.

Idag skrivs inga stora romaner om människorna som drabbas av neoliberalismens absurda dogmer. Så fungerar makten (inte genom direkt censur, sådant behövs inte i ett samhälle där de intellektuella är väl utbildade för sin roll). Däremot skrivs det många böcker om finanskriserna, med ett perspektiv uppifrån. ”Även om de lyckas förklara vad som gått fel, skriver de snarare om investerarna än om deras offer”, skriver Ekman.

Greider och Ekman fångar kärnan i den nyliberala ideologin: ekonomi är ett konstruerat strategispel byggt på den centrala dogmen om ”marknadens” ofelbarhet. I detta spel finns de levande människorna och deras ekonomiska realiteter med bara som abstrakta spelpjäser. Att regelverket ofelbart leder till en överföring av samhällets produktionsresultat från mindre välmående till de rika (främst de extremt rika) är ett ”systemfel” som så systematiskt förbises att man måste anta att det är själva huvudsyftet med ideologin.

Utverkandet av ansvar för den finanskrasch som försatte hela världsekonomin i gungning, och konkret drabbade miljontals fattiga människor, väntar vi fortfarande på. Och vi lär få vänta i evighet, också det ett belägg för att makten inte bär sitt svärd förgäves. Det svärdet används nu istället mot de oskyldiga offren.

2012-09-20 torsdag
Erik Helmerson svarade som vanligt mycket vänligt på min mail (14/9), men relativiserade demokratiernas brott med åsikten att det dominerande tyranniet under 1960- och 70-talen definitivt var kommunismen så som den gestaltade sig i Sovjetunionen och Kina. För att få moralisk logik i det påståendet krävs att varje internerad dissident i Sovjet och Kina uppvägs av åtskilliga tusen oskyldigt dödade i demokratiernas krig.

(I det här läget kommer de Ahlmarkska likräknarna regelmässigt in i bilden och pekar på den stora svälten i Kina som krävde 30 miljoner döda. Med sin karaktäristiska relativism skiljer man inte mellan offer för politiska misslyckanden och offer för uppsåtligt dödande, när det inte främjar den egna propagandan vill säga. Naturligtvis går man då inte heller vidare och granskar politisk orsakade dödsfall i andra länder, t.ex. i Indien där de är mer än tre gånger så många som i Kina under efterkrigstiden (enligt Amartya Sen). Ännu mindre går man ytterligare några steg och ser på den globala situationen, där kapitalismens dödsoffer genom tiderna helt enkelt är oräkneliga till antalet.)

I sin text om Palmedokumentären (DN 14/9) lyckas Helmerson helt undvika ordet Vietnam och därmed Olof Palmes absolut mest betydelsefulla insats som politiker. Den ogenerade vinklingen följs av insinuationen att Palme inte skiljde ordentligt mellan diktatur och demokrati, och i själva verket inte drog sig för att gå kommunisternas ärenden. ”Han förespråkade en ’kärnvapenfri zon’ som strategiskt spelade Sovjet i händerna” är ett belägg för den tesen.

Helmerson har säkerligen läst Henrik Berggrens stora Palmebiografi, men räknar kanske med att hans läsare inte har gjort det. Om det finns någonting som karaktäriserar Olof Palme redan från hans allra första tid som studentpolitiker så är det hans hårda kamp mot kommunismen. Både djärv och viljestark tog han skarpa debatter från talarstolarna på kommunisternas hemmaplan. Den internationella studentorganisationen var efter kriget till stor del styrd från öst, och Palme spelade en avgörande roll när en ny, fristående organisation bildades.

Om man så vill var IB ett uttryck för en stark motvilja mot kommunismen, och i så fall ännu ett exempel på Palmes personliga ståndpunkt för demokratin. Men det fallet har istället (med viss rätt) blivit ett exempel på maktövergrepp under Palmes tid som ledare. Att han i sin institutionella roll som statsminister fick ta realpolitiska hänsyn gentemot stormakten Sovjet är en självklarhet, men det innebar inte att han mildrade sitt språkbruk när han inte ansåg det nödvändigt (”diktaturens kreatur” om tjeckoslovakiska makthavare minns vi).

Att försöka göra Olof Palme till någon sorts kommunistisk medlöpare är alltså djupt ohistoriskt och kan inte ha annat är propagandistiska syften. Att han under sitt liv fick utstå mer av skandalöst förtal och illvilliga rykten än kanske någon person i svensk historia berodde inte på hans ”klassförräderi” eller andra konstruerade myter. Det berodde helt enkelt på hans raka, uppriktiga och kraftfulla kamp för solidaritet och medmänsklighet, kort sagt på hans politiska övertygelser.

Hos dem som kände en instinktiv motvilja mot en politik som tog hänsyn till solidaritet och medmänsklighet väckte han hat. För deras nutida meningsfränder följer det hatet med ner i hans grav.

2012-09-18 tisdag
Quick-skandalen är analyserad på djupet, och totalbilden så fullkomligt klarlagd som någonting kan bli. Kvar står en person som med de märkligaste argument agerar kärringen mot strömmen: Göran Lambertz. Han ger sig inte, och bereds än en gång plats i DN för en replik, idag mot Maciej Zarembas odiskutabla inlägg tidigare.

Läsningen ger ett intryck av förvirring. Lambertz håller med Zaremba i att det kan förekomma allvarliga brister i rättsystemet: ”Fällande domar grundas på ett svagt bedömningsunderlag, brister i brottsutredningar avfärdas som betydelselösa, spekulativa bedömningar får ersätta hållfasta slutsatser.” Lambertz instämmer alltså i att den typen av brister är oacceptabla men glider förbi att allvarliga fel av just det slaget låg till grund för rättsskandalen Quick.

Utan att se sin inkonsekvens övergår han sedan till att lista några punkter som skapat den enligt honom omotiverade ”Quickskandalen”. Det är sådant som att ”åklagaren inte berättade allt som talade emot Quicks skuld, att advokaterna inte försvarade hans oskuld, att psykiatrin höll på med något egendomligt som kallades bortträngda minnen, att Quick erkände så orimlig många som trettio mord och att polisen hela tiden ställde ledande frågor.”

Plötsligt har sådana allvarliga defekter i rättsprocessen inget med ”bevisningen” att göra utan tillskrivs bara journalisters förvirrade föreställning om ”hur konstigt allting är”. Quick-affären är därför enligt Lambertz ”ett journalistiskt haveri, där tyvärr en del jurister har halkat med ner i diket”.

”Det avgörande för bedömningen av den tilltalades skuld är bevisningen” skriver Lambertz i tron att ingen annan har förstått det. Däremot låtsas han inte begripa att alla ”konstigheter” som avslöjats i utredningarna och processerna mot Quick visar att det är just vederhäftiga bevis som totalt saknas. Det enda som finns är frukter av manipulationer och annan inkompetens, avsiktlig eller ej. De tio ”bevis” som Lambertz själv har lyft fram, och som borde vara de tio han anser tyngst, är djupt pinsamma och förtjänar inte ens beteckningen indicier. Särskilt pinsamma blir de mot den massiva fond av allvarliga defekter i utredningen som helhet, där ingenting pekar på att Quick skulle ha kunnat begå något av de mord han ”erkänner”.

2012-09-14 fredag
Det mesta som skrivs om Olof Palme handlar om det ytliga och spektakulära kring hans person: förmågan att fängsla eller stöta bort, den stora medkänslan eller den pinsamma arrogansen, det brillianta intellektet eller förmågan att såra politiska motståndare. Vill man veta vad han verkligen åstadkom som politiker får man gå till Henrik Berggrens fenomenala biografi, men det är inget som borgerliga medier finner något större intresse i. Mycket av den politiska laddningen kring Olof Palme handlar om borgerlighetens svårigheter att hantera en politisk gigant som så flagrant klädde av den självcentrerade och småskurna egoismens ideologer.

Erik Helmerson prövar i dagens DN greppet att förklara Palme otydlig när det gällde skillnaden mellan folkvälde och tyranni. Helmerson skriver som om den tidens stora fråga, den som satte Palme på hela världens listor över endera älskade eller efterlysta, inte har ägt rum, eller möjligen lider av sådan brist på betydelse att den inte ens behöver nämnas. Men USA:s brottsliga angreppskrig mot länderna i Indokina är en outplånlig skam för de västländer som förhäver sig som demokratins och de mänskliga rättigheternas stora förkämpar. Olof Palmes integritet ledde honom till att säga sanningar, och gjorde honom som statsman i västvärlden unik i sin moraliska resning i den tidens största utrikespolitiska fråga. Helmersons krafs känns i sammanhanget ganska småttigt. En Mail till E.H.:

I din intressanta text idag om den nya Palmedokumentären fastnar jag vid en inkonsekvens. Först invänder du mot Carl Bildts påstående att Palme använde starkare ord mot USA än mot Sovjet: ”Det är knappast bokstavligt sant”. Men sedan fortsätter du: ”… vad viktigare är: han gjorde för sällan distinktionen mellan diktatur och demokrati”.

Frågan är om inte Palmes utmärkande kvalitet som politiker i västvärlden just var att han försökte lyfta fram den verkliga innebörden av den distinktionen, hur den framställdes i retoriken, och hur den faktiskt såg ut. Eftersom folken runt om i världen ofta har en djupare upplevd erfarenhet i saken än politiker och intellektuella i allmänhet blev Palme följdriktigt en globalt beundrad politiker, antagligen med få jämlikar i sitt skrå.

Du skriver att ”Sverige svävade på målet om den grundläggande skillnaden mellan folkvälde och tyranni” under Palme. En annan tolkning är att Palmes stora engagemang i Vietnamfrågan drevs av viljan att verkligen rannsaka de två begreppen. För kommunister hade han ingenting till övers, men det fruktansvärda tyranni som dominerade under 1960- och 70-talen var USA:s horribla mördande i Indokina. Man kan anta att det smärtade Palme – sedan länge stor USA-vän – att se världens ledande demokrati förfalla till brottsligt och brutalt dödande i den värsta skala världen upplevt sedan Stalins och Hitlers härjningar.

Att folkvälde och tyranni inte är kontradiktoriska motsatser blev alltså uppenbarat för medvetna betraktare under Vietnamkriget, men ändå lagt under en dimridå genom uthållig propaganda. Den naiva dikotomin hade sin rot i det kalla kriget, som nu är historia. Frasmakeriet borde därför kunna läggas åt sidan till förmån för en sakligare diskussion som handlar om hur verkligheten faktiskt ser ut i all sin komplexitet.

2012-09-13 torsdag
Idag domineras förstasidan i min morgontidning av en bild på en brinnande USA-flagga, en typ av bild som förekom nästintill dagligen på 60- och 70-talen. Nu är det muslimer som reagerar över en videofilm på nätet i vilken Muhammed skändas. Ilskan är utbredd i arabvärlden. En amerikansk ambassadör har dödats.

Kommentatorer förvånas över att demonstranternas reaktioner kommer så långt efter att filmen först visades på nätet, och att oroligheterna intensifierades just den 11:e september. Den förvåningen bottnar i så fall i att bakgrunden till händelserna inte har beskrivits särskilt väl i våra medier. Förhistorien handlar om mera fundamentala stämningar, där filmen bara är en tändande gnista. I just Tunisien och Egypten höll brutala diktatorer, stödda av USA och västvärlden i övrigt, folkens verkliga uppfattningar undertryckta i decennier.

Den bestörtning som media förmedlar beror på att vi i väst inte har velat veta vad som rör sig i det arabiska folkdjupet. Så länge diktatorerna kunde hålla folket i hårda tyglar så var allt gott och väl, och vi behövde inte bry oss.

I augusti 2010 publicerade Brookings Institution resultatet av en opinionsundersökning gjord i ett antal arabländer. Den visade att bara 10 % av befolkningen i de undersökta länderna höll med västvärlden om att Iran utgjorde ett hot i regionen. De verkliga hoten ansåg man kom från USA (77 %) och Israel (88 %). Den allmänna opinionen var till och med så fientlig mot USA att 57 % (i Egypten 80 %) ansåg att säkerheten i regionen skulle öka om Iran hade kärnvapen.

Detta är den grundstämning man finner om man söker dess demokratiska bas. Opinionsundersökningar av det här slaget har inte ansetts intressanta i våra medier. Därtill är det äkta intresset för demokrati inte tillräckligt stort.

När den enda supermakten behandlar hela världen som sin egendom och i bästa maffiastil försöker skrämma till underkastelse med sanktioner och angreppskrig som kostar hundratusentals människor livet, och som i grunden raserar hela länder, då bygger man för katastrofen. (I ett land där en skrämmande hög andel av politikerna på allvar tror att Jesus skall återkomma till jorden inom nästa generation och att alla utom de verkligt troende då kommer att förintas, i ett sådant land är kortsiktigheten åtminstone inte irrationell.)

Nu spekuleras i att mordet på ambassadören kommer att gynna Romney i presidentvalet, eftersom han antas vara den mera hökaktiga som kan slå tillbaka och därmed rädda USA:s heder. I en kultur där våldet har hög prioritet kan antagandet förefalla rimligt. Men om Romney vinner valet så kommer det att bero på en mera avgörande faktor: finansieringen.

USA-val är idag rena marknadsföringsoperationer. Den som har resurser att hamra på med den mesta propagandan, främst i teve, kommer att vinna. Som det ser ut i dagsläget är det Romney som verkar ha mest pengar. Rent politiskt är skillnaden mellan kandidaterna som vanligt liten redan i retoriken. I praktisk politik blir den sedan ännu mindre. Där står det mellan en med europiska mått extrem högerpolitik, och en som bara är något mindre extrem. Till saken hör att ingendera av kandidaternas politik ens kommer i närheten av vad amerikanarna i opinionsundersökningar säger sig vilja ha. Politikens innehåll bestäms nämligen ytterst av dem som betalar kandidaterna: kapitalet och företagarvärlden.

2012-09-05 onsdag
I USA hålls demokraternas konvent i Charlotte, North Carolina, alltså i en s.k. ”right-to-work state”, något som är ett ämne för de gatudemonstrationer som nu pågår. Många ser det som utmanande att Demokraterna lägger sitt konvent i en sådan stat. ”Right-to-work” (RTW) är Qrwellskt nyspråk för lagliga restriktioner riktade mot fackföreningar, bland annat förbud mot obligatoriskt medlemskap i fackförbund (alltså med svenska ögon tämligen okontroversiella lagar).

27 av USA:s delstater har antagit RTW-lagar, något som får vidare konsekvenser för arbetarnas ställning där. I RTW-stater är löner och tjänstepensioner lägre än i övriga stater, och andelen som har sjukförsäkring från arbetsgivaren är också lägre. RTW-staterna ligger framför allt i södra och västra USA, ungefär sammanfallande med det konservativa bältet.

Occupy-rörelsen har anhängare i Charlotte, som i de flesta städer i USA, och demonstranterna är aktiva och välartikulerade. Men när läget i USA har blivit så eländigt för vanliga människor att det uppstår en spontan och utbredd folklig rörelse för verklig demokrati är svenska medier märkligt ointresserade. Självcensuren är nästan i samma klass som hos de extremkonservativa talk-show-kanalerna i USA.

Som demokratiaktivisterna i Kina, Iran, Syrien och andra ställen har vi här i Sverige i varje fall tillgång till Internet för att hämta information om folkliga rörelser i väst. Utan att förringa den principiella skillnaden mellan statlig censur och kommersiella mediers självcensur så kan man säga att den privata i varje fall i ett avseende är effektivare: vi lever i chimären att vi får veta allt av betydelse och tror inte att vi behöver söka aktivt själva för att få ocensurerade nyheter.

2012-09-04 tisdag
Häxerierna i 1600-talets Sverige var utbredda, och många av de misstänkta erkände sina brott. Vittnen fanns i överflöd, många visserligen barn, men vittnesmålen var övertygande och samstämmiga. Fysiska bevis i form av bl.a. ärr och andra kroppsmärken som Djävulen åsamkat sina besökare bekräftade sanningshalten i vittnesmålen. Processernas definitiva legitimitet garanterades av kyrkans teologiska experter, som visste att Djävulen och häxerierna var verkliga.

Ändå var häxprocesserna inga rättsskandaler, om man resonerar som Göran Lambertz gör i ännu en replik (DN.se 3/9) i ämnet Quickprocesserna, vars likhet med de 330 år gamla vidskepligheterna är slående. Bara med skillnaden att den tidens teologer i Quickfallet har ersatts med terapeuter och ”minnesexperter”, men typen av lösliga indicier är desamma. Så här kunde det gå till när en häxa, Gertrud Svensdotter angav en annan, Märit Jonsdotter, som skulle rannsakas:

     ”… hon befanns sig nu i en knökfull storstuga i Lillhärdal med upphetsad allmänhet utanför, alla de tillresta nyfikna som inte fått plats vid rättegångsförhandlingen. Mot henne vittnade först Gertrud som berättade hur hon för flera år sedan blivit lärd av Märit att fara till Blåkulla och hur de första gången ridit dit på en ”blackig kviga” som ägts av Gertruds far, men hur de senare till och med använt fadern själv som ridverktyg och hur Märit i Blåkulla bett Satan förgifta honom med ormgift.
   När fadern Sven Hwass kallades att vittna erinrade han sig inte bara att han verkligen haft en ”blackig kviga” just som beskriven utan också att han vid den angivna tidpunkten haft en del värk och symptom som helt säkert tydde på att han behandlats illa både som riddjur och vid förtäring av ormgift i Blåkulla.” (ur Häxornas försvarare av Jan Guillou.)

Gertrud och Märit avrättades på grymmast tänkbara vis, men idag avfärdar vi hela högen av samstämmiga vittnen, och otaliga andra övertygande bevis i häxprocesserna, därför att vi vet att det varken finns häxor eller någon djävul, och att de av rent existentiella skäl omöjligt kan ha bolat i Blåkulla. Med Quicksyndromet förhåller det sig på samma sätt: den enda förklaringsmodell som verkligen omfattar hela fenomenet är den som innebär att allt är en bluff. Men Lambertz fortsätter att leta blackiga kvigor i utredningsmaterialet.

Till hans förtjänst skall sägas att han i den senaste repliken förefaller retirera en aning. Han säger sig inte vara ”ute efter att visa att Bergwall är skyldig till morden”, bara ”att påvisa att det inte går att dra slutsatsen av processerna att Bergwall är oskyldig”. Nej, det går inte att dra slutsatsen av processerna att Göran Lambertz eller någon annan vem som helst är oskyldig till morden. Just därför råkar det vara ett absolut fundament i juridiken att det inte är den misstänkte som skall bevisa sin oskuld.

Att det handlar om en rättskandal fastställer Hannes Råstam på punkt efter punkt, bortom allt tvivel. Utredarna hade bara behövt granska detaljerna i det första mord Quick skulle ha begått för att lägga hela saken åt sidan och återremittera patienten till vård. Vid mordet skulle Quick ha varit fjorton år, blivit körd från Dalarna till Växjö av en namngiven person (ett utpekande som sedan tas tillbaka), och där förgripit sig på och sedan mördat en jämnårig pojke utanför Folkets Park.

Den utpekade nekar givetvis till någon Växjöresa, och de poliser som utredde mordet på platsen förklarar att ingenting av det Quick påstår stämmer med tillförlitliga vittnesmål (som bl.a. säger att pojken gick därifrån i sällskap med en 40-årig man, som senare häktades men fick släppas i brist på bevis). Quicks detaljerade beskrivning av en redskapsbod som han skulle ha ”sett” i beckmörker under en minut, omständigheter kring den mördades kläder, och mängder av liknande detaljer: allt formligen skriker bluff. De delar av bekännelsen som råkade stämma, och som imponerade på den aningslöse åklagaren van der Kwast, hade Quick inhämtat ur gamla tidningslägg på bibliotek.

Som om inte detta hade räckt för att avfärda bekännelsen, så begav det sig inte bättre än att Quick hade konfirmerats i Dalarna samma dag som mordet begicks i Växjö. Här hade Thomas Quick kunnat sorteras undan för gott under kategorin falska bekännare. I stället gömmer man undan ett besvärande vittnesmål av systern, och gör fallet till en katalysator för terapeuter och polisutredare att utöka brottsregistret. Råstams arbetsprestation är att blottlägga lika orimliga fakta och förhållanden kring samtliga de övriga erkännanden som ledde till fällande dom.

Av fullkomligt uppenbara skäl är Quickaffären en svensk rättsskandal utan motsvarighet sedan häxprocesserna.

2012-09-03 måndag
Att ”kvälja dom” - kritisera en domstols beslut - var kriminellt i Sverige ända fram till 1948. Det underliggande motivet för kriminaliseringen var att en lagakraftvunnen dom måste vara det sista ordet i en rättsfråga; en domstol i sista instans fick inte tänkas ha fel. Den föreställningen var fundamental för rättssystemets och myndighetsvärldens auktoritet.
 
I takt med att den absoluta myndighetsauktoriteten lyckligtvis har urholkats, och juridiken (olyckligtvis) teknifierats, så har förbudet mot att kvälja dom blivit obsolet. Dessvärre har moralens inflytande i rättsystemet också minskat i betydelse.
 
Förr var det alltså förbjudet för var och en att kritisera domar. Nu drar sig inte ledamoten av Högsta domstolen, Göran Lambertz, för att ifrågasätta de utslag som följt efter resningsärendena i Quick-fallet. Här kan man tycka att en gräns har passerats. En domare som representerar den högsta dömande makten, och som mycket väl kan få Quick-fallet på sitt bord i ämbetet, går ut och redovisar personliga omdömen om den ena partens skuld, dessutom baserat på en ”bevisföring” som är genant och gränsar till det vidskepliga! Märkligt nog har själva detta kväljande passerat utan större uppståndelse, medan uttalandena som sådana har kritiserats.
 
Mest häpnadsväckande är givetvis Lambertz naiva och bisarra syn på vilka tillfälligheter och manipulerade medgivanden som kan passera som ”bevis” i det svenska rättsystemet. Ett förbud mot att kvälja dom hade i det här läget räddat honom från det självförlöjligande han iscensatt. Nu försätter han inte bara sig själv utan också Högsta domstolen som helhet i en trovärdighetskris. För att behålla sin auktoritet kommer domstolen säkerligen att behöva befrias från Göran Lambertz.
 
(Detta är inte ett utslag av personlig misstro mot GL. Tvärtom har jag mestadels haft stor aktning för hans självständiga och modiga agerande som JK. Därför är hans märkliga ståndpunkter nu är en stor överraskning. Men även om de skulle bero på ett tillfälligt misshugg, så är de för katastrofala, och omöjliga att backa ur.)

2012-09-02 söndag
Gertrud Svensdotters livliga fantasi blev en katalysator för det sena 1600-talets häxjakt i Sverige. Masshysterin som sedan följde på olika håll i landet lockade fram mängder av vittnesmål, inte minst från barn, om hur utpekade kvinnor hämtades till Blåkulla, bolade med Djävulen och hade andra sattyg för sig. Innan klarsynta män som Erik Noraeus och Urban Hjärne till sist satte stopp för vansinnet hade 300 oskyldiga människor bränts till döds, huvudsakligen kvinnor.

Trots att de bisarra detaljerna i berättelserna flödade över och saknade gränser i sitt fantasteri var det ytterst få som reagerade med förnuft på galenskaperna. Åtskilliga av kyrkans män eldade istället under hysterin. En intressant märklighet var att kvinnor inte sällan erkände sig skyldiga till anklagelserna (även när tortyr händelsevis inte förekommit).

Hade det funnits dagspress på den tiden kan man utgå från att den hade följt med den massiva strömmen och hängt ut häxorna och alla deras fruktansvärda brott. Ett sätt att sedan backa ur baklänges, när historien väl punkterats, kunde ha varit att relativisera det faktum att det inte finns några häxor som åker till Blåkulla för att knulla med Hin Onde. Det skulle ha kunnat ske med brasklappen att frånvaron av häxor inte är ”en absolut sanning. Det är en teori som man kan ansluta sig till eller förkasta.”

Just de orden använder DN idag i en ledare för att relativisera det faktum att Thomas Quick, numera Sture Bergwall, aldrig har begått de mord han dömts för i svenska domstolar. Därifrån angriper DN kraven från några personer på att den siste häxtroende ”specialisten” i ämnet, Gubb Jan Stigson, bör hindras att skriva om saken i sin tidning. I just den åsikten är det lätt att hålla med DN, inte bara för yttrandefrihetens skull, utan ännu mer för att Stigson lyckligtvis bara diskrediterar sig själv ju mer han skriver.

I nästa steg får sig Hannes Råstam och ”journalistikens Göteborgsanda” en råsop. Vad som avses med den ”andan” är skarpt tendentiösa och vinklade program av typen Uppdrag granskning, med sina hårddragna historier där bl.a. oönskade fakta sorteras bort. Frånsett att alla medier i grunder arbetar på samma sätt så är kritiken i fallet Quick riktad åt diametralt fel håll. Vad Råstam belägger bortom allt tvivel är att det i Quick-utredningen är hela rättsväsendet som har använt denna lögnaktiga dramaturgi. Utredarna leder Quick med fast hand fram till de påståenden som anses lämpliga, och ovidkommande detaljer lyfts upp som ”bevis”. Samtidigt bortser man helt från den totala bristen på substantiella fakta, och – inte minst - plockar ur utredningen bort graverande sakuppgifter och förhör som helt torpederar åklagarlinjen.

Någon som skulle hysa det minsta tvivel om att rättsrötan i Quick-ärendet inte är total behöver bara läsa justitierådet Lambertz märkliga DN-artiklar. När han får två dyrbara sidor i landets viktigaste tidning till sitt förfogande så bör man kunna räkna med att de tio exempel på ”bevis” han lyfter fram är de tio han finner mest övertygande. I själva verket är exemplen patetiska. De skulle för övrigt platsa utmärkt i häxprocesserna (märken på kroppar var t.ex. ett vanligt ”bevis” redan då). På vart och ett av hans intetsägande exempel går det otaliga, och verkliga, belägg för att Quick inte kan vara skyldig. Rättskandalen är ovedersäglig och måste leda till efterräkningar om förtroendet för polis, åklagare och domstolar skall kunna återupprättas.

Gertrud Svensdotter bodde i byn Åsen, bara tio mil fågelvägen från Gubb Jan Stigsons Falun. Ett faktum av det slaget hade Quick-utredarna utan vidare kunnat dokumentera som någon sorts ”bevis”, men är bara en ren tillfällighet!

2012-09-01 lördag
[Ett svar till Lambertz på DN Debatt idag påvisar en felskrivning av mig i gårdagens notering, som nu är korrigerad.]

2012-08-31 fredag
Enligt en undersökning häromdagen har tilltron till det svenska rättssystemet fallit dramatiskt sedan Quick-skandalens alla horribla enskildheter har blivit uppenbara för medborgarna. Men en person som antingen tappat all besinning, eller också spelar ett mycket högt spel – Göran Lambertz – framhärdar i sitt stöd för absurditeterna. Idag får han igen plats på DN Debatt för att fortsätta med sin advokatyr, bestående av ”argument” som bara får någon mening för den som inte har kännedom om de överväldigande beläggen för att Thomas Quick inte är en massmördare.

I sin första DN-artikel talade Lambertz om fem ”bevis” för att Quick mördat, nu växlar han ner sina anspråk till ”indicier” när han presenterar fem nya. Ett av dem låter så här: ”Den unga norska kvinnan hade enligt rättsläkarutlåtandet kräkts i samband med att hon dödades. Detta kände inte förhörsledaren till när Bergwall nämnde att hon hade kräkts.” Den uppgiften medgav däremot en norsk journalist under förhör att han läckt till Quick under en tidigare intervju.

På tal om de norska kvinnorna påstod Quick att han hade våldtagit en av dem före mordet, vilket en dna-analys visade att någon annan hade gjort. Alldeles utan dna-bevis skulle någorlunda nyktra utredare ha tagit i beaktande att Quick var strikt homosexuell. (I ett förtroligt samtal med Hannes Råstam medger Quick/Bergwall att han bara haft samlag med en kvinna, och det var i ungdomen.) Redan därför var hela gärningsmannaprofilen i Quicks fall helt förvrängd, och fullständigt unik. Han påstod sig ha mördat och i flera fall skändat både pojkar och flickor, såväl som vuxna män och kvinnor. Men ingen inom det självrättfärdiga svenska rättssystemet reagerade på dessa exklusiva underligheter.

En annan av Lambertz punkter handlar om att Quick skulle ha gjort en inristning på en björk i samband med ett mord. ”Inristningen stämde illa med den skiss som Bergwall hade gjort innan man sökte den. Men senare gjorde han en korrekt skiss.” Om Lambertz utan att rodna kan ta med detta som ett indicium har han inte rimligen ens läst Råstams bok. Där framgår tydligt, bl.a. med många citat ur förhör och vallningar, hur utredarna genomgående ledde Quick fram till rätta lösningar efter hans från början lika regelmässigt felaktiga påståenden. (Det faktum att man i en skog nära en storstad inte behöver leta särskilt länge för att hitta en inristning i ett träd faller inte heller Lambertz in.)

Kännetecken på offrens kropp är en annan av Lambertz punkter. Här ger Råstams bok en grundkurs i förledande resonemang som borde vara uteslutna i varje polisutredning i en någorlunda förnuftig värld. Quicks första påståenden är som vanligt långt från sanningen, men han leds efterhand allt närmare verkligheten (i fallet med den norska flickan: den eventuella verkligheten, eftersom inte ens mamman visste säkert hur flickans eksem såg ut vid försvinnandet). Det beramade födelsemärket på Johan tog Lambertz upp i sin första artikel. Quick nämner i det fallet i förbigående (bland alla hundratals andra saker han talar om) någon sorts fläck. När han pressas (och förstår att han är inne på ett intressant spår) placerar han fläcken på fel sida av kroppen. Först efter lämplig lotsning blir fläcken till ett födelsemärke och förflyttas till ryggen, som ändå inte är det rätta (som är låret).

Vad som skrämmer mest i det resonemang Lambertz för är den absurda föreställning om begreppet ”bevis” som det avslöjar. När det i en uppsjö av felaktiga påståenden, från en som skuldbelägger sig falskt, dyker upp några enstaka som av utredarna lotsas fram till i närheten av sanningen, och ännu färre som rent slumpmässigt verkar sannolika så menar Lambertz att det räcker för fällande dom. Och denne man är justitieråd och ledamot av Högsta domstolen i Sverige!

Nu var Thomas Quick något så gudasänt som en oskyldig som ville bli fälld för mord. Då var det ”inte så farligt” att rättssystemet havererade, kan någon tycka. Men Hannes Råstam har också avslöjat samma sorts haverier när den åtalade nekat till brott, t.ex. Fallet Ulf. Det handlade som vi minns om en man som beskylldes av sin dotter för sexuella övergrepp och som dömdes till åtta års fängelse. Också en annan man dömdes i fallet. Råstam kunde påvisa en rent osannolik konspiration mellan amatörmässiga ”minnesterapeuter” och rättsmaskineriet, där skandalösa underlåtelser och direkta manipulationer av utredningsmaterialet hade lett till en fällande dom. De båda männen tvingades sitta fängslade i tre år innan Råstams reportage resulterade i resning och frikännande.

Inför detta oseriösa, vidskepliga och stundtals ondskefulla svenska rättsväsende avkrävs Julian Assange fullt förtroende! Självberömmet på svenska ledarsidor saknar ens en gnutta blygsamhet. Till råga på allt kan rättsövergreppen genomföras utan att förövarna riskerar straff, eller ens rättegång.

Vad som särskilt skapar tvivel om Göran Lambertz omdöme är att han sticker ut hakan i en strid som redan är grundligt förlorad. Och genom att Lambertz tillåts attackera Leif GW Persson så har DN Debatt öppnat för en replik, och den kommer inte att bli nådig.

2012-08-27 måndag
Thomas Quick var en mentalpatient som förklarade sig skyldig till ett trettiotal mord och dömdes som mördare av sex olika domstolar i åtta mordfall. Gemensamt för domarna var att de baserades på ”brottslingens” erkännanden, men saknade varje form av substantiella bevis. I stället framfördes som ”bevis” påståendet att Quick lämnat information som bara en gärningsman kunde känna till.

Många kunniga och framstående personer har genom åren förkastat domarna och hela rättsproceduren, enbart med kännedom om de brister som framkommit i den omedelbara presentationen. Hannes Råstam har nu gått på djupet i avslöjandena om alla missförhållanden under rättshanteringen i boken Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare, där han med den allt fastare kunskap han gräver fram får skandalen att framstå som rent skrämmande i sin Kafkaliknande overklighet.

Grundförutsättningen för processerna är att Thomas Quick självmant anger sig som skyldig till ett stort antal mord som ofta tar de mest grymma och bestialiska former. Under förhören redovisar han mängder av detaljerade förhållanden under gärningarna, detaljer som är fel (i alla avseenden som inte redovisats i media), så som det naturligt blir när någon gissar sig fram. (Råstam skissar en plausibel bakgrund till Quicks märkliga självanklagelser.)

Till det faktum att Quick hela tiden gissar fel levererar terapeuter och ”minnesforskare” den geniala förklaringen att Quick värjer sig från att tala sanning därför att den är alltför smärtsamt för honom. Att dessa postmodernt influerade freudianska fantasier är tautologiska, och därmed innehållslösa, är något som helt undgår denna ”vetenskapliga” expertis.

Utredarna tar Quicks tänkta emotionella obehag inför sanningen som ursäkt för att ogenerat lotsa honom i ”rätt” riktning under förhör och vallningar, något som deras polisiära utbildning annars borde hämmat dem från att göra. Genom att granska videoinspelningarna i sin helhet kan Råstam blottlägga detta lotsande i detalj. Hans citat från banden är i den delen komplett avslöjande. Han kan dessutom visa att utredarna redigerar de avsnitt som visas i rätten, och därigenom döljer hur Quick genomgående leds fram mot de önskade påståendena.

Quicks välregisserade lögner inskränker sig inte till brottsfallen utan börjar redan när den lämpliga bakgrunden till massmorden skall konstrueras. De freudianska terapeuterna ville ha en riktig eländig barndom som förklaring till den bestialiska personligheten, något Quick – som är erkänt intelligent - levererar till full belåtenhet. I hemmet skulle Sture (som han hette då, och nu) upplevt föräldrarna som känslokalla och likgiltiga för hans behov. Han skulle ha utnyttjats sexuellt av sin far och beskyllts av sin mor för att ha orsakat ett missfall hon skulle ha haft. Dessutom skulle mamman vid ett tillfälle ha försökt dränka honom i en isvak, vid ett annat knuffat ut honom på spåret framför en rälsbuss. Alltså en riktigt saftig startpunkt för en freudian.

Utredarna har givetvis förhört flera av Quicks syskon, som dessvärre ger en helt annan bild av familjeförhållandena. Alla intygar att de växt upp i en tämligen normal familj utan någonting av alla de påstådda grymheterna. Ett protokoll från ett viktigt förhör med en syster har plockats bort ur utredningsmaterialet, och förefaller dessutom försvunnet. Efter påtryckningar fick Råstam till slut en kopia, som i allt väsentligt pekade mot att Quick ljög. Ingen i utredningen reagerade på de uppenbara signalerna som visade att det handlar om en mytoman, en mycket medveten mytoman dessutom.

När Quick bestämt sig för att bli massmördare börjar han arbeta systematiskt. Trots att han är misstänkt för mord beviljas han fortsatt frigång, på terapeuternas bestämda inrådan. Den utnyttjar han till att bl.a. resa till Stockholm och läsa gamla tidningslägg på bibliotek. Där förser han sig med information om ett mord i Växjö på pingstafton 1964, som han finner lämpligt att förklara sig skyldig till. Offret var en ung pojke, Thomas Blomgren. När Quick skulle ha begått sitt första mord var han alltså 14 år. Alla detaljer från tidningarna som han serverar utredarna imponerar djupt och man tar för givet att han är mördaren. Så även om det mordet är preskriberat, så befäster Quick skickligt sin mordiska identitet hos utredarna.

Förutom att Quick är en helt otänkbar mördare för dem som granskat utredningen i efterhand är det en liten detalj som stör helt, och som avslöjas av Råstam. Pingstafton 1964, när mordet i Växjö ägde rum, konfirmerades Sture i Kopparbergs kyrka tillsammans med sin tvillingsyster. Uppgiften bekräftas av flera personer och framgår av ett förhör med systern Gun. Just det förhörsprotokollet hör till dem som inte ingick i utredningsmaterialet och som länge var försvunnet. (På just det här viset faller hela Quick-syndromet samman bit för bit i Råstams utredning.)

När Råstam radar upp mängderna av Quicks felaktiga påståenden, och jämför med de korrekta, så blir det till sist närmast enahanda. Utredarna låter gräva upp otaliga platser, och till och med tömma en sjö i Norge, till kostnader av miljontals kronor – helt utan resultat. Inte en nagelbit av ett offer kan man hitta. Till sist finner man en liten benbit på ett halvt gram, som härrör från en ung människa. I varje fall påstår två professorer att det förhåller sig så. Biten, som hittades där Quick påstod att han eldat upp ett offer, hade dessutom ett märke efter en såg.

Det dröjde innan någon kom på att verkligen analysera benbiten. Det gjordes på SKL. "Benet" visade sig inte alls vara ben, utan någon form av trämaterial och lim. Ridå! Och det var det enda materiella ”beviset” i hela affären Quick.

Detta var antagligen en del i den Grande finale som fick någorlunda tänkande människor inom rättsväsendet att vända om skutan, med en tämligen snabb saneringsprocess som följd. Tre av domarna är nu annullerade, och övriga fem lär inte dröja så länge. Det är bara trion Kwast, Borgström och Lambertz som ännu står kvar på barrikaderna...

2012-08-22 onsdag
Quick-skandalen låg naturligtvis i luften under hela processens gång. En man som förklarar sig skyldig till trettio mord! Alla som inte var helt vilsegångna bland deckarlitteraturens fiktioner såg någonting mycket underligt. Men mannen sökte tydligen någon sorts botgöring, och rättsapparaten tog emot den unika gåvan med öppna armar. Polisen kunde notera ett antal uppklarade mord, åklagaren fick några fjädrar i hatten, och en skamlös advokat kunde bokföra ett antal lättförtjänta miljoner. Alla fick sitt, och opinionen tycktes lugna sig med det.

Först när den sanningsivrande Hannes Råstam hade rotat färdigt i historien framstod galenskapen i hela sin vidd. Men det är nu det verkligt skandalösa börjar. Efter att den ockulta ”bevisföringen” avslöjats intill sista bågfilsblad framhärdar de skyldiga i sina bisarra uppfattningar. Dessutom träder en inte fullt så skyldig man – Göran Lambertz – fram och tar stolligheterna i försvar. Hans enda tidigare belastning var att som JK ha avvisat en anmälan mot förfarandet i Quick-målen och hävdat att rättsprocesserna var helt i sin ordning, en fadäs han borde ha låtit försjunka i tystnad. I stället klär han av sig helt.

I en debatt i måndagens Aktuellt i SVT1 fick Leif GW Persson tydligt fram hur fantastisk Lambertz föreställning om bevisföring är. En vägbom som kan ha varit öppen en dag när Quick kan ha varit där kallas av Lambertz för ett ”bevis” i ett mordfall. Han väljer inte ens den mera försiktiga benämningen ”indicium”, som det inte heller är frågan om. Vad det är frågan om är inget annat än simplaste brännvinsadvokatyr.

Tanken att en person med Lambertz uppfattning om juridisk bevisföring sitter som domare i Högsta domstolen är inget annat än skrämmande. Men skandalen är så djup att den inte kommer att passera utan effekter. Min gissning är att Lambertz dagar som justitieråd är räknade. Något man möjligen kan hoppas på är att Lambertz gode vän Claes Borgströms bristande trovärdighet också får positiva effekter på Assangeärendet, en annan svensk rättsskandal i vardande.

2012-08-21 tisdag
Vill man ha karaktäristiska glimtar av Sverige i Tiden så behöver man bara slå upp Dagens Nyheter. Så ägnas t.ex. idag ägnas huvudledaren åt kritik av Ecuadors president Rafael Correa med anledning av Assange-fallet. Correas brott, enligt ledaren, är att han genom lagar och på andra sätt har försökt inskränka tryckfriheten. Visserligen utdöms bara fängelsestraff i Ecuador, till skillnad från de nackskott mot journalister som tidigare var en vanlig metod under Latinamerikas alla USA-stödda fascistregimer. I bl.a. Mexico och Honduras mördas fortfarande mängder av journalister av olika skäl utan att väcka intresse hos DN:s ledaravdelning. Så de verkliga skälen bakom intresset för Correa måste vara andra.

Och sådana skäl är lätta att hitta. Till Correas allvarliga brott hör att han kastade ut USA från dess militärbas i Ecuador, att han med ultimativa ”förhandlingar” lyckades avskriva 40 procent av landets statsskuld, att han ställt krav på de multinationella oljebolagen att en större andel av intäkterna från Ecuadors oljekällor skall tillfalla landet, att han genom aktiva program kraftigt har minskat fattigdom och arbetslöshet och att han (följaktligen) i en opinionsundersökning i mars 2012 hade stöd av 80,5 procent av befolkningen. Alltsammans saker som DN avfärdar som ”populism”, till vilket räknas alla åtgärder som ogillas av den lilla USA-stödda eliten och av USA självt.

På nästa sida i tidningen medger Lars Calmfors att finanskrisen ”var ett misslyckande för ekonomprofessionen”, eftersom ekonomerna inte varnade för de finansiella riskerna. Det är dock värre än så. I den mån ekonomer under den nyliberala epoken uttalat sig så har det, i Milton Friedmans efterföljd, handlat om att det inte kan finnas några risker eftersom marknaden har en så lysande förmåga att reglera sig själv.

För de flesta som inte är utbildade ekonomer så har det säkert verkat självklart att finanstransaktioner – mestadels handel med luft – leder till problem när de som nu svällt över alla bräddar och helt dominerar över den reella ekonomin. Medan det däremot för ekonomer är ett inlärt handikapp att lita till marknadens funktion, eftersom hela deras vetenskap är centrerad kring marknadsbegreppet.

I diskussionen av den nuvarande krisen vill Calmfors ha hjälp av statsvetare och andra samhällsvetare, som han för det ändamålet rekommenderar en kurs i ekonomi. Frågan är om det inte vore mer angeläget att ekonomer går fördjupade kurser i logik och matematik för att lättare genomskåda vad som är ideologiska bubblor i deras vetenskap. Å andra sidan hjälper inte det heller, eftersom ekonomer som frigör sig från officiellt gällande dogman inte kan förvänta sig en plats på karriärstegen inom fakulteten.

Så läser vi på nästa uppslag en intressant artikel om det absurda skadeståndssystemet i USA, som gör det ytterst riskabelt för utländska företag att etablera sig där, men det får anstå tills vidare…

2012-08-20 måndag
När Göran Lambertz idag på DN Debatt skall försöka ta domarna mot Thomas Quick i försvar gör han bara ont värre bl.a. genom att blotta elementära brister i sin förståelse av statistiska elementa. Tanken att jurister, som inte genomskådar enkla spågummeknep, har makt att låsa in oskyldiga människor och förstöra deras liv gör saken minst sagt allvarlig.

Ett grundläggande fel Lambertz gör är generande enkelt och något han borde ha insett från grundkursen i statistik (om den nu ingår i juristutbildningen), och handlar om effekten av kumulativa sannolikheter. Om någon till exempel gör ett stort antal påståenden tagna ur luften, så ökar med varje påstående sannolikheten för att något av dem rent slumpmässigt skall visa sig korrekt.

Vardagslivet ger ständiga illustrationer till det fenomenet. En person som, säg, befinner sig på resa i Eldslandet och ute i vildmarken träffar på en barndomsvän från Årjäng kan tycka att han råkat ut för något högst osannolikt. Bara om någon hade förutsagt exakt den händelsen, så hade den varit osannolik, men eftersom en resa kan innehålla mängder av upplevelser så är chansen att någon enstaka skall verka ”osannolik” i själva verket mycket stor.

De fem exempel på ”bevis” mot Thomas Quick som Lambertz tar upp faller alla inom denna kategori av sannolika "osannolikheter". Jag har visserligen (ännu) inte läst Hannes Råstams bok, men minns hans teveprogram om fallet. Där visade han att Quick levererade många påståenden, varav en stor del kunde bekräftas som osanna. Alldeles bortsett från att utredarna redan av detta borde ha övertygats om bristen på trovärdighet hos Quick, så hamnar de enstaka påståenden som kan tolkas som riktiga helt inom det statistiska fenomenet falska sannolikheter.

Ett av Lambertz exempel:
”2) Bergwall berättade om en liten såg som han hade använt för att ha sönder nioåringens kropp. När polisen letade hittade man med metalldetektor bladet till en så kallad bågfil i det begränsade område där ha sagt att verktyget skulle finnas.” Redan att Lambertz hänför denna tillfällighet till ”bevisningen” är betecknande också för utredningen, där deltagarna tycks ha drabbats av massuggestion. Om det hade funnits benrester på sågen, och om en DNA-analys hade kunnat härleda dessa rester till den mördade, då först hade man haft grund för ordet ”bevis”. De övriga fyra ”bevisen” Lambertz nämner är av samma karaktär.

Ännu mer graverande för utredningen än okunnigheten i statistikens grunder är ändå att terapeuter och poliser systematiskt ”hjälpte” Quick att minnas detaljer från morden som han uppenbarligen inte begick. Här finns i kriminalhistorien en lika omfattande som avskräckande exempelkatalog på manipulerade vittnesmål och framkallade ”minnen”, antagligen från urminnes tider, men med säkerhet från häxprocesserna och framåt. Inget av dessa erfarenheter har utredarna tagit lärdom av utan tvärtom fortsatt att missbruka. Lambertz enda reflektion är ”hur långt polisen ska få gå i en brottsutredning för att hjälpa den misstänkte på traven när han erkänner men först minns mycket lite.”

Polisen skall naturligtvis inte ”hjälpa” en misstänkt att självkriminalisera sig överhuvudtaget. Särskilt inte hjälpa med att ”minnas”. För att förstå varför behöver man bara studera den teknik (cold reading) spågummor och illusionister använder, eller läsa Jan Guillous bok ”Häxornas försvarare” eller några nummer av tidskriften Folkvett (eller något annat ur den vidlyftiga och upplysande litteraturen i ämnet). Ur Lambertz fråga stiger upp något skrämmande hos ett rättsväsende som framstår som närmast antiintellektuellt. Det förefaller som om polisens intresse till varje pris är att gripa någon för ouppklarade mord, åklagarens att till varje pris ”vinna” rättegången, och domstolens (tydligen) att sätta tro till spågummors teknik när de fäller utslag.

Quick säger idag att hans villighet att gå utredarna till mötes berodde på att det gav honom tillgång till narkotikaklassade läkemedel och fortsatt terapi. Denna hans välvilja borde ha genomskådats av utredarna om de verkligen ville ha fram sanningar. Helhetsbilden av utredningarna är överväldigande och pekar mot en enda slutsats: Quick-fallet kommer att gå till historien som Sveriges värsta rättsskandal och justitiemord. Förtroendet för svenskt rättsväsende har fått sig en knäck som det kommer att ta lång tid att återhämta sig ifrån.

2012-08-18 lördag
"Vi kan inte tillåta att varje misstänkt våldtäktsman flyr in på en ambassad" säger riksdagsledamoten Johan Persson (FP) i dagens DN. Han syftar på en person som använt sig av den yttrandefrihet som svenska politiker annars håller så helig (särskilt när vissa bestämda länder bryter mot den) för att avslöja bl.a. krigsförbrytelser begångna av USA:s makthavare och militär. Och som därför är hotad till livet av prominenta politiker och andra i USA. Aldrig har liberalers dispositiva syn på mänskliga rättigheter framstått tydligare än i fallet Julian Assange. Och inte heller den krypande anpassligheten till USA:s intressen. (Om Assange hade begränsat sig till att avslöja brott i lämpliga länder som exempelvis Kina, Kuba eller Iran hade ha varit en oberörbar hjälte i likhet med Ai Weiwei.)

För hur förhåller det sig med den beramade "våldtäkten"? Den kvinnliga åklagare som fick fallet på sitt bord (och hade sitt sunda förnuft i behåll) såg inte ens någon anledning att inleda en förundersökning, utan lade ner ärendet omedelbart. Inte förrän andra intressen kom in i bilden, bl.a. den notoriske Claes Borgström, kunde ett våldtäktsscenario konstrueras fram. Var är medias hårdgranskning av denna procedur, som är så uppenbart suspekt? Rättssystemet är visserligen fredat från politiska ingrepp, men media är inte förhindrade att granska potentiella justitiemord. Vi har just fått ett kraftfullt belägg för att en heroisk journalist kan orsaka underverk i det avseendet. Jag tänker förstås på Hannes Råstams totala blottläggande av Quick-skandalen, Sveriges antagligen största justitiemord, där samme Borgström spelade en skamlig roll som för alltid borde ha förvisat honom från advokatyrket.

I dagens DN citeras också Carl Bildt angående Ecuadors begäran om garantier för att Assange inte utlämnas från Sverige till USA. "Jag kan inte göra uttalanden som binder rättssystemet på något sätt" säger han (bara några dagar efter att han gjort just detsamma genom att blanda sig i kronofogdens beslut att utmäta en ryskägd fastighet). "Och det där tror jag inte de förstår, om jag skall vara riktigt ärlig" tillägger han, säkert trygg i att hans egen "okunskap" redan är bortglömd (så som alla hans andra fadäser brukar glömmas av media). "För jag tror att principen om rättssystemets oberoende är väl inte lika fast etablerad i Ecuador..." som hos hans eget UD får man anta. (Om Bildt menar allvar så skulle han bara bekräfta det som så många med emfas förnekar: att Assange riskerar utvisning från Sverige till USA. Vi har ju nämligen ett utvisningsavtal med USA, och det skall i så fall tillämpas rent juridiskt, med ovisst resultat.)

Ack, dessa charader som ogenerat förutsätter att folk är korkade och saknar minne! Bildt, som alla andra, vet att beslut i extrema högstatusärenden som fallet Assange inte tas av några underordnade jurister. Och att politisk styrning består av fler komponenter än hans egna brev. Dagens Nyheters hantering av fallet är t.ex. en betydelsefull del i en sådan process. Så ogenerad i det här fallet att tidningen helt negligerar ett uttalat dödshot mot en förkämpe för yttrandefriheten. En dag kommer detta att bokföras på tidningens konto för vanhedrande pressetiska ställningstaganden.

2012-08-16 torsdag
Som på beställning hade DN idag en större artikel om fallet Pussy Riot. Men att den liberala synen på yttrandefriheten är kluven, kort sagt politiskt betingad, visade DN igår med ytterligare en ledare om dissidenten Julian Assange, som har fräckheten att inte vilja inställa sig i Sverige. Under rubriken ”Låt rättvisa gå före plakatpolitik” förlöjligas mannen som hängt ut USA för dess krigsförbrytelser, och som förväntar sig speciell behandling därför att ”han råkar vara ovanligt känd och krånglig”.

Liknande rubrik och text skulle säkert kunna förekomma om Folkets Dagblad skrivit artiklar om Ai Weiwei. Som av en tillfällighet har DN idag också en helsida om denne berömde dissident, med anledning av en aktuell dokumentärfilm som turnerat över världens filmfestivaler. Han har fällts i domstol för skattebrott och tvingats betala 14 miljoner kronor i böter, en dom som alla tar för givet är dikterad av de politiska makthavarna. Ingen finner därför anledning att detaljstudera den rättsliga processen. Den stärker bara i sig insikten att Ai Weiwei är förföljd. Annorlunda är det med Assanges fall.

Sverige är ju gunås en rättsstat. Här finns inga politiska eller andra ovidkommande faktorer som påverkar vårt rättsväsende. Visserligen fnissar hela världen åt delar av vår sexuallagstiftning, men de har ju tillkommit i oklanderlig demokratisk ordning. Och visserligen blev nog ”brottsoffret” antagligen överraskad själv. Här bjuder hon in en världsberömd man till sin bädd, och skryter efteråt inför väninnor om sin erövring, och får sedan av jurister veta att hon troligen har blivit utsatt för en kriminell handling.

Pussy Riot, Ai Weiwei, Julian Assange, utmanare av makten i Ryssland, Kina respektive USA, tre fullkomligt parallella fall. Samtliga antingen misstänkta, rannsakade eller dömda för brott, men ytterst olika behandlade av vårt liberala flaggskepp Dagens Nyheter. Av vilken anledning, finns skäl att fråga. Låt vara att svenska rättsfunktionärer inte (direkt) går regeringens ärenden, men skulle det handla om helt igenom hederliga och opartiska motiv bakom den jätteapparat med internationell efterlysning för ett löjeväckande ”brott” som drogs igång?

Vilken roll har Claes Borgström spelat? Mannen som just i dagarna har klätts av inpå bara kroppen för sin beklämmande funktion i spektaklet Thomas Quick. Kan det finnas reaktionära jurister i bakgrunden, personer som inte alls har något emot att gå USA:s ärenden genom att chikanera en av dess fiender? Skulle Assange, med erfarenhet av svenska juristers agerande hittills, kunna känna hundraprocentig trygghet i att slippa utvisning från Sverige till USA, när frågan kan gälla hans fysiska överlevnad?

Om DN levde upp till sin roll som försvarare av det fria ordet är det sådana faktorer som skulle granskas. Att tidningen istället driver en ihärdig kampanj mot Assange är tyvärr talande. För Assange är den sanne dissidenten, helt i klass med sina berömda kollegor. Han har utmanat världens enda supermakt med allvarliga avslöjanden som tjänat fredens sak genom att försvåra fortsatta krigsförbrytelser. Han har använt det fria ordet för att förändra världen. För den saken hotas han av framstående personer i USA med avrättning eller ett långt fängelsestraff. Få individer har mera förtjänat ett oreserverat stöd av alla yttrandefrihetens förkämpar än Julian Assange.

Men vår liberala rikstidning tycker att det väsentligaste i hela saken är att få hit mannen för att svara på en åklagares frågor i ett patetiskt sexualärende.

2012-08-15 onsdag
Kvinnorna i den ryska punkgruppen Pussy Riot inväntar sin dom för att bl.a. ha smädat Putin, ett brott som i Ryssland rubriceras som huliganism enligt en lag som signalerar kulturell eftersläpning. Brottet fick visserligen sitt namn under sovjetstyret, men det har anor långt tillbaka i tiden. (Vi kan inte förhäva oss alltför mycket eftersom en motsvarighet i vår lagstiftning – majestätsbrott – kunde ge stränga straff ända fram till 1948.)

Dock är åtalet mot kvinnorna i Pussy Riot ett lika förkastligt som idiotiskt tilltag. Vad som möjligen förvånar är att massmedia i Sverige inte mobiliserar mera kraftfullt mot ett åtal som i själva verket är ett rent maktövergrepp. Ett maktövergrepp som dessutom motverkar sitt syfte. Putin blir inte skyddad av den väntade domen utan tvärtom ytterligare förlöjligad och förminskad, som en man som inte kan ta vara på sig själv. Han har mycket att lära av väst i fråga om repressiv tolerans, som är mycket effektivare än den repressiva intolerans som ännu härskar i Ryssland.

Hos oss fungerar yttrandefriheten som ett skydd för makthavarna (de verkliga). Genom att smärre skandaler får lov att offentliggöras, med några bondeoffer som resultat (mindre viktiga personer kan hängas ut och vid behov avpolletteras) så invaggas vi i tron att vi har insyn i de mäktigas affärer, och att de underkastas vår kontroll genom mediernas avslöjanden. Vi märker inte att alla avgörande fakta och händelser som kunde utgöra ett verkligt hot mot makten aldrig överhuvudtaget behandlas i våra etablerade medier: det är propagandamodellen igen.

Det finns förvisso en kritisk skillnad som måste tas med i beräkningen. I Ryssland är det Putin som svarar för att de oligarker som en gång stal landets alla rikedomar inte forsätter att utarma det ryska folket (även om han skulle berika sig själv och de sina). Hos oss är den nuvarande politiska ledningen till för att understödja och stärka kapitalets makt. Skillnaden är visserligen avgörande, men om Ryssland inte hittar modernare sätt att hantera ordets frihet så blir utgången i vilket fall inte så rolig.

2012-08-14 tisdag
Semesterperioden för den här spaltens skribent är till sist över. Alla sociala förnöjelser och förpliktelser är upplevda och klara, medelklassfamiljens arbete med hus och hem utförda intill uppställda mål, och vardagslivet tillbaka i normala gängor.

Sommarens stora pjäs på världsscenen har förstås handlat om Syrien. Mönstret har följt den arabiska vårens, och sympatierna har fördelats reflexmässigt. Vi har på den ena sidan en egenmäktig och grym diktator och på den andra en opposition som fått spela rollen av den goda kraften. Johan Croneman påpekade i DN att vi inte får veta så mycket om hur det ser ut under den schablonartade ytan, och citerade en syrier i Sverige som ville ha bort al-Assad men samtidigt tyckte att oppositionen bestod av ”idioter”. Saken hade tydligen flera sidor menade Croneman och anklagade lata journalister för den förenklade journalistiken.

Frågan är bara om inte den förenklade uppfattningen beror på annat än lättja. Familjen al-Assad har i åratal förtryckt folket i Syrien under ett hårdhänt envälde utan att det väckt någon större uppmärksamhet i västliga medier. Parallellen med Egypten och Tunisien är påtaglig. Om anledningen skulle vara journalistisk lättja, så är den märkligt målinriktad. (Diktaturer i Kina, Kuba och Nordvietnam har inte kunnat dra fördel av någon sådan bekvämlighet.) Betydligt sannolikare är att de arabiska diktaturerna, som hållit sina befolkningar under hård kontroll, har varit till nytta för USA:s och Israels (och därmed den övriga västvärldens) intresse av stabilitet i regionen. Särskilt betydelsefullt är att diktatorerna har hållit muslimska extremister på mattan, en faktor av värde för Israels säkerhet. Så även om al-Assad inte tillhört favoritdiktatorerna, så har hans stabiliserande roll varit tillräcklig för ett avmätt accepterande.

Rutinen som följts till punkt och pricka är att nyttiga diktatorer stöttas politiskt, och i förekommande fall ekonomiskt och militärt (som Egypten), och stryks medhårs av media så länge som möjligt. När folkuppror eller andra krafter störtar diktatorn så strömmar politiker och journalister fram och bedyrar sin outrotliga kärlek till demokratin. Efter den turbulenta fasen arbetar de mäktiga i väst för att så långt som möjligt återställa det tidigare styret, med nya namn i spetsen.

Mönstret stämmer inte bara för arabländerna. USA (alltså också vi) har i alla tider stöttat blodiga tyranner över hela världen, så länge de lytt order eller på andra sätt varit nyttiga för oss. Och våra journalister, med sin självförgudande ”objektivitet”, har motståndslöst låtit sig bäddas in i den ”verklighet” makten behöver. De har välvilligt levererat den berättelse som läget krävt. Givetvis handlar det inte nödvändigtvis om medveten propaganda (eller bara lättja) utan om ett totalt uppgående i en beskrivning som vi alla förmåtts att faktiskt tro på.

Vår propagandamodell är därför kanske historiens mest lyckade. Genom att yttrandefriheten hos oss är nästan obegränsad – ingen kastas i fängelse för sina åsikters skull – så föreställer vi oss att sanningen har ett övertag på marknaden för åsikter. Konkurrensen mellan olika berättelser antas förr eller senare vaska fram den som är mest korrekt. Inför en propagandaapparat som dagligen bearbetar oss är vi därför mer skyddslösa än människor i totalitära system, som lär sig identifiera propagandan. Vi är som troskyldiga barn med våra naiva världsbild. (Marknadsmekanismen fungerar lika ofullständigt för sanningar som för ekonomier.)

Noam Chomsky har blottlagt propagandamodellen med sin briljanta intelligens, och mycket av det finns att hämta på nätet, och låta sig upplysas av.

2012-08-01 onsdag
Noam Chomsky brukar säga att han läser Wall Street Journal för att hämta fakta, medan den stora draken New York Times serverar ideologiska bearbetningar av information. Åt samma håll lutar relationen mellan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hos oss. Så kan SvD t.ex. hålla sig med en ekonomisk krönikör – Andreas Cervenka - som får tala klarspråk om den spekulativa finansverksamhet som tippar världens ekonomier över ända, medan DN bara kan tillfälligtvis kan släppa fram Lars Linder för att skriva om Cervenka.

Vad alla någorlunda insatta vet är att de senaste decenniernas groteska expansion av de finansiella operationerna saknar varje förankring i den verkliga, producerande ekonomin. Den bristen i fråga om reell bas för de våldsamma spekulationerna leder med självklarhet till upprepade finanskrascher, för varje gång alltmer förödande. I landets största högertidning kan en skribent redogöra för denna elementära verklighet, medan ideologiproducenten DN mestadels slingrar sig som en orm mellan opassande fakta. (En viss tillnyktring från den nyliberala berusningen svarar dock Peter Wolodarski för genom att kritisera EU:s och IMF:s åtstramningar som medicin mot ekonomisk recession.)

Cervenka har samlat sina krönikor i en bok (”Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om”), och prisas av Lars Linder (DN 29/6) för ”en närmast profetiskt klar stämma där andra tigit eller mumlat”. Alla har visserligen inte tigit, men våra servila media har sett till att inga överdrivna kampanjer har skapat opassande uppror. För övrigt skrev John Kenneth Galbraith redan för snart 40 år sedan i samma ämne (”Pengar. Varifrån de kommer och var de hamnar”) där han förklarade de mekanismer som gjorde finansekonomin möjlig. Nutidens förödande effekter hade inte börjat visat sig när han skrev boken, men han förutsåg de problem vi lever med, och föreskrev bestämda motmedel:

”Under förutsättning att stora belopp rörligt kapital fortsätter att komma i händerna på banker, multinationella företag och (i mindre grad) fristående spekulanter måste en slutlig reform också innehålla någon form av reglering av de internationella kapitalrörelserna.”

Långt ifrån alla har alltså tigit. I vår tid har tunga namn som Stiglitz, Krugman, Soros och många andra tagit bladet från munnen, men ingenting händer. Det tycks som om all skarp kritik av finansekonomins förfall på sin höjd tjänar som en säkerhetsventil med vars hjälp trycket tillfälligtvis lättas. Vad som faktiskt sker följer den verkliga maktens intressen, och är alltså inget som etablerade media går längre än så med. Även så hård klartext som Cervenkas fyller i realiteten ingen annan funktion än alibits.

Den senaste finanskraschens katastrofala effekter har inte lett till några verkningsfulla förändringar överhuvudtaget. De skandalösa bolagen och deras kriminella högsta ansvariga har totalt skamlöst låtit sig räddas av skattebetalarnas pengar, och inhöstar nu vinster och delar ut bonusar som aldrig förr. Bara de som vet var den verkliga makten finns kan agera så oblygt. Och den makten låter sig inte rubbas av skriverier i tidningar, om de inte leder till mera handfasta protester.

2012-07-28 lördag
Häromdagen kunde vi läsa i Svenska Dagbladet att en stor majoritet - 71 procent – av svenska folket vill att rut- och rotavdragen skall vara kvar. Allt enligt en Sifo-undersökning som tidningen låtit göra. Andelen uttalade motståndare till avdragen utgör bara 9 procent. En säker slutsats vi kan dra är att propagandamodellen fungerar så utomordentligt att den får vanliga människor att svälja bidrag till välbeställda, betalda av mindre välbeställda.

Av den grupp som vill ha kvar rutavdraget är det bara runt 10 procent som får bidraget, övriga är bara med och betalar. En klar majoritet har en alltså en åsikt i frågan som strider mot deras personliga intresse, något som i och för sig skulle kunna vara hedervärt. Men när självuppoffringen innebär att den stora gruppen skattebetalare som själva inte har råd med hjälp i hemmet, med eller utan avdrag, betalar ett bidrag direkt till de mera välbeställda (som inte behöver det) då är den välviljan ställd på huvudet. (Samma princip gäller förstås rotavdraget, fast med lite andra siffror.)

Argumentet att svarta jobb genom avdraget kan bli vita tycks få ha tänkt igenom, än mindre begrundat den verkliga innebörden av. Att medvetet betala svarta löner är ett skattebrott. Likaså är det kriminellt att ta emot lön utan att betala skatt. I inget annat sammanhang skulle vi komma på tanken att brottslingar skulle mutas med statliga bidrag för att lockas att bli laglydiga. Men i rutdebatten blir sådan omoral plötsligt högsta visdom. (En näraliggande förklaring skulle kunna vara att många borgerligt lagda aldrig har betraktat skattebrott som några egentliga brott överhuvudtaget.)

För att bli giltiga måste argument vara universellt tillämpliga. Så om sysselsättnings- och skatteargumenten skulle vara gångbara, så saknas skäl att inte gå vidare till andra verksamheter. Här i Bohuslän är hummerfiske en viktig binäring som till stor del ingår i en informell och svart ekonomi. (”Köper du hummer hos fiskhandlaren?” var en häpen fråga den nyinflyttade fick.) Det är upplagt för ett hutavdrag som gör den svarta sektorn vit. Fiskhandlaren skickar helt enkelt halva hummernotan direkt till skattemyndigheten, precis som städfirman idag gör med sina fakturor. Och hummerälskare får pengar över för att kunna gå upp ett snäpp i champagnekvalitet och därmed göra hummern full rättvisa.

Varför stanna på halva vägen i skapandet av det omvända Robin Hood-samhället?

2012-07-25 onsdag
En bunt tidningsklipp har växt fram på skrivbordet under sommaren. Efter en hastig genombläddring tycks det som om alla skribenter med förmåga och position att få artiklar tryckta i de stora tidningarna har skrivit var sin version om fenomenet Breivik. En och annan observation lyser med sitt distinkta innehåll, men en dominerande känsla efter läsningen är att den fascistiske mördaren är en gåta som bara delvis kan förklaras. Och alla tolkningar som pekar mot mördarens uttalat högerinriktade politiska motiv måste förnärmat tillbakavisas i borgerliga kretsar, som om det vore märkligt om en fascist mördar av politiska skäl.

När Röda arméfraktionen i Västtyskland och Röda brigaderna i Italien genomförde sina attentat på 1970-talet så var det ingen som i första hand sökte psykologiska förklaringar. Aktionernas politiska bakgrund var uppenbar och dåden riktade sig mot höga företrädare för det borgerliga samhälle extremisterna hatade. Men gruppernas erbarmligt dåliga analys var bara en aning rimligare än Breviks när den baserades på fantasin att hela samhällssystemet skulle låta sig kullkastas av några enstaka mord.

Breviks ambition var möjligen lägre än de röda extremisternas: han skulle inleda det krig som sedan oundvikligen ändå skulle fortsätta. Vi kan tycka att själva tanken att mörda unga socialdemokrater för att starta ett religionskrig är absurd och rent ut sagt idiotisk, men dålig tankeförmåga är inte nödvändigtvis ett tecken på mentalsjukdom. Historiens alla fascister och andra extremister som av bisarra skäl mördat miljoner ”oönskade” människor skulle i så fall tillhöra en stor och helt förbisedd sjukdomsgrupp.

Möjligen kan det vara viktigt att söka förklaringar till hur en ung människa har kunnat skapa sig en sådan förvriden tankevärld. Men psykologiska analyser ger ingen ledning för konstruktiva förändringar, de kan eventuellt bara svara på frågan varför det blev just han. Vi har i dagarna plågats av läsningen om biografskjutningen i Denver, och påminns om rader av liknande fall i tät följd genom åren. Människor har säkerligen inte helt olika psykologisk konstitution i olika platser på jorden; andra faktorer har den avgörande betydelsen.

Det första en tänkt besökare från yttre rymden skulle notera är vilken sort samhälle vi skapat med kapitalismen som fundament och yttersta rättesnöre. Det är ett ”samhälle” som aktivt tillbakavisar alla gemenskapsideal och som sätter egoism, girighet och allmänt förakt för solidaritet i högsätet. Egoismen är förvisso en positiv drivkraft, men bara när den balanseras av en begränsande struktur, den vi kallar för ett riktigt samhälle. Och den kommer inte av sig själv i en ”fri marknad” utan kräver politiska åtgärder för att bli verklighet. När vi ser på det ”samhälle” vi tillåtit makten ("the masters of mankind" som Adam Smith kallade de ekonomiskt mäktiga) att skapa i stora delar av världen, inte minst efter de tre senaste decennierna av nyliberalism, så kan vi närmast förundras över att inte fler människor begår desperata handlingar i namn av alla möjliga politiska åskådningar.

2012-07-23 måndag
En liten lagom notis att avsluta semestern med på den här sidan dök upp idag i DN. Det krävdes i och för sig uppmärksam läsning för att hitta den 30-radiga spalten längst ner till vänster på sidan 17, under huvudrubriken: ”I korthet”. Innehållet var visserligen sensationellt, men inte på det sätt som ger feta rubriker på förstasidan.

I notisen refereras kort en rapport från den brittiska skattekampanjgruppen Tax Justice Network, som The Observer fått ta del av, och som handlar om den ofattbara skatteflykt som världens superrika ägnar sig åt. ”Luckor i slappa skatteregler har utnyttjats för att smussla ut mellan 140 och 222 biljoner kronor från ägarnas hemländer. Det gömda kapitalet – lika mycket som USA:s och Japans sammanlagda bruttonationalprodukter – motsvarar nära 2 biljoner i förlorade skatteinkomster. Stora delar slussas till exempelvis Schweiz och Kajmanöarna genom privata banker som UBS, Credit Suisse och HSBC, som håller sina klienter om ryggen.”

Det här är självklart inga nyheter som kan konkurrera om ledarsidans intresse med sådant som korruptionen i Ryssland och liknande ämnen, även om det handlar om värden av en helt annan storleksordning. För länder som Nigeria, Elfenbenskusten och Iran motsvarar de belopp som några få superrika flyr med till skatteparadis över tusen procent av ländernas utlandsskulder. Det vill säga kapital av en storleksordning som skulle haft en avgörande roll för ländernas hela försörjning.

Men stor nyhet? Nej! Vi är dresserade att acceptera vilka absurditeter som helst när det handlar om vad vårt ekonomiska system kan leda till. Det astronomiska fifflet och den ynkliga rapporteringen gör i varje fall klart var den reella makten sitter.

2012-07-09 måndag
Jonas Thente svarade med en kollektiv mail till det 50-tal läsare som reagerat skriftligt på hans artikel om matematiken, varav hälften reagerat negativt. Tyvärr ägnar han mer än tusen ord åt att ironisera över slaskkritiken, med det lite nedlåtande tonfall som journalister kan kosta på sig. Kvar blir inte så mycket utrymme åt sakfrågan, matematikens betydelse för den allmänna bildningen. Och därför inga svar på den viktiga delen av kritiken, vilket ger en signal om att Thente inte har så mycket mer än sitt tyckande att komma med. En replik på hans svar:

Att få ta emot oförskämdheter måste höra till journalistyrkets naturliga baksida, något som jag antar att man gör lämpligt i att negligera. Att gå i svaromål är improduktivt och antyder bara jagkänslighet. Till skillnad från busschaufförer, servitörer och andra som också får stå ut med påhopp i jobbet har tidningsskrivaren dock en maktställning som borde hjälpa till att hålla honom över slasket.

Ditt långa svar är alltså mest ett urskuldande som motverkar sitt syfte. I sakfrågan vill du att kritikerna skall motivera varför matematiken är så viktig. Men bevisbördan ligger hos den som menar att vi skulle klara oss bra med lite enkel räkning på skolschemat. Eftersom du nämner C P Snow så kan vi ju se vad han anser om sina humanistvänners ointresse - för att inte säga förakt - för naturvetenskaperna, som till avgörande del baseras på det matematiska språket:

”Vid ett par tillfällen har jag blivit så retad av denna attityd att jag har frågat hur många av dem som kunde redogöra för termodynamikens andra sats. Svaret blev kyligt, naturligtvis blev det också negativt. Ändå kan man säga att min fråga var den naturvetenskapliga motsvarigheten till frågan: ’Har ni läst något drama av Shakespeare’.

Jag tror att om jag hade ställt en ännu enklare fråga, som t.ex.: ’Hur definierar ni begreppet massa eller acceleration?’ vilket är den naturvetenskapliga motsvarigheten till: ’Kan ni läsa?’, så skulle inte en på tio av dessa högt bildade personer förstå att jag talade samma språk som de. Sålunda växer den moderna fysikens underbara konstruktion fram, medan majoriteten av de intelligentaste människorna i Västerlandet vet lika litet om den som deras förfäder på stenålderns gjorde.”

Det är just detta som gör saken så viktig: den snåriga vägen till att förstå mer av vår konkreta verklighet än vad stenåldersmänniskorna gjorde börjar med kunskap om matematiken. Din liknelse med latinet är helt missriktad eftersom vi kan inhämta all nödvändig kunskap om det som skrevs på latin genom goda översättningar till moderna språk, som vi förstår. Att avvisa matematiken däremot är för förståelsen av vår materiella verklighet lika förödande som det vore för förståelsen av allt annat att avvisa alfabetiska språk.

Bästa hälsningar...

PS. Läste din artikel om Yeats (6/7), och om hans rader ”The best lack all conviction…”, som du menar ”snart [kommer att] finna plats bredvid de mest citerade av världspoeter över huvud taget”. Är de inte redan där? Även jag, som ren dilettant i litteraturhistorien, hade läst raderna för länge sedan, och hela strofen ograverad har närmare en miljon träffar på Google. (Att de sedan uttrycker ett trivialt hell till konservatismen gör inte poesin i sak bättre.)

2012-07-06 fredag
Ett säkert tecken på sommar är rötmånadsdebatterna i media. Ordinarie redaktionschefen är på semester, läsarna är loja, alltså rätt läge för att provocera med något ogenomtänkt och lagom barockt utspel. På DN började det redan 30 juni med Jonas Thente och åsikten att matematik måhända bara borde ses som ett apart skolämne ägnat för några få, i stil med latin.

Jag kommer att tänka på ett liknande humanistiskt övermod hos Ebba Witt-Brattström för några år sedan. Hon satt dock i styrelsen för Kungliga Tekniska Högskolan när hon deklarerade sin uppfattning att matematik var ett överskattat ämne också för teknologer. Ett av argumenten var att hennes berömde make Horace minsann hade varit mycket matematiskt begåvad men ändå valt litteraturvetenskapen. Så det kan inte ha varit så mycket att tala om, det där med matematik.

”Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig - till exempel matematik” skriver Thente, helt i det blå. Matematik är tvärtom ett mycket speciellt och universellt språk helt i sin egen rätt, och engagerar andra delar av begåvningen än verbala språk. En mer träffsäker formulering är att om man behärskar matematik så har man ett redskap för att lära sig tänka. Det matematiska språket ställer nämligen obevekliga krav på logik och stringens, i motsats till det verbala språket som är böjligt och lika lätt kan bli ett redskap för att förskingra och kamouflera sanningar.

Frågan om hur många som ”behöver” matematikkunskaper är ett exempel på hur språket kan användas för verbala skamgrepp. Vi frågar inte hur många som ”behöver” skolkunskaper i historia, geografi, hemkunskap, biologi, religion osv. osv., vi ser helt enkelt den sortens bildning som fullkomligt självklar. I fråga om matematik borde den självklarheten vara ännu klarare.

Hela den värld vi lever i är uppbyggd av, präglad av, och fullkomligt beroende av naturvetenskap och teknik, kunskapsområden i vilka det universella språket matematik är helt grundläggande. Utan matematik hade vi fortfarande levt i grottor, för att använda en gammal sliten bild som i det här fallet är bokstavligen sann. Utan matematik hade det inte funnits några laptops på redaktionerna, inga redaktioner överhuvudtaget, inga tidningar och inga kulturjournalister. Men det kan ändå vara svårt för humanister att förstå varför detta livsviktiga ämne måste ingå i allmänbildningen och i skolornas pensum. De ser ju i sitt dagliga jobb inget av den konkreta verklighet där produktionen äger rum.

Men faktum är att i den producerande miljön omfattar kravet på förmåga att förstå teknik och matematik alltfler områden. För att ta ett enda exempel: en gång i tiden var metallarbete ett hantverk som man lärdes upp till utan teoretisk skolgång. Idag är en svarvare i ett storföretag närmast en programmerare av avancerade och datoriserade maskiner. Samma utveckling har skett i processindustrier och i många andra branscher. Även i de enklaste sysselsättningar blir kravet på datorkunskap, och därmed matematik i någon form, alltmer utbrett.

Tack vare i första hand vår tillverkande industri och våra naturtillgångar är vi ett rikt land som har råd med en mer eller mindre nyttig tjänsteproduktion (inte utan inslag av parasitism). Men rikedomen bygger ytterst på matematiken som är huvudspråket för det som grundlägger våra välståndsproducerande aktiviteter. Inget annat skolämne kan vara lika viktigt att upprätthålla som obligatorium, om inte annat för att försäkra oss om att alla begåvningar, absolut alla, fångas upp för att fortsätta den svenska framgångsvägen i välståndsbygget. Men också för att ge alla en någorlunda möjlighet att följa den komplicerade teknik som alltmer inringar oss.

2012-07-02 måndag
En sällsynt improduktiv del av tjänsteverksamheterna är som bekant finanssektorn. Direkt negativa är bidragen från fondförvaltning och liknande sysslor, där extremt högavlönade ”experter” genomsnittligt redovisar sämre resultat är en dator (som en tonåring kan programmera), och t.o.m. sämre än en pilkastande apa.

Senaste exemplet läste vi om igår (1/7) och gällde rådgivning om premiepensionerna. Som på varje rutten stock växer bolag upp som svampar så snart ordet ”finans” anas i luften. Så också för rådgivning till svenskar om hur deras premiepensionsmedel bör placeras. Värst av dessa erbarmliga organismer är ett företag som kallar sig Prognosia, och som tar 896 kronor per i år avgift för sina ”tjänster”. Deras två fonder har under året stigit med 1,7 respektive 3,0 procent. Den statliga AP7 Aktiefond, som är gratis, har stigit med 6,9 procent samma tid.

Man kunde tro att en enda sådan nyhet skulle vara döden för hela branschen, men icke! Vad det visar är vanligt folks underläge gentemot en skamlös affärsverksamhet med outtömliga resurser för att sprida villfarelser i form av s.k. marknadsföring. Kanske är drömmen om att tillhöra vinnarna i ett kasinospel det som gör konsumenterna mottagliga för alla förledande budskap. I vilket fall borde det ha funnits konsumentmyndigheter och finansinspektioner med åtminstone några fibrer till muskler för att röja upp i dessa ynkliga skojerier som har mage att föreställa sig som seriös finansverksamhet.

Men detta är givetvis en fåfäng önskan i en värld där regeringar och domstolar inte ens kan tas itu med direkt kriminell gambling som försätter hela världsekonomin i förödande kaos.

Men droppen urholkar stenen…

2012-06-20 onsdag
Det är dags att göra som den trötta fågelhunden: ta en andhämtningspaus. Midsommarafton rycker närmare och därefter den heliga svenska semestertid som gör vintern uthärdlig genom sitt blotta löfte. Visserligen känner jag vissa sympatier för Georg Klein när det gäller midsommarfirande, men livet är inte en endimensionell historia; det innehåller både nöjen och plikter, både egna intressen och anpassning till andras önskemål. Allt får ges utrymme.

Det kommer att skrivas på den här sidan, men när och hur ofta får tillfälligheter avgöra. Jag har tänkt twittra när det finns något nytt på sidan (@LarsSchaff). Ha en bra sommar!

2012-06-19 tisdag
Länge har det varit allmän visdom att industrisamhället, som en gång avlöste jordbrukssamhället, nu i sin tur har avlösts av tjänstesamhället (som nu av samma klassificeringsivrare sägs övergå i informationssamhället). Och det låter ju bra, logiskt och övertalande. Men det har för Sveriges del aldrig varit i verklig mening sant.

En gång i tiden dominerade förvisso det lågteknologiska jordbruket landets ekonomi och sysselsättning. Med utvecklingen av teknik och vetenskap ökade jordbrukets produktivitet snabbt och frigjorde arbetskraft för andra verksamheter. Eftersom samma teknikutveckling skapade industrierna uppstod samtidigt en lyckosam efterfrågan på de friställda jordbrukarnas arbetskraft. Så långt tycks resonemanget stämma. (Men man kan också säga att jordbruket har industrialiserats och idag mycket väl skulle kunna inordnas under all annan tillverkande industri.)

Vad som definitivt inte har hänt i Sverige är att tillverkningsindustrins betydelse skulle ha övertagits av något tjänstesamhälle. Tillsammans med råvaror – malm och skog – är det tillverkningen som fortfarande är basen för landets försörjning, nu senast verifierat av konsultföretaget McKinsey. I en rapport hävdar man att Sverige de senaste två decennierna har haft en starkare ekonomisk utveckling än USA och merparten av Europas industriländer och att ”tillväxten inom tillverkningsindustrin är den främsta förklaringen till Sveriges höga tillväxt”.

Industrins framgångar är den nyckelfaktor som hållit Sverige som nationell ekonomi utanför den värsta turbulensen efter finanskraschen. Och en väsentlig förklaring till att industrin har den förmågan är dess kraftiga produktivitetsökning, den faktor som svarar för dynamiken i alla ekonomier. Enligt McKinsey har produktivitetsökningen varit hela 5,7 procent per år (under den studerade perioden får man anta). Med en sådan ökning minskar givetvis antalet jobb, men det kompenseras delvis av att tjänsteproduktionen inom stödfunktioner till industrin ökar.

Sverige har under hela den moderna epoken gynnats av att ha en hög andel storföretag i näringslivet. Det är främst där, enligt McKinsey, som resurserna finns för att genom FoU utveckla sina produkter konkurrenskraftigt, och tillsammans med andra insatser öka produktiviteten. Allt detta strider mot den romantiska bilden av småföretagarsamhället som Sveriges ekonomiska framtid, en vision som inte minst den nuvarande näringsministern håller sig med. Ännu mera absurd är föreställningen att de små tjänsteföretagen skulle kunna axla samma roll.

Fakta till den här noteringen kommer från Ny Teknik (nr 24) vilket inte är en tillfällighet. Man behöver bara bläddra i den tidskriften för att få en bild av den industriella utvecklingsfronten som sällan eller aldrig presenteras i allmänmedia. Antagligen är det mesta i tidningen helt enkelt obegripligt för vanliga journalister och ekonomer (och då är Ny Teknik ändå en mycket journalistisk produkt med åtskilliga snedsparkar som hör till den professionen, t.ex. om kärnkraft). I vilket fall får man hjälp att förstå varför den verkliga utvecklingen ligger så oändligt långt framför insikten hos vardagens intellektuella och politiker.

Det är inte nödvändigt att peka på Grekland för att konstatera tjänstesamhällets sårbarhet. Inget samhälle kan leva på att folk lagar mat och städar åt varandra. Även om det finns en tillräcklig efterfrågan på tjänster så är den svaga punkten att produktiviteten är svår att öka. Därmed skapas inga nya resurser, ekonomin blir statisk. Störningarna behöver inte vara stora i en sådan ekonomi för att kriser skall uppstå.

För att avrunda med en rallarsving: I vårt land är det i huvudstaden vi hittar de flesta ägghuvuden som spekulerar om tjänste- och informationssamhället. I samma stad utgör tjänster en stor andel av de sysslor som ger människor försörjning. Inget är naturligare än att tänkarna tar intryck av sin närmaste omgivning, och tror att svensk ekonomi är densamma som Stockholms. I själva verket är vår huvudstad en stor parasitär organism som inte skulle kunna förse sig själv med de väldiga tillgångar den förfogar över, utan är beroende av de resurser som producerats i hårda verksamheter runt om i landet.

Ändå är den viktiga reservationen ofrånkomlig: det vi producerar är inte nödvändigtvis verkliga nyttigheter eftersom näringslivet ytterst formas av den ekonomiska maktens vinstintresse, som i sin tur inriktar den s.k. marknaden på vad en köpstark medelklass kan luras att efterfråga. Någon mekanism som ser till att alla människors verkliga behov uppfylls finns inte i vårt system. Inte heller någon verkningsfull styrning som underordnar produktionen under rimliga miljö- och resurskrav. ”Plattan i golvet” för de välmående är vad som gäller, även om färden skulle gå rakt ut över stupet.

2012-06-17 söndag
För drygt en månad sedan kunde man läsa i den här spalten:

”Professorn i nationalekonomi, Lars Jonung, anslöt sig alltså till pol.mag. Ingvar Carlssons uppfattning efter fem år. Det borde vara dags för civilekon. Wolodarski att göra detsamma efter nio.”

Saken handlade om förklaringen till sammanbrottet i svensk ekonomi under 1990-talets början. Carlsson hade i sin självbiografi som huvudorsak till händelseförloppet pekat ut de radikala avregleringar av finansiella verksamheter som genomförts hastigt och oplanerat av Riksbanken, pådriven av bl.a. Erik Åsbrink och under Kjell Olof Feldts politiska ledning. Den följande gigantiska kreditexplosionen ledde föga oväntat till en totalkraschad bubbla, som orsakade en djup recession, följd av en smärtsam åtstramning av offentlig ekonomi med effekter som fortfarande är kännbara, t.ex. i form av en permanentad arbetslöshet på kontinental nivå.

I sin ledare den 5 maj hade Wolodarski anslutit sig till den programmatiska, borgerliga förklaringen till kraschen, nämligen att den berodde på socialdemokratisk misskötsel av ekonomin under 1970-talet. Ingvar Carlssons förklaring beskrev han som ”en tröttsam debattretorik som försöker skuldbelägga 1980-talets marknadsliberalism för folkhemmets påstådda nedmontering.” Detsamma gjorde Lars Jonung i sin recension av Carlssons bok. Men fem år senare hade Jonung insett avregleringarnas fundamentala roll som förklaring till den djupa krisen.

Nu gör Wolodarski samma lappkast i dagens DN. Jag tror ingalunda att han läser min sajt. Han har säkerligen bara insett det absurda i den borgerliga politiseringen av de ekonomiska förklaringarna, och det självklara i Ingvar Carlssons bild. Utöver politisk bias har vi att göra med educated incapacity hos nationalekonomer, som gärna vill tro att deras inlärda föreställningar om bl.a. den fungerande marknaden har med verkligheten att göra.

Idag skriver PW att det funnits ”en del myter om varför ekonomin rasade för 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen” (t.ex. PW själv), men nu heter det: ”Skälet var istället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem.” Att Wolodarski "glömmer" nämna att orsaken till lånefesten var avregleringarna, juvelen i kronan när vi talar om "1980-talets marknadsliberalism", må vara honom ursäktligt.

Det är alltid lika upplyftande när rationella insikter kan få människor att överge myter och falska ideologier.

2012-06-16 lördag
Johan Norberg talar sig varm för ökad tolerans mot invandrare (DN 14/6) genom att (tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten) angripa en form av kryptoxenofobi som smugit sig in i anständiga medier som SvD och Access. Han gör det i liberalismens namn, i och för sig helt riktigt, men glömmer att hans egen form av ”liberalism” är en avgörande orsak till den samhällsupplösning som är främlingsfientlighetens viktigaste grogrund.

Norberg är ju nämligen en av våra frontfigurer för nyliberalismen, som i avgörande delar är något helt annat än den verkliga liberalism som Adam Smith och de andra skolbildarna avsåg med begreppet. För att ta bara ett exempel: där klassikerna menade att den fria marknaden skulle leda till ett rättvist och jämlikt samhälle, så menar de nya ”liberalerna” att klyftor mellan människor inte bara är oundvikliga utan tvärtom önskvärda.

Nyliberalismen lär att de tyranniska diktaturer som de privata ekonomiska maktcentra i våra samhällen utgör är höjden av ”liberalism”. Eftersom offentliga verksamheter har samma beslutsstruktur så måste i stort sett alla människor i arbetslivet följa diktatoriska dekret som inte kan ifrågasättas. Den enda ”liberalism” som står en vanlig medborgare till buds är rätten att byta arbetsgivare och diktator. (Att denna struktur har varit progressiv och främjat en viss sorts utveckling ursäktar inte negativa konsekvenser som hade kunnat undvikas.)

Som motkraft mot de privata tyrannierna har under historien gång stått folkrörelser, fackföreningar och upplysta stater. Sådana civiliserande resurser bekämpas av nyliberalerna med högsta prioritet. När sedan de ”liberala” ekonomiska krafterna, genom finanskrascher och andra oundvikliga konsekvenser av ostrukturerad egoism, har lyckats bryta ner ekonomierna grundligt, så har samhällskontraktet vittrat sönder. Och när sammanbrottet har gått så långt att även den lägre medelklassens trygghet krossats så har främlingshatet legat nära till hands. Skolexemplet har vi från Tyskland på 1920- och 30-talen, och följderna borde vara så avskräckande att ingenting skulle få tillåtas som hotar att leda till en liknande utveckling.

I tiden mera näraliggande exempel har vi från Östeuropa efter 1990. De ”kommunistiska” ekonomierna hade alla möjliga brister, men en sak de hade var tryggheten. Jobb och försörjning fanns för alla. Så när det gamla näringslivet i öst slogs i bitar så var det tidigare trygga människor som plötsligt fann sig vilsna och utarmade. Omedelbart växte antisemitism och annan främlingsfientlighet till sig i miljöer där sådana fenomen i decennier hade varit osynliga.

Jugoslaviens etniska sönderdelning är det arketypiska exemplet på hur lätt konkreta problem kan riktas om mot etnocentrism. Jag har tidigare refererat artikeln i en svensk tidning från en Pariskorrespondent som var bekant med två jugoslaviska kvinnor i exil. De hade i åratal umgåtts och hjälpt varandra i den främmande staden. När krigen bröt ut på Balkan förbyttes vänskapen mellan de två kvinnorna till omedelbar fientlighet. Den ena var nämligen ursprungligen från Kroatien och den andra från Serbien.

Nu varnar i dagarna till och med Peter Wolodarski och Joschka Fischer för att Europas hantering av Grekland kan leda till en katastrof som får likheter med Tysklands på 20- och 30-talen. Mycket riktigt har från ingenstans ett rent nazistiskt parti kommit fram i Grekland. Utvecklingen i Ungern har vi kunnat skrämmas av under en längre tid. Överallt växer de s.k. missnöjespartierna i styrka, partier som inte avser att åtgärda de verkliga orsakerna till missnöjet, utan enbart rikta den mot främmande människor av olika slag.

Otvivelaktigt är orsakerna till missnöjet konkret och handlar om den reella tryggheten och försörjningen. Grunden till de akuta problemen är den globala ekonomiska härdsmälta som initierades av finanskraschen. Den i sin tur var en direkt följd av ett risktagande som i civiliserade sammanhang skulle varit kriminellt, men som nu bara hanterades som en av nyliberalismens oundvikliga följder. Om Johan Norberg verkligen vill se främlingsfientligheten försvinna så räcker det inte med moralistiska debattartiklar. Det skulle krävas att han bekämpar sina egna dogmatiska föreställningar om vad en liberal ekonomi är för någonting, och inser att nyliberalism inte har i ett verkligt civiliserat samhälle att göra.

2012-06-13 onsdag
Till den excentriske Bengt ”Benke” Ohlsson sällar sig tydligen också Newsmills P M Nilsson i föreställningen att kulturvänstern håller sig med sina udda föreställningar därför att de skulle vara lukrativa. Man kommer att tänka på en känd föregångare bland demagoger som hävdade att propaganda kan bli framgångsrik om den är riktigt absurd.

OK, för ett halvt sekel sedan hade vi en kort period då till och med Jan Myrdal frekvent fick sälja artiklar till anständiga och välmående tidningar. Men idag? Efter snart 40 år av nyliberalismens kalla stål, som format etablissemanget efter kapitalets krav, är vänstern i stort sett bortträngd från köttgrytorna.

Hur många vet ens att FIB Kulturfront fortfarande existerar? Där skriver Myrdal sina texter för en liten läsarskara, till arvoden som antagligen är motsatsen till ”lukrativa”. Dagens Nyheter håller sig förvisso med enstaka medarbetare och krönikörer som då och då får göra en liten vänsterpiruett, men det är precis det lilla salt som framhäver anrättningens sötma, det alibi som legitimerar det fundamentalt borgerliga koncept som dominerar hela tidningens grundbudskap, inklusive nyhetsförmedlingen.

Av framstående vänsteralibin som kan vara säkra på att bli tryckta utanför vänsterpressen (den lilla som finns) har vi idag egentligen bara en, Göran Greider. Han är helt enkelt för bra skribent för att bara negligeras, så han får stå inne i tältet och pinka ut, i stället för tvärtom. Men sin grundförsörjning får han söka hos en infinitesimal landsortstidning i Tjotahejti. Hade han varit stabilt borgerlig, som Ohlsson och Nilsson, så hade han med sin ypperliga penna för länge sedan varit högavlönad kulturchef på Dagens Nyheter, eller något annat fint och ”lukrativt”.

Någon skulle kunna komma dragande med den politiskt rödgröna dominansen i journalistkåren som någon sort argument, och det görs ideligen. Men det är bara att läsa och lyssna på våra mainstreammedia för att se hur väl journalisterna har fattat sin institutionella roll. Oavsett hur de personligen röstar i val, så vet de exakt hur en nyhet skall se ut beroende på om den handlar om Putin, Kina, Chávez, Obama, kärnkraft eller något annat. Toleransen är olika stor för olika ämnen, och det händer att gränserna för en godkänd nyhet kan förskjutas över tiden. Men grundkonceptet är detsamma i alla etablerade medier.

Obestridliga och väsentliga sanningar som helt avviker från konceptet hålls undan helt, eller (nästan effektivare) bara snuddas vid och sedan släpps, som för att poängtera avvisningen. Så hanteras budskapen från de väluppfostrade dissidenter som vet att föra sig. Andra, som svingar alltför vilt, som Jan Myrdal, kan mestadels förlöjligas rakt av.

Självklart produceras och säljs på marginalen kulturprodukter som hör till vänstersfären, beroende på att det finns köpare och att köpare lockar in kapitalister på marknaden. Men i relation till hela utbudet inom det som kallas kultursektorn handlar det om försumbara volymer. Den som är ute efter något lukrativt inom sektorn bör sikta på att skriva deckare, eller manus till något av all den fördummande populärkultur som fyller alla tevetablåer till brädden. Eller för den delen skriva reaktionära krönikor i Dagens Nyheter.

2012-06-11 måndag
I lördags (9/6) kunde man läsa en tämligen unik text i DN: en hel artikel om Jan Myrdal utan något av det sedvanligt hånfulla och förlöjligande som annars är obligatoriskt när Sveriges störste dissident omnämns i anständiga medier. Bara lite raljerande här och där, säkert nödvändigt för tryckbarheten. Men så handlade artikeln om Myrdals senaste Indienbok och var skriven av en Indienkännare (Per J Andersson).

Myrdal gjorde alltså, vid 83 års ålder, en vandring under två veckor med den maoistiska gerillan i indiska djungler, där upprorsrörelsen slåss för den fattiga befolkningens rättigheter och mot storföretagens försök att exploatera naturtillgångarna på folkets mark. Om den antimodernistiska attityden hos maoisterna kan man ha synpunkter, men klart är att det - i det råkapitalistiska Indien - inte finns någon lösning på frågan som tillgodoser befolkningens elementära intressen. Den indiska överhetens metod för att lösa problemet är att sätta in militärt våld.

Andersson raljerar som sagt, t.ex. över att ”Myrdals ideologiska resonemang har gått på replay i 50 år. Samtidigt framstår hans påstående att västerländska medier inte rapporterar om maoistgerillan eftersom kapitalet mutat journalisterna att hålla käften som en ovärdigt åldrad konspirationsteori”. Bortsett från att ordvalet inte låter Myrdalskt (han brukar väl snarare uttrycka det som att de intellektuella med automatik uppfyller sin förväntade roll): vilken förklaring till tystnaden i våra media är i annat fall den riktiga? Om det säger Andersson ingenting.

Vi behöver bara tänka oss att väpnade gerillagrupper skulle kontrollera stora delar av det inre Kina, och bemötas av centralmakten med militärt våld. En sådan situation hade haft högsta prioritet bland världens kriser på alla redaktioner i väst. (Idag räcker det med en demonstration med några hundra personer i Kina, eller för den delen en dissident som flyr till USA:s ambassad, för att nyheten skall slås upp stort.) Någonting mycket avgörande krävs alltså som förklaring till att den oerhört dramatiska situationen i Indien praktiskt taget hålls okänd i vår del av världen. Jan Myrdals syn på saken låter fullkomligt naturlig i jämförelse med tänkbara alternativ.

2012-06-10 söndag
Den som läste nationalekonomi på 70-talet blev övertygad om att 30-talets depression inte skulle kunna inträffa igen. Analysen av förloppet var helt klar, och alla visste nu exakt vilka åtgärder som hade drivit på och förvärrat kraschen. Man var överens om att 30-talets ekonomer hade en helt felaktig och i grunden moralistisk uppfattning om att krisen kunde svältas ut med åtstramningar och besparingar.

I samma veva kom Keynes och öppnade ögonen på dogmatikerna. Hans insikt om att en allvarlig ekonomisk nedgång borde botas med stimulanser som satte fart på efterfrågan blev snart konsensus bland ekonomer, och övertygade också politikerna i de flesta länder. Innan Keynes principer hade hunnit få genomslag kom andra världskriget och bevisade ytterligare vilken effekt statliga stimulanser i jätteskala kunde få. Kriget medförde den snabbaste ekonomiska tillväxt USA hade upplevt.

Under nästan tre decennier efter kriget fick statlig konjunkturpolitik enligt Keynes linjer gälla, tillsammans med hårda regleringar av finansmarknaderna. I Sverige kallas den perioden för Rekordåren, i USA The Golden Age, på grund av hög tillväxt och en förhållandevis jämlik fördelning av produktionsökningen mellan olika samhällsklasser. Finanskrascher förekom inte heller. Men det var för bra i de rikas och mäktigas ögon, de som ansåg att ”the pampered western workers” måste tryckas tillbaka.

Redskapet blev det nya begreppet ”nyliberalism”, som egentligen var identisk med den sedan ett sekel begravda manchesterliberalismen, och läran fick i Milton Friedman en lämplig profet. Keynes lämpades undan som fullkomligt passé och dogmen om marknadens fulländade funktion, den som bevisat sin impotens under 30-talskrisen, lyftes fram igen och fick religiös status.

Under kort tid har DN haft tre föredömliga texter som påvisar hur Europas ledare igen har drabbats av total amnesi, och är på väg att upprepa 30-talets katastrofala misstag. Peter Wolodarski står för två av artiklarna och Joschka Fisher för den tredje. Med Angela Merkel som konservativ krisgeneral skall nu i första hand Grekland svältas till ett bättre beteende. Samma misstag som ekonomiskt bara förvärrade krisen på 30-talet, och som politiskt lade grunden för nazismen och mänsklighetens största sociala katastrof hittills, skall nu göras om igen.

Nyliberalismen har varit en ideologi för den kortsiktiga kapitalismen, den som intresserar sig för resultat och börsvärde nästa kvartal. Den kan av institutionella skäl inte ta hänsyn till om världen skulle gå under genom sociala sammanbrott eller andra katastrofer. Ett företag som skulle försöka prioritera sådana externa konsekvenser blir utkonkurrerat från marknaden, och dess ledare ersatta med sådana som förstår de institutionella kraven.

Men av toppolitikerna i EU borde man kunna ställa krav på elementär kunskap i historia, för att inte tala om grundläggande sunt förnuft. Som det nu är leker de med elden.

2012-06-07 torsdag
När det folkliga upproret på Tahirtorget pågick som hetast skickade fackliga ledare i Kairo ett telegram till sina kamrater i Madison, Wisconsin, med texten: ”We stand with you as you stood with us”. I Madison pågick som vi minns massiva demonstrationer mot guvernören Scott Walkers diktatoriska förbud för offentliganställdas fackförbund att förhandla om kollektivavtal. I Egypten vann folket en första delseger, i Wisconsin visade den ekonomiska makten sina muskler och satte folket på plats.

Massprotesterna i Madison hade varit så omfattande att de lyckades åstadkomma ett nyval (”recall”) till guvernörsposten, en utmaning som mobiliserade de alltid lika klassmedvetna och konservativa kapitalintressena i hela USA. Scott Walker fick över 300 miljoner kronor att spendera på sin kampanj, hela sex gånger mer än vad demokraterna förfogade över. En effekt av propagandaövertaget blev att den ursprungliga konfliktfrågan om fackets rättigheter diskret kunde avföras från debatten.

Walkers ekonomiska övertag och enkla seger förstärktes av att Demokraterna som parti inte lade någon kraft på valet, manifesterat av Obamas totala frånvaro från Wisconsin. Den som finner detta märkligt är inte klar över att USA har ett ”business party” med två falanger, kallade Rep. och Dem., och att intresset för facklig makt är obefintligt i båda. I egenskap av det minst extrema företagarpartiet brukar Demokraterna visserligen backas upp av fackliga organisationer, men något verkligt stöd för fackliga intressen har partiet inte visat på mycket länge.

Wisconsinaffären exemplifierar att USA är en plutokrati i avsaknad av respekt för de mänskliga rättigheterna. I Artikel 23 av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgas att var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen. Scott Walkers påfund är en flagrant inskränkning av den rätten.

Bristen på demokrati och brott mot de mänskliga rättigheterna är de båda huvudanklagelser våra självrättfärdiga medier och politiker riktar mot länder de (av i verkligheten helt andra skäl) inte gillar, som exempelvis Kina, Kuba, Iran och Nordkorea. (Mängder av andra diktaturer kommer undan med identiska brott utan samma kritik, av i verkligheten motsvarande skäl.) När vi ser exempel på brott mot dessa kardinaldygder i ”världens ledande demokrati” så kunde man ändå vänta sig någon reaktion. Men det är som om de brott världens härskare gör upplöses inför våra ögon. Hur välutbildade och intelligenta journalister kan stå ut med sin spegelbild är helt enkelt svårbegripligt (om man inte betänkte att de också var beroende av sin försörjning).

2012-06-06 onsdag
Omsorgen om vinsterna i välfärden har märkligt nog gjorts till en politisk affischfråga på den borgerliga kanten. Man kunde annars tycka att det vore klokare att ligga lågt och inte blåsa under den folkliga ilska som spridit sig efter alla dunderskandaler med privata bolag i välfärdsbranschen. Särskilt intresse ägnas arbetarrörelsens hållning, där Löfvens vaga stöd för vinster inregistreras som en framgång.

I alla tider har den allmänna uppfattningen – myten, visar det sig – varit att offentlig verksamhet är trög, dålig och ineffektiv. Det enda motivet till att privatisera, och därmed tillåta en liten grupp kapitalägare att berika sig på skattemedel, har varit att privat verksamhet är effektivare och bättre. Nu har den försvarslinjen förflyttats ett bra stycke bakåt.

Gunnar Jonsson skriver i ett ledarstick (DN 1/6) att det saknas bevis för att privat välfärd är sämre än offentlig, därför bör den finnas kvar. Så nu när LO-kongressen visar vilken antipati som finns inom socialdemokratin mot vinstdriven välfärd, så är det bara ett uttryck för ”ett strikt moralistiskt perspektiv. Det handlar inte om kvalitet utan om att vinst är fult”.

Jonsson biter sannerligen huvudet av djävulen. De mest skandalösa fallen av privat haveri i vårdföretag handlar exakt om hur kvaliteten har fått vika för vinstkravet. Så handlar riskkapitalister för vilka den kortsiktiga vinsten är långt mer viktig än den långsiktiga överlevnaden. Vi är tillbaka till en svunnen epok, till skojarkapitalismen, innan seriösa företag insåg vikten av att upprätthålla ett varumärke som konsumenterna hade ett bestående förtroende för. Det var när den insikten växte till, med början i Japan på 1980-talet, som det systematiska kvalitetsarbetet blev en central funktion i tillverkande företag. Tjänsteföretag släpar däremot efter i den utvecklingen.

Anledningarna till att många länder, inte minst i vår närhet, har förbjudit eller reglerat vinst i välfärden har ju helt uppenbara orsaker. När en patient söker vård så får det inte finnas någon ens avlägsen möjlighet att läkarens privata ekonomiska intressen, eller hans företags, kan påverka beslutet om patientens behandling. När ett vårdföretag planerar personalens utbildning, anskaffning av ny utrustning eller andra åtaganden, så skall det göras efter vårdens kvalitetskrav och inte begränsas av ägarnas skrik efter större kortsiktig vinst.

Allt detta är elementärt. Det stora mysteriet är varför Sverige, av alla länder, skall ha rövarkapitalistiska principer i välfärden. Är det moderaternas mål att vi skall röra oss i riktning mot det dyraste och mest inhumana och ojämlika sjukvårdssystemet världen skådat, det i USA?

När vi nu i reaktionär anda har infört en helgdag på den tidigare mera smakligt diskreta nationaldagen, så kan det vara lämpligt att använda den lediga tiden till att reflektera över vad vi skall mena med detta Sverige som vi hyllar. Om det lämpligen är Sverige som ett välfungerande samhälle för alla vi borde eftersträva och se upp till.

2012-06-05 tisdag
Principerna för egnahemsköp i Frankrike skiljer sig radikalt från de svenska. Den som köper ett hus eller en lägenhet har att amortera hela lånebeloppet på 15 eller högst 20 år, och under den tiden är räntan fast och oföränderlig. För en med svenska mått ganska liten bostad i utkanten av Paris krävs resurser att betala 15-20 tusen kronor i månaden, varav hälften är amorteringar.

Med ett sådant system blir risken för husbubblor i praktiken obefintlig. Baksidan är att bostadsägare tvingas låsa stora kapitaltillgångar som annars kunde ha aktiverats för konsumenternas egna behov under den produktiva åldern då behoven är stora. Nu frigörs tillgångarna först när bostaden avyttras, vilket för många äldre personer innebär vid flytten till vårdhemmet. Å andra sidan finns ett system med förtida försäljning med förfoganderätt (där köparen får ta risken att säljaren kan bli mycket gammal). Annars är det mest arvtagarna som får nytta av systemet.

Den likviditet som dras bort från husägarna förs i stället över till bankerna. Vilka effekterna blir för hela ekonomin är knappast lätt att överblicka (franska banker har t.ex. beviljat lån till Grekland). I ett läge där det krävs stimulanser av ekonomin är det säkert en fördel om bostadsägare, som i Sverige, har möjlighet att aktivera sina tillgångar. Problemet är att ingen instans idag har befogenheter att styra processen så att systemet kan balanseras och t.ex. finanskrascher och husbubblor undvikas. Så efter erfarenheterna 2008 kan fransmännen säga att deras system var framgångsrikt, även om det innebär en stelbent reglering av människors tillgångar.

En följd av det franska systemet är att majoriteten av vanliga löntagare inte ens kan drömma om en ägd bostad. Å andra sidan stimuleras marknaden för hyresbostäder, något som eventuellt håller hyreskostnader nere. Men hur detta faktiskt fungerar i realiteten kräver mer än några dagars besök.

2012-06-04 måndag
Skrivuppehållet på den här sidan har bl.a. fyllts med en kortare semesterresa till Paris, med ett av syftena att en gång i livet få tillbringa en heldag på Rolland Garros, den ”riktiga” grustennisens Mecka. Sådant kan vi någorlunda välmående kosta på oss. (Man kan förstå att Europas medelklass ser till att förgylla sina liv med de berikande upplevelser som turistindustrin övertygar den om att lägga sina pengar på.) Och Frankrike är ett turistiskt drömland ur många synpunkter.

Frankrike är ett klassamhälle som alla andra, men på ett oförblommerat sätt, och Paris ett skyltfönster för fattiga. Champs Elysée kantas av tiggare som med alla tänkbara dramaturgiska medel försöker få turister att avstå en slant. Som en kvinna, klädd i ett heltäckande tunt tygstycke, liggande i framstupa sidoläge med båda armarna utsträckta över huvudet som om hon vore döende av svält. Andra tekniker, särskilt förekommande kring Eiffeltornet, är ”insamlingar” till förmån för handikappade, med hemmaritade affischer på förskolenivå. Tornet nås f.ö. inte utan att en armé av svarta souvenirförsäljare bärande på klasar av tornmodeller först passerats. Förödmjukelsen dessa människor måste underkasta sig borde vara en tillräcklig tankeställare för oss andra om hur våra i grunden rika samhällen egentligen fungerar.

Gatumusikanter hörs överallt. Där ljudet av den ena klingar bort tonar nästa fram. Små ensembler kan ibland höras i Metrons vagnar med en man som går runt med hatten bland passagerarna, mestadel utan resultat. Alla former av musik dyker upp; som den skolade cellisten under ett valv i Louvren, med ett stycke av Bach, eller den svarte mannen från en före detta koloni spelande på en afrikansk xylofon med färgstark klang.

I det inarbetade klassamhället finner sig tiggaren i sin roll. Svårare upplopp har förekommit i Frankrike, men inte i den omfattning man skulle förvänta om det funnits ett linjärt samband mellan klassklyftor och upprorsanda. Likaväl som den underprivilegierade fördrar sin roll, lika naturligt tycks det vara för medelklassen att röra sig bland misär och tiggeri utan att reagera nämnvärt. Mekanismen är välkänd från kolonialismens dagar, och yttringarna av det nuvarande klassamhället en efterklang av den tiden. (Det gamla imperiet England är också påtagligt klasstrukturerat, liksom bosättarkolonin USA.)

Men det är bara en första reflektion efter några ytliga intryck. Frankrike har andra intressanta särdrag, där vi i Sverige kan ha saker att lära oss. Vi får se om det blir tillfälle att återkomma till några sådana.

2012-05-27 söndag
Datorn behöver stängas ner ett tag för andra viktiga sysslor. Tillbaka nästa måndag, 4:e juni.

2012-05-25 fredag
Nu har Benke, alias Bengt Ohlsson, varit igång igen (dagens DN) på samma tema som gjorde honom till centrum för debatten under ett tag (och säkert bidragit till att trygga hans inkomster). Vinkeln den här gången är att vänstermänniskor tryggar sina inkomster genom att de ”flänger runt och håller föredrag med f-skattsedeln i högsta hugg” och plötsligt finner att ”de iskalla högervindarna” pröjsar hyran.

Tesen Benke driver är att det bara är högervindarna som är ”iskalla”, aldrig de från vänster. Det är bara att konstatera att han umgås i helt fel kretsar. Bland anständigt folk med uppenbarligen samma övertygelser som hans själv har de iskalla vindarna i alla tider kommit från vänster, och gör så ännu. Vem minns inte den sataniske Palme och hans vidriga anslag mot den naturliga och gudomliga överheten, för att inte tala om Sovjet, KGB, de gula horderna, Stasi… Det var iskalla vindar det. Nu har vi andra inslag i ondskans axelmakter, och de är i varje fall inte höger i vår mening.

Den här gången skriver Benke i sin krönika, där han är känd för sin lättsamhet och humor. Det är inte utan att man börjar undra om han helt enkelt sysslar med satir, och roas av uppståndelsen han väcker. I en av sina tidigare artiklar medgav han i princip att omsorg om vissa utsatta människor var ”vänster”, och motsatsen följaktligen ”höger”, men såg ingen moralisk aspekt i det. Man var inte nödvändigtvis hjärtlös bara för att man struntade i att andra människor hade det svårt.

Samma moraliska analfabetism präglar dagens krönika. Kan en välmeriterad författare ha så viktiga rum på översta våningen omöblerade? Jag vägrar tro det. Han driver bara med oss! Kom ihåg var ni läste det först, den dagen han avslöjar bluffen.

2012-05-22 tisdag
Vänligt svar inflöt från Björn Wiman på mitt mail häromdagen om arbetarrörelsens användning av Strindberg som galjonsfigur. BW tror att der är en konspirationsteori att borgerliga politiker skulle ha snålat med medel för Strindbergsåret av politiska skäl, anledningen är snarare brist på bildning. I frågan om vem som är folkets författare anser han att Strindberg inte någonsin befunnit sig på samma nivå som t.ex. Vilhelm Moberg vad gäller popularitet i stugorna. En replik till BW:

Men konspirationsteori? Den moderatledda regeringens politik har väl från början varit en sorts konspiration mot kulturen? Man skulle annars behöva förklara varför norska politiker anslår belopp i en helt annan skala när de skall hylla sina författare. Är de mera bildade? (Ja, i och för sig, kanske…)

”Svenska folkets författare” är en intressant fråga. Flest böcker, inkl. översättningar, har Astrid Lindgren sålt (>100 miljoner ex.), följd av Stieg Larsson och Henning Mankell. Enligt Wikipedia sålde Bonniers 1,7 miljoner exemplar av Strindbergs böcker under de närmsta tjugo åren efter hans död, vilket är i samma storleksordning som Utvandrarsviten sålde under en lika lång period, delvis medan Vilhelm Moberg fortfarande var verksam. Trots att Moberg antagligen hade fler läsare inom den mera köpstarka medelklassen vågar jag ändå gissa att totalsiffran inte är till Strindbergs nackdel (att få fram riktig statistik tycks vara omöjligt).

Möjligen borde jag skrivit mera precist ”det enkla folkets egen författare” om ASg, och med det avsett arbetare, tjänstefolk, småbrukare, statare osv. (folkmajoriteten med ett ord). En liten och rörande detalj är resultatet av den Nationalinsamling som gjordes på initiativ av en arbetare, Adolf Lundgrehn, till den folkets författare som inte hade fått en enda krona (förutom ett litet stipendium av Karl XV personligen i Sg:s gröna ungdom) av det borgerliga samhälle som inte tålde hans politiska klarsyn och därför nedvärderade hans litterära livsverk (det största i landet). Av de 40 000 personer som stod bakom insamlingen hade 11 000 lämnat poster om 50 öre eller mindre! Tala om kärlek från medellösa!

Att arbetarrörelsen i behov av en galjonsfigur skulle ha valt Strindberg är en manipulativ tankefigur, i det här fallet missvisande. Man får inte glömma att Strindberg hade en moralisk belastning av rätt rejäla mått efter En dåres försvarstal, Svarta Fanor och de blå böckerna, med alla påhopp på identifierbara personer. Detta var den borgerliga sidans tunga ammunition under Strindbergsfejden (som f.ö. visade hur totalt politiserad synen på Sg var). Det skulle ha varit ett stort risktagande av Branting och arbetarrörelsen att ta ställning för Strindberg, om det inte hade varit för att Sg:s stora läsarskara, som givetvis fanns till vänster och som värderade hela livsverket inkl radikalismen, hade vänt ryggen åt den borgerligt fisförnäma moralismen som man ändå ansåg hycklande.

Skribenterna i arbetarpressen (det fanns en sådan på den tiden) reflekterade helt enkelt sina läsekretsars åsikter när de bedömde Strindbergs ojämförliga författargärning och valde att förbise skönhetsfläckar i marginalen. Så faktum kvarstår: Folket valde Strindberg, och Branting var en tillräckligt duglig politiker för att inse det (trots att han personligen höll med om en del av den borgerliga kritiken mot Sg).

2012-05-21 måndag
Ytterligare en reabok som legat till sig innan den blev läst är Simon Sebag Montefioris lovprisade biografi Stalin – Den röde tsaren och hans hov. Uppmärksamheten kring boken är förståelig, för den är fruktansvärd – och bra. Författaren skapar en så levande bild av den mordiska regimens hänsynslösa utrensningar att man blir fysiskt illamående. Det handlar om verkligt effektiv litteratur.

Som i fallet med Hitler och Förintelsen är det ingen tvekan om att Stalin var hjärnan och viljan bakom morden, men att han använde sina NKVD-hantlangare att både utföra avrättningarna och skärma av den högste ledaren från den smutsiga hanteringen. Den förste av de äkta patologiskt blodtörstiga var NKVD-chefen Nikolaj Jezjov, som enligt dramaturgins regler så småningom själv avrättades. Som nådegåva tiggde han om att inte bli torterad före likvideringen, något han ägnat många nätter av sitt liv åt att själv utsätta sina offer för. Efterträdaren Lavrentij Berija var inte mindre grym, men samtidigt intelligent och manipulativ nog att lyckas överleva Stalin, för att sedan avrättas under Nikita Chrusjtjov.

Särskilt vämjeliga och gripande är utrensningarna som drabbade närstående till Stalin och hans medarbetare, personer som härskaren själv ibland hade haft ett hjärtligt umgänge med i flera år. Ett hårresande exempel är hustrun till Stalins personlige sekreterare och kabinettschef Aleksandr Poskrjobysjev, en man som tjänade sin herre troget i många år. Hustrun Bronka var livlig och utåtriktad och Aleksandr älskade henne över allt på jorden; tillsammans hade de två döttrar. Bronka hade lettisk-judisk bakgrund och kom ur en välbärgad företagarfamilj; hennes bror var indirekt släkt med Trotskij. Mer än så behövdes inte för att hamna på fel lista, och efter ett besök hon gjort hos Berija för att vädja för sin fängslade bror försvann hon själv, och avrättades ett par år senare. ”Oroa dig inte, vi skaffar en ny fru åt dig” lär Stalin ha svarat sin närmaste medarbetare, som sörjde djupt men fortsatte att tjäna sin herre i ytterligare 15 år, och slapp bli likviderad.

Inte ens Stalins släktingar skonades, och Montefioris på samma gång kyliga och glödande beskrivningar utan slut ger en överväldigande och isande föreställning om hur livet tedde sig för bolsjevikledarna, och för dem som fick leva med det ständiga hotet att en dag bara försvinna. Men bokens styrka är också dess begränsning. Om förhållandena i Sovjet, om världskriget, om den ekonomiska utvecklingen och överhuvudtaget hela den miljö som ledarna formade i sitt dagliga arbete är informationen mera ytlig och sporadisk. Någon djupare förståelse i sådana aspekter av Stalins verklighet förmedlas knappast. En mera rättvisande boktitel hade varit Stalin – den ryske bödeln och hans kumpaner.

Avrättningar och deportationer till Gulag drabbade många människor, men de allra flesta hade någon position i partiet eller samhället. För massan av vanliga sovjetmedborgare var partiets politik i det stora hela gynnsam, och Stalin en äkta och dyrkad landsfader. Systemet var förvisso monolitiskt och Stalin paranoid, men det fanns också en stark reaktionär opposition med fäste i de tidigare över- och medelklasserna som utgjorde ett potentiellt hot mot partiets position. En senare diskussion har handlat om i vilken mån utrensningarna var nödvändiga för att behålla bolsjevikernas maktmonopol, och om Sovjet skulle ha lyckats besegra den tyska krigsmaskinen med en mindre brutal politik. Den diskussionen berör Montefiori inte alls.

Så för en stark och avskräckande upplevelse och en inblick i ett monstruöst system med en fullkomligt brutal människosyn kan Montefioris bok rekommenderas högt. Men för att förstå hur systemet var möjligt, och hur själva Sovjetunionen fungerade utanför den härskande kretsen, så ger den mycket lite. Sovjetunionen och Ryssland förblir efter läsningen en outgrundlig företeelse, så som vi i väst alltid har velat ha det.

2012-05-20 söndag
("Jordbruket" i trädgård och samfällighet kräver sitt den här månaden. Tiden för att läsa tidningar eller böcker eller för att skriva krymper tillfälligtvis en aning.) Idag bara en sidokommentar till Björn Wiman, DN:s kulturchef, som försöker få ihop någonting fruktbart om politikens, erkanneligen socialdemokratins, utnyttjande av kulturen för egna syften. Inte bara har PO Enquist et al. kallats in för att inspirera till nytt partiprogram, vi har också allt från Bamse till Bruce Springsteen att hänvisa till. Och så den historiska bakgrunden (obligatorisk även i raljanta krönikor), nu med Branting och Strindberg. Men där tar Wiman ut svängarna lite väl kraftigt. Några rader till BW:

En avliden svensk författare vars begravningsfölje skulle bestå av 200 000 sörjande människor vore idag en otänkbarhet. Men det hände (med antalet indexerat) för 100 år sedan när Strindberg dog. Han var folkets egen författare mer än någon annan, och i de påvraste arbetarhem fann man hans böcker i den enkla hyllan. Borgerliga politiker, som säkert inser Strindbergs verkliga betydelse, har följaktligen låtit anslå förolämpande små summor av allmänna medel för att högtidlighålla minnesåret.

Din formulering (DN idag) att ”Hjalmar Branting och den gryende socialdemokratin fingerfärdigt plockat de rödaste hallonen ur August Strindbergs ideologiska pajdeg och gjort honom till sin” är mera klatschig än relevant. Det var i stort sett tvärtom: Svenska folket gjorde Strindberg till socialdemokratins författare (i strid bl.a. med renläriga ungsocialister som inte accepterade författarens religiösa förvillelser), vilket Branting var klok nog att inse. Personligen var Branting vän och beundrare av Strindberg under de radikala åren, men hade senare starka och offentliga invändningar mot mycket av produktionen, som Svarta Fanor, En dåres försvarstal, Inferno och annat.

2012-05-18 fredag
Nyligen uttalade president Obama sin stora uppskattning av Raoul Wallenbergs insats under kriget för att rädda judar i Ungern, en humanitär gärning av historiska mått. Wallenberg har hyllats i alla läger, samtidigt som kritiken mot svenska regeringars ovilja att driva frågan om hans öde hos sovjetiska ledare har varit lika återkommande. Kontrasten mot det vaga intresset för en annan livräddare under kriget, Folke Bernadotte, förvånade mig tidigt i livet. När Stig Hadenius bok om Bernadotte dök upp på readisken gjorde jag därför ett impulsköp, och har långt om länge också läst boken.

Hadenius gör en habil sammanställning av Folke Bernadottes liv och insatser. Något definitivt svar på frågan varför den svenska greven betraktats på ett annat sätt än Wallenberg av eftervärlden får man inte, men väl en hel del väsentliga fakta. Drygt 17 000 skandinaviska fångar räddades med de vita bussarna från tyska koncentrationsläger, varav ”en stor del av dem som räddades var judar”, i en operation som i huvudsak var initierad och ledd av Folke Bernadotte. Under en tid efter kriget blev han något av en svensk nationalhjälte, och även uppmärksammad internationellt. Hans bok om operationerna, Slutet, översattes till närmare tjugo språk.

Efter att han som FN-medlare i Mellanöstern mördats av israeliska terrorister i september 1948 började omvärderingar synas här och var. Ett förfalskat brev som skulle visa att Bernadotte var antisemit dök upp, Himmlers massör Felix Kersten hade en dubiös roll i vilken han lyckades engagera historikern Hugh Trevor-Roper. Förhållandet att Bernadotte kunnat förhandla direkt med Himmler blev i sig ett indicium på att något var suspekt. Här framkommer en märklig parallell med ett fall som George Klein beskrivit i en av sina böcker (Jag återvänder aldrig).

Under sin tjänstgöring vid judiska rådet i Budapest under Förintelseåret 1944 hade Klein noterat att köerna vid sionistledaren Rezsö Katszners dörr ofta var långa. Ryktesvis fick han veta att ledaren organiserade en räddningsaktion för ett antal judar genom att direkt förhandla med Adolf Eichmann, den högste ansvarig för deportationerna. Den fullkomligt orädde Katszner köpslog med tyskarna och lyckades, i ersättning mot värdeföremål av olika slag, få tillstånd att föra ut 1 684 judar med ett specialtåg. Genom köpslående lyckades han också skjuta upp deporteringen av upp till 20 000 judar, varav många därigenom räddades till livet.

Efter kriget flyttade Katszner till Israel och uppnådde via arbetarpartiet en hög position inom statsförvaltningen. På en ideologisk grund som idag är svår att begripa skrev en ökänd journalist, ungersk jude, en pamflett med anklagelser mot Katszner för att ha samarbetat med nazisterna och berikat sig själv. Pamfletten mynnade ut i en uppmaning att ”likvidera” Katszner. Journalisten åtalades av justitiekanslern för förtal och Katszner kallades som vittne. Genom ett politiskt färgat samarbete mellan domaren och journalistens advokat kom det snart att bli sakägaren som blev den de facto anklagade.

Domen blev förödande för Katszner och utmynnade i påståendet att han ”sålt sin själ till Satan”, vilket resulterade i en utbredd hysteri och i svårartade trakasserier och förföljelser av honom och hans familj. Men han vägrade trots det att lämna landet eller fly undan till någon kibbutz. Domen överklagades, vilket ledde till en i stort sett fullständig rehabilitering av Katszner, som dock nästan ett år innan domen offentliggjordes hade mördats av en extremist. Mördaren Eckstein, som dömdes till livstids fängelse men frigavs av Ben-Gurion efter sex år, ångrade dock senare sitt dåd och ansåg sig ha blivit vilseledd av hatpropagandan.

Folke Bernadotte förhandlade med Himmler, Rezsö Katszner med Eichmann och Raoul Wallenberg med pilkorsregimen, förhandlingar som naturligtvis var förutsättningar för att uppnå resultat överhuvudtaget. För Bernadotte och Katszner resulterade förekomsten av förhandlingar till misstänkliggöranden, och båda dödades av israeliska extremister. Wallenberg förhandlade med rätt sorts nazister, dödades av rätt fiende och blev hjälteförklarad utan reservationer.

Bernadottes mördare blev personlig vän med Ben-Gurion och tilläts vid ett tillfälle närvara vid ett sammanträffande mellan Dag Hammarskjöld och den israeliske statsmannen på en kibbutz. Hadenius skriver: ”När Hammarskjöld underrättades om detta dagen efter besöket blev den annars så sansade FN-chefen våldsamt berörd: ’Vilka lymlar’ sade han. Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig igen.” Förolämpningen han utsattes för var tvåfaldig: både som chef för det organ som Folke Bernadotte tidigare tjänat, och som svensk officiell person.

Olof Palme behövde aldrig bli upprörd av någon sådan anledning. När Israels stockholmsambassadör sonderade Palmes intresse för ett officiellt besök fick han svaret: ”Jaha, säg till dem att det första jag kommer att ta upp är mordet på Folke Bernadotte”. Sedan kom det inga fler förfrågningar. Tage Erlander och Göran Persson har gjort officiella besök i Israel utan att (såvitt jag vet) uttryckligen ta upp frågan om mordet. Till skillnad från kanonaderna mot Östen Undén och alla efterkommande socialdemokratiska regeringar för underlåtenhet att ställa Sovjet till svars för dödandet av Wallenberg, väcktes inga mediestormar av detta.

Rezsö Katszner är antagligen lika okänd internationellt som i Sverige, liksom hans grymma död. Folke Bernadotte är den kortvarige hjälten som snart blev den ifrågasatte hjälten, och därefter den tillfällige FN-medlaren som likviderades i ett snabbt nedtystat dåd med höga politiker inblandade. Båda dessa "tvivelaktiga" personer räddade var för sig sannolikt fler människor än Raoul Wallenberg, den obestridlige hjälten med det odödliga äreminnet i hela världens medvetanden, mannens som mördades av rätt fiende. Vi kommer aldrig att bli kloka över hur till synes godtyckligt äran fördelas här i världen, även om vi kommer att spekulera för all framtid över vilka orsakerna kan vara till historiens märkliga gång.

Min mångåriga förundran över skillnaden i bedömning mellan Folke Bernadottes och Raul Wallenbergs gärningar och öden har inte skingrats efter läsningen av Hadenius bok.

2012-05-15 tisdag
Enklaste sättet att vinna en debatt är att sätta upp två alternativ som man påstår är kontradiktoriska, alltså tillsammans heltäckande, och sedan visa att det ena är fel. Så arbetar David Brooks (DN 14/5) när han skall slå fast att han med sitt strukturella synsätt på de ekonomiska problemen har rätt gentemot dem som betonar de konjunkturella aspekterna. Han bortser då från en tredje infallsvinkel, den institutionella, som är den enda med någon konstruktiv bäring på problemen.

Brooks har en fil.kand. i historia, men har en karriär som filmrecensent och sedan i huvudsak som kommenterande skribent i dagspress och radio. Sina kunskaper i ekonomi kan man anta att han inhämtat från kollegor med samma bakgrund som han själv. Brooks är prototypen för en trägen arbetare i den örtagård där ”manufacturing of consent” för maktens räkning utförs. I USA räknas han som semi-liberal, medan han i Sverige knappast skulle platsa ens i Moderaterna. Varför DN anser att hans krönikor lämpar sig för tidningen är en intressant fråga.

Hela den stagnation för vanliga löntagare som kännetecknat den nyliberala (ett ord Brooks naturligtvis inte nämner) epoken försöker han förklara med ”strukturella” faktorer, varav han nämner tre. Först att hypereffektiva företag behöver allt färre anställda, sedan att utbildningen i USA försämrats och till sist att ”särintressen” har kapat åt sig förmåner som hämmat ekonomins dynamik. I och för sig faktiska konstateranden, men inte så mycket förklaring till den utveckling som har skett, utan istället följder av ekonomins institutionella uppbyggnad, kort sagt kapitalismen, eller mera korrekt statskapitalismen.

Förutom att han glömmer sådana avgörande faktorer som att företagen i USA i massiv skala flyttat ut produktion till de nya högproduktiva låglöneländerna, så manipulerar han bilden av den nyliberala epoken som helhet tämligen radikalt. Perioden inleddes med att Reagan krossade flygledarfacket, och fortsatte sedan efter samma linjer. Den målmedvetna klasskamp som därmed inleddes vanns av de extremt rika och mäktiga, på bekostnad av stagnation eller rena försämringar för vanliga löntagare under snart fyrtio år. Ett av flera medel för överföringen av tillgångar till de rika har varit ekonomins finansialisering (som Brooks självklart förbigår utan ett ord), en utveckling som helt ligger bakom de återkommande finanskrascherna. Ett annat har varit den planmässiga kampen mot fackföreningar.

Mot den historiska bakgrunden är Brooks analys patetisk: ”Politikerna har försökt kompensera genom att […] hjälpa arbetskraften att ta sig ur den hyperkonkurrerande, globaliserade delen av ekonomin och in i de mindre produktiva och konkurrensutsatta delarna – huvudsakligen sjukvård, offentlig sektor och skolor.” Detta är att maskera strukturproblemen, och den teknokratiska okänsligheten är direkt obehaglig. Hans text väcker annars helt andra frågor, som t.ex.: är ekonomin till för något annat än människorna, och i så fall för vad? Och vad bör ett samhälle göra när företagen genom rationaliseringar minskar personalen och flyttar ut resten till låglöneländer? Avskaffa människorna?

Moderna cyniker som Brooks, och han är sannerligen inte ensam, har lyckats få sitt människoförakt att framstå som en genomtänkt och intelligent hållning. Då kan man skriva så här: ”Den aktuella modellen, där vi försöker kompensera strukturell ekonomisk svaghet med skattsänkningar och en ohållbar välfärdsstat, kan helt enkelt inte bestå”. Det vore synnerligen intressant att få veta vad Brooks innerst inne tror kommer att bestå, när han går där hemma, kanske med fru och barn, och reflekterar över framtiden. Han är trots allt säkerligen en intelligent människa.

2012-05-14 måndag
Idag för hundra år sedan dog August Strindberg. Varför man högtidlighåller dödsdagar har i och för sig alltid förvånat mig. Att en stor personlighet gick ur tiden är ju inget att fira, kan man tycka. Men å andra sidan är det helt i sin ordning att Sveriges störste författare genom tiderna uppmärksammas särskilt under ett helt år, även om det offentliga stödet för uppmärksamheten inte kommer i närheten av vad t.ex. norrmännen kostar på sig när de minns sina stora författare.

Dagen till ära har en ny artikel kommit till på denna sajt. En aspekt som jag där fokuserar på är betydelsen av de politiska preferenserna hos bedömare när Strindbergs litterära arbete betygssätts. Den saken framgår med full klarhet av Strindbergsfejden, som artikeln går in lite närmare på.

2012-05-12 lördag
Konservativa debattörer fäktar förtvivlat för att hålla den norske massmördaren på armlängds avstånd. I måndags (DN 7/5) försökte Johan Lundberg från Axess svara på Göran Greiders tänkvärda inlägg om konservatismens dunkla idéarv. ”Själva kärnan i konservatismen är icke-revolutionär” skriver Lundberg och urskuldar ideologins praktiska konsekvenser med dess högstämda och retoriska ideal, en rätt han inte tillerkänner kommunismen, som måste identifieras med sina omänskliga handlingar och miljontals offer.

Det tycks som om samhällsbevararna i vår tid inte bara har en blind fläck utan ett helt blint öga, det högra. Vi lever i en tid, i själva verket ända sedan andra världskriget, då den reellt existerande konservatismen har varit den blodigaste av alla ideologier, med miljoner oskyldiga offer på sitt samvete. Bara den som anpassar sina idéer efter makten kan bortse från detta överväldigande faktum och skamlöst betrakta världen ur ett perspektiv som för alla tvåögda är obegripligt inskränkt.

Man behöver alltså inte ens söka beröringspunkter mellan den extrema tankevärld som den norske terroristen är en representant för, och den ”anständiga” falangen inom samma tradition. I en tid när konservatismen i decennier har vadat i blod är det snarare anmärkningsvärt att extremisterna inte har gjort ännu större avtryck i tiden (vilket parti som händelsevis varit vid makten i USA, eller för den delen i de andra terroristiska länderna, är betydelselöst eftersom det är samma konservativa ideologi som legat i botten). Anledningen till att tillståndet i världen inte är ännu värre är naturligtvis att det har funnits civiliserande krafter, främst sådana med basen i folkliga rörelser av olika slag, som stått upp och gjort motstånd mot barbariet.

Greider antyder i sin artikel ett tänkbart samband mellan nyliberalismen och framväxten av den extremistiska kulturkonservatismen, en helt uppenbar faktor som Lundberg inte oväntat undviker. Den berör nämligen själva kärnan i maktens revolution uppifrån som syftar till att stärka och berika eliten. Konsekvenserna för vanligt folk är för eliten ett avfallsproblem som inte behöver beaktas. Ur den miljön växer närmast med automatik den typ av reaktionära missnöjesrörelser som nu väller fram i Europa. Vi behöver bara lägga ett kalkerpapper under Weimarrepubliken och 30-talet för att få fram en mycket likartad bild.

Johan Lundberg kräver alltså för sin egen del rätten att få betrakta den kommunistiska ideologin som oupplösligt förbunden med de brott några länder som kallat sig kommunistiska har begått. Den som kallar sig kommunist (t.ex. Sven Wollter) sammanlänkas som en självklarhet med ”de miljontals offren för kommunismen”. Men Lundberg anser sig ha rätt att begå ett sådant intellektuellt övergrepp utan att han av just det skälet skall behöva tolerera att själv sammanlänkas med ”massmördare som har sagt sig beundra Joe McCarthy…”. En så horribel förevisning av en uppochnedvänd logik kan bara den genomföra som litar på att den rätta indoktrineringen av hela samhället har fungerat som den skall.

2012-05-10 torsdag
Jens Liljestrand föräras ännu en helsida i DN idag för att förklara sitt hat mot klasshatet, efter att han mött en del opposition från tidningsskrivande kollegor. Han lyckas inte med så mycket annat än att påvisa sitt politiska uppsåt. I sin första artikel medgav han sitt stöd för SCUM-manifestet där Valeri Solanas i litterär form framställer ett monomant hat mot männen, alla män, och uppmanar till total utrotning av hela det manliga släktet.

Tillerkänner man Solanas den poetiska licensen att massmörda i text, så kan man läsa manifestet som en litterär produkt, och godkänna den i egen fiktiv rätt. Därmed stöder man förstås inte något program som faktiskt syftar till att mörda alla män. (Själv tar jag avstånd från manifestet, men främst för att Solanas typ av feminism är kontraproduktiv. Patriarkatmodellen är feltänkt och därför verkningslös för att åstadkomma konkret jämställdhet. Sedan blir saken inte bättre av de mordiska fantasierna.)

Men om man nu som Liljestrand accepterar Solanas litterära uppmaning till massmord, och samtidigt förmenar Johan Jönson litterär rätt till betydligt lindrigare våldshandlingar, då är man ute i politiska ärenden. Denna inkonsekvens förtar hållbarheten i alla artikelns argument och gör hela texten slarvig. (Att Jönsons poem i just den här delen inte heller råkar tilltala min smak i fråga om lyrik är en annan sak.)

Liljestrand förnekar också påståendet (bl.a. av mig) att han skulle likställa klasshat med rashat. För att bara ett stycke senare upprepa exakt samma parallell, men med lite nya ord. Nu kallar han det för ett ”samband”. Att peka på ordet "hat" och med det länka ihop två diametrala motsatser är demagogi. Bosättarna i Amerika utövade vad vi kallar rashat mot ursprungsbefolkningarna, de ansåg dem undermänskliga och utrotade dem i miljoner. Men vem kan göra sig till Gud och förmena indianerna deras rättmätiga hat mot inkräktarna och bödlarna? Det finns givetvis ingen moralisk symmetri i dessa två helt väsensskilda motiv för hat.

Det moraliska hyckleriet blir i stället patetiskt: ”Jag ifrågasatte hatet […] mot kategorier av människor – som legitim intellektuell position.” (kurs. i orig.) Så gentemot historiens horder av förtryckare bör de förtryckta inta en annan ”legitim intellektuell position” än hat? Och i Sverige idag: Skulle Reinfeldts och alla hans gelikars öppna förakt för utsatta människor vara en mera legitim intellektuell position än ett sunt hat mot självgoda översittare som råkar ha fötts på samhällets solsida och som använder sin makt till att ytterligare försämra för människor som redan lever på marginalen, för att de själva, och vi som redan har det bra, skall få det ännu bättre!?

Jens Liljestrand skulle behöva lägga bort en del sin goda uppfostran och bli lite äkta upprörd över sådant som det finns verklig anledning att bli upprörd över!

2012-05-08 tisdag
Gårdagens notering var bara en glimt av déjà vu vid läsningen av Wolodarskis krönika i söndagens DN. Där handlade det om 70-talets förment katastrofala ekonomiska politik, den som Carl Bildts regering ständigt använde som ursäkt för sitt eget ekonomiska fiasko. Nu försöker Wolodarski förlägga 90-talskraschens orsaker till samma föråldrade evighetskälla.

I processen använder han två versioner av Ingvar Carlssons uppfattning i frågan, presenterade i intervjuer, och ser en motsägelse mellan versionerna. Varför han inte går till Carlssons egna och fylligare motiveringar i självbiografin (Så tänkte jag), är inte lätt att förstå. Där framgår saken helt klar. Och det är svårt att inte instämma med beskrivningen där.

Avregleringen av kapitalmarknaden ledde till en explosion av kreditvolymen i Sverige. Den ökade från 600 till 1 900 miljarder kronor på bara de fem åren 1985-90, och släppte fram en flodvåg av konsumtion och huvudlösa fastighetspriser som ingen finanspolitik i världen kunde bromsa. Att det skulle sluta i en spekulationsbubbla av något slag borde experterna kunnat räkna ut, men ekonomerna förstod ingenting, och politikerna blev inte varnade. Så kom mycket riktigt kraschen.

Men det självklara orsakssambandet förnekar Wolodarski, precis som Bildts ekonomiske rådgivare Lars Jonung gjorde när han hade läst Carlssons bok. I en krönika i DN 2003-12-28 skrev Jonung att den förre statsministerns föreställningar var ”djupt missvisande”. Krisen hade ingenting med kortsiktiga problem att göra utan berodde främst på den stora devalveringen 1982 och andra missgrepp av den socialdemokratiska regeringen sedan längre tid tillbaka.

Jag råkade ha hans ord i en diffus del av minnet när jag läste en ny krönika i samma ämne fem år senare (2008-11-24). Nu var det helt andra tongångar från Jonung: ”I Sverige startade boom-bust processen… när Riksbanken tog bort regleringen av affärsbankernas kreditgivning”. Följden blev en hastig expansion av banklånen. Huspriser och aktiekurser rusade i höjden. Riksbanken hjälpte till med en expansiv penningpolitik. ”I Sverige brast bubblan hösten 1990.” I texten fanns regeringens finanspolitiska misstag överhuvudtaget inte längre med som förklaring.

(Jag skickade en mail till Lars Jonung, som tackade för ”insiktsfulla kommentarer”, berömde mitt minne och lovade svar ”till helgen”. Men han skrev i och för sig inte vilken helg.)

Professorn i nationalekonomi, Lars Jonung, anslöt sig alltså till pol.mag. Ingvar Carlssons uppfattning efter fem år. Det borde vara dags för civilekon. Wolodarski att göra detsamma efter nio. Det är inte ”en tröttsam debattretorik som försöker skuldbelägga 1980-talets marknadsliberalism för folkhemmets påstådda nedmontering”, det är en fullkomligt uppenbar orsakskedja: avreglering → kreditexplosion → finanskrasch med valutakris → sanering av offentlig ekonomi → försämringar av välfärden. Igen: ett barn förstår, men inte alla ekonomer. Självklart kan man spekulera i att en sanering hade behövt göras även om finanskraschen inte hade inträffat, men om en sådan hypotetisk situation kan vi inte veta någonting.

Som väntat dyker också borgerlighetens favoritsosse Kjell-Olof Feldt upp i Wolodarskis krönika. Det är en märklig man, denne Feldt. För besluten om avregleringarna hade han en huvudroll. Till sina statsministrar (både Palme och Carlsson) lämnade han lugnande besked före och under hela processen. Men han, lika lite som någon annan i central position, begrep faran i vad de såg. Feldt trodde länge att kreditexpansionen bara var en fråga om att den tidigare gråa utlåningen blivit öppen.

När kraschen inträffar tvår Feldt sina händer och menar att han blivit motarbetad i sina försök att strama åt ekonomin under åttiotalet. Om detta och om annan kritik mot sina tidigare kollegor skriver han en bok, som han låter ge ut strax före det riksdagsval som kom att leda borgerligheten till makten. Under valkampanjen utgör Feldts bok ett grundmanus i Bildts agitation.

Wolodarski tar Feldts ord för gott, och bortser från att Ingvar Carlsson i den aktuella frågan faktiskt beskyller Feldt för att bluffa. I sin biografi skriver Carlsson rakt på sak:

”I stället för att självkritiskt granska sitt ansvar för de krafter som släpptes loss i svensk ekonomi klagar Kjell-Olof Feldt både i sin bok och i andra sammanhang över att han inte tilläts föra den finanspolitik han önskade. Sanningen är att han varken för mig eller regeringen presenterade en alternativ finanspolitik eller ett radikalt sparprogram som skulle komma tillrätta med balansproblemen. Vid möten med journalister har jag fått frågan varför jag inte stödde min finansministers stora saneringsprogram som skulle räddat svensk ekonomi. Varje gång har jag uttryckt intresse av att få ta del av programmet. Förvånade och generade erkänner journalisterna då att de bara utgått från att sparprogrammet existerat.” (s. 309-10)

1970-talets svenska ekonomi, med stagflation och devalveringar, hade sina problem. Nedskrivningen av kronan innebar t.ex. en sorts beskattning av konsumenterna till förmån för exportföretagens vinster och för sysselsättningen. Inflationen hade till följd en överföring av pengar från egendomslösa till fastighetsägare och ägare av andra värdebeständiga tillgångar. I stort betecknade 70-talet inledningen på den nyliberala period vi fortfarande lever i, och som förutom lägre tillväxt generellt har inneburit en kraftig överföring av tillgångar från arbete till kapital.

Skall man nödvändigtvis fördela partipolitiskt ansvar så måste åtgärderna efter kraschen värderas. Bildts paralyserade regering satt kvar tre år efter sammanbrottet och förvärrade med sin totala handlingsförlamning situationen ytterligare. Efter den stora valsegern 1994 tog socialdemokraterna med Göran Persson som finansminister tag i problemen med ursinnig kraft och fick upp ekonomin på spåret igen. Priset blev högt och betaldes i första hand av en halv miljon människor som blev utkastade från sina jobb, en åtgärd i nyliberal anda som fortfarande sätter sina spår. Det blev knappast bättre när den nästföljande borgerliga regeringen i oträngt mål fortsatte utsvältningen av de arbetslösa och sjuka som saneringen lämnat efter sig.

Men att härleda 90-talskraschen och dess effekter till 70-talets ekonomiska politik är enbart demagogi. Utsliten och omodern demagogi dessutom. Det har vi numera professor Jonungs ord på.

2012-05-07 måndag
Konservatism tycks medföra en dragning till föråldrade beskrivningar. För ett par år sedan skrev DN i en huvudledare att viktiga resolutioner blockeras av stater som inte står bakom FN:s mål, med syftning på Ryssland och Kina. Och det stämmer att Sovjetunionen stod för flest veton i säkerhetsrådet – fram till 1970-talet. Sedan dess - och alltså längre än vad Wolodarski har levt – är USA i särklassig ledning vad gäller antalet veton, med Storbritannien på andra plats och ingen annan i närheten.

Men det är riktigt att vi en gång i tiden matades med rapporter i media om Sovjets ständiga veton. Ryssarnas underliga ”negativism” var föremål för djuplodande spekulationer, och antropologer framförde på allvar teorier om att deras traditioner att bylta in sina spädbarn kunde ha med saken att göra.

Självgodheten i väst gjorde att ingen såg, eller ville se, den självklara orsaken. På den tiden var FN ett organ helt under USA:s kontroll. Med sin överväldigande makt efter världskriget kunde USA räkna med att en majoritet av medlemsländerna skulle ha mest att vinna på att underordna sig supermakten. Och så skedde.

USA:s makt över FN var så stor att man kunde utse den fascistoide militärdiktatorn Chiang Kai-shek, som satt isolerad på ön Taiwan, till representant för hela Kina, med säte och vetorätt i säkerhetsrådet. Det pågick under hela 26 år, och det absurda i saken gick oss i de välmående länderna helt förbi.

Med en så stark USA-dominans i FN var det naturligt att Sovjet, som den största motkraften, inte hade någon annan möjlighet att påverka organisationen än att med veton stoppa alla resolutioner som syftade till ännu större USA-inflytande. Några teori om ryska blöjor var helt överflödiga.

Efter avkoloniseringen på 1960-talet, motgångarna i Vietnamkriget och konkurrentländernas styrketillväxt så minskade USA:s makt successivt, och 1971 kunde Pekingregimen ta Kinas plats i FN. Vid den tiden upphörde världsorganisationen att vara ett transportkompani för USA, och mönstret med veton ändrades radikalt. Samtidigt började USA följdriktigt trappa ner sitt stöd för FN, senare kompletterat med direkt kritik, innehållna betalningar och förbigående av världsorganisationen vid internationella operationer.

Efterhand började majoriteten av medlemsländerna framföra krav på rättfärdighet i världspolitiken i alla möjliga sammanhang, och det blev USA som allt oftare tog till vetovapnet (vi har dock sluppit blöjförklaringar till USA:s "negativism"). Att DN:s ledarredaktion inte kände till denna omsvängning är både symtomatiskt och förståeligt eftersom sådana veton ofta är direkt genanta och därför inte rapporteras i våra medier. Ett nyhetsstoff som en gång i tiden var högintressant har helt förlorat intresse när rollerna blev ombytta. Journalisterna har fallit offer för sin egen frivilliga censur.

2012-05-06 söndag
Politiska ledarkommentarer och expertanalyser handlar anmärkningsvärt mycket om opinionsundersökningar, och om orsakerna till förändringar i väljaropinionen. Med tanke på hur mycket trycksvärta som går åt till dessa ändlösa spekulationer, så hade man kunnat önska att opinionsundersökarna lagt till en liten fråga i formuläret: ”Vilket är det främsta motivet till ditt val av parti?”

Men då hade alla dessa tidningsskrivare förlorat en stor inspirationskälla och motivkrets för sina tendentiösa spekulationer. Det gäller nämligen att hitta på förklaringar till opinionssvängningarna som passar in i den egna politiska agendan.

Peter Wolodarskis senaste vinkling är ett belysande exempel bland de oupphörligt återkommande på hur tekniken hanteras. Hans för tillfället passande tes är att Socialdemokraternas snabba ökning i opinionen beror på att Stefan Löfven fört partiet ”mot mitten”, efter de utflykter mot vänsterkanten som ledde till Juholts ”totalhaveri”.

För att få ihop den tesen måste PW bortse från det mesta i faktaväg. Han behöver glömma att Juholt initialt ryckte upp partiets siffror ett par procent, innan århundradets drev fick klorna i honom. Vad Juholts utflykt mot vänsterkanten definitivt ledde till var att media satte brännglaset på honom från första stund, och det dröjde inte länge förrän den första blottan erbjöd sig. Att han inte klarade att hantera drevet är närmast mänskligt, men han uppvisade onekligen också andra brister som partiordförande.

Hade det funnits en gnutta substans i påståendet att framryckningen under Löfven beror på att han för partiet mot mitten, så blir historien minst sagt obegriplig. Partiets förborgerligande började under Göran Persson, och accelererade under den påföljande eran, med Mona Sahlin och hennes stockholmska ”förnyare”, som kapat ledarskapet.

Socialdemokraternas senaste val som dominerande parti var under Ingvar Carlsson 1994 med 45,3 procent av rösterna. Sedan tog Göran Persson över och påbörjade ”förnyelsen” och rörelsen "mot mitten". Inledningen av partiets förfall var ett faktum. Innan Sahlin var färdig med processen 2010 hade partiet tappat nästan 15 procentenheter i valen, eller närmare var tredje väljare.

Wolodarski och alla andra kan bara få ihop sin tes om sossarnas framgångsrika färd mot mitten genom att totalt bortse från den verkligheten. Att Sahlin kunde förlora valet 2010 är dessutom en prestation utan like med tanke på att oppositionen knappt två år dessförinnan hade en ledning i opinionen med närmare 20 procentenheter. Och alla visste varför: den (med Reinfeldts eget ord) ”brutala” högerpolitik som slagit hårt mot redan utsatta. Den enda rimliga förklaringen till Sahlins fiasko 2010 är att väljarna straffade hennes parti för att inte med kraft ha utmanat regeringen i de frågor som folket var i uppror över.

Hade det funnits en gnutta sanning i Wolodarskis påstående om effekterna av att ”föra Socialdemokraterna mot mitten” så vore alltså hela utvecklingen de senaste femton åren ett rent mysterium. Ett exempel på en mera sannolik förklaring till den nuvarande vändningen är att Löfven utstrålar en stabilitet som inger förtroende om att han kan driva Socialdemokraternas kärnfrågor bättre än föregångarna. Tro det eller ej, Wolodarski, alla de barocka nyliberala skandalerna som passerar revy i täta led står folk upp i halsen! Read my lips!

Men det är ju ingen som kräver rationalitet och logik av ledarskribenter som är ute i politiska ärenden.

2012-05-05 lördag
Från att ha varit mycket kritisk till bankdirektörernas stora bonusar har Thomas Östros snurrat 180 grader och menar nu att det är ägarnas sak att avgöra hur ersättningarna utformas. Tycker ägarna att det är bra med bonusar så är det bra. Tidigare ansåg han som bekant att det var en viktig samhällsfråga med negativa konsekvenser, och alltså en angelägenhet för allmänhet och politiker. För detta åsiktsskifte får Östros med säkerhet en lön som vida överstiger vad han tidigare haft som politiker.
 
Ingen tycks fråga sig vad det säger om vår demokrati att människors övertygelser på det här sättet är till salu. Inte ens den elementära bristen på lika mänskliga rättigheter, den att företag och enskilda som har de största resurserna kan köpa de dominerande övertygelserna, höjer ett enda ögonbryn! Så in i märgen har vi indoktrinerats med att människor enbart är kunder och samhället enbart en marknad, och att därmed allt är gott och väl!

Kan man principiellt säga att det råder åsiktsfrihet när resursstarka företag, som internt är diktaturer, och en absolut minoritet av superrika, kan upphandla åsikter som vore det på en marknad? Som Östros exempel visar handlar det alls inte bara om att hela medievärlden består av privata oligopol, som självklart värnar sina egna intressen, utan om hela näringslivet som i stort sett kan styra vad de anställdas uttrycker för åsikter, i varje fall i frågor som betyder något.

Östros exemplifierar med sitt karriärval inte bara var "förnyarna" i själ och hjärta hade sina sympatier, utan också hyckleriet och det moraliska förfallet i hela vår självförgudande världsbild.

2012-05-04 fredag
Ännu som statsminister tillbringade Olof Palme semestern med familjen i en trång hyrstuga på Gotland, med kallvatten och utedass. Hans intresse för status och pengar var obefintligt. Engagemanget för livsuppgiften gav hans arbetsliv hela det värde han eftersträvade. Paradoxalt nog bidrog Palme med sin Fårövistelse till Gotlands ökade attraktionskraft på Stockholms jetset, som när han sedan skapande Almedalstraditionen förstärktes och permanentades.

Bland samtida socialdemokrater var Palme inte unik i detta att han helt gick in för sin uppgift i partiet. Efter fullgjort värv i hetluften kunde en framstående partimedlem möjligen räkna på en post som landshövding eller ambassadör, eventuellt också generaldirektör i ett passande statligt verk. Men att en socialdemokrat på den tiden skulle gå över till en toppost i det privata näringslivet fanns inte på kartan. Det hade varit som att göra om hela sin personlighet (och detsamma tyckte säkert näringslivet). Göteborg hade upplevt ett sådant fall av ”desertering” och det lever ännu i folkminnet.

En mycket duglig socialdemokrat – Bengt Tengroth – hade innehaft en av de tyngsta politiska positionerna i Göteborg, den som ordförande för verkstadsklubben på SKF, ett uppdrag som sedermera grundlade Göran Johanssons politiska karriär. Efter fjorton år på posten gick Tengroth 1971 över till ”motståndarsidan” som vice VD och personalchef på Götaverken. Det var alltså unikt, och gav upphov till långlivat snack på stan.

Bland de ovanliga fallen från senare tid finns Anders Sundström, som dock först gick till en liten bank på hemorten och så småningom landade i kooperationen, ett inte alltför kätterskt avhopp. Det stora skiftet av principer kom senare med Göran Persson, Per Nuder, Thomas Bodström och nu senast Thomas Östros som i egenskap av ny VD i Bankföreningen hamnar i kapitalets hjärta.

Man kan naturligtvis förklara förändringen med att nya tider har fört in nya seder. Men det räcker inte som analys. (Ingvar Carlsson skulle knappast ha tagit ett VD-jobb i ett börsbolag oavsett hur tidsandan sett ut.) De herrar som inte ser någon större skillnad mellan ett politiskt uppdrag i arbetarrörelsen och ett lukrativt jobb som kapitalets betalda generaler kan helt enkelt inte vara socialdemokrater i verklig mening.

Det är en tuff tes, men den skulle klargöra varför dessa ”förnyare” försökte driva partiets politik i borgerlig riktning (och genom det förlora valet 2010). Vi har att göra med teknokrater, som säkerligen en gång i tiden kan ha haft en övertygelse, men sedan fastnat i det politiska arbetet som främst en karriärväg. Efterhand kan de ha assimilerats med den medelklass de rört sig inom, och trott att alla människor tänkt på samma sätt som folk i deras ungängeskrets.

Jag spekulerar givetvis, men det är obestridligt att ”förnyarna” i ledande ställning tappade kontakten med sin stora väljarbas ute i landet, så skild från monokulturen i Stockholms medelklassvärld som någonting kan vara. Partiets grundvärden blev i deras munnar bara till taktiska fraser avsedda att göra budskapet lättare att sälja. ”Förnyarnas” stora strategiska misstag var den felaktiga tron att Sverige skulle ha plats för ännu ett borgerligt parti med lite sociala broderingar i kanten.

Så Thomas Östros är att gratulera. Han har kommit hem, och får nu antagligen också på jobbet umgås med borgerliga personer som delar hans grundsyn, alltså idel "förnyare".

2012-05-03 torsdag
Hade tänkt skriva om något annat idag, men stoppade pressarna för att pusha för Görans Greiders lika klara och fundamentala som otvetydiga analys av konservatismen och den norske terrormördarens ideologi i dagens DN. På ett perfekt språk som ytterligare vässar skärpan i analysen (och kan göra en amatör avundsjuk).

Särskilt som det mesta Greider skriver i inlägget är faktiska konstateranden så kan man inte undgå att bli förvånad över hur ensam han är, den siste sanne socialisten på den offentliga arenan, som det ibland kan tyckas. Fast ändå inte förvånad eftersom det nyliberala intellektuella modet har haft snart fyra decennier på sig att verka, och har lärt brödskrivare vilken vinkel man bör skåda samhället i för att bli publicerad i anständiga trycksaker. Göran Greiders roll är som alibi, den man kan peka på när frågan om den faktiska yttrandefriheten ställs till de dominerande medierna.

Ett stilprov: ”Johan Hakelius, försvarare av såväl döda som levande vita män, hävdade rentav att Breivik, den man som ropade ’Ni ska dö idag, marxister’ till de unga socialdemokrater han sedan skulle avliva, i själva verket gav uttryck för ett marxistiskt, rebelliskt ideal! Med visst illamående har jag noterat dessa märkliga kortslutningar på den politiska högerkanten.”

Greider följer rötterna till Breiviks militanta konservatism och finner i det pre-nazistiska 20-talet en modern tempelriddare som Ernst Jünger, vars prosa ”ekar av Breiviks värld”. Ett kvartssekel av postmodernismens Nietzschehyllningar har knappast ökat vaksamheten mot den militanta konservatism som hela tiden ”stått i standby-läge”.

”Alla ideologier läcker”, så även konservatismen. Men den hegemoniska ideologin har resurser att hålla undan sådana sanningar. Eller, på tal om Strindberg, som hade ordet i sin makt: Idag har den ekonomiska makten i än högre grad makten också över ordet.

Dagens konservatism är legerad med nyliberalismen. Det innebär att den ursprungliga konservatismen berövats en hel del av sina mänskliga drag, som ersatts av dogmatisk marknadsreligion i vilken människors individuella öden är helt ointressanta för samhället och dess verkliga makthavare.

Eller med Göran Greiders ord: ”en doktrinär marknadsdoktrin [slår] sönder den sociala tryggheten och därefter läker konservatismen ihop det. Tempelriddaren rör sig genom det nyliberala landskapet. Han ler och vi stelnar till.”

2012-05-02 onsdag
Teve har hamnat utanför mitt liv, med undantag för någon viktig fotbollsmatch då och då, eller bra tennis. Redan det totala utbudet av massivt skräp är så bedövande att det förtar all energi att ens försöka hitta guldkornen i allt skravlet. För sådana finns uppenbarligen.

Men så igår hamnade jag av en tillfällighet framför ett program på UR (var annars?) som tycktes värt en stunds slappt tittande. Det var lite allmänt prat om Strindberg, året till ära, med en kvinnlig programledare som försökte klämma in sina reservationer mot den store, mest av feministiska orsaker vad man kunde förstå. Och gäster som till hennes motsats formulerade beundran i olika tongångar och nivåer.

Programledaren valde ett exempel ur En dåres försvarstal på något hon inte gillade. Det var ett ställe där Strindberg först låter huvudpersonen svämma över av kärleksförklaringar till sin hustru, för att i nästa mening beskriva henne som dum. Är det den skenbara självmotsägelsen som tar emot? Den har Strindberg förklarat (och förnekat) i Vivisektioner:

”- Just nu älskar jag dig inte, eftersom allt är mig likgiltigt! Om en stund hatar jag dig kanske […] något som inte hindrar att jag älskar dig om en halvtimme och för evigt, med avbrott, lika nödvändiga som den elektriska strömmens växling, när spänningen skall laddas upp.” Hur många känner inte igen denna dikotomi från sina egna relationer?

Nej, antagligen är det detta, av galanteriet förbjudna, att Strindberg överhuvudtaget kallar en kvinna dum. Men En dåres försvarstal är en roman i vilken författaren låter den manliga huvudpersonen begå åtskilliga barnsligheter och dumheter. Stommen är klart och tydligt hämtad ur levande livet, men romanen som helhet är en iscensättning, där händelser formas för att passa in, och sedan sammanfogas till en dramaturgisk helhet . Resultatet har blivit ”en av de märkvärdigaste romanerna i den nyare europeiska litteraturen”, som ett baksidescitat lyder.

Olof Lagercrantz har övertygande påvisat Strindbergs överlagda agerande och manipulerande som professionell författare genom hela sitt liv, ofta åtföljda av den skickliga marknadsföringen att alltihop är ren och skär verklighet. Men man behöver bara bläddra bland Strindbergs brev för att se vilken avgörande roll den högst medvetne yrkesmannen spelar i det konstnärliga skapandet.

Av Strindbergs fiender återfinns åtskilliga inom en av två grupper: feminister eller politiskt konservativa. Gemensam taktik för fiendegrupperna är att knyta författarens verk till personen och göra honom moraliskt ansvarig för vad hans romanfigurer tar sig för.

Nu var ju Strindberg ingen ”kvinnohatare” i ordets rätta mening; han hade ett normalt driftliv och älskade kvinnor (En dåres försvarstal har också kallats för ”en av de stora kärleksromanerna i svensk litteratur”). Däremot hade han snöat in på förvillelsen, i stor utsträckning tidsbunden, att kvinnan generellt sett skulle vara underlägsen mannen.

Från den andra fiendegruppen – högern – kommer den mera dominerande bilden av Strindbergs alla tillkortakommanden. Politiskt konservativa har varit mäktigare än feministerna och därifrån kommer de tyngsta angreppen, och de började efter Röda Rummet för att sedan kontinuerligt förstärkas. En progressiv författare - briljant utan motstycke och läst i alla stugor - är en farlig motståndare som måste bekämpas.

Den kvinnliga programledaren är alltså bara en kugge i ett mycket gammalt maskineri, som på sitt sätt är unikt förknippat med just Strindberg. Man behöver bara tänka sig att UR skulle göra ett entimmesprogram om Tomas Tranströmer. Inte hade man som programledare valt en person som varken förstår eller uppskattar Tranströmers verk, utan istället hade ett horn i sidan till honom!?

2012-05-01 tisdag
”Soppkök” ger hundratusen träffar på Google!

Många av träffarna handlar om verkliga soppkök, alltså utspisning av behövande människor!

I Sverige!

Idag!

Vi som varit med ett tag var redan för så där 40 år sedan helt säkra på att soppkök för alltid var utraderade ur den svenska historien. Visst, det behövdes härbärgen med utspisning för några alkohol- och drogberoende som inte ville ha något med samhället att göra. Men det var en marginell historia.

Vi producerar i Sverige idag dubbelt så mycket per capita som vi gjorde för 40 år sedan, då när soppkök var otänkbara. Tydligare än så kan inte den absurda fördelningen av samhällets produktionsresultat under nyliberalismen illustreras. Sverige som kollektiv har blivit dubbelt så rikt sedan 1970, ändå är stora grupper så fattiga att de behöver utspisas genom välgörenhet.

Men, säger moderaten triumferande, han där i soppkön har mobiltelefon. Kanske han till och med röker? Dom kostar på sig, fattighjonen! Vi får utlopp för vår moraliska indignation. Men om nu mannen i kön inte bara saknar uppsåt att ligga oss andra till last, utan tvärtom är ett offer för vårt samhällssystems oförmåga att skapa arbetstillfällen och andra vettiga villkor för alla människor? Vilken skuld har han då för sin situation, och vilken skyldighet att redovisa sina levnadsvanor för oss?

Vi vet alla att det är så läget är. Det finns inte plats för alla, och det hjälper inte om vi försöker straffa de minst framfusiga med minskade bidrag. Det hjälper inte heller om vi försöker lära dem att slå sig fram bättre. Lika många kommer alltid att förbli utanför.

Skulden ligger hos vårt ekonomiska system som på 70 år inte kunnat skapa någon ny sysselsättning i den privata sektorn. Och hos vårt politiska system vars aktörer inte vill se att den enda ökningen av sysselsättning vi haft på 70 år har kommit inom den offentliga sektorn. Men då heter det att ”den vägen nu är stängd”.

Men vägen att skuldbelägga de oskyldiga offren för systemet är definitivt inte stängd. Den utgör istället en motorväg i borgerliga medier och partier.

Inte på länge har anledningarna till att höja rösten på första maj varit så välmotiverade. Moderaternas klasskrig mot de utslagna kan inte mötas med Gandhis metoder, det krävs motanfall i full skala!

2012-04-30 måndag
Klasskampen har hamnat på tapeten igen, inte minst i kulturvärlden. Anledningar har alltid funnits, men först efter anmärkningsvärda felgrepp av den härskande eliten, som nu senast en finanssvindel vars konsekvenser människor världen över fått känna av inpå sina bara skinn, har ordet ”klass” synts i allmänt tryck igen.

Jens Liljestrand (i DN 28/4) talar helst i termer av klasshat och lyfter fram en nyutkommen bok med Leon Larssons (1883-1922) samlade verk. Om någon händelsevis skulle ha hört talas om denne Larsson är det kanske som morfar till den mera kände Herman Lindqvist, men knappast som författare. Dock skrev han uppenbarligen en lågande arbetardikt där han inte sticker under stol med hatet mot överklassen. Hans jämförelsevis stora läsekrets vittnar om att känslorna var välmotiverade.

Vår tids motsvarighet till Leon Larsson skulle kunna vara Johan Jönson, som skriver dikter fyllda av förakt mot dagens överklass. Här blir Liljestrands milt borgerliga känslor påtagligt störda. Visserligen har han själv försvarat SCUM-manifestet, men Jönsons analoga diktmord på Fredrik Reinfeldt blir lite för mycket för honom. ”Varför lämnade ingen salen i förakt?” frågar sig artikelförfattaren när Jönson deltagit med uppläsning av sina dikter på Dramaten.

”Alltihop – klasshatet, rashatet – bottnar i samma flöde, i drömmen om den renande elden…” skriver Liljestrand och låtsas inte inse att de två fenomenen är diametrala motsatser. Klasshatet bottnar i ett reellt missnöje som har konkreta och historiskt sett fruktansvärda orsaker, medan rashatet bara bygger på en biologiskt betingad reflex utan faktisk grund. En reflex som tvärtom i sina mest oerhörda yttringar har exploaterats av reaktionära krafter för att bekämpa underklassens berättigade krav. Att beskriva de två olika formerna av hat som likvärda i något som helst avseende känns direkt oanständigt.

Men är Johan Jönsons klasshat i dagens Sverige på något sätt relevant? Tack vare ”socialdemokrater och liberaler” lever vi ju nu i ”ett av världens rikaste och mest jämlika länder” som Liljestrand förnöjsamt påpekar. Det är sant att ”Sverige” har blivit allt rikare, men som i kapitalistiska länder i allmänhet så har folket till en överväldigande majoritet (ca. 80 %) blivit fattigare under hela den nyliberala epok som nu är inne på sitt fjärde decennium. Många har blivit betydligt fattigare, medan en minoritet som redan levde i välmåga däremot har blivit avsevärt mycket rikare, och extrem minoritet ofattbart mycket rikare.

I det utdragna klasskrig som pågått sedan 80-talet har kapitalet definitivt segrat. Vill man se ett oförtäckt klasshat får man gå till direktionsrummen där företagens anställda - människor av kött och blod - hanteras som brickor i ett spel. Möjligheten till inflytande för vanliga människor över den ekonomiska verkligheten har minskat konstant under nyliberalismen.

Men sitter man inbäddad på landets ledande tidningsredaktion och snickrar på den harmoniska samhällsbild som makten vill ha förmedlad, så behöver man inte se någonting. T.ex. kan man blunda för kön till soppköket vid St:a Clara Kyrka i Stockholm:



Ur Aftonbladet 2012-03-17

2012-04-25 onsdag
Ibland kör det ihop sig. Nästa notering kommer tidigast på måndag (30:e).

2012-04-24 tisdag
Nu har högerfolk fullt upp med att göra sig urarva. Senast var det en teologie doktor på DN Debatt, och nu bereds plats i samma tidnings kulturdel (!) för en filosof och tillika chef på Timbro (låter som en contradiction in terms), Roland Poirier Martinsson, som försäkrar att högern inte behöver ta något ansvar för den norske massmördarens handlingar.

Ingen seriös debattör har hävdat att t.ex. de svenska moderaterna har något med terrordåden att göra, men det är lätt att förstå högerns oro, eftersom man i alla tider själva använt vapnet guilt by association på sina motståndare. Den arme Ohly fick ständigt på pälsen därför att han alltför länge hade betecknat sig som kommunist. Därmed naglades han fast, inte vid Marx och Engels egalitära och humanitära ideologi, utan vid Stalins massmördande. Då gick det utmärkt.

”Min poäng är inte att ge argument för att Breivik snarare var vänster…” skriver RPM generöst, efter att ha påpekat det beramade manifestets referens till filosofen John Dewey (av kollegan RPM beskriven som en ”samtida författare”, dock död sedan 60 år). Istället knuffar han ansvaret i riktning mot Sverigedemokraterna, som bör ”fundera över” sitt utpekande av muslimerna, eftersom detta ”är att bidra till den skapelse som är Breiviks politiska världsbild.”

I sin idoga strävan att förhindra all kontamination hamnar RPM i en mycket intressant sits. Att den norske massmördaren har kopplingar till Framskrittspartiet och Sverigedemokraterna är ett faktum. RPM:s försvarslinje blir då att flytta ut hela den miljön ur högerkretsen: ”Det förändras givetvis inte av att vänstern bestämt sig för att kalla de vulgärpopulistiska partierna för högerpartier”. Och hur lyder hans rättfärdigande av den originella manövern?

Här börjar det roliga. RPM finner att Sverigedemokraterna enligt sitt principprogram eftersträvar en hög nivå av ”ekonomisk och social trygghet” genom ”upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell” med ambitionen att ”kunna återskapa ett folkhem”. Partiet har alltså en del anständiga och humanitära inslag i sitt program, och kan därför inte vara ett högerparti.

Men de konservativa och högerextrema inslagen i SD:s program är självfallet också uppenbara, vilket för RPM blir tecknet på en tankeförvirring som SD inte låtsas om, ”vilket är kännetecknet för varje vulgärpopulistisk politisk rörelse: att vägra ta ansvar för sina tankars konsekvenser”. Vad är den logiska slutsats som filosofen RPM tvingas att dra av sitt eget resonemang?

Jo, om Sverigedemokraterna inte hade haft en del humana inslag i sitt program, då hade det kunnat kallas för ett högerparti, och då skulle vänstern ha rätt i den delen. Och då hade det funnits en grund för att högern hade en koppling till massmördaren, och därmed en form av ansvar. Om RPM alltså tar hänsyn till sina tankars konsekvenser…

Om vi lämnar RPM:s tämligen simpla partipolitiska demagogi, så kvarstår att vi alla i någon mån har ett ansvar, var och en i sin position. I grunden handlar det om att bygga ett verkligt samhälle (Gemeinschaft) där det inte finns någon grogrund för missnöjesyttringar överhuvudtaget. Det är ett mål på mycket lång sikt, men i det korta perspektivet kan vi alla i vår egen miljö bidra till att motverka just främlingsfientlighet. Politiker kan göra det framför allt genom att inte exploatera sådana sentiment för egna politiska syften. Och det gäller inte bara missnöjespolitiker.

2012-04-23 måndag
Dagens ämne för den här sidan är ganska givet: gårdagens rapport i Göteborgs-Posten om jobbcoachernas prestationer. ”25 procent av dem som anlitat en jobbcoach hade arbete tre månader efter att de hade skrivit ut sig från Arbetsförmedlingen. De som var utan jobbcoach lyckade bättre: 27 procent fick jobb.” Alltså ännu ett i raden av fiaskon för moderaternas lekstuga med privatiseringar.

1,5 miljarder kronor har coachningen kostat hittills, av allt att döma 1,5 miljarder bortkastade på meningslöst arbete. Till det kommer alla rapporter om skojare och lycksökare som lurat systemet på pengar. Om resurserna istället hade använts för att direkt anställa till exempel vårdpersonal eller lärare så hade de kommit till verklig nytta, och skapat riktiga jobb.

Floppen ger tydligen inte upphov till några eftertankar, så systemet rullar vidare. Nya försökskaniner skall coachas för upp till 450 miljoner kronor. Som om inte det hela vore genant nog så får bemanningsföretag från årsskiftet 15 000 kronor per person som de ”coachar” till anställning i sina egna företag, om anställningen varar minst två månader. Ännu fler möjligheter för samvetslösa öppnas alltså.

Holy Moses!

2012-04-22 söndag
”Ur etiskt perspektiv har det varit stötande att ta del av hur [förövarens] terrordåd och massmord exploaterats ideologiskt”. Denna mening ur Dagens Nyheter på påskafton är inte, som man skulle kunna tro, formulerad av Sofia Arkelsten, utan är tagen ur en debattartikel av Annika Borg, teol.dr. och präst. Och då syftar hon knappast på Fredrik Reinfeldts inledningsvis avmätta och till synes icke-empatiska reaktion, eller hans uteblivande från den första minnesgudstjänsten efter massmorden i Norge.

Haken är att mördaren själv har beskrivit sina våldshandlingar som politiskt och ideologiskt motiverade. Så det går inte att komma ifrån den sidan av saken. Särskilt inte med hjälp av Annika Borgs borgerliga naivitet. Hon positionerar sin tankevärld med denna nyckelmening: ”En fråga jag ställt mig under lång tid är varför demokratiskt sinnade människor i vårt land ’bekrigar’ varandra i det offentliga samtalet, i stället för att besinna sig och ringa in vad ofrihet och intolerans är och består av.”

Alltså: om vi bara är försynta och förstående inför varandra så blir allt bra. Jo, det blir bra för oss som redan har det bra, och som får det ännu bättre när sjuka och arbetslösa skall tvingas leva på existensminimum. Och det blir bra för dem som är extremt rika när de blir ännu rikare på alla andras bekostnad.

Och om vi lyfter vi blicken kan vi också begrunda de hundratusentals människor som blir brutalt dödade därför att mäktiga ekonomiska intressen i väst, där vi ingår, vill kontrollera den olja som finns i deras land. Sådana och liknande händelser, i en uppräkning utan slut, inträffar medan vi besinnar oss och ringar in vad ofrihet och intolerans är och består av.

Den norske massmördarens fascistiska ideologi måste i högsta grad belysas. Om den sedan har vissa beröringspunkter med mera rumsren högerpolitik så är det ännu viktigare att analysera de ideologiska implikationerna. Ingen tror att den anständiga högern uppammar människor till att skjuta ihjäl unga socialdemokrater, så där finns inget upprörande. Men vi får anledning till självkritik i ämnen som faktiskt kan vara ännu värre, t.o.m. i fråga om antalet offer.

Vi får till exempel en grund för att reflektera över vårt lands deltagande i ett folkrättsstridigt krig som krävt tusentals dödsoffer, eller över våra leveranser av krigsmateriel till en av världen hårdaste diktaturer, för att bara nämna två typer av komplikationer som kan tillstöta när vi är försynta och inte ”bekrigar” varandra i diskussionen. (Jag kallar detta högerpolitik, även när sådana som betecknar sig som socialdemokrater har varit med om besluten.)

Om vi fortsätter att vara snälla och inte bråka så kan vi även framöver i all stillhet inregistrera att närmare 8 miljoner barn dör varje år fullkomligt i onödan, av orsaker som det skulle kostat oss i den rika världen en spottstyver att undanröja. Det är många sådana fruktansvärda saker som sker i världen just därför att vi inte ”exploaterar” dem ideologiskt och inte tillräckligt mycket ”bekrigar” reaktionära politiska ideologier.

Men visst är det mycket mysigare att sitta framför brasan och vara vän med alla trevliga människor!

2012-04-20 fredag
Den fascistiska tankefiguren bakom den norske terroristens idéer har fler referenser än enbart till Hitler och nazismen, som Henrik Arnstad utreder förtjänstfullt i dagens DN. Avgörande är föreställningen om ett högre intresse som till varje pris måste försvaras, vanligen den egna nationens eller den egna etniska gruppens. De främmande folk som invaderar denna heliga borg är en naturlig och primär fiende, men som den italienska fascismen visade så finns det fler element än rasismen som spelar in. Gemensam fiende för fascismer av olika slag är därför i första hand socialister, som med sitt internationella solidaritetsideal är det stora hotet mot den heliga nationen eller etniska gruppen. Men fascismen har också andra, mera klassiska högerståndpunkter i sitt register. Så i samma svep över fiender hamnar också andra grupper, som liberala, feministiska, fredsaktiva och andra "politiskt korrekta" krafter som hotar den känslomässiga lärans kärnvärden.

Som mycket ung kan jag minnas att tankar av det slaget kunde kännas attraktiva. Barn har nog i allmänhet, och av naturen, en borgerlig känsla i politiska frågor, vilket skulle kunna antyda att ett mera altruistisk tänkesätt måste erövras med hjälp av kognitivt medvetande. Högerns och missnöjespartiernas höga andel röster i skolval skulle i så fall illustrera samma fenomen. (Vad psykologerna i första hand borde leta efter hos den norske mördaren är kanske ett infantilt drag av patologiska dimensioner.)

Gårdagens notering behöver alltså kompletteras i den här delen. Fascistoida tänkesätt och ideal förekommer autonomt, men ligger mestadels latenta. De kan exploateras av politiska demagoger under specifika politiska förutsättningar, som t.ex. när medborgarna (inte minst småborgerliga grupper) upplever frustration på grund av konkreta anledningar till missnöje. De kan också smygas in mera anständiga former i skepnad av t.ex. missnöjespartier. Och de kan i extrema fall få utbrott genom enstaka fanatikers groteska vansinnesdåd.

Vad kan göras för att påverka farliga tankeströmmar som de fascistiska i dagens samhälle? En utgångspunkt är att erkänna beröringspunkterna med traditionell högerpolitik. Att "hålla rent till höger" måste innefatta att moderera, inte bara etnocentriska, utan också egocentriska komponenter i politiken. Tillåter man föraktet för samhällssolidaritet att breda ut sig bjuder man in fascismen på spelplanen. Det är vad som hänt under nyliberalismen. Från 1960- och 70-talen, då högerextremismen sågs som en patologisk avvikelse förvisad till en fullkomligt marginell tillvaro, växte rörelserna i många länder i takt med nyliberalismens antisociala påverkan på samhällena. Kort sagt måste medvetandet höjas på bred front. Och det kommer att ske. Mänskligheten har kontinuerligt gått mot ökad rationalitet, med bara kortvariga bakstötar. Framtiden är ljus, men det kräver tålamod och ansträngningar att komma framåt.

2012-04-19 torsdag
Den norske massmördaren är huvudperson i alla medier i dessa dagar, nu när rättegången har börjat. En av vinklingarna i media är ungefär denna: "Ger vi honom kanske för mycket uppmärksamhet nu, med tanke på att det just är publicitet han vill ha?" Nästa fråga skulle då bli: "Skriver vi för mycket om det där att han får för mycket publicitet..." Etc.

Hanne Kjöller vänder sig emot vad hon uppfattar som en "demonisering" av mördaren (som om han inte redan vore en demon), med argumentet att vi behöver "beskriva honom och det han gör och säger korrekt" för att förebygga att det blir fler av hans sort. Men det finns mycket lite problematiskt som behöver förstås. Hans modell har vi redan upplevt i full skala och med verkligt demoniska konsekvenser.

Det fundamentala är okomplicerat, nämligen att vi som art har en medfödd benägenhet att känna främlingskap inför avvikande människor, en egenhet som det är lätt att tänka sig kan ha haft ett överlevnadsvärde under evolutionen. För primitiva politiska rörelser är det frestande att utnyttja denna latenta främlingsrädsla i den demagogiska agitationen. Senast det skedde med stor "framgång" blev slutresultatet 50 miljoner döda och ett Europa i ruiner.

Hitler hade en enda politisk huvudidé: Judar och bolsjeviker strävar efter att behärska världen, och är det stora hotet mot Tyskland. Blir vi av med dem är problemen lösta. Den norske mini-hitlern säger att muslimer och kulturmarxister är det stora hotet mot Norge, och att de därför måste elimineras. Varken hos Hitler eller mini-hitlern finns det något invecklat att förstå. Skillnaden är att Hitler levde i en tid när den tyska befolkningen drabbats av en utbredd misär, och därför var mottaglig för enkla lösningar som tilltalade primitiva reflexer hos det kollektiva tänkandet. Utan den basen av missnöje hade nazismen aldrig haft någon grogrund. Mini-hitlern är lite tidigt ute, och förhoppningsvis ute för evigt, och däri ligger hans patologiska självöverskattning. Norge är inte Tyskland på 20-talet, och kommer förhoppningsvis aldrig att bli.

Berättigat missnöje kan dock inte alltid mätas i absoluta termer, utan beror på hur människor upplever sin situation i relation till andras. Tea Party-rörelsen i USA framför onekligen förenklade argument som kan föra tankarna till Weimarrepubliken, medan Occupy-rörelsen är den progressiva motpolen, med samma bevekelsegrunder. Norge hade ett missnöjesparti före många andra länder, trots en förhållandevis egalitär samhällsatmosfär, om än något ansträngt patriotisk och möjligen med en aning "Blut und Boden" i botten. Så bilden är blandad. Men varken i USA eller Norge föreligger någonting som ens avlägset liknar situationen i Weimarrepublikens Tyskland. Det är där den norske massmördarens verklighetsuppfattning klickar. Alldeles bortsett från att den handling han utförde var ofattbart horribel i sig, så var den fullkomligt kontraproduktiv i relation till hans egna påstådda motiv och målsättningar.

Det vi kan se är en generell ökning av främlingsfientliga yttringar under den nyliberala perioden sedan 1980-talet. Vad vi också vet är att de ekonomiska klyftorna i alla berörda länder har ökat påtagligt. Om i detta skulle finnas någon form av orsakssamband så vore det inte överraskande. Men om den saken finns antagligen inga belägg. Om sådant forskar man inte i våra länder (om man inte siktar på en karriär som taxichaufför).

2012-04-18 onsdag
Idag bara en liten uppföljning till gårdagens litania, som avslutades med beskrivningen av ett försök att beställa blanketter via PlusGirots hemsida. Som med många av dessa ostrukturerade hemsidor idag är det ett nervpåfrestande letande i blindo för att hitta det man söker. Lyckas man är det nästan alltid av en slump; så också den här gången. Via ett oräkneligt antal klickanden hamnade jag på en allmän broschyr om PlusGirot. Efter träget bläddrande i den dök det plötsligt upp en anvisning om beställning av blanketter, och en e-postadress för ändamålet. Adressen var intryckt i en faktaruta och såg ut så här:
blankett-
service@plusgirot.se

Jag skickade alltså beställningen till adressen blankett-service@plusgirot.se och fick det omedelbara felmeddelandet "No such user...". Idag slog det mig att man, horribla tanke, hade avdelat adressen och att den skulle läsas ihop, som blankettservice@plusgirot.se. Det var den självklara lösningen. Trodde jag. Men icke. Efter lite ytterligare googlande på ser jag att den rätta adressen numera tydligen är pgblanketter@plusgirot.se och att Nordea inte verkar ha uppdaterat PlusGirots hemsida. Visserligen vill banken säkert minska all blanketthantering, men med de enorma vinster som strömmar in kunde man ha förväntat att en liten rännil av resurser skulle kunna gå till kvalitetsarbetet.

I vilket fall hade jag skickat några rader till bankens kundservice i måndags och beskrivit mitt problem. Om av dåligt samvete eller ej vet jag inte, men kundservice ordnade direkt beställningen av blanketterna. Samtidigt fick jag frågan var på hemsidan jag hittat adressen, "så att vi kan se över detta". Tack vare webbläsarens historik kunde jag rekonstruera länken, och skicka tillbaka. Ser det som dagens goda gärning av en gammal kvalitetsingenjör.

Informationstekniken byggd på datorer har självklart revolutionerat alla former av datahantering. Inte bara så att gamla rutiner numera görs mycket effektivare och med mindre fel, utan också så att helt nya tillämpningar, som tidigare var otänkbara, oavbrutet utvecklas. Ändå kan man notera att en del av företagens "effektivitetsökning" genom IT bygger på att tidskrävande arbete läggs över på kunderna, inte sällan förvärrat av hopplösa hemsidor.

2012-04-17 tisdag
Den här noteringen blir riktigt trist att läsa. Åtminstone om man inte gillar gnäll på privatiseringarnas avigsidor.

Det började igår när jag skulle skicka 200 kronor till en vän i en annan del av landet. Men vi tar historien från början, riktigt från början.

En gång i tiden (1925) skapade det statliga och monopoliserade Postverket (via Postsparbanken) en betalningsservice som man döpte till Postgirot. Alla kunde kostnadsfritt skaffa ett postgirokonto och göra sina betalningar utan avgifter av något slag. Postgirots kostnader täcktes av räntan på det stora kapitalinnehav som en kortare eftersläpning i betalningarna skapade. Och några pengar till ägarvinster och chefsbonusar behövdes ju inte.

Med sitt Postgiro satt man hemma och fyllde i en enkel betalningsorder, som postades tillsammans med räkningarna. För att göra det ännu smidigare för privatpersoner infördes Personkontot, som hade alla girots funktioner, fast med personnumret som kontonummer. Vid den här tiden var Bankgiro något som mest användes av företag, så Postgirot och Personkontot dominerade som betalningsinstrument för folk i allmänhet.

Så såldes Postgirot till Nordea 2001 och döptes om till PlusGirot (med en symtomatiskt svulstig ordform). Kanske som en förberedelse för försäljningen (?) hade olika avgifter just börjat införas. Postverket, som hade blivit bara Posten, fortsatte sedan att sönderdelas i separata fraktioner, varav somliga privatiserades. I samma veva började PlusGirot förlora mark till Bankgirot, som hade blivit allt mer konkurrenskraftigt i takt med datoriseringen.

Där är jag med min räkning på 200 kronor, och en vän som bara har ett Personkonto att skicka till. Själv har jag ett gammalt Postgirokonto (det tar emot att skriva PlusGiro) som jag nästan aldrig använder, nu när allt går över internetbanken (som inte klarar Personkonton, dock). Eftersom kontot ligger i träda har jag inga utbetalningsavier hemma, vilket annars hade löst problemet. OK tänkte jag, det ordnar sig hos Nordea, så jag lade in en extra promenad efter gympasset.

Framme vid Nordea, som jag förr besökt många gånger i egenskap av kassör i en förening, möter mig en tillbommad dörr till ett tomt kontor med ett anslag på utsidan. Där får jag rådet att ringa ett visst telefonnummer för att beställa tid för rådgivning. Jag ringer för att eventuellt få något tips. Efter det sedvanliga knapptryckandet i en evinnerlighet, personnummer och allt, i dubbla omtag för det fungerar ju aldrig direkt, hörs till slut en röst som säger att alltför många ringer, så jag ombeds återkomma senare.

Det slår mig att kiosken nere i hamnen har någon sorts kassaservice, så promenaden förlängs. Jodå, PlusGiro och Bankgiro går bra, men Personkonto klarar man inte av, ”men Swedbank kan nog hjälpa dig”. Det är bara runt kvarteret, och jodå, det skulle kunna gå att betala där men avgiften blir då 100 kronor. Mina tankar går till den gamla fina Posten, som också låg i närheten, nu igenbommad. Där kunde man för inte alls så länge sedan få alla sina postärenden utförda på ett ställe, utan extra kostnader, och man visste vart man skulle gå.

Hemma igen slår det mig att jag borde beställa några utbetalningsblanketter för eventuella kommande behov av samma slag, och går in på PlusGirots hemsida. Där hittar jag mycket riktigt en e-postadress till blankettbeställning, som jag prövar. Svaret kommer omedelbart i form av ett felmeddelande: ”No such user”. Beskrev problemet till en annan adress, och väntar på svar…

Idag stoppade jag två hundralappar i ett kuvert och postade på brevlådan. Det är ett bra exempel på ett sätt att göra privatiseringar "effektiva": lägg först över arbetet och kostnaderna på kunden och lämna sedan bara stenålderslösningarna kvar som alternativ.

2012-04-16 måndag
Sysselsättningen har blivit en helt igenom ideologisk fråga. Alltså har den lyft från det empiriska fastlandet och seglat upp i myternas och de obevisade hypotesernas fria luft, där ekonomer, politiker och ledarskribenter glider omkring, alla lika motståndslöst.

Idag skriver DN (Liby Alonso) så här: ”Invandrare är – liksom ungdomar – överrepresenterade i arbetslöshetsstatstiken och pressar därmed upp de genomsnittliga siffrorna.” Det centrala påstående som verkligen hade behövt bevisas smygs helt enkelt in i form av en premiss, och får därmed rangen av självklarhet. I det här fallet den implicita tesen att arbetslösheten skulle vara oberoende av efterfrågan på arbetskraft. Tekniken är så invand att den knappast märks.

Gunnar Myrdal demonstrerade i sitt centrala arbete Vetenskap och politik i nationalekonomin hur det här knepet användes av den neoklassiska nationalekonomins skolbildare. De smög ofta in obevisade och inte sällan politiska premisser i själva teoribildningen, som därigenom blev innehållslös. Dagens nationalekonomi har ännu inte arbetat sig bort från den bekväma men generande genvägen.

Nya jobb skapas inte av att stödåtgärder sätts in för att ge särskilt utsatta anställning. Det enda som händer är att några andra blir utan jobb. Föreställningen att arbetslösheten skulle bero på bristande matchning mellan de arbetssökande och de jobb som finns hör till de lättsamma teorier som håller verkligheten på avstånd.

Om vi undantar den offentliga sektorn, där politiker i praktiken bestämmer hur många som skall sysselsättas, så skulle dessa friktionsproblem behöva ha pågått under 70 års tid. Som vi sett många gånger i den här spalten så är antalet privat sysselsatta inte större idag än 1940, vilket innebär att den privata sektorn av sysselsatta som andel av befolkningen har minskat med en tredjedel. Att denna minskning skulle bero på bristande matchning eller för lågt utbud av arbetskraft eller någon av alla andra teorier gripna ur luften som vi ständigt får oss till livs är helt enkelt orimligt.

Så länge var femte person, eller totalt runt en miljon människor, i arbetsför ålder står utanför arbetslivet så är alla sådana förklaringar enbart generande. Mera troliga anledningar till den privata sektorns ”misslyckande” har vi förslagit på den här sidan, och skall inte upprepa igen, men i korthet handlar det om strukturella faktorer av en helt annan dignitet.

Politikernas och intelligentians malande av ytliga och förenklade förklaringar till arbetslösheten, där (i bästa fall) mycket svaga ekonomiska teorier får utgöra alibi, kommer vi säkert att få höra oavbrutet och för överskådlig framtid. En bättre grund för tom retorik och politiska skenhandlingar kan man nämligen inte tänka sig. Och därigenom kan verkningsfulla men oönskade åtgärder hållas på avstånd.

2012-04-15 söndag
Bosse Högberg hette en proffsboxare från Mollösund och Göteborg, en av de hårdaste Sverige haft. Hans liv blev lidelsefullt också utanför ringen. Europamästare i lätt mellanvikt, en tid gift med den vackra Anita Lindblom, då och då mycket pengar, skatteflyktarliv på kontinenten. Bosse hade det mesta, behövde inte be någon om lov och slog sig fram med sina egna nävar. (En Reinfeldsk idealfigur m.a.o.)

Ett händelsefragment från den tiden har av någon anledning stannat i mitt minne. Bosse hade en bror som stod honom mycket nära och som drabbades av en allvarlig sjukdom. Det krävdes en stor operation, och den utfördes i Sverige. När den annars grymme boxaren intervjuades om händelsen så fick man något överraskande höra en ödmjuk och rörd medmänniska som med mild röst uttryckte djup tacksamhet över att hans bror blivit räddad till livet.

Man fick bilden av en intelligent människa som plötsligt hade insett att ensam inte är tillräckligt stark i alla lägen. En människa eftertänksam nog att känna tacksamhet för att andra hade bekostat ett sjukvårdsystem och en dyr operation som räddade hans bror, medan han själv glassat (ordlån från Benke) omkring i Europa och levt livet med sina skattebefriade pengar. Visserligen fanns det kanske också en aning skuldkänsla med i bilden, men boxarens insikt var uppenbar.

Bengt Ohlsson tycks ha en bit kvar till den insikten, att döma av hans kverulans och hyperkritik mot alla som vill ha ett samhälle bestående av medmänniskor som solidariskt hjälper varandra. Och inte bara är solidariska inom familjen, släkten eller stadsdelen utan även därutanför. Som vill bidra till att rädda livet på andras bröder, vilka de än är.

(Fortsättningen för Bosse Högberg blev tyvärr dystrare. Skilsmässor, bedrägeri, fängelse, sjukdom och för tidig död blev hans lott. Vår strävan att ständigt förmänskliga samhället kan aldrig upphöra.)

2012-04-14 lördag
Den gode Bengt Ohlsson, författaren som med dunder och brak kom ut som höger för ett tag sedan, är åter uppe på den politiska arenan i gårdagens krönika i DN. Ärendet är denna gång att förlöjliga kulturelitens försäkringar om hur fint det är att betala skatt, samtidigt som de gör allt de kan (lagligt visserligen) för att själva betala så lite som möjligt. Och visst, hyckleri är sällan skönt att skåda.

Men vad skulle krävas av de frilansande kulturarbetarna för att undgå Benkes löje? Det enklaste vore att sluta tycka skatt är bra, och istället stämma in i den reaktionära kören som hyllar egoismen och föraktar solidaritet. Men de som nu inte vill det måste undvika att bilda bolag, eftersom det öppnar alla möjliga lagliga avdragsmöjligheter. De bör helt enkelt välja den verksamhetsform som ger största möjliga skatt. Men varför stanna med det kravet? Där finns ju också alla avdragsgilla kostnader som en frilansare har i sitt jobb. Det måste ju också höra till ”girigbukandet” att hålla reda på högarna av sådana kvitton, bara för att minska sin skatt.

Egentligen finns det knappast någon gräns för vad Benke kan kräva för att frikänna från hyckleri, ytterst egentligen inte förrän skatteälskaren skänkt bort så mycket att han lever på samma nivå som den fattigaste i landet, eller - varför inte - i hela världen.

Grundproblemet med Benkes resonemang är den moraliska naiviteten. Att manipulera så mycket man kan för att (lagligt) minska sin skatt får inte en annorlunda moralisk innebörd därför att man deklarerar sin principiella avsky för skatter som sådana. Andras hyckleri kan man inte göra något åt, men inför sina egna handlingar svarar man med sin egen moraliska ambition. Benkes problem med det gemensamma, med samhället och särskilt med solidariteten är akut.

2012-04-12 torsdag

Privatiseringspolitiken och avregleringarna i Sverige har pågått till och från i två decennier, men först nu börjar frågor ställas om vad den faktiskt har haft för effekt. Att frågorna är känsliga förstod vi när SNS för en tid sedan konstaterade detta elementära faktum - att det inte har gjorts några utvärderingar - och därmed föranledde borgerligheten inklusive affärsintressena till ett våldsamt utbrott enbart inför det uppenbara konstaterandet av faktum.

En föreställning som varit förhärskande under i varje fall en mansålder är att offentlig verksamhet är mindre effektiv än privat. Som skäl för privatiseringarna kan det heller inte finnas något annat att anföra. Eftersom övertygelsen om den privata sektorns överlägsenhet har varit så stor kan man tycka att det borde varit ett borgerligt intresse att göra de viktiga utvärderingarna, för att på så sätt enkelt få de obestridliga beläggen föra att man handlat riktigt. I stället väcker det flagranta ointresset för sådana utvärderingar andra frågor.

Bakom det vackra motivet, att främja effektiviteten, finns de mindre vackra men ideologiska, som går ut på att det gemensamma, solidariteten i samhället och människors samverkan överhuvudtaget, skall motarbetas. Då bör samfälligheters tillgångar i så stor utsträckning som möjligt överföras i privata händer, oavsett andra motiv. Under den nuvarande regeringens styrning har vi sett det ske i skamlösa former. Ointresset för utvärderingar skapar misstanken att borgerligheten inte själv tror på effektivitetsargumentet, och att hela processen är rent cynisk. För den saken talar också mediernas svala engagemang i frågan. Först på senare tid har vi sett lite grävande och lite upprördhet.

Att flertalet vanliga människor är tämligen negativa till privatiseringarna är nog ingen hemlighet. Socialdemokraternas opinionstal stiger fortfarande brant, en signal om förhoppningar på att de borgerliga systemskiftet skall hejdas, och så småningom rullas tillbaka.

2012-04-11 onsdag
”Under hårt tryck från föräldrarna är det numera många lärare i svenska skolor som inte törs lägga fram evolutionsteorin som annat än en fråga om tro, jämbördig med Bibelns skapelseberättelse. Det framgår av en ny avhandling av statsvetaren Fredrik Sjögren, enligt Forskning och Framsteg (3/12)” skriver Lars Linder i en blänkare i gårdagens DN.

Den första reflektionen är att våra postmoderna kunskapsrelativister - som själva av någon bisarr anledning betecknar sig som ”vänster” - har försett den svarta reaktionen med patetiska vapen, med vars hjälp en neo-imbecill modevåg ser till att hålla folket nedtryckt i okunnighet. Något som makten för övrigt har nytta av i fler sammanhang än bara det religiösa.

Är det demokrati om en majoritet av föräldrarna till elever i en skola bestämmer att lärarna skall betrakta ett vetenskapligt faktum som jämbördigt med en religiös myt? Eller är det istället en pervertering av demokratin?

Aristoteles ansåg knappast att sanningen hos matematiska satser eller andra vetenskapliga teorier skulle fastställas genom demokratiska omröstningar. Vad som var politik, och som således skulle behandlas i politiska processer, var för honom uppenbarligen en självklarhet. Sedan Aristoteles relativt tankeklara tid har politiken i våra dagar degenererat till en ytlig och ofta populistisk marknadsföring kring vad som helst som råkar ha väckt medias intresse. Så har vi t.ex. ministrar i Sverige som – trots total okunnighet om fysikens grundläggande lagar - tvingar fram beslut i energifrågor med enbart ytliga fördomar som argument.

Demokrati som instrumentellt fenomen är varken en tillräcklig mekanism för att skapa ett samhälle där folkens verkliga önskemål uppfylls, eller en garanti för att politiken håller sig inom de ramar där dessa önskemål kan förverkligas. Om demokratin används för att lösa upp den naturvetenskapliga kunskapsbasen så främjar det enbart mäktiga intressen som har allt att vinna på att allmänheten hålls nere i okunskap.

För att som avslutning förebygga en obligatorisk invändning:
Vetenskapen erbjuder inga definitiva eller absoluta sanningar. Den vetenskapliga processen, när den är lyckosam, är en rörelse från provisoriska ”sanningar” till en högre nivå av bättre underbyggda synsätt, där riktningen är det viktiga. Utvecklingen går mot teoribildningar som allt mer och allt bättre förklarar de observationer av verkligheten vi kan göra.

Redan vederlagda och obsoleta teorier är i praktiken för alltid förpassade till historien. Bibelns skapelselära borde för länge sedan varit begravd under hänsynsfull tystnad eftersom den strider totalt mot fakta. Att idag använda den som motargument mot Darwins evolutionslära är ofattbart kunskapsfientligt.

2012-04-09 måndag
TINA var en stämpel som Margaret Thatcher försökte trycka i pannan på folk, särskilt på de fattigare av hennes undersåtar. Akronymen står för dogmen ”There Is No Alternative”, alltså: det finns inget alternativ till en helt fri marknadskapitalism, innebärande kapitalets i det närmaste oinskränkta överhöghet. När östeuropeisk planekonomi försvann som en sorts motkraft, och Francis Fukuyama kunde proklamera ”The End of History”, så tycktes TINA bli hela världens motto.

Samhällen blev till företag och medborgare blev till kunder på marknader. Efterhand omfattade krämarandan allt fler av de tidigare gemensamma omsorgerna och rättigheterna. Att fungera som vanlig människa blev snart en bisarr valfrihetscirkus.

Till ”mjukstarten” i Sverige hörde PPM-reformen, som med sina 700 olika fonder att välja mellan blev en parodi på en marknad, där ett informerat val till och med rent teoretiskt var omöjligt, detta alldeles bortsett från att fonderna i sig är inrättningar för att lura vanliga människor på stora pengar. Fondförvaltarna tjänar fantasilöner för tjänster som bevisligen är av samma slag som om de hade valt lottonummer för sina kunder.

Sedan fortsatte cirkusen med ett par hundra elhandelsbolag som poppade upp från ingenstans, efter en avreglering som inte ledde till något annat än höjda kostnader för elkunderna. En grundlig studie gjord på KTH har slagit fast att den avregleringen var ett totalt fiasko ur i stort sett alla synpunkter.

”När den politiska hotlogiken påstår att det system vi nu har skaffat oss aldrig går att ändra kompenseras jag som medborgare med en rad förmenta val” skriver Malin Ullgren i en träffsäker krönika i onsdagens (4/4) DN. Hon uppfattade det val av skola för barnen hon själv tvingades delta i som ”något slags terapi för medelklassföräldrar. En liten lek vi alla lekte, för att hjälpas åt att bära bilden av det nya, moderna Sverige”. När hon så skulle väga fördelen av ”kunskap” mot fördelen ”ekologisk mat” så ”blev känslan av medelklassterapeutisk charad övertydlig”.

Malin Ullgrens reaktion – att vägra välja – är den enda rationella i ett tillstånd som framtvingats av rent ideologiska svepskäl och med ett huvudsyfte som inte alls handlar om att gynna vanliga människor. Häromdagen var det Schottenius, och Ullgren citerar Lena Sommestad i samma ärende. Det skall tydligen vara kvinnor som har kraft och förnuft att reagera mot nyliberalismens mest absurda inslag.

2012-04-08 söndag
Telia byggde mot slutet av 1990-talet ut ett omfattande fibernät för telekommunikation, ett nät som efter IT-kraschen dömdes ut som en felinvestering och då skrevs ner till noll. Med dagens behov av allt större bandbredder är fibernätet – kallat Vikingnätet – numera en gyllene tillgång. Det som med ett ekonomiskt synsätt var fel blev med ett tekniskt synsätt rätt.

Att behovet av större bandbredd skulle komma att öka i framtiden var antagligen inget långsökt antagande för den som var tekniskt insatt i IT-frågor. (Lyckligtvis är ett fibernät ingenting som ekonomer kan riva upp och skrota, annars hade det säkert varit gjort.)

Notisen om fibernätet stod att läsa i Ny Teknik (4/4), som också hade en (för ovanlighetens skull informativ) artikel om kärnkraft, mera bestämt om den expanderande finska kärnkraftssektorn. Det är kraftverket i Olkiluoto som utöver den snart färdigställda tredje reaktorn kommer att börja bygga en fjärde 2015. Därutöver har ett bolag med bl.a. tyska Eon som ägare begärt in offerter för ett reaktorbygge i Pyhäjoki. När det står klart kommer det progressiva landet att ha sju reaktorer.

Finland har en tekniskt styrd energiproduktion, vilket bl.a. visar sig i den höga tillgängligheten på 90-95 procent i kärnkraftverken. En av många anledningar är att viktiga reservdelar anskaffas och lagras, utan att ekonomer får lägga sig i vad det kostar kortsiktigt, eftersom den långsiktiga vinsten av att minimera driftavbrotten är så avsevärt mycket större.

NyT skriver i artikeln att kärnkraften har ungefär samma anläggningskostnader per installerad megawatt som havsbaserad vindkraft. Men på grund av skillnaden i kapacitetsfaktor är vindkraften per ”effektiv” megawatt dubbelt så dyr att anlägga som kärnkraft. Det rimmar illa med allt tal om att ny kärnkraft blir för dyr att bygga. Att kostnaderna för vindkraften inte diskuteras beror på att de inte märks. Och att de inte märks beror på att de betalas i all tysthet av oss alla, via skattsedeln.

Prognosläget för kärnkraften är påtagligt lika den som fiberkabeln en gång stod inför. Vi kan nu med stor säkerhet räkna med att klimatförändringar kommer att påverka mänskligheten. Enda frågetecknet som återstår är inte om, utan när effekterna kommer att få oacceptabla konsekvenser. Men att det snarare handlar om decennier än millennier är experterna i praktiken ense om.

När den dagen kommer – och den kan tydligen komma relativt plötsligt – då måste en dominerande fossil energiförsörjning ställas om mycket hastigt. Eldande av biomassa är då ingen lösning, ens om det hade varit praktiskt genomförbart, eftersom det inte ger minskade koldioxidutsläpp inom en mindre tidsperiod än ungefär ett sekel. Vattenkraften är i stort sett färdigbyggd, vindkraften kommer aldrig att kunna byggas ut i tillräcklig omfattning (alldeles oberoende av att den är för dyr och otillförlitlig), och andra alternativ finns i princip bara i prototypskala.

När den dagen kommer borde vi följaktligen ha tillämpat all rationalitet vi förfogar över och med förutseende ha försett våra samhällen med en kraftigt utbyggd kärnkraftkapacitet. Vad förnuftet också klargör är nämligen att ett samhälle utan tillräcklig energiförsörjning inte bara leder till fattigdom, utan också tvingar fram en rovdrift som blir ett oöverskådligt hot mot människans hela miljö och existens.

Vad frågan gäller är hur vi snarast möjligt kan byta ut den nu förhärskande, känslomässiga synen på energikällor, mot en rationell och jordbunden, som kan rädda världen från de överhängande hoten om klimatkatastrofer.

2012-04-07 lördag
Svaret från Statistiska Centralbyrån på en fråga som gällde reservationen i onsdagens notering blev det väntade, och samtidigt något förbryllande. Begreppet ”sysselsatt” har hos SCB en entydig definition enligt vilken alla anställda, egenföretagare och andra som arbetar för ekonomisk ersättning hänförs till sysselsatta. Men av någon anledning använder SCB i t.ex. sina egna statistiska meddelanden i stort sett genomgående benämningen ”anställd” när man menar ”sysselsatt”. På min fråga svarar SCB att ”anställd” där skall läsas som ”sysselsatt” (i nästa meddelande kan man kanske hoppas att SCB övergår till rätt term från början).

[Korrigering 2012-04-16: Efter några turer med SCB visar det sig att svaret jag fick berodde på en missuppfattning. Även om man på några ställen i de anförda statistiska meddelandena är inkonsekvent i terminologin, så handlar rapporten faktiskt om anställda och inte om sysselsatta. Korrespondensen med SCB fortsätter för att få fram den verkliga och aktuella siffran på sysselsatta i privat sektor. Vi återkommer när frågan landat.]

Konstaterandet från i onsdags står alltså fast: privat sysselsättning är sedan 1940 år i total stagnation, och inte ens den nominella ökningen med 0,56 procent är korrekt. Under åren, och inte minst på senare tid, har många verksamheter förts över från offentlig till privat sektor: flera statliga verk och bolag, åtskilliga landstingsverksamheter, Svenska kyrkan och Riksbanken, för att nämna några. Ett nytt sätt att räkna inom kommunal verksamhet har sedan 2008 överfört 30 000 sysselsatta där till privat sektor. En mycket mindre ström har gått i andra riktningen.

Vi kan alltså konstatera att den privata företagssektorn sysselsätter färre personer idag än den gjorde för 70 år sedan! Redan detta är ett anmärkningsvärt förhållande som är lika anmärkningsvärt förbisett, om dock utan någon större förvåning för analytiska observatörer. Varken politiker eller ekonomer har något intresse av att dra de rätta slutsatserna av ett sådant uppenbart och omvälvande faktum. Det är mycket viktigare för politikerna att upprätthålla chimären om sin förmåga ”att skapa jobb”, och för ekonomerna att leva i den fortsatta tron på sina kvasivetenskapliga teoriers hållbarhet. I den sista analysen tjänar hela charaden enbart till att vidmakthålla status quo i de verkliga maktförhållandena.

Vän av ordning kan ha noterat en lucka i mitt resonemang i onsdags. Förslaget från den ena falangen i regeringen är att ingångslönen för offentligt anställda skall sänkas. Av det blir alltså inte direkt mera pengar till privata vinster. Men ytterst blir det ett minskat skattebehov, något de välbeställda tjänar mest på. Den allvarligaste invändningen mot förslaget är dock att det inte långsiktigt skapar några nya jobb. Tvärtom betyder det att mindre av offentliga medel allokeras till sysselsättning.

Den enda åtgärd som netto har skapat nya jobb sedan 1940 är att den offentliga sektorn direkt har anställt (eller hyrt in) allt mer arbetskraft. Ingenting under dessa 70 gångna åren har visat uthålliga effekter på sysselsättningen av några andra åtgärder överhuvudtaget. Och definitivt inga effekter på den privata sektorns sysselsättning.

Det är hög tid för politiker och ekonomer att vakna upp ur sina önskedrömmar. Kejsaren har varit avklädd i en mansålder, och förr eller senare blir det klart för alla hur naken han är.

2012-04-04 onsdag
Under 1940 sysselsatte Sveriges privata företag 2 921 063 personer (källa). Enligt SCB:s rapport för 4:e kvartalet 2011 har den siffran ökat till 2 937 400 (med reservation för en definitionsfråga som jag väntar svar på). Med tanke på att befolkningen under den tiden ökat med ungefär tre miljoner människor, eller hela 47 procent, så kan vi tala om en total kollaps för den privata sektorns förmåga att upprätthålla sin andel av sysselsättningen.

Ämnet för dagen är ungdomsarbetslösheten och åtgärderna mot den. Vi läser i tidningen att problemet har skapat en spricka i regeringen. Somliga där vill sänka ingångslöner för ungdomar, andra vill istället fortsätta med sänkta arbetsgivaravgifter. Gemensamt för båda idéerna är att skattepengar skall skänkas till företagsägare för att locka dem att anställa fler unga. Den enda garanterade effekten av den sortens insatser är att lönsamheten för företagen ökar. En snabb blick på historien visar att sysselsättningen inte påverkas beständigt av sådana gåvor.

Som vi har diskuterat i en separat artikel måste man se till mera grundläggande strukturer för att förklara en minst 70 år lång stagnation i privat sysselsättning. Den enormt snabba och omfattande teknikutvecklingen, som i sin tur har skapat en exponentiell tillväxt av produktionen, ligger som fundamentet till varje förståelse av problemet. Så med samma antal anställda producerar företagen idag fem gånger större volymer än 1940, och dessutom mycket mer avancerade produkter.

En instrumentell faktor som också håller sysselsättningen nere är det intensiva fokus på kortsiktig vinst som tvingar företagen att ständigt minimera personalstyrkan. Tillsammans skapar de två faktorerna - tekniken och vinsten - en gradient som inga yttre försök att öka sysselsättningen rår på. Minst av allt kan någon regering styra denna verklighet för att ”skapa jobb”.

När staten utan villkor eller uppföljning skyfflar ut pengar till företagen i syfte att ”skapa jobb”, så kommer en säkerligen betydande andel av pengarna att gå till helt andra saker än arbetstillfällen i Sverige. Som vi inser av historien är sådana presenter (till vanligtvis välbärgade personer) dessutom verkningslösa för att öka sysselsättningen långvarigt. Det allra bästa staten och den övriga offentliga sektorn kan göra för att åstadkomma så stor effekt som möjligt av en given summa pengar är att själva anställa människor för att arbeta med samhälleliga behov.

Efterfrågan på sådana tjänster är dessutom obegränsad, som vi vet.

2012-04-02 måndag
Ibland kan en omständighet vara så enkel och självklar att det blir ett mysterium hur den kan förbises. Eller kanske snarare: Ibland är den politiska enögdheten så total att det mest elementära faktum kan fullkomligt låtsas bort.

Maria Schottenius blottlägger i dagens DN en sådan självklarhet med elegant lätthet. Det handlar om dagens skolor, som alla är beroende av att attrahera elever, eftersom var och en av eleverna genererar en skolpeng, som alla skolor idag behöver.

Systemet leder till att skolor som tummar på moralen och sätter för höga betyg får en konkurrensfördel framför skolor där eleverna får jobba hårt för lägre betyg. Mekanismen förstärker den svenska skolans förfall. Med Schottenius ord:

”Skolorna ägnar sig åt [att] dumpa betygen och slåss om skolpengen i stället för att utveckla undervisningen och höja kunskapsnivån.
Idiotin är glasklar.”

Idén med skolpeng har blivit möjlig därför att den marknadsreligion som nyliberalismen tillber har en torftig dogm som bas, en dogm som säger att marknaden alltid fungerar till alltings bästa. Den trosföreställningen förleder beslutsfattare att suspendera förnuftet så komplett att den simplaste idioti kan bli verklighet.

Förutsättningen för en fungerande marknad är att välinformerade konsumenter kan göra rationella val. Den premissen är antagligen verklighet bara i rena undantagsfall i ekonomin som helhet. I skolpengssystemet existerar den inte alls. En välinformerad och rationell elev väljer självfallet en skola som i första hand delar ut höga betyg framför en skola med kvalificerad utbildning, eftersom det är bekvämare och samtidigt underlättar de fortsatta studievalen.

Även om man med en kraftigt utbyggd kontrollapparat skulle komma till rätta med de alltför höga betygen så återstår mängder av deformationer hos marknadsmekanismerna. Man befrias t.ex. inte från sådana säljansträngningar som lovar egna datorer, körkortsutbildning, glassiga studieresor och annat som inte har med utbildningskvaliteten att göra.

Först om man med ytterligare byråkratiska metoder skulle få bort också detta, så kan vi få en skolstruktur där gedigen kvalitet i utbildningen ger skolorna status, som i sin tur ger fler elever. Men då är vi helt enkelt tillbaka vid en skola som styrs utan marknadsprinciper, en skola som den var före nyliberalismens dagar. På den tiden höll skolorna dessutom jämn kvalitet över hela landet (som i Finland nu), och presterade ett förnämligt utbildningsresultat i internationell jämförelse.

Om vi nu inte tror att idiotin kan vara fullt så stor som den verkar, så återstår en plausibel förklaring, nämligen att den allmänna ”marknadisering” som nyliberalismen förordar har som huvudsyfte att tillgodose helt andra intressen än de som är konsumenternas och medborgarnas.

2012-03-31 lördag
Artikeln från 2007 om Harald Ofstads bok "Vårt förakt för svaghet" är den mest besökta på den här sajten. På Google ligger artikeln i toppskiktet. Boken kommer nu i nyutgåva, och recenseras i bl.a. Dagens Nyheter (av Ann Heberlein) och Aftonbladet (av Andres Lokko). Båda lyfter fram samma avsnitt i bokens förord som i artikeln på den här sajten: "Om vi håller upp nazismen som en spegel framför oss, ser vi våra egna drag förstorade, men just därför så avslöjande. Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke skall härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas."

Ofstad gör en grundlig moralfilosofisk analys av nazismens ideologi bl.a. genom ett detaljerat studium av Mein Kampf. Egentligen är hans studie av nazismen tidlös och klassisk, men den som vill kan se företeelser i vår nutid som förklarar det förnyade intresset för boken. Vi ser hur en strömning som inte har sina rötter i nazismen, snarare i allmänborgerliga ideal, skapar ett klimat för en ny främlingsfientlighet som bygger på en skräck för olika yttringar av islamism, och på dess förmenta utbredning i västvärlden. Vi behöver inte nämna det mest avskyvärda av alla namn, utan bara se till tillväxten runt om i Europa av missnöjespartier med olika grad av främlingsfientlighet på sitt program, med islam i fokus för skräckpropagandan.

Ofstads analys är angelägen och tidlös. I vår verklighet kan vi se hur mycket av föraktet för svaghet som också genomsyrar den nyliberala politik som behärskat västvärlden i 30 år. Boken kom ut på svenska 1972, alltså innan de mest reaktionära aspekterna av nyliberalismen hade avslöjat ideologins sanna ansikte. Kanske är det draget av visionärt förutseende som bidrar till det pånyttfödda intresset. I vilket fall är det intressant och välkommet.

Är det sedan en indikation på att nya, mera medvetna tider är i antågande, så är det dubbelt välkommet!

2012-03-28 onsdag
I söndags skrev Peter Wolodarski den sedvanliga ledaren vid den här tiden på året, den om löner och inflation. "Perioden 1976-1996 må ha varit en facklig guldålder, men problemet var att man använde sin växande makt till att driva igenom lönekrav och ny lagstiftning som allvarligt försämrade näringslivets konkurrenskraft", skriver han. Även om nyliberalismens genombrott i Sverige kom något senare än i USA och England, så var den fackliga guldåldern i stort sett över 1976. LAS och MBL var genomförda, och Sverige fick sin första borgerliga regering på evigheter. Fackets makt tonade ut, och nyliberalismen började sitt intåg, mera definitivt med den borgerliga regeringen 1991. Resultatet i form av en kraftig snedfördelning av produktionsresultatet under perioden 1976-1996 bekräftar den utvecklingen. Några rader till PW:

Inför löneförhandlingar i Sverige dyker det ganska regelmässigt upp artiklar som varnar för att lönehöjningar skapar inflation som i sin tur äter upp effekten av höjningen. I din söndagstext på samma tema är säkert alla faktoider korrekta, men den avgörande orsaken till att ”guldet blev till sand” finns inte med.

Den definitiva förklaringen till att de reala löneökningarna försvann under den period du behandlar – 1976 till 1996 – var att kapitalet segrade i ”klasskriget” (Warren Buffets ordval) mot arbetet. De allra rikaste lade beslag på det mesta av produktionsvärdenas tillväxt. Vad som hade vunnits av arbetstagare fram till 70-talet i form av jämlik välståndsökning rullades tillbaka i en kraftig motoffensiv under nyliberala fanor.

Du känner till historien så detaljer behövs inte. Det som inleddes teoretiskt av Milton Friedman och politiskt av Reagans och Thatchers administrationer blev segerrikt över hela den kapitalistiska världen, och förskönades under benämningen ”globalisering”. Den amerikanska affärspressens beskrivning av ”pampered western workers” och deras ”luxurious life styles” som behövde pressas tillbaka, kompletterades av Alan Greenspans skryt över att ha skapat ”growing worker’s insecurity”.

Varför facken i väst kapitulerade under den politiska och ekonomiska anstormningen är inget mysterium med tanke på hur maktbalansen ser ut i en kapitalistisk miljö. Företagen behövde bara flytta en del tillverkning till de nya låglöneländerna, så förstod alla vad som gällde. Slutresultatet av hela utvecklingen blev i vilket fall en massiv överföring av det samlade produktionsresultatet till en minimal grupp av redan rika.

Gamla jämlika Sverige kom inte på något sätt undan yttringarna av den nyliberala processen. Så har t.ex. Anne-Marie Pålsson (Ek. debatt 2002) visat effekterna för de svenska hushållen. Mellan åren 1978 och 1997 minskade förmögenheterna (inkl. fastigheter) för 80 procent av de svenska hushållen med 13 kkr/hushåll (medianvärden), medan den för de 20 procent rikaste ökade med 800 kkr/hushåll.

Trenden fortsatte, så att nettoförmögenheten 1999 för 60 procent av hushållen var i stort sett noll, medan den för de 10 procent rikaste var 3,8 miljoner (medelvärde för gruppen). Någon dramatisk förändring av situationen fram till nu är inte sannolik, särskilt inte sedan regeringen efter 2006 kraftigt förstärkt de nyliberala åtgärderna över hela fältet.

Med andra ord: Om galopperande inflation och löneökningar säkert skapar problem för finanspolitiken och annat, så är de ändå bara ytliga fenomen i förhållande till de mera grundläggande faktorer som förklarar varför ”guldet blev till sand”.

2012-03-27 tisdag
Har man inget ämne som står på tur att skriva om så behöver man bara läsa sin Dagens Nyheter på morgonen för att få motivation. Idag är det vännen Erik Helmerson som skriver ännu en patentledare om ett av de verkligt stora världsproblemen, Kuba. Anledningen är förstås påvens förestående besök på ön. Intressant så till vida som att den här påven är uttalad antikommunist (om inte något ännu mer radikalt), till skillnad från föregångaren Johannes Paulus II, som visade uppriktig medkänsla med behövande människor och därför stödde befrielseteologin i Latinamerika. Den teologi som bokstavligen avrättades av legosoldater, utbildade och beväpnade av USA, som först sköt ihjäl en ärkebiskop när han förrättade mässa, och några år senare mördade sex framstående katolska intellektuella, deras hushållerska och hennes dotter. Det senare mordet skedde vid den tiden när Berlinmuren revs. I Latinamerika dödades hoppet tillfälligt, men kom tillbaka senare i en civilisationsprocess utan motstycke på kontinenten, och spred sig från land till land.

Erik vevar i stort sett efter samma gamla mönster. Min reaktion innehåller därför också en del upprepningar. Men viktiga saker som aldrig syns i mainstreammedia kan inte sägas för ofta.

En sökning på DN.se och ledaravdelningen ger 94 träffar på ”Kuba” för de senaste tio åren, många av artiklarna är givetvis kritiska mot landets politiska system. Förtrycket på Kuba är väldokumenterat och odiskutabelt. Den personliga friheten är beskuren och människor fängslas på grund av sina åsikter. Men kan det vara den verkliga anledningen till vårt intensiva och kritiska intresse för Kuba?

En motsvarande sökning på ”Honduras” ger fem träffar, varav bara en innehåller en vag politisk kritik, i det fallet om statskuppen 2009. Sedan den kuppen har 18 journalister mördats i landet, många av politiska skäl. Mordfrekvensen är för övrigt den högsta i världen, så det totala antalet politiska mord är antagligen inte obetydligt. Vad som skulle hända med Kuba om åtta journalister hade mördats där varje år kan vi bara ha mardrömmar om.

Den honduranska metoden för att stävja yttrandefrihet har en lång tradition i Latinamerika. Så tystade t.ex. den av USA utrustade, utbildade och understödda militären i El Salvador två liberala tidningar på 1980-talet genom bombdåd och andra terrorhandlingar, och till sist genom att hugga två av den ena tidningens anställda i bitar med machetes. En av tidningarna hade haft fräckheten att förespråka en jordreform.

Jag vågar gissa att vi i DN på den tiden slapp läsa om dessa då rutinmässiga övergrepp mot yttrandefriheten i ”vår” del av världen. För det kan omöjligen vara yttrandefriheten som sådan vi intresserar oss för, den blir bara intressant om den kan användas som vapen mot länder vi av andra anledningar anser skall kritiseras.

Vid samma tid var USA upptaget med att sätta upp Kuba på sin terroristlista, antagligen som belöning för att Kuba varit ett av de länder som utsatts för flest terrorattentat i världen, proportionellt sett. Robert Kennedy hade tagit den order han fått på allvar: ”bring terrors of the earth to Cuba!”. Två av de mest meriterade terroristerna, Orlando Bosch och Luis Posada, fick så småningom beskydd av USA. (Så när George Bush nr 2 efter 9/11 förklarade att länder som härbärgerar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva, så gav han givetvis amnesti åt sitt eget land. Sådant beteende brukade hans favoritfilosof, Jesus av Nasaret, fördöma som hyckleri.)

Efter en elementär moralisk jämförelse med mycket grövre övergrepp som passerar obemärkt är det helt orimligt att bristen på personliga friheter på Kuba är den verkliga anledningen till den intensiva kritiken i borgerliga medier. Det är trots allt en viss skillnad mellan fängelse och död. En mera fruktbar hypotes kommer man fram till genom att se vad som förenar länder och företeelser som väcker samma typ av aggressioner i borgerliga kretsar.

Direkt efter regimskiftet 1959 började Kuba bygga upp sjukvården och skolan för att ge alla människor lika möjligheter till vård och utbildning. Det var illa nog, men det mest kriminella var att Castro lät nationalisera företag till ett värde av 25 miljarder dollar, varav c:a 1 miljard i USA-ägda tillgångar. Som om inte ens det kunde räcka så eliminerade den nya regimen såväl spelcasinon som prostitutionen (företeelser som nu börjar komma tillbaka i namn av den efterlängtade liberalisering vi har sett fram emot). Kuba blev för väst ett skrämmande exempel på att fattiga länder kunde ta hand om sina egna tillgångar och fatta sina egna beslut, något som supermakten USA såg som livsviktigt att med varje medel avskräcka ifrån (kallas maffiaprincipen).

Hugo Chávez och Venezuela är en annan man och ett annat land som är överrepresenterat bland DN:s och andra borgerliga ledarsidors kritiska inlägg. Mannen begår den verkliga dödsynden genom att ta av de snabbt växande oljepengarna och ge konkret hjälp direkt till de mest behövande människorna! Självklart får han finna sig i att en tidning i landet, lierad med den inhemska eliten och med USA-intressen, direkt uppmanar till mord på presidenten, något som skulle vara ett allvarligt brott i ett normalt land. Chávez är däremot noga bevakad av oss i väst för sina övergrepp mot yttrandefriheten, så han får finna sig i det.

Kina är givetvis nästa exempel, och behöver ingen presentation. Samtidigt har världen fortfarande gott om diktaturer som inskränker alla möjliga fri- och rättigheter utan att väcka vår uppmärksamhet i nämnvärd grad. Men det är länder och regimer som genomgående undviker alla särskilda omtankar om fattiga medborgare, och istället underordnar sig Washingtons anvisningar och prioriterar västliga investerares intressen. Någon lista över sådana länder behövs inte (och den här noteringen är redan tillräckligt lång). Nog sagt!

2012-03-26 måndag
Redan för många herrans år sedan förbryllades jag över hur undflyende media behandlade Folke Bernadottes insats under kriget, i jämförelse med de närmast magnifika hedersbetygelser som tillkom Raoul Wallenberg. Båda hade räddat utsatta människor undan nazismen (Wallenberg antagligen mer definitivt livräddande) och båda föll på sin post, mördade.

Inga skillnader i insatsernas betydelse kunde förklara den diametralt olika värderingen av de båda personerna, den ena en global hjälte, den andra bortföst som ett dåligt samvete. Märkligt. Så när jag på årets magra bokrea råkade få syn på en bok med titeln Vem var Folke Bernadotte, skriven av Stig Hadenius, så hoppades jag få några svar.

Men förutom att boken är ganska träigt skriven för att vara av en professor i journalistik, så kommer i stället för svar samma urskuldande som man sett en del av i media förut. Folke Bernadotte var en troskyldig person, inte särskilt begåvad, lite lebeman, dyslektiker som många i hans släkt. En man som gjord för officerens enkla liv på hästryggen.

Jag har inte avslutat boken, och skall inte ha någon definitiv uppfattning om den ännu. Men som saker har en lustig förmåga att sammanfalla står det i DN häromdagen (24/3) om en ny bok i ämnet av Göran Burén, som enligt recensionen tycks ha ambitionen att hitta förklaringar till att Bernadotte hamnat i glömskan och ”rent av smutskastats med antydningar om antisemitism”.

En avgörande faktor var att Bernadotte mördades av judiska terrorister - Sternligan - 1948, under ett medlingsuppdrag i Israel. Ligans ledare Yitzhak Shamir, som beordrat mordet, blev med tiden Israels premiärminister, och mördaren blev bäste vän med David Ben-Gurion. Hela saken blev en pinsamhet, också för det officiella Sverige som strävade efter goda relationer med Israel, och lösningen blev som ofta i liknande fall att lägga locket på.

Men Lars Linders recension inleds med denna episod:
”I början av 1980-talet sonderade Israels Sverigeambassadör möjligheten att förmå Olof Palme att besöka Israel. Palme svarade:
- Jaha, tala om för dem att det första jag kommer att ta upp är mordet på Folke Bernadotte.
Det kom inga fler förfrågningar.”

När jag har tuggat mig igenom Hadenius alster, och Buréns kanske kommit på rea, kan det kanske vara dags att återkomma i ämnet för en summering av intryck. Till dess får vi bara påminnas om den stora saknaden efter en man av Olof Palmes kaliber.

2012-03-25 söndag
Av en person som röstat på Tea Party-kandidater i senaste USA-valet får man räkna med en total högertolkning av verkligheten i alla lägen. Så när Hans Bergström i gårdagens DN skall ge sin syn på den svenska skolan (i viss opposition mot Per Kornhalls pregnanta problembeskrivning) så blir det den vanliga litanian.

Den svenska skolans haveri orsakades alltså – och naturligtvis – av:
- 68-rörelsens extremt formulerade jämlikhetssyn
- Olof Palme, vars grundskola nedrustade ämnesundervisningen
- nedbrytandet av ordning, struktur, arbetsro och ambition
- sänkningen av rektorernas och lärarnas auktoritet, status och löner
- elimineringen av vuxenauktoriteten i samhället
- lärarnas höga marginalskatt på 70-talet (givetvis)
- att ”disciplin” gjordes till ett fult ord
- galenskapernas ”marsch genom institutionerna”
- osv.

Vad som i själva verket förvandlade den gamla svenska skolan under 70-talet var varken 68-rörelsen som sådan eller Palme personligen, utan den allmänna civilisering av samhället som båda förvisso var en del av men som hade en mycket bredare bas. Jag gick i det gamla läroverket under första halvan av 1950-talet, en helt igenom skrämmande erfarenhet av en rutten och obsolet skolkultur.

En av mina starka identifikationer när jag i tjugoårsåldern läste Strindbergs Tjänstekvinnans son härrörde ur den oerhört levande beskrivningen av skolvärlden som en sorts tukthus, där inlärningen var sekundär i jämförelse med ”danandet av karaktärer”. På samma sätt fungerade läxor och förhör i min skola i första hand som en förevändning för lärarna att med utskällningar och bestraffningar få utlopp för sina aggressioner.

Det finns en skolsajt på nätet som samlar klasskamrater från olika skolor. Berättelser där från mina samtida skolkamrater i det göteborgska läroverket bekräftar att många hade samma bild som jag av den uppfostringsanstalt skolan tjänade som. (Många med gott minne återskapar bilder och lärarkaraktärer som jag hade glömt. Ett sällsamt om än inte så upplyftande återkallande av det förgångna.)

Palmes grundskola var ett av många uttryck för en efterlängtad befrielse från gamla förtryckande strukturer som inte förändrats mer än marginellt sedan Strindbergs tid. (Bergström har kanske förskonats från denna gamla destruktiva skola; han var bara ett år gammal när enhetsskolan så smått började införas.) Redan föreställningen att skolan skulle regrediera till 50-talets modell är lika skrämmande som lyckligtvis otänkbar.

Revolutioner har sällan enbart ljusa sidor. Det vi nu kallar flumskolan gick naturligtvis för långt i några avseenden (numera till stora delar reparerat). Sedan tillkom från 70-talet den postmoderna kunskapsrelativismen, som fortfarande härjar här och där i undervisningssystemet. Men den stora förändringen med grundskolan var att alla barn, även de minst studiemotiverade, skulle gå nio år i skola, lika länge som den gamla urvalsskolans realskoleelever gick. Nu har den reella skolplikten ytterligare förlängts till att alla måste gå ut gymnasiet, av tvingande skäl eftersom det inte finns jobb till unga och outbildade. Problemen detta skapar är lätta att inse.

En del av Bergströms punkter är till synes truismer, som att lärarnas status och kompetens, ordning och arbetsro i skolan och liknande faktorer betyder en hel del för skolans kvalitet. Men det övriga reaktionära bagaget är bara trams. Vi lär få leva med mera självständiga elever än förr, en mera demokratisk struktur i skolan, mindre av vuxenauktoritet i samhället och framför allt, en skola som måste ge plats för alla ungdomar under 13 läsår, oavsett deras studiemotivation. I parentes: Bergström försöker förvilla jämlikhetsargumentet genom att låtsas att frågan gäller variationen i elevsammansättning mellan olika skolor. Vad det handlar om är variationen i kvalitet mellan olika skolor, där Finland har den minsta skillnaden, vilket naturligt hänger samman med deras goda resultat i inlärningen.

Men den väldiga civiliseringsprocess som samhället genomgått sedan tukthusskolans tid har helt förändrat mängder av förutsättningar och parametrar. Och den förändringen gäller det mesta i samhället. Idag råder en helt annan relation mellan vanliga människor och de flesta former av institutioner. Den som i likhet med Bergström (och Jan Björklund) vill ha tillbaka delar av ett passerat system måste beakta vad som är möjligt att göra utan att få med de gamla, idag oacceptabla, nackdelarna.

Vad som definitivt inte går att göra är att plocka fram godtyckligt valda ”förklaringar” som har den egenskapen att de passar exakt i en viss ideologisk modell, men inte kan stödjas med några klara belägg. För att kunna tryckas i Sveriges viktigaste tidning borde kraven på stringens i en sådan text ställas högt (och åtminstone högre än kraven på ett elevarbete grundskolans nionde klass).

2012-03-23 fredag
Virserums konsthall, en av landets tio största, skall ha en utställning på temat Caremaskandalen, enligt en notis i DN idag. 100 bilder av 18 tecknare, och vernissage 25 mars. Konsthallens chef Henrik Teleman säger:
  - Ämnet engagerar folk, men konstigt nog blir det liksom aldrig politik av det. Vi vill fördjupa diskussionen om privatiserad omsorg, vinster i vården, utförsäkringarna och arbetslösheten.

Nej, i ett samhälle med en enbart formell demokrati det blir inte politik av frågor som upprör en stor majoritet av folket, därför att det är andra krafter än folket som ytterst styr vilka frågor det blir "politik" av. Och dessa krafter sitter mycket närmare riskkapitalbolagen och dess ägare, och bevakar den sortens intressen. Den anonyma massan har inte ens några kanaler att kommunicera genom. (De sociala medierna tjänar framför allt till att ytterligare atomisera och avleda från väsentliga frågor.)

I ett sådant samhälle har det till och med varit möjligt för det stora partiet till vänster att hålla sig med ”förnyare” som hade fått för sig att allt var gott och väl. Alla har ju tyckt på samma sätt, och med ”alla” har menats framför allt dominerande medier av olika slag (som också i det stora hela går den verkliga maktens ärenden, givetvis).

Caremahistorien har visat att det inte finns någon gräns för hur långt skandalen kan gå, och hur stor upprördheten bland vanligt folk kan bli, och det ändå inte tvingas fram någon enda substantiell motåtgärd. ”Alla” tycks bara vänta på att turbulensen skall lägga sig så att allt kan återgå till det normala igen.

Men frågan är om inte skandalen gick för långt den här gången. Lägger man till det historien med Tolgfors och FOI så bygger alliansen upp för en rejäl valförlust 2014. Förr, med Mona Sahlin och förnyarna i ledning för vänsterblocket, hade det inte betytt så mycket. Men nu har folket i Stefan Löfven fått tillbaka förhoppningarna om reala förändringar. Det gäller att alla goda krafter ligger på för att hålla moralen uppe hos de riktiga socialdemokraterna. Därmed inte sagt att vi bör låta illusionerna om stora förändringar genom partisystemet löpa iväg. Radikala förändringar inträffar bara om många människor mobiliseras till protester i stor skala.

2012-03-22 torsdag
Skriftställarens födelsedag - och vårväder för utomhusarbete, alltså ingen notering idag.

2012-03-21 onsdag
Carl Bildt börjar kanske bli gammal. Det skulle i varje fall kunna vara en förklaring till den op-ed han skrev i New Tork Times igår, tillsammans med sin finske kollega Erkki Tuomioja, under rubriken ”Det enda alternativet”. Det var en text som kunde varit skriven av fredsaktivister.

Författarna varnar i starka ordalag för allt löst tal om att inleda militära operationer mot Iran, och beskriver vilka kontraproduktiva effekter ett sådant krig skulle få. Förutom risken för ett förödande storkrig i regionen, skulle det leda till att Iran definitivt skaffade kärnvapen, och dessutom att fler kärnvapenländer riskerade att skapas i Mellanöstern.

Sedan pekar de på missade diplomatiska möjligheter bakåt i tiden. Så t.ex. visade Irans ledare en klart öppen attityd 2003, men initiativ till samtal blockerades den gången av USA. Likaså fanns en möjlighet till en öppning efter Brasiliens och Turkiets diplomatiska mission 2010, men den utnyttjades inte heller. Men för framtiden, menar författarna, måste alla krafter inriktas på fredliga och diplomatiska lösningar. Det är ”det enda alternativ” som rubriken syftar på.

Jag kan inte erinra mig ha läst en så uppriktig och engagerad fredstext av Carl Bildts hand i en svensk tidning. Jag har helt andra minnesbilder, som t.ex. för många år sedan när en militant Bildt försvarade Israels blodiga jakt på PLO-aktivister runt om i världen. Han påstod tendentiöst att det israeliska mördandet hade satt stopp för PLO:s terrorattentat (när det i själva verket var PLO:s medvetna beslut för att reparera sitt anseende i väst, vars stöd började bli avgörande för organisationen).

Det är en gammal slentrianmässig föreställning att människor i allmänhet blir mer konservativa med åren. I själva verket är exemplen på det rakt motsatta väl så talande. Ibland kan det ha med ett värkande dåligt samvete att göra. Så genomgick t.ex. USA:s sjätte president John Quincy Adams en samvetskris på gamla da’r. Under sin aktiva tid hade han varit högst ansvarig för förintelsen av indianerna (som till slut kunde summeras till 10 miljoner dödade enligt nutida forskning). Sent i livet skrev han att detta brott var "among the heinous sins of this nation, for which I believe God will one day bring [it] to judgement".

Exemplen kan radas upp. Den känslolöse stålnörden och krigsförbrytaren Robert McNamara, med ansvar för miljoner människors våldsamma död i Indokina, skrev en ångerfull memoar på ålderns höst. Han bad där om ursäkt, men inte inför vietnameserna utan till amerikanska folket som han ansåg sig ha vilselett genom att han inte förstod den verkliga innebörden av det befrielsekrig som det handlade om i Vietnam. Att amerikanska generaler efter pensioneringen hamnar i fredsrörelser och andra filantropiska miljöer är för övrigt inte det minsta originellt numera.

Den för året aktuelle Strindberg fick frågan under Strindbergsfejden hur det kom sig att han blivit radikalare på gamla da’r. Han svarade ungefär att han inte såg hur det kunde vara på annat sätt.

Carl Bildts fortsatta utveckling emotses med spänning!

2012-03-20 tisdag
När han ibland ger sig in på det politiska fältet så visar sig Johan Croneman inte sällan vara DN:s vassaste analytiker på området. Dagens krönika om Löfven, Juholt och socialdemokraternas återkomst i opinionen innehåller en del observationer som är alldeles för klara och uppenbara för en ledarskribent att göra.

Men det finns också något att skjuta in sig på (annars hade väl den här notisen inte blivit till). Att Juholt var en filur och gamäng som inte helt kunde fylla ut partiledarkostymen går inte att säga emot. Men Cronemans nedtoning av mediedrevets roll för hans undergång är ändå något lättvindig.

Vi har haft partiledare med stora blottor, sådana som Helén, Fälldin, Söder, Ahlmark, Holmberg, Sahlin och säkert flera, som media snarast behandlat med ett visst överseende för deras brister. Greider har alltså helt rätt i att mosningen av Håkan i grunden hade ett politiskt motiv (i likhet med den i åratal oavbrutna förföljelsen av Palme på sin tid, en man som dock var för stark för att låta sig krossas).

Croneman noterar helt riktigt att Juholt inte fick någon politisk utdelning på Carema- och alla andra skandaler som hade varit självklara socialdemokratiska sakfrågor att attackera regeringen för. Den samhällsfilosofi som låg bakom borgarnas nyliberalisering hade ju varit arbetarrörelsens huvudsakliga måltavla under hela dess existens.

Men det berodde inte på underlåtenhet från Juholts sida. Tvärtom hade han ända sedan det lysande installationstalet markerat en tydlig front mot ”förnyarna”, som hade kastat loss från partiets vitalaste idéarv och seglat med i den nyliberala vinden. Det var mediedrevet som vred vapnet ur Juholts händer, säkert inte utan en viss förtjusning från förnyarnas håll (Sahlin medgav ju senare öppet sin skadeglädje hos Skavlan, som vi minns).

För att nu ta med alla bloopers så presterar Croneman en liten logisk kullerbytta när han å ena sidan poängterar att framtoningen i teve är ”helt avgörande” för politisk framgång, samtidigt som han noterar att Löfven har åstadkommit en rekorduppgång genom att inte synas i media överhuvudtaget. För en mera konsistent förklaring till Löfven-effekten får vi nog i all blygsamhet hänvisa till gårdagens notering.

Men som helhet måste Cronemans krönika rekommenderas som läsning för DN:s ledarskribenter, och för vanliga läsare också, givetvis.

2012-03-19 måndag
”Stefan Löven [sic!] ser ut att föra partiet mot mitten” säger en statsvetare enligt DN.se igår, som förklaring till den rekordstora framryckningen för Socialdemokraterna under två månader. Våra mainstream-intellektuella blir alltmer lika sina amerikanska förebilder i sitt tuggande av systemkoherenta patentfraser. Lika korkade, på ren svenska.

Den falang av s.k. förnyare som fram till nu verkligen har sett som sin huvuduppgift att föra partiet mot mitten lyckades via två förlustval göra Socialdemokraterna till ett andrarangsparti, för första gången på så där 70 år. Man måste antagligen vara välutbildad statsvetare för att föreställa sig att samma strategi plötsligt kunde bli anledning till rakt motsatt resultat i opinionen.

Förklaringen är mycket mera självklar och enkel, och kan illustreras med några nedslag i fakta. Så har svenska folket t.ex. i upprepade undersökningar med stor majoritet alltid förklarat sig villiga att betala mer i skatt om pengarna går till välfärden. Inom arbetslivet har kollektivavtalen manifesterat den solidariska grundinställning som är påtaglig i Sverige. På punkt efter punkt finner man en betryggande majoritet för en ideologisk grundsyn som definitivt inte är borgerlig.

I den här spalten har vi spekulerat i att sossarnas valförluster var väljarnas sätt att straffa ett parti som helt övergett sina grundläggande värderingar. När Sahlins gäng ville föra en borgerlig politik så var det lika bra att direkt rösta på ett parti som var ärliga med sin borgerlighet. Samtidigt kunde man ge renegaterna på Sveavägen en spark i häcken.

Vad som nu händer är helt enkelt att alla de som i grunden alltid varit socialdemokrater återvänder till det hem man börjar känna igen. Det har hittills räckt att Stefan Löfven med hela sin uppenbarelse frammanat bilden av en trygg, tillförlitlig gråsosse. Han har inte lagt fram något nytt och revolutionerande handlingsprogram, han har knappast ens behövt yttra sig, ändå strömmar folk tillbaka till partiet.

Våra borgerliga tidningar har varit mycket ärliga med sina avslöjanden om den uppsjö av skandaler som alla privatiseringar har resulterat i. Men deras ledarsidor har inte velat förstå de enklast tänkbara orsakssambanden mellan skandalerna och människors reaktioner. Som detta att svenska folket i stor majoritet är fly förbannade på att rena skojare kan kapa åt sig hundratals miljoner av allas gemensamma skattepengar genom att vanvårda gamla människor till döds, och på alla andra upptänkliga sätt missköta sina uppdrag. När miljonerna sedan försvinner till Cayman Island och andra skatteparadis är måttet rågat.

Skall man döma av regeringens obetydliga reaktioner på dessa för vanligt folk chockerande händelser så hoppas man tydligen att ilskan skall lägga sig av sig själv. Så gick det visserligen förra gången när Sahlins förnyare svek sin väljarskara och spelade med i den borgerliga jakten på sjuka och arbetslösa. Men nu har vi fått Stefan Löfven, och han ser inte ut att vara någon som viker sig för ideologiska moderörelser eller låter sig imponeras av någon chic, stockholmsk medelklassanda.

Återstår att se om han i handling kommer att likna sin uppenbarelse.

2012-03-18 söndag
Den här sajten har funnits i sex år, och på årsdagarna brukar vi ha en kommentar. Alexa-rankingen just idag är den bästa hittills, 324 613 globalt (alltså bland de c:a 0,13 procent största) och 2 413 i Sverige. Antal besökare som hittar sidan via sökmotorer är nästan konstant sedan ett par år, medan totala antalet besökare, liksom lästiden, visar en accelererande ökning. En rimlig tolkning är att sidan får allt fler läsare som är mer eller mindre regelbundna. Det är uppfordrande för författaren, som skall försöka leva upp till det!


Lästiden för 2012 är en prognos baserad på årets två första månader.

2012-03-17 lördag
En text som verkligen måste lyftas fram och understrykas är dagens inlägg på DN Debatt om den svenska skolan, skriven av undervisningsrådet vid Skolverket Per Kornhall (hur länge han nu får behålla det jobbet). Sakligt och balanserat klargör han varför skolan i Sverige, en gång i tiden världsledande, nu har rasat jämfört med andra länder, inte minst jämfört med Finland.

Raset började när Sverige gav upp ambitionen att ha en skola lika för alla. Kornhall ser just detta som huvudorsak till förfallet, och hans resonemang är övertygande. Från 1990-talet skulle skolan decentraliseras och privatiseras. ”Den skulle göras valfri – bort med all byråkrati! Den skulle bli friare, roligare och på samma gång effektivare – in med friskolor och ett generöst system för utdelning av pengar till dessa och fram för marknadskrafterna.”

1990 besöktes Skolverket av representanter för sin finska motsvarighet, Utbildningsstyrelsen. I sin bok Finnish lessons beskriver Pasi Sahlberg hur tongångarna gick. Den finska delegationen fick höra att nu skall svensk skola bli bäst i världen! Ni i Finland kan ju stanna kvar i den gamla skolan, så får ni se hur det går. Vi i Sverige är moderna och på väg mot den nya skolan. Och vi vet alla hur det gick.

Resultatet blev egentligen helt förväntat, för den som förstått varför Sveriges skolor en gång i tiden hade uppnått sin höga nivå. Det blev alltmer av segregering, splittring, brist på entydig ledning, och därigenom föll kvaliteten. ”Den svenska skolan blir helt enkelt allt mindre en skola för alla och allt mer en skola för dem som har föräldrar med resurser…”, som Kornhall skriver. I sin tur har följden av den utvecklingen blivit att de svenska elevernas resultat rasat i PISA-undersökningarna. 24 procent av de 15-åriga pojkarna hade inte funktionell läsförmåga i den senaste mätningen. 19 procent kunde inte räkna på en godtagbar nivå.

Sverige håller på att bli ett land där en stor del av befolkningen riskerar att bli funktionella analfabeter. Vad det i sin tur kan leda till med tanke på den alltmer krävande arbetsmarknad vi har är inte svårt att föreställa sig. Långvarigt utanförskap, ökningar av sådant som missbruk och kriminalitet är bara några av de näraliggande följderna. Vi är på väg mot ett samhälle där gemensamhetens livsviktiga trådar frätts sönder, ett atomiserat ”samhälle” likt USA, där människor lever i sina privata kokonger, berövade många yttringar av solidaritet med omgivningen.

I fråga om likvärdighet har alla de nordiska länderna traditionellt legat högt i PISA. Alla ligger kvar där – utom Sverige, som sjunkit ner till genomsnittet för undersökta länder. ”Finland ligger i topp i världen både när det gäller likvärdighet och kunskaper.” Inget är, som sagt, överraskande med den korrelationen. Sverige har släppt de elever som bäst behöver en fungerande skola, och närmar sig igen en sorts urvalsskola som hör de gamla dåliga tiderna till.

Hemligheten bakom Finlands stora framgångar med skolan är helt enkelt att de inte gjorde som Sverige; inga ”moderniseringar”, inga decentraliseringar, inga privatiseringar. Däremot behöll man en central styrning, tydliga timplaner och statligt fastställda löner (som är högre än de svenska). Alltså väldigt ”gammalt” och ”byråkratiskt”, men händelsevis bäst i världen.

En faktor som varit förödande för svensk skola är den postmodernt influerade pedagogiken som anser det viktigare hur man undervisar än vad eleverna lär sig. En annan är övertron på att marknadslösningar är bästa sättet att stimulera lärare till engagerade insatser. I Finland har lärare inte ens prestationsbaserade löner, som vi haft länge i Sverige. Vi människor motiveras helt enkelt av många andra stimulanser än bara pengar, en gammal sanning som vår tid av dogmatisk nyliberalism helt enkelt inte tycks fatta.

Samhällsexperiment som jämför det samlade utfallet av kollektiva lösningar i förhållande till privata är mestadels omöjliga att göra. Men med Finlands skolsystem har vi fått tillförlitlig måttstock med vars hjälp vi kan mäta resultaten av våra feltänkta och misslyckade experiment.

Heder åt undervisningsrådet Per Kornhall som trotsar en enveten politisk vind, och lägger ovedersägliga fakta på bordet.

2012-03-15 torsdag
Himmelska fridens torg känner vi till väl, inte minst för de brutala övergreppen på demonstrerande ungdomar där 1989, som ledde till ett okänt antal dödade. Nio år tidigare hade en liknande demonstration mot ett diktatoriskt styre ägt rum i Gwangju, med proportionellt sett många fler dödsoffer som följd, men inte lika uppmärksammat som händelsen i Peking. Antagligen är det ganska få som ens hört talas om Gwangju.

Jag kom att tänka på den jämförelsen när jag lyssnade på ett Chomskyföredrag på nätet, och på frågorna efteråt. En Koreansk student nämnde en massaker på den koreanska ön Cheju (Jeju), söder om fastlandet, och Noam fyllde i med lite information. Det blodbadet hade jag aldrig hört talas om, och blev tvungen att googla.

Massakern på Cheju ägde rum 1948 och följde på ett folkligt uppror. Det hela började med att en polisstyrka sköt skarpt mot en demonstration som genomfördes till minne av motståndskampen mot Japan. Som en reaktion attackerade folkmassan flera polisstationer varvid närmare hundra personer dödades. (En av faktorerna som konflikten bottnade i var att invånarna ansåg de lokala myndigheterna och polisen skyldiga till att ha kollaborerat med de japanska ockupanterna.)

Trupper sändes från fastlandet, men hundratals soldater gick över till upprorsmännen och försåg dem därigenom med vapen. Konflikten fick en tydlig politisk prägel, och blev synnerligen blodig. Militärdiktaturen skickade nordkoreanska antikommunister och en extremt grym ”ungdomsorganisation” att delta i blodbadet. Inom ett halvår var upproret krossat, med undantag för mindre motståndsfickor som uthärdade till 1953.

Exakt hur många som miste livet är oklart. Siffror mellan 14 000 och 60 000 dödade förekommer. Klart är att 70 procent av öns byar brändes ner, och att sammanlagt 39 000 hus förstördes. När Koreakriget sedan bröt ut dödades tusentals fångar från Cheju och andra folkliga uppror.

Idag är Cheju ett turistparadis.

Gwangju ligger också i Sydkorea. Upproret där i maj 1980 hade sitt ursprung i studentprotester (i likhet med Himmelska fridens torg) och riktades mot militärdiktaturen, mot undantagstillståndet, mot stängningen av universitet och mot andra kännbara inskränkningar. Efter att diktaturen hade satt in våldsamma militärstyrkor trappades konfrontationen upp, och studentprotesten förstärktes med demonstranter från olika håll.

Revolten slogs ner med stor grymhet. Officiellt uppgavs att 170 människor dödats, men andra källor hävdar att det verkliga dödstalet låg mellan 1 000 och 2 000. Efterspelet fick intressanta turer.

En av dem som dömdes till döden för sin delaktighet i revolten var Kim Dae-Jung, en redan då välkänd demokratiförkämpe. Efter starka internationella protester omvandlades dödsstraffet till fängelse. I själva verket blev händelserna i Gwangju en katalysator för demokratiseringen av Sydkorea.

När den processen verkat ut blev det istället den för blodbadet ansvarige diktatorn Chun Doo-hwan som 1997 dömdes till döden. Ironiskt nog blev han benådad på initiativ av just Kim Dae-Jung, som det året hade valts till president i det då demokratiska Sydkorea.

Med en hastig titt i Nationalencyklopedin hittar man händelserna på Himmelska fridens torg men inte det något tidigare upproret i Gwangju, som till sina dödliga konsekvenser var mer än hundra gånger allvarligare, proportionellt sett. Blodbadet på Cheju, som är ojämförbart i sammanhanget, förekommer heller inte.

NE återspeglar naturligtvis den bild av världen som vi har i våra välmående länder. Om vi tror att det är rena tillfälligheter som gör att vi bibringats just den bilden, så behöver vi nog analysera en vända till.

2012-03-14 onsdag
Nu rycker (S) fram i opinionsmätningarna. Den senaste, från United Minds/Aftonbladet, visar en ökning för (S) under en månad med 6,5 procentenheter och ger vänsterblocket en ledning med 3,2. ”Löfveneffekt” är medias subliminala och automatiska reaktion. Vad Löfven skulle ha gjort för märklig insats blir då nästa intressanta problem, för mannen har inte hunnit göra särskilt mycket på 45 dagar.

Media är en viktig aktör i det spel vi kallar demokrati, som går ut på att förmå väljare att låta sig styras av ytligheter, modeströmmar, image och annat sådant som PR-firmor och reklambyråer är bra på. Personligheter blir då mycket viktigare är politik. Vi har inte kommit lika långt in i dessa dimmor som USA, där majoritetens verkliga politiska krav, tydligt uttryckta i opinionsundersökningar, till stora delar hamnar helt utanför det demokratiska PR-spelet. Men vi har varit på väg i den riktningen särskilt under borgerligt styre.

Löfvens insats för opinionssiffrorna har säkerligen med förväntningar att göra, förväntningar på konkret politik enligt min gissning. Här har vi en man som utstrålar gammal välkänd socialdemokratisk anständighet, den som värnar de svenska företagen lika väl som den garanterar en medkännande välfärd för utsatta människor. En man som inte tycks anfäktad av den borgerliga defaitism som de så kallade förnyarna i hans parti misstog för modern strategi, och som de inte insåg gjorde socialdemokratin överflödig som politiskt parti.

För bara två månader sen demonstrerades denna självmordsstrategi i Dagens Nyheter av Stefan Stern, en gång i tiden stabschef under Mona Sahlin. Han beskrev där den narcissistiska tankevärlden hos en grupp stockholmska medelklassmänniskor, som mer eller mindre av en tillfällighet hade hamnat i det socialdemokratiska partiets ledning. I hans artikel såg man inte en skymt av den fortfarande anmärkningsvärt homogena verklighetsuppfattning som har vuxit fram i Sverige ur arbetarrörelse, folkbildning och genuin demokrati.

Raset för (S) sedan valet 2006 beror knappast på att människor radikalt ändrat uppfattning och börjat tänka i rakt motsatta banor. Mycket troligare är att gamla (S)-väljare straffat ett parti som svek sina fundamentala ideal och istället började låta som sina motståndare. Människor vill inte bli svikna, då slår man tillbaka. (Barack Obama erfar detsamma i USA, när hans enastående löften om ett helt annat samhälle nu pulveriserats till aska. Hans eventuella valseger till hösten lär hänga på om hans motståndare blir tillräckligt absurd.)

Stefan Löfven representerar med hela sin person den trygghet som vi är vana att förknippa med socialdemokratin. Jag tror inte minst att den 85-procentiga andel av Sveriges befolkning som bor utanför Stockholm känner sig ganska lugna med honom. Den dag han lämnar sitt uppdrag som ordförande kommer han inte att låta Bindefeld arrangera ett stort avskedskalas i huvudstaden. Så mycket kan vi vara säkra på, och den symboliska skillnaden säger oerhört mycket.

Så visst finns det säkert en Löfveneffekt, och den har att göra med den förväntan han sprider om en riktig, socialdemokratisk politik för att avlösa det nyliberala moras, materiellt och moraliskt, som borgarna har lyckats sänka ner landet i på drygt fem år.

2012-03-13 tisdag
Söndagens notering om Fukushima gick i kopia till Torbjörn Petersson, författaren av den refererade artikeln. Han påpekade att den intervjuade japanen, som jag ifrågasatte, hade varit rektor för universitetet i Fukushima. Han informerade också om att mycket höga doser på 100 mikrosievert per timme hade uppmätts på specifika platser. Ett svar till TP:

[...]
Det låter rimligt att det finns ansamlingar av nedfall som på specifika ställen ger mycket höga stråldoser (IAEA:s rapporter är inte så detaljerade; om du har någon bra länk så är jag mycket intresserad!). Den extrema dosen 100 µSv/h (= 880 mSv/år) är just samma som också punktvis är uppmätt i Sverige (utan att det dock lett till några åtgärder här).

Hela ytor av några hundra kvadratmeters storlek i landskapet där jag bor ger samma årsdos som den som i Japan har medfört beordrad utrymning (20 mSv/år). Mätningar som redovisas av IAEA visar att majoriteten av befolkningen i de sedermera utrymda områdena fick låga stråldoser under de tre månader de bodde kvar. 80 procent av befolkningen fick mindre än 2 mSv. Bara 1 promille fick mer än 15 mSv.

Den rapport där de svenska mätningarna redovisas är framtagen av Strålskyddsmyndighetens föregångare, och är alltså både auktoritativ och känd. Frågan man kan ställa sig är varför inga skyddsåtgärder vidtagits här, om man jämför med de drakoniska ingreppen i Japan vid samma strålnivåer.

Det sannolika svaret är att den politiska och psykologiska pressen när det gäller kärnkraft leder IAEA till att rekommendera rent extrema, för att inte säga absurda, säkerhetsnivåer. Samma tryck uppstår inte inför det som kallas naturlig strålning (men som har exakt samma effekter). Och som sagt, varken här i Bohuslän eller i Ramsar i Iran (upp till 260 mSv/år) har det mig veterligt rapporterats några förhöjda frekvenser av cancer eller andra sjukdomar.

Om jag minns rätt så var det du som skrev artikeln i DN 10/3, där ni mätte upp motsvarande 140 mSv/år på en plats två kilometer från själva kraftverket. Det är väl antagligen en representativ snittsiffra för de mest kontaminerade områdena närmast verket (en Ramsar-bo skulle riskera abstinenssymtom där).

Jag håller med om att DN inför årsdagen hade en rimligare disposition av rapporteringen än tidigare. Först, och prioriterat, kom dina texter (9/3) om de allvarliga konsekvenserna av själva tsunamin, med de 20 000 döda och den enorma förstörelsen. Därefter kom Fukushima (10 och 11/3) med sina noll döda. Kontrasten mot den massiva kärnkraftfixeringen direkt efter katastrofen var välgörande (den gången åtta sidor kärnkraft mot ungefär en om alla de döda).

Mannen du intervjuade må ha varit både rektor och kunnig, men det han säger om ärftliga skador är helt enkelt fel. Den frågan är fullkomligt okontroversiell bland forskare i ämnet, och saken har varit fastställd sedan mycket länge. Det var beklagligtvis atombomberna över Japan som gav det perfekta forskningsunderlaget för den slutsatsen.

Vad man fann var att foster lätt fick skador av strålningen, vilket var förväntat. Men några skador på generna som yttrade sig hos senare generationer förkom inte i någon omfattning som avvek från den bland obestrålade personer. Samma slutsats har den mest auktoritativa forskarstudien över effekterna av Tjernobylolyckan kommit fram till (UNSCEAR 2000). Vi rör oss helt enkelt med en renodlad myt, som har spridits så effektivt att den blivit till en ”sanning”. Och det är ingalunda den enda myten om kärnkraft och strålning.

Att människor har en psykologiskt betingad skräck för kärnkraft är något vi måste acceptera. Att det antagligen är mycket svårt att minska den skräcken med hjälp av rationella argument får vi troligen också finna oss i. Säkerligen kan vi inte hoppas att det har någon effekt ens om vi skulle lyckas övertyga om att en nedläggning av all kärnkraft skulle betyda en kraftig ökning av antalet döda i energiproduktionen.

Men en sak måste vi som ansvariga individer ändå avstå från att göra. Det är att med irrationella argument blåsa under den ogrundade skräcken. Helt enkelt därför att det strider mot elementär moral.

2012-03-11 söndag
På årsdagen av tsunamin i Japan väljer Dagens Nyheter att inte skriva om de 20 000 dödade och ännu fler hemlösa på grund av katastrofen, utan om den kärnkraftolycka som ännu inte krävt några dödsoffer, och knappast kommer att göra det. För texten svarar Torbjörn Petersson, och han skriver bland annat så här:

”Över 100 000 invånare dog omedelbart av explosionen och värmen av USA:s bomb över Hiroshima. Lika många beräknas efteråt ha dött av strålningen. I Fukushima har utsläppen av radioaktivitet i atmosfären beräknats till mellan 20 och 60 gånger så stora som efter atombomben 1945.”

En Google-sökning på två minuter skulle korrigerat påståendet om strålningsdöden. På nätet hittar man snabbt ett auktoritativt forskningsorgan som specialiserat sig på att följa upp effekterna av atombombsexplosionerna över Japan - Radiation Effects Research Foundation - som drivs i samarbete mellan Japan och USA och som regelbundet rapporterar resultaten av sina uppföljningar.

Från Hiroshima och Nagasaki sammanlagt har forskarna identifierat närmare 87 000 överlevande som har utsatts för strålning vid själva bombexplosionerna. Av dessa hade (1997) drygt 41 000 avlidit. “We estimate that about 440 (5%) of the solid cancer deaths and 250 (0.8%) of the noncancer deaths were associated with the radiation exposure.” (Länk) “Journalistsanningen” är alltså fel med ungefär en faktor 200.

Den andra suggestionen, den om utsläppen till luft, skulle varit infam om den gjort anspråk på att ha kunskap som bas. Om relativt få av de överlevande atombombsoffren sedermera har dött av effekter orsakade av den direkta strålningen från bomben, så är det ännu färre (antagligen ingen) som har dött av radioaktiva utsläpp till luften.

Inte heller efter Fukushima kommer något identifierbart antal människor att dö av de utsläpp som skett. De radioaktiva partiklarna har lagt sig på marken och på byggnader, och de stråldoser som uppmäts i den förbjudna zonen är inte högre än vad man kan finna naturligt på många platser i världen, t.ex. på olika ställen i det landskap där jag bor (se sidan 9 i denna länk till IAEA:s hemsida). Vi har alltså radioaktiv strålning från uranhaltig granit här i Bohuslän som kan ge enskilda stråldoser flera gånger högre än runt Fukushima, kanske på klippor där människor solar sig på sommaren. Men vi har inte mer cancer här än på andra ställen i landet (vad jag känner till).

Petersson bygger sin artikel på en intervju med en man som, liksom han själv, inte förefaller ha någon speciell insikt i själva ämnet. Stilriktigt får den intervjuade japanen avsluta med den lika klassiska som grundlösa myten att framtida generationer kommer att drabbas av genetiska skador på grund av Fukushimaolyckan. Den myten har också grundligt torpederats av forskningen efter Hiroshima och Nagasaki redan för flera decennier sedan.

En journalist kan väl förväntas någon gång beskriva vad människor tror om saker och ting, även om det är aldrig så fel. Men varför är all journalistik om kärnkraft, med minimala undantag, så konsekvent ointresserad av verkligheten och så ogenerad i sitt spridande av myter? Varför inte en enda gång ägna ett uppslag åt fakta, där t.ex. ett par professorer i reaktorteknik och strålningsbiologi får tala om hur det faktiskt ligger till?

2012-03-10 lördag
I morgon har ett år gått sedan den väldiga tsunamin drabbade Japan. Närmare 20 000 människor miste livet och den materiella förödelsen blev oerhörd. När DN uppmärksammar årsdagen så sker det med en viss tillnyktring när det gäller bedömningen av skadorna. Alltså redovisade man först den verkliga katastrofen i gårdagens artiklar, nämligen själva tsunamin och dess konsekvenser. Därmed sparade man till dagens utgåva pseudokatastrofen i Fukushima Daiichi, den som ännu inte krävt ett enda dödsoffer men som tidigare helt överskuggat allt annat i rapporteringen.

För tre månader sedan, närmare bestämt den 16 december förra året, uppnåddes ett avgörande mål för arbetet i kärnkraftverket. Händelsen var så viktig att den inte rapporterades i något av våra vanliga medier –  den var nämligen av ”fel” slag. Den dagen kunde samtliga reaktorer förklaras försatta i ”kall avställning”, vilket betyder att temperaturen i reaktorerna är under 100^o C och alla utsläpp under kontroll. Riskerna för ytterligare påverkan på omgivningen var alltså eliminerade.

Dagens DN-artikel innehåller heller ingen information om kall avställning. Nu handlar det istället om alla problem som saneringen kommer att medföra, och hur många år det kommer att ta. DN:s utsända hade fått tillstånd att köra in i den förbjudna zonen, en radie av två mil runt kraftverket. På en väg bara två kilometer från reaktorerna ”tickar dosimetern över 16 mikrosievert per timme” konstaterar man, utan att redovisa vad det innebär.

Med en handräknare finner vi snabbt att journalisternas dos skulle motsvara 140 mSv/år. Hur mycket är det? Ja, i förhållande till IAEA:s extremt restriktiva normer, som bygger på den orimliga LNT-principen, så är det mycket. Men i förhållande till de uppemot 260 mSv/år som befolkningen i Ramsar, Iran har varit utsatt för sedan antiken, utan dokumenterade skador, är det inte alarmerande. Doser på ända upp till 900 mSv/år har uppmätts i Bohuslän på enskilda punkter, utan att några förbjudna zoner eller utrymningar ens diskuterats.

I den förbjudna zonen är det inte tillåtet att vistas utan tillstånd. Men den radioaktiva markbeläggningen är inte högre där än i vissa områden längre bort, i riktning nordväst om kraftverket. Om DN:s uppgifter är korrekta så är evakuering från denna större zon rekommenderad men numera frivillig. Sanering genom att tvätta bort beläggning och forsla bort jordskikt pågår i det kontaminerade området.

I själva kärnkraftverket arbetar varje dag 3 000 personer (farligare än så är det alltså inte). Anledningen till det stora antalet arbetare är att stråldoserna för var och en skall kunna hållas på de extremt låga nivåer som IAEA rekommenderar genom att den dagliga arbetstiden hålls nere till ungefär halvtid.

”Ingen kan bo i zonen på många år” lyder en rubrik. ”Ingen får” hade varit korrektare. Om riskerna med radioaktiv strålning hade bedömts på samma sätt som hundratals vardagliga risker vi utsätter oss för utan att ens reflektera, så hade det inte varit anmärkningsvärt farligt att återbefolka det mesta av den förbjudna zonen, nu när den akuta risken för ytterligare utsläpp är eliminerad. Allt hänger på att radioaktiv strålning - med ett märkligt undantag för naturlig radioaktiv strålning - har en explosiv och obegriplig psykologisk laddning.

2012-03-09 fredag
"Ändamålet helgar medlen" tolkade Björn Wiman att jag menade i mitt mail i måndags om medias hantering av Ryssland och Putin, och hamnade därmed lite vid sidan av huvudfrågan. Vad jag skrev om var hur vi skall förstå utvecklingen i Ryssland efter en av de värsta sociala katastroferna som inträffat i ett industrialiserat land. Vi kan, som våra medier, blunda för hela den fasansfulla bakgrunden och i stället ägna oss åt att nagelfara den enda person som lyckats göra något åt eländet. Det verkliga syftet med det är öppet för spekulation. Kort svar till BW:

Det handlar i första hand om politiserad nyhetsförmedling! Nedtystandet av den förödelse och massdöd som kapitalismen orsakade i Ryssland är en skandal för våra medier. Av den följer också att vi tycks (eller låtsas?) oförstående inför detta att ryssarna röstar på Putin med så stor majoritet. Den bristande insikten är också beklaglig för våra medier.

Huruvida ändamålet helgar medlen är en fråga där mina eventuella värderingar är ointressanta, den avgör bara  ryssarna själva (vilket de tycks ha gjort i valet). Det som åligger oss när vi skriver om Ryssland och Putin är att inhämta så välgrundad kunskap som möjligt, och där brister uppenbarligen DN. Det var min huvudpoäng.

Masha Gessens långa text i DN Världen handlar om politiska mord på journalister och politiker i Ryssland. Även om hon har politiska avsikter och är lite konspirativ så tycks hon ha ambitionen att bygga på fakta, vilket gör artikeln välmotiverad. Det medgav jag, och förde in Honduras för att påminna om en politisering av nyheter i exakt samma fråga som hanteras diametralt annorlunda (den att journalistmord i en tjugo gånger större skala mystiskt ”försvinner” ur vårt nyhetsflöde). Tråden var alltså politiska nyheter.

2012-03-08 torsdag
Internationella kvinnodagen dominerar dagens hela upplägg av DN, med många artiklar från olika kvinnovinklar. En ofrånkomlig reflektion är att samhällsbevarande krafter ständigt får se framtiden skapas av progressiva rörelser, och sedan tvingas följa efter. Och hur en borgerlig tidning måste manövrera för att kamouflera den verkligheten.

I en faktaruta skriver DN: ”Under den internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 instiftades en dag till stöd för kvinnlig rösträtt…”. Nu var det inte någon allmän konferens utan ett möte anordnat av den socialistiska Andra internationalen, och förslaget till kvinnodag kom från den kända socialisten Clara Zetkin. Ingen speciell dag fastställdes, men flera länder firade dagen i mars. Redan dessförinnan hade det Amerikanska socialistpartiet 1909 instiftat en nationell kvinnodag, som firades fram till 1913.

Den speciella dagen, 8 mars, härrör från Ryssland. Sista söndagen i februari 1917 strejkade kvinnorna för ”bröd och fred” vilket kom att bli startskottet för februarirevolutionen 1917. Fyra dagar senare avsattes tsaren och en provisorisk regering tillsattes som kom att ge kvinnor rösträtt. Söndagen inträffade den 23 februari enligt den julianska kalendern, vilket är den 8 mars i den gregorianska kalendern.

Efter oktoberrevolutionen övertalade Alexandra Kollontaj Lenin att göra dagen till en allmän helgdag i hela Sovjetunionen. Detta instiftades delvis, och internationella kvinnodagen 8:e mars firades allmänt i Sovjetunionen. (Officiellt blev den helgdag först 1965.)

Efter andra världskriget började världen i övrigt bli mogen att uppmärksamma kvinnors rättigheter, men det dröjde till 1978 innan en FN-resolution kunde antas som rekommenderar firande av en särskild kvinnodag. Sedan 1978 finns 8:e mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar.

Förvisso drabbas all utveckling av motgångar och reträtter, men huvudriktningen framåt är sällan någon svårighet alls att upptäcka. Och den vägen kommer mänskligheten förr eller senare att följa (så länge inte någon större backlash leder till artens utplåning, vill säga). Nästa steg för kvinnorna är givetvis att en särskild högtidsdag skall bli helt överflödig.

2012-03-07 onsdag
Moral är inte en självständig kvalitet i borgerlig politik. Den som vill omhulda sitt samvete gör det i en privat sfär, främst gentemot sina närmaste. När det gäller utomstående kan det ske i form av välgörenhet. Men i politiken gäller enbart intressen, i första hand privata, sedan den egna gruppens och så småningom nationens.

Dagens stora nyhet om vapensamarbete med Saudiarabien visar intressenas totala dominans över moralen. Den visar också att socialdemokratisk politik i vissa delar har haft borgerliga inslag, varav ett exempel är det avtal den dåvarande regeringen ingick med diktaturen vid Persiska viken 2005. Men den konsekvent intresseinriktade politiken är den rent borgerliga.

I relationerna med diktaturer följer Sverige därför det scenario som ritats upp av USA. Diktatorer som lyder order från väst stöds så länge det går. Brott mot humanitära lagar och mänskliga rättigheter har ingen betydelse, lydnad är allt som krävs. Exemplen är legio. En slaktare som Suharto kunde mörda närmare en miljon fattiga bönder i sitt land utan att möta några protester alls i västliga borgerliga kretsar. (Att fortsätta uppräkningen skulle bara bli vämjeligt…)

När diktatorerna efter folkliga uppror störtas från makten, då - men först då - intygar vi vår stora kärlek till demokratin, den kärlek vi alltid månat om så varmt. När sedan militären eller andra starka krafter tar över härskandet och återställer det mesta av det forna systemet, så tappar vi intresset igen och tystnar (jfr Egypten och Tunisien, som färska exempel).

Saudiarabien har varit en lydig diktatur som har insett värdet av att underordna sig USA:s intressen och förse världen med olja. Att det har handlat om en fullfjädrad diktatur och världens mest fundamentalistiskt religiösa land, med extrema tolkningar av sharialagarna, har vi tagit med lätt hand. Befolkningen har ju hållit sig lugn. Om den saken skulle bero på att varje uns av opposition är fysiskt otänkbar behöver vi ju inte forska för djupt i.

Följaktligen har svenska företag fått tillstånd av svenska politiker att leverera krigsmateriel till diktaturen. Och nu visar det sig att ärendet på något sätt utvecklats till ett mera långtgående samarbete än vad någon kände till. För Sveriges Radio, som knäckte nyheten, blev det en stor affär hela dagen igår. Övriga media ligger något lägre (för så yttrar sig ju den avundsjuka konkurrensen i den branschen).

Men att affären alls har blivit något att skriva om, efter alla åren av underdånigt svenskt vapensamarbete med diktaturen, beror uteslutande på den arabiska våren. Utan den hade intresset från våra borgerliga media (dit SR får räknas) varit lika obefintligt som i de flesta liknande fall genom alla tider.

2012-03-06 tisdag
Siffrorna efter ryska valet redovisas idag. Putins resultat på 64 procent förutsätts allmänt vara uppblåst av fusk. Men hur ser det ut i övrigt? Den näst största väljargruppen, 17 procent, ville uppenbarligen ha en återgång till det gamla kommunistiska förtryckarsamhället. 6 procent röstade på en ultranationalist som av många betraktas som en ren knäppskalle.

Återstår alltså 13 procent som utgör någon sorts normal, antagligen borgerlig opposition. Även om siffran justerad för fusk skulle vara betydligt större, så är den med politiska mått försumbar. Det som valet framför allt annat visar med full tydlighet är vilken tragedi den kapitalistiska revolutionen i Ryssland innebar. Trots att två decennier har gått och de värsta konsekvenserna är övervunna, trots att kapitalismens glassigare sidor breder ut sig i medelklassens Moskva och Petersburg, så glömmer majoriteten inte den katastrof som dödade miljoner människor.

Det är bara i det borgerliga väst som vi låtsas okunniga och inte vill begripa vad ett socialt sammanbrott betyder. Vi rör oss med fördel i den lilla medelklass som hittills tjänat på återgången till en tredjevärldenekonomi som 90-talet innebar, och som landet under Putin bara långsamt har lyckats resa sig ur. Vår okunnighet är frivilligt och politiskt vald, och det skäms vi inte för. Skamlöshet är vår borgerliga arvedel.

2012-03-05 måndag
Dagens Nyheter har gjort Ryssland till favoritämne, vilket i dessa valtider får ämnet att svälla över alla bräddar. Syftet tycks vara att återskapa stämningarna från det kalla kriget då Sovjet var idealfienden på vilken alla möjliga andra besvärligheter kunde avledas. Nu är Putin den stora skurken, givetvis. Om det är för att han förhindrade landets totala sammanbrott är frågan. Skall DN:s vinklingar tolkas med någon gnutta logik så verkar det som om tidningen helst hade sett att Ryssland hade gått under i den totala förvirring som den kapitalistiska chockterapin hade försatt landet i. Några rader (här minimalt redigerade) till Björn Wiman, som också deltagit i DN:s månghövdade kör:

Under det sedvanliga tevesända samtalet med årets nobelpristagare 2010 kom diskussionen in på utvecklingen efter Berlinmurens fall. De två ryskfödda fysikpristagarna försökte presentera en del fakta när övriga i panelen retoriskt ordade om demokrati och frihet. Så när Vargas Llosa aningslöst tyckte att det ju hade blivit så bra allting i Östeuropa så väste Andre Geim öppet föraktfullt: ”Du har inte levt i Ryssland!”.

Mellan tre och fyra miljoner människor beräknas ha dött som en direkt följd av den kapitalistiska revolutionen i Ryssland under 90-talet, alltså ungefär lika många som Stalin tog livet av med sin kollektivisering av jordbruket på 30-talet. Medellivslängden föll därför dramatiskt.

Ingenting i detta är märkligt när man får veta att halva Rysslands industrikapacitet utplånades över en natt. Miljoner och åter miljoner förlorade sin försörjning. Det fanns en huvudansvarig för hela processen, Boris Jeltsin, och vid sidan av honom flera kommunistiska apparatjik som bokstavligen tilläts stjäla landets rikedomar, varav mycket försvann utomlands. Jeltsins dödsbringande prestation är alltså fullkomligt jämförbar med Stalins jordbrukskollektivisering, om än spegelvänd rent politiskt. Det har krävts en fulländat indoktrinerande utbildning av västliga intellektuella för att dölja den verkligheten.

Vad Putin gjorde var att ta tillbaka en del av stöldgodset och återupprätta en åtminstone elementär ordning, så att folk slutade dö i förtid och så att de kunde få sina löner som uteblivit i månader eller år. Detta enkla förhållande är huvudorsaken till att Putin vinner val med stor marginal. Majoriteten minns ännu 90-talet och föredrar helt enkelt att överleva och få lönen utbetald framför att göda ännu fler miljardärer.

Självklart är det ingen tebjudning att ta tillbaka stöldgods från mäktiga oligarker, som inte bara har stöd av den nya medelklass i Ryssland som får sina smulor från de rikes bord, utan också av liberaler i väst som inte anser att några miljoner döda av vanligt folk är något att bry sig om, i varje fall inte om den heliga äganderätten (för miljardärer) står på spel.

Operationen har krävt en råbarkad sälle som Putin, en realist som inte hämmas av idealistiska föreställningar. Men för att döma honom måste vi kunna visa att det hade funnits andra metoder som hade kunnat rädda Ryssland från den totala kollaps som redan inletts och som ingen såg slutet på. Vår typ av kapitalism var inte bara verkningslös i det avseendet, den var själva orsaken till sammanbrottet.

När Ryssland kommer allt mer på fötter igen, och folk börjar glömma 90-talet, då är Putins saga givetvis all. Om vi i väst innan dess inte har alienerat Ryssland fullständigt kan vi kanske hoppas på en gynnsam demokratisk utveckling i landet.

Att döma av Masha Gessens långa utläggning i DN Världen senast är orättfärdigt dödande medialt intressant bara om det sker i mera begränsad omfattning och om det, som i det här fallet, kan användas för att stoppa Putins politik inriktad på miljonerna av vanliga ryssar, framför omtanke om medelklassen. Men annars är det givetvis helt rätt att uppmärksamma mord, inte minst mord på journalister, men det är just det som inte sker i våra medier. Utom när det gäller mord som uppfyller mycket speciella kriterier.

Sedan den demokratiskt valde presidenten i Honduras med USA:s godkännande störtades 2009 har 17 journalister mördats i det lilla landet (vilket proportionellt skulle motsvara 330 journalistmord i Ryssland), många av politiska skäl. Den kanske senaste är 38-åriga Luz Marina Paz, som bland annat hade varit kritisk till statskuppen 2009. Hon sköts ihjäl på väg till sitt arbete i december förra året. Jag skriver ”kanske senaste” eftersom vi sällan får ens notiser i våra tidningar om dessa ständiga mord i USA:s lydstater.

När man sitter där i Madammens sköte, funderar man aldrig på vilken kugge i en rent politisk nyhetsapparat man utgör? Och hur pinsamt det strider mot journalistikens högstämda ideal om opartiskhet och saklighet i nyhetsförmedlingen?

2012-03-03 lördag
När världen ännu genomlider följderna av den globala finanskraschen kunde man ha väntat att de ideologiska demagogerna bakom katastrofen diskret skulle dragit sig tillbaka. Många har gjort det, och begrundat sina naiva föreställningar, men inte Johan Norberg, som framhärdar i att leva i en annan värld än den verkliga. Idag bereds han utrymme för att demonstrera sin aningslöshet på DN Debatt.

Han börjar med att hylla ”reformer och globalisering”, som han utan belägg ger äran av välståndsökningen det senaste decenniet. ”500 miljoner människor lyftes ut extrem fattigdom” skriver han, men ”glömmer” att jordens befolkning under samma tid har ökat med 700 miljoner, och att fattigdomen i absoluta tal har ökat.

”Aldrig tidigare har så många människor fått det så mycket bättre” påpekar han, utan att inse att det omvända förhållandet hade varit extremt anmärkningsvärt. Vad som aldrig tidigare har utvecklats med sådan hastighet som nu är tekniken, i mängder av tillämpningar. Den i sin tur har skapat en exponentiellt ökande förmåga att producera nyttigheter av olika slag. Verkligt chockerande hade varit om resultatet av denna väldiga produktionsökning hade fördelats ännu mer ojämnt än idag (vilket i och för sig hade varit en prestation). I den riktiga verkligheten hade mänskligheten enkelt kunnat fördela det gigantiska överflödet så att all svält och all fattigdom hade utplånats.

Efter denna inledning följer Norbergs försvar, trots allt, för de nyliberala idéerna. Visserligen sargar de förödande kriserna ”västvärldens ekonomier svårt, kastar ut människor i massarbetslöshet och resulterar i många svåra år av skuldsanering”. Men naturligtvis måste offentliga institutioners skuld först och främst framhållas (typ Fannie & Freddie). Sedan kan dock ”varje vän av marknader” medge att ”även privata finansaktörer gjorde groteska felbedömningar”.

För att gå direkt på Norbergs huvudförslag till lösning så är det att stater inte skall garantera finansföretagens förluster. De misslyckade företagen skall istället tvingas gå i konkurs. Det enda som kan sägas är att detta exemplifierar fundamentalistiska nyliberalers totala verklighetsflykt. Så länge privata aktörer skall svara för ekonomiernas finansverksamhet så är statliga garantier ofrånkomliga. Allt annat leder till härdsmälta.

Hela finanskraschen är en utomordentlig illustration till problematiken. Allt startade med att Bushadministrationen vägrade stötta det krisande Lehman Brothers, som tvingades i konkurs. Denna enda lilla snödriva drog igång hela lavinen, som sedan spred sig över hela världen och inte gjorde halt förrän i princip vid Kinas gräns. Omedelbart stod det klart att ytterliga bankkonkurser inte var tänkbara, och stater över hela världen ställde upp med skattepengar i ofattbara mängder.

Naturligtvis skall Norberg försöka påvisa att offentlig styrning inte är en lösning på problemen, utan att regleringarna i stället kan bidra till mera defekter. Så när banker till exempel ”köpte mängder av sydeuropiska statsobligationer” så var det staternas fel genom deras ”påtryckningar och regleringar”. Ingen tog alltså reda på om låntagarna hade de elementäraste förutsättningar för att klara sina lån. För bankernas beslutsfattare är det fullt rationellt, eftersom det inte spelar någon roll. Staten ställer upp som dadda när det kniper. Och det är tyvärr oundvikligt i just en kapitalistisk ekonomi.

Ett faktum som demonstrerats bortom all diskussion under den senaste finanskraschen är marknadskrafternas totala oförmåga till självreglering, alldeles särskilt i finansverksamhet. Möjligheten att tjäna pengar på pengar har gjort huvuddelen av världens ekonomier till enorma hasardspel. Utan statliga garantier som tar hand om de oundvikliga förlusterna skulle hela casinot rasa ihop. Men det finns lösningar för dem som inte är slavar under modet.

En gång i tiden hade vi Bretton Woodssystemet, och det var mycket riktigt en period utan finanskriser, och med en hel del andra fördelar. Enda problemet är att ”the owners of the world” inte hade så stora vinster att hämta under den perioden. Och det är givetvis avgörande i en värld där den verkliga makten inte bär sitt svärd förgäves.

2012-03-01 torsdag
Det måste löna sig att vara rik, skrev Red Top en gång i tiden. Att det lönar sig snuskigt bra att låta gamlingar gå med kissdroppande blöjor är ett som är säkert. I en minimal notis meddelar DN (29/2) att två delägare i riskkapitalbolaget KKR, ett företag som i sin tur är delägare i Carema, beviljat sig en utdelning på vardera 620 miljoner kronor.

Eftersom de två herrarna tillsammans äger en fjärdedel av KKR borde den totala utdelningen i bolaget kunna vara närmare 5 miljarder kronor. Hur mycket av detta som är svenska skattepengar återstår väl att utreda. Kanske kan det vara ett lämpligt examensarbete för en elev vid Handelshögskolan, till exempel en som aspirerar på en karriär som taxichaufför.

Vi minns hur Percy Barneviks livstidspension på 900 miljoner en gång i tiden orsakade en våldsam folklig vrede, lägligt underblåst av media. Det var - observera - ett totalbelopp för hela återstoden av Barneviks liv. Och det gällde en man som under ett helt arbetsliv verkligen hade presterat ett industriellt storverk, inte en som bara snålat med blöjor.

De båda Carema-herrarnas utdelning gällde för ett enda år, och de kan med säkerhet säga som Zlatan i början av sin karriär, när kompisarna oroade sig för att han köpte upp alla pengarna: ”Lugn! Det kommer mera!”

Sossarna sägs ha problem med förbud mot vinst i välfärden eftersom man har ett kongressbeslut mot sådana förbud. Det visar hur manipulativ ”partidemokratin” kan vara. En förborgerligad klick av ”förnyare” har rimligen trumfat igenom det beslutet, i en grupp av ombud som heller inte är representativ för partiet.

Är det någon som tror att färre än 80 procent av svenska folket idag skulle vara emot vinst i välfärden, efter alla skandaler på löpande band? För säkerhets skull är det ingen som kommer på idén att beställa en sådan undersökning. Inget maktblock vill se det svaret i svart på vitt, för alla vet redan vad det blir.

2012-02-29 onsdag
Strindbergsfejden var en arketypisk konfrontation mellan framväxande folkliga krav på inflytande över samhällsutvecklingen, med en alltmer medveten arbetarklass som avantgarde, och ett motstånd mot samma förändringar, desperat uppbådat av en ännu självmedveten borgerlighet som inrymde i sig en anakronistisk överklass med feodala inslag.

Söker man substantiva argument på den borgerliga sidan så blir framgångarna små. Som ofta har den som vill bevara det bestående en i egna ögon enkel uppgift: det som vunnit under evolutionens lopp behöver inte bevisa sin förträfflighet, det bara finns där av naturlighet. Argument behövs inte.

Den stämning som ändå läcker ut i de borgerliga textmassorna i de två böckerna är sådant vi idag stöter ifrån oss. ”Germanska ideal”, ”nationell anda”, ”manlig dådkraft” och annat i samma stil. En författare skriver i tidstypisk aningslöshet: ”Se på England och Tyskland där den moderna andan skjutit så vackra skott i den nationella rörelsens hägn”. Bara fyra år senare sköt den andan helt andra och skarpare skott när de båda ländernas unga män leddes fram att slakta varandra i miljontal.

Att Första världskriget måste ses i ljuset av de allt skarpare sociala konflikterna påvisar Adam Hochschild i en nyutkommen bok, som recenserades av DN igår. Anledningarna till att oroligheterna i Centraleuropa efter skotten i Sarajevo utvecklade sig till ett världskrig var enligt Hochschild huvudsakligen två: dels trängdes på Europas territorium fem stater med imperieanspråk, och dels skälvde dessa stater ”av trycket från arbetarrörelser och kvinnorörelser som de styrande eliterna försökte stävja genom att avleda uppmärksamheten mot yttre fiender”.

Som vanligt lyckas aldrig desperata krigsaktioner i längden med sådana avsikter. Tvärtom följdes kriget av revolutioner och demokratiska omvälvningar. Dödandet av miljoner människor hade inte bara varit helt meningslöst, det hade skett i namn av en redan förlorad social kamp. Alltså dubbelt horribelt!

De progressiva rösterna under Strindbergsfejden gör allt detta klart i förväg. De talar så självklart för framtiden, för det kommande, medan reaktionen gömmer sin instinktiva ovilja mot förändringar under en oförmåga att avläsa verkligheten. En oförmåga som helt enkelt framstår som bristande tankeförmåga. När Heidenstam förutspår ”proletärfilosofins” sammanbrott i en tid av dynamisk industriell utveckling så verkar han rent ut dum.

”Strindberg har rätt!” skrev John Landquist i sitt första inlägg. Han avsåg då den rent litterära konflikt som de nyreaktionära 90-talisterna med Heidenstam, Levertin och Böök i spetsen hade dragit igång för att sätta Strindberg på plats, helst radera honom ur litteraturhistorien. Också på det slagfältet saknade den borgerliga sidan en realistisk verklighetssyn. Få vet idag alls vem Oscar Levertin var, lika många har väl läst något av Heidenstam, medan Strindberg (”en förlupen träl” enligt Heidenstam) fortfarande ständigt spelas på scener runt om i världen, och just i år på hart när varenda teaterscen i landet, för att hylla hans minne.

2012-02-27 måndag
Diskussionen om Ryssland och korruptionen har fler och viktigare aspekter än de vi tog upp i lördags. Efter förra valet till duman och inför det kommande presidentvalet ägnar sig våra media intensivt åt att kartlägga valfusk av olika slag. De olika teknikerna beskrivs, och man har kommit fram till att rena röstköp antagligen förekommit.

Och det är klart att den som delar ut 300 kronor till någon för att få en röst på rätt parti ägnar sig åt urtypen av valfusk. Men den som i många fullvärdiga demokratier delar ut 3 miljoner kronor för att en kandidat skall kunna köpa tevepropaganda som påverkar utgången av ett val kan å andra sidan mycket väl handla fullt lagligt.

Möjligheten för starka ekonomiska intressen att betala kandidater för att få en speciell politik genomförd är i många länder inte ens dold. En viktig faktor som vägde över presidentvalet i USA 2008 till Obamas fördel var att finansföretagen föredrog honom före McCain, och därför försåg hans propagandakassa med avgörande belopp. Och Obama var inte sen att leverera.

Först befriades finansföretagen från följderna av sina horribla och medvetna risktaganden genom att politikerna lät skattebetalarna ta hand om företagens förluster (däremot inte rädda de utblottade låntagarna från sina skulder) så att de ansvarigas bonusar snabbt skulle återta sina absurda nivåer. Något straffansvar för den kriminella ansvarslösheten bankerna och finansbolagen uppvisat var det inte tal om (”too big to jail!”). Obama gick sedan vidare och befordrade flera av de främsta huvudansvariga för finanskraschen till höga poster i sin administration.

Det är svårt att tänka sig en mera avancerad form av korruption än att företagen direkt kan köpa politiska beslut på hög nivå. I USA har den konservativt dominerade Högsta domstolen ytterligare jämnat vägen för den utvecklingen genom att förklara företagen som rättsobjekt av samma karaktär som fysiska personer. En följd av detta är att företagen har fått samma yttrandefrihet som enskilda personer, och följaktligen kan köpa politiker direkt på öppna marknaden, utan att som tidigare behöva gå omvägar av olika slag.

Till och med hos oss, i landet som ligger högt i antikorruptionsligan, kan moderaterna under full sekretess ta emot stora bidrag från olika penningstarka särintressen (ursprungligen våra pengar), och väljarna får alltså inte ens veta vilka det är. Om vår regering fattar lika korrumperade beslut som Obama har kunnat göra är alltså någonting som varken media eller enskilda medborgare ens kan kontrollera.

Visserligen är hyckleriet någonting som är djupt inarbetat i politisk agitation, men slår inte detta med korruptionen ändå alla tänkbara rekord?

2012-02-26 söndag
Halvvägs genom omläsningen av Strindbergsfejdens tusen sidor blir det politiska elementet tydligare än jag mindes det från första läsningen för 40 år sedan. 1910-talets liberala och konservativa borgerliga press, som med våra dagars mått var sant borgerlig, när den inte var rent reaktionär, var massivt kritisk mot Strindbergs utfall i debatten, och tonade mestadels ner hans litterära betydelse. Arbetarpressen å sin sida översåg med Strindbergs förlöpningar och lyfte upp hans roll som landets störste författare och tillika förkämpe för arbetarna och det enkla folket.

Parentetiskt kan man konstatera att någon Strindbergsfejd inte hade kunnat komma till stånd idag, därtill saknas numera den ena halvan av tidningsvärlden. Visserligen var borgerliga tidningar i klar dominans redan då, men ännu i början av nittonhundratalet fanns en livaktig arbetarpress, med tidningar i alla storstäder liksom runtom i landet. I Stockholm hade Strindberg Afton-Tidningen och Social-Demokraten som sina organ.

I Göteborg fanns Ny Tid och i Malmö Arbetet. I debatten deltog också bl.a. Arbetarbladet och Nya Samhället, liksom de politiska tidskrifterna Brand, Fram och Stormklockan. Epoken hade också råd med en humorpress i form av Figaro, Puck, Strix och Söndags-Nisse, som mestadels riktade sina vassa pilar mot de borgerliga angreppen.

Som så ofta när man läser om politiska förhållanden i svunnen tid slås man av hur obsolet all konservatism med nödvändighet blir. Och man påminns om det gamla talesättet att en konservativ är en person som till varje pris vill bevara det som tidigare generationers konservativa kämpade med sina liv för att förhindra.

Huvudkombattanterna på den Strindbergsfientliga sidan var Fredrik Böök och Sven Hedin, med understöd av bl.a. professor Rudolf Kjellén. Naturligtvis var det inte en ren slump att så extrema nationalister och högermän som Böök och Hedin kom att bli uttalade och ångerfria nazistsympatisörer, eller att Kjellén var mannen som kom på begreppen nationalsocialism och livsrum tio år före tyskarna. (Var Kjellén skulle haft sina sympatier under 30-talet fick ingen veta, eftersom han gick bort 1922.)

Strindbergs litterära måltavla nummer ett var Verner von Heidenstam, vars försvar till en början sköttes främst av Böök (och de borgerliga ledarskribenterna), och som först i slutskedet gjorde egen entré, med blandat resultat. Bland hans biografer förekommer uppfattningen att Strindbergsfejden slutligt knäckte Heidenstams litterära självförtroende.

Som uttalad högerman i alla väsentliga avseenden föraktade Heidenstam ”proletärfilosofin”, vars sammanbrott han förväntade. Istället såg han fram emot ”den store byggherren” som skulle bygga upp i stället för att som proletärerna riva ner – ”och hell, hell honom, när han kommer!” Ordvalet låg otvivelaktigt i tiden, men några sympatier för nazismen finns därför inte belagda. Visserligen kom Rudolf Hess på besök till Övralid 1935, men det lär inte ha skett på Heidenstams initiativ. Dessutom hade den demenssjukdom som sedermera ändade hans liv redan då debuterat.

(Fortsättning lär följa…)

2012-02-25 lördag
Ibland, men inte så ofta, får man anledning att reflektera över Saussures tes att ingen verklighet finns utanför språket, denna annars helt bisarra idé som postmodernismen gjort till sin. DN har idag ett Rysslandsnummer där Ingmar Nevéus har en längre artikel, och där han bl.a. skriver:

Korruptionen är ett hinder för Rysslands ekonomiska utveckling och en plåga för vanliga ryssar som tvingas betala för sjukvård, förskola och annat som egentligen är gratis. Många har nu kommit till åsikten att inte bara småbyråkrater är korrupta, utan hela samhällsstrukturen är rutten, ända upp i toppen.

Om vi nu betraktar exakt samma verklighet, den att människor tvingas betala för att få en anständig sjukvård och förskola, och då inte bara betala mindre mutor utan hela kostnaderna, då kan verkligheten (som i t.ex. USA) med språkets hjälp i en vink förvandlas från en rutten samhällsstruktur till framgångsrik och hedervärd företagsverksamhet. Nevéus fortsätter:

Och faktum är att många av de före detta KGB-män som upphöjts under Putin har blivit ofantligt rika.

Att bli rik på att ta mutor för att tillhandahålla sjukvård och utbildning är självfallet djupt omoraliskt, medan rikedom som uppstår hos den som tar bra betalt för att affärsmässigt tillhandahålla sjukvård och utbildning är en högst hedervärd och beundrad samhällsdygd (låt vara en aning ifrågasatt hos oss just för tillfället).

Skillnaden mellan rutten korruption och föredömlig affärsverksamhet är alltså obefintlig i huvudsaken, att tjäna pengar, och ligger bara i språket och i formell juridik. Den ena formen är definierad som olaglig och omoralisk, medan den andra är definierad som motsatsen. Vilken av de båda begreppen som borde låna mest av den andra, när vi försöker göra en etisk värdering av de två, är en intressant fråga. Det verkligt intressanta är dock att frågan överhuvudtaget aldrig ställs.

2012-02-24 fredag
Noteringen om den andra av Bengt Ohlssons märkliga artiklar om kulturvänstern puffade jag för i kommentarsfältet till artikeln, och upptäcker att det kom en betecknande reaktion, som i sin helhet löd:

Lars Schaff, har du examen i misstolkning? Kritiken BO, med stort berättigande framför handlar om just den självpåtagna moraliska ensamrätt ni till vänster har tagit på er där ni plockar billiga och ohederliga poäng genom att utmåla meningsmotståndare som monster och att det är en självklarhet att endast er filosofi har som målsättning att förbättra situationen för flertalet människor. Att man bör vara försiktig när man lyssnar till människor med den retoriken torde vara en självklarhet.

Talet om "monster" är möjligen ett utslag av latent dåligt samvete, som lyser igenom i många av högerkommentarerna. Att inte vilja läsa det som faktiskt står skrivet är en annan ovana i den antiintellektuella traditionen. Om något inte stämmer med idealbilden så gäller det att blunda och vissla, och tro sig ha läst det man ville ha läst. Ohlssons text kan i det aktuella avsnittet nämligen inte missförstås, om man tillämpar elementära svenska språkregler. Han skriver de facto så här:

Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?

Ha med det här i bakhuvudet nästa gång ni läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film: var lite vaksam på alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet, som om ni förutsätts dela dem.

Alltför mycket samförstånd är helt enkelt inte bra. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är ett hot mot demokratin. Men det skapar definitivt ett tråkigare kulturliv...

Om detta skrev jag i kommentarsfältet: "BO menar uppenbarligen att ökande klyftor, oanständigt gynnande av välbeställda och arbetstvång för cancersjuka är normala politiska mål. Han manar nämligen till vaksamhet när åsikter som motsäger detta ”pytsas ut som en självklarhet”. Samförstånd om sådan elementär rättfärdighet ”är helt enkelt inte bra”, och närapå ”ett hot mot demokratin”. När BO nu traskar tillbaka till nöjessidan och sina originella krönikor så kan han ta med sig en bok om moralisk universalism från DN:s bibliotek."
 
2012-02-22 onsdag
I vår familjs vänkrets finns en mörkhyad, muslimsk kvinna (f.ö. mor till en välkänd svensk idrottsman), energisk, generös och positiv. Utan att vara bokstavstroende följer hon huvudreglerna för sin religion. Alltså bjuder hon på lammkotletter i stället för griskött (ett suveränt byte) och man slipper det evinnerliga sura vinet, som det alltid är lika känsligt att försöka slingra sig ifrån på svenska bjudningar. Som sekulär naturvetare kan man tycka synd om människor som av religiösa skäl känner sig tvingade att följa tvåtusen år gamla påbud, som t.ex. fastan. Men i nästa andetag får man ju medge att fastan i våra övergödda samhällen kan ha råkat bli högst välmotiverad och förnuftig.

Den här formidabla kvinnan tar inget jobb från någon annan, tvärtom skapar hon med sin obändiga energi arbetstillfällen för andra. Hon stör inte en levande själ med sin livsstil, men bidrar med sin skatt till att kommunen kan ta hand om svenskar som blivit utslitna under ett långt och hårt arbetsliv. Men enligt sådana figurer som Ekelund i gårdagens DN är hon likafullt en del av det problem som vänstern måste lära sig tala om, ett tydligen väldigt avgörande problem.

Man måste vara endera djupt ingrodd i ett ytligt borgerligt tänkande, eller en avsiktligt populistisk demagog med politiska ärenden, för att på Ekelunds sätt göra symtomen till orsak. Som vi skrev igår kan ingenting vara mera uppenbart än att invandring och främlingsfientlighet tjänar som avledning från de verkliga problem som vanliga människor upplever. Ett av många belägg är att samma mekanismer har samma funktioner överallt i världen. Ytterligt få människor är direkt och personligen berörda negativt av invandringen; de flesta har byggt upp en egen föreställning av den som ett hot (Ekelund måste nämna mordet på Theo van Gogh två gånger för att skapa rätt hotkänsla.)

Om utsatta människors verkliga problem kunde elimineras genom att det ekonomiska systemet inriktades på den uppgiften, så skulle alla skenbara problem försvinna av sig själv. Vi behöver ställa oss några enkla frågor: Vilka mäktiga krafter har intresse av att detta system inte ändras i någon sorts demokratisk riktning, där lösningen av människors verkliga behov skulle bli det centrala målet? Kan det följaktligen finnas intressen som tjänar på att människor kastar skulden på invandrare? Sådana frågor kan säkert en del grundskoleelever besvara instinktivt, det vill säga innan de har hamnat alltför djupt i den välutbildade okunnighet som vårt skolsystem sedan tillhandahåller när det gäller frågor om ekonomisk makt.

Hitler var före kriget en aktad man som hyllades i väst, bl.a. för att ha fått bukt med "vänsterextremisterna". Nazismens råa rasism, som demonstrerats helt öppet och inte var någon hemlighet, störde inte nämnvärt ledarna i väst. Hitler hade USA:s och Storbritanniens uppskattning ända fram till dagen för krigsutbrottet. Sådant tål att tänka på.

2012-02-21 tisdag
En något disparat debatt om "vänstern" har pågått en tid i DN. Mycket av substansen i debatten har bestått i att egna, ofta outsagda, definitioner av "vänstern" har konfronterats mot utvalda samhällsfenomen. Med förbluffande samstämmighet har i stort sett alla i debatten bortsett från att "vänstern" idag kan betyda nästan precis vad som helst, från postmodernt kunskapsförnekande till dess raka motsats, upplysningsidealet, och allt däremellan. Med en så flyktig grund blir argumenteringen med nödvändighet godtycklig.

Dagens bidrag, av en Fredrik Ekelund, är om inte läsvärt så åtminstone tidstypiskt. Huvudtanken är att "vänstern" måste förhålla sig till det reellt existerande hotet från muslimska sedvänjor, måste "tala om hela verkligheten". Den "verkligheten" skulle vara att invandringen är ett reellt problem, ett av de stora problemen i dagens samhälle. Inte en antydan om att det finns mäktiga intressen som har allt att vinna på att människor, som med rätta är missnöjda med sin tillvaro, lägger ansvaret för sina problem på invandrarna, som å ena sidan "tar våra jobb" och å andra sidan vägrar arbeta och "tar våra pengar".

Vi har alla ett inbyggt anlag för främlingsrädsla; den har evolutionen försett oss med. Men vi har också en hjärna med vilken vi har fått resurser att hantera och moderera våra instinkter. Att rasismen inte är en rationell yttring är uppenbart. Ser man historiskt så finns det inte ens något entydigt samband mellan rasism och antalet främmande folkslag i ett samhälle. I t.ex. Polen, där så gott som alla judar likviderades, lever antisemitismen fortfarande kvar. I Jugoslavien under Tito ansågs etnicitet inte som en fråga, men blev så när det plötsligt fanns politiska fördelar att vinna på att särskilja grupper.

1930-talet gav oss den fullkomliga lärdomen om rasismens mekanismer, men många tycks vägra att ta den till sig. I Tyskland, detta land på höjden av mänsklig civilisation, hade den kapitalistiska ekonomin slutat fungera. Om någon hade ett ansvar var det möjligen den lilla elit som hade haft någon möjlighet att ingripa i systemet och styra upp ekonomin. Men inget sådant hände och katastrofen bara breddades och förvärrades. Då kom en misslyckad målarkludd från Österrike och talade om att alla problem i själva verket orsakades av judarna och bolsjevikerna. Eliminerade man dem skulle problemen lösas av sig själva. Dessutom lovade han att återställa den nationella äran, ett annat tacknämligt ämne för utsatta människor på jakt efter ett strå att hålla fast i.

Huvudhypotesen är att rasism blir en uttalad företeelse när den på något sätt kan exploateras för specifika syften, inte minst användbart när verkliga orsaker till missförhållanden behöver döljas. Under rekordåren på 1950- och 60-talen i Sverige fanns rasism knappast i ordboken. Däremot fanns en allmän framtidstro som inte minst byggde på en blomstrande industri. Från 70-talet utbredde sig nyliberalismen och nykonservatismen parallellt med ökande klyftor i samhället, och nu dök fenomen som nynazism upp som från ingenstans. Sambanden är alltför entydiga för att bara avfärdas.

2012-02-20 måndag
I dagens DN målar Jackie Jakubowski upp skräckscenariot med vad som skulle vänta om Iran tillåts skaffa kärnvapen. Baserat på rader av hotfulla citat från iranska ledares tal framställer han Israels undergång i ett sådant fall som nära förestående. Vad vi kan räkna med som inledning är "ett massivt kärnvapenangrepp mot den tättbefolkade kustremsan mellan Tel Aviv och Haifa". Israel skulle svara med samma medel, och hela Gulf-regionen, inklusive oljekällorna, skulle raderas ut.

Grundhypotesen i artikeln är att när Iran, "i en inte så avlägsen framtid fått atombomben", så kommer den att användas, mer eller mindre direkt. Att detta skulle förutsätta att Irans ledare är psykotiska självmördare, beredda att låta sitt land med alla dess invånare fullständigt förgasas, är en liten hake som författaren lyckas glida förbi. Alla vet att om Iran skulle så mycket som ladda en missil med kärnvapen så är USA:s hela arsenal redan på väg.

Jakubowski snuddar ändå hastigt vid tanken att Irans kärnvapen bara kunde vara avsedda att tjäna som avskräckning, med samma effekt som terrorbalansen mellan stormakterna en gång i tiden hade. Men han lämnar genast den alltför positiva idén och förlitar sig mera på Ahmadinejads "irrationella världsbild och tro på 'den dolde imamen', Mehdi." Då får han det bättre att stämma med den kompletta galenskapen hos Irans ledare, som "drömmer om en messiansk tid, då islam härskar över världen". Problemet är att den värld islam skulle härska över, med Jakubowskis scenario, inte ens skulle existera, annat än för vissa skalbaggar och andra tåliga organismer.

Tillskriver vi istället Irans ledare en gnutta förnuft, oavsett deras religiösa förvillelser, så finns det mycket mera näraliggande förklaringar. Under 30 års tid har Iran varit utsatt för uttalade och konstanta hot om våld från USA och Israel, understrukna genom bombangrepp, riktade mord utförda på landets eget territorium, cyberkrigföring och andra terrorhandlingar. Oförmöget att bygga upp konventionella militära styrkor som kan mäta sig med ens en bråkdel av den som de fientliga länderna förfogar över, är kärnvapen som avskräckningsmedel landets enda realistiska alternativ mot de militära hoten. Kärnvapen som dock inte kan brukas (försåvitt det enda alternativet inte är Harmagedon).

Vad vi skådat sedan 1979 är USA:s uppmarsch mot ett krig, som hittills varit för farligt att släppa loss, förutom att andra krig kommit före i kön. Den helt grundläggande anledningen till krigshoten är att Iran störtade USA:s brutala marionett - shahen - från makten, och stepped out of line, ett brott värre än något annat eftersom det kan uppmuntra andra folk att ta sitt öde i egna händer. Fientligheten mot Israel som en religiös statsbildning kan inte vara ett avgörande skäl, eftersom samma fientlighet finns över hela den islamska världen, låt vara undertryckt av diktatorer här och där, eller hanterad på andra sätt. En tydlig indikation på att det är krigshets som är huvudsyftet är att förslag till förhandlingar eller andra fredliga åtgärder så gott som aldrig förespråkas när ämnet tas upp i våra media.

2012-02-19 söndag
Till sist, efter sex långa år av återkommande skandaler, tycks inte ens borgerliga tidningar längre kunna hålla locket nedtryckt över missförhållandena. Sedan DN släppte fram en insändare som krävde att Filippa Reinfeldt efter alla år skulle ta något ansvar för den politik hon stått i spetsen för, och åtminstone svara på journalisters frågor, så har något hänt i debatten. Kanske blev också kontrasten mellan den hänsynslösa jakten på Juholt och den hänsyn av drottningkaraktär som visades Filippa R alltför pinsam. Även för borgerliga journalister, som ju då och då måste uppvisa lite objektivitet för att åtminstone symboliskt leva upp till branschens formella hederskodex.

DN hade, till sin heder, redan dessförinnan granskat och rapporterat skandalerna i äldrevården. Men när det kom till att ställa ansvariga mot väggen, så nöjde man sig med att moderaterna skickade fram någon (ex. Rosdahl) som inte haft med saken att göra, och som uttryckte sin förvåning över hur det kunde gå så illa. I den fasen släppte tidningen helt sonika frågan (där hela cirkusen i ett motsvarande Juholtfall bara hade börjat).

Som vi lätt kan konstatera har privat företagsverksamhet sina klara fördelar i många sammanhang. Statliga pizzerior är inget att förorda under överskådlig tid. Men lika klar syn bör man ha för situationer där offentlig drift är den mest naturliga, och dit hör vården. Enstaka exempel har inget bevisvärde, men de kan belysa problemets karaktär, och därför skall jag ta upp ett, eller två, fall från hemstaden. I Lysekil har privata alternativ inte haft någon attraktionskraft historiskt sett, vilket återspeglats i att medborgarna under mer än sjuttio år röstat fram ett rent S-styre i kommunen, en tradition som bröts först 2006. Men här finns fortfarande inga privata skolor eller förskolor. På vårdens område har funnits privata specialverksamheter, men ingen vårdcentral - intill för ett par år sedan.

Lysekils Läkarhus, som det privata alternativet heter, har under sin korta tid drabbats av två allvarliga vårdmisstag, något jag inte kan minnas har hänt den offentligägda vårdcentralen någon gång under de elva år vi bott här (men inte skall vara alldeles tvärsäker på). Det första fallet gällde en patient med ryggsmärtor och blod i avföringen. Den korrekta diagnosen missades, och journalanteckningar från ett uppföljande läkarbesök saknades. Efter en längre tid konstaterades en tarmcancer som var för långt gången för att kunna operera. Det senaste fallet nyligen handlade om en kvinna som hade en komplicerad anamnes med tidigare operationer i hjärnan bl.a. Hon sökte för huvudvärk, och ledsagades av en person som beskrev hennes medicinska historia för läkaren. Kvinnan skickades trots det hem utan vidare åtgärder, och fem dagar senare var hon död.

En nära bekant hade listat sig på samma privata läkarhus, framför allt för att det bättre passade familjens arbetstider. Min bekant hade sedan ett par decennier ett sällsynt symtom som var högst besvärande då det inkräktade på hans nattsömn. Det senaste halvdussinet år hade det funnits ett läkemedel som helt eliminerade hans problem, och han hade fått det utskrivet regelbundet på den offentliga vårdcentralen, som han anlitat under alla tidigare år. Den nya, privata, läkaren ansåg däremot att han "inte behövde" läkemedlet, och vägrade skriva ut det. Min bekant kunde inte komma på något annat skäl till den vägran än att han stört läkarens högt spända prestigekänslighet genom den kunskap han själv genom åren skaffat sig på det specifika syndromet. Det var bara för honom att lista sig tillbaka på den gamla trygga vårdcentralen. Inte långt därefter inträffade tragedin med kvinnan, och han kände sig rätt lugn med sitt val.

Mina exempel visar inget annat än att privat verksamhet inte på något självklart sätt är en garanti för bättre kvalitet än offentlig verksamhet. Som alla skandalösa exempel under senare år har visat är vinstkravet i vård som bekostas av skattemedel snarare en stor riskfaktor för minskad vårdkvalitet. Vinsten kan i huvudsak bara skapas genom försämrad vård, eftersom möjligheterna till produktivitetshöjning är klart begränsade i tjänstetunga verksamheter. Det är mestadels bara moderata politiker som låtsas inte förstå skillnaden mellan tillverkande företag och vård av sjuka människor, och borgerliga journalister som bidrar till farsen genom att inte konfrontera politikerna med resultaten av deras naiva föreställningar. Tills nu, förhoppningsvis.

2012-02-18 lördag
Säsongsinfluensa (trots vaccin), så orken räcker ännu bara till läsning. Omläsning av Strindbergsfejden, minnesåret till ära. Därför idag bara en liten blänkare ur den debatten.

Den nyadlade Sven von Hedin har en huvudroll i fejden, med både dråpliga och avslöjande effekter för den förste i Sveriges sista, tillskapade adelsätt. Tidningen Social-Demokraten vill (29/7 1910) hänskjuta "till konungen att låta hr von Hedin, sedan denne nu visat sina ämbetsgåvor, rätt snart få göra sanning åt Falstaff Fakirs berömda ord:

Adelsmannen ropar leve
för sig själv när han blir greve.

Och hoppas att han måtte efterlämna en son som gör sanning åt samma vers i den form en socialistisk kättare ville ge den:

Adelsman är varje son
som till fader har ett von."

Av Hedin blev ingen greve, men väl en framstående nazistsympatisör, ordensdekorerad av Hitler himself. Några barn blev det inte heller, så ätten dog ut med sin förste representant, redan under sin levnad av många klassad som en tämligen obegåvad äventyrare och kungafjäskare. Av andra kritiklöst hyllad, av ungefär samma orsaker.

2012-02-17 fredag
(Viruset slog till och knockade med en präktig feber, därav tystnaden på den här sidan. Trots det all time besökrekord igår.

Åter i morgon, om inget tillstöter.)

2012-02-15 onsdag
EU-kommissionen läser tydligen den här sajten, he he. Igår rullades nyheten att kommissionen ser en risk i svenskarnas höga fastighetsbelåning, och under lång tid ökande bostadspriser, och varnar för att det finns en bubbla som kan spricka. Det analysen kunde vi redovisa här redan i lördags. Vad grundas den på? Ja, helt enkelt på elementärt sunt förnuft, inget annat. En låneexplosion där en redan hög skuld ökar med en tredjedel på tre år är fullkomligt abnorm, det räcker gott som alarmsignal. Det finns inga som helst faktorer i den reala ekonomin som motiverar en sådan skuldökning.

Frågan är var alla ekonomer och politiker håller hus! De ansvariga personer som förväntas förebygga en kommande krasch. Alla sitter som vanligt helt tysta och bara väntar, uppenbarligen. Är det viktigare att inte störa alla högbelånade bostadsägare än att förhindra en sprickande bubbla som kommer att bli sju resor värre än alla avkylningsåtgärder någonsin kan bli? Har kortsiktigheten - efter oss syndafloden - blivit norm också i politiken?

Vad svaret på frågan än är: synen är patetisk!! Inte blir det bättre när Anders Borg yttrar sig. Han kan inte prata bort själva problemet, därtill är det alltför uppenbart. Men han menar lugnande att regeringen redan vidtagit "en lång rad åtgärder" och pekar på skärpta kapitaltäckningskrav för bankerna och lånetak vid bostadsköp, "åtgärder" som sveps bort i första vågen när bubblan spricker. Vad som skulle krävas är kraftfulla ingrepp som verkligen hämmar bankernas huvudlösa utlåning. Vi står i exakt samma läge som för tjugo år sedan - och har glömt hela läxan, om vi någonsin lärde den.

2012-02-14 tisdag
(Lite förkylt idag, så bara en kort notering ang. A. Sg.)
Några sanningens ord idag av Birgitta Rubin i DN: "det pinsamma är att vi har en regering som uppenbarligen inte begriper hur stor Strindberg är internationellt... Kulturdepartementet har bara avsatt småslantar till jubileumsåret..." Och då skriver hon bara om Strindberg som målare och fotograf, apropå en något uppdaterad utställning i ett inklämt hörn av Nordiska museet. Hon fortsätter: "'Strindberg var vänster' väser någon på pressvisningen, som en förklaring till denna njugga inställning från officiellt håll". Bland det inklämda finns tavlan Vågen VIII som på konstmarknaden säkert skulle "betinga uppåt 20 miljoner kronor, kanske ännu mer. Jag unnar den en värdigare inramning än en trång korridor på Nordiska museet."

Min omläsning av Strindbergsfejden har kommit till inlägget av måleriarbetaren Adolf Lundgrehn, som vältaligt förklarade varför folket tog Strindberg till sina hjärtan, i radikal motsats till de litterata högermännen. Han påpekade försynt att konservativa litteraturkritiker som angrep Strindberg för hans hårda granskning av bl.a. Heidenstam talade i oträngt mål. Heidenstam hade kunnat försvara sig själv (vilket han gjorde först långt senare, när fejden nästan falnat). Lundgrehn var mannen som föreslog en nationalinsamling, ett anti-nobelpris, till Sveriges störste diktare, som aldrig hade fått några belöningar av det offentliga Sverige.

Insamlingen kom så småningom till stånd, trots att den av Per Hallström betecknades som "en skandal". Man beräknar att 40 000 människor lämnade bidrag till belöningen, ett belägg så gott som något för var folket hade sitt hjärta. När summan, 45 000 kronor, överlämnades hade Strindberg just sålt sina samlade skrifter till Bonniers för ett stort belopp, och kunde skänka bort huvuddelen av pengarna. Han fick till slut ett ansenligt bevis på uppskattning och stor materiell belöning, men då var han praktiskt taget redan döende.

2012-02-13 måndag
Att komma från Europa till USA idag är som att komma till ett uland. Den kommentaren gjorde Noam Chomsky helt i förbigående under en intervju nyligen. Effekterna av finanskraschen har slagit brett omkring sig, och nu också drabbat människor som tidigare tillhörde en trygg medelklass. I världens fortfarande rikaste land har misären spritt sig och blivit allvarlig för många. Men de institutioner som bär ansvaret för kraschen – banker och finansinstitut – mår bättre än någonsin, efter att skattebetalarna tagit hand om deras förluster.

Å andra sidan, i länder som Syrien ”saknas tillit till en gemensam vision av vilket slags samhälle man försöker bygga. Den tilliten finns i USA därför att landet grundades på en gemensam idé som tilltalade människorna”. Så låter det (i dagens DN) när den liberale chefsideologen Thomas Friedman gör ett överslag över kriserna i världen, och ofrivilligt illustrerar hur effektivt samsynen är producerad i hans hemland.

I verkligheten är den gemensamma idén i USA helt annorlunda än den som presenteras i offentligheten. Opinionsmätningar visar att det skiljer dramatiskt mellan mediers och politikers uppfattning i viktiga samhällsfrågor och den som en atomiserad befolkning redovisar när de har möjlighet att svara uppriktigt.

Sjukvården i USA är dubbelt så dyr som i något annat land och spädbarnsdödligheten den högsta bland industriländer. Det är en av många företeelser som inte ”grundades på en gemensam idé som tilltalade människorna”. Den grundas i stället på, och upprätthålls av, kapitalets makt.

Ju mer splittrat ett samhälle är, ju mer individualiserade alla beslut blir, ju mer atomiserade och isolerade människor hålls, desto lättare blir det för den verkliga makten att styra utvecklingen. Och den verkliga makten är den som sätter presidenten och kongressledamöterna på sina poster genom att betala den nödvändiga marknadsföringen i det som kallas val (och som hälften av valmanskåren därför inte ser som någon mening att ens besvära sig med).

Om våra moderater skulle få fria händer att fortsätta sin systemförändring i samma riktning som man nu följt i fem år så är vi så förr eller senare framme vid den amerikanska modellen. Och det vore något så gränslöst onödigt som att gå bakåt i mänsklighetens utveckling.

2012-02-11 lördag
Radionyheterna rapporterar idag att utlåningen till bostäder i landet har ökat med 32 procent på tre år, i Stockholm med 38 procent (uppgifterna kommer från UC via SvD). En chefsekonom på Finansinspektionen "är dock inte oroad över utvecklingen". Han anger två argument för att vi inte skall behöva oroa oss. Det första är att folk inte lånar till spekulation, alltså lånar till extra bostäder för att hyra ut och tjäna pengar på. Det andra är att FI har gjort undersökningar som "visar att de allra flesta svenskar har stora buffertar", alltså har råd med stora lån.

Argument nummer ett beskriver väl närmast ett konstruerat fenomen, i varje fall helt otypiskt. Argument nummer två är av den typ som har kunnat höras före varje bubbla i historien, och har varje gång varit lika undermåligt. När en bubbla spricker hjälper inga buffertar i världen. Men det som förvånar mest är hur ekonomer ständigt kan missa själva huvudpunkten i en problemställning (och därför ständigt blir lika överraskade när kraschen kommer).

I sökandet efter förklaringar får man kanske anta att ekonomer faktiskt tror på de förenklade teorier de lär sig under sin utbildning, teorier som när de skalas rena från sina ideologier och tautologier inte lämnar stort mer än några dogmer kvar. Den mest outrotliga av dem är att marknaden faktiskt fungerar i alla lägen. Om konsumenternas upplåning, som inte var särskilt liten från början, plötsligt ökar med ytterligare en tredjedel på bara tre år, så tycks ekonomer ta för givet att några naturliga marknadsfenomen ligger bakom, och att allt därför är gott och väl. Tanken att upplåningsexplosionen tvärtom är ett tecken på att någonting är grundligt avvikande, och kanske ett uttryck för motsatsen till en fungerande marknad, kommer inte in i bilden.

När vi lånar till bostäder är vi sällan rationella investerare. Vi räknar inte in långvarig sjukdom eller arbetslöshet, och vi tar för givet att vi kan sälja huset när som helst och få täckning för lånen. Dessa våra önsketänkanden exploateras av bankerna som generöst öser pengar över oss. Ju högre lån desto större vinst för banken, och om det hela kraschar kommer skattebetalarna in och räddar - banken. Inga villkor för en fungerande marknad är alltså uppfyllda. Inte undra på att "marknaden" för lån i lämpliga lägen kan lossna i alla fogar.

Själva föreställningen att ett utbrott av utlåning i Sverige skulle vara på något sätt naturligt, direkt efter att världen har genomlevt följderna av kanske det mest flagranta exemplet någonsin på marknadsteoriernas totala fiasko, är tecken på intellektuell härdsmälta och chockerande aningslöshet. En tänkande människa måste ställa sig frågan vilka reella och konkreta faktorer som motiverar en skuldexplosion på 32 procent under åren direkt efter ett globalt finansiellt sammanbrott. Det finns bara en faktor: Sverige råkade klara sig någorlunda helskinnat ur katastrofen, men inte mer. Det är inte ett svagt argument, som förevändning är det rena dumheten.

Read my lips, ekonomer och andra: låneexplosionen de senaste tre åren saknar fullständigt substantiell grund. Den bygger på luft, vilket är det material som alla bubblor utgörs av. Ingenting i den reala ekonomins utveckling motiverar en så sanslös skuldökning. Det normala slutet för en sådan kurva är kollaps, och den kommer om t.ex. vår verkstads- och exportindustri skulle bromsa in och driva på en plötslig ökning av arbetslösheten, eller om de internationella kriserna på olika vägar skulle sprida sig till oss. En sak är säker: när bubblan spricker kommer det att ske "helt oväntat" för alla våra seriösa bedömare. Min gissning är att en kraftig dipp på bostadsmarknaden inträffar inom två år. (Kan klippas ut och tas fram när dagen kommer!)

Den enda vägen att undgå nästa krasch vore om fastighetsmarknaden kyldes ner långsamt och under kontrollerade former. Men ingenting i hela den marknadsreligion som nu härskar över oss visar den allra minsta lucka för att släppa in tillräckligt med sådant förnuft i systemet. Tyvärr.

(Självklart är prognoser som denna väldigt ofarliga. Om kraschen inte kommer så är det ingen som minns mina tvärsäkra ord, men om den inträffar så tar jag fram och förevisar en mycket klok varning, som ingen tog på allvar. Men jag skall lägga in i almanackan att ta fram den här noteringen om exakt ett år, oavsett vad som händer.)

2012-02-10 fredag
Ett PS till Nathan Shachar (som i sin replik i DN menade att Strindberg moraliskt är "ett avskräckande exempel"):

Bara en liten sak till apropå moral. På 70-talet skrev PO Enquist (f.ö. en lysande författare i mitt tycke) Tribadernas natt, som innehöll ”pittmönstring” och annat publikdragande och därför blev en succé, också internationellt. Jag hade läst Ögonvittnen och satt och vred mig i Dramatens salong när Ernst Hugo Järegård flängde omkring på scenen, skrikande och gormande som en översittaraktig blådåre.

En recensent reagerade som jag: Olof Lagercrantz, som då arbetade på sin Strindbergsbok. Han menade att Enquist mycket väl hade kunnat skriva sin pjäs, men att det var fullkomligt missvisande att kalla styckets huvudperson ”August Strindberg”, som till sin framtoning på scenen överhuvudtaget inte hade någonting gemensamt med den kända, biologiska människan med samma namn.

Lagercrantz var tämligen ensam om sin uppfattning. Övriga recensenter hade sett en riktigt bra pjäs, och tyckte väl att det var skit samma om den var lite ohistorisk. Enquist hade på kornet fångat alla fördomar som funnits om Strindberg, det fick väl vara nog. Och ingen ifrågasatte givetvis Enquists moral, inte heller Lagercrantz. Författare jobbar på det sättet, inget märkligt med det.

Det vill säga: en författare har inte fått jobba ostört på det sättet. Jag vidhåller att den hyperkritiska synen på Strindberg från vissa specifika bedömare, från hans allra första arbeten och hela livet ut, inte kan förklaras med objektiva och politiskt neutrala faktorer.

2012-02-09 torsdag
David Gedin från Strindbergssällskapet hade fått plats för en tämligen beskedlig kritik av Nathan Shachars karaktärsmord på Strindberg i DN. Idag svarar Nathan S med självmotsägande krav på Strindbergs författeri av ett slag han inte skulle kunna tillämpa på en nutida författare. Dels säger han att händelserna i Svarta fanor "är uppdiktade från början till slut", sedan att dessa uppdiktade händelser inte är sanna. Förutsättningen var också att de diktade personerna ingalunda var namngivna av Strindberg, utan bara formade så att "alla förstod" vilka som avsågs. På den svajiga grunden påstår Shachar sedan att Strindberg beskyllt Gustaf af Geijerstam för att vara horkarl! Det är till att vara hyperkritisk! En replik till NS:

Av en händelse (?) hamnade din artikel på samma uppslag som en krönika om Felicia Feldts bok, den i vilken hon formligen krossar sin egen mamma. Snarare än att inhösta förebråelser har den författaren behandlats som ett offer och nästan som en sorts hjälte. Så olika faller ödets lotter, men när det gäller fördömandena mot Strindberg följer ödet en logisk väg.

Nyckeln finns i bemötandet av Det nya riket. Några tidningsrecensenter (de flesta) såg i boken framför allt en perfid svartmålning av levande personer, och ett uttryck för Strindbergs personliga hämndbegär (efter kritiken mot Svenska Folket). En mindre grupp insåg att Det nya riket var en radikal uppgörelse med konservativa och föråldrade ideal och en lysande satir med stora litterära kvaliteter. Åsiktsskillnaderna speglade ”med vissa undantag… tidningarnas politiska hemvist” (Saml. skr. 12).

Martin Lamm legerade omdömena när han skrev att Det nya riket ”måste betraktas som Strindbergs hänsynslösaste stridsskrift, Svarta fanor icke undantagen”, men att den också är ”den yppersta pamflett som skrivits i Sverige”.

Vattendelaren i synen på Strindberg har under stora delar av hans liv fortsatt att vara i grunden politisk. Konservativa, som inte förmått bemöta progressiva yttringar på annat sätt, har fått raseriutbrott och inriktat sig på författarens karaktärsbrister. Hugo Nisbeth, drabbad av hejdlös satir i Det nya riket, lät sataniskt trycka i sin tidning att Strindberg, ”med anledning av inträdd sinnesrubbning” hade planer på att lämna Sverige. Idag vet ingen vem Hugo Nisbeth var, men Det nya riket är fortfarande ett knivskarpt, satiriskt mästerverk.

Ända sedan Dante, och säkert dessförinnan, har författare hämtat förebilder till sina litterära verk från levande och identifierbara personer, och diktat om dem fritt, utan att fördenskull fördömas. Men angreppen på Strindberg är i första hand politiskt förankrade, illustrerat av åtalet mot honom för Giftas. Precis som Strindberg om den boken sade att den i framtiden kommer att läsas på landets flickskolor, lika rätt kom han att få om mycket annat som han ansåg föråldrat och utlevat i samhället. Konservativa har aldrig förlåtit honom för det. Och vi får under hela hans liv bekräftat att makten och maktens tjänare är långsinta.

Självklart är inte allt Strindberg skrivit genialt. Hans ”vetenskaper” av olika slag innebar hekatomber av bortkastad möda, och många av hans nidbilder saknar värde som satirisk kritik av missförhållanden och överhuvudtaget litterär motivering. Men frågan gällde inte detta utan om det rätta i att idag karaktärsmörda honom igen, och av vilket motiv man i så fall gör det.

Om ditt motiv skulle vara att försvara anständigheten så bör du ta hand om Felicia Feldt härnäst – med hårdhandskar! Och för övrigt resten av det oöverskådliga gänget av lika komprometterade!

2012-02-08 onsdag
Fredrik Reinfeldt har förvisso alltid framstått som en ogripbar natur, inte riktigt hemma i den här världen. Men med sin nya idé om en pensionsålder vid 75 år skulle hans UFO-farkost kunna sägas ha lyft definitivt. Eller kanske det bara var att han kände sig tvungen att sätta lite avtryck i samtiden, efter all kritik mot hans ständiga tystnad. (Och så skadar det ju inte heller att avleda lite av den mediala pressen på hustrun.)

I vilket fall som helst är förslaget - naturligtvis - dels barockt och dels onödigt. Barockt helt enkelt därför att det inte finns några nya jobb, och aldrig kommer att skapas några sådana utanför den offentliga sektorn, dvs. så länge vi lever under privatkapitalism. Den privata sektorn sysselsätter i absoluta tal inte fler människor idag än den gjorde 1940. Vad som inte hänt under de senaste 70 åren kommer inte att hända i framtiden heller. Vi skall inte upprepa beläggen, de finns i en särskild artikel.

Teknikutvecklingen, och därmed den ständiga höjningen av produktiviteten, kommer att fortsätta accelerera och göra människor överflödiga i produktionen. Redan för dem som idag vill fortsätta jobba ser arbetsgivarna mestadels fram emot pensionsdagen, och den påtvingade naturliga avgången. Det vill säga om vi inte talar om den mycket stora grupp som haft hårda och slitsamma yrken, och som förbrukade har tvingats lämna arbetslivet långt innan den dagen.

Samtidigt som den privata sektorns sysselsättning varit oförändrad de senaste 70 åren så producerar vi idag per capita fem gånger mer än 1940 (i verkligheten säkert mer, eftersom ekonometrin underskattar kvalitetsökningar). Inget tyder på att teknikutvecklingen kommer att avstanna, tvärtom. Så om andra nödvändiga förutsättningar är på plats så finns potentialen för att vi om 70 år producerar ytterligare fem gånger så mycket som idag.

De nödvändiga förutsättningarna är att sådant som klimathot, kärnvapenhot och liknande överhängande risker är avvärjda. Lyckas inte det är det ingen mening med att planera för framtida pensionärer överhuvudtaget.

Som nation blir vi alltså ständigt, och ganska snabbt, allt rikare. Om vi skulle besluta att vi avsätter hälften enbart av rikedomens ständiga ökning för att klara den framtida försörjningsbördan, så skulle det kunna bli ett överdådigt liv för kommande pensionärer. På köpet kunde vi enkelt klara av dagens fattigdomsbekymmer. Lösningen är alltså en till synes okomplicerad administrativ procedur, men den rymmer i sig hela privatkapitalismens centrala problematik.

Dessa problem är så totalt inpressade i det allmänna medvetandet att ingen enda person i media eller politik ens tycks ana själva frågeställningen. Att ekonomer inte förmår se sådant som den privata sektorns stagnation, och ännu mindre begriper varken orsaker eller konsekvenser, är mindre förvånande eftersom det är en del av den hårt inpluggade okunnighet som förmedlas vid anständiga universitet.

2012-02-07 tisdag
De äldre är radikala och ungdomen reaktionär. Generaliseringen är givetvis vild, men innehåller en gnutta sanning. Den gamle Johan Lönnroth fick igår skriva om Marx och kapitalismen på DN Debatt (skall vi gissa: som redaktionens botgöring efter all Juholt-bashing?). När såg vi sist Lönnroth ute i marxistiska ärenden på denna förnäma sida? Samma dag läser vi att Annie Lööfs stora förebild är Margret Thatcher, under korrekthetens tryck visserligen ändrat till Karin Söder, men ändå.

De politiska ideal Thatcher stod för, om hon nu begrep dem som något annat än specerihandlarkapitalism, har i grunden torpederats av finanskraschen. Hon hade inte bara radikalt fel om marknadens förträfflighet, utan är direkt medskyldig till katastrofen. Hon genomdrev från sin maktposition det vilda frisläppandet av kapitalets destruktiva krafter, och som en ofrånkomlig effekt fördjupade hon klasskillnaderna och skyfflade kostnaderna för sina miserabla idéer på de redan sämst ställda. Från anhängarna hette det att hon var handlingskraftig, införde ordning och reda och satte motsträviga politiska motståndare på plats, men detsamma gäller en hel del andra politiska ledare som vi inte ens vill nämna med namn idag.

Att en ung, konservativ kvinna kan ha Thatcher som idol är lika världsfrånvänt som om en ungkommunist skulle ha Stalin som idol. Nyliberalismen har fört kapitalismen, om inte till vägs ändå så i varje fall till avgörande problem. Hur illa det måste gå innan det vänder är svårt att veta. Makten lär inte frivilligt lägga sig på rygg, och i sina institutionella roller har kapitalets svärdbärare ingen möjlighet att ta hänsyn till externa effekter som sociala skador av verksamheten, klimatförändringar eller allt annat som följer av ohämmad och kortsiktig vinstmaximering. Full fart in i kaklet lär vi få se; innan dess vänder det inte. Johan Lönnroth och andra kommer under tiden att analysera dödsracet med gamla, ständigt övergivna teorier som aldrig upphör att visa sin livskraft. Men allt kan ändras; det har hänt förr!

Något märkligt är det. Muren hade fallit och kapitalismen hade av många hälsats som den slutliga och definitiva segraren. I sitt övermod hade den sedan, innan ens två decennier hade hunnit gå, visat sin outrotliga självmordstendens, den som Marx hade förutskickat sisådär 160 år tidigare.

2012-02-04 lördag
Lika tätt som kraven på Saabs snara nedläggning duggade i DN, lika tätt har hittills beklagandena av Astra Zenecas avveckling av forskningen i Södertälje återkommit. Journalister i de flesta medier hyste åsikten att Saab borde dödas så snabbt och effektivt som möjligt eftersom bolaget inte gick med vinst. Astras forskningsavdelning i Södertälje hade egentligen inte producerat några användbara resultat sedan 1948 då Xylocain uppfanns (enligt Karin Bojs i DN), och var alltså en långvarig förlustverksamhet för ägarna. Journalisterna tycks ha stora problem med sin logik, men det är bara skenbart. Skillnaden i bedömning beror med säkerhet på att Astra ligger i Stockholmsregionen och därför är ett företag "riksjournalisterna" känner till på nära håll, kanske har vänner som arbetar i osv. Och det man är bekant med, företag eller människor, har man i allmänhet större medkännande med.

Här bara en liten observation inne i dagens artikel på DN Debatt, där man hittar följande mening: "Betydelsen av en nedmontering av Astra Zenecas forskning i Sverige kan knappast överskattas." Ordagrant betyder ju "nedmontering" att inget skulle finnas kvar. Men företagets framgångsrika forskning i Mölndal fortsätter givetvis. Till synes goda nyckeltal som författarna redovisar om Astras forskning gäller möjligen främst Mölndalsanläggningen, men ingen sådan precisering görs i artikeln, som i så fall ger en missvisande bild. För samstämmiga uppgifter tyder som sagt på att forskningen i Södertälje har varit helt improduktiv i decennier. (Mer så än Saab, som i varje fall gjorde bilar, om än med lönsamhetsproblem.)

2012-02-03 fredag
När Dagens Nyheter till helt nyligen höll på med sin i det närmaste dagliga propaganda för att Saab borde likvideras var det inte utan att man undrade hur det skulle ha låtit på tidningen om Saab hade legat i Stockholmsregionen. Ett sorts svar får vi nog idag när Astra Zenecas nedläggning av forskningen i Södertälje är huvudnyhet. Nu heter det: ”Ett dråpslag för svensk forskning” och ”en katastrof för Södertälje”.

Katastrofen består i att 1 200 personer förlorar jobbet varav mindre än 300 bor i Södertälje, som har drygt 64 000 invånare. Saabs framtvingade död i Trollhättan skapade nästan tre gånger så många arbetslösa i en stad som bara har 70 procent av Södertäljes invånarantal. Katastrofen i Trollhättan var alltså många gånger allvarligare, men inget som rörde DN till några tårar.

Astra är otvivelaktigt ett Södertäljeföretag, men hade antagligen redan varit skingrat för vinden om inte en liten grupp forskare i Göteborg en gång i tiden hade revolterat mot företagsledningen. Ledaren för den gruppen var en apotekare vid namn Ivan Östholm.

Under 1959 arbetade jag själv i ett Astrabolag som lånade lokaler hos systerföretaget AB Hässle på Anders Personsgatan 2 i Göteborg, i en mindre byggnad där Hässle disponerade två våningar och där något dussin forskare trängdes i ett fåtal små labblokaler. Ivan Östholm hade just blivit forskningschef på Hässle och han gjorde ett starkt intryck med sin positiva och entusiastiska ledarstil.

  Anders Personsgatan 2 är dörren längst till vänster i bild. Där inleddes det senaste svenska läkemedelsundret.

Med start i denna lilla kärna av forskare , som senare växte snabbt, utvecklades framgångsrika läkemedel som Aptin, Seloken och Plendil, och så småningom superpreparatet Losec, som blev Astras verkliga guldägg. Historien om hur Ivan Östholm gång på gång obstruerade mot företagsledningens beslut att lägga ner Losecprojektet, genom att egenmäktigt fortsätta forskningen med hjälp av allehanda tjuvknep, hör numera till de klassiska industrilegenderna.

Vad som däremot inte fått någon plats i historieböckerna är det som antagligen var avgörande för projektets framgång: Ivan Östholms sätt att leda forskningsarbetet. Men vi får en fingervisning av Ivan själv, som var en flitig bloggare ända fram till sin död för snart två år sedan. Han lyfter fram ett motto som har väglett honom som chef för forskare: ”rädda människor skapar inget” (IÖ:s fetstil).

I en blogg postad bara några dagar före sin död berättar han om flera forskningschefer han mött som inte har insett denna enkla grundprincip för framgång, utan med sedvanligt oreflekterat ledarskap har skapat ängsliga medarbetare som inte har producerat någonting.

1991 gav Ivan ut en bok om verksamheten på Hässle, där han också redovisade sina tankar om ledarskap i tio punkter. Boken ledde till en inbjudan från en personalklubb på Astra i Södertälje att föreläsa om de tio punkterna. Så här beskriver Ivan själv händelsen:

”Föreläsningssalen var full. Människor satt på golvet i trappstegen i mittengången, de stod utefter väggarna. När jag efter 45 minuter slutade mitt anförande uppmanade jag till diskussion. Ingen reaktion. Tystnad. Efter ny uppmaning till diskussion ställde en man sig upp: “Jag som är pensionär vågar ställa mig upp.” – Han sa något om att det jag sagt var intressant, värt att lära av. Men ingen mer yttrade sig. Det var uppenbart att här rådde rädsla. Rädda människor skapar inget. Astras stora FoU-grupp i Södertälje skapade inget under 1980- och 90-talen.”

Redan 1983 hade koncernchefen Ulf Widengren bett Ivan att komma upp till Södertälje för att hålla ett föredrag om ledarskap, och han blev inbjuden av FoU-chefen:

”När jag kom till det imponerande forskningscentret hämtade en sekreterare mig. I FoU-chefens rum möttes jag av tre personer. FoU-chefen och två personer som sannolikt var projektledare. Ingen presentation. En underlig atmosfär. Jag kände mig inte välkommen. Efter en kvart sa jag: “Ska vi inte gå till föreläsningssalen?” FoU-chefen sa: 'Nej jag tänkte vi kunde sitta här och prata om ledarskap.' – Detta fann jag meningslöst. Jag tog tåget tillbaka till Göteborg.”

Att så många chefer försitter möjligheten att med skenbart enkla medel skapa produktiva medarbetare är i sig tragiskt. Ännu värre är det att Ivan Östholms ledarstil under den nyliberala epoken har blivit mer undanträngd än den någonsin varit. Läkemedlen som forskare under hans ledning utvecklade hade dock fram till 2010 sålt för 600 miljarder (!) kronor. Svenskt näringsliv hade behövt många fler ledare av Ivan Östholms klass.

Länk till Ivan Östholms text.

2012-02-02 torsdag
Bengt Ohlsson har levererat slutrepliken i den debatt - eller pseudodebatt - som han startade med sin attack på kulturvänstern. Hans formuleringskonst är lika suverän som vanligt, men när han nu skall gå utanför den raljerande krönikans ram och på något sätt tala allvar, så blir stilen en fiende till klarheten. Man undrar vad mannen egentligen menar. Kan det vara lika illa som han får det att låta? Vi kan läsa ett helt stycke ur texten, och se hur han sedan går vidare:

”Men om min TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?”

Trots sin ovilja mot andras uppfostrarnit uppmanar BO läsarna att vara vaksamma mot sådana här politiska åsikter som ”pytsas ut som en självklarhet”. Alltför mycket samförstånd om sådant här ”är helt enkelt inte bra”, och - inte riktigt, men nästan - ”ett hot mot demokratin”.

Det är svårt att tolka BO på annat sätt än att han anser att ökande klyftor, oanständigt gynnande av välbeställda och tvångsarbete för cancersjuka är helt normala politiska ståndpunkter. Även om Reinfeldt i hemlighet skulle hålla med om det så inser han i varje fall att det inte går att säga på det ogenerade sätt som BO gör. Man måste som vår regering låtsas att man vill alla väl, och sedan chansa på att genomföra sina välfärdsattentat i smyg.

BO försöker rädda sig med att han bör ha möjlighet, och kanske till och med skyldighet, att vara emot något utan att för den skull vara för någonting annat. Hållningen är bekväm men sällan möjlig i politiken. Man kan inte vara emot att cancersjuka skall slippa anmäla sig på arbetsförmedlingen, utan att därmed automatiskt vara för att de borde jobba.

Den äkta naiviteten framgår när BO citerar en uppskattande läsare som skriver att ”det var så befriande att få skratta åt vänstern”. Kommentarsfälten i DN:s webbupplaga vimlade av sådana skadeglada utrop, när det inte handlade om rent råa och hatiska bifall. Många äkta och välmående borgare tog säkert chansen att ropa hurra (högern har inte så gott om läsvärda skribenter), men en del av utropen såg ut att komma från white trash-högern i Sverige, släkt med Tea Party-folket i USA. Det är grupper där många inte har jobb eller egen bostad, kanske utförsäkrade på grund av de "rep" regeringen dragit i välfärden. Människor som mer än andra skulle vara betjänta av en verkligt medmänsklig politik men som av den verkliga maktens propagandaapparat har inbillats att de som föreslår solidariska och gemensamma lösningar utgör den sanna fienden.

Vi har inte kommit lika långt ut på den kanten i Sverige, helt enkelt därför att vi har haft en stark arbetarrörelse som har civiliserat landet. I USA finner sig nu vanliga människor som arbetat hårt och ärligt hela livet plötsligt stå utan jobb, utkastade från sin bostad, berövade sin sjukförsäkring och hela sitt hopsparade pensionskapital. Den råa högern, propagerande i bl.a. en grotesk talk show radio, säger att alltihop beror på att regeringen ger bort folkets skattepengar till homosexuella och illegala invandrare, och liknande horribla förklaringar. Vänstern i USA har varit för svag för att kunna nå fram med rationella motargument, men möjligen kan Occupy-rörelsen vara fröet till en förändring.

Men också i det gamla socialdemokratiska Sverige ser vi hur utsatta människor i kristider dras till irrationella locktoner från yttersta högern. Mönstret är i och för sig inte nytt, 1930-talet visade upp den utvecklingen i extrem form och med pedagogisk tydlighet, vilket borde ge våra intellektuella i högerkyrkan, dit nyfrälste Benke tydligen får räknas, en vink om vilken eld det är de leker med.

2012-02-01 onsdag
Carl Bildt har bluddrat på Twitter igen, aningslös på ett sätt som Juholt aldrig skulle kunna överträffa. En konspiratorisk tanke man får är att någon har hackat sig in på hans konto på rent djävulskap. Så här twittrar han nämligen 26/1:

“Leaving Stockholm and heading for Davos. Looking forward to World Food Program dinner tonight. Global hunger is an urgent issue!” (Lämnar Stockholm för Davos. Ser fram emot World Food Program-middagen i kväll. Världssvält är en akut fråga.)

Enligt DN har Bildt orsakat en Twitterstorm, även utanför Sveriges gränser. Men något mediedrev här kan vi som vanligt inte vänta eftersom det handlar om den sakrosankta Bildt.

Ett minne från 60-talet dyker upp, och jag letar fram en bok i hyllan, Jan Myrdals Samtida, och hittar det ställe jag söker:

” I juni 1945 var jag volontär på A.T. i Göteborg. Då jag var yngste man på redaktionen och som skapt att bevaka obetydligheter sändes jag att täcka lottafesten på Trädgården.
    Som huvudpunkt på programmet står Borddukningstävlan till förmån för Europas svältande barn. Jag blir sträv i halsen. Jag är sjutton, skall fylla aderton om en månad. Borddukningstävlan. Svältande barn. Juni 1945.”

Myrdal gick upp på redaktionen och skrev en indignerad artikel som osade svavel. Den rev han sönder och skrev istället en rent saklig text. ”Kallt skrivande med namns nämnande ansåg jag verkningsfullast. Jag var övertygad om att läsarna skulle förstå min indignation. De gjorde så också. Delade den.”

Förstod gjorde också de kvinnor i den övre göteborgska borgerligheten som var nämnda med namn, och de var gifta med tidningens storannonsörer, som förklarade annonsblockad. AT tvingades ta tillbaka på ledarsidan (”En förlöpning”) och Myrdals karriär på redaktionen fick ett slut. ”Jag förstod då att inte ens i den radikalaste av press kan pressfriheten nå längre än vad annonsörerna tillåter.”

[Arbetartidningen (AT) var en kommunistisk dagstidning utgiven i Göteborg 1929-1974.]

2012-01-31 tisdag
Svar inflöt från Nathan Shachar med vändande post. Han tillbakavisar mina spekulationer om hans motiv bakom artikeln, och säger att den var avsedd som ett skorrande ackord i vad som lovar att bli en kvalmig jubelkör till en imaginär radikal. Vad han i övrigt skrev framgår, tror jag, av min replik:

Dolda eller öppna: utan någon form av motiv lägger vi knappast tid och möda på att skriva långa artiklar. Jag får fortfarande gissa mig till vilka dina är (utöver ”skorrande ackord” som är lite vagt). Om vi till exempel antar att någon vill belysa frågan om personliga övergrepp i text, med koppling till det innevarande jubileumsåret, då vore attackerna mot Strindberg det självklara ämnet, givet hur ofantligt mera omfattande och råa de var jämfört med vad han själv åstadkom.

Den mentala misshandeln började direkt efter Det nya riket och fortsatte livet ut, ända till de sataniska orden av en samhällets stöttepelare, sedermera innehavaren av Storkorset av Tyska Örnens Orden (med hakkors och allt), Sven Hedin, som under Strindbergsfejden skrev: ”Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. … Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv! Det är som om han redan med brådskande steg, med bullersamma pipor och flöjter i täten, börjat sitt tåg under de Svarta fanor som visa honom vägen till Hades.” (Säga vad man vill, spiritualitet har sällan utmärkt reaktionära högermän.)

Om nu Strindbergs radikalism inte stör dig, så störde den hans samtid desto mer. Och det tog sin början redan ett decennium före Det Nya Riket. En starkt bidragande orsak till att Mäster Olof hölls borta från scenerna under hela åtta år var styckets radikala tendens, symboliserat av striden kring slutrepliken ”Avfälling!” som Gert Bokpräntare utropar när Olof till sist viker sig under kungens vilja. "Jag ändrar ej detta  'affälling'! Ty då vore jag sjelf en sådan" , var Strindbergs bekanta svar.

G af G var idealist och som sådan ofarlig. Dessutom skrev han på en pre-strindbergsk prosa, stolpig och stel, idag till och med svår att läsa med något flyt. Idealister har aldrig skrämt överheten och G af G fick plita sina böcker helt i fred.

Stycket om Lidforss tror jag du läste för fort. Mannen sitter alltså i Berlin och överöser Strindberg med beröm för Antibarbarus, åker sedan hem och ett par dagar senare inte bara krossar boken, utan förödmjukar författaren fullständigt. Det är väl ändå lite väl hastiga ryck för att ”gå utmärkt väl ihop med senare skepsis”? Strindbergs misantropi fick sådan påfyllning mer än en gång i livet.

Ett ord till bara om Strindbergs nidteckningar. När han porträtterade levande personer i litterär text så använde han aldrig verkliga namn. (Det gjorde han enbart i Ockulta dagboken, som han förbjöd tryckning av, och i privata brev.) Därigenom kunde han åberopa den poetiska licensen att fritt blanda verklighetstrogna beskrivningar med fantasier. Ingen kunde säga med säkerhet vilka frånstötande egenskaper som eventuellt var påhittade. Häri låg det diaboliska, som offret kanske kom på när det var för sent. Så när Carl Larsson omedelbart kände igen sig i Hopljugna Karaktärer så erkände han därmed samtidigt att det kunde ligga någonting i svartmålningen. Infamt, naturligtvis, men ändå på något sätt obetalbart!

Någon kvalmig jubelkör skulle det förvåna mig om vi får se. Den andliga och politiska hegemonin i vår tid kännetecknas av sådant som postmodern feminism och nyliberalism, inget som skapar en lämplig atmosfär för Strindberg. Lägg till det politikernas förolämpande små allmosor för att finansiera det hela (ännu en politisk yttring (?) och någon procent av vad Norge lägger på att hylla sin Ibsen) så tror jag att det kanske blir lite ytterligare cirkus runt 14 maj, men inte så mycket mer. Teatrarna säkert undantagna, men så har Strindberg ju varit vår ledande dramatiker i 130 år, ungefär.

August Strindberg är Sveriges genom tiderna främste författare, därtill en viktig inspiratör för progressiva rörelser. Han var en extremt sammansatt personlighet med karaktärsbrister och udda beteendemönster, som förstärkte det etablerade samhällets möjligheter att bekämpa honom. Men att fokusera på Strindbergs moraliska och andra brister utan att först beakta de mycket större orättfärdigheter han själv fick utstå är en prioritering som antyder specifika värderingar. Detta var mitt motiv för att svara på din artikel.

2012-01-30 måndag
Nathan Shachar är en journalist med kompetens som utrikeskorrespondent, bitvis en ganska intressant sådan. Härom sistens fick han dock lov att trycka en artikel om adhd, som i faktadelen knappast innehöll någonting som var korrekt. Protesterna från relevanta experter tvingade tidningen att trycka dementier på ledarsidan. Nu återkommer samme författare inom ett område där han, så vitt jag vet, hittills inte har publicerat sig i DN med någon specifik kompetens, nämligen August Strindbergs moral. På fyra helsidor får han breda ut sig med årets smaskigaste moralkaka, en tämligen svårsmält förnedringsprocess som är högst konkurrenskraftig i förhållande till de tarvligheter han anklagar Strindberg för. En replik avsändes till DN, men den kommer givetvis inte längre än till första bästa papperskorg:

För 50 år sedan utkom ett verk i två band med titeln Ögonvittnen, där närmare tvåhundra kända (och några okända) vänner (och några fiender) berättar minnen från sina möten med August Strindberg. Vid läsningen stiger fram en bild av privatpersonen August som står i bjärt kontrast till den föreställning de flesta har av författaren Strindberg. Eller som redaktören Stellan Ahlström sammanfattar i sitt förord: ”… som läsaren snart konstaterar [finns det] på många punkter… en förbluffande samstämmighet hos våra sagesmän. Det är ständigt samma egenskaper hos Strindberg som betonas – oftast med oförställd häpnad: blygheten, hans försynta uppträdande, hans behagliga sätt. Sådan föreställde man sig icke den radikale samhällskritikern och ökände rabulisten…”

Med Ögonvittnen som underlag skulle det gå att skriva många fyrasidiga kulturartiklar i Dagens Nyheter, men bilden av Strindberg skulle inte bli ärlig om den uteslöt författarskapets både geniala och mörka sidor; det vore bara panegyrik. Nathan Shachar går ett ärende av ett rakt motsatt slag i DN (29/1). Han utför ett koncentrerat och villkorslöst karaktärsmord på Strindberg, huvudsakligen på grund av anklagelsen att Strindberg i sin tur har begått karaktärsmord på några av sina samtida. Men den underliggande orsaken skulle lika gärna kunna vara en annan.

Shachars artikel inordnar sig i den långa rad av vredesutbrott, fördömanden och föraktfullheter som började möta Strindberg redan efter Röda Rummet. När Det nya riket sedan kom ut bröt stormen lös på allvar, för att sedan aldrig bedarra. Vad den unge författaren hade gjort var oförlåtligt: han hade utmanat makten i samhället, både den politiska och den kulturella, och han hade gjort det med en litterär genialitet och en briljant satir som fick ett kraftigt genomslag och därför innebar en allvarlig fara för makten. Vakthundarna rusade fram ur sina kojor och skällde ner den utsatte skriftställaren så att han till sist tvingades ta sin familj med sig i en mer än decennielång emigration.

På den vägen är det. Vakthundarna vet vad frågan i grunden gäller, och använder sina resurser: att skälla och bita, på det att upprorsmännen må hålla sig på plats. Men det svenska folket, alltså den stora majoritet av vanliga arbetande människor, visste var de hade sin Strindberg, och visade det med massiva manifestationer, den sista vid författarens begravning. Shachar låtsas inte förstå att det är denna folkliga uppskattning av Strindbergs politiska och kulturella gärning som låg bakom Carl Eldhs monument Titanen, utan ser den bara som ett barockt uttryck för en personkult.

Shachar skriver som moralist, vilket alltid är riskabelt när ämnet handlar om moral. Redan i artikelns inledning kommer Bengt Lidforss in i bilden, men bara i egenskap av välmenande vän som ”led av att se sin idol göra sig till åtlöje som alkemist”, och därför försökte föra honom på rätta vägar inom kemin. I verkligheten var den naturvetenskapligt skolade ”vännens” roll betydligt mera demonisk än så.

Lidforss uppmuntrade Strindberg i arbetet på den pseudovetenskapliga boken Antibarbarus, och svarade till och med för översättningen till tyska. I sin Strindbergsbok beskriver Olof Lagercrantz förloppet så här: ”Bara några dagar [före utgivningen i Sverige] hade Strindberg på snabbvisit i Berlin tillsammans med Lidforss läst korrektur på boken och i hans öra ljöd de mest överdrivna komplimanger. Strindberg hade till och med uppmanat vännen att spara på uttrycken för sin entusiasm.”

Boken recenserades bara dagar senare i Dagens Nyheter av Bengt Lidforss (samme man!), som där fullkomligt krossar Strindbergs ”vetenskap”, med karaktäriseringar som barbari, intellektuell brutalitet och stenhuggarmaterialism, kryddat med kombinationen ”geni och vansinne”. I sak hade Lidforss givetvis rätt i sin recension, men vad skall man säga om hans moral? Och vilken sorts anständighet är det som får Shachar att framställa Lidforss som enbart den välmenande vännen?

Obligatorisk i alla moralangrepp på Strindberg är historien med Carl Larsson och avsnittet Hopljugna Karaktärer i En Blå Bok. Den gamle ungdomsvännen hade några gånger konfronterat Strindberg med kritik mot hans utlämnande romaner, bl.a. En dåres försvarstal och Svarta Fanor, och mer behövdes inte för att hamna i hämndarkivet. I Larssons fall dröjde det ovanligt länge men blev desto mera effektfullt och nedgörande. Den som idag oförberedd läser texten vet inte att den handlar om Carl Larsson, och kanske då bara ser det ”mästerverk av karaktäriseringskonst” som Lagercrantz såg. Och dessutom uppmärksammar Strindbergs viktiga, avslutande ord, som kastar om polerna: ”Måhända har han sett mig lika karaktärslös och lögnaktig? Tänk om jag var sådan som jag har skildrat honom?”

Carl Larssons reaktion, hur befängd den än verkar, behandlas i kommentarerna mest som ett practical joke, men låter med hans egna ord så här: ”Ett sådant vidrigt stinkdjur skall ur världen! Och verkligen: med en dyrbar kniv – ty fint skulle detta i alla fall vara – som jag fått av Zorn gick jag i Stockholm och spånslog efter mitt offer, men han, denne fege skribentusling, höll sig säkert på sina rum den närmaste tiden”. (Ingen kritik väcker sådant måttlöst hat som den med några bittra korn av sanning i botten!)

DN-artikelns tyngdpunkt ligger på Svarta Fanor och nidbilden där av i första hand Gustaf af Geijerstam. Truismen att avsiktlig förnedring av andra människor är moraliskt förkastlig hör till litteraturens uråldriga problem, idag något man dock tycks ta med relativt lätt hand. Var och varannan författare tar ledigt heder och ära av föräldrar, exmakar, kollegor och vem som eljest råkar hamna i vägen, utan att det väcker någon större moralisk indignation. Shachars kritik av Strindberg kan därför verka lite anakronistisk. (Därmed inte sagt att moralproblemet som sådant är oviktigt, men det är inte löst.)

Med Svarta Fanor gäller samma som texten om Carl Larsson. Idag vet ingen vem af Geijerstam är, men romanen innehåller avsnitt (spökdinén och mycket annat) som hör till pärlorna i svensk litteratur. Den förebådar också i viss mån Strindbergs politiska återorientering. Till skillnad från Det nyaste riket, [korrigerat i efterhand] och alla andra smädeskrifter mot Strindberg genom alla år - nu totalt bortglömda - är Svarta Fanor en del av svensk litteraturhistoria. Författaren gick måhända över lik för att få skriva den, och vi kan fördöma det, men kvar står verket!

Någon som händelsevis inte visste vem Strindberg var skulle efter läsningen av Shachars artikel kunna tro att det var fråga om en person som enbart gjort sig känd för sitt totala, moraliska förfall. Men det är knappast ett tillräckligt kriterium för att skriva en fyra helsidors artikel (därtill finns det mer än nog av ännu värre fall). Alltså frestas man anta att det i stället är frågan om en desperat reaktion mot en alltför radikal person, död sedan hundra år, som med sin överlägsna författarförmåga har fått alltför många vanliga medborgare att lyssna till hans ord.

2012-01-28 lördag
Åsa Moberg svarade vänligt på min mail, och anmärkte med rätta på min formulering om "förlåtelse", som hon tolkade som kommande "uppifrån". Juholt hade påstått att den konstnärliga utsmyckningen av tunnelbanan i Stockholm hade tillkommit på initiativ av Socialdemokraterna, men ÅM hade tagit reda på att besluten tagits i samförstånd med den dåvarande borgerliga oppositionen i Stockholm. Hennes reaktion orsakades av att Juholt hade "hittat på en strid som passade hans världsbild". Den borgerliga kulturpolitiken, däremot, var inte ämne för hennes krönika. Till sist vidhöll hon erfarenheten att folkrörelser är dåliga företagare. Ett svar:

Jag beklagar ordvalet som ledde till missförstånd; det vore mig fjärran att betrakta mig själv som ”uppifrån”. Vad jag menar är förstås att du är berättigad till ditt svepande och överdrivna påstående om folkrörelserna därför att den licensen är allmänt godtagen i politiska debatter, vilket jag illustrerade med Reinfeldts osakliga påstående, som mycket riktigt inte har givit upphov till något drev. Just därför har den hyperkritiska behandlingen av Juholt för exakt samma ”förseelser” varit rent absurd!

Alla hittar vi nog på strider som passar vår världsbild. Din kritik av arbetarpressen kan antagligen ha fog för sig, men ingen diskussion i den frågan kan med någon anständighet förbigå dessa tidningars svårigheter att få annonsörer. Den makt som ekonomiska intressen har utövat på tryckfriheten redan den vägen är bara ett av många exempel på dess strukturella informationsövertag..

När du skjuter in dig på en felsägning av Juholt om en formsak så blir frågan om kulturens kommersialisering automatiskt ett ämne i din krönika, eftersom detta var Juholts huvudärende. Hans lapsus i fråga om en enskild bagatell, där han eventuellt har fel, skulle det ju vara poänglöst att utreda i detalj om man delar hans syn i den avgörande frågan om borgerlig kulturpolitik. (Om man nu inte är ute efter Juholt personligen, vill säga.)

Konsumfrågan är intressant. I mängder av verksamheter är privat företagsamhet en överlägsen driftform ur olika synpunkter. Enligt neoklassisk nationalekonomi, med sin ”economic man” och sin ”osynliga hand”, är ett fenomen som Konsum i själva verket en teoretisk anomali som inte borde överlevt en första omgång av konkurrens. Att den gjort så i över hundra år säger bland annat mycket om de fatala luckorna i en teoribildning som fortfarande betraktas som gudomlig sanning. (Allt detta har givetvis rent politiska grunder…)

2012-01-27 fredag
Wordprogrammets personliga ordlista får lägga till en ny bokstavskombination: Löfven. Valet av Stefan Löfven som Socialdemokraternas ordförande för tankarna till ämbetsmannaregeringarna i Grekland och Italien. När läget är politiskt låst tar man in någon utifrån. Nu återstår bara att se vad som händer.

Först skall blodhundarna och siffergranskarna göra sitt jobb, alltså horderna av journalister som tillsammans skall ägna arbetsår åt att dissekera Löfvens liv och historia ner till molekylnivå. Han kan bara hoppas att någon svågers sambos före detta man inte har suttit inne för rattfylla, eller något annat i den vägen. Innan den processen är överstökad är han inte garanterad någon bestående ordförandepost.

När det kommer till politiken kunde valet antagligen inte bli bättre. Socialdemokratins bas är fortfarande, och trots allt, de miljoner löntagare som är medlemmar i fackförbund. Och socialdemokratins politik är att värna och driva de vanliga löntagarnas intressen. Om Löfven håller den linjen finns det all anledning att hålla förhoppningarna uppe.

--..—

Efter gårdagens kritik i DN förklarar sig Filippa Reinfeldt idag. Eller snarare bortförklarar sig.

-      Hon var minsann inte kommunalråd när Täby tog beslutet att avknoppa Tibble gymnasium 2007. (Nu hade kritikerna visserligen bara sagt att hon ”drev på genomförandet” av avknoppningen under sin tid som kommunalråd, som varade till strax innan beslutet togs.)

 -      Hon var onekligen sjukvårdslandstingsråd när Serafen knoppades av, men hon ”ledde inte arbetet” med avknoppningen, det gjorde Chris Heister.

-      Socialdemokraterna ”tar till personangrepp när argumenten tryter”

Där tar artikeln slut – där den borde börja. Ingenting av klargörande frågor från intervjuaren, som t.ex. kunde låtit så här:

”Du är en ledande företrädare för moderaterna och ansvarig för landstingssjukvården i Stockholm. Vad är din uppfattning om alla de skandaler som vi upplevt slag i slag, och som alla har sitt ursprung i de privatiseringar som du varit en framträdande inspiratör för? Om du som din make skulle tycka att mycket av det som skett är ’anstötligt’, vad kommer du då att göra för att ditt parti skall stoppa den utveckling som har lett fram till skandalerna?”

Något i den stilen, och ännu hårdare eftersom det är makthavare vi har att göra med (till skillnad från Juholt t.ex.). Borgerlig press måste sannerligen värna sin legitimitet som förment fria opinionsbildare och granskare av makten.

--..—

Åsa Moberg är något passé när hon i sin krönika i dagens DN hittar en ny felsägning av Juholt, den här gången om tunnelbanekonsten. En mail till ÅM:

Fredrik Reinfeldts påstående att Sveriges budgetbalans är unik i Europa har av SvD påvisats vara fel (tre andra länder har också balans). Som Ann-Marie Lindgren konstaterade i DN i förrgår är sådana svepande och överdrivna påståenden inom politiken inget som man normalt reagerar nämnvärt på; det hör till spelets regler. Ingen har krävt Reinfeldts avgång för hans ”ljugande”.

I fallet Håkan Juholt däremot utvecklade sig en masspsykos i sökandet efter felsägningar. Det gick så långt att DN i en huvudledare anklagade Juholt för faktafel när han påstod att Fas 3 är en större arbetsgivare än Volvo, när det i själva verket var ledarskribenten som inte visste vad ”Volvo” omfattade, och dessutom hade fel siffror. Juholt hade helt rätt, men fick skylta med ännu ett ”slarv med fakta” (utan dementier). Så går det när hysterin kommer lös.

Ditt exempel med konsten i tunnelbanan hör till samma kategori som Reinfeldts svepande påstående. Om Juholt nu tar ut svängarna i sitt exempel, har han ändå uppenbarligen rätt i den viktiga principfrågan. Regeringen, och specifikt moderaterna, har uttryckligen agerat efter sitt ideal att så mycket som möjligt av kulturen skall tvingas överleva på kommersiella villkor. Och har inte heller skämts det minsta för det. (Ta de futtiga bidragen till 100-årsminnet av Strindbergs död: en dunderskandal! Jämför med hur norrmännen hedrar sin Ibsen!)

”Folkrörelser har alltid varit usla företagsägare”, skriver du. Jag vet inte det. I vår lilla stad har vi fått ett nybyggt och mycket välskött Coop Extra med en stor, inbjudande livsmedelshall. Den är vårt nya centrum för dagligvaruhandel, och ICA-butiken har tappat många kunder. Men du är förlåten. Svepande och överdrivna påståenden inom politiken är inget som man normalt reagerar nämnvärt på, som sagt.

2012-01-26 torsdag
Hela Juholtaffären är naturligtvis en skenmanöver i sig. Utöver att bortskaffa en alltför vänsterbetonad motståndare har den framför allt tjänat som avledning från de substantiella politiska frågorna, som t.ex. vart moderaternas extremistiska liberalism har fört landet. Men som vanligt när media har lyckats avrätta någon med ett drev så infinner sig en sorts eftertanke som påminner om att den förmenta objektiviteten kräver lite motvikt.

Idag släpper DN mycket riktigt fram en debattartikel riktad mot Filippa Reinfeldt, en rak attack som har varit motiverad sedan länge. I fråga om privatföretagens vårdskandaler, deras och friskolors fantasivinster undansmusslade till skatteparadis, bortskänkandet av skattemiljoner till privatpersoner och en hel del annat har även borgerliga tidningar varit aktiva i rapporteringen. Men som genom ett "under" har inga politiker pekats ut, och inga drev startats, trots att missförhållandena i högsta grad har varit en direkt följd av politiska beslut fattade av identifierbara politiker.

En central figur när det handlar om bl.a. avknoppningar - bortskänkande av andras pengar till privatpersoner - har varit Filippa Reinfeldt. Hon har lyckats med någonting som Håkan Juholt aldrig skulle ha tillåtits: att vägra uttala sig för massmedia. Där socialdemokratiska politiker belägras i sina hem och anfalls av journalister vid varje tillfälle, har Filippa R:s tystnad respekterats vördnadsfullt, ungefär som om hon hade varit av kunglig börd. (Hennes fall är också ytterligare ett belägg för att mediedrev sällan har saklig grund.) I fråga om skandalen med bortskänkandet av Serafen skickade hon fram kollegan Torbjörn Rosdahl (M), som inte ens hade något politiskt ansvar när "affären" ägde rum.

Däremot har Her Highness Filippa R tid att låta sig intervjuas av livsstilsmagasin och kvällstidningar med harmlösa frågor om hur hon hittar balans i sitt liv och vilken klänning hon skall bära på Nobelfesten. Om detta skulle man kunna säga att moderaterna har lyckats till fulländning med sin PR-apparat. Men ett riktigare svar är självfallet att borgerliga massmediers totala hegemoni över opinionsbildningen har demonstrerats över måttan. Och det är en hegemoni som inte bara sprider sig över public service-medier, utan också till den spillra av tidningar som fortfarande kallar sig socialdemokratiska.

Filippas man var också aktuell, nu med telefonväkteri under onsdagen. Han fick frågan: "Kan du tänka dig att placera din mamma eller pappa i en äldreomsorg som drivs av Carema?", och gled undan med att han inte ville ta sig själv som utgångspunkt. Som retoriskt skamgrepp är det lika typiskt för de nya moderaterna som för alla flata journalister som låter sådant passera utan minsta motstöt. (Jämför med motsvarande fråga till Tage Erlander på sin tid om hans personliga råd till bostadslösa ungdomar, en klassiker som dagens bevakare av makten tycks ha glömt.)

För observera vad Reinfeldt faktisk säger! Han vill inte berätta om han skulle ha skickat sina föräldrar till Carema, därför att han är så ödmjuk att han inte vill sätta sin obetydliga person i centrum. Han tycker istället att det viktiga är att kvaliteten i vården är bra, liksom han anser det anstötligt att riskkapitalister för ut pengar ur Sverige. Att han är ordförande för det parti som uppsåtligt och energiskt har sett till att företeelser som Caremaskandalen och skatteflykten blivit möjliga låtsas han helt enkelt inte om. Och våra drevälskande journalister skulle ha kunnat verka lika aningslösa, om det inte vore för att deras roller som etablerade intellektuella hade bestämt deras agerande.

Sedan är det givetvis ändå bara så att moderaterna till största delen är ett redskap för den ekonomiska makten, som numera har både pengarna och politiken under sin kontroll. Men den hybris som paret Reinfeldts attityder är ett uttryck för är antagligen föraningar om förändring...

2012-01-25 onsdag
Idag visar en Ann-Mari Lindgren (den A-M L?) på DN:s insändarsida med två motexempel att talet om Juholts egen skuld till drevet är befängt. Det ena är en slarvig felsägning av Reinfeldt om att Sveriges budgetbalans skulle vara unik i Europa. Det är den inte (Norge, Schweiz och Estland har också balans). Men detta är en typ av lätta överdrifter som politiker i alla tider har haft licens att svänga sig med. Den hyperkritiska behandlingen av Juholt är i det fallet unik (däremot).

Det andra exemplet - allvarligare - är de direkta lögnerna om moderaternas historia i partiprogrammet. Där börjar man undra om Reinfeldt alltför lättvindigt litade på att medierna, kritiklöst som vanligt, skulle svälja allt han kommer med. I vilket fall är detta en extremt anmärkningsvärd fadäs, långt värre än något som Juholt hittills presterat. Om nu alla försäkringar från borgerliga media om att Juholt fått en rättvis behandling skulle vara riktiga, så borde både Reinfeldt och partisekreteraren ha jagats bort från sina ämbeten av ett mediedrev efter en så exempellös blunder. Men icke.

Från höger hör man förvisso ibland talesättet att det inte finns något som heter rättvisa. Det är en bekväm hållning som har demonstrerats till fulländning i mobbningen av Håkan Juholt.

2012-01-24 tisdag
Vi som var med i början av nittiotalet får nostagiska känslor av Juholtdrevet. Vi återkallar givetvis minnet av "mosa Mona"-kampanjen som på en del sätt överträffade dagens journalistiska övningar. Mona Sahlin hade definitivt inte gjort något formellt fel när hon använde betalkortet för att köpa Toblerone. Precis som i fallet med hyresbidragen fanns det inga regler för hur kortet kunde användas, och hon betalade sina privatutgifter i efterhand. (Vid den tiden hade jag ett chefsjobb i näringslivet, och det blev en förfärlig fart på privata företag att i all hast formulera en policy för tjänstekorten, för det saknades också där på många håll.)

Kortaffären blev förevändningen för att starta en av de värsta politiska förföljelser som förekommit i landet. Journalister belägrade Sahlins hem och kröp omkring i hennes trädgård för att få bilder. Släktingar, gamla klasskamrater och alla möjliga personer som någon gång känt henne jagades på uppgifter om hennes privatliv. Hennes sambo inkluderades i rannsakningen. Kronofogdens papper luslästes, för att dra fram betalningsanmärkningar. Eftersom hon hade missat några betalningar under livet så fick man till något som åtminstone var en aning substantiellt: en person som inte kan ha ordning på sin egen ekonomi kan inte sköta hela landets angelägenheter. Drygt elva år senare valdes Mona Sahlin till ordförande för Socialdemokraterna.

Istället fick landet 1996 Göran Persson, som verkligen visste hur man sköter en ekonomi, och som redan hade påbörjat arbetet i egenskap av finansminister. Receptet var: man sväljer nyliberala påfund med hull och hår, och kastar ut en halv miljon människor från arbetslivet, en chockterapi som vår arbetsmarknad ännu efter två decennier inte har återhämtat sig ifrån. Räkningen för att "rädda" svensk ekonomi skickades alltså i sin helhet till de människor som hade minst resurser i alla avseenden. Och därifrån har Reinfeldt tagit över och "förfinat" samma metoder, så att nu alla de sjuka och arbetslösa som Persson "producerade" skall kunna klämmas till ytterligare. Det får inte räcka med att de berövats sina jobb, det skall svida av att vara offer för ett brutalt system!

Naturligtvis kommer det här inte att vara för evigt (vi får väl se vem som är partiordförande om elva år). Människan är född med både förnuft och moral, och när de båda fenomenen samverkar så vill vi ha ett samhälle där det råder en elementär rättvisa. Även om vi på kort sikt - och känslomässigt - är egoister, så har förnuftet ett evolutionärt övertag på längre sikt. I Asien, där den mänskliga kulturen är mycket äldre än hos oss, är det långa perspektivet utgångspunkten för det korta.

Men det kommer inte att ske av sig själv. Sörj inte, organisera!

2012-01-23 måndag
En löpande korrespondens med Erik Helmerson på DN rullar vidare. Som svar på mailen om Volvo medger han att övertramp förekommit, men att Juholt till nästan hundra procent själv är skyldig till mediedrevet genom sina egna misstag. Svar igen till EH:

Man kan för sitt inre höra champagnekorkarna smälla på redaktioner runt om i landet. Först Saab och nu Juholt. Två lysande segrar för journalisterna i deras heroiska kamp för en bättre värld.

Men vad nu? I dagens DN ser vi två framstående namn som mer eller mindre urskuldar sig för sin medverkan i Juholtdrevet, en Tillberg och en Kjöller! Qui s'excuse s'accuse strålar det om deras texter. För vem har annars anklagat dem? Knappast en massiv borgerlig mediefront - och den är i Sverige verkligen massiv - som har kämpat tappert för att mosa Håkan. Är det mot Åsa Linderborg och några bloggare de behöver urskulda sitt beteende?

Låt oss ta det rent logiskt för omväxlings skull. Om det är som du säger att Juholt är ansvarig för 92 procent av drevet genom sina handlingar, då kan saken testas tämligen enkelt. För om man säger att vissa handlingar motiverar ett drev, så har man sagt att dessa handlingar skulle orsakat ett drev om det varit vilken annan ”likvärdig” person som helst som hade utfört dem. Då får vi igen titta på ett slummässigt valt exempel, som Sven Otto Littorin. I egenskap av tung minister i en regering är han minst sagt likvärdig med Håkan Juholt.

När det gäller lösmynthet kunde Sven Otto mäta sig väl med Håkan. Skillnaden var att Sven Ottos grodor inte lyftes upp till riksskandaler. Han tilläts både det ena och det andra, ungefär som om man såg på honom som en inte fullt ansvarig yngling som råkat hamna i en regering. Till och med hans dundertabbe kunde passera utan dödligt drev.

Jag tänker givetvis på när han offentligt stoltserade med en fuskexamen från ett amerikanskt bluffuniversitet. Efter några artiklar dog frågan helt. Handen på hjärtat: vilken socialdemokratisk minister hade kunnat göra sig skyldig till ett så pinsamt bedrägeriförsök – och överlevt en enda dag? (Littorin avgick istället senare, under den borgerliga pressens varma sympatiyttringar, efter det att Aftonbladet inte tagit hänsyn till hans dementi om en privat eskapad. Varför han avgick, efter att ha förnekat alla påståenden, och utan att stämma AB, var en fråga som blev hängande i luften. Hans egen förklaring var självömkande på ett sätt som i andra sammanhang bara vädjar till medias brist på empati.)

Näste man till rakning är förstås Carl Bildt, med sina bildligt talat blodiga händer, ogenerat bloggande och twittrande om svensk utrikespolitik, där en Juholtgranskare skulle kunna hitta både övertramp och grodor en masse. En politiker som ständigt avvisar all kritik med en arrogans gränsande till fräckhet. Material för mediedrev finns i överflöd, men den journalistiska uppgiften att granska vänds på något underligt sätt till sin motsats när det kommer till Bildt.

(Stegö Chilò är inget bra motexempel. Hon vek sig innan det hunnit bli något verkligt drev. Tobias Billström, som syndat på samma sätt med tevelicensen, sitter fortfarande kvar som minister.)

Om du kan förklara denna medias beskydd av borgerliga politiker, och intensiva drev mot socialdemokratiska, med faktiska och opolitiska sakförhållanden så har du gjort en beundransvärd bedrift. I din institutionella funktion som ledarskribent kommer du säkert att kunna prestera ett svar. Men personligt, och fullt ärligt: du kan väl inte rimligen tro på det där?

2012-01-22 söndag
Först Saab sedan Juholt. Våra borgerliga media kan fira den ena triumfen efter den andra i sin massiva don Quijote-strid mot samhällets stora och allvarliga missförhållanden! Men tomma segrar är harmlösa. Vi påminner oss att August Strindberg föddes den här dagen för 163 år sedan (några rader om det på den engelska sidan), och allt som hänt i hans progressiva anda sedan dess. På väggen över datorn hänger en kopia av en mail jag fick från Noam Chomsky för tre månader sedan, som svar på ett eget mail. Noam avslutar med orden: "...the game is never over. Have to just keep trying. Things can change. It's happened before".

Varje motgång ger bara mer kraft för fortsättningen!

2012-01-21 lördag
Vi minns hur hela drevet mot Juholt fick sitt lyft. Det hade varit några småfrågor, ett par uttalanden som kunde tänjas på, och lite annat, men inget som riktigt tog skruv. Så kom den välsignade lägenhetshistorien! Han hade Lurat Staten På Pengar!

På blanketten där riksdagsledamöterna ansöker om sitt hyresbidrag fanns en ruta att kryssa i för alla som inte bodde ensamma. Den hade Juholt avsiktligt struntat i. Media, som sedan återkommande anklagat Juholt för att slarva med fakta, förmedlade fräckt detta påstående utan att ens försöka ta reda på att det var en bluff (ännu mindre be om ursäkt när bluffen uppdagats).

Sedan fanns det i varje fall regler som Juholt brutit mot, det visste alla med säkerhet, och ärendet hamnade hos åklagare. Men inte fanns det några regler! Riksdagsförvaltningen kunde bara lite vagt hänvisa till skattelagstiftningen där det underförstått skulle framgå att bidraget var personligt. Vad det i detalj skulle innebära i fråga om vad som motsvarar en tjänstebostad framgick däremot inte någonstans. Men Juholt hade enligt media rent förbaskat och helt självklart gjort fel i lägenhetsfrågan, och om det nu inte fanns regler så skulle han ändå ha insett att det han gjorde borde varit förbjudet.

Efter lägenheten blev varje lapsus och förfluget ord till en alltmer växande skandal som slogs upp med allt svartare krigsrubriker. Dagens Nyheter och andra beordrade rakt av Juholt att avgå, eller partiet att avsätta honom. Till slut blev en rent bagatellartad felsägning i Sälen – det utgick alla ifrån - den sista tuvan (förstärkt av DN:s helt fejkade Volvoaffär, som var ännu ett faktafel av media, givetvis utan ursäkter.)

När alla redan intecknat medias knockoutseger reser sig den förjolade mannen en gång till på nio och vägrar avgå. Ingen reflekterar över det brott mot demokratin som en massiv borgerlig press med i det närmaste opinionsmonopol blir skyldigt till genom att direkt lägga sig i ett partis inre angelägenheter, i förakt mot medlemmarnas åsikter och partiets demokratiska beslutsregler. (Visst har vi också SVT och SR utanför den borgerliga pressen, men när en så kompakt mediestorm piskats upp så kan ingen ställa sig utanför; säkert känner journalister också av den professionella lojalitet som infinner sig när deras favoritsyssla, dreven, kommer igång.)

Samtidigt som denna patetiska pressuppvisning pågår kan vi för femtioelfte gången läsa om en verklig skandal, en som mycket väl hade kunnat rubriceras som alternativt förskingring, bestickning eller trolöshet mot huvudman, beroende på omständigheterna. Avgörande för brottligheten är bara hur dum man får vara för att en suspekt försäljning bara skall kallas en dålig affär. Jag avser alltså den senaste i raden av moderat överlämnande av medborgarnas gemensamma egendom till privatpersoner.

Som Viktor Barth-Kron helt korrekt skriver i dagens DN: ”De nya moderaternas krishantering har de senaste åren följt ett mycket bestämt mönster: Blunda. Håll för öronen. Vissla. Vänta några dagar till dess stormen har dragit vidare och fortsätt sedan som vanligt, med samma personer, oavsett vilka frågetecken det rests kring deras kvalifikationer.”

I det senaste fallet, där moderater i det närmaste skänkt bort en vårdcentral, som de lyckliga ägarna snart kunde sälja för 20 miljoner kronor, har det unika skett att en representant för de ansvariga har trätt fram och talat. ”Vi såg inte hotet att några kunde berika sig”, säger landstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) med en så häpnadsväckande aningslöshet att man nästan börjar tycka synd om mannen. Om det inte vore för att han med större sannolikhet bara är en cynisk och driven politiker. För den summa som moderaterna bara denna gång fifflat bort till privatpersoner skulle Juholt kunna få bostadsbidrag i så där en 200 år.

Men inte blir det några drev. Rosdahl och alla andra som är inblandade i dessa skandaler, och som i bästa fall (om vi skulle utgå från att de är ärliga) är fullkomligt inkompetenta förvaltare av samhällets gemensamma medel, kan sova lugnt. Det blir ingen storm, inga avgångskrav, om några dagar ingenting. Folket ute i stugorna kan gnissla tänder, men kan inte göra någonting konkret på tre år ännu. Och media fyller sin roll som borgerlighetens väktare, i vått och torrt.

Till råga på allt är den del av socialdemokratin som är beredda att göra någonting åt saken stympade. Deras ledare är just Håkan Juholt, och det exempellösa drevet mot honom alltså inte någon tillfällighet.

2012-01-20 fredag
Sverige befolkning fortsätter att koncentreras i snabb takt. Glesbygden blir allt glesare och tätorterna allt tätare. DN hade i onsdags en illustrativ grafik över förändringarna i landets alla kommuner. Det gav anledning till en reflektion över vår kommun, Lysekil, som tillhör förlorarna, och reflektionen i sin tur till en insändare i lokaltidningen Lysekilsposten:

Av de närmare trettio kustkommunerna från Strömstad till Ystad är det bara två som har minskat sina invånarantal under de senaste trettio åren, nämligen Lysekil och Sotenäs, övriga har vuxit. Det kan man utläsa av SCB:s befolkningsstatistik, i en bearbetning som Dagens Nyheter gjort (18/1). Vad som kan skilja dessa två kustkommuner från de övriga är något våra makthavare här behöver begrunda.

Kommer man som inflyttande utifrån så slås man av Lysekils enorma möjligheter som bostadsort. Med havet runt om finns potential till enastående boendemiljöer. För drygt tio år sedan var det förvånande hur lite av detta som verkade tillvarataget. Mindre överraskande blev det då att så många som en tredjedel av de anställda på Scanraff hade valt att bosätta sig i andra kommuner.

De enda tomter politikerna då hade förberett i själva Lysekil låg i en grop under ett vattentorn. På ett område med vidsträckt utsikt över Brofjorden hade man anlagt ett industriområde, och på första parkett, i Norra hamnen, låg halvt förfallna industriskjul. Alla de försummade möjligheterna verkade vara ett mysterium.

En av förklaringarna den nyinflyttade fick var att lysekilsbon traditionellt inte efterfrågar någon havsutsikt; havet hade han haft nog av i sin dagliga gärning. Därmed fick placeringen av husen uppe på de mest grandiosa höjderna sin förklaring: de låg med gaveln mot havet och bara ett lite fönster mot utsikten. Och kommunen föreföll planera efter lokala prioriteringar och inte så mycket efter vad som kunde behövas för att få nya skattebetalare att flytta in. (Det senaste decenniet har förvisso en del hänt, men nu kommer andra dråpslag mot Lysekils attraktionskraft.)

Vid den tiden koncentrerade politikerna sina krafter på att få företag att etablera sig här, och tycks göra så ännu. Om detta säger Einar Holm, professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, i DN-artikeln: ”Det hjälper inte att få till en ny industri i en ort – det är ingen som flyttar dit ändå”.

Det som gäller industrier gäller säkert också turistsatsningar i en semesterort. De är viktiga att göra, och ger ett bra bidrag till näringarna, men effekterna på kommunens ekonomi är ändå bara indirekta.

Boendet är med andra ord den helt centrala faktorn, och den har sina egna aspekter. Idén att all prioritering skall läggas på att attrahera industrier härrör antagligen från en tid då det var nödvändigt med gångavstånd till jobbet. Idag pendlar människor gladeligen tio mil i bil för att få bo på ”rätt” ställe.

Som samhället ser ut har alla förvisso inte råd att pendla. Så inte minst gentemot människor med små resurser måste en god kommun ha en välkomnande attityd, och tillhandahålla bra bostäder och samhällelig service.

Ingen lysekilsbo kan ha undgått debatten om den besvärliga ekonomiska situationen, och om alla förslag och åtgärder för att minska kommunens kostnader. Men den andra halvan av all ekonomisk problematik har politikerna inte ens kommenterat, nämligen intäktssidan. Alltså hur man får skattebetalare att stanna i kommunen, och dessutom får nya att flytta in.

Man agerar som om den saken inte alls skulle gå att påverka, och försämrar i stället kommunens attraktionskraft genom besparingar på sådan service som människor uppfattar som viktig eller till och med nödvändig i valet av bosättningsort.

Antalet invånare i en kommun är inte en oberoende variabel. Den styrs rimligen av att hur attraktiv orten är att bo i. Lysekils natur är en väldig tillgång som rekryteringsfaktor, men utöver miljö och en bra bostad krävs inte minst möjligheter till fritidsaktiviteter. Om någon familjemedlem händelsevis skulle pendla till jobbet så är dock resurserna för hela familjens fritidsaktiviteter någonting som behöver finnas där man bor.

Förutom alla andra fördelar finns i Lysekil möjlighet att under sommarhalvåret få bo i en ort och i en trakt som är Sveriges i särklass mest attraktiva för semesterfirare. Visserligen är uppgiften att få fler att bosätta sig här varken enkel eller gratis, och det finns inga standardmetoder att ta till. Men det är inget bra argument för att - som nu sker - inte låtsas om saken, varken i politiska församlingar eller i den allmänna debatten.

2012-01-19 torsdag
När bytet lämnar blodspår kan drevkarlarna lätt bli övermodiga. Hos den svårt skadskjutne Håkan Juholt ser man brister även där de inte finns. I dagens huvudledare skriver DN att ”Håkan Juholt, om någon, borde idag förstå vikten av att vara noggrann med fakta”. Anledningen är ett påstående av Juholt i partiledardebatten att "Fas 3 är en större arbetsgivare än Volvo".

Detta skall vara ännu en fadäs, kommer DN fram till, efter att med ”Volvo” ha menat båda de separata bilbolagen sammantagna (där alla andra vanligen avser AB Volvo). DN rör sig också med anställningssiffror för båda bolagen tillsammans som är 30 procent större än de senaste officiella.

De för dagen officiella siffrorna är, för AB Volvo 23 511 och för VCC 13 684 anställda i Sverige. Fas 3 berör enligt DN 29 000 personer. En mail till DN:

Risken är stor att kritiken i dagens ledare mot Juholt för faktafel i fallet ”Volvo” bygger på ett faktafel. För att Juholt verkligen skall ha gjort ännu en tabbe måste DN med ”Volvo” anse att man skall mena ”de två helt separata företag som av specifika skäl har ett ord i sina namn gemensamt”.

Det ena företaget är det mera svenska och heter Volvo AB. Det andra företagets namn är Volvo Car Corporation, vars verksamhet här hemma heter Volvo Personbilar Sverige AB. Företagen har inget annat gemensamt än att de vårdar samma varumärke. När t.ex. ekonomijournalister skriver ”Volvo” utan att precisera så menar de mestadels Volvo AB, men de menar aldrig de två skilda bolagen sammantagna.

I Göteborg är det ingen som blandar ihop företagen. Där vet man skillnaden mellan ”PV” och ”Lastvagnar”. Frågan är om inte Juholt är värd en ursäkt?

(Som synes gjorde jag också ett slarvfel och skrev "Volvo AB" i stället för AB Volvo.)

2012-01-18 onsdag
Antalet besökare på den här sajten har börjat öka exponentiellt sedan slutet av 2011 (efter att under de första åren ha krupit snigelaktigt uppåt). Självklart är det väldigt motiverande att skriva för allt fler som läser, men det är också uppfordrande. Känslan av en viss press att leverera mer eller mindre dagligen går inte att förneka. Ämnen finns det för det mesta, men den sociala tillvaron sätter gränser. Så vissa dagar är det helt enkelt för mycket vardagsplikter för att lämna någon tid alls över för skrivande. Idag är en sådan dag, och fler lär komma. Men i morgon är en ny dag!

2012-01-17 tisdag
Nationalekonomisk vetenskap är i sanning sagolik. Inte i någon annan akademisk disciplin kan man bli nobelpristagare och miljonär genom att teoretisera kring elementära truismer. Den senaste nobelkandidaten i det facket verkar vara en professor Robert Shiller vid Yaleuniversitetet, vars tydligen epokgörande insats är att ha ”gått utanför huvudfåran där man tror på perfekt fungerande marknader” (enligt Johan Schück i dagens DN).

Shiller menar att anledningen till ekonomiska bubblor är att vi ”deltar… i ett flockbeteende” som gör att vi rycks med när bostadspriser och aktiekurser stiger. Givetvis har ingen enda någorlunda tänkande människa undgått den insikten sedan tulpankraschen i Holland 1637, och hela vägen framåt (mysteriet är bara vad andra ekonomer i så fall tror att bubblorna istället har berott på).

Hela saken är djupt pinsam för ekonomfacket, eftersom den oreglerade marknadens brister har legat i öppen dager under hela den kapitalistiska epoken. De förödande effekterna för systemets undertryckta löneslavar har beskrivits av så skilda observatörer som Marx, Dickens, Ilja Repin och mängder av andra. Marknadens ofullkomligheter när det gäller hela nationers ekonomier klargjordes av Keynes och andra ekonomer verksamma under en mera upplyst period av ekonomiskt tänkande.

Men nationalekonomi är en stödvetenskap till den ekonomiska makten, så när vindarna började vända högerut under 70-talet formades nationalekonomin om till en att bli en dogmatisk, närmast antiintellektuell marknadsreligion. Hayek blev den hädangångne profeten, och Friedman blev påve i den nya kyrkan. Det spelade sedan ingen roll hur illa dogmerna fungerade när de faktiskt började tillämpas i världens ekonomier, och allra minst betydde det något att konsekvenserna för redan fattiga människomassor runt om i världen blev katastrofala.

Vad Shiller nu representerar är en kår som sakta manövrerar sig ut ur ett formidabelt misslyckande. Och då får man mer eller mindre uppfinna hjulet igen, och konstatera det självklara att det inte finns några perfekt fungerande marknader. Vi får vara glada att marknaderna fungerar hjälpligt så att de flesta människor får mat för dagen, och att de inte direkt motarbetar en reell utveckling i världen. De negativa konsekvenserna av otyglade marknadskrafter har vi sett mer än nog av.

Robert Shiller drog en vinstlott när han förutsåg IT-kraschen och den senaste finanskrisen, något varje ekonom som vore värd sin utbildningskostnad borde ha klarat av. Den vinstlotten ger också uppmärksamhet, intervjuer och en roll som guru. Som sådan ger han USA det kloka (och fullständigt självklara) rådet att höja skatterna och investera i infrastruktur, utbildning och forskning.

Men i frågan om skatterna är han inte på samma våglängd som härskarna över (den s.k.) marknaden, alltså kapitalägarna. De håller nämligen fast vid Friedmans evangelium, och kommer att göra det så länge de kan, för det var för att främja deras intressen som läran tillkom en gång. Och i USA har de ett helt parti och en vilseförd allmänhet bakom ryggen.

Det är alltså dukat för ekonomipriset till Robert Shiller, en kandidat som avviker så där exakt lagom som en svensk priskommitté inte kan motstå.

2012-01-16 måndag
Inget ytterligare idag om den lilla världsnyheten att Iran tar emot inspektörer från IAEA, vad jag kan se och höra. Kanske var det en tidningsanka? Men notisen finns fortfarande kvar på DN.se. Där står att sannolikt datum för besöket är 28 januari, alltså om 12 dagar. Följaktligen handlar det inte om vaga löften i en oviss framtid. Det kan väl inte vara så att krigshetsen mot Iran är viktigare än nyheter som lämnar en öppning till avspänning? Visserligen skulle en sådan hypotes förklara mycket av våra mediers beteende i frågan, men vi får ju ändå inte utgå från att våra tidningsmakare har en så bottenlös moral. Vad som kommer ut av det hela återstår att se.

Under tiden måste vi i den här annars så kritiska spalten ge vår normala antagonist Peter Wolodarski ett stort erkännande för hans ledare i gårdagens DN om mellanmänsklig tillit. Han beskriver hur den svenska modellen bygger på att människor litar på varandra. Svenskarnas höga förtroende för både myndigheter och sina medmänniskor "betyder mer för vår utveckling än om Sverige skulle haft stora reserver av guld eller olja". "Det är ingen slump att länder som har hög social tillit är länder med låg korruption och ett starkt stöd för gemensamt finansierad vård, skola och omsorg".

Särskilt berömvärd blir PW:s ledare när man betänker att existensen av den sociala tilliten står i en viss motsättning till den ekonomistiska egoismens ideologi som dominerat under tre decennier och som DN så ofta har beskyddat och befrämjat på sin ledarsida. Det är uppriktigt värmande att en skribent som en gång i tiden försvarat USA:s dysfunktionella och inhumana sjukvårdssystem, liksom mordet på Usama bin Ladin, väljer en så inkännande och insiktsfull infallsvinkel på människa och samhälle.

Dagens Nyheter kanske återigen kan bli ett språkrör för socialliberalismen, som i sanning är den upplysta och toleranta formen av liberalism. Detta i kontrast till den antiintellektuella och rätt skrämmande nyliberalismen, som verkligen inte är liberalism i lärofädernas mening. Nyliberaler tror sig strida under Adam Smiths fana, men den som läser hela Wealth of Nations idag skulle tro att författaren tillhör vänsterfalangen inom socialdemokratin. Bl.a. skulle man upptäcka att Adam Smith inte ens tycker om arbetsdelning, denna industrialismens grundidé.

Men åter till Peter W som avslutningsvis är värd ett tack! Varje dag har ljuspunkter, bara man letar efter dem.

2012-01-14 lördag
Något som borde varit en världsnyhet återfinns idag som en notis på ett dussintal rader närmast marginalen på sid 18 i dagens DN. Där står att Iran har gått med på att ta emot inspektörer från IAEA, det organ som till en av sina viktigare uppgifter har tillsynen över avtalet om icke-spridning av kärnvapen (NPT). I den fråga som motiverar dagens mest explosiva internationella konflikt, och som genererar oupphörliga exalterade ledarartiklar i alla västvärldens tidningar, skulle Iran alltså vara beredd till en avgörande eftergift.

Nu kanske man förväntar sig att Irans ledare skall föra inspektörerna bakom ljuset (som USA felaktigt utgick från i Irak, som vi minns) och därför inte lyfter fram nyheten. Men då borde själva den saken vara värd en analys eller åtminstone en kommentar. För om Iran händelsevis skulle ha uppriktiga avsikter så är det fråga om en väsentlig eftergift i en konflikt som utgör den allvarligaste risken för ett nytt angreppskrig i Mellanöstern.

IAEA:s och FN:s senaste resolutioner i frågan går ut på att Iran skall förhindras att höganrika uran, eller vidta andra åtgärder för att utveckla kärnvapen. För det ändamålet uppmanar FN ”alla länder” att vidta en rad restriktiva åtgärder för att förhindra Iran från att skaffa sig sådan materiel eller andra resurser som kan användas för att framställa kärnvapen. Iran skall också underkasta sig NPT:s regler, på sätt som specificeras i IAEA:s resolution GOV/2006/14, ytterligare stadfäst i FN:s resolution 1803 (2008). Men i den FN-resolutionen, liksom i tidigare, finns en uppmaning att verka för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, t.ex. i följande formulering:

“Recalling the resolution of the IAEA Board of Governors (GOV/2006/14), which states that a solution to the Iranian nuclear issue would contribute to global non-proliferation efforts and to realizing the objective of a Middle East free of weapons of mass destruction, including their means of delivery”

Israels regering har deklarerat att en sådan zon inte skulle omfatta det egna landet, och USA:s ledning har likaledes förklarat att FN-resolutionens formulering inte kommer att innefatta Israel. Så kan man tala när man har makt att sätta sig över nationernas högsta samarbetsorgan.

Om Iran lever upp till FN:s påbud kommer kärnvapenrisken i regionen följaktligen att minska, men inte elimineras. Israel har som bekant inte undertecknat NPT, tillåter följaktligen inte några inspektioner och erkänner inte ens att landet har kärnvapen. Vore det inte att verka för en humanistisk upplysningstradition att någon gång, i svärmen av ledarartiklar om Iran, förespråka att hela Mellanöstern blir kärnvapenfritt?

2012-01-12 torsdag
I slutet av 2007 rådde ett unikt läge inom den politiska opinionen i Sverige. Mellan de båda blocken skiljde närmare 20 procentenheter i väljarsympatier, antagligen någon slags rekord. Oppositionen hade alltså nästan 50 procent fler anhängare än regeringen, och socialdemokraterna var ensamma större än regeringspartierna tillsammans. Orsaken var uppenbar för alla efter regeringens chockstart med attacker mot sjuka, arbetslösa och mot a-kassan. Fredrik Reinfeldt medgav att väljarnas reaktion troligen berodde på att regeringen genomfört sina åtgärder med en viss "brutalitet", vilket var det ord han använde.

Många var vi som förbluffades över att det socialdemokratiska partiets ledning inte fångade upp den våldsamma protest som svenska folket gav ett uttryck för, särskilt som regeringens attacker riktade sig mot den välfärspolitik som alltid varit kärnan i arbetarepartiets hundraåriga politik. Från Sveavägen hördes i det närmaste ingenting och i brist på ledning ebbade indignationen ut. Vår förvåning fick en delförklaring på DN Debatt i onsdags.

Där öppnades spalterna för Stefan Stern, dåvarande stabschef under Mona Sahlin, och vi fick en inblick i de märkliga tankegångarna hos partiets högsta ledning under den perioden. Om vi utgår från att Stern är uppriktig så hade han inte en aning om varför svenska väljare i ilska övergav regeringspartierna 2007. Han skriver istället med en häpnadsväckande aningslöshet att det fantastiska opinionsläget skulle ha berott på socialdemokratins ”nyorientering” och ”förflyttningar in mot mitten”. Valförlusten 2010 skulle då i stället för uppgivenhet inför en passiv partiledning berott på ”intvingandet av Vänsterpartiet” i oppositionskoalitionen.

Förklaringen till partiledningens tystnad under ett av de mera turbulenta opinionslägena i mannaminne berodde på att ledningen i grunden inte ville ta strid mot regeringens nedmontering av välfärden. Som framgick av Sterns artikel var anpassningen till det borgerliga synsättet tvärtom en medveten del av socialdemokratins ”förnyelse”, enligt förnyarna vill säga..

Stern tar försiktigtvis inte upp sjukförsäkringen eller a-kassan, som är alltför flagranta fall i partiledningens försummelser. Däremot utvecklar han sina tankegångar om privatisering av offentligt verksamhet, där han demonstrerar sin klart borgerliga uppfattning. Att vinstuttag i privata välfärdsföretag (som förbjudits av bl.a. borgerliga regeringar i våra grannländer) skulle förhindras här finner han sålunda orimligt.

Alla skandaler i privata välfärdsföretag förbigår han också helt (med ett litet undantag). Hans förhoppning är istället att svenska väljare, som ”i valet 2014 kommer […] att vara mer välutbildade än någonsin” då skall förstå att alla de tusentals privata företagen inom välfärdssektorn inte skall behöva leva med ovissheten ”om verksamheterna får finnas kvar vid ett maktskifte”. Detta är hans slutsats av de kopiösa skandalerna. Inte att det först och främst krävs krafttag från alla håll, särskilt från politiker, för att med regleringar, tillsyn, upphandlingar värda namnet, och många andra åtgärder, åtminstone rädda privatiseringarna från den självdestruktion de iscensatt.

Ingenting av det Stefan Stern skriver ger någon antydan om att han egentligen skulle vara socialdemokrat. I sak skulle allt han skriver kunnat stå i en ledare i Dagens Nyheter. Med det bekräftar han den narcissism som under flera år behärskat den stockholmsdominerade partiledningen. Ute i landet, där ute i den producerande verkligheten där den socialdemokratiska väljaren lever, är allt han skriver rappakalja.

För att bara göra ett enda nedslag i den svenska verkligheten så skulle Stern kunna läsa en aktuell och välskriven rapport på 25 sidor från socialdemokraterna i Halmstad, som ger en helt annan bild av vad socialdemokratisk politik är. Det är ett exempel på den kärna av traditionella socialdemokrater som såg till att partiet fick en ny ledning. Ett litet citat ur rapporten:

Vi Socialdemokrater har högre ambitioner än att låta våra kommuninvånare förvandlas från medborgare i vår kommun till kunder på en vinstdriven marknad. Ingen ska tjäna pengar på att våra äldre är sjuka och har behov. Detta är inte enbart otillbörligt utan moraliskt förkastligt.

Vår socialdemokratiska målsättning är en kvalitativ välfärd för alla, där skattemedel återinvesteras in i välfärden istället för att användas till vinstuttag.

Alldeles bortsett från ideologiska frågor så gör ”förnyarna” antagligen ett svårt taktiskt förbiseende. Om socialdemokratin skulle placera sig i ”mitten” av det politiska fältet så kommer man att tvingas konkurrera med de (minst) fyra partier som redan finns där. Vad skulle det finnas för anledning att välja Stefans Sterns ”socialdemokrati” när den politik han förordar hanteras mycket bättre av de partier som redan är borgerliga?

Framtiden tillhör politiska riktningar som förmår formulera alternativ till det oregerliga, marknadsstyrda kaos som drabbat världen särskilt ödesdigert de senaste åren.

2012-01-11 onsdag
Den nedröstade minoritet av socialdemokrater med huvudsakligen stockholmsk anknytning, som uppträder under eufemismen ”förnyare”, ger inte upp. Föga överraskande erbjuds de också generöst med utrymme i den borgerliga pressen, för att där pitcha sin defaitistiska linje. Men att skriva i en tidning man inte tycks läsa är riskabelt.

Häromdagen hade DN en förnämlig redovisning av en valstatistikers arbete, där Sveriges politiska geografi framträdde i skarp relief. Tydligare än någonsin påvisades att Socialdemokraternas fundamentala väljarbas är Norrland och andra landsbygdsområden (och städer) där det bedrivs gammalt hederligt arbete i tung råvaru- och verkstadsindustri. Stockholm avviker med sin starka borgerliga dominans rejält från den svenska normalbilden.

I sina glassiga kontor med datoroptimerade inomhusklimat, narcissistiskt inneslutna i sin medelklassmiljö, har ”förnyarna” uppenbarligen förlorat all kontakt med den socialdemokratiska väljarmajoritetens verklighet. I snabb följd presenterade sig den här gången först Luciano Astudillo och sedan en Stefan Stern med borgerligt tillrättalagda texter på DN Debatt.

Astudillo framträdde i söndags med ett förslag att bygga ut rutavdragen till att omfatta ännu fler tjänster. Argumenten är återigen att det ökar antalet jobb och minskar den svarta sektorn. Det här är inte bara i direkt konfrontation mot socialdemokratisk fördelningspolitik, utan också rent ut sagt korkat!

Man måste inte vara ett geni för att inse att rutavdraget idag betalas ut till den tiondel av hushållen som mindre än några andra behöver det. Alltså en skatt från de 90 procent av hushållen med lägst inkomst, som går till att betala ut ett rent bidrag till den mest välbeställda tiondelen av befolkningen. Att som Astudillo för det första inte (låtsas?) inse detta, och inte heller tro att socialdemokratin kan ta den debatten, är antingen femtekolonnverksamhet eller ren defaitism.

Det direkt korkade är jobbargumentet. Vi har alltså en summa skattemedel som skall användas för att skapa jobb. Att dela ut dessa pengar till välmående människor för att de skall efterfråga hemtjänster är en indirekt väg som medför att stora summor tappas av på vägen. Redan vet vi av undersökningar att företagen ökat priserna och att en del av skattepengarna alltså har blivit vinstpengar i stället för mera arbete. (Inom rot är fusket där material har blivit ”arbete” på fakturan en ren rutin, som minskar jobbeffekten påtagligt.)

Vi hade alltså en summa skattemedel att använda för att skapa jobb. Den väg som ger absolut flest jobb är att den offentliga sektorn använder pengarna direkt till att anställa människor. I många verksamheter där behoven är verkliga (vi behöver inte ens nämna åldringsvården) skulle fler anställda göra stor nytta. Inga stötande fördelningseffekter, inget profitspill till företagare, kort sagt en både socialdemokratisk och djupt förnuftig väg. Igen: har folk som Astudillo och hans likasinnade inte förmåga att förstå detta enkla förhållande?

Argumentet att rutavdrag minskar den svarta sektorn är inte bara korkat utan direkt pinsamt, och kan avfärdas kort: Med samma motiv skulle all kriminalitet kunna minskas genom att de kriminella får statliga bidrag för att bli lagliga. Astudillos enda ursäkt är att denna föreställning är så allmänt spridd i borgerlig propaganda att ingen tydligen vågar påpeka idéns totala brist på moralisk grund.

Ibland får man känslan av att "förnyarna" framför allt vill blidka borgerliga medier, i tron att det är så framgången skapas. Men den enda framgången ligger i att DN Debatts åtråvärda spalter öppnar sig för överlöparna (vilket redan det borde ge författarna en signal...).

Stefan Stern är lika långt borta från socialdemokratin, men mera sofistikerad än Astudillo. Kommentaren får vänta till i morgon.

2012-01-10 tisdag
Gör följande tankeexperiment: En prominent och framgångsrik kinesisk personlighet, tidigare kandidat till presidentposten, framträder på kinesisk teve och uppmanar landets makthavare att likvidera Taiwans president. Tanken är visserligen absurd, men om det faktiskt hade hänt, skulle vi då behöva ens två sekunder för att räkna ut hur reaktionen skulle bli i väst? Att våra medier skulle svämma över av indignation?

Nu har det faktiskt hänt, men inte i det "ociviliserade" Kina, utan i det stora föregångslandet i vår del av världen. Den framgångsrika personligheten är miljardär på affärer i religion och heter Pat Robertson. Hans måltavla är inte ledare i en kontroversiell utbrytarprovins, utan en demokratiskt vald president i ett sedan länge självständigt land: Hugo Chávez i Venezuela. Lyssna på det här, och tappa hakan! (Sändningen är från 2005, och Chávez lever fortfarande.)

Hur har våra medier resonerat när man glidit förbi ett så hårresande uttalande? Anser man att Robertson är en idiot som ingen behöver ta hänsyn till? I så fall en mäktig idiot som genom sina kyrkor och massmedier har ett betydande inflytande över miljontals människor, inte bara i USA (hans tevebolag sänder i 180 länder på 71 olika språk).

En som kallar sig kristen vill alltså låta likvidera en president. Är det tilltänkta offret en av alla dessa neonazistiska (eller bara allmänt omänskliga) härskare i Latinamerika som genom åren, och med stöd av USA, i hundratusental har slaktat sina egna befolkningar, huvudsakligen fattiga bönder? Nej, det handlar om en av de få (men lyckligtvis allt fler) ledare som gör det rakt motsatta: arbetar för att förbättra livet för de delar av folken som i generationer levt i misär, i länder där en minimal elit följaktligen blivit omåttlig förmögen.

Surfar man vidare på spåret märker man att händelsen inte har gått obemärkt förbi i USA, utan väckt en hel del hård kritik där. Men varför väljer svenska medier att hålla undan skandalen? Om det finns ett svar är det inte säkert att man vill höra det.

2012-01-08 söndag
Hugo Chávez är förvisso en originell president med många egna, delvis underliga, idéer. Men det stora intresse borgerliga medier hyser för honom skulle inte stå i proportion till hans betydelse eller insatser – om det inte vore för den ödesdigra roll han kan spela som förebild för folken i andra länder, ännu styrda av inhemska ekonomiska eliter, lierade med västerländska kapitalintressen.

Dagens DN bjuder på ännu en av dessa patentledare om Chávez, nu signerad Martin Liby-Alonso. Han menar att Chávez tid vid makten ”har inneburit nästan femton förlorade år för Venezuela”, ”en illustration så gott som någon av hur goda förutsättningar kan förspillas.” Hur goda var dessa förutsättningar? Så här menar Wikipedia att det hela började:

”År 1989 genomförde den dåvarande presidenten Carlos Andrés Perez, efter påtryckningar från Internationella Valutafonden (IMF), nyliberala ekonomiska reformer.  Dessa slog hårt mot den offentliga sektorn: Allmänna sjukhus och välfärdsprogram privatiserades eller avskaffades helt, vilket ledde till kraftigt ökad fattigdom i det redan fattiga Venezuela. Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna för att protestera mot reformerna. Reaktionen från myndigheterna blev hård, hundratals obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av polisen under perioden februari-mars 1989, och undantagstillstånd infördes i hela landet.”

Massakern, som kom att kallas El Caracazo, blev avgörande för en grupp yngre officerares politiska utveckling, och ledande bland dem Hugo Chávez. Ett försök till statskupp mot Perez 1992 misslyckades, och Chávez fick sitta två år i fängelse. Efter det ägnade hans sig åt politiskt kampanjarbete i landets alla delar, och 1998 blev han vald till president med 56,2 procent av rösterna.

Hugo Chávez blev militär redan vid 17 års ålder och tog så småningom examen från militärhögskolan med högsta betyg i alla ämnen. Under tre år på 1970-talet ledde han en anti-gerillagrupp som bekämpade den marxistiska gerillan Bandera Roja. Senare, som major vid Venezuelas militärhögskola, började han kritisera militärledningen för brott mot de mänskliga rättigheterna i kampen mot gerillan, såsom torterande och dödande av fångade gerillasoldater och påstådda medhjälpare. Redan då fick han sina första fiender.

På den vägen är det, och hans brott är nu inte bara att han värnat de mänskliga rättigheterna, utan ännu värre: att han (allra värst!) förstatligat privat egendom och blivit kompis med Castro. Att han också eliminerat analfabetismen och med hjälp av organiserade ”Bolivarianska Missioner” föresatt sig att utradera fattigdomen i landet. Och annat i den vägen.

Liby-Alonsos spalt handlar naturligtvis om andra saker. Och det finns allt möjligt att kritisera, som det gör vid varje detaljgranskning av vem som helst. Men om landets ekonomi säger han överraskande att en ”kraschlandning” hotar, en underlig prognos alldeles efter det att nationalräkenskaperna för 2011 redovisats, där det framgår att Venezuelas BNP närapå har fyrdubblats sedan 2004, en inte oansenlig prestation (L-A får väl granska siffrorna och återkomma).

Ryssland, Kina, Kuba och Venezuela hör till de söndertröskade ämnen som borgerliga ledarsidor i västvärlden upprepar till leda, och alla ur identisk synvinkel. Besattheten i sig är avslöjande för den som läser med minsta kritiska medvetenhet. Men det är klart, en del av mina medelklassvänner hypnotiseras till övertygelsen att Hugo Chávez är en farlig skurk. Men om man frågar dem varför så har de ingen aning.

2012-01-07 lördag
Bengt Ohlsson (Benke alltså, f.ö. en av mina favoritstockholmare) provade på den politiska genren i gårdagens DN, ett försök som visade upp honom som en idylliker, med en godtrogen förlitan på den bästa av världar. Det vill säga, han ”kom ut” som icke-vänster, något han försökte beskriva som apart och nästan farligt i hans kulturkretsar.

Nu finns det visserligen ingen "vänster" med en någorlunda entydig definition. Tvärtom finns de mest disparata föreställningar representerade bland folk som kallar sig vänster, allt från kunskapsförnekande postmodernister med nazisten Heidegger som läromästare, över idealister som likt leninisterna vill styra över andras liv, till rationalistiska socialister som med upplysningen och Marx som föredömen vill sprida kunskap om samhällets mekanismer. (Leninister i den nämnda meningen finns det dessutom gott om i det borgerliga lägret.)
 
Med de här måltavlorna runt om i alla riktningar är det inte så svårt att få in fullträffar någonstans. Men om Benkes egen linje blev bilden mera luddig. Någorlunda klart blev att han inte anser medmänsklighet, empati och ömsinthet vara någonting vänstern har monopol på. Så mycket kunde man förstå, även om han inte lämnade några bestämda belägg. Indikationerna på motsatsen, både teoretiska och konkreta, finns det annars gott om. Till exempel den borgerliga nationalekonomiska teori som säger att vi bör följa våra privata, rent egoistiska ekonomiska strävanden och låta den osynliga handen sedan styra allt tillrätta. Först då uppnår vi en optimal ekonomisk utveckling.

Mera handfast har vår nuvarande regering vederlagt Benkes troskyldighet med sina demonstrativa attacker på sjuka, arbetslösa och andra utsatta. Men visst måste vi tro Benke när han skriver, att ”i stort sett alla människor i min omgivning lever på samma sätt”. Medelklassen har det ganska bra i Sverige, även bland kultureliten, ibland väldigt bra. Och då kommer patentargumentet som annars mest hörs på nätets skuggsida: om man har råd med Iphone och annat av livets goda, så borde det vara genant att kalla sig vänster.

Därmed sjönk Benke en famn, och hamnade bland näthäcklarna (som t.ex. förkastar Michael Moores kritik av det amerikanska sjukvårdssystemet därför att Moore tjänar mycket pengar). Demagoger av det slaget måste avkrävas ett svar på frågan hur fattig man måste vara för att ha rätt att arbeta politiskt för utsatta, lidande och svältande människor.

Jag föreslår en annan filosofi: om ett värdigt liv för alla människor på jorden händelsevis skulle kräva att vår överdådiga livsstil eliminerades, så skulle det vara en moralisk handling att elda på den utvecklingen så att det hela rasar så snart som möjligt. Inte ett särskilt bra alternativ, men är det någon som ser en möjlighet att med demokratiska medel få den ekonomiska makten att göra de eftergifter som skulle bli nödvändiga för att skapa en värld som verkligen är till för alla? Inte Benke, ty Söder är för honom den plats där han bor, och den globala södern något tydligen okänt, långt bortom Skanstull.

Det blir inte så mycket bättre när Benke skall fördjupa sig politiskt. Han berättar om vännerna som diskuterar sexdagarskriget, och hur han ställer frågan om vad som utlöste det kriget, och hur vännerna då bara mumlar till svar. Hemma, med Nationalencyklopedin, läser Benke att kriget startade efter det att Israels grannar ökat spänningen vid gränserna, och han får därigenom perspektiv på frågan och har bilden klar för sig: ”Israelerna är mera ljushyade än palestinierna, och därmed uppfattar man dem instinktivt som rikare och mera översittaraktiga, och så har vi hela det sköna Wolltergänget som skriver på för palestinierna sak, och det räcker för mig.”

Fortsätt och läs, vill man säga till Benke. Börja åtminstone vid 1948. Eller förresten, lägg ner projektet och återgå till den sköna litteraturen och till krönikorna. Där är det lättare att skapa en egen värld i vilken varken de fattiga och förtryckta eller vänsterfolket stör den egna bilden mer än du själv tillåter.

2012-01-06 fredag
En av Sveriges intressantaste författare (enligt min smak) är en framstående cancerforskare, Georg Klein. Den som vill ha en inblick i upplyst och naturvetenskapligt tänkande i en litterärt kvalificerad dräkt bör läsa hans böcker. Det jag kom att tänka på idag var hans förkärlek för arbete framför det vi kallar socialt umgänge, illustrerat av en händelse under en specifik midsommarafton.

Kleins institution fick genom samarbete med ett afrikansk sjukhus leveranser av vävnadspreparat som innehöll specifika cancerceller. Under en midsommarfest fick han beskedet att en leverans som krävde omedelbart omhändertagande hade anlänt. Eftersom han förstod att hans svenska medarbetare ogärna ville avbryta just den kvällens fest lämnade han utan större saknad sitt sällskap för att åka till jobbet, trots att de åtgärder som krävdes inte tillhörde hans ordinarie uppgifter. Med en nybörjares entusiasm ägnade han natten åt att preparera vävnaderna.

Det uppdykande minnet av Kleins midsommar hör förstås ihop med den socialt späckade helg som jul-nyår-trettondag utgör i Sverige. Utan att vara ens hälften så arbetsdyrkande som Georg Klein får jag medge att någon del av allt det sociala känns som ett intrång på en bit av de väsentliga sakerna. Bland annat blir tiden för egna funderingar och noteringar svårt beskuren. Se det som en ursäkt och en förklaring till att den här spalten inte fylls på varje dag under denna helgfrossa.

2012-01-04 onsdag
(Gårdagens påbörjade tråd lämnas tillfälligt för en mindre utvikning, på förekommen anledning.)

Enligt sin högstämda devis verkar Dagens Nyheter "i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati och en fri ekonomi." När ledarsidan (3/1) tar hand om Iran är det mera med motsatsen till upplysning och tolerans, och med en mental preparering för den våldsamma uppgörelse med Iran som USA:s och Israels ledare förberett under många år, med generöst bistånd av många representanter för humanistisk opinionsbildning.

När DN alltså skriver att mullorna kanske använder "det klassiska tricket att stävja inhemskt missnöje genom att måla upp en yttre fiende", så är det en Orwellsk formulering som utmanar löjet. Vad som sker är detsamma som skulle inträffat i varje annat land, inklusive Sverige: när befolkningen i åratal möts av öppna och uttryckliga krigshot från överlägsen militärmakt, understödd av dess lydstater, så sluter man sig samman kring den ledning man har. Mekanismen är lika gammal som mänskligheten, med ett sentida exempel i hoten och de folkmordsliknande sanktionerna mot Irak, som bara tjänade att stärka Saddam Husseins makt.

Ingen vill ha ännu ett land med kärnvapen (det räcker mer än väl med Israel, Pakistan och Indien i den delen av världen) men som en israelisk säkerhetsanalytiker (Martin van Krefeld) sagt så vore Iran "crazy" om man inte försökte skaffa sig sådana vapen som avskräckningsmedel. Anledningen är de kraftfulla krigshoten utifrån, och att Iran saknar konventionell militär kapacitet att möta sådana hot med. Landets militärbudget är en bråkdel av Saudiarabiens eller Israels, och dess flygvapen är mindre än Qatars.

Det enda som skulle kunna avhålla angripare är avskräckning. Men det skulle heller inte räcka eftersom Iran inte skulle kunna så mycket som aptera en kärnvapenmissil utan att bli pulveriserat. Västs analytiker vet allt detta, men vet också att det saknar betydelse för det maktspel (och mediala rollspel) vars syfte inte inbegriper mänsklighetens långsiktiga överlevnad utan handlar om mycket mera kortsiktiga vinster.

Det hela blir en lose/lose-situation. Med kärnvapenutvecklingen ger mullorna västvärlden en legitim förevändning för aggressiva motaktioner, som visserligen knappast skulle uteblivit, men som nu blir lättare att motivera. Samtidigt utgör avskräckningsvapen bara ett imaginärt hot som aldrig kan sättas i verket. Om det någon gång vore befogat att med all kraft förorda fredliga förhandlingar så vore det i en situation som denna. Man får hoppas att det inte är symtomatiskt för DN:s form av humanism och upplysning att sådana möjligheter inte nämns med ett ord i ledaren.

2012-01-03 tisdag
Hur skulle en betraktelse över 2012 se ut om massmedia vore intresserade av mänsklighetens verkliga problem?

En punkt som inte skulle förbigås så lättsamt som den gör i våra media är det kusliga faktum att 21 000 små barn dör varje dag av orsaker som vi enkelt hade kunnat förebygga. Under 2012 kommer det att bli 7,6 miljoner slocknade små liv. På bara ett decennium betyder det alltså 76 miljoner döda!!! BARN!! På grund av oförmåga hos våra samhälleliga institutioner! Alla andra onödiga dödsfall vi ställer till med i krig och utrotningar förbleknar totalt vid en jämförelse. Hur kan detta ofattbart grymma förhållande fortgå utan att väcka en storm i media, eller synbarligen ens ingå i medias världsbild överhuvudtaget?
 

Att förlora ett barn är för de flesta människor den största tänkbara tragedin, från vilken många aldrig hämtar sig. Ibland hör man påståendet att föräldrar i den fattiga världen på grund av vana är mera härdade mot sådana tragedier än vi. Förutom att åsikten är cynisk så är den fel. Hela känslokomplexet som har med de egna barnen att göra sitter djupt rotat i vår konstitution, och är inget vi lärt oss. Men det är förståeligt om vi behöver skenargument för att stå ut med verkligheten (särskilt när vi får veta att vi kunde räddat miljoner små barnaliv med en obetydlig insats).

Bakom denna gigantiska och ständigt pågående katastrof är det förmätet att ens tänka på andra problem. Det får åtminstone vänta till i morgon.

2012-01-02 måndag
Första måndagen på ett tag som liknar en vardag. Luckorna i schemat som ger tillfälle till tid framför tangentbordet blir nu lite större. En dag som den här måste betraktelserna gälla det nya året 2012, givetvis. Eller kanske mest en kommentar över andras betraktelser av 2012. Uppgiften förenklas avsevärt av att massmedia, praktiskt taget oberoende av ägare, politisk färg eller annat, är nästan helt samstämmiga i valet av viktiga händelser det kommande året. Dagens Nyheter kan (som alltid) fungera som rikslikare.

I sin första utrikesbilaga för året väljer DN ut ett ämne för varje månad under 2012. Först ut är Kina, detta land som redan på den ordinarie ledarsidan utgör en av tidningens favoritbetonande fiendeobjekt. Enformigheten är dock bedövande i de närmast likalydande artiklarna, som i allra första hand handlar om bristen på yttrandefrihet. Att några hundra intellektuella sitter i fängelse är mycket viktigare än att miljontals människor i Kina är arbetslösa och att fattigdomen är tämligen utbredd. Totalt sett är landet omnämnt närmare tre gånger så ofta som Indien (i nätupplagan), ett land som snart är lika stort som Kina och har en likartad typ av ekonomisk utveckling, men dessutom ett mycket större fattigdomsproblem med hundratals miljoner människor som lever i en krigsliknande tillstånd med sitt lands regering och med den härskande klassen.

Nyhetsvärderingen i alla våra media vid jämförelsen mellan Kina och Indien säger mycket om vilken samsyn som skall produceras. Den här gången får Indien för ovanlighets skull en egen artikel, kamouflerad som en presentation av en barnfilmstjärna. Vi får veta att 700 miljoner indier har mobiltelefon, men att bara 600 miljoner har en riktig toalett.

Februari månad i DN:s almanacka för 2012 år representeras av den arabiska våren, den som inträffade i länder som inte upprörde våra följsamma media så länge diktatorerna åtlydde direktiven från väst och samtidigt lyckades hålla folken i schack. Men när folken sparkade ut diktatorerna vaknade alla rättänkande också i väst och bedyrande sin plötsliga kärlek till demokratin. Denna dramaturgi följer ett beprövat manuskript, liksom fortsättningen: att militären eller andra starka maktcentra stjäl upproret från folket och återinstallerar en auktoritär regim. Om dessa sidor av saken dock (och givetvis) ingenting i DN:s trycksak.

Ryssland får givetvis också sin egen månad, i egenskap av våra medias andra stora skrämselobjekt. Samme artikelförfattare som vi kommenterade här dagen före julafton svarar för texten, så den kan vi gå förbi. Sedan får vi lära känna Sarkozys favoritbagare, viktig kunskap inför presidentvalet i Frankrike, innan vi på decemberuppslaget får veta att jorden kommer att gå under den 21 december 2012, enligt en inskrift gjord av mayafolket på en gammal sten. Slutligen får vi den obligatoriska dosen av presidentvalet i USA, denna skenhändelse som på länge inte haft någon betydelse för landets faktiska politik, huvudsakligen därför att den politiken fastställs i andra rum än det ovala.

Men God fortsättning! Vad som än händer 2012, så inte blir det ingenting.