Dagsnoteringar 2010 - 2011

Till menyn

 Till äldre noteringar                  

2011-12-29 torsdag
En bekant som i söndags besökte julottan i sin lilla landsförsamling berättade att kyrkan, som förr mestadels varit fylld till sista plats på juldagsmorgnarna, nu bara var besatt till en tredjedel. Också ritualerna och traditionerna som överlevt den borttynande kristendomen i vårt land börjar kanske också tappa sitt grepp. Inte för att vi skulle behöva yttre procedurer eller konfessioner för att hålla moralen levande - basen för vår moral är till största delen medfödd - men frågan är om någon struktur eller organisation har tagit på sig att omsätta vår moraliska bas till konkreta handlingar.

Under sin historia har den kristna kyrkan mestadels varit lierad med den världsliga makten med allt var det inneburit av stöd till orättfärdiga handlingar. Som alibi eller samvetströst har kyrkans medmänsklighet yttrat sig i välgörenhet och allmosor. Men det finns gott om undantag, både individuella och organiserade. Att läsa om befrielseteologin i Latinamerika är en kontemplativ handling av väl så stor betydelse för den inre upplysningen som att besöka julottan.

Václav Havel, som just har gått ur tiden, är väl känd hos oss och hedrad som en djärv och rättänkande dissident. Hans fängelsestraff fördöms som brott mot rätten till yttrandefrihet och hans minne hyllas i alla massmedier i väst. Om Ignacio Ellacuría vet vi antagligen desto mindre. Han arbetade för befrielse av de förtryckta - "to reach the fullness of humanity". Hans djärvhet är inte mindre än Havels eftersom han riskerade inte bara fängelse utan också döden.

Ellacuría var teolog, jesuit, och verkade i El Salvador under den tid landet styrdes av en neonazistisk elit under USA:s beskydd. Hans arbete anslöt till befrielseteologin, en mänsklig teologi som hade en kort tid av blomstring i samband med övriga civilisatoriska aktiviteter under 1960-taleten och som i viss mån var stödd av påven Johannes Paulus II. När högerpolitik och nyliberalism gjorde rent hus med alla rättvise- och jämlikhetssträvanden tynade också befrielseteologin bort, när den inte helt enkelt likviderades. Ignacio Ellacuría mördades i november 1989, bara en vecka efter Berlinmurens fall. Han och sex andra teologer, liksom deras hushållerska och hennes dotter, mejades ner av en dödspatrull inom den Salvadoranska armén, utbildad och utrustad av USA. Om dessa mycket mer fruktansvärda brott mot de mänskiga rättigheterna som begåtts i vår hemisfär, med våra "demokratiska" brodernationer inblandade, vet vi inte mycket i väst.

Den nuvarande påven är ingen vän av en mänsklig teologi som konkret tar sig an de fattigas och förtrycktas verkliga situation så som befrielseteologerna gjorde. För honom är det nog att sådant luktar "marxism" och därmed är anatema för kyrkan. (Med tanke på hans diskutabla historia är det hela inte det minsta förvånande.)

I en av alla intervjuer Noam Chomsky gjort fick han en gång frågan varför han offrat en säkert ännu mer lysande akademisk karriär och det officiella anseende och bekväma liv det kunde givit honom, för att istället som en utsatt och utstött dissident arbeta för en rättfärdig värld i strid mot inte minst sitt eget lands makthavare. Hans svar löd ungefär så här: När man står vid livets slut är det bara en enda fråga man måste besvara, nämligen varför jag brydde mig om att leva överhuvudtaget. Min personliga tolkning av det svaret är att den som bara ägnat sig åt att uppfylla sina personliga önskningar och behov inte har något att se tillbaka på, och eftersom man inför döden inte heller har något att se fram emot så har livet inte haft någon egentlig innebörd. Det skulle vara ett svar på frågan om livets mening som verkligen har en mening.

2011-12-24 lördag Julafton
En dag för kontemplation och vila. Och en önskan om frid och största möjliga välbefinnande för alla. Striden för att nå dit kan behöva en paus i några dagar.

Så den här datorn släcks ner fram till åtminstone onsdag i nästa vecka. Ha det gott!

2011-12-23 fredag
Ingmar Neveus har i dagens DN en artikel om Ryssland 20 år efter Sovjets sammanbrott, med en hel del ny information, men till grundstommen samma analys som vevas oupphörligt i våra medier. En mail till IN:

Läste din upplysande artikel om Sovjets sammanbrott med stor behållning, och saknade egentligen bara en viss, men mycket kritisk del av historien.

Om vi tänker oss att ett land av Rysslands storlek skulle genomföra en socialistisk revolution, och som en omedelbar konsekvens av den revolutionen fick uppleva att halva landets industriverksamhet utplånades och att människor därigenom berövades arbete och försörjning. Att konsekvenserna därför blev en allmän misär som ledde till att miljoner människor dog i förtid, i en omfattning som motsvarade antalet offer för Stalins politik på 30-talet. Att vi alltså fått bevittna en av de största sociala katastroferna i modern tid.

Vilken skulle den dominerande bilden bli när vi i efterhand beskrev den händelsen här i väst, och när vi t.ex. skulle uppmärksamma 20-årsminnet? Frågan är överflödig. Just det här hände i Ryssland som en följd av den kapitalistiska revolutionen, och din korta, lakoniska kommentar (”Produktionen sjönk, livslängden förkortades…”) är representativ i våra framställningar. Är det för att vi saknar inlevelseförmåga, eller styrs vi så till ytterlighet av politiska fördomar?

I Ryssland stal dessutom ett antal företagsamma politruker det mesta av landets rikedomar samtidigt som korruptionen bredde ut sig okontrollerat, två fenomen som gjorde den kapitalistiska revolutionen ytterligare värre. På det viset kastades landet i det närmast tillbaka till sin förindustriella, feodala epok, ur vilken det sakta återhämtar sig. Vad som är förvånande kan inte vara att en så stor andel av ryssarna förkastar både demokrati och kapitalism, utan att vi i väst tycks ha så svårt att begripa varför, när svaret ligger i öppen dager.

Lika märklig är vår förnumstighet och spelade förvåning när vi betraktar och kritiserar Putins maktställning. 90-talet under Jeltsin var ett Ryssland i ett totalt kaos som drabbade människor hänsynslöst, ett kaos som Putin med hårda nypor kunde bringa lite reda i. Här i väst verkar det som om vi anser att ryssarna, hellre än att acceptera Putins semidiktatur, borde uthärda misären och fortsätta att dö i förtid som ett offer för demokratin och kapitalismen.

Alltså reflekterar vi inte över sådant som att medellivslängden har börjat öka igen under Putins styre, efter att ha fallit dramatiskt och djupt under den inledande kapitalistiska fasen. Vi anser att valprocedurer är betydligt viktigare, och mäter Putins Ryssland mot en idealiserande bild av demokrati och marknadsekonomi (en bild vi säkert inte lever upp till själva). Fördelen med det perspektivet på Ryssland är att vi aldrig kommer att sakna material för en fortsatt beskrivning av problemen på ett sätt som passar in i våra mediers producerande av politiskt samförstånd. Men vi berövas viktiga pusselbitar för verklig förståelse och saklig analys.

2011-12-21 onsdag
Regeringens och massmedias obegripliga hantering av Saab-affären inbjuder till några spekulationer och funderingar till.

När Saab hamnade i fokus, via ägaren General Motors svåra problem under den specifika bilkrisen för några år sedan, inriktades propagandan omedelbart på att svenska staten inte skulle ingripa med ekonomisk hjälp. Argumentet som skulle övertyga allmänheten, och som skrämde regeringen, var att misslyckandet med Åslings företagsakut under varvs- och textilkriserna på 70-talet inte fick upprepas. Redan här avslöjades propagandisternas allvarliga okunnighet om industri och teknik överhuvudtaget. Varv och textil var utpräglat lågteknologiska och lönekänsliga verksamheter som Sverige helt naturligt inte borde ägna sig åt i konkurrens med snabbväxande industriländer i låglöneregioner.

Saab däremot utvecklade och tillverkade produkter som teknologiskt låg i främsta utvecklingsfronten globalt sett. Saab var dessutom ett inarbetat och välkänt varumärke med återförsäljare och märkestrogna kunder över stora delar av världen (vilket protester mot nedläggningen från när och fjärran vittnar om). Jämförelsen med varv och textil var alltså fullkomligt missriktad. Andra argument, som bristande lönsamhet, nyliberala renlevnadskrav och andra har jag berört tidigare, och skall bara kort stanna lite vid synen på industrin.

Vi har sedan ganska länge fått höra att industrisamhället för vår del är ett passerat stadium, en fas som övergått i tjänstesamhället, ibland extrapolerat till informationssamhället. Något som så till vida är rätt som att allt färre människor sysselsätts i industriella verksamheter, och allt fler följaktligen inom andra sektorer. Däremot har industriproduktionens betydelse för Sveriges ekonomi som helhet antagligen inte förändrats särskilt mycket, något vi inte minst fått illustrerat under den gångna periodens efterverkningar av finanskraschen i världen. Vi har hållit igång hjulen och klarat statsfinanserna bättre än de flesta andra länder. I massmedias enkla värld är det Anders Borgs förtjänst, men i verkligheten är det svensk industriproduktion och svensk export av råvaror och industriprodukter som har utgjort basen och som givit Borg de skatteintäkter han har behövt.

Industrisektorn ser förvisso ut att minska (särskilt från Stockholms horisont, antagligen) men produktiviteten ökar ständigt, och resulterar i att vi producerar allt mer med allt färre verksamheter och anställda. Industrin är alltså fortfarande huvudmaskineriet i svensk ekonomi, och en förutsättning för det samhälleliga kassaflöde som ger tjänsteproduktionen nödvändig näring. (Vi kan inte leva på att baka pizza åt varandra, och svårigheterna att öka produktiviteten i tjänstesektorn är ett faktum som inte minst Grekland har fått lära sig den hårda vägen.)

En regering som någorlunda hade insett industrikulturens betydelse för Sverige skulle ha värnat Saabs excellenta teknologiska kompetenscentrum med aktiva åtgärder som garanterat fortsatt produktion. Även om det skulle inneburit en årlig förlust, så hade den vid en korrekt analys kunnat visa sig bli kompenserad av betydligt större vinster för samhället som helhet. Men några sådana överväganden har inte ens skymtat från regeringskansliets sida. Den regering av samhällsbevarande partier vi har är den mest impulsstyrda vi kanske någonsin haft.

2011-12-20 tisdag
Saabs konkursanmälan har alltså lämnats in. "Arbetslösheten drabbar Trollhättan hårt" lyder en rubrik i dagens DN. Efter tre år av intensiv propaganda för att Saab bör läggas ner kommer nu de väntade krokodiltårarna. Men på ledarsidan inhöstas triumfen efter ett idogt krig mot Saab. Erik Helmerson får hålla i pennan, och får en kommentar:

Med anledning av en blänkare du skrev för några månader sedan om Saab ställde jag frågan varför DN driver en så intensiv kampanj för att Saab skall läggas ner, och vilka allvarliga konsekvenser tidningen ser ifall företaget skulle råka överleva. Du svarade då: ”Vi tror att företaget är dödsdömt och fruktar att Muller ska använda de anställdas beundransvärda lojalitet (och till och med skattebetalarna) för att berika sig själv.”

Idag skriver du i DN, i och för sig hedervärt, om den bortklippta sekvensen (kollegialt bortklippta?) i ”Skavlan” där Muller uttrycker ilska över att svenska journalister inte visat större solidaritet med Saab, utan i stället skadeglatt önskat att bolaget skulle gå i konkurs. Du avvisar Mullers påstående och skriver att journalisterna tvärtom hyser ”en mycket stark känsla för Saab, en nostalgi besläktad med kärlek”, och att kritiken har gällt Muller personligen.

Det låter bra, men råkar vara fel, inte minst i fråga om din tidning. En av Dagens Nyheters tidiga attacker mot Saab, som jag kommenterat på de här sidorna, är från början av december 2008, mer än ett år innan någon i Sverige alls visste vem Victor Muller var. Det var ledarsidans dåvarande chef Nicklas Ekdahl som till varje pris ville förhindra att staten gick in och hjälpte Saab över den mycket specifika bilkris som drabbat hela världen (en hjälp som bl.a. Tysklands och USA:s regeringar hade gett sina bilföretag). I alla turer som sedan följt har DN:s entydiga linje, som kommit till uttryck på alla tidningens olika redaktioner (även nöjessidan!), varit att Saab borde läggas ner.

”Staten skall inte äga företag” har varit DN:s åsikt, lika mycket som Maud Olofssons. I den mail till dig jag nämnde påpekade jag att staten under precis denna tid köpte ett holländskt fossilföretag på dekis för 97 miljarder kronor, en horribel inkonsekvens som du förbigick i ditt svar och som jag inte heller sett någon annan kommentera. DN tycks heller inte ha funderat över jämförelsen att USA:s regering gick in och köpte 61 procent av General Motors för i princip 190 miljarder kronor. Ett av världens största företag i världens mest privatiserade ekonomi är alltså numera statligt (och det fungerar uppenbarligen rätt bra).

Anders och Maud skulle förstås visa större nyliberal nit än regeringen i det land som framför alla andra avskyr förstatligande av företag. Ideologisk renlärighet var den enda ledstjärnan för alliansregeringen, ingen analys av samhällsekonomiska konsekvenser redovisades, och genomfördes säkerligen inte heller. Mottot som vanligt: ”Å hej å hå!”

Något intresse att ta reda på Saabs verkliga betydelse sett till hela samhällsekonomin har DN inte heller visat prov på. Allt som gällt är att själva sammansättningsfabriken gått med underskott. Vad Saab sedan betyder som avancerat tekniskt kompetenscentrum för det svenska fordonsklustret, som nu tappar en kritisk komponent, tycks helt okänt för de nostalgiska journalisterna med sin ”kärlek” till Saab. Och lika ointressant som alla sekundära och tertiära effekter av stor betydelse för samhällsekonomin, som vi kommer att få se resultaten av nu.

Victor Muller hade givetvis rätt i sak. Det masshysteriska fenomen som fått media (med vissa västsvenska undantag) att med en röst, ihärdigt och dagligt arbeta för Saabs undergång har varit ett lika märkligt som vämjeligt spektakel att skåda. Mediedrevets alla psykologiska mekanismer har visats upp.

En kort stund av lite äkta självkritik vore inte missklädsamt en dyster dag som denna.

2011-12-19 måndag
Medias uppmärksammande av problemet med antibakteriella ämnen i kläder härom dagen gav anledning till en omläsning av artikeln om kemikalier. Problemet med företags användning av kemikalier för ändamål som inte främjar konsumenten utan enbart profiten finns med i texten men kanske lite väl diskret, varför jag gjorde följande tillägg:

Oförmågan att hålla två saker i huvudet på en gång, bl.a. hos vår tids s.k. vänster, kräver en utvikning med ett förtydligande. Att tekniken har varit mänsklighetens största utvecklande och emanciperande kraft betyder inte att den varit immun mot missbruk. Det är t.ex. uppenbart att kemikalier ibland används i syften som mera är till för att förleda konsumenterna än att förbättra produkten. Ett aktuellt exempel bland många är användningen av bakteriehämmande ämnen som används i allt från kläder till hygienprodukter, sannolikt helt meningslöst och inte utan teorietiska risker.

När sådana exempel dyker upp i media så framstår samhällets kontrollmöjligheter som genant impotenta, och en mycket striktare tillståndsprocedur som nödvändig. Om försiktighetsprincipen skall användas intill det orimligas gräns så är det givetvis när ingen nytta alls följer av en kemikalieanvändning, och ännu mer så när användningen är till enbart för att lura konsumenten.

Vad vi i stora delar har att förlita oss på idag är företagens intresse av överlevnad, som avgörs av att det inte inträffar några allvarlig förgiftningsfall, en garanti som säkerligen är mera betryggande än vad vi i allmänhet föreställer oss. Å andra sidan har företagens kortsiktigheten ökat påtagligt under den nyliberala epoken, och en kritisk blick är absolut befogad. Men det gäller att inte förväxla en rationell vaksamhet med en ogrundad teknikskräck, byggd på övertalande men vidskepligt flum.

2011-12-14 onsdag
När jag ändå har Moynihans infama pamflett aktuell kan jag inte motstå ännu ett exempel på vad författaren utan att visa minsta skamkänsla kallar "Chomskys bluffande", nämligen det kända citatet om Chomsky som "arguably the most important intellectual alive today", tryckt i New York Times 1979 (enbart citatet som sådant har 160 000 träffar på Google). Tidningen har slagit ifrån sig och förklarat att påståendet inte är redaktionens, utan ingick i en fristående författares text. Det ironiska i hela saken, och vad som gör det intressant för många att använda citatet, är att Chomsky och Times är två helt skilda världar.

Om påståendet som sådant skulle man kunna säga att det egentligen är okontroversiellt, bl.a. för att Noam Chomsky är samtidens mest citerade författare, och bland de tio mest citerade i historien. Men alla som har en aning om hans produktion och person vet att han aldrig skulle betrakta sådana berömmande upphöjelser med annat än möjligen självironi.

Poängen i hela affären är att författaren i Times efter citatet fortsätter med en skarp kritik av Chomsky, och att många alltså har använt citatet tendentiöst. Men vilka använder det? Framför allt dyker det upp hos talare som introducerar Chomsky inför hans föreläsningar, och det har givetvis lockat en och annan förläggare att använda det på bokomslag. Nu skall vi betrakta Moynihans perfida demagogi.

Med anledning av citatet skriver han: "Chomskys bluffande återfinns även i texter på olika bokomslag", som om Chomsky hade något inflytande över förläggarna om böckernas omslag, eller ens brydde som om att försöka ha. Sedan fortsätter demagogen så här: "Men vad Chomsky struntar i att nämna är att ett ganska avslöjande förbehåll kommer precis efter detta uttalande". Med tanke på att Moynihan i något sammanhang talar om sin "forskning" inför pamflettskrivandet så måste detta vara en fräck lögn. Man kan gå in på nästan vilken intervju som helst på nätet, där citatet dyker upp, och få höra Chomsky med förtjusning berätta vad som följer därefter i Times, ungefär: "hur kan han [Chomsky] då skriva så hemska saker om USA:s utrikespolitik". Han har någon gång till och med förklarat att om Times i sitt nuvarande skick ärligen skulle berömma honom, så skulle han utgå från att han gjort något fel.

Vad högern och Timbro borde förstå är att den brännvinsadvokatyr som Moynihan (och Ahlmark) presterar i det längre perspektivet bara blir en belastning. Till skillnad från kvartalsrapporter och aktieutdelningar så verkar politiken på lång sikt. Det som är skrivet står där för alltid, och en vacker dag får vi alla äta upp våra ord. Det gäller då att inte ha ljugit uppsåtligt.

2011-12-13 tisdag
[Gårdagens notering uppdaterad:]
38-åriga Luz Marina Paz Villalobos mördades i onsdags på väg till sitt arbete. Antalet mördade journalister i Honduras sedan statskuppen i juni 2009 är därmed uppe i sjutton, många av dem öppet regimkritiska. Inga gripanden av misstänkta har skett.

Fallet påminner om Anna Politkovskajas öde som vi hört mycket om. Mordet på Luz Marina Paz blev omnämnt i en liten artikel i DN idag; de övriga sexton dödade journalisterna i Honduras är anonyma för oss. Är det en tillfällighet att vi hör mycket om mordet på Anna, medan mordet på Luz Marina lär försvinna bort i det fördolda där hennes sexton kollegors öde redan befinner sig? Redan en ytlig betraktelse säger oss att särbehandlingen inte handlar om en tillfällighet, utan ingår i den ständigt pågående bearbetningen av vårt medvetande i syfte att imponera med förträffligheten i vårt västliga system för indoktrinering.

USA:s beslutsfattare jämnade vägen för att statskuppen i Honduras kunde permanentas, i strid inte bara mot demokratins grundläggande och heliga principer, utan också mot den allmänna uppfattningen bland Latinamerikas regeringar, för att inte tala om befolkningarna. Sådan delaktighet medför ansvar, och när supermakten är inblandad blir ansvarat särskilt stort. USA har makt att påverka utvecklingen i ett näraliggande och fattigt land som Honduras, och hade enkelt kunnat avstyra statskuppen, dessutom med stöd av de övriga länderna i hemisfären. Eftersom krafterna bakom kuppen var identifierade kunde det inte bli någon överraskning att Honduras skulle bli en stat för den rika eliten, i likhet med den långa beklämmande traditionen på kontinenten. Med allt vad det innebär i form av förtryck och våld.

Här i Sverige och övriga lydstater tycks massmedierna betrakta mördandet av journalister i Honduras som någon form av oundviklig olycka, som det inte är mödan värt att försöka ingripa i med presskampanjer. Alltså på samma uppgivna sätt som vi har betraktat hundratusentals mord i Latinamerika de senaste 50 åren, de flesta begångna av militär och andra statliga attentatsmän, vanligen utbildade, utrustade och beväpnade av USA. Känslan som har förmedlats är att detta är hopplöst korrupta och outvecklade samhällen som ingen kan göra någonting åt.

Men tänk tanken att sjutton regimkritiska journalister hade mördats på Kuba sedan juni 2009. Vår indignation hade inte vetat några gränser (och frågan är om det inte hade blivit krig). Denna enkla kontrollfråga visar att vi inte alls betraktar Latinamerika som ett hopplöst fall, utan tvärtom är beredda att ställa mycket höga krav på kontinentens länder. Det enda vi behöver reflektera över är varför vi förväntas ha så olika krav på olika länder, och därav dra de helt självklara slutsatserna...

Dock: det vanliga folket gör en annan värdering än våra journalister. Luz Marina Paz omnämns lika många gånger på Internet som Anna Politkovskaja, och ingen av dem är bortglömd.

2011-12-11 söndag
I onsdags fyllde Noam Chomsky 83 år, en ålderman aktivare än någonsin. Nya inspelningar från föreläsningar och intervjuer landar i en strid ström på nätet, i en takt som det nästan är svårt även för en trogen lyssnare att hänga med i. Hans linje är konsekvent sedan mer än 70 år tillbaka, hans kunskaper totalt ojämförliga och hans logik fullkomligt apodiktisk. Han lämnar inte minsta lucka för maktens ideologer och lakejer bland de yrkesmässigt intellektuella att bemöta hans ovedersägliga fakta och knivskarpa analys med hållbara argument. Återstår för dem bara karaktärsmordet.

En särskilt vämjelig sådan produkt har publicerats av Timbro och skrivits av en amerikansk högerideolog, Michael Moynihan, som under en tid var verksam i Sverige. Besvärande för Timbro är att pamfletten ännu efter flera år ligger ute på nätet. Någon borde förstått att den i sin demagogiska förljugenhet är kontraproduktiv för högern. Det vore frestande att någon gång rota i smörjan för att visa upp anatomin i den typen av propagandism som har bildat skola i de intellektuella sumpmarkerna högerut. Sveriges kanske mest framträdande representant för den falangen är Per Ahlmark, som mycket riktigt har följt Moynihan i spåren i sitt förtal av Chomsky. Jag kan inte avhålla mig från ett smakprov på "belägg" för att Chomsky "ljuger", som är pamflettens inledande ämne och en återkommande anklagelse från häcklare och högerfolk. Det är ett riktigt talande exempel.

Upprinnelsen till "belägget" är ett citat som Chomsky i en bok 1969 tillskrev Harry Truman. Kennedyrådgivaren Arthur Schlesinger, som hade flera anledningar att ogilla Chomskys många avslöjanden, upptäckte att Chomsky i stället hade citerat en analytiker, James Warburg, som gjort en nästan ordagrann parafas av Trumans yttrande. I sakfrågan alltså ingen substantiell avvikelse från vad som faktiskt hade sagts, och alltså i det närmaste ett korrekturfel, som rättades till påföljande upplaga.

Denna lapsus är beviset för att Chomsky "ljuger", och Moynihan undviker givetvis att tala om att citatet i sak inte avviker från Trumans uttalande, utan kallar det bara ”påhittat”. Men var detta allt som gick att finna? Vi har ett textmaterial av Chomskys hand som redan till omfånget har få motsvarigheter och som ständigt växer. Över hundra böcker, tusentals artiklar och föredrag finns för att söka efter exempel på felaktigheter, men häcklarna måste gå 40 år tillbaka i tiden, för att hitta ett… korrekturfel.

Enligt pamfletten tog Schlesinger detta oskyldiga misstag som intäkt för att kalla Chomsky för en "intellektuell skurk" och en "extremist med instinktmässig förmåga att snedvrida fakta". Moynihan sammanfattar: "Det skulle komma att bli en vanligt förekommande anklagelse mot Chomsky”. Exakt: en vanligt förekommande anklagelse mot Chomsky, grundad på ett korrekturfel! Så desperata är hans politiska vedersakare över att inte finna några substantiella belägg för den påstådda lögnaktigheten att det bara återstår detta.

Resten av pamfletten går i samma stil. Avsiktliga och tendentiösa missförstånd och insinuationer, med inslag av rena lögner. I allt ett lömskt och avsiktligt karaktärsmord utan några ambitioner att argumentera upplysande och ärligt i sakfrågor. Vad är det som driver Moynihan, Ahlmark och hela raden av demagoger till höger att sänka sig så lågt? Vilka ondskefulla handlingar är Chomsky skyldig till för att förtjäna en sådan behandling? Det står tämligen klart.

Noam Chomskys hela politiska gärning syftar till att förespråka en rättfärdig väg, den som en upplyst mänsklighet borde beträda. Vi bör bry oss om våra medmänniskor, särskilt värna den underordnade part som drabbas av överhetens maktutövning, verka för att våra regeringar inte startar eller stödjer orättfärdiga angreppskrig, upplysa om alla fakta som makten och propagandistiska media undanhåller när de indoktrinerar medborgarna i de "rätta" tankarna, stödja lönearbetarnas samverkan för att skapa ett mänskligare näringsliv, och en lång rad andra sådana strävanden med solidariteten som nyckelord, kort sagt att arbeta för en förnuftig medmänsklighet. Detta är Chomskys stora brott för vilket han måste straffas med det mest perfida av karaktärsmord.

2011-12-09 fredag
När borgerliga kommentatorer återkommande har påstått att socialdemokratin har ett storstadsproblem så har jag på den här sidan tvingats påpeka att det är fel, om man inte med storstad menar enbart Stockholm. Ty varken Göteborg och Malmö har varit några problemstäder för sossarna, snarare tvärtom. Nu tycks det av SCB:s senaste mätning att döma bli tvunget med en omvärdering eftersom Socialdemokraterna i Göteborg gör ett dramatiskt tapp med 9 procentenheter.

Analysen de flesta kommer att göra är att Göran Johansson personligen bar upp partiet i opinionen, och att vi nu ser en normalisering under den tämligen anonyma Anneli Hulthén som efterträdare. En beklämmande slutsats är i så fall att partiernas faktiska politik spelar en alltmer sekundär roll och att ytliga fenomen som personlig framtoning och innehållslösa men frampiskade "skandaler" spelar en allt större roll. Vi är sakta men säkert på väg mot en amerikansk situation där politiken blir en banalitet, en produkt som säljs med samma metoder som man säljer tandkräm och schampo.

Partipolitiken kommer då att existera helt avskild från människors faktiska och politiska önskemål. Följer vi vektorns riktning och ser på USA, så är den principen helt etablerad där. Vad majoriteten i de vederhäftigaste opinionsundersökningarna uttrycker som sina viktigaste önskemål förekommer inte alls i partiprogrammen, eller har direkt motsatta yttringar. Det gäller båda de valbara alternativen, och det hela blir som ett val mellan Sensodyn och Pepsodent. Den vinner som har mest pengar att satsa på marknadsföringen. Att valdeltagandet är generande lågt i USA är alltså en sund reaktion på systemets pinsamma demokratiunderskott.

I några dagar har medias upphetsning kring Socialdemokraternas sjunkande opinionssiffror varit på topp. Ändå visar SCB:s siffror att oppositionen mycket väl skulle kunna vinna regeringsmakten vid ett val idag, beroende på att KD ligger under spärren. Allt larm kring sossarnas siffror kan kontrasteras mot det relativa lugn som rådde i november 2007 då den rödgröna oppositionen ledde med nästan 20 procentenheter över alliansen i opinionen, en rekordartat hög siffra som med någorlunda likvärdig hantering borde ha orsakat en mediestorm mot Reinfeldt och regeringen. Men därav blev intet.

2007 reste sig väljarna mot det radikala angrepp på välfärdssamhället som regeringen hade genomfört med sin rivstart. Men den politiska medvetenheten fångades inte upp av den dåvarande medelklasspräglade stockholmsfalang som hade ledningen i det socialdemokratiska partiet, och därmed försvann de konkreta politiska frågorna ur debatten. Alliansen kunde vinna nästa val på yta och framtoning, en bransch där sossarna i Stockholm inte var så framstående (och hade behövt en Göran Johanssons jämlike för att hävda sig).

Djupdykningen i Göteborg har alltså flera förklaringar som gör att den inte nödvändigtvis blir förvånande. Men om alliansen på mindre är tre år kunde komma tillbaka från ett underläge på närmare 20 procentenheter, så är ingenting omöjligt. Sossarna kunde t.ex. försöka med lite politik, det var ett tag sedan. Juholt försöker förvisso, men den störtade falangen är ute och jagar med vargarna, en inte särskilt skön syn, så kampen blir svår.

2011-12-07 onsdag
DN listar idag de högsta inkomsterna i Sverige under 2010. Allra högst arbetsinkomst hade Jarmo Tonteri som vd för Ovako; han kammade hem 35,6 miljoner under året. De stora börsbolagens vd-ar ligger inte längre i topp, istället hittar man några för allmänheten okända företag i översta delen av listan. Sannerligen bekräftas bilden av direktörslöner som ligger på en helt annan skala än den som vanligt folks löner befinner sig på. Det rättmätiga i den folkliga indignationen mot direktörerna blir bekräftad.

Men DN lägger för ovanlighetens skull till en annan kategori, nämligen inkomster av kapital, där de sex toppnamnen redovisas. För att inte jämförelsen skall bli absurd, och direktörernas staplar i diagrammet reduceras till tjockleken av en fingernagel, måste de arbetsfria inkomsterna läggas i en ruta för sig. Toppnamnet där, Stefan Persson, tjänar nämligen 115 gånger mer efter skatt än den värst betalde direktören. Om Tonteri ligger på en annan skala så befinner sig Persson i ett annat universum än vanliga människor.

Andra av Perssons kaliber, som Kamprad och Rausing, har flyttat till länder med en behagligare skattesats för just deras gränslösa inkomster. Och de har åtföljts av mängder av gelikar med arbetsfria kapitalinkomster. Av någon anledning som vore intressant att få veta har massmedia enbart fokuserat på direktörernas ersättningar och styrt allmänhetens irritation i den riktningen. Om det inte funnits något särskilt skäl skulle man tycka att det vore betydligt mer befogat att rikta intresset mot kapitalinkomsterna, som dels är arbetsfria och dels ligger på en högsta nivå oändligt långt över de kritiserade direktörslönerna.

Men det krävs inga avancerade konspirationstankar för att se ett tänkbart scenario. Eftersom kapitalinkomster är en ofrånkomlig följd av ett ekonomiskt system som till varje pris måste försvaras, och det ofantliga gapet mellan de extrembetalda och vanligt folk är svårt att dölja helt, så fungerar det onekligen bra att kasta direktörerna till lejonen, så att de som driver hela cirkusen kan gå fria från folkets vrede. Som i så många andra sammanhang är sådant som avviker groteskt mycket ofta lättare att förbise än det som bara skiljer sig åt inom det fattbara.

Det hela är irrationellt, och det kommer i längden inte att fungera. Men som kontinentalplattorna så rör utvecklingen på sig, fast långsamt. Människan och mänskligheten blir kontinuerligt klokare och mera civiliserade för varje år som går. Och till sist kommer en helt annan dag och en helt annan tid. Men den kommer inte av sig själv.

2011-12-05 måndag
För en dryg vecka sedan fick vi veta att Apoteket hade fått problem med att expediera elektroniska recept. Människor uttryckte sin irritation över bolaget och sin oro över uteblivna läkemedel. Det medialt underförstådda på rubriknivå var det väntade, nämligen en antydan om statliga företag som inte klarar sin uppgift. Först en bit in i det mera finstilta talades om att Apoteket anlitade en privatägd leverantör av datortjänster vid namn Tieto, vars hårdvara hade kraschat och orsakat driftstörningen. Bristerna hos Apoteket dominerade länge och väl i framställningen av problemet, och när Tieto nämndes var det närmast med tonfallet att det var synd om företaget som drabbats av en tragisk olycka.

Utan att veta någonting i detalj om orsaker till händelsen vågar jag gissa att det har med kortsiktiga vinstmål att göra. Att skapa reservsystem som ökar redundansen till en nivå där större driftavbrott är praktiskt taget uteslutna bör normalt bara vara en fråga om resurser. Vilka merinvesteringar och kostnader som är försvarbara kommer man fram till med en noggrann riskanalys. Förutom de direkta problemen för Apoteket tillkommer trolig förlust av marknadsandelar, och för kunderna merkostnader av många olika slag. Vad Apoteket kan läggas till last är kanske att inte ha bevakat riskaspekten tillräckligt noggrant vid upphandlingen av datortjänsterna. För båda bolagen har antagligen det kortsiktiga vinstmotivet vägts in i för hög grad.

Som sagt är detta en spekulation på magert kunskapsunderlag, men den faller in i ett mönster som har blivit alltför välbekant under senare år. Exemplen från vårdsektorn på vad kortsiktig vinstfokusering kan leda till är vältaliga. Och i hela näringslivet är kravet att till varje pris slimma personalstyrkorna en helt dominerande trend. Tyvärr riskerar en olycka som den på Tieto att bara vara en försmak av vad vinsthysterin kan leda till i våra stora processindustrier, i kemiindustrin och på andra håll. Mycket stora katastrofer finns med i riskbilden (med undantag för kärnkraftverk där säkerhet och redundans ligger på en helt annan nivå än någon annanstans i samhället).

2011-12-02 fredag
I en minimal tidningsspalt på ett dussintal rader meddelas idag att tre privata vårdcentraler i Göteborg lurat landstinget på sammanlagt fem miljoner kronor genom systematisk felbokning av patienter, pengar som alltså hamnat i privata fickor. Man behöver ingen större fantasi för att tänka sig vilka rubriker det hade blivit om det istället hade varit anställda på offentliga vårdcentraler som hade lurat till sig samma belopp. Vad nyhetsvärderingen visar är att större eller mindre kriminalitet är något vi default förväntar oss av privat företagsverksamhet, och därför inget sensationellt. Det är inte bara att frestelserna för det privata bolaget är stora, hela konceptet innebär att ju bättre en affär är desto närmare gränsen till det tvivelaktiga ligger den, och den gränsen är i sig diffus.

En riktigt bra affär, en där jag gör en rejäl vinst, betyder i bästa fall att någon annan bara blivit lurad. Min motpart har till exempel inte haft samma information som jag, inte varit lika hårdhudad som jag eller legat i underläge av något annat skäl. Men i alla riktningar är mitt agerande inringat av lagstiftning som jag riskerar att överskrida. Skulle jag ha fått min information genom insiderkontakter så är det ett brott, har jag skaffat mig vinsten genom att samverka med konkurrenter om prissättningen så är det olaglig kartellbildning, har jag lämnat missvisande information till min motpart kan det bli fråga om bedrägeri, och så vidare. Hela miljön som företag verkar inom betyder att den företagare som är fullständigt oegennyttig och full av empati knappast har någon framtid i sitt val av bana.

Vill man gå fri från lagens granskning och verkningar skall man däremot se till att skojerierna blir fullkomligt gränslösa. Det spelar ingen roll om de leder till sammanbrott i hela världsekonomin. Finanshajarna i USA som var direkt ansvariga för den globala finanskraschen sitter nu antingen i USA:s finansdepartement, eller så har de kvar sina jobb i bankerna med högre ersättningar än någonsin. Den som händelsevis funderat över var den verkliga makten i samhället ligger behöver bara reflektera över den bilden. Skulle någon som inte sitter i den absoluta makttoppen inte bara komma undan med ett så osannolikt svindleri, utan dessutom bli belönad?

Allt detta står skrivet på väggen med bokstäver som når till himlen, men ändå är det svårt att läsa, och ännu svårare att ta till sig. Men droppen urholkar stenen och ilskan växer. Antagligen är vi i början av ett paradigmskifte. Människans förnuft segrar alltid till slut, även om bakslagen ofta är många och svåra. Men till slut...

2011-12-01 torsdag
På hösten 1839 startade The Anti-Renter movement i Hudson Valley i delstaten New York, en revolt mot ett feodalt system där arrendatorerna levde under närmast livegna villkor. Deras ilska hade till slut vuxit sig alldeles för stark för att kunna hållas tillbaka. Systemet hade sina rötter i 1600-talet då ett antal holländska familjer hade lagt under sig stora landområden i delstaten. Det största fögderiet styrdes av familjen Rensselaer som härskade över åttio tusen arrendatorer och därigenom hade samlat på sig en för den tiden ofattbar förmögenhet. För att driva in arrenden och verkställa andra pålagor hade feodalherrarna statsapparaten till sitt förfogande. Men när sherifferna kom 1839 hade arrendatorerna organiserat sig till motstånd och samlades i tusental, beväpnade med blecktutor. Med ett par undantag blev upproret oblodigt, men hundratals arrendatorer fängslades. På kort sikt misslyckades upprorsmännen, som brukligt är, men deras revolt påskyndade säkerligen systemets omvandling till en mera modern kapitalism. (Källa: Howard Zinn: A Peoples History...)

Min tidning har idag en kraftig rubrik över hela förstasidan: "Nu växer ilskan i Europa". I England gick två miljoner offentliganställda ut i en endagsstrejk, tusentals demonstrerade. Grekland hade redan visat vägen med folkliga protester, "regering efter regering faller som käglor" skriver Henrik Brors, OECD varnar för ännu sämre tider. Folkens vrede har en tydlig grund, gemensam för hela Europa.

Mycket har förändrats sedan 1839, det allra mesta givetvis till det bättre. Men förekomsten av enorma förmögenheter inom en mycket liten andel av befolkningen, och konsekvenserna av det, är oförändrade. Då som nu får de sämst ställda betala för att göda de rika. Så länge en lojal medelklass får sin lilla andel av smulorna från bordet kan folket hållas lugnt och de fattiga hållas nere. Men med finanskraschen blev absurditeten antagligen för stor, och även medelklassen drabbades. Att de rikas legoknektar hade störtat den globala ekonomin i kris genom ett alltför högt och därigenom vinstgivande risktagande var bara första steget. När sedan vanliga, oskyldiga människor genom skatten fick betala hela notan som skurkarna sprang ifrån var det bara andra steget. Fulländningen kom när svindlarna, i stället för fängelsestraff, fick ännu större ersättningar och finansinstituten blev ännu rikare och mäktigare än före svindlerierna.

Det finns tydligen trots allt gränser för toleransen när det gäller kapitalismens mera groteska avarter. Och vi kommer att få se mer av sådana avarter eftersom systemet i sin nuvarande, nyliberala version har mottot: efter oss syndafloden. Allt som gäller för kapitalet är nästa kvartalsredovisning; vad därefter sker är totalt irrelevant för våra omhuldade marknadsfanatiker. Men för samhället och människorna är det inte bara intressant utan livsavgörande vad som sker på lite längre sikt. Som för att illustrera den fundamentala motsättningen mellan kapitalets och människornas mål pågår det händelsevis en stor klimatkonferens just i dagarna...

Släpper man in en gnutta förnuft i sin gissning så är en fortsättning utefter dagens politiska linjer inte möjlig, eller ens tänkbar. Slår den förutsägelsen fel så är de möjliga konsekvenserna sådana som man inte ens vill tänka på.

2011-11-30 onsdag
Fredagens notering om forskarnas tredje uppgift gick för kännedom till författaren, Fredrik Söderling, som svarade att han förvisso bara tog upp en aspekt av frågan. En replik:

Om kravet på forskarvärlden att ”kommunicera med yttervärlden”, ”det omgivande samhället”, innebär att till exempel skriva ”på tidningssidorna i de större tidningarna”, så är den helt avgörande faktorn den att de stora massmedierna inte står öppna för information från forskare, om den inte i sällsynta fall innehåller vinklingar som överensstämmer med journalistiska värderingar, eller har något annat särskilt intresse som uppfyller ”kommersiella hänsyn”. Detta är en truism som det givetvis är genant att påpeka. Anser man att bristen på forskningsinformation till allmänheten är ”ett demokratiskt problem” så är det kritiska momentet hur medierna skall kunna öppnas för seriösa forskare. Att enbart beskriva frågan som om den gällde forskarvärldens misslyckande är inte att behandla en aspekt utan att göra en skenmanöver.

2011-11-25 fredag
"Forskarvärlden misslyckas med kravet på öppenhet" meddelar DN:s kulturdel idag. Saken gäller akademiernas lagstadgade "tredje uppgift", den att "samverka med det omgivande samhället" och informera om sina upptäckter. Bara en liten sak fattas i artikeln: förslag på var denna information skall publiceras. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på en mailväxling jag hade med Hans Bergstrand för snart fem år sedan. Han var då redaktör för DN Debatt, och i den rollen rankad som en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Då och då skrev han en egen betraktelse på sidan.

Den här gången hade han skrivit om behovet av en bättre samverkan mellan forskare och media, med förslaget att skapa en referensbank av forskare som media kunde anlita som tillförlitlig källa. Välmenande och förståndigt på alla sätt, men ödet ville att han skulle motsäga sig själv, eller faktiskt redan hade gjort det dagen innan. Då hade han på DN Debatt släppt fram en redovisning av ett examensarbete där studenterna och deras disputerade handläggare på ovetenskaplig grund hade fått påstå att förekomsten av kvinnor i börsbolagens styrelser leder till högre vinst för bolagen. Rapportens fundamentala fel när det gällde enkla korrelationers bevisvärde för eventuell kausalitet låg på en elementär nivå.

I en replik till Bergstrand pekade jag på den självklara motsättningen mellan bra forskning och bra nyheter, eller med en annan formulering: ju sämre forskning desto bättre nyheter. Även en redaktör med de högsta idealen väljer att ta in en artikel som är arketypen för dålig forskning om innehållet bara uppfyller medias mera centrala anspråk på intresse, som politisk sprängkraft eller någon av alla andra verkningar som täcker medias krav på tillräckligt uppseende. En av de vetenskapliga statustidskrifterna hade några år dessförinnan publicerat en stor metastudie som kommit fram till att 90 procent av alla cancerlarm i media byggde på undermålig forskning. Naturligtvis är det mera spännande att trycka en artikel som t.ex. säger att "barn som bor nära kraftledningar får leukemi" än en korrekt vetenskaplig text som påvisar att det inte alls är så.

Dagens DN-artikel om vetenskapens kommunikation med omvärlden lägger ansvaret helt och hållet på akademierna, och alltså på forskarnas eget engagemang. Inte ett ord om att det måste finnas något forum att publicera kommunikationen i, förutom en antydan i allra sista meningen där en förläggare får säga: "det är heller inte säkert att fackböcker speglar den forskning som görs, kommersiella hänsyn går gärna före." Det var en mening som borde övertygat en medveten reporter att hela artikel behövde skrivas om.

Som alumn vid en teknisk högskola får jag regelbundet en påkostad skrift som redovisar pågående och viktiga forskningsprojekt vid högskolan. Den går säkert också till våra stora tidningar, men det som står där blir sällan eller aldrig refererat. I egenskap av korrekt forskning har det mestadels minimalt medieintresse. Jag kan också föreställa mig att åtskilliga yngre och entusiastiska forskare någon gång har skrivit en och annan artikel och i naiv tro skickat in till en tidning, bara för att finna att intresset i allmänna media för seriös forskning som inte har någon specifik medieattraktion är obefintligt. Kloka forskare slutar tidigt med sådana fåfänga försök.

Inte ens insändarsidorna har något större intresse för fakta som inte stämmer med mallen. Efter tsunamin i Japan skrev jag en del om Fukushima på den här sajten. Två textstycken som innehöll ganska intressanta fakta skickade jag till DN:s insändarredaktion, mera som ett test. Men det var givetvis inte rätt sorts fakta och kunde inte ta plats bland alla utgjutelser av existentiell ångest efter en olycka där ingen hade så mycket som skadats av strålning, än mindre dött (och där f.ö. den verkliga katastrofen med närmare 30 000 döda och enorm förstörelse i stort sett också försvann).

Dick Harrisson och Lars Calmfors nämns som förebilder för forskare som "informerar allmänheten". Båda representerar forskningsfält som har ett någorlunda allmänt intresse, varav Harrisson svarar för det mest tacksamma och gör det medievänligt. Calmfors (hur många läser honom?) har av någon anledning släppts in i de stora mediernas finrum, men det räcker att läsa Ekonomisk debatt för att finna att det finns många fler debattsugna ekonomer förutom honom. De båda utgör rena undantag, och den avgörande anledningen till att det inte finns fler skribenter är medias trånga filter. Ingen vet hur stort forskarnas intresse för att informera är, för det har aldrig kunnat testas på allvar.

En sak bekräftar DN-artikeln: media gör aldrig fel! Om det saknas viktig information där så måste det vara någon annans ansvar. Det är den mest grundläggande mallen som det inte är tillåtet att avvika från.

2011-11-23 onsdag
Lasse Brandeby har gått ur tiden, meddelar min tidning. Med honom gick Kurt Olsson också bort efter ett långt liv, längre än de flesta vet om. Den geniale galningen Olsson föddes nämligen nästan ett decennium innan svenska folket i gemen hade en aning om hans existens. Han härjade då på lokalradion Göteborg/Sjuhärad tillsammans med frifräsare som Frank Gunnarsson och Janne Josefsson. Tillsammans gjorde de radio som aldrig hade hörts tidigare, och som vore otänkbar idag.

DN påminde igår om när gänget ringde upp general Pinochet i Chile och som, när diktatorn faktiskt svarade, spelade en sång av Victor Jara för honom. Men också mindre påvar på hemmaplan drabbades av en vänsterrabulism långt över gränsen för det borgerligt tolerabla, och för den delen vad Göteborgs socialdemokrater ansåg passande. Av någon anledning som nog ingen begrep tilläts gruppen en yttrandefrihet som idag bara förefaller som en märklig avvikelse. I den miljön gjorde Kurt Olsson entré, bland annat som cyklande "reporter" med sanslösa "intervjuer" på stan.

Mot slutet av 80-talet tog den politiska klimatförändringen ut sin rätt, och lokalradion i Göteborg städades ur. Janne Josefsson blev sin egen och gjorde känd karriär, och för Kurt Olsson blev det dags att göra riksdebut. För Göteborgs radiolyssnare var Brandebys succé i och för sig väntad, men samtidigt inte sensationell. Han hade redan gjort sina bästa bitar i lokalradion, och överföringen till teve gjorde honom mera "vanlig" som underhållare.

Man kan reflektera över stratifieringen i Sverige. Hade Lasse Brandeby bott i Stockholm så skulle man utgå från att Kurt Olsson hade blivit rikskändis många år tidigare. Så täta skott avskärmar landsändarna från varandra, och särskilt isolerad i sin självtillräcklighet är huvudstaden. Å andra sidan kan man misstänka att rabulisterna på lokalradion i väst inte hade fått utrymme alls i några Stockholmsmedia, riks eller lokala, och då kunde det ha hänt att hela fenomenet aldrig hade funnits, och därmed inte heller Kurt Olsson i den form han utvecklade. Som ofta var det kanske bäst som skedde, alltså.

Ett sätt för Sveriges Radio att hedra Lasse Brandeby vore att för hela svenska folket spela upp några av de bästa bitarna från Kurt Olssons tid i Göteborg. Där finns ett förråd som räcker länge!

Vila i frid, Lasse Brandeby! Du har förlängt många andra människors liv med din sköna humor.

2011-11-22 tisdag
I Annie Lööf har Centerpartiet fått en bokläsande partiledare. Och inte böcker av vilka författare som helst, utan highbrows som Johan Norberg, Ayn Rand, Robert Nozick och John Rawls. Slagsidan mot extrem nyliberalism är stark, men där finns motsättningar som Lööf har att ta ställning till. Så var t.ex. Nozicks chef d'oeuvre från 70-talet en nyliberal replik på Rawls huvudteser. Nozick motsäger också sig själv i ett senare verk, där han uttrycker starka betänkligheter om det förnuftiga i nyliberalismens många konsekvenser. Vi får avvakta Lööfs tolkningar, som dessvärre kan få stor betydelse för svensk näringspolitik.

Vi har alltså fått en nyliberal partiledare som vuxit upp i bibelbältets idoga företagarmiljö. En intressant socialpsykologisk analys skulle kunna utgå från de påtagliga kongruenserna i den bilden. Tron på marknadens ofelbara förmåga att styra samhällets hela ekonomi till det allra bästa förutsätter en fullkomligt okritisk tro på en ren dogm. För den som fostrats i en miljö där accepterandet av religiösa dogmer varit en naturlig del av tillvaron (och av "sanningen") är nyliberalismens tro på det fulländade systemet antagligen lätt att ta till sig.

En annan likhet mellan nyliberalism och religion är att inga argument eller konkreta motbevis har någon verkan på de troende. Världen har just drabbats av den mest flagranta demonstration av marknadens ofullkomlighet som går att föreställa sig. Dessutom med fruktansvärda konsekvenser för människors tillvaro i hela världen, och som vanligt värst för de redan mest utsatta. Men kanske det största problemet för Lööfs bekännelse ändå är att storkapitalets aktörer själva inte ett ögonblick tror på Ayn Rands evangelium, utan självklart räknar med att den starka staten ingriper och räddar dem när marknadsfundamentalismen fått ekonomierna att kollapsa.

Efter den globala finanskraschen vore det märkligt om inte alla läsande människor med huvudet påskruvat lagt Norbergs, Rands och den tidige Nozicks böcker i frysen. Men inte Annie Lööf, som verkar obekymrad över sin anakronistiska smak. Åldern tar ut sin rätt brukar det heta. Även bristande ålder uppenbarligen.

2011-11-21 måndag
"SCUM kommer att döda alla män", med undantag för "de män som arbetar flitigt på att eliminera sig själva". Tar man bort den centrala meningen är det frågan om Valeri Solanas monomana och bitvis förvirrade manifest skulle ha nått sin berömmelse. Men monomani och förvirring är inget hinder för att göra konst, tvärtom, som Turteatern visar i dagarna med en pjäs baserad på SCUM-manifestet.

Med något som i varje fall fungerar som bra satir har tydligen röster på nätet "mordhotat" ensemblen som spelar pjäsen. Som ett utslag av bristande självironi kan man uppfatta kvällens aktion där skådespelare på Dramaten kommer att stafettläsa ur manifestet, "i solidaritet med dem som mordhotats". (Därmed inte sagt att ett eventuellt allvarligt menat dödshot inte skulle vara kriminellt.) Med anledning av denna läsning intervjuar DN idag en kvinna från Turteatern, som motiverar aktionen så här: "För att alla ska få göra den konst man vill utan att bli utsatt för våld eller hot om våld. Det handlar om rätten att uttrycka sig, om den fria konsten och det fria ordet."

Logiken är underbar. Den som från en teaterscen uttalar hotet att alla män skall dödas måste alltså kunna göra det utan att drabbas av hot om våld. Av de båda hoten förutsätts det grymmare vara skyddat av "det fria ordet", men inte det lindrigare. Hela den idén baseras på att det som sägs på en scen är "konst" och därför gudomligt inspirerat i något avseende, och av det skälet berättigat till ett skydd som inte omfattar sådant som händer utanför scenen, eller utanför konsten mera generellt. Haken är att det "gudomliga" i konsten styrs fullt ut av vanliga, jordiska människor, som har ett konkret och moraliskt ansvar för sina handlingar.

Med Turteaterns lektion i konstnärlig logik har "näthatarna" i varje fall fått en manual för ett godkänt dödshot. Ta en text av någon sjuk kvinnohatare på nätet, det finns säkert åtminstone någon användbar, gör "konst" av den och klargör från teaterscenen att alla kvinnor kommer att dödas, Turteaterns kvinnor inte undantagna. Skulle dödshotet, från att vara ett brott enligt brottsbalken då bli skyddad konst, till och med beundrad konst om recensenterna är de rätta? Den frågan blir aldrig testad eftersom en sådan pjäs är totalt otänkbar. Och att den är otänkbar är själva testet på Turteaterns moraliska nivå när man bestämde sig för att använda Solanas bisarra manifest.

Brottsliga uttalanden, som mordhot, är inte skyddade av yttrandefriheten, och "konsten" har ingen särskild immunitet som undantar den från brottsbalkens paragrafer. Däremot har den erkända litteraturen och dramatiken i praktiken ett utvidgat svängrum när det gäller vad som kan skrivas och sägas. Men det finns innanför lagarna också något som heter moral, och som är en naturkraft till stor del inbyggd i vår natur. Den kraften styr oändligt mycket mer än lagarna hur vi dagligdags beter oss och vad vi yttrar. Och det är hänsynen till denna elementära moral som Turteatern satt sig över i valet av förlaga till sin pjäs. Belägget för detta ger sig alltså självt. Man behöver bara anta att Valeri hade hetat Valentin, och att hela historien varit spegelvänd, men lika sjukt grotesk till innehållet. Alla hade insett det moraliskt vämjeliga i tilltaget att göra en pjäs på ett sådant underlag.

2011-11-20 söndag
"Ingen mer ersättning för Juholt" är dagens exempel på icke-nyheter vi kommer att få vänja oss vid när det gäller den där arme mannen. Har media väl malt ner en person till en viss partikelstorlek så är det lätt att få nästan vad som helst som sägs och skrivs att fortsätta fungera sönderdelande. Riktigt illa blir det för den som inte lät sig fällas av den första huvudattacken, utan stod fast, och dessutom uppenbarade att media handskats oförsiktigt med fakta, en prestigeförlust som lägger hämndbegäret till alla andra motiv för den fortsatta förföljelsen.

DN har följaktligen fortsatt bevaka den för Sveriges politiska utveckling ytterst viktiga frågan om Juholts resekvitton. Man upptäcker då att det inte finns några kvitton alls längre. Det resulterar i en rubrik över en helsida: "Juholt har slutat begära ersättning". Artikeln på ett par tusen tecken förklarar sedan varför detta inte är en nyhet. I egenskap av partiordförande sköts Juholts resekostnader nämligen av partiets kansli och inte av riksdagen. Om det skulle vara en nyhet så vore den ju glädjande för skattebetalarna, men istället uppnås den ondskefulla avsikten. Den majoritet av läsarna som bläddrar förbi artiklar av det här slaget har fått veta att Juholt "slutat begära ersättning", vilket betyder att han antagligen skäms för sina tidigare ersättningskrav, vilket i sin tur måste betyda att han inte hade rent mjöl i påsen... osv.

För att kamouflera sin bluff, och med tanke på att några faktiskt läser hela artikeln, serverar journalisten som avslutning ännu en spark i häcken på Juholt. Den handlar om ämnet för det ursprungliga drevet, bostadsersättningen. Juholt har visserligen betalat tillbaka 160 266 kr av ersättningen, men han "begär fortfarande betalt för hyresrätten i Västertorp" om än bara för sin egen del. Det som Juholt "begär" betalt för är en fundamental rättighet reglerad i lag, och har sitt lika grundläggande motiv i det förhållandet att den svenska riksdagen skall representera medborgare från alla delar av landet. Själva grundidén är att ledamöterna skall fortsätta att vara bosatta i, och representera, sin landsdel, inte att de skall bli stockholmare (ett feltänkande som media har försökt göra drev på i ett par andra fall).

Frågan är om journalisten som presterat denna text "fortfarande begär betalt" av DN för resor och utlägg i tjänsten, och om han i så fall har någon aning om hur begreppet moralisk universalism definieras.

2011-11-17 torsdag
Nyliberalismens märkliga talang att överleva som teoretisk konstruktion skulle kunna ha något samband med vår oförmåga att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt. Att privat företagsamhet när det gäller begränsade verksamheter, där ägaren är delaktig och drivande, mestadels blir effektiva och kundinriktade är en truism. Som en konsekvens blir sådana företag i de flesta avseenden en positiv företeelse för hela samhället. Kommunalt drivna pizzerior skulle antagligen inte vara en samhällsekonomiskt lämplig idé (i varje fall inte i dagens samhälle). Här vill nu den nyliberala propagandan få oss att automatiskt överföra denna idylliska bild till hela ekonomin. Reinfeldt, Maud Olofsson och nu senast Annie Lööf är exempel på politiker som med spelad naivitet försöker sälja idén om företagarsamhället som en pinnebergarens lilla drömvärld.

Men vi behöver bara skala upp modellen ett par steg för att omedelbart konfronteras med en helt annan bild. Större företag skaffar sig orättmätig dominans genom monopol, oligopol och underförstådda karteller ("marknadsledande" är nyckelordet för ett annars olagligt fenomen). Med sin ekonomiska makt har de inte bara övertag över kunderna utan också över sina anställda. Inflytandet sträcks vidare in i det partipolitiska fältet, i massmedia (och där inte bara genom den till kvävning massiva säljpropaganda som kallas reklam). Och i dagarna har vi alltså fått se tragiskt exempel på en verksamhet - offentlig social omvårdnad - där privat företagsamhet med sina vinstkrav är extremt illa lämpad.

Jag läser just ett standardverk - A People's History of the United States (av Howard Zinn) - som behandlar sådant som mestadels inte står i skolornas historieböcker. Där kan man upptäcka att Caremaprincipen har många tidiga föregångare. I början av 1800-talet hade den amerikanska kongressen antagit en "removal bill" som i stort gick ut på att indianer som fortfarande levde i områden som var attraktiva för kolonisatörerna skulle forslas västerut under tvång (som ett av stegen mot förintelsen). Med stöd av den lagen skulle bland annat 13 000 Choctaw-indianer förflyttas till områden väster om Mississippifloden, egentligen med arméns hjälp. Men armén lämnade uppgiften till "private contractors", som tog bra betalt och gjorde vinst på att förse indianerna med minimala förnödenheter så att de nätt och jämt överlevde, som en förberedelse till den slutliga utrotningen.

Idén känns igen. Ingen kan visserligen begära att Reinfeldt eller Borg skall läsa historieböcker som beskriver vanliga människors villkor, men det behövs sannerligen inte. Redan en elementär betraktelse säger att Caremaprincipen har självklara konsekvenser. När vinsten enbart uppnås genom minskade kostnader så finns ingen nedre gräns inbyggd i systemet. Och för den händelse den analysen skulle vara för svår så är kapitalismens historia överfylld av konkreta exempel, som kan vara lättare för ministrar att förstå.

2011-11-14 måndag
"Det är rätt komiskt att se olika ministrars stora ögon inför att privata vårdbolag ägnar sig åt något så fult som rationalisering och skatteplanering" skriver Lars Linder, som vanligt träffande, i dagens DN och fortsätter: "Regeringen Reinfeldt, av alla, tycks ha missuppfattat kapitalismens grundidé". Den forskning om privatiseringarnas effekter som SNS förespråkade häromsistens behövs om inte annat för att höja kunskapsnivån i regeringen, avslutar han.

Studierna kan lämpligen börja hos Marx och Engels, om inte annat för att belysa de slående likheterna mellan vår tids nyliberalism och den under många decennier avskaffade manchesterliberalismen. På tröskeln till februarirevolutionen 1848 skrev de båda pionjärerna så här: "Hon [bourgeoisien] har förvandlat det personliga värdet i bytesvärde och i stället för de smärre, genom avtal förvärvade friheterna satt den enda samvetslösa handelsfriheten. Hon har med ett ord i stället för den i religiösa och politiska illusioner inhöljda utplundringen satt den öppna, oförskämda, direkta utplundringen."

Dåtidens version av dogmatisk tro på den fria marknadens fulländade styrning av ekonomin krossades av de groteska konsekvenserna, och av lönearbetarnas växande medvetande och organisering. Vi fick en lång period av social liberalism, av allt starkare fackföreningar, av företag som insåg att moraliska värden kunde ha betydelse för långsiktig utveckling och av lagstiftning som kodifierade dessa ökade sociala insikter. Under den perioden föddes den svenska modellen, som till stor del kom att kännetecknas av rationalitet, t.ex. manifesterat i kompromissvilja mellan fack och arbetsgivare. (Kompromisser som visserligen landade långt in på fackets planhalva, men som ändå inte betydde lönearbetarnas kapitulation.)

Den återgång i tiden, ett sekel och mer, som nyliberalismens framväxt betydde kan bara förstås i ljuset av den ekonomiska maktens styrka. Som ekonomisk teoribildning är den lika föråldrad som sin hundraåriga föregångare, och representerar en rå avhumanisering och kortsiktig vinstfixering som inte lett till något annat än ökade klyftor. Den svenska modellen började monteras ner, och de ekonomiska rekordåren fick läggas till historien. Förutom en kraftig broms på den ekonomiska utvecklingen för vanliga människor fick vi en totalt lägre BNP-tillväxt.

Ingenting kan alltså vara förvånande när privatiseringarna av offentliga verksamheter nu visar sig vara misslyckanden, inte bara i bedrövliga konsekvenser för medborgarna/kunderna utan också i fråga om det som åtminstone skulle åstadkommas: bättre ekonomi för samhället.

2011-11-13 söndag
Nu vädras hoten mot Iran i min dagstidning. Har något särskilt hänt, annat än att militära resurser frigjorts från grannlandet Irak och att evakueringen av styrkor från Afghanistan börjar planläggas? Förevändningen tycks vara att IAEA har varnat för att Iran kan komma att utveckla kapacitet för att i en framtid kunna bli en kärnvapenstat. Landet vill tydligen skaffa sig ett avskräckningsvapen mot de alltmer aggressiva hoten som uttalas helt öppet av USA och Israel. Men blir Irans klerikala styresmän därmed ett hot mot någon (utanför landets gränser)?

Irans militära resurser utgör idag en bråkdel av Saudiarabiens, och en strimma av Israels. Landets flygvapen anses kunna elimineras av Qatars flyg. Den militära strategin är enligt seriösa bedömare rent defensiv. I det läget syftar en ambition att skaffa kärnvapen rimligen bara till att få kapacitet att avskräcka en angripare. Skulle Iran så mycket som bestycka en offensiv robot med kärnvapen skulle landet givetvis förgasas på några timmar.

Sedan 1979 har en mycket målmedveten propaganda, styrd av USA, arbetat fram en hotbild där Iran är en primär skurkstat. Kärnvapenhotet har varit stommen i propagandan, och taktiken har på senare år bl.a. bestått i att lyfta ut lämpliga och hotfulla citat ur Ahmadinejads tal. För en avlägsen betraktare kan denna intensiva krigshets tyckas märklig, men det räcker att se på en karta för att förstå motiven. Iran ligger som en stor landmassa vid Persiska vikens norra strand, med Saudiarabien och övriga oljestater på andra sidan viken. Dessutom med den oförsynta politiska nackstyvheten att vägra lyda USA:s order. Det är skäl nog för krigshot i den underbara värld vi lever i.

Amerikanska opinionsundersökningar i Egypten (före revolutionen) avslöjade att 10 procent av folket ansåg Iran vara ett hot, medan 80 procent gav USA den rollen. Lika stor andel, 80 procent, ansåg till och med att säkerheten i regionen skulle bli bättre om Iran hade kärnvapen. Sådana undersökningar redovisas inte i våra massmedia, vilket naturligtvis underbygger vår känsla av att inte förstå stämningarna i en strategiskt viktig del av världen. Vad opinionerna desto tydligare visar är att orättfärdiga krig mot länder som Afghanistan och Irak skapar en omfattande motvilja mot USA, och mot alla länder i väst som följer i supermaktens kölvatten.

Vi som hoppas på ett liv även för våra barnbarn måste opponera med all kraft mot den nuvarande, kortsiktiga och självförhärligande strategin. Vi måste verka för att stoppa en supermakts gränslösa maktbegär, som blir desto farligare när 40 procent av dess invånare på allvar tror att Harmageddon inträffar inom 50 år, och att Jesus då kommer till jorden för att ta med sig just dem till himmelriket. Oh heliga enfald, som dessutom hotar att utplåna människan som art. Harmageddon, men utan någon Jesus, det är vad som i verkligheten hotar!

2011-11-12 lördag
Hedersamt nog har Dagens Nyheter satt strålkastaren på vanskötseln inom den privata äldrevården i Stockholm, och samtidigt granskat vårdföretagens ekonomi och deras oförskämt höga avkastning på eget kapital. Dessa lysande vinster (som vi annars i god borgerlig anda förväntas beundra) har kunnat lyftas på bekostnad av de äldres hälsa och till och med liv. Vägen dit har gått över besparingar av allt från blöjor och toalettpapper till personalkostnader. Berättelser om konsekvenserna för de äldre strömmar i mängd in till tidningen, den ena skildringen mer olustig än den andra.

Vad vi ser är just ett resultat av den effektivisering som är det uttalade syftet med privatiseringen av offentlig sektor. Företagen gör bara precis det privata företag skall göra, både enligt lagar och enligt den nyliberala skolboken. Konsekvenserna blir visserligen osmakliga, och skapar vissa politiska problem när de uppmärksammas. Men inget av detta är nytt under solen, helt enkelt därför att nyliberalismen, trots namnet, är någonting mycket gammalt inom kapitalistisk ekonomi.

Redan för länge sedan var man noga med effektiviseringar i näringslivet. I engelska kolgruvor gjordes gångarna mycket trånga och låga för att undvika onödig grävning, så trånga att endast barn fick plats att dra kolvagnarna. Effektiviteten blev därmed dubbel eftersom barnen var särskilt billiga för gruvägaren. Villkoren för arbetarna i hela industrin var groteska, med upp till 16 timmars arbetsdag till minimala löner. Men vinsterna blev goda, och på dem byggdes de engelska kapitalisternas rikedom upp.

Den identiska likheten mellan dåtidens manchesterliberalism och dagens nyliberalism är dogmen att en helt fri marknad löser alla problem som kapitalismen eventuellt kan skapa, och därför ger oss det bästa av möjliga världar. En självklar följdsats blev att stat eller arbetarnas organisationer till varje pris skulle avhållas från att försöka inverka på de kapitalistiska aktörernas helt fria ekonomiska aktiviteter.

Dock levde på den gamla goda tiden, och mitt i den gryende industrikapitalismens helvete, en skarp tänkare vid namn Karl Marx . Han insåg det uppenbara att inga framsteg till folkens bästa kunde ske om inte arbetarna tog saken i egna händer och styrde utvecklingen själva. Hans idéer vann ingen avgörande seger, men efter mycken facklig och politisk kamp många små, och därför har samhällena civiliserats under det dryga sekel som passerat. Därför har också effektiviseringarna idag (och i vår del av världen) åtminstone nått en högre nivå än barnarbete i gruvor, om man nu skall klassa olika missförhållanden efter moralisk halt.

Det skulle kunna vara en stor gåta i de ekonomiska teoriernas värld hur den passerade och detroniserade idé som var central i manchesterliberalismen kunde återkomma efter så många år, i en bara hjälpligt kamouflerande förklädnad. En gåta nämligen om man inte inser att teoribygge inom nationalekonomin inte sällan följer konjunkturer. Sålunda kom genombrottet för von Hayeks och Milton Friedmans nygamla teorier just när den ekonomiska makten stod beredd att överta också den ideologiska hegemonin efter de få åren av revolutionära förvillelser under 60- och 70-talen. Gamla och till ytterlighet förenklade resonemang om ekonomiska sammanhang blev på modet därför att de passade den ekonomiska makten återtagna offensiv perfekt.

Vår regerings företrädare uttalar sig som om skandalerna inom äldrevården (tillsammans med alla tidigare fiaskon med privatiserade verksamheter) vore en fullständig överraskning. Så okunniga är inte ens politiker. Konsekvenserna har med säkerhet varit förutsedda och förväntade. Det enda som återstår att spekulera om är motiven. Ville Reinfeldt och Borg helt enkelt försöka driva processen förbi alla smärtgränser bara för att se hur långt det gick att komma innan motståndet blev oövervinneligt? Eller någonting annat... men i så fall vad?

2011-11-08 tisdag
Det här skall handla om lönearbetarnas pensionskapital, men först en liten utvikning.

I Sverige orsakar alkoholen direkt eller indirekt runt 5 000 dödsfall per år, och antagligen tusentals skadade. Till detta kommer familjetragedier och andra trauman som inte visar sig i brotts- eller sjukvårdsstatistiken. Mot en sådan bakgrund borde varje rationellt utvecklingsarbete alldeles självklart inriktas på hur alkoholens katastrofala verkningar skall kunna minskas.

Vad händer istället? Jo, som ett prioriterat förslag lyfter en liberal politiker fram att staten borde tillåta beställning av alkohol på Internet, med efterföljande leverans av drogen till konsumentens dörr! För det infallet får han dessutom god publicitet. (Alkoholisten som misshandlar sin fru skall inte behöva tvingas till en promenad och lite frisk luft, som riskerar att han nyktrar till.)

Nu var det inte någon ofrälse knäppskalle som kom på detta genidrag, utan en greve vid namn Carl B Hamilton. Samme riksdagsledamot som idag bereds plats på DN Debatt med en ny snilleblixt, lika feltajmad och illa genomtänkt som den förra. Nu handlar det om hur viktigt det är att löntagarnas pensionspengar, den del som är avtalad mellan fack och arbetsgivare, sätts i händerna på det glada folket inom den privata finanssektorn, kända genom sådana bolag som f.d. Carnegie, Hagströmer&Qviberg, EFG Bank, Gamlestaden och många andra avrättade ”mönsterföretag” inom svindleribranschen.

Tajmingen är det mest underbara med grevens hugskott. Vi har ännu inte genomlevt de totala och slutliga följderna av en finansskandal av global omfattning och av ofattbara mått. Till och med i USA, världens och historiens rikaste land, kastas människor i miljoner ut från sina jobb och sina hem, och var femte invånare är meriterad för matkuponger. Dessutom ett land där effekterna av privatiserad pensionsförvaltning är särskilt belysande. När företag går i konkurs förlorar mängder av människor hela sitt livs samlade pensionsbesparingar, förutom att de också blir av med sin sjukförsäkring, som de inte har råd att återuppta på sina a-kassepengar. Allt i grunden orsakat av dysfunktionella finansbolag.

Hade det inte varit fullständigt klarlagt vad som ledde till den globala finanskraschen så hade Hamilton kanske kunnat komma undan med förlitande till läsarens luckor i allmänbildningen. Men det går inte nu. Hela mekanismen är väl känd, och den grundas på det grava systemfelet att finansbolagen kan exponera sig för godtyckliga risker, varav följer stora vinster under en viss tid, avlösta av de krascher som förr eller senare är oundvikliga. När smällen kommer ställer skattebetalarna upp med pengarna, på order av sina regeringar, och får betala kalaset både kontant via skatten och med privata ekonomiska problem. I den branschens omvårdnad tycker Hamilton att svenskarnas pensionsfonder skulle ligga bättre än i fackets och arbetsgivarnas händer.

För att bädda för sina idéer tar greven avstamp i löntagarfonderna, ”ett djupt olyckligt experiment i svenskt samhällsliv”, varvid han dock glömmer att hans eget folkparti, genom att ta initiativet till en utredning av vinstdelning i företagen, var en vägröjare i den frågan. Nu skall sägas att det djupt olyckliga i experimentet mest ligger i Hamiltons egen föreställningsvärld; i verkligheten hann fonderna inte få någon egentlig effekt överhuvudtaget innan de avvecklades. Men det är själva den skrämmande tankefiguren som nu skall föras över till de avtalade pensionsfonderna: den hemska staten har blivit det hemska facket.

Låt oss se vilka brott mot elementära rättsprinciper Hamiltons idéer skulle leda till. Först har vi utgångspunkten att fackföreningar är demokratiska organisationer (i exakt samma mening som t.ex. riksdagen). Facket och arbetsgivarnas centrala organisationer har avtalat om bl.a. pensionsavsättningar för anställda att förvaltas i särskilda fonder. (Generositeten från fackens sida är i så motto betydande som att dessa avtalsförmåner även omfattar anställda som inte är medlemmar i facket.) När medlemmarna så önskar kan förvaltningen av fonderna efter demokratiska beslut ändras på vilket sätt som helst, förutsatt att arbetsgivarna godtar förändringen. En eventuell lagstiftning som tvingar fram en annan förvaltningsmodell skulle med andra ord vara ett ingrepp inte bara i äganderätten, utan också i den fria föreningsrätten, båda grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ägare får LO utdelning från fondbolagen, och lämnar i sin tur bidrag till Socialdemokratiska partiet. Att detta för Hamilton blir ett (av tre) skäl för en annan ordning visar ett förakt för äganderätten som bara kan bygga på att facket och sossarna förutsätts vara skumma organ som inte förtjänar samma rättigheter som andra organisationer. (När juridiska personer lämnar bidrag till moderaterna så är det inte bara en helt naturlig sak, utan anses inte ens behöva redovisas.)

Nummer två av skälen, att de aktuella företagen skulle vara sämre förvaltare än de privata fondbolagen, är helt enkelt osannolikt, och det vet alla som kan läsa. Mängder av studier över expertfondernas prestationer i jämförelse med börsens genomsnittliga utveckling visar entydigt att ingen specialkunskap av något slag ger en uthållig vinst jämfört med index. Högre avgifter gör istället att den privata s.k. expertförvaltningen i genomsnitt blir en förlust för spararen.

Som avslutning kommer paradargumentet att den ”extremt stora kapitalansamling på 2 500 miljarder kronor” som fondbolagen kommer att få ”blir instrument i fackens händer”. Hamilton menar att dessa förmögenheter i stället borde bli instrument i några andras händer, nämligen sådana som kan göra personlig profit på förvaltningen. Hur den överföringen skall gå till mera konkret anger han försiktigtvis inte, annat än att vi måste ”säga nej” till den nuvarande ordningen.

Kapitalet det handlar är bevisligen löntagarnas pengar, som förvaltas tillsammans med arbetsgivarna. Antagligen inser Hamilton någonstans att lagstiftning som inskränker den äganderätten vore gammal hederlig kommunism, och därför inte riktigt comme il faut. Istället uppmanar han Svenskt Näringsliv att sätta ”klackarna i marken och stoppa den utveckling som leder till att mångfalt större fonder och investeringsbelopp [än löntagarfonderna] sätts i fackens händer”. Hur det skulle gå till får vi inte heller veta. Om Svenskt Näringsliv självsvåldigt skaffade sig oberättigade befogenheter över löntagarnas egendom vore det visserligen inte socialism, men däremot ett mera konventionellt brott.

Så länge äganderätten gäller lika oberoende av ägarens identitet lär det inte finnas något annat sätt för Hamilton att få sina ideal uppfyllda än att gå med i en facklig organisation och i vanlig demokratisk ordning verka för att beslutet om fondförvaltningen ändras. Medlemmarnas bestämmande är som bekant själva definitionen på demokrati. Hur lätt det är för många politiker och intellektuella att bortse från sådana formella hinder för deras egen bestämmandelusta är en illustration till den sant leninistiska anda som så ofta behärskar deras föreställningsvärld.  

2011-11-06 söndag
"Carema" och "Attendo" - uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att hitta empatiskt klingande namn på rå och hänsynslös profitmaximering. Skandalerna avlöser varandra och antar proportioner som inte ens våra borgerliga tidningar kan låstas bort. Men medias hantering av fiaskona är skickligt balanserad med lagom underblåsande av allmänhetens upprördhet, utan att roten till det onda blottläggs eller utmanas.

Ingen kan på allvar mena att skandalerna är överraskande. När samhället delar ut en viss mängd pengar till ett vårdbolag, per patient eller på annat sätt, så följer självklart att vinstmaximeraren drar ner kostnaderna så långt det går, alltså försämrar vården. Att den nedre gränsen då kan hamna hur lågt som helst har de senaste affärerna gett skrämmande belägg för. Bolagen är skyddade från konkurrens under avtalstiden, och det är bara att pressa ut maximal vinst så länge det går; vad som händer därefter är ointressant (vid behov kan man bilda man nya bolag...).

Våra borgerliga tidningar, alltså en förkvävande majoritet av landets tryckta media, tar bara upp begränsade förslag till lösningar, som att något enskilt bolag bör sägas upp från ett visst vårdhem, och att samhällets tillsyn av vården bör bli bättre. Att hela principen med privat, skattefinansierad vård i sig är grundorsaken till problemen är inget vi får höra. Anledningen är uppenbar: själva syftet med privatiseringarna är att föra över allmänna medel till privata fickor, under förevändning av helt ogrundade idéer om privat effektivitet, i sin tur baserade på nyliberala dogmer om marknadens gudomliga funktionssätt.

Häromsistens fick vi oss till livs SNS:s beramade rapport som indirekt visade på privatiserarnas ideologiska dogmatism när den avslöjade att ingen som helst möda hade lagts ner av någon instans på att utvärdera 20 års privatiseringar inom vården. Egentligen hade det räckt med att se på USA:s dysfunktionella vårdsystem för att redan från början bli skeptisk (det vill säga, om vår borgerlighet hade haft större intresse för vårdens verklighet än för bolagens privata profit, vilket den inte kan misstänkas för).

USA har världens mest privatiserade sjukvård, som mycket riktigt är en social och ekonomisk katastrof (med en överkostnad motsvarande hälften av landets stora budgetunderskott). Med ett dubbelt så dyrt system som jämförbara industriländer når man det säkerligen sämsta resultatet. I fråga om en av de viktigare indikatorerna för att mäta sjukvårdskvalitet - spädbarnsdödligheten - ligger USA på Kubas nivå; konkurrerar alltså med ett uland som per capita har 5 procent av USA:s sjukvårdskostnader.

Tvärtemot dogmen att en fri marknad garanterar bästa effektivitet visar alltså USA:s sjukvård att privatiseringar lika gärna kan leda till ett groteskt resursslöseri. Pengar läcker givetvis till otaliga företags vinstkassor, liksom till löner och bonusar för arméer av direktörer. Men mycket går också till en överdimensionerad administration, bl.a. till hela avdelningar vars uppgift består i att hitta anledningar till att inte ersätta sina försäkrade kunder, t.ex. på grund av preconditions (en av de avarter som Obama vill motverka med sin reform). Men viktigare än pengarna är givetvis de mänskliga kostnaderna, med 40 miljoner människor utan försäkring alls, vilket orsakar tiotusentals onödiga dödsfall varje år.

De privata sjukvårdsskandalerna i vårt land är ännu bara en skugga av USA:s, men riktningen är utstakad. Sätter vi inte stopp för dogmatiska privatiseringar som redan avsätter skrämmande resultat, så kommer vår sjukvård att för var dag alltmer likna världens mest orättvisa och ineffektiva sjukvårdssystem.

2011-11-03 torsdag
Efter nästan ett års funderande har en High Court i England lyckats ta reda på vad som gäller i fråga om europeiska arresteringsorder, och beslutat att Julian Assange därför skall utvisas till Sverige. Här väntar förhör av en åklagare som tydligen därefter skall besluta om eventuellt åtal. Vad många i vårt idylliska land tycks ta mycket lätt på är skyddet för Assanges yttrandefrihet, och faktiskt skyddet av hans liv.

På nyhetsplats skriver DN idag: ”Kommer Sverige att lämna ut Assange till USA, som vissa tror? Någon sådan begäran finns inte idag, och risken är snarare större att England utlämnar honom.” Men vi måste ta med i beräkningen att stater tillämpar en sorts turordningsregler i utvisningsärenden. Så länge Sveriges krav behandlas är det i så fall helt naturligt att andra stater avvaktar, men när rättsprocessen i Sverige är avslutad blir det läge för nästa utvisningskrav.

Ingenting pekar mot att USA skulle avstå från att fullfölja sin uttalade avsikt att ställa Assange inför rätta. Även om vi bortser från de framstående politiker och mediepersonligheter som krävt att Assange skall avrättas rakt av, så har höga företrädare på ansvariga positioner deklarerat att de brott han har begått betraktas som mycket allvarliga i USA. Om blogguppgifter är korrekta (som de brukar vara i sådana här fall) har en speciell domstol för ärendet redan förberetts i ett konservativt distrikt utanför Washington.

Brotten handlar om yttrandefriheten, som är helig när den håller sig inom de gränser ”vi” har bestämt, men som är straffbar utanför. Några sidor längre fram i dagens DN berättas om brandattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, som antas ha utförts av muslimer i hämnd för tidningens framställning av Muhammed. Det som för många i västvärlden är en sakrosankt frihet är för miljoner muslimer en outhärdlig förödmjukelse.

En fransk inrikesminister citeras med orden: ”pressfriheten är i Frankrike en helig princip”. Han bortser från de lika heliga undantagen. Om redaktören i stället hade låtit trycka påståendet att Förintelsen inte har ägt rum, så hade den ”pressfriheten” resulterat i fängelsestraff enligt fransk lag. Och så är det i olika varianter överallt. I Sverige har vi bland annat brottet hets mot folkgrupp som på ett tämligen godtyckligt sätt inskränker yttrandefriheten.

Självmotsägelsen är uppenbar: man kan inte samtidigt hävda att en rättighet är universell och okränkbar, och samtidigt acceptera att den egna kulturen eller det egna landet inför särskilda undantag, som dessutom kan vara straffsanktionerade. Följden blir att olika grupper använder principen i egna syften. Helt klart är att västvärlden använder yttrandefriheten som ett rättfärdigande av handlingar som muslimer upplever som kränkningar.

Julien Assange har använt sin yttrandefrihet på ett sätt som knappast skulle vara straffbart i Sverige, men som i USA kan leda till ett långt fängelsestraff (eller värre). Var är alla journalister och tidningar som med stora resurser försvarar sina kollegor oavsett vad de ställt till med, och oavsett om de brutit mot lagar i Eritrea, Etiopien, Kina, Kuba eller var som helst? Om Sverige får ta emot ett utvisningskrav från USA så finns det inga enkla sätt att tillbakavisa det. Det betyder att den förebyggande kampen för att förhindra en sådan utvisning behöver börja nu!

Det har gått mer än 300 dagar sedan Assange berövades sin rörelsefrihet. Kan vi räkna med en liten ruta i övre hörnet av DN varje dag med dagarnas växande antal?

Julien Assanges öde har en dimension som de övriga fall vi engagerar oss i saknar: hans öde ligger helt i våra händer och vi kan göra någonting åt saken! Men det gäller för hans kollegor som sitter med mediemakten att börja agera!!

2011-10-31 måndag
Motgångarna hopar sig för Dagens Nyheter och likasinnade medier. Först gjorde man fiasko med försöket att avsätta Håkan Juholt, sedan sprack hela den intensiva kampanjen för att få Saab nedlagt. Det första av de båda försöken kan åtminstone motiveras med politiska avsikter, men varför DN satsade stora resurser och alla sina redaktioner i ansträngningarna att krossa Saab är och förblir ett mysterium. (Helmerssons svar till mig att han ömmade för Saabs anställda, så att de inte skulle bli lurade av Muller, är krystat intill tarmvred.)

Varje försök att begripa DN:s beteende förutsätter inte bara att tidningen rent allmänt dyrkar en kvasireligiös marknadsdogmatik, utan att man också tror att det vore direkt skadligt för någon (samhället?) om Saab skulle råka överleva. Ännu mera bisarrt är det att ingen ansvarig insåg det sjuka i hela tilltaget att en svensk tidning i oträngt mål kunde bedriva en öppen propaganda för att ett svenskt företag skulle tvingas i konkurs.

Saabs problem följde omedelbart på ägaren General Motors akuta svårigheter after finanskraschen, och delades av många bilföretag i världen. USA:s regering fick uppdrag av kongressen att köpa 61 procent av General Motors, som därmed räddades över den akuta fasen, och som nu är tillbaka och med framgång möter den uppdämda efterfrågan på bilar, som blev en självklar effekt av den djupa men tillfälliga svackan. Vad kapitalismens högborg i världen förmådde var för mycket för den alltför nyliberalt bokstavstroende svenska regeringen (som istället köpte ett uselt holländskt energibolag för 100 miljarder).

Hade Borg/Olofsson handlat på samma sätt som Obama och Merkel så hade Saab kunnat dra nytta av konjunkturrekylen och undgått den kapitalförstöring som sänkt bolagets värde och självklart har pressat priset för de kinesiska köparna. Staten hade i stället kunnat genomföra en anpassad försäljning i ordnade former under en lämpligare bilkonjunktur.

Inte minst olustigt är att journalister är så ogenerade för att göra tvärsäkra påståenden i frågor som man alldeles uppenbart inte har någon djupare kunskap om. För att helt sonika dumpa hela företaget Saab och alla verksamheter, företag och samhällsfunktioner som genereras av Saab, har den sista raden i resultaträkningen varit allt man tagit hänsyn till. Att försöka inhämta kunskap om företagets verkliga värden har det inte varit tal om. Andra har insett dessa värden, och nu finns risken att det svenska personbilsklustret på sikt inte kommer att kunna dra nytta av dem. Om DN&Co forsätter sitt undergrävande av denna svenska spetskompetens så kan de säkert lyckas påskynda den processen.

DN:s ledarsida har i både Juholt- och Saabaffärerna anslutit sig till lynchmobben. (Det tycks ha blivit ett obehagligt mönster, och för tankarna till den morbida ledarartikeln som hyllade mordet på bin Ladin.)

2011-10-28 torsdag
Nytt svar från Åsa M som tyckte (med viss rätt) att jag undvikit huvudfrågan i hennes ursprungliga artikel, nämligen hur Socialdemokraterna skall kunna återta makten om partiets tyngd ska fortsätta ligga i de landsändar som människorna överger, eller tvingas överge. Ett svar:

Din grundfråga är intressant och avgörande. Jag kan bara se två huvudvägar för partiet: antingen en återgång till arbetarklassrötterna eller en anpassning till medelklassvärderingar. Ingendera vägarna ger några säkra löften om ett snart återtagande av makten, men ett partis existensberättigande handlar ju om att kämpa för idéer och visioner som är viktiga för partiets medlemmar och väljare. Att skaffa sig makt utan att kunna eller vilja genomföra sina idéer borde vara meningslöst.

Medelklassvägen som oframkomlig  tycker jag är lätt att motivera, och har redan berört. I politikens borgerliga huvudfåra, där det redan trängs 4-6 riksdagspartier, har (S) inga komparativa fördelar och skulle vara dömt att för evigt bli ett minoritetsparti. En klar illustration är partiets unikt låga väljarsiffror i Stockholm, som också säkert beror på näringsstrukturen, alltså inte bara på klass. I Göteborg och Malmö har (S) inga problem (snarare tvärtom), inte heller i andra städer runt om i landet. Din bild av ett land som människor överger är lite missvisande. Huvudstaden har bara ungefär 15 procent av landets invånare; i övrigt är Sverige överraskande homogent, och näringsverksamheten präglas i hög grad av råvaror och industri. Detta Sverige är det gamla klassiska sosseriket.

Jag tror att många ser problemet så här: när majoriteten av människorna i landet trots allt får det materiellt sett något bättre år för år (om än i långsammare takt under de gångna 30 nyliberala åren än tidigare), vilka skall då rösta på ett parti som framför allt vill representera en (visserligen stor men ändå) minoritet som inte har det så väl förspänt? Och det är naturligtvis en bra fråga, under en speciell förutsättning: att alla människor bara strävar efter att maximera sin personliga och kortsiktiga ekonomiska vinning och inte bryr sig om några medmänniskor och hur de har det. MEN, det är detta socialdemokratin har bevisat under 1900-talet: människor är sällan enbart inskränkta pinnebergare, utan ser livet i ett större perspektiv.

Ett uppenbart belägg för detta kunde vi se ännu 2008. En väldig majoritet i opinionen, kanske större än någonsin uppmätt, revolterade mot alliansens nyliberala tilltag att bestraffa sjuka och arbetslösa. Majoriteten var så stor att den måste innehållit en betydande andel individer som själva inte drabbades av bestraffningarna. Jag tror givetvis att folk tänkte ungefär som jag själv:  ”Vi skall inte ha ett sånt hjärtlöst och egoistiskt samhälle hos oss”. Den som reflekterade ett steg till insåg också att talet om ”arbetslinjen” var ett orwellskt försök att dölja den verkliga avsikten med åtstramningarna. Människor är fortfarande lika arbetslösa, eller mer; det enda som har gått upp är bolagsvinsterna.

Som jag varit inne på spelade Mona Sahlins stockholmsgäng bort detta enorma opinionsövertag genom att helt enkelt inte ta tag i frågorna. Kanske trodde man att det inte skulle gå, kanske var man fångade av tidsandan, kanske hade man inbäddats i sin egen medelklassmiljö så att man inte förstod vad som pågick. Jag vet inte, eller snarare kan inte begripa, varför ett så starkt och demokratiskt parti inte kunde greppa situationen och rycka fram ideologiskt när tillfället serverades på bricka. Vad hela erfarenheten visar är dock att en folklig omvälvning av politiken inte alls är omöjlig, trots en dominerande tidsanda med en konstant vind från höger. (Vi behöver för övrigt bara se oss om i världen för att få inspiration.)

Otvivelaktigt väckte Juholts entré upp den entusiasm som slumrat sedan åtminstone 2008. Därefter har det trasslat till sig igen, inte bara på grund av Juholt själv, utan också för att hans politiska linje har försatt våra borgerliga media i högsta larmberedskap. Så visst är motståndet starkt och utsikterna för närvarande dystra, men inget är förlorat för alltid. Vi har haft mer än trettio år av en global. nyliberal och reaktionär politisk och ekonomisk dominans. Världens fattiga har drabbats värst i absolut mening, och vi har börjat se folk resa sig, både här och där.

I världens och historiens rikaste land (där var femte invånare är kvalificerad för att få matkuponger) såg vi nyligen en massdemonstration i Madison, Wisconsin av vanliga löntagare som kämpade för att återfå sina fackliga rättigheter, berövade dem av en reaktionär guvernör och hans parti (i strid mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna). Den arabiska våren är måhända förebudet om en bredare omvälvning i världen. Kommentarerna till diktatorernas fall andas i varje fall här och var en förväntan.

Det kan ta lång tid för socialdemokraterna att återta makten, men det går inte fortare med en defaitistisk anpassning till en rådande reaktionär och människofientlig trend. Det var min syn på saken.

2011-10-26 onsdag
Åsa Moberg hade vänligheten att svara på fredagens mail, och beskrev då de franska socialisternas "primärval" där alla som försäkrar att de instämmer i partiets grundvärderingar, och betalar minst en euro, får lägga sin röst. (I det politiskt väsentliga var våra synpunkter dock helt kongruenta.) Ett svar:

Frågan är om inte den franska modellen, som också påminner om inslag i USA:s primärval, är en kvarleva från demokratins barndom då man mera tänktes rösta på en fri, oberoende man än på ett parti. Sedan partiväsendet tog över har modellen blivit en anakronism. Den i varje fall teoretiska risken att politiska motståndare kan kuppa igenom en ”lämplig” ordförande är i sig tillräcklig för att förkasta tanken idag. (Man kan ju föreställa sig den pikanta situationen om en majoritet av svenska folket skulle utse t.ex. SD:s partiordförande.)

Borgerligheten har idag alldeles för stor makt över det socialdemokratiska partiet redan som det är, vilket de senaste veckornas kulmen av medial härskarteknik visat mer än tydligt. Drevet mot Håkan Juholt är den här gången ingen tillfällighet; klappjakten på honom har kunnat följas på t.ex. DN:s ledarsida från första dagen. Efter Juholts installationstal som ordförande, då han med inlevelse och kraft lyfte fram medmänskligheten och solidariteten som partiets kärnvärden, stod Wolodarski tillplattad och nästan stammande (bredvid en strålande Greider) i teve. Sådant kan inte förlåtas, och vi har sett hämnden i form av en oavbruten ström av ledarartiklar som i detalj rannsakat Juholts brister, samma varje gång visserligen, men i denna form av monoman propaganda visar sig den obehagliga sidan av medias maktutövning.

Vad vi bevittnar är ett systematiskt nedkämpande av en socialdemokratisk ordförande, som genom sin blotta antydan att mänskliga värden bör ha någon plats i politiken vid sidan av det nyliberala berikandet av de redan rika, har gjort sig till fritt villebråd. Borgerliga journalisters makt över partiet är redan alldeles för stor som den är. Att de också formellt skulle kunna lägga en röst i socialdemokraternas partiledarval vore alltför generöst!

2011-10-21 fredag
I en krönika i DN igår luftade Åsa Moberg den lite udda idén att ombuden till socialdemokraternas partikongresser borde fördelas efter antalet invånare i respektive distrikt, alltså inte efter medlemsantalet. En mail till ÅM:

För oss som var med och gladdes åt den frihets- och civilisationsrörelse som pågick när du en gång började skriva progressiva krönikor i Aftonbladet är det lite speciellt och nostalgiskt att du är tillbaka, i den viktigaste tidningen dessutom!

Din syn på socialdemokratin i krönikan igår utgår från en allmänt spridd uppfattning, nämligen den att partiet är en sorts gemensam angelägenhet för svenska folket. Många ser det nästan som ett slags officiell institution. Därför kan massmedia förfölja Juholt med ett drev för att avsätta honom som partiordförande, trots att hans enda offentliga befattning är som riksdagsledamot.

Egentligen kan ju socialdemokraterna se det som en utmärkelse att bli behandlat på detta officiösa vis, men borgerligheten passar naturligtvis på att utnyttja angreppsmöjligheterna som det skapar. Så för partiet borde det vara viktigt att betona sin roll som en självstyrande och fri sammanslutning, till skillnad från en allmänning.

Som självständigt parti är det medlemmarna som styr, och som alltså representeras vid kongresserna i förhållande till medlemsantalet i respektive distrikt. Din idé att invånarantalet i stället skulle styra den fördelningen skulle inte bara vara en principiell anomali, det skulle också ge märkliga resultat, t.ex. för Stockholm där partiets andel av både medlemmar och väljare är dramatiskt lägre än för andra regioner.

Ibland får man anledning att uppfatta Stockholm som isolerat från de 85 procent av landet, det ”verkliga” Sverige, där landets industriella bas är lokaliserad. Socialdemokratin har inte ett storstadsproblem, som ofta påstås; det är Stockholm som med sin helt avvikande näringsstruktur skiljer sig från resten av landet. Partiets låga väljarandel i huvudstaden är fullt logisk mot den bakgrunden.

Vi har haft en längre period då socialdemokraternas styrande organ har dominerats av en stockholmsfalang, förnyarna, som har sett det som något nytt att föra partiet ”mot mitten” och de facto skapa ännu ett borgerligt parti, med bara en aning mera välfärdsstuk än de redan existerande. Jag tror för min del att det är en misslyckad strategi som beror på ett inskränkt medelklassperspektiv. Sverige ser inte ut som Stureplan, varken på dagtid eller under happy hour. Den industrimiljö som utgör ryggraden i landets försörjning är någonting helt annat.

Det finns också en stark politisk opinion som ser helt annorlunda ut. En förkrossande majoritet av den opinionen reagerade våldsamt på den borgerliga regeringens attentat mot sjuka och arbetslösa direkt efter valsegern 2006. Fortfarande två år senare var regeringen pulveriserad i opinionsmätningarna, och ingen kunde föreställa sig annat än regeringsskifte 2010. Men sossarnas förnyare vägrade att gå folkets revolt tillmötes med konstruktiv politik utan vidhöll sin strävan ”mot mitten”. Mona Sahlin straffades med ett genant valnederlag.

Man kan se valet av Håkan Juholt som en markering av det verkliga partiets återtagande av makten. Om socialdemokratin skall ha något existensberättigande så måste det åtminstone leva upp till sitt namn. Att som stockholmssossarna vilja göra om partiet till något som bara konkurrerar med alla andra borgerliga partier om ett begränsat antal väljare är rimligen helt meningslöst, även för den som inte lägger några ideologiska värderingar bakom sin bedömning. Ett parti som vågar gå före med en solidarisk politik, och som utmanar den alltmer koncentrerade ekonomiska makten, kommer att ha framtiden för sig.

Tunis, Kairo, Aten, Madison, Wall Street och tusentals andra städer och platser jorden runt är bara början på en upplyst framtid.

2011-10-20 torsdag
En professor i civilrätt, Mårten Schultz, ägnar en krönika i DN igår åt att betona moralens betydelse framför juridiken i den politiska diskursen, på förekommen anledning kan man förmoda. Han kritiserar alltså betoningen av brott på bekostnad av etiska brister när politiker skall bedömas. I klarspråk: även om Juholt nu frias från brottsmisstankar så är hans moraliska skuld lika viktig. En mail till MS:

Om jag förstår dig rätt så menar du att det finns annat än juridiskt straffbara brott som kan var moraliskt förkastliga, och ingen kan väl säga emot dig på den punkten. Men relevansen av detta i Juholtfallet är inte självklar. Hela affären blir begriplig bara om man ser den som en fråga om det journalistiska drevets dramaturgi.

Det tänkbara bedrägeribrottet blev den konkreta förevändning som alla drev trots allt behöver, och den kritiska fråga media satsade på. Någonstans har journalister ändå en sorts moralisk instinkt som säger dem att mental lynchning och offentliga karaktärsmord, som drev innebär, måste ha ett minimum av berättigande.

När brottet försvann så återstod den moraliska aspekten av Juholts handlande. Var han bara okunnig och slarvig, eller hade han försökt att sko sig själv? Men ingendera kan rimligen bli tillämpligt om hans beteende inte var ett brott mot en uttrycklig regel. Det skulle nämligen förutsätta att den som har rätt till en förmån, och nyttjar den rätten, kan fördömas moraliskt därför att någon annan individ eller grupp anser att förmånen borde ha villkorats med speciella regler, som inte finns. (Regelfrågan har ju senare kommit i en annan belysning, men det var inte känt under drevets gång och påverkar inte resonemanget här.)

En annan underlig aspekt av drevet är så vanlig att ingen ens märker den. Det är att socialdemokratiska partiet betraktas som en offentlig institution och därför som en sorts allmän angelägenhet. Men Juholt har ingen annan offentlig befattning än den som riksdagsledamot, och det är bara den omvärlden kan ha synpunkter på hans lämplighet för. Hans roll som partiordförande är enbart en fråga för partiets medlemmar, något som media helt låtsas bort, och som får t.ex. Dagens Nyheter att utfärda rena order om att avsätta honom från den posten (”Loppet kört för Juholt”, ”Det är dags att gå till beslut”).

Stora mediedrev leder ofta till eftertankar om journalistisk etik, ibland till en diskussionskväll i Publicistföreningen, men hittills har inget sådant lett till höjning av moralen i media. Den bara sjunker och sjunker.

2011-10-19 onsdag
Om dagens rapport kring bostadsbidragen för riksdagens ledamöter är riktig så hade jag fel på en punkt: rikdagsförvaltningen har inte avsiktligt undvikit att införa regler för bidragen (därför att ett korrekt regelverk skulle vara omöjligt att åstadkomma). Tvärtom hävdar man nu att det via skattelagstiftningen finns en regel om att bidragen bara skall täcka ledamotens personliga kostnader. Överåklagare Ericson är inte imponerad och ändrar inte sitt beslut, eftersom det "måste vara tydligare för att det skall bli fråga om bedrägeribrott".

Först när uppståndelsen väckts skrev riksdagen på sin hemsida att "ledamoten får ersättning för sin del av bostadskostnaden". Ericson citeras med kommentaren: "Hade det stått så från början hade vi befunnit oss i ett helt annat läge. Då hade vi kunnat peka på något som man borde tagit del av".

Enligt en enhetschef på riksdagen innebär det inte nödvändigtvis "att ersättningen för en politiker som är sambo skall vara 50 procent av hyran. Det kan lika gärna var 75 procent om riksdagsmannen har ett särskilt arbetsrum". Hon inser inte att det är här problemen börjar. Hur och vem avgör vad som är den enes eller den andres faktiska kostnad för en lägenhet? Om en bestämmelse skall kunna medföra åtal för bedrägeri så kan den inte ha så godtyckliga rekvisit. Och då tillkommer den oändliga raden av komplikationer när det gäller fördelningen av kostnader för alla andra som kan komma att vistas i lägenheten, som jag snuddade vid igår och bara skall upprepa en smakbit ur.

Att ha barn varannan vecka är snart en normalitet i samhället. Om en sambo anses bära en kostnad så gör givetvis barn också det, och deras kostnad skall lägenhetsinnehavaren rimligtvis dela med sin expartner. Hur beräknas då den kostnaden? Skall barnen ha sina andelar per individ, eller skall alla barnen tillsammans räknas som en sambo? Det här är barockt, men det blir ännu värre när man går igenom alla upptänkliga personer, fysiska och juridiska, som kan tänkas befinna sig i lägenheten under olika omständigheter och villkor.

Poängen i min kritik är att alla tänkbara och otänkbara alternativ, med dagens bestämmelser, måste regleras uttryckligt och i detalj, först och främst för att kunna ligga till grund för straffansvar, men också för att den som tar emot bidrag skall veta vad som är rätt och fel, vilket är ett grundkrav i ett rättssamhälle.

Den reglering som skulle behövas med dagens lagtexter är med andra ord inte genomförbar. Lösningen måste i stället sökas i t.ex. lämplig schablonisering. En förebild kan vara det skatteavdrag egenföretagare får göra om de har sitt kontor i hemmet. Det avdraget är 4 000 kr/år. Punkt, slut! (Den som kan verifiera högre och nödvändiga kostnader kan undantagsvid få högre avdrag.) Sådana regler fungerar. Överfört till riksdagsfallet är en lösning alltså att alla som är mantalsskrivna mer än 50 km från riksdagshuset får ett schablonbelopp som bidrag till sitt boende i Stockholm, som de sedan får använda hur de vill. Punkt slut! (Den som kan anföra och belägga särskilda skäl skall undantagsvis kunna få högre bidrag.)
---
I övrigt kan inget av den nya information som kommit idag på något sätt urskulda massmedias hetsjakt på Håkan Juholt, vilket fortfarande är huvudfrågan. När åklagaren lade ner den juridiska delen av attackerna började journalister tala om att Juholt av moraliska skäl borde ha sökt mindre bidrag. Människojägarna börjar tala om moral!!! Man mår helt enkelt illa.

Nu hade Juholt tagit på sig moralisk skuld redan från början, och rullat sig i stoftet. Resultatet blev bara att murvlarna vittrade ännu mer blod och intensifierade attackerna. Alla hänsyn fick vika när horden försökte få in dödsstöten. Det gränslöst vämjeliga i medias rovdjursfasoner saknar som vanligt ord. Det har ingenting med tryckfrihet att göra, det har inte ens någonting med civiliserat beteende att göra!

2011-10-18 tisdag
Svar inkom från Åsa Tillberg, och det är ju i och för sig positivt att redaktionschefen för den viktigaste tidningen tar sig tid till sådant. Det visar på ett reellt intresse för yttrandefriheten, och länder DN till heder. Hennes svar vittnar däremot om bristande insikter i rättsstatens principer. Alltså vidhåller hon att regler för riksdagsledamöternas hyresersättningar finns, därför att hon och andra tycker att de borde finnas, och vet vad de borde innehålla. Det reella och existerande faktum som den utredande åklagaren vittnat om - att det helt enkelt inte finns några regler - vill hon inte ta till sig.

Som någon sorts belägg för att det borde finnas regler skriver hon att övernattning för gäster i riksdagslägenheterna är belagda med en avgift. Nu är "lägenheter" visserligen en ganska missvisande benämning i sammanhanget. Det handlar i första hand om en arbetslokal, ett kontorsrum, sådant som varje arbetsgivare tillhandahåller sina tjänstemän. Till denna är knuten en övernattningsmöjlighet, snarast ett sorts mycket enkelt hotellrum, som inte fungerar som normal bostad utan närmast är till för att riksdagen vid behov skall kunna fungera dygnet runt. Över det här "kontorshotellet" bestämmer givetvis arbetsgivaren, riksdagsförvaltningen, och det verkar inte märkligt om det skulle finnas regler för övernattande gäster. Men vad det skulle ha att göra med att det saknas regler för hyresersättningar när det gäller privata bostäder är ett mysterium. Eller skall vi kalla det journalistisk logik?

Den som funderar igenom frågan, vilket säkert riksdagens tjänstemän har gjort, kommer snart fram till att ett regelverk för hur en subventionerad lägenhet får utnyttjas är i det närmaste omöjligt att formulera. Jag har nämnt exemplet med tillfälliga gäster. Men det finns många fler fall där regler skulle bli bisarra. Om lägenhetens innehavare är frånskild och har hand om sina barn varannan vecka, får de då bo i lägenheten? Får de ha övernattande kompisar? Får riksdagsledamoten ha hund utan avgift? Får han i lägenheten syssla med en hobbyverksamhet som ger inkomster? Får han vårda sin sjuka mamma i hemmet? Vilka får överhuvudtaget vara i lägenheten dagtid eller nattetid utan att det måste leda till justering av bidraget?

Att alla sådana tänkbara och otänkbara fall måste regleras följer av den grundprincip som Åsa Tillberg själv åberopar, uttryckt med hennes egna ord: "Kostnadsersättning som riksdagens [sic] ska stå för kan ju bara gälla riksdagsledamoten". Om det är själva denna princip som är grunden för att ett regelverk krävs, så räcker det inte med att fastställa avdraget för en sambo. Alla möjliga fall av den typ jag nämnt måste kodifieras var och en för sig i ett heltäckande regelverk. Detta inser säkert riksdagens administratörer, och det skulle vara högst förvånande om inte avsaknaden av regler är helt medveten och genomtänkt.

Istället har man säkert sett på saken som den är. Riksdagsledamöter som har sina hem på helt andra platser i landet, men skall jobba större delen av veckan i Stockholm, behöver en bostad där. Av olika anledningar har det ansetts att en kontant kompensation för det dubbla boendet skall utgå. Men lägenheten är ledamotens privata, och hur han disponerar den är precis lika mycket hans privatsak som det är för alla andra lägenhetsinnehavare i landet. Det är det enda rimliga och möjliga sättet att se på frågan. Ett mailsvar på Tillbergs svar:

Om det är klarlagt att det finns regler för rikdagslägenheterna så vet alla vad som gäller i det fallet. Men för bidragen till privata lägenheter finns det enligt åklagaren inga regler, och följaktligen inga restriktioner för hur riksdagsledamoten disponerar  lägenheten. I ett rättsamhälle fungerar det inte så att någon ”anser att det borde” finnas en regel, och dessutom ”vet” hur den tänkta regeln, som inte finns, är formulerad. Det kallas tvärtom lynchjustis. Massmedia har förvisso mycket makt, men det är ännu inte så att journalister avgör vad riksdagsförvaltningen skall ha för bestämmelser.

Obesvarad står den avgörande frågan varför DN inte direkt tog reda på fakta, vilket tydligen bara hade krävt ett telefonsamtal. Innan den frågan är utredd är DN skäligen misstänkt för att uppsåtligen ha undvikit fakta i avsikt att falskt kunna anklaga Juholt för ett brott mot en icke existerande regel, och för att därmed kunna delta i ett orättfärdigt drev. Om DN har någon policy i fråga om etik och moral så måste en sådan här skandal rimligen leda till självrannsakan på nästa ledningsmöte.

2011-10-17 måndag
Peter Wolodarski kan inte sluta med mobbningen av Håkan Juholt, och det kan ju ingen hindra. Men igår upprepade han i en ledare lögnen att Juholt brutit mot regler som skulle gälla hans lägenhet. Att en åklagare slagit fast att det inte ens funnits några regler att bryta mot kan inte ha undgått PW. En mail (med lite upprepningar från tidigare notering, men dat kan inte sägas för ofta):

Din beskrivning av brister hos Juholt har säkert fog för sig i många fall, men inte i det som råkar vara drevets huvudfråga. Om vi kan utgå från att DN åtminstone i sitt citat av åklagaren är sanningsenlig (”det saknas regler för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöterna”), så bygger hela drevet på en ren lögn, som du tyvärr upprepar i din ledare.

Kan det vara så att ”någon” tyckt att det borde finnas regler, och dessutom råkat ”veta” hur reglerna är utformade? Och att media underlåtit att göra samma enkla undersökning som åklagaren gjort?

Drevet förblindade journalisterna så att ingen ens såg det orimliga i regelidén som sådan. Riksdagsledamöternas lägenheter i Stockholm är tekniskt sett en sorts tjänstebostäder. Hur skulle det regelverk se ut som bestämmer vem som får bo, eller inte får bo, i en sådan lägenhet? Vad skulle det kosta Juholt om en släkting kom och hälsade på honom en månad? Måste Reinfeldt betala för att ha sin familj boende hos sig i Sagerska huset? Inga sådana frågor tycks DN, eller någon annan, ha ställt sig. Absurditeten i drevets själva förutsättning har därigenom gått alla förbi.

Ett av våra massmediers största fel är att inte kunna erkänna sina egna fel. Vilken journalist som helst hade kunnat kontakta samma ansvariga personer som åklagaren fått sina fakta ifrån, och därigenom dödat drevet innan det ens kommit igång. Att DN inte gjort en så enkel åtgärd skapar misstankar om uppsåt, och gör tidningens etiska normer till en pinsamhet.

Denna halva pyrrhusseger över Juholt undergräver medias redan bedrövliga förtroende och anseende. Try honesty, it works! I det långa loppet finns inget annat som fungerar.

2011-10-15 lördag
DN tvingades gippa i Juholtfrågan efter den radikala vindkantringen. Nu heter det plötsligt på förstasidan "S-väljare: Rätt att stanna". Redaktionschefen höll tydligen på att få bommen i huvudet för hon duckar djupt på ledarsidan, naturligtvis under fortsatt och rutinmässig försäkran om tidningens ädla syfte och goda avsikter. En mail till Åsa Tillberg:

I dessa dagar kommer man att tänka på Röda Rummet och berättelsen där om tidningen Gråkappan, som hade startat ett drev mot en alltför radikal konstnär och hans alltför moderna tavla. När konstverket till tidningens bestörtning inköptes av kungen, och följaktligen höjdes till skyarna av övriga tidningar, krävdes inkallande av den rutinerade murveln Struve för att vända på skutan och rädda Gråkappan.

Nu är det inte bara DN som behöver en Struve, utan rätt många tidningar. Anklagelsen som byggde upp drevet mot Juholt var byggt på luft, eller med DN:s egna ord efter att förundersökningen lagts ner: ”Ett tämligen enkelt beslut, enligt åklagare Björn Ericson, eftersom det saknas regler för privat hyrda lägenheter för riksdagsledamöterna”.

Formuleringen innebär att det inte bara saknades skriftliga regler, som DN möjligen gått med på tidigare. Det saknades regler överhuvudtaget! Skulle inte någon av de journalister som suttit i riksdagshuset och jagat kvitton, eller vad de nu har sysslat med, i stället ha kunnat intervjua samma personer som åklagaren intervjuat och fått samma svar för flera dagar sedan? Du medger att Juholt uppmärksammats ”massivt och negativt” men förnekar att DN deltagit i ett drev. Då behöver du kunna förklara varför DN inte försökt få fram fakta i själva nyckelfrågan redan från början.

Alternativet att det inte finns några begränsande regler är dessutom det som ligger närmast tillhands, och som borde varit medias grundhypotes. Lägenheterna riksdagsledamöterna får betalda av staten borde vara att likna vid tjänstebostäder, och det vore långsökt att reglera vilka personer lägenhetsinnehavarna får eller inte får ha boende hos sig. Vad skulle t.ex. gälla ekonomiskt om Juholt hade en gäst i lägenheten i, säg, en månad? Och skulle någon se det som naturligt att Fredrik Reinfeldt tvingades betala för att få ha sin familj boende hos sig i Sagerska huset? Inga sådana frågor har DN ställt sig. Drevet mot Juholt har varit det viktiga, fakta och sunt förnuft betydelselösa.

Du skriver: ”Ju högre upp i hierarkin man befinner sig, desto mer ingående blir granskningen. Och desto hårdare blir fallet för de som visar dåligt omdöme.” Bara två men. Först att granskningen har varit ingående bara när det handlat om att hitta skvaller, rykten och ogrundade påståenden i sakfrågan; något ingående intresse för sanningar har inte funnits. Sedan inser du alldeles säkert att väldigt många människor, efter utgången av hela historien, anser att det är media som har visat dåligt omdöme. Men vem utsätter media för det hårda och välförtjänta fallet? Ingen!

Jag är givetvis inte ensam om åsikten att våra media alltför ofta agerar självrättfärdigt och maktfullkomligt när de anser sig ”granska makten”, och därmed själva blir hänsynslösa maktutövare. Den uppfattningen är en av anledningarna till att journalister, av alla yrkesutövare, har det lägsta förtroendet bland allmänheten. Att socialdemokrater utsätts för de flesta och brutalaste dreven i våra borgligt dominerade media talar för att det ofta finns avsikter som inte har med brottens art att skaffa. (Ditt exempel med moderaten Littorin är betecknande; han behövde inte avgå när hans bluffexamen avslöjades, men avgick när en tidning drog fram privatsaker, vilket fick övriga media, inklusive DN, att tvärtom visa honom viss medkänsla.)

Du vet mycket av det här. Det utbredda föraktet mot murvlar, det politiska motivet bakom drevet mot Juholt, att själva syftet med ”granskningen” varit att hetsa i jakten men inte att ärligt söka fakta. Jag beklagar din situation i vilken du tvingas skriva om avgörande punkter i hela den här skandalen med påståenden som du inte rimligtvis kan tro på. Men jag kan trösta med att du i framtiden kommer att kunna skriva sanningar (när du kommit upp i min ålder och inte längre tvingas sälja dina texter).

Läs förresten Röda Rummet och se hur Struve lyckades med räddningen av Gråkappan!

2011-10-14 fredag
Skillnaden mellan medias drev mot Juholt och den tamare kritiken av Bildt går i varje fall inte spårlöst förbi. Första misstanken är givetvis att det ligger politiska motiv bakom olikheterna i behandling, och det är naturligtvis korrekt. Men det finns ute i kanten också andra faktorer. Carl Bildt har med sin personliga stil kryssat förbi minor som skulle ha sänkt vilken annan politiker som helst. Han har en värdig förebild i den man som gav upphov till begreppet teflonpolitiker: Ronald Reagan, presidenten som kom undan med allt, inklusive en dom i internationella domstolen för statsterrorism, och som efter sin död närmast helgonförklarades.

Men den politiska grunden till dreven är odiskutabel. Man kan peka på fallen Littorin, Borelius och Stegö Chilò och försöka hävda att mediedreven är jämnt fördelade mellan vänster och höger, men då egentligen bara motsäga sig själv. Littorin fick bära ansvaret i regeringen för några av de hårdaste attackerna mot villkoren för vanligt folk, och var en utsatt måltavla. En socialdemokratisk minister som lika aggressivt hade utmanat sina borgerliga motståndare (om sådant ens är tänkbart) hade inte kunnat flagga offentligt med en fuskexamen från en bluffskola i USA och räknat med att få överleva politiskt. Littorin avgick först när en tidning attackerat honom för privatsaker, något som mest gav honom sympatier i övriga media.

Borelius och Stegö Chilò avgick utan motstånd och innan det hunnit bli något egentligt drev. Läget för Borelius påminde om fallet Ove Rainer, en man som också hade för mycket pengar och snabbt avlägsnades ur regeringen. Tobias Billström hade som Stegö Chilò inte betalt teveavgiften, men höll sig bara borta några dagar tills allt hade blåst över. Finns det något fall mer än dessa där borgerliga politiker i modern tid har avgått för något som påminner om drev? Jag kommer inte på någon annan än C G Ekman och hans ekonomiska oegentligheter 1932. Men han avgick å andra sidan utan mediedrev.

Visst har man läst om moderata riksdagsmän som dömts för grova ekonomiska brott, och som tvingats av domstolar att lämna riksdagen. Men sådana affärer ger bara upphov till notiser i tidningarna, och knappast något i teve. De riktigt stora dreven har alltid riktats mot socialdemokrater (med ett markant undantag - Per Anders Örtendahl - som "bara" hade varit centerpartist under sin tid som politiker). Till och med en vänsterpartist som Gudrun Schyman klarade sig tämligen bra. Bortsett från hennes privata skandaler begick hon ett uppsåtligt och högst pinsamt skattebrott, men kunde komma tillbaka till politiken som om inget hade hänt, om än i ett nytt parti.

Drevet framför andra är givetvis Ebbe Carlsson-affären. Hela historien hade kunnat avfärdas med att en högst excentrisk figur hade lyckats dra med sig några andra personer i sina konspiratoriska fantasier. Men drevets syfte var så ogenerat tydligt: det gällde att få ut maximalt negativ effekt mot socialdemokratin. Att Anna-Greta Leijon avgick räckte inte, vi minns rabaldret i konstitutionsutskottet, och en never ending story förföljde läsare och tittare i en evighet. För att hålla affären vid liv tvingades journalisterna snart bli lika konspiratoriska som Carlsson själv. Jag vill minnas att någon tidning till slut lade ut en enkät och av den förstod att folk var hjärtligt utleda på Ebbe Carlsson-affären, och långt om länge självdog den.

Dagens Nyheters upplägg av Juholtdrevet följer det perfekta formatet för en sådan show. Det gäller att fylla mängder av sidor, gärna stora bilder för att klara utfyllnaden, eftersom det lilla som finns att säga redan är sagt många gånger. Alla som kan tänkas instämma i rätt slutsats bereds plats; många anonymt visserligen, men i angelägna fall som dessa måste alla korn tas tillvara. Marken bereds så att det önskade slutet blir oundvikligt. Det blir dags för tidningen att övergå till direkta anvisningar, eller order:

”Socialdemokraterna bör inse att det inte går att återställa förtroendet för partiledaren Håkan Juholt och handla därefter.” ”Loppet kört för Juholt.” ”Att satsa på att det är slut på pinsamheterna vore ett vågspel.” ”Det är dags att gå till beslut.”

En ostrukturerad person som Håkan Juholt är givetvis gefundenes fressen för borgerliga media. Han kommer antagligen att fortsätta servera godbitar som faller perfekt på medialäppen. När det dessutom gäller en politiker som visar en stark övertygelse i kampen för vanliga människors verkliga behov så kommer hans förvirrade stil som sänd från himlen. Frågan är bara vad drevjournalisten tänker om sin brist på medmänsklighet och moral när han vaknar mitt i natten. Det lär vi aldrig få veta.

2011-10-13 torsdag
Att högern har ont om högklassiga intellektuella ligger i sakens natur, eftersom maktens intuitiva ideologier inte ställer några högre krav på skarp analys, utan mera på rätt känsla. I gengäld ger det utrymme för aktörer av Per Ahlmarks kaliber, och en grupp jämlikar med goda relationer till eliten. Pengar finns av naturliga skäl också, så maktens krönikörer kan åka runt och träffas på konferenser med teman som "The Anatomy of Hate" och liknande framåtsyftande ämnen.

Under den något plågsamma läsningen av Det öppna såret ramlar jag över en lite speciell notering från en sådan konferens i Moskva 1991. En John Silber, dåvarande president för Bostonuniversitetet, menade där "att 'hat' ofta varit en nödvändig drivkraft i försvaret mot diktaturerna". "Präglades inte Churchill, frågade Silber, av 'hat' mot Hitler och Tysklands övriga gangsterledare?" citerar Ahlmark instämmande.

En videosnutt på YouTube ger en kompletterande bild av Silbers inställning till hat. I något som skall föreställa en debatt försöker Noam Chomsky informera honom om mindre omtalade våldsdåd i världen, som mordet på ärkebiskop Romero (i USA:s dåvarande vasallstat El Salvador, utfört av militärer som utbildats och utrustats av USA). Han hinner knappt avsluta meningen förrän Silber avbryter honom och närmast vrålar: "You are a systematic liar!" (mordet på Romero är givetvis utrett och väldokumenterat). När Chomsky fortsätter tala under Silbers oavbrutna diatriber och beskriver hur vasallstaten löste problemet med yttrandefrihet genom att helt enkelt mörda journalister drunknar det i Silbers intellektuella vrål: "You are a phony, mister!".

John Silbers utbildningsbakgrund, med en dubbelexamen i konstvetenskap och filosofi, kan tyckas lite udda för en kraftnatur och handlingsmänniska. Han byggde upp Bostonuniversitetet till en respekterad akademi, men till priset av kritik för sin ledarstil. Som antagligen mera passande till hans natur försökte han sig på politiken, och ställde upp i guvernörsvalet i Massachusetts 1990 som demokraternas kandidat. Men hans lite ilskna framtoning gick inte hem hos väljarna, och han förlorade.

På universitetet motarbetade Silber aktivt grupper som organiserade homosexuella, trots - eller kanske på grund av - att han själv hade en homosexuell son som avled i AIDS vid 41 års ålder. Silber hade då blivit entusiast för ett påstått mirakelpreparat som tillverkades av ett företag vid namn Seragen. Själv gedigen humanist hade Silber antagligen svårt att värdera preparatets verkliga potential, men som handlingsmänniska hade han fått en värdig utmaning. Mycket riktigt lyckades han få kollegor och vänner att satsa pengar i bolaget, och själv investerade han halva sin förmögenhet. Värre var att han fick universitetet att skjuta till mycket stora belopp. Det gick som väntat. Bolaget misslyckades med sitt huvudpreparat och det mesta av värdet gick upp i rök.

(Nemesis divina gör sig påmint. Man skall nog inte kalla världens mest citerade författare och en av jordens intelligentaste invånare för "a phony"...)

Men John Silber är en intressant personlighet, som i sig bär mycket av det genuint amerikanska. Man inser att den för oss absurda fadersgestalten i filmen Carpe Diem, mannen vars son begår självmord, inte alls behöver vara en överdriven fiktion.

2011-10-12 onsdag
Efter att skojaren i Täby lurat skattebetalarna på mer än 10 miljoner kronor genom att driva en totalt undermålig "skola" undrar man var gränsen för straffbarhet går när det gäller bedrägeri som utövas under täckmantel av näringsverksamhet. Att den går väldigt långt in mot det rent svarta i gråzonen är i varje fall klart. Som om den ekonomiska förlusten för skattebetalarna inte var nog tvingas nu kommunen lägga ner kostnader och arbete för att förbereda evakuering av de 30 eleverna från skojarens inrättning, som inte förväntas klara kraven.

Nästa skandal i den oupphörliga raden läste vi om idag när vårdbolaget Carema, efter att ha vanskött en patient som dog efter elva dygn, försökte tysta de anhöriga med pengar. Den cynism och brist på elementär moral som den ansvarige på Carema uppvisade är sådana ytterligheter som girigheten kan förleda människor till. Ynkedomen och fräckheten grinar hederlig folk rakt i ansiktet. Men är det någon som gör något åt saken?

När moderaterna satte igång med privatiseringarna måste de haft fullt klart för sig hur riskerna såg ut. Möjligheterna för skrupelfria entreprenörer att mer eller mindre bedrägligt, och framför allt lättvindigt, hämta hem skattepengar serverades på silverbricka. Och det är väl känt att det bland entreprenörer finns många fiffiga personer; den egenheten är ofta de mindre nogräknade entreprenörernas kännemärke. Gjorde moderaterna något för att gardera samhället mot dessa risker? Uppenbarligen inte. Man hade ett så minimalt intresse för hela saken att man inte ens brydde sig om att ordna några utvärderingar av hela politikens följder överhuvudtaget (som vi har lärt av SNS-studien härförleden).

Hela beteendet från den ansvariga överheten bekräftar vad man redan innan misstänkte var sanningen: moderaterna struntar blankt i hur överföringen av skattemedel till privata företagare går till, bara den garanterat äger rum. Förevändningen att privat vård och undervisning skulle vara effektivare än offentlig var det aldrig meningen att allmänheten skulle behöva tro på. Skandal läggs till skandal, men inga av de ytterst ansvariga som gjort skandalerna möjliga genom huvudlösa metoder för privatiseringar ställs till svars.

Var det 0,16 miljoner kronor Juholt hade lurat staten på? Hur många skattemiljoner har moderaterna ansvar för att ha fubblat bort genom att låta svindlare obehindrat ta för sig? Och när får vi se drevet?

Aldrig, givetvis!

2011-10-09 söndag
Ett litet PS till korrespondensen med Patrik Engellau: i ett svar medger han att jag tar upp "viktiga frågor som det normalt inte resoneras så mycket om", vilket har irriterat honom. Kanske något litet frö sått...

2011-10-08 lördag
Dagens tidning redovisar ännu ett par exempel på misslyckandena med privatiseringar av verksamheter som förr i tiden med självklarhet var offentliga. En friskola i Täby underkänns av Skolinspektionen i 13 punkter och hotas med indraget tillstånd. Ägarna räddar då genast undan 10 miljoner kronor som man flyttar till ett moderbolag. Det är uppenbart att man tömmer bolaget på pengar och förbereder en nedläggning, menar Rolf Åbjörnsson, expert inom området.

Alltså ännu ett exempel på hur privatpersoner mjölkat skattebetalarna på stora pengar genom att driva en medvetet undermålig verksamhet som det sedan får gå hur det vill med. Hade det åtminstone varit ett sällsynt fall, men bara de skandaler som når massmedia har duggat tätt sedan vi fick vår blåögda regering. Hur stor gråzonen är kan man bara försöka föreställa sig.

Dagens andra exempel är privatiseringen av apoteken. "Sedan monopolet försvann klagar betydligt fler kunder än tidigare på att de inte längre kan vara säkra på att deras medicin finns inne på närmsta apotek." Förutom att lagren minskats finns inte längre möjlighet att få information om på vilket apotek i närheten kunderna kan hitta sin medicin. Uppgifterna är hämtade ur en rapport från Konsumentverket. Jag har tagit upp frågan i den här spalten tidigare, efter personliga erfarenheter som överensstämmer helt med rapportens.

Som om inte undermålig tillgänglighet var nog, har Farmaciförbundet konstaterat en klart försämrad arbetsmiljö på apoteken sedan privatiseringen. Antalet arbetsuppgifter har ökat, och möjligheterna att ge råd till kunderna har minskat. Betecknande nog för privat drift lägger företagen idag "betydligt mer energi på den lönsamma försäljningen av egenvårdsprodukter, inklusive kosttillskott, bantnings- och skönhetspreparat".

Vi har SNS:s slutsatser i klart minne: avregleringar och privatiseringar har inte lett till bevisade förbättringar av effektivitet eller kvalitet. Men de skrämmande - och väntade - exemplen på försämringar anmäler sig med jämna och täta mellanrum. De ofta djupt omoraliska överföringarna av skattemedel till privata förmögenheter ligger helt i farans riktning med den enormt generösa utformningen av politiken som Borg&Co genomfört. Förevändningarna för de lättsinniga privatiseringarna utgörs av dogmatiska, ekonomiska trosföreställningar, som givetvis i sin tur kan härledas från politikers och intellektuellas vilja att gå den ekonomiska maktens ärenden.

Hur länge skall denna bedrövliga såpa få pågå? Behövs det ett Occupy Rosenbad! för att rädda det gamla fina, solidariska Sverige?

2011-10-07 fredag
Så fick Tomas Tranströmer till sist det Nobelpris alla svenska (och många andra) lyrikvänner mer eller mindre krävt i åratal. Utan att tillhöra den kretsen medger jag att enstaka upplevelser av Tranströmers lyrik har varit fascinerande, och det får bli dags att ta fram hans Samlade dikter som legat olästa i hyllan sedan bokrean för sju år sedan.

Idag återger DN ett stycke av diktarens prosa, med titeln Minnen. Det avslutas med en kuslig hågkomst från mitten av 30-talet, enligt författaren hans "första upplevelse av döden." Han hade varit på skolkonsert med sin mamma då han i trängseln utanför Konserthuset tappade greppet om hennes hand och fördes bort av människoströmmen. Plötsligt stod han berövad all trygghet. Det fanns människor runt omkring, men alla var upptagna av sina mål.

Efter en stunds panik började gossen tänka. Det borde vara möjligt att gå hem. De hade kommit med buss, och han visste huvudriktningen; det var bara att följa bussens väg, hållplats för hållplats. Vid Norrbro fick han hjälp av en man att gå över gatan. "Men sedan släppte han mig. Jag vet inte varför han och alla andra okända vuxna tyckte det var helt i sin ordning att en liten pojke vandrade ensam genom Stockholm en mörk kväll."

Sista delen mot Söder leddes han av förmågor han inte längre mindes något av, men självförtroendet växte ju närmare hemmet han kom, och väl där var det i ett tillstånd av berusning. Hans förkrossade mamma satt hos polisen och följde spaningarna, men en trygg morfar tog emot helt odramatiskt.

Det hör inte till att vara överdrivet personlig på de här sidorna, men jag läste historien med ett sällsamt igenkännande. Min kusliga erfarenhet från barndomen var så identisk, liksom känslorna. Några saker skiljde. Det var Göteborg, inte Stockholm, och jag kan ha varit något år äldre än lille Tomas. Det var på Tulin & Olssons berömda antikvariat på Kungsgatan, numera nedlagt. Min boktokige far hade tagit med mig dit under en stadsutflykt, men sedan delar historien upp sig i två versioner. Min version: efter att jag suttit på en stol i ett hörn i som jag tyckte en evighet, gick jag runt och letade efter min far. Det fanns två våningar, men jag sökte och sökte utan att hitta någon far. Enligt hans version hade jag varit försvunnen när han skulle gå.

Känslan av övergivenhet var total och skräckfylld. Men liksom Tomas omformade jag skräcken till energi och började gå. Vi hade kommit med spårvagn, så jag gick en gata fram tills jag såg en räls, som ledde till en hållplats, där jag sedan kände igen spårvagnens nummer. Resten var en lång promenad längs spårets väg, med en tårtkartong och faderns handskar burna på vinklade armar framför kroppen, nynnande på en och samma melodi för att hålla paniken borta. Jag hade närmare en mil att gå, men det visste jag inte då, bara att jag skulle komma fram om jag inte gav upp. Att vända sig till någon vuxen och be om hjälp, som 25 öre till en spårvagnsbiljett, var helt uteslutet som alternativ, liksom för Tomas. Sådant gjorde inte en liten gosse då (och kanske inte nu heller).

Bland familj och vänner togs för givet att min far hade glömt att jag var med, och han fick utstå skämt för det ännu på sin 50-årsdag många år senare. För mig hade det inte varit ett skämt. Men jag har aldrig kunnat bli säker på att han hade fel.

Jag måste direkt börja läsa Tomas dikter Vi är- känns det som - blodsbröder.

2011-10-06 torsdag
Tunis, Kairo, Damaskus, Bahrain, Sana, Tripoli, Madison, Aten, Birmingham, New York, och sedan...?

2011-10-05 onsdag
Gårdagens notering gick också med mail till Patrik Engellau, Den Nya Välfärdens centralfigur. Han skrev: "Vänligt av dig att ta allt detta besvär för vår skull", men hade tydligen fått intrycket att jag inte tror att företag skapar jobb. Han utlovade en bok som förklarar hur det hänger ihop. Men huvudpoängen i min text gick honom nog förbi. Ett svar till PE:

Det är inget besvär alls. Jag försöker själv bli klok på hur tankarna går i lobbyingvärlden, så det faktum att du inte förstår mitt resonemang tar jag till intäkt för att förklara mig tydligare.

Jag vet förstås att företag skapar jobb, även i huvudsak riktiga jobb (även om man kunde undvara en del av dem). Men nyckelordet var ”nya” jobb. Om den privata företagssektorn skapar (säg) nio jobb och samtidigt avvecklar tio, så är det bara ett semantiskt trick om man säger att sektorn skapar nya jobb. Och det är den trenden vi nu har sett i många decennier. Den privata sysselsättningen minskar trendmässigt i absoluta tal, och ännu mer i relation till arbetskraften. Du är klar över det, men tror att om regeringen bara förbättrar företagsklimatet så går det att ändra på.

Vad finns det för någonting som styrker en sådan tro, förutom möjligen de abstrakta, nationalekonomiska skolbokslärorna? Du tvingas t.ex. hitta en förklaring till varför den privata sysselsättningen var som högst under det inte särskilt företagsvänliga klimatet 1965. Eller ta 40-talet då krigstidsekonomin var reglerad i alla möjliga detaljer. Vi har under de här många åren haft olika regeringar och levt under olika ekonomiska paradigm, men trenden har inte låtit sig påverkas. Eller hur förklara varför vi har sett en påfallande likartad utveckling i de flesta industriländer, även (och inte minst) de med påtagligt nyliberala regeringar?

Ockhams rakkniv innebär att den enklast lösningen oftast är den rätta. Alltså: ett konstant fenomen under hela den aktuella epoken har varit produktivitetsökningen. Om produktiviteten varje år ökar med ett visst procenttal (som den i stort sett gjort) så ökar produktionsvolymen (över konjunkturcyklerna) exponentiellt. Det betyder att efterfrågan på produkter mättas allt lättare. Samtidigt behöver företagen allt färre anställda för  samma produktion, och vinstkravet sätter press på ledningarna att minimera personalstyrkan. Visst säger den vackra teorin att marknaden tar hand om alla sådana obalanser och skapar nya jämvikter. Men den teorin är just bara vacker. I verkligheten är det inte bara allmänna trögheter utan rent strukturella faktorer som hindrar ekonomin att uppnå någon jämvikt.

Detta okomplicerade synsätt förklarar både den krympande privata företagssektorn, den konstanta arbetsbristen, den nödvändiga expansionen av offentlig sektor och det kvarstående utanförskapet på över en miljon människor i arbetsför ålder. Och den förklarar varför så många industriländers problem är likartade.

Ser intresserat fram mot boken!

Det intressanta i den här problematiken är givetvis de strukturella faktorer som gör att skolböckernas vackra mekanismer inte leder till att all arbetskraft nyttiggörs. Men det hade blivit för mycket för Engellau. För då kommer vi in på hur de ekonomiska krafterna verkar, och hur lågt prioriterad sysselsättningen är för dessa styrande krafter.

2011-10-04 tisdag
Med min morgontidning häromdagen följde en annonsbilaga från Den Nya Välfärden. Normalt åker alla reklamalster direkt i återvinningen, men ett märkligt påstående på första sidan väckte nyfikenheten. Där stod:

”FÖRETAGARNA ÄR VIKTIGA för Sverige. Det är bara de som kan skapa nya, riktiga jobb.”

Det var en självmedveten ansats som sedan togs om i olika varianter på 28 sidor, med det outslitliga begreppet ”företagarklimatet” som ledmotiv, ett slagord vi lite äldre har hört så länge vi kan minnas.

Det är bara ett fel med den stolta deklarationen: den är helt osann. Företagarna skapar färre jobb än de avvecklar. Alla privata företag tillsammans sysselsätter därför inte fler människor idag än de gjorde för sjuttio (70) år sedan! Eftersom vi är 50 procent eller 3 miljoner fler invånare än då så har den privata sektorns relativa betydelse för sysselsättningen minskat dramatiskt. I bild ser det ut så här:



Diagrammets dataunderlag är hämtat främst från arbete gjort av Rodney Edvinsson, Ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholm Universitet (tillgängligt bl.a. på www.historia.se), dessutom från SCB:s befolkningsstatistik, och för sysselsättning efter år 2000 från SCB:s arbetskraftsstatistik. Mindre skillnader i bl.a. definitionen av privat sektor kan göra att data före och efter år 2000 inte är fullkomligt kompatibla.

Den privata sysselsättningens maximum inträffade alltså runt 1965, då Sverige såg helt annorlunda ut än idag. Vi hade haft socialdemokratiskt styre i tre decennier och samhället var med dagens måttstock genomreglerat; alla tunga samhällsfunktioner låg stabilt i statliga monopol, finanssektorn var hållen i strama tyglar, valutatransaktioner krävde statens tillstånd och banklån beviljades i princip bara till dem som kunde bevisa att de inte behövde pengar. Det som kallas företagarklimat kunde knappast mäta sig med dagens fria miljö. Men de privata företagen hade alltså betydligt fler människor i arbete än idag.

Otvetydigt är alltså att privat företagsamhet idag inget har med ”nya, riktiga jobb” att skaffa. Hade vi inte haft den offentliga sektorn hade sysselsättningen i landet totalkollapsat, och därmed hela samhället, rimligen. Men den grundläggande förutsättningen för båda fenomenen är den privata sektorns enorma succé, som är ett resultat av en enastående teknikutveckling under dessa 70 år. Entreprenörerna är i och för sig nyckelpersoner, men ännu viktigare är alla de välutbildade anställda, inte minst tekniker, som samhället ställt till företagarnas förfogande.

Teknikutvecklingen har åstadkommit produktivitetsökningen, som resulterat i att Sveriges BNP under de 70 åren har ökat med 400 procent, och som lett till att företagen per producerad enhet behöver ständigt allt färre men desto dugligare medarbetare. En seger till döds i fråga om jobbskapande, kan man kalla det. Och ingenting talar för att teknikutvecklingen skulle annat än fortsätta sin exponentiella kurva uppåt, och inte heller att den privata sektorns strukturellt minskande behov av arbetskraft skulle kunna vändas till sin motsats.

För den som vill framhålla privata företags stora betydelse finns det följaktligen många viktiga sidor att peka på. Men dit hör inte sysselsättningen. Och inte heller en hel del annat av de demagogiska anslag med Bo Lundgren-varning som reklambilagan är tämligen full av. Vi hör bara samma gamla kvarn mala, och en monoton leda hotar ständigt under bläddringen.

Men framför allt: avgörande för trovärdigheten är att undvika påståenden som definitivt inte är korrekta! Ta det som konstruktiv kritik, och som gratis PR-konsulteri.

2011-10-03 måndag
(forts. från igår:)
Vi tvingas också lyssna på ytterligare ett undermåligt argument för rutavdraget, som Nygren självklart omfattar: det gör inte bara svarta jobb vita, utan ”skapar nya arbetstillfällen”. Hur det skulle gå till anser sig Nygren, eller någon annan för den delen, inte behöva påvisa. Det är helt enkelt en dogm som ingen tycks komma på tanken att ifrågasätta.

Förr sysslade nationalekonomer med sådana frågeställningar. Då skulle man ha konstaterat att rutavdraget förvisso innebär att privata och statliga resurser avsätts för konsumtion av tjänster, alltså utförande av jobb. Men om resurserna bara flyttas från en konsumtion till en annan skapas netto inga nya jobb. För att veta om det blir några ”nya arbetstillfällen” måste man alltså veta något om den alternativa användningen av de aktuella resurserna.

I dagarna har vi fått ett negativt besked i den delen. En undersökning av rotavdragets effekter visar att leverantörerna höjer priserna för bidragsberättigade tjänster med 20 procent. Det innebär att en dryg tredjedel av det statliga bidraget hamnar som obefogad vinst hos företagen, utöver den vanliga vinsten. Rutavdragen är ännu inte analyserade på motsvarande sätt, men resultatet kan förväntas bli något liknande.

Till bidragens redan exotiska fördelningseffekter tillkommer alltså ytterligare en som är ännu mera barock. Men dessutom vet vi att vinstpengar generellt sett inte återkommer till marknaden i form av konsumtionsefterfrågan i lika hög grad som t.ex. lön. Sysselsättningseffekten av bidragen kan alltså mycket väl bli att antalet jobb i hela ekonomin minskar!

Ytterligare en viktig faktor är att städning och andra hemtjänster har svag produktivitetsutveckling. Om bidragen leder till att resurser överförs från verksamheter med högre potential för produktivitetsökningar så blir effekten att den ekonomiska dynamiken minskar i ekonomin totalt sett.

Man kanske inte kan begära att Nygren som gammal politiker skulle bry sig om hur saker och ting fungerar i verkligheten. Det viktiga för politiker är ju numera vad människor kan förledas att tro, inte vad de vet. Men en gång i tiden var socialdemokratin ett politiskt parti som insåg att framsteg i samhället byggde på kunskap och förnuft, och som därför skapade det svenska folkbildningssamhället, idag ett minne blott.

För att avsluta med Nygrens mest andefattiga argument, som han antagligen hämtat direkt ur sina borgerliga vänners intellektuellt grunda damm: Eftersom sossarna hyllar rotavdraget så är det fel av dem att motarbeta rutavdraget. Detta förhållande är ett indirekt bevis för att rut är bra. Att båda avdragen är lika orättvisa och kontraproduktiva är alldeles för krångligt för Jan Nygren att göra klart för sig.

2011-10-02 söndag
Oundvikligt för en socialdemokratisk "förnyare" är att komma in på rutavdraget, och det gör givetvis Jan Nygren i den artikel som vi granskade igår. "Något som socialdemokratin borde sagt ja till för länge sedan" är Nygrens myndiga deklaration om rut. Ett skäl är att avdraget minskar svartjobben, ett argument som alltid levereras lika lättsinnigt. Fast det är ju riktigt i sak, lika riktigt som att inbrotten minskar om man subventionerar inbrottstjuvar, men har det ens en elementär moralisk nivå?

Nu är inte detta Nygrens huvudskäl: "Nej, rut-avdraget är bra därför att det ökar möjligheten till karriär för många kvinnor som annars skulle blivit inlåsta i hemmet". Återigen drar han från höften och levererar den ogenomtänkta standardfloskel han hämtat från den udda alliansen mellan borgerliga partier och genusfeminister. Påståendet upplöser sig till nonsens vid en flyktig anblick på verkligheten.

Mindre än tio procent av de svenska hushållen utnyttjar rutavdraget. Ett försiktigt antagande är att den lilla gruppen befinner sig någonstans i de högre inkomstskikten, och alltså tillhör en kategori som med säkerhet har råd att betala hela kostnaden själva. (I min egen familj har vi anlitad städfirma sedan långt före rutavdraget tillkom. Vad som hänt nu är att lägre avlönade familjer ger oss en dryg tusenlapp i månaden att sätta ytterligare guldkant på vår tillvaro med. Vi kan inte försvara oss med att den tusenlappen går till hjälporganisationer, för det hade den gjort ändå.)

Det är alltså helt enkelt inte sant att "många kvinnor" har fått möjlighet till karriär genom rutavdraget. Till att börja med är det en minimal grupp som överhuvudtaget utnyttjar avdraget, dessutom en grupp som knappast behöver pengarna, och som definitivt inte kan antas höra hemma bland socialdemokratins väljare. Har Nygren hamnat i sin uppfattning av ren dumhet?

Nej, det behöver inte vara så, utan kan handla om populism. Om man skulle fråga i en enkät om rutavdraget är bra, så är det inte osannolikt att en majoritet svarar ja. I första hand skulle det bero på den massiva propaganda som framställt rut i de termer Nygren använder. Men det handlar också om att man ofta reagerar med en allmän känsla och inte gör några noggrannare kalkyler innan man svarar på den typen av frågor. Men frågan kan i stället formuleras så att verkligheten framgår, till exempel: är du för eller emot att ett bidrag till hemarbete skall utgå till en liten grupp höginkomsttagare som inte behöver det, och betalas av alla andra, som inte har råd att anlita sådana tjänster? Utfallet av den enkäten kan vem som helst räkna ut.

Att Nygren så motståndslöst faller undan för den borgerliga populism som rut innebär är ett utmärkande kännetecken för socialdemokratins "förnyare". Så länge arbetarrörelsen litade till folkbildning, upplysning och förnuft så hade en sådan defaitistisk inställning varit otänkbar. Då hade rörelsen bedrivit en argumentation som byggt på saklighet och som litat till människors tankeförmåga, och rut hade aldrig blivit aktuellt.

Håkan Juholt signalerade en verklig förnyelse i ett parti vars ledare under många år valt anpasslighet under den nyliberala hegemonin, alltså en successiv kapitulation. Frågan gäller inte höger eller vänster inom partiet, utan om det skall finnas någon upplyst motkraft överhuvudtaget till den självabsorberade, osolidariska och hänsynslösa nyliberala tidsanda som premierar rikas rikedom och struntar i alla som behöver gemenskapens stöd. Hur det går för Juholt är det ingen som vet, men hoppas är alltid tillåtet.

2011-10-01 lördag
Att kunna frigöra sig från tidsandan och se på tillvaron med opåverkade ögon är inte det lättaste. Den gamle socialdemokraten Jan Nygren demonstrerar (på DN Debatt 30/9) hur besvärligt det är, särskilt när han samtidigt har svårt att distansera sig från den högremedelklassmiljö han vuxit in i. Han efterlyser en attitydförändring inom socialdemokratin, men han tycks egentligen mena en andefattig anpasslighet som inte på något sätt stärker skälen för att det skulle behövas ett socialdemokratiskt parti överhuvudtaget.

Tankar som politrukerna har svårt för har vanligt folk ofta lättare för att prestera. Så när den nytillträdda högerregeringen slog till med sina nyliberala attentat mot det svenska välfärdssamhället blev resultat i det närmaste en folklig revolt. Ännu 2008 var regeringen i stort sett utraderad i opinionsmätningarna, och en valseger för oppositionen 2010 verkade oundviklig. Denna politiskt medvetna men otidsenliga majoritet är helt bortglömd av Nygren, som tror att välståndet gjort alla svenskar till egoister, ensidigt inriktade på sin egen valfrihet och bekvämlighet. I själva verket var det den dåvarande socialdemokratiska ledningen, helt fångad av tidsandan och sin egen medelklassidentitet, som schabblade bort en given valseger därför att man inte tog fasta på den utmaning svenska folket hade riktat mot regeringen, utan just delade Nygrens föreställning om att partiets politik skulle föras "mot mitten". (Valet blev då i stället en fråga om personligheter, och där stod sig Sahlin slätt.)

Vi har nu under 30 år levt i en politisk miljö där nyliberala tankar har vunnit allt mer inflytande. Ingen socialdemokrati av något slag (utom en rent Orwellsk) skulle någonsin kunna anamma eller ens godkänna nyliberala idéer. Lösningen på det dilemmat är för Nygren och "förnyarna" att partiet bör bortse från de inneboende motsättningarna mellan partiets ideal och den nyliberala hegemonin och försiktigt driva med i vindens riktning. Men väljare har ju all anledning att fråga sig vad en sådan socialdemokrati skall vara bra för, när man har minst fyra-fem borgerliga originalpartier att välja på.

Nyliberalismen har på alla sätt ansträngt sig för att visa att den inte har någon framtid. Den senaste prestationen var att åstadkomma en finanskrasch som välte hela världsekonomin (utom Kinas) över ända. Vi kan alltså lugnt räkna med att den bisarra tro på obevisade ekonomiska dogmer som läran bygger på har sett sina bästa dagar. Till en äkta socialdemokratis ansvar måste höra att upplysa om den medborgarfientliga lärans absoluta huvudsyfte som är att berika de redan rika.

Nygren menar att socialdemokratin bör diskutera villkoren för de "välfärdskapande krafterna" (han menar nog i och för sig välståndsskapande), bl.a. industrins villkor, och det är korrekt att den produktivitetshöjande industrin är navet i svensk ekonomi. Men som läsare av den här sajten känner till så skapar industrin inte några nya jobb. Det gör för övrigt inte hela den privata sektorn som idag sysselsätter lika många personer som 1940, trots att vi sedan dess är 50 procent eller 3 miljoner fler invånare i landet. Så industrin bidrar alltså inte med någon förbättring av den välfärd det innebär att ha ett jobb, snarare tvärtom. I den delen måste vi helt förlita oss på den offentliga sektorn.

Men Nygren har fått upp ångan med sitt politiska ordmaskineri och glömmer att kolla vad han skriver, till exempel om det sociala trygghetssystemet. För att klara medborgarnas krav i framtiden "kommer inga skatthöjningar i världen att räcka till", istället måste privat kapital in i delar av den offentliga servicen. Att privata företag kommer in som utförare påverkar dock inte finansieringen, som i vårt system sker helt och hållet med skattemedel. Om han verkligen skulle mena det som står i svart på vitt så vore det inget mindre än en revolution, nämligen privat finansiering av trygghetssystemet, t.ex. privata sjukförsäkringar, som i USA. Ingen kan tro något sådant om Nygren, utan måste utgå från att orden bara har trillat iväg, som de inte sällan gör när man inte bemödar sig om att analysera sina egna luftiga fraser.

2011-09-29 torsdag
Min nuvarande favorit bland DN:s ledarskribenter, Erik Helmerson, kastar sig idag igen ut från hög höjd, den här gången i SNS-debatten. Många har enligt EH gjort fel, utom en: Urban Bäckström. Han har bara lobbat! Men skaffar man sig ett lite vidare perspektiv är det framför allt en som har gjort fel: samme Bäckström. Mail till EH:

Det är inte på något sätt meningen att försöka bli din ”brevvän”, men dina texter i DN är intressanta och tvingar till kommentarer. Som idag, när du angående SNS-affären menar att man inte borde bli förvånad när ”en lobbyorganisation” som Svenskt Näringsliv faktiskt lobbar. Men frågan är om inte din underskruv är lite övertydlig och blir till en alltför enkel stoppboll.

Vi vet ju alla att Urban Bäckström inte bara är en simpel lobbyist. Han befinner sig i toppen av det näringsliv som är den tyngsta enskilda maktfaktorn i landet. Och i den aktuella frågan har hans ord en avgörande betydelse för en stor del av SNS:s finansiering. Att Vredin tappade nerverna när överheten dundrade från alla håll är i högsta grad mänskligt (hade han istället tagit strid mot finansiärernas talesmän hade hans dagar kanske ändå varit räknade). Bäckström insåg tydligen inte att han i sin position borde lagt sina politiska impulser åt sidan och hållit mun.

Att forskning, som du skriver, ”måste… kunna tåla kritik” är inte bara en truism; kritik är all vetenskaps själva livsluft. Men den kritik från höger som hittills kommit fram har inte befattat sig med forskningsarbetet som sådant, utan främst riktat sig mot politiska tolkningar som kritikerna svarat för själva. Eller, som Bäckström gjorde, framfört det irrelevanta kravet att forskningsprojektet borde haft en helt annan inriktning (alltså ett direkt ingrepp i Vredins och styrelsens ansvarsområde).

Den som i det här ärendet behöver tåla mest kritik är Urban Bäckström, som demonstrerat en maktfullkomlig och obildad men tyvärr tidstypisk attityd. Hans förståelse för själva idén med SNS verkar bristfällig, möjligen med avsikt. SNS är nämligen ett barn av den svenska modell som resulterade i ett par decennier av verklig guldålder för vår industri under 50- och 60-talet, men som nu nedmonteras steg för steg av s.k. nyliberala (i själva verket manchesterliberala) dyrkare av gamla murkna ekonomiska dogmer.

Bakgrunden till SNS tillkomst var planhushållningsdebatten som växte fram direkt efter andra världskriget, och den konfrontation med företagsvärlden som då hotade. Den djupt bildade och (med dagens mått) gränslöst kloke företagargiganten Tore Browaldh insåg att ett förståndigt samarbete skulle vara förnuftigare än hård strid, och han blev en av upphovsmännen bakom SNS. En annan oöverträffat klok företagsledare – Jan Wallander – blev först forskningschef och sedan vd för stiftelsen. SNS skulle motverka konfrontation mellan arbete och kapital genom att bli en asyl för vetenskapligt grundad dialog.

Vid jämförelse med denna rationella epok i svenskt näringsliv framstår den nuvarande nyliberala nedrivningen i all sitt ömkliga oförnuft. Nu gäller inte längre de kloka kompromisserna med syfte att skapa långsiktig utveckling. Nu vinner alltmer det nyliberala credot: all vinst nu, till vilket pris som helst! Därför är Bäckströms uppenbara förakt för SNS’ ideal tidstypiskt.

Det var en lång motivering av åsikten att en äreräddning av Urban Bäckström i det här beklämmande ärendet är malplacerad (men säkert av andra skäl oundviklig).

2011-09-28 onsdag
I sitt konventionella tänkande skulle man kunna tro att en svensk regering aldrig någonsin skulle bli mer marknadsfundamentalistisk än USA:s. Det vill säga om man inte visste att det amerikanska dyrkandet av marknaden är mera verbalt än konkret. I verkligheten är USA:s ekonomi i hög grad uppbyggd genom stora statliga subventioner inom inte minst högteknologisk verksamhet, och på protektionistiska ingrepp när behovet så påkallat. Skillnaden mellan ländernas hantering av bilkrisen 2008-9 är därför överraskande enbart för den fåkunnige.

När krisen nådde sin kulmen satte sig de amerikanska bildirektörerna i sina corporate jets och flög till Washington för att tigga pengar hos kongressen. 2009 var General Motors i praktiken konkursmässigt och regeringen fick kongressens tillstånd att köpa 61 procent av bolaget mot att 190 miljarder kronor i skulder avskrevs. Bilkrisen blåste över, och ersattes av en period med uppdämt köpbehov, något som alla med fungerande hjärna hade räknat ut redan innan. Det förstatligade GM är alltså nu i full och lönsam verksamhet igen.

Några som tydligen inte kunde räkna ut att efterfrågan på bilar skulle återkomma var nyliberalerna i det svenska regeringskansliet, under ledning av den nyfrälsta Maud Olofsson, som uppenbarligen villigt hade lyssnat till husbondens röst. Med den vanliga svenska naiviteten hade de tagit marknadsretoriken på allvar och skulle uppfylla reglerna enligt läroboken. De hade inte förstått, eller låtsades inte förstå, att den fria marknadens disciplinerande regler bara gäller för de underordnade, inte för den som har makt. Hade Borg, Olofsson och de andra agerat med en lika odogmatisk syn på den fria marknaden som USA:s ledande politiker så hade Saab producerat bilar under de år efterfrågan var hög. Nya modeller var framtagna och väntade bara på marknadsföring.

Att hela frågan om Saab från början hamnade snett berodde på att de obildade och endimensionella ekonomerna omedelbart jämförde med varvskrisen, som till hela sin struktur var en totalt artskild fråga. Att svetsa ihop plåtar och få ihop till fartyg är närmast en definition på lågt teknologiinnehåll. Arendalsvarvet i Göteborg försökte, så långt man kunde komma, med rationalisering av den rutinmässiga processen, men det förslog inte långt mot duktiga svetsare i Asien som kostade några kronor i timmen. Inte heller hade varven några uppbyggda varumärken att försvara, till skillnad från Saab, vars identitet till stor del är förknippad med det avancerade teknikinnehållet i bilarna. Tillkommer dessutom att Saab skapar marknad för industriellt kvalificerade underleverantörer och en kedja av återförsäljare och serviceföretag.

Varven och textilindustrin är typiska verksamheter där ett höglöneland inte skall kunna konkurrera. I rak motsats är biltillverkning en sådan högteknologisk verksamhet som med fördel kan ingå i Sveriges industriella profil. Istället för att inse det, och handla därefter, gick Olofsson (säkert med Borgs tillåtelse) och köpte ett uselt holländskt fossilbolag för 100 miljarder kronor. Det enda som kan konkurrera med ett sådant groteskeri är borgerliga massmedias lika ömkliga som intensiva kampanj för att Saab till varje pris skall läggas ner. Det är någonting grundläggande sjukt i hela frågan, illustrerat av Erik Helmersons skruvade svar igår på varför han deltar i den här häxjakten.

2011-09-27 tisdag
Erik Helmersson svarar på mail, och det skall han ha all heder av. Han begränsade svaret till det ena av de två nya ämnena: Saab. Som förklaring till DN:s kampanj för att Saab bör läggas ner angav han rädslan för att Muller skulle "använda de anställdas beundransvärda lojalitet", och till och med skattebetalarna, för att berika sig själv. Dock säger han sig bli "enormt glad" om Muller i stället lyckas vända skutan. Så som DN och många andra febrilt har grävt på den allt djupare graven för bolaget så har man i varje fall inte gjort det lättare för Muller eller alla Saab-anställda. En mailreplik:

Jo men, Erik…
håller detta? Hur skall medarbetarna kunna berika Muller? Aktieägarna bevakar säkert sina tillgångar, och regeringen verkar lika angelägen som alla andra (i Stockholm) att Saab läggs ner. Ser för första gången i rikspress (Ny Teknik nr 38) ett försök att beskriva vilka värden som faktiskt finns i Saab, och därtill underleverantörernas bild av Saabs betydelse för det svenska personbilsklustret. Tror bestämt att det skulle behövas mer kunskap i debatten, i stället för all tvärsäkerhet.

En gåta att grubbla på: När bilindustrin globalt fick stora problem, och då Merkel och Obama genast ryckte ut med miljardbelopp till ”sina” företag, vägrade Maud Olofsson att ge Saab motsvarande hjälp med den klara motiveringen: ”Staten skall inte äga företag”. Exakt i samma veva gick staten och köpte det holländska fossilföretaget Nuon för nära 100 miljarder, ett företag som sedan dess gått med förlust (fossil energi och miljö-Maud!). Har du en förklaring till en sådan hårresande inkonsekvens så lovar jag att hålla mig med DN ett år till.

[Red. i efterhand: stryk det om "Aktieägarna"].

2011-09-25 söndag
För exakt ett halvår sedan skrev jag så här i dagsnoteringarna, 14 dagar efter att tsunamin drabbat Fukushima Daiichi kärnkraftverk i Japan, och när larmjournalistiken firade orgier i undergångsstämningar:

2011-03-25 fredag
Slutet på arbetsveckan kan få bli slutet på det här varvet med kärnkraft. Jag skall lägga in i almanackan att det här inlägget också skall läggas in i dagsnoteringar om sex månader, alltså 2011-09-25, i identisk skick. För då kommer Fukushima att ha hamnat långt ner på medias agenda. Vi kan bara hoppas att de verkliga offren för jordbävningen istället har fått mer uppmärksamhet än hittills och att de fått nödvändig hjälp från omvärlden.

På kraftverket kommer elströmmen att vara framdragen till samtliga reaktorer och den ordinarie kylningen fungerar. Några utsläpp har därför inte behövt göras på länge, och halterna av jod-131 i dricksvatten och livsmedel har klingat av helt. Elbolaget har börjat planeringen och arbetet för nedmonteringen av hela kraftverket, vars alla reaktorer gjordes obrukbara genom kylningen med saltvatten. Återflyttning till utrymda områden har påbörjats sedan länge.

När vätgasexplosionerna inträffade skrev något ägghuvud (hittar inte citatet nu) att han såg ett kärnkraftverk sprängas i luften i direktsändning. Ingen kunde tala om för honom att det var taket till det som närmast fungerar som regnskydd som blåste bort och att själva kraftverket är byggt för att klara betydligt större smällar än så. Ingen kunde tala om det, därför att inga kärnkrafttekniker släpptes in i samtalet överhuvudtaget.

Kylningen med saltvatten gjordes på ett tidigt stadium, men förblev "okänd" för svenska journalister som inte läste varken elbolagets hemsida eller ens Wall Street Journal (i varje fall hörde eller såg jag inget om saken varken i radio eller i DN). Den här tidiga kylningen var viktig för att snabbt minimera riskerna, och avgörande för att tidigt minska omvärldens oro. Svenska medias försummelse gjorde det möjligt för dem att fortsätta sin älsklingssyssla, att spekulera om den okontrollerade härdsmältan.

Kärnkraftsbranschen kommer att arrangera många seminarier och konferenser för att förmedla och diskutera alla erfarenheter som kan dras av Fukushima-olyckan. Massmedia kommer däremot inte att arrangera några seminarier för att diskutera den komplett misslyckade undergångsjournalistik som världen har dränkts i under några veckor. Ännu mindre kommer man att ta något ansvar för all stress och ångest man skapat hos allmänheten, helt utan rimliga motiv. Massmedia kan nämligen aldrig göra fel.

Med den deprimerande kommentaren lämnar jag det här ämnet, tills det blir aktuellt igen, och hoppas innerligt att nästa allvarliga jordbävning i Japan skall dröja länge. Det arma landet har fått bära mycket nu.

Två saker blev inte som jag trodde: den helt ordinarie kylningen är inte igång, och återflyttningen har inte påbörjats. Kylningen görs med hjälp av externa pumpar och har haft avsedd verkan, så att temperaturen i reaktorerna successivt har sjunkit. Att återflyttningen inte har börjat borde jag ha insett, eftersom den styrs av psykologiska och politiska faktorer, oavsett de låga riskerna med den faktiska strålningen.

Fortfarande är det så att denna enligt massmedia oerhörda strålningskatastrof inte har orsakat ett enda dödsfall, inte ens några bestående skador, på grund av radioaktiv strålning. Avställningsarbetet rullar enligt plan och målet är att kall avställning av samtliga reaktorer skall vara fullbordad i början av 2012. Själva kraftverket kan då läggas till historien. De största skadorna av tsumanin som Japan drabbats av kommer då att kunna summeras mera slutgiltigt. Mänskligt handlar det om förlust av närmare 30 000 människoliv och outplånlig sorg för många, många fler. Ekonomiskt är följderna av elbrist den svåraste konsekvensen. Den största effekten av strålningen är att människor tvingats flytta från sina hem, många av dem helt i onödan om strålningsriskerna skulle ha bedömts på ett rationellt sätt.

2011-09-23 fredag
Varje ekonomisk krasch kommer lika oväntat som den föregående. Varje gång frågar sig alla varför ingen av de tusentals ekonomiska experter världen är fylld av hade kunnat se vad som skulle hända. Men ingen ger ens svar på den frågan. I efterhand är det däremot förvånansvärt lätt för ekonomerna att tolka alla kurvor och slå fast att utvecklingen varit ofrånkomlig.

I vårt organiserade land har vi ett statligt verk – Konjunkturinstitutet (KI) - som har till huvuduppgift att förutspå den ekonomiska framtiden. 60 säkerligen dugliga medarbetare förbrukar varje år 53 miljoner kronor för att förse oss med prognoser, och dessutom utveckla prognosmetoder. KI:s regleringsbrev stadgar otvetydigt: ”Prognoser och medelfristiga kalkyler för den ekonomiska utvecklingen ska vara tillförlitliga som beslutsunderlag.” Frågan är om vi får några sådana för pengarna.

Den 21 januari 2008 kunde man läsa om några ekonomiska prognoser från KI i Dagens Nyheter. Det hade kommit en del signaler, inte minst från USA, som gjorde prognoserna tveksamma, så jag klippte ur artikeln för att kolla med framtida facit. KI förutspådde en BNP-tillväxt på 3,0 procent för 2008, och 2,8 procent för 2009. I DN:s redovisning kunde man läsa: "KI tror på fortsatt stark ekonomi". Vidare att ”65 000 nya jobb kommer att skapas det närmaste året” och: ”Någon recession är inte aktuell.”

Vi vet hur det gick. I slutet av augusti hade krisen blivit allt tydligare. Investmentbanken Bear Stearns i USA hade kollapsat redan i mars, och sedan hade det rullat på. KI skrev ner BNP-prognosen för 2008 till 1,4 procents tillväxt, och för 2009 till 1,2 procent.

Det verkliga utfallet för 2008 blev en minskning av BNP med 0,6 procent. När det alltså bara var fyra månader kvar på året kunde KI:s experter inte ens hamna på rätt sida nollstrecket i sina gissningar.

Värre blev det för 2009 givetvis. Spådomen om 1,2 procents tillväxt blev i verkligheten till den dramatiska BNP-minskningen på 5,2 procent. Många som i augusti 2008 grundade ekonomiska beslut på KI:s prognoser kan lätt tänkas ha gjort förluster. (Man kan fråga sig om det inte i själva verket hade varit samhällsekonomiskt lönsamt att avskaffa KI och dess förment expertbaserade prognoser.)

Ekonomer är en yrkesgrupp som i ovanligt hög grad lider av educated incapacity, som bl.a. yttrar sig i att man inte ser skogen för alla trän. Effekten inom aktievärlden känner vi: analytikerna och mäklarna (med sina fantasilöner) gör inte bättre placeringar än en dum dator som räknar ut börsindex. Och det ser inte annorlunda ut när det gäller spådomar om konjunkturer.

Vad som saknas, och som Konjunkturinstitutet skulle kunna svara för, är analyser av växande bubblor och andra makrofenomen som kan ge anledning till varningar. I efterhand, som sagt, vet ”alla” exakt hur och varför allt skedde. Då bör det också gå att få användbar kunskap före kraschen. Men det är kanske mera spännande att köra på och ta smällen när den kommer?

2011-09-22 torsdag
Helmerson svarade snabbt, men tyckte att vi var alltför oense om Ahlmark för att det skulle vara idé att utveckla saken i ytterligare mail. Det hade han säkert rätt i, men hans ledarkommentar idag om dödshotet mot Lars Vilks och om Saab gav tändvätska till ett svar på svaret:

[...]
Men för att förtydliga så är det egentligen inte Ahlmark och hans reaktionära typ av liberalism som är mitt ämne. Politiska preferenser är sällan idé att diskutera. Det jag påvisar är Ahlmarks förvridna verklighetsuppfattning och bristande logik, som jag underförstått anser att en saklig presentation av hans verk borde hantera.

Däremot: eftersom några av hans politiska uppfattningar (men givetvis inte alla) är mig vämjeliga (för att använda hans egna ord) så kan jag av politiskt egoistiska skäl inte annat än välkomna hans enögdhet och bristande saklighet, som säkert ligger bakom hans motgångar i opinionen. Om han frigjorde sig från sina absurda låsningar och sin irrationella demagogi skulle han bli en mycket farligare motståndare till vänstern.

Som så många demagoger låtsas Ahlmark inte om den moraliska universalismen, som är ett självklart axiom: De krav vi ställer på andra måste vi också leva upp till själva. Din kolumn idag om Vilks illustrerar också det problemet. Självklarheten att Vilks skall skyddas – ingen skall behöva leva med dödshot, av någon anledning överhuvudtaget – följer däremot inte entydigt av yttrandefriheten. Den rättigheten erkänner vi nämligen inte som universell, utan anpassar efter förhärskande politiska förhållanden. Byt ut ”Vilks” mot ”Faurisson” i din text så förstår du vad jag avser. Den kolumnen hade inte kunnat tryckas i DN (för då hade du blivit utsatt för ett totalt fördömande från bl.a. din kollega Per T Ohlsson, en yttrandefrihetens förkämpe). Att vi infört en lag om hets mot folkgrupp är bara att flytta den politiska bedömningen till domstolar.

En sista undran för dagen: varför driver DN en så intensiv kampanj för att Saab skall läggas ner? Vad är det DN ser för allvarliga konsekvenser ifall företaget nu skulle råka överleva?

2011-09-21 onsdag
Efter Per Ahlmarks bok Det öppna såret..., som kom ut 1997, blev det allt tystare kring hans namn, och sedan han försvann från DN:s gästkolumn har jag inte sett till honom någonstans. Jag tolkade det som en barmhärtighetens tystnad kring en person som tycktes ha lossat alla spärrar. Så när nu Erik Helmerson i DN idag lyfter fram Ahlmarks nyutkomna memoarer så känns det som ett anakronistiskt försök till äreräddning. Ahlmark som politisk typ tillhör en förgången tid då en som betecknade sig som liberal fortfarande kunde vara en stark förespråkare av Irakkriget, och kalla sin gamle partikamrat Hans Blix för mes ("wimp") i amerikansk press (samme Blix som hade fullkomligt rätt om frånvaron av massförstörelsevapen i Irak). Som anhängare av den neokonservativa bombhögern i USA var Ahlmark redan då otypisk för vår miljö, och att hans försvinnande från den svenska scenen skulle ske i takt med att Perle, Wolfowitz och resten av gänget droppade av var logiskt. Men som fenomen är han fortfarande intressant. Några rader till Helmerson:

Problemet Per Ahlmark lider av är att han som författare har fortsatt med den sortens demagogiska polemik som han med framgång tillämpade som politiker, en metodik som innebär stora risker i skriven text, där möjligheterna till kritisk analys av budskapet är större. Ett av många belysande exempel är hans sätt att driva tesen om demokratiers fredlighet (i Det öppna såret…). ”Beviset” för tesen skulle vara att demokratier aldrig gått i krig med varandra. Eller med ett citat från Ahlmarks läromästare i ämnet: ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”.

Ahlmarks tunnelseende gör att han totalt bortser från vår tids mycket viktigare faktum: att nästan alla större krig det senaste halvseklet har startats eller understötts av världens ledande demokrati, med miljontals dödsoffer och totalförstörda länder som följd. Dessutom i huvudsak illegala och orättfärdiga krig. Ett så blamant förbiseende kan inte vara annat än avsiktligt, och bygga på demagogens naiva förhoppning att ingen kommer att reflektera det minsta över hans ord.

Läser man vidare i Ahlmarks texter inser man att tunnelseendet beror på enögdhet, som bl.a. yttrar sig i en monoman och kritiklös apologi för vissa utvalda objekt och företeelser. Dessa krafter, som tydligen övermannar honom, tar effektivt död på alla spår av sansat kunskapsförmedlande baserat på de enklaste systematiska principer. Därför återkommer samma typ av fadäser som den om ”demokratins fredlighet” ständigt i hans texter.

För att bara ta ett exempel på epistemologiska missgrepp har Ahlmark uppenbarligen ingen kännedom om det induktiva felslutet. Han tror således att han kan bevisa ett påstående genom att bara räkna upp exempel som råkar stämma med påståendet. Det öppna sårets andra huvudtes är ett praktexempel på detta kardinalfel. Genom att definiera ”mord” på ett specifikt sätt, och räkna upp alla fall som stämmer med definitionen, kommer han fram till den önskade slutsatsen. Boken blir därmed en lång litania i total avsaknad av kritisk analys.

Man skall ju inte ta till överord, men det är frestande att stämpla Ahlmarks politiska skrivande som en intellektuell katastrof. För att få perspektiv behöver man bara leka med tanken att någon på den motsatta politiska kanten hade försökt få lika undermåliga texter tryckta. Men Per Ahlmark funderar säkert inte på om hans förlagskontrakt i sig skulle kunna illustrera att han har fel på ännu några punkter.

2011-09-20 tisdag
Lena Andersson, alltid lika klartänkt, skrev i DN (10/9) om striden "mellan de två förhållningssätten rationalism/logik och romantik/mystik". Marcus Birro hade gått till storms mot "matematikerna" i Expressen (f.ö. understödd nyligen av Göran Greider som tycker att matematiken är överskattad), och debatt hade uppstått. Grundfrågan är den gamla och olösta om kommunikationsproblemet mellan de två kulturerna, som C P Snow satte ljuset på för 50 år sedan.

Som Lena A skriver gäller saken "att människan håller sig med två parallella system för kunskap om världen och sig själv", nämligen mythos och logos. Men hon löser samtidigt problemet genom att instämma med Willy Kyrklund och hans formulering: "I själva verket föreligger ingen anledning att upprätthålla ett motsatsförhållande mellan känsla och förnuft. ... känslolivet och förnuftslivet som helhetsfunktioner äro genom individens hela utveckling intimt sammankopplade och inflätade i varandra". I artikeln åskådliggör hon sedan det feltänkande som kännetecknar debatten, och tar företeelsen "sorg" som ett exempel.

Med vårt logos kan vi fördjupa oss i alla möjliga aspekter av sorg; vi kan t.ex. studera, mäta och fotografera olika aktiviteter i hjärnan och på så sätt komma fram till kunskap som i bästa fall kan få någon positiv betydelse. "Bara ingen sedan säger att det är allt vi behöver veta om sorg. Och det tror jag inte att någon anser. Ändå upplever många att rationalisten säger just det."

Utan tvekan har det funnits reduktionistiska nördar som tror att alla mänskliga mysterier i sista hand kan förklaras och förstås med kemi eller fysik. Kanske en på hundra av logospopulationen, högt räknat. Men i Birros värld, den som t.ex. handlar om skönlitteratur och film, har nittionio av hundra tekniker och naturvetare genom historien varit mer eller mindre klonade från Frankenstein: känslolösa och endimensionella robotar med aningslösa eller - vanligare - ondskefulla avsikter. (En liten positiv förändring har skett i och med den sentida CSI-genren.) Försvararna av mythos är helt enkelt djupt okunniga om logosvärlden, och har gått vilse bland sina egna förvrängda fiktioner.

(En parentes: Man kan undra om Birro har en enda ingenjör i bekantskapskretsen. Sannolikheten att han då skulle ha träffat en tämligen allmänbildad person är nämligen ganska hög. För några år sedan berättade Magnus Härenstam i frågeprogrammet Jeopardy att den största yrkeskategorin bland dem som klarade testet för att delta var just tekniker. Inget som förvånar den som har gått på teknisk högskola och där har träffat ovanligt många multibegåvningar och folk med breda intressen.)

Själv kan jag alltså inte komma ifrån tanken att konflikten orsakas av bristande insikt från ömse håll. Men den som på djupet har satt sig in i Kyrklunds tes skulle finna att det saknas något att överhuvudtaget strida om. Vad vi ser är en metakonflikt. Men den kan möjligen förstås. Mythosvärlden har sett den andra sidan storma fram och omforma deras materiella tillvaro i grunden. Och för dem som inte själva har kunskap för att delta eller påverka processen är en känsla av maktlöshet naturlig. Men deras problembeskrivning är komplett felaktig; rationaliteten är inte fiende till mythos. Inte heller förutsätter mythos någon sorts irrationalitet.

Däremot är det en avgörande fråga vilka konkreta resultat av rationalitetens framfart som är önskvärda, men den frågan är politisk. Den kräver en demokratisk övervakning och styrning som idag är sällsynt, och när den existerar inte sällan är kontraproduktiv. För att kunna styra teknikens utveckling krävs den kunskap som mythosfolket saknar, vilket leder till ibland tragiska misstag, eftersom den gruppen dominerar det offentliga samhället och har ett betydande politiskt inflytande. Ett exempel är påkallat: mythos bekämpar på irrationella grunder (och med framgång) den förnuftiga kärnkraften, men stöder den meningslösa och landskapsförstörande vindkraften.

Egentligen kan man vända på Birros perspektiv. När mythos förirrade sig in i de postmoderna dimmorna och gjorde anspråk på att ha krossat logos alla anspråk på sanningar så försatte man hela sin föreställningsvärld i en omöjlig situation. Logos har bara ångat vidare, men den övriga samhällsdiskursen har störtats i maktlös förvirring.

2011-09-18 söndag
För att hitta exempel på Noam Chomskys stringenta metodik behöver man bara hämta på måfå ur hans uppemot 150 skrifter, eller hans många föreläsningar på nätet. På mitt skrivbord råkar ligga ett särtryck ur Necessary Illusions från 1989 som rör pressfrihet, och som handlar om ett skolexempel på politiskt hyckleri. Det kan tjäna som en introduktion i ämnet logisk politik.

I Nicaragua finns en dagstidning, La Prensa, med en lång och brokig historia. Tidningen ägdes från 1932 av familjen Chamorro. Förutom att La Prensas byggnad ett par gånger förstördes av jordbävningar låg redaktionen i ständig konflikt med de politiska ledningarna i landet, från 1936 med den diktatoriska Somozaregimen.

I januari 1978 sköts den dåvarande ägaren Pedro Chamorro till döds när han var på väg till sitt arbete. Alla utgick från att Somozafamiljen låg bakom mordet, men om avsikten hade varit att skrämma motståndare till tystnad blev effekten den motsatta. Medelklassen i landet slöt upp bakom den sandinistiska oppositionen mot regimen, och Somozas diktatur kunde avslutas 1979. Innan diktatorn flydde landet lät han bränna ner La Prensas byggnad till grunden.

Tidningen återuppstod snabbt, men Pedros änka Violeta Chamorro, som övertagit utgivningen, kom snart i konflikt med landets nya sandinistiska ledning. Som en följd av att hon anslöt sig till den USA-stödda kontrarevolutionen lämnade 80 procent av de anställda La Prensa och startade en Sandinistvänlig konkurrenttidning.

Med Violeta Chamorros uppslutning bakom en främmande makt som inlett ett legokrig mot Nicaragua blev situationen onekligen mycket speciell. Hennes tidning tog också emot understöd av en stiftelse vars pengar härrörde från källor i det angripande landet. Stiftelsen hade tagit över en roll som tidigare innehafts av CIA. I alla normala fall hade Violeta Chamorro åtalats för landsförräderi för sitt aktiva stöd av fienden under brinnande krig, men när USA stod på ena sidan i en konflikt i Latinamerika (på den tiden) gällde inga normala regler.

Sandinistledaren Daniel Ortegas åtgärder inskränkte sig till periodvis censur eller stängning av tidningen. Men dessa förhållandevis milda ingrepp mot en landsförrädisk verksamhet väckte en storm av protester i USA och blev till bevis för att ”marxister” inte respekterar tryckfriheten. New York Times hade under fyra år över 260 referenser till La Prensa, och till det brott tidningen blev utsatt för.

Under tiden, i ett grannland med en halvfascistisk regim stöttad av USA, demonstrerades hur problem med tryckfriheten kunde ”lösas” med andra metoder och utan moraliska utbrott i USA-media. I El Salvador fanns två små, liberala tidningar, La Crónica del Pueblo och El Independiente. De problem tidningarna utgjorde ”löstes” under 1980-81 (alltså under samma tid som en dödspatrull, utbildad och utrustad av USA, mördade ärkebiskop Óscar Romero i samma land).

Utgivaren av La Crónica, Jorge Gonzales, hade personligen utsatts för attentatsförsök, redaktionslokalerna hade perforerats med maskingevärseld och bombats fyra gånger, allt utfört av dödspatruller med koppling till militären. Avgörandet kom när en redaktör och en fotograf från tidningen hämtades ut från ett kafé, höggs ihjäl med machetes och slängdes i ett dike, varpå redaktionen slutgiltigt brändes ner. Gonzales lyckades rädda livet genom att fly till USA. Tidningens allvarligaste "brott" hade bestått i att förespråka en landreform.

Utgivaren av El Independiente, Jorge Pinto, hade fått sin bil genomborrad av kulor och tidningen bombad två gånger varvid en anställd dödades. Två dagar innan det definitiva slutet hade reguljär militär i pansarfordon stormat fram till redaktionsbyggnaden och sökt Pinto. Han räddade sig genom att fly till Mexiko.

Om dessa fall av brutalt krossande av tryckfriheten hade New York Times ingen nyhetsrapportering och ingen ledarkommentar, med ett litet undantag. En av de fyra bombningarna mot La Crónica renderade en notis på 40 ord. Imponerande nog beviljades Pinto plats för ett inlägg på NYT:s insändarsida, men där tog uppmärksamheten slut. Det blev inga 2 gånger 240 artiklar om oerhörda brott mot tryckfriheten.

Hyckleriet var totalt. ”Brott mot tryckfriheten” var något som ”vår sida” inte begick, det gjorde bara sådana som motverkade våra intressen. Vi (som ideologiskt allierade med USA hade vi ett moraliskt medansvar) erkände därmed inte existensen av någon objektiv tryckfrihet; den var bara ett medel för demagogi som vi tillgrep vid behov. Den slutsatsen bygger inte på någon värdering utan är en rent logisk konsekvens av det fullkomligt otvetydiga sätt som vi behandlade de parallella fallen El Salvador och Nicaragua på. Att behandla sådana fakta med logik är Chomskys metod, den stringens som samtidigt gör det begripligt varför ingen klarar att bemöta hans slutsatser med sakliga argument utan bara med personliga fördömanden.

2011-09-17 lördag
Det kom några rader från Noam Chomsky på mailen. Denne osannolike man, ständigt på resande fot över hela jordklotet för att möta demokratiaktivister, hålla föredrag, bli intervjuad eller motta hedersdoktorat, ändå uppdaterad på allt av betydelse som händer i världen, inte minst på det allt det som obemärkt förbigås av våra dresserade medier, samtidigt som han skriver ett par böcker om året och är aktiv inom sitt vetenskapliga fält, lingvistiken, med föreläsningar och skrifter, och när han kommer hem om kvällen har ett par hundra mail i inkorgen som han läser. Den mannen fyller nästa gång 83 år.

Denne ojämförlige person tar sig tid att besvara en mail (se Postcards) från en för honom obekant svensk som inte kunnat motstå en mångårig önskan att åtminstone en gång i livet få personlig kontakt med sin stora förebild och inspiration.

Att dyrka personer är inte så moget, men Chomsky är inte bara en person utan framför allt sitt gigantiska verk. Han anvisar vägar för att ta ställning till politiska och mänskliga problem på en rationell grund av moralisk universalism. Han sätter upp en spegel så att vi kan se våra egna handlingar i relation till de andras, och bli medvetna om likheten mellan de andras missgärningar, som vi uttrycker avsky över, och våra egna som vi helt enkelt inte ser, eller vill se. Han visar hur den klarsynen och självinsikten är väsentlig för att förstå världen och bedriva den rätta kampen.

Likheterna mellan Chomsky och Bertrand Russel är påfallande. Båda giganter inom sina respektive vetenskapliga discipliner och båda frontfigurer för samtidig tillämpning av logik och medkänsla i politiken. Båda också demoniserade av sina samtida intellektuella, den borgerligt dresserade eliten av vakthundar som villigt låter sig indoktrineras av ett anständigt utbildningsväsende att gå maktens ärenden.

Vad Chomsky och Russel visar är att politiken inte enbart är en fråga om att demagogiskt formulera egenintressen så att de framstår som frågor av allmän betydelse, utan att mycket av argumentationen kan utsättas för logikens skalpell och därmed avgöras substantiellt. Däri ligger faran med deras metodik, och grunden till att de betraktas som samhällsfarliga av maktens ideologer.

2011-09-14 onsdag
Den norske massmördaren skall ställas inför skranket, med öppna dörrar så att media kan gotta sig i följderna av en människas förvridna medvetande. Samtidigt står resultatet av lokalvalen i Norge klart, men den förväntade ökningen av valdeltagandet uteblev. Några av Fremskrittspartiets tidigare väljare skämdes kanske över sina åsikter, så där en fjärdedel, och gick över till Höyre, som ökade med 10 procentenheter. Detta i ett land vars praktiska politik och samhällsanda är långt mera socialdemokratisk är Sveriges. Skulle det alltså finnas lika många rika som det finns lönearbetare i Norge?

Knappast. Men det finns i landet ett markant drag av individualism och egenstyrka, liksom det gör här i Bohuslän, det gamla Norge (när vi är kritiska så talar vi i stället om självrättfärdighet och nackstyvhet). För landsbygden är Oslo långt mer ett avlägset och oviktigt fjollträsk än vad Stockholm är i Sverige. Så vi har paradoxen med ett samtidigt både individualistiskt och solidariskt samhälle, med en sorts korporativ värdegrund. Med Höyre vid makten lär tonvikten förskjutas mot det individualistiska, vilket inte är till någon verklig fördel för en stor del av partiets väljare. Men den tragiska bilden finns i många länder.

Skall vi tillskriva den märkliga utvecklingen en överlägsen propaganda? De rika, som har opinionsmakten, lyckas skrämma övriga med risken att förlora individuella fördelar; fördelar som framför allt kommer de rika till godo. De som har minst att försvara för sig egen del överger då den solidaritet som de verkligen skulle ha personlig nytta av, och som samtidigt skulle skapa ett fredligare och mer förstående samhälle överhuvudtaget. Der är illa, men kan ändras!

2011-09-12 måndag
En gripande bild dominerar tidningens förstasida idag. Den visar en kvinna, lutad över monumentet med alla namnen på de omkomna i terrorattentatet, med armarna runt huvudet och läpparna mot den älskades inristade namn. En kvinna i djupaste sorg. Vad säger oss inte den bilden?

Säger den inte att en kär medmänniskas död är grym? Att smärtan över den döden inte försvinner på tio år, inte på en livstid? Att sorgen inte minskas för att vi hämnas? Att vi skulle göra vad som helst för att få den döden ogjord?

Men gör vi vad som helst för att förhindra den döden nu och i framtiden?

Det som i själva verket hände var värre än allt, och orsakade ännu mer förödelse, med ofantligt fler dödade och sörjande som följd. Vi (västvärlden har ett kollektivt ansvar) inledde dödandet av hundratusentals människor i Afghanistan och Irak. Av opportunistiska skäl gick ett mindre antal länder med i korståget. Så tog t.ex. Spaniens konservativa regering sitt land med i det illegala kriget mot Irak, trots motstånd från en överväldigande majoritet av befolkningen. Al-Qaida svarade med ett terrorattentat mot tåg i Madrid, som dödade 191 människor och skadade närmare 2000. Efter att regeringen desperat försökt skylla dåden på ETA lyfte folket helt sonika ut de regerande partierna efter ett val några dagar senare. Den nya regeringen tog hem de spanska trupperna från Irak.

"Attacken mot Madrid kunde på så vis ses som en framgång för terroristerna" är en representativ formulering på nätet. Med samma logik hade västs terror mot arabiska länder varit en motsvarande framgång under flera generationer; det dröjde länge innan de terroriserade slog tillbaka med samma våldsamma medel som väst aldrig tvekat att använda för att behålla sitt herravälde. Men den allra största framgången för terroristerna, utan jämförelse, var västs illegala och terroristiska angreppskrig mot Irak överhuvudtaget. Aldrig har rekryteringen till jihadisternas olika läger i många länder fungerat lika lysande.

När barn fördelar skuld är det nästan alltid frågan om vem som började bråket. Antagligen ingår det i vår nedärvda uppfattning om moral att den som ursprungligen startar en konflikt är huvudansvarig. Men i den vuxna världen måste vi till denna moraliska bas lägga medvetna mekanismer som förmår bryta en ond spiral av våld och motvåld. Och den som är mäktigast är den som kan och bör ta huvudrollen. Men i den hårda verkligheten är det inte så. Där är det vanligen den mäktige som tar sig rätten att avvisa all moralisk universalism, som säger att vi bör tillämpa samma principer själva som vi ålägger andra.

Hittills har våra styrande och våra media i stort sett använt barnets moraliska logik för att rättfärdiga den dödande hämnden. Inte bara hämnd mot den begränsade grupp som ansvarade för terrordådet 9/11, utan mot nya fiender i det land där terroristledaren råkade uppehålla sig, och sedan mot ett land som inte hade något som helst med saken att göra annat än att de råkade ha samma religion som förövarna. (Däremot bombades inte Hamburg, trots att flera av kaparna hade organiserat sina dåd därifrån, eller Saudiarabien som var den högste ledarens hemland, eller Egypten som härbärgerade andra av rörelsens ledare.)

Det vore en Gudi behaglig gärning om världen började tillämpa den sant vuxnes moraliska logik.

2011-09-11 söndag
Idag är 9/11. Ett par veckors påminnelser kulminerar med full uppmärksamhet i media till åminnelse av det fasansfulla och närmast overkliga terrordådet. Minnet av nära 3000 dödade och tankarna på deras anhöriga står i centrum, men också räddningsarbetarna som offrade sin hälsa, New York-borna som fick sin trygghet krossad, amerikanarna i gemen som väcktes till nya insikter, allt beskrivs och kommenteras. Därtill allt som följde av attentatet: krig, inskränkning av mänskliga rättigheter, ekonomiska kriser och omvälvningar i den internationella politiken. På många sätt var 9/11 en fullkomligt unik händelse.

Dådet var i sanning fruktansvärt, både i sitt ohyggliga utförande och i sina dödliga konsekvenser. Människor som fångades i en fälla och brändes inne eller krossades i en byggnad, eller som kastade sig från hundratals meters höjd och massakrerades mot marken. Meningslös och gränslöst grym död etsades in på näthinnan och i minnescellerna så konkret och verkligt att brandlukten nästan kändes i näsborrarna, rakt genom teverutan. Detta var traumatiskt och outplånligt. Och det var unikt.

Det unika var att dödlig terrorism i stor skala för första gången i historien riktades åt "fel" håll. Sedan korstågen och framåt i historien har det religiösa, kolonialistiska och imperialistiska våldet utförts av "oss" och dödat "dom". Inte med 3 000 offer utan med miljontals. Inte bara som isolerade dåd, utan som ett systematiskt underkuvande, ofta syftande till ekonomisk utsugning. Ofta också med överlägsen vapenmakt mot obeväpnade. Och alltid förträngt ur vårt medvetande.

Vad 9/11 tycks ha medfört, inte minst när de tragiska effekterna av krigen mot Afghanistan och Irak obönhörligt blir allt tydligare, är att insikten om våra egna - Västerlandets - brott har blivit mera levande. Den våldsamma döden har blivit verklig, och vi kan bättre föreställa oss hur dödskampen upplevdes för den vietnamesiske bonde som blev innebränd i sin hydda, eller den chilenske arbetare som blev utslängd från ett flygplan över Stilla Havet.

USA:s hämnd för attentatet mot World Trade Center har startat en exploderande rekrytering av muslimska heliga krigare, och följaktligen mångdubblat antalet terroristattentat. När denna erfarenhet läggs till våra övriga nyvunna insikter så kan man kanske våga drömma om en värld där makten inser att våldets vinster oftast är kortsiktiga, men dess effekter på längre sikt vanligen förödande. Men det kräver att makten börjar värdera mänsklighetens framtid överhuvudtaget, och det kommer vi som vanliga medborgare att behöva övertyga den om.

2011-09-08 torsdag
Lars Jonung slutar som krönikör i DN med en något överraskande text (för en gammal rådgivare till Carl Bildt). Den handlar om finansiella kriser, som genom århundradena varit tämligen lika till orsak och verkningar. Han pekar ut Alan Greenspan som huvudansvarig till den senaste kraschen genom att "alltför länge berusa sitt land med billiga krediter", och att som "troende" på det libertarianska budskapet lita på självreglering inom den finansiella sektorn. En mail till LJ:

Din sista krönika i DN (7/9) är mycket intressant i sin klarhet och logiska tydlighet, när du visar på de tämligen odiskutabla ursprungen till den senaste finanskraschen och dess identiska likhet med de flesta föregående sedan 1600-talet. Man kan inte annat än dela din förvåning över att vi inte lär oss någonting när exakt samma mekanism återkommer gång på gång, alltid med förödande resultat.

Som du är inne på är experters försäkringar om att allt den här gången är annorlunda lika regelbundna som sammanbrotten. Strax före IT-kraschen skrev en ekonomiprofessor (i en tidskrift om kvalitetsfrågor) att börsens rekordartade utveckling var helt i sin ordning. Nu gällde inte längre de förlegade p/e-talen; vi hade kommit in i en ”ny ekonomi” där det var förväntningarna på IT-bolagen som helt korrekt bestämde börskurserna. Allt var lugnt. Några veckor senare kom verkligheten ikapp.

Greenspans direkta ansvar för utvecklingen i USA, och därmed i världen, går inte att komma ifrån, men man frestas att titta över hans axel för att granska de inspiratörer han hämtat sin tro hos. Du nämner Ayn Rand, men en ännu viktigare ideolog bakom den nyliberala marknadsdogmatismen är ju Milton Friedman. Hans lärjungar, och deras lärljungar, har sedan förankrat de nygamla tankegångarna ganska brett inom nationalekonomin. Som du vet hamnade en av dem som finansminister i Sverige.

Som av en händelse fanns på samma uppslag som din krönika en belysande debattartikel som redovisar en SNS-rapport med en utvärdering av privatiseringarna i Sverige. Studien visar att det inte finns några vetenskapliga belägg för att privatiseringarna har medfört den effektivisering och minskade byråkratisering som var ett uttalat mål. Annat var inte att vänta eftersom privatiseringarna genomfördes av strikt ideologiska skäl, utan att föregås av seriösa utredningar.

Ideologiernas fasta grepp över viktiga samhällsfrågor som dessa är beklämmande. Alla vet att privat ekonomisk verksamhet har sina fördelar, och offentlig sina. Alla vet också vilka nackdelar och risker som finns i respektive sektorer. Att privat vinstmaximering inbjuder till alla former av oegentligheter har vi fått många illustrationer till under de senaste åren. Offentliga verksamheters brister har vi känt till länge. När kunskapen finns så borde vi också veta vad som behöver göras. Men upplysning och kunskap kämpar en ojämn kamp mot ideologiserande politiker.

Utvärderingen av hela den nyliberala epoken är inte svår att göra. Tillväxten i industriländerna sjönk (1980-2010) jämfört med den föregående 30-årsperioden och de ekonomiska klyftorna vidgades kraftigt. Stora grupper av befolkningarna har fått se sin standard sjunka relativt sett, en del också absolut sett, medan en superrik minoritet har blivit allt rikare. Avregleringarna har gjort den finansiella ekonomin till en gökunge i boet och bäddat för de finanskrascher som under omständigheterna är ofrånkomliga. Vanliga människor har fått betala notan i form av sänkt standard, fattigdom och i många uländer med sjukdom och död.

Man kan tycka att nyliberalerna spelar ett högt spel med kapitalismen som insats. Litar man i så hög grad på att folken skall acceptera att ständigt få betala? Det borde man inte kunna göra när man ser hur nyliberalismen också katalyserat revolterande demokratiseringsrörelser över stora delar av världen. Svaret är att framtiden är ointressant för nyliberalen. Vad som gäller är vinsten nästa kvartal. Mot ett så bisarrt paradigm går det inte att argumentera förnuftigt.

2011-09-05 måndag
Nathan Shachar är inte den som kompromissar i onödan. Idag skjuter han skarpt mot alla materialistiska förklaringar till krig. Särskilt de förklaringar som handlar om olja, Irak och Libyen. Men det hela går ännu längre tillbaka, och han tar Italiens angreppskrig mot Libyen för hundra år sedan som exempel. En svensk, Gustaf Larsson, skrev en bok där patriotismen avslöjades som lögn, och de verkliga krigsorsakerna påstods vara rofferi. Shachars bevis för att Larsson hade fel skulle vara att kriget så småningom visade sig gå med förlust.

"USA tänkte knycka Iraks olja" och att "de som hjälpt libyerna ville åt dess olja" är enligt Shachar felaktiga påståenden som han tillskriver "en del". Formuleringarna var lagom provocerande för att leda till en mail:

Hitler avsåg med erövringarna österut att införliva bördiga områden, tänkta att leverera mat till Tredje Riket. Men ingen hävdar för den skull att hans krigsmål bara hade materiella grunder. Om en av förklaringarna till ett fenomen inte är den enda så följer däremot inte att den därför är utesluten.

Irak är ett riskabelt belägg för i stort sett vilken tes som helst. USA:s och Storbritanniens officiella krigsmotiv – Iraks WMD:s och kopplingar till al-Qaida – var flagrant lögnaktiga, så vilket var det verkliga motivet?

I fråga om oljan är det inte ägandet utan kontrollen som är det viktiga, som den ”barnkammaraktiga” Chomsky har redogjort för tämligen utförligt och övertygande. Redan 1945 beskrev amerikanska UD oljetillgångarna i Mellanöstern som "a stupendous source of strategic power, and one of the greatest material prizes in world history", och USA:s politik i regionen har sedan dess styrts av den insikten.

USA var nettoexportör av olja fram till 1970-talet och behövde ingen mellanösternolja. Ännu idag litar man i främsta rummet till atlantbaserade och europeiska oljeleverantörer. Men kontrollen över oljan har likväl varit en hörnsten i USA:s utrikespolitik, och den har inte sällan utövats via lokala diktatorer som har uppburit supermaktens fulla stöd. En tämligen hårdhänt och religiöst fanatisk diktatur som den Saudiarabiska är ett beskrivande exempel. (Illustrativt är hur diskret vi i väst behandlade Saudiarabiens militära krossande av demokratirörelsen i Bahrain nyligen.)

Du har självklart rätt i att materiella förklaringar har varit vanliga, ofta med klargörande effekt, men säkert ibland på svaga grunder. Arvet från Marx materialistiska historiesyn är påtagligt. Men de som händelsevis gjort en dogm av den historiesynen, och tillämpat den utan kritiskt förnuft, har lämnat Marx och upplysningens ideal bakom sig. Noam Chomsky hör definitivt inte till den gruppen, även om hans belackare på egna dogmatiska och känslomässiga grunder gärna skulle vilja få det därhän (och ännu längre).

2011-09-01 torsdag
Glödlampsförbudet – aktuellt i dagarna - gav anledning till ett uppslag med bild och text i Ny Teknik nr 33, där argument för och emot förbudet redovisas i en kolumn. Emot förbudet talar t.ex. att glödlampornas ”energiförbrukning” kommer till nytta genom besparingar av motsvarande energimängd för uppvärmning av lokalerna där lamporna finns. Motargumentet formuleras då så här:

”Drygt 90 procent av glödlampans energi blir värme. Men det är ett ineffektivt sätt att värma bostäder på; studier visar att man i bästa fall har nytta av 50 procent av värmen.”

På samma sätt har Energimyndigheten uttryckt sig, vilket till att börja med bekräftar att myndigheten uppenbarligen saknar kunskap om termodynamikens första huvudsats, som är en av fysikens viktigaste lagar. En följd av den lagen är att all energi som tillförs en lampa omvandlas till värme, alltså 100 procent (även ljuset blir momentant värme).

När det gäller ”studier” (i pluralis) har jag bara hittat en enda rapport på myndighetens hemsida, och det var ett utpräglat beställningsjobb. Uppgiften gällde till synes att demonstrera hur hälften av den värme som lamporna tillför trollas bort ut bostaden på något mystiskt sätt. Eftersom det inte går så tog man andra vägar. Resultatet blev i stark sammanfattning att reglersystemen är otillräckliga och att bristen på ”nytta” av lampornas värme yttrar sig i form av en högre inomhustemperatur än den önskade.

Studien visar alltså ingen effekt som är specifik för lampor. Om det som påstås är korrekt så gäller det all energi som tillförs på marginalen. För om rapporten visar någonting så är det att reglersystemen möjligen behöver förbättras, och att de boende själva kan påverka situationen genom att göra aktiva inställningar av systemen. Men framför allt blir den en påminnelse om att sänkning av inomhustemperaturen är betydligt viktigare än lampbyten för att minska energibehovet.

Med rätt information till allmänheten skulle glödlampsförbudet I vårt svenska klimat ge bara en bråkdel av den energibesparing som påstås; att väga mot kvicksilverproblem, försämrad belysning och annat. Hela frågans hantering förstärker bilden av Energimyndigheten, vars roll det tycks vara att förse politiskt motiverade förslag med en hjälplig underbyggnad. Lampfrågan hamnar därför i raden av alla andra skenlösningarna på miljöområdet, framlyfta av politiker för att undvika konfrontation med de radikala förändringar av vår livsstil som skulle krävas för att lösa verkliga miljöproblem.

Det förvånar inte att glödlampsförbudet emanerar från EU-parlamentets i sakfrågan okunniga politiker, med starkt instämmande från deras svenska kollegor. Hela ämnet ropar på den kritiskt granskande journalistik som hittills lyst med sin frånvaro, men som Ny Teknik vore ett lämpligt organ för.

2011-08-30 tisdag
Innan nyliberalismen sänkte sin tunga hand över såväl ekonomins realiteter som dess intellektuella kvalitéer kunde man ännu analysera vinstbegreppet i relation till externa effekter och till samhällsekonomin. Man kunde påvisa att snäva vinstbegrepp kunde stå i motsättning till det samhällekonomiska utfallet, t.ex. när företag flyttades eller lades ner. Det som var vinst för aktieägarna kunde visa sig vara en förlust för samhället som helhet. Den sortens sentimentala insikter visades på porten av Milton Friedman, som införde en strikt dogmatisk tro på att privat vinst var det enda av betydelse. Resten skulle marknaden ordna till det bästa.

Vi befinner oss ännu i följderna av en ekonomisk härdsmälta som har drabbat hela världen. Vad som utlöste själva kärnreaktionen var just exakt de förväntade följderna av Friedmans centrala dogm, som finanshajarna helt enkelt utnyttjat fullt ut. Deras fullkomligt hänsynslösa finanstransaktioner genererade ofantliga företagsvinster, på grund av sin kortsiktighet och sitt ointresse för vilka katastrofer andra skulle drabbas av. Själva blev de räddade av skattebetalarnas pengar, och är nu rikare än någonsin.

Man kunde tycka att den grundliga erfarenhet av nyliberalt fiasko vi fått oss till livs åtminstone skulle öppnat för en viss förståelse av de totala ekonomiska sammanhangen. Men icke! De rättroende, som ännu är i majoritet i borgerliga media och politikerkretsar, låtsas som om de inget sett och inget uppfattat. (I den andan blir det t.ex. begripligt att Saab kunde kastas till vargarna utan att någon ens kom på tanken att se på frågan i sin helhet.)

Nyliberalismens likhet med religiös tro har flera ingångar. En är den känsla av renhet och fullkomlighet som tilltron till en fast och enhetlig dogm erbjuder. MARKNADEN fungerar på ett så mirakulöst sätt att det bara kan förklaras med någonting som liknar gudomlighet, och med gudomlighet följer fullkomlighet. Därför krävs inga belägg för att marknaden i den reella verkligheten faktiskt skulle fungera som den bisarra dogmen förutsäger. Ärkebiskop Friedman behövde bara oupphörligt upprepa samma fraser, med sin vassa och envetna stämma, för att saken skulle anses bekräftad. Vilka dimmor de eventuellt vetenskapligt intresserade ekonomerna simmade in i är okänt för utomstående.

Antagligen var det politiska dimmor, en miljö där ekonomer gärna döljer sig.

2011-08-29 måndag
DN har på ett märkligt sätt engagerat sig för nedläggningen av Saab. Så när nu också Mats Lundegård ägnar en hel krönika - på tidningens lättsamma avdelning! - åt den griniga frågan varför inte Saab läggs ner, så funderar man på om dom månne har aktier i Volvo allihop. Några rader till DN:

Det är inte utan att man undrar vad Saab har gjort Dagens Nyheter för ont. Nu har nedläggningskampanjen mot det stackars företaget till och med tagit sig in på nöjessidorna (28/8). Hittills har den närapå dagliga propagandan för att Saab bör läggas ner i varje fall hållit sig inom ledaravdelningen, ekonomisidorna och motordelen. Man förstår bara inte vad det skulle vara för allmänintresse som motiverar en sådan massiv agitation?

Så vitt jag begriper finns det inga egentliga skattepengar som står på spel, och inget annat som drabbar oss utanförstående om företaget skulle råka hanka sig kvar i tillvaron (möjligen tvärtom, som jag strax skall antyda). Om Saab inte klarar sig igenom finanskarusellen med livet i behåll så blir det konkurs. Och det är ingenting som varken Dagens Nyheter eller samhällsekonomin direkt har något att vinna på. Så varför denna kampanj? Dör företaget så dör det!

Saabs akuta kris började under en recession som gav hela världens bilindustrier gigantiska problem, och som ledde till stora statliga räddningsoperationer i bl.a. USA och Tyskland. Till skillnad från de mindre kloka politikerna i dessa länder deklarerade tuffa Maud direkt att hon inte tänkte rädda några svenska bilindustrier. ”Staten skall inte äga företag” var hennes principfasta motto. Vid exakt samma tid köpte staten dock ett holländskt energiföretag på dekis, för nästan 100 miljarder kronor, via Vattenfall visserligen, men självklart med statens/ägarens fulla medgivande. Ingen reagerade på den skriande inkonsekvensen.

”Saab har nästan aldrig gått med vinst” har varit det avgörande argument som enligt DN-propagandan inte lämnar några alternativ till nedläggning. Och med ekonomers inlärda inkompetens är det säkert riktigt, eftersom externa effekter, samhällsekonomi och alla andra komplikationer är ointressanta för sann ekonomisk sakkunskap. Så vad är det som skall läggas ner? Det som kallas ”Saab” och som ligger i Trollhättan är i princip bara en sammansättningsfabrik och en utvecklingsavdelning. Till detta kommer komponenter i drivlinan som Saab tillverkar på olika platser. Men som ekonomisk faktor är Saab inte bara ett starkt varumärke utan en hel sektor av andra lönsamma verksamheter.

Vi behöver inte ens börja vid stålverk, väverier, plastfabriker osv. för att få en bild av vad hela Saab innebär. Stora delar av det som är en Saab-bil tillverkas av utomstående, lönsamma företag i Sverige och andra länder. Därtill har försäljningen av bilarna sysselsatt ett globalt nätverk av företag. Vore alla dessa verksamheter delar i en och samma koncern, skulle det mycket väl kunna visa sig att man kunde ta en förlust i sammansättningsfabriken och ändå visa lönsamhet i helheten. Och då har vi inte talat om sekundära effekter i form av också lönsam serviceverksamhet som skapas runt alla dessa aktiviteter, och inte heller om positiva följder för den offentliga sektorn.

Den som undrar varför det superkapitalistiska General Motors tillät Saab att gå med förlust i alla år kanske får en tankeställare om vad som menas med lönsamhet. En sak som blev offentlig var GM:s stora uppskattning av ingenjörskompetensen inom Saab och produktiviteten i fabriken. För den som ser till helheter kan enbart sådana faktorer motivera en skenbar förlustverksamhet. Och det fanns givetvis fler.

”Saab säljer för få bilar” är det senaste argumentet, det som definitivt skall fälla domen. Och det är ju riktigt, eftersom Saab aldrig fick den hjälp som många andra bilföretag fick under krisen, och inte kunde komma igång på allvar igen. Allt har ju sedan dess handlat om en finansiell cirkus, där det i varje fall utåt har verkat som om regeringen (och EU-organ) inte har gjort några större positiva ansträngningar. Hela utvecklingen efter bilkrisen kunde inte vara bättre organiserad än den nu har blivit för att målinriktat leda till en nedläggning av Saab.

Så DN:s självuppfyllande propaganda har egentligen varit överflödig. Ingen instans med tillräcklig tyngd för att kunna ha en avgörande effekt har lyft ett finger för att rädda det välkända svenska varumärket, ett ingenjörstekniskt kompetenscentrum, en fabrik som är avgörande för en hel bygd, och alla andra värden som Saab innehåller. Den tragiska missbedömningen har ett namn. Den kallas suboptimering, ett av de begrepp ekonomer får lära sig i skolan, men snabbt glömmer.

2011-08-24 onsdag
Lite till mans har vi väl undrat vad Hayeks och Friedmans eftersägare skulle ha att säga om den stora finanskraschen, som med skrämmande eftertryck fastställde att "marknaden" inte alls fungerar bäst om den lämnas helt ifred. Vi har visserligen fått den besvikelsen illustrerad otaliga gånger under historiens lopp, men den här gången med särskilt dramatiska effekter för människor över hela världen (möjligen Kina undantaget), i sista hand med fattigdom och död i massiv omfattning som följd. Men nyliberalerna har legat lågt och inväntat den obligatoriska minnesförlusten.

Sedan nyliberalismen erövrade hegemonin, och de moderna ekonomierna på allvar började avregleras för 30 år sedan, har finansiella spekulationer blivit den helt dominerande delen av ekonomierna, och överskuggar nu till omfattningen av transaktioner de reella, producerande verksamheterna. Naturligtvis har finansmarknaderna inte alls en konstruktiv betydelse som står i proportion till omfattningen av pengahanteringen. Det hela handlar till övervägande delen om en sorts spel där det går att tjäna pengar på pengar. Under de oreglerade villkor som finansbranschen tillåts agera är återkommande kriser därför alldeles ofrånkomliga. Högt risktagande ger höga vinster, och när det hela kollapsar träder skattebetalarna in och räddar skojarna från förlusterna. Så länge den vilda västern-principen gäller kommer krascher att återkomma regelbundet.

En av de svenska prästerna i den marknadsekonomiska kyrkan, Johan Norberg, ger sig nu tillkänna på DN Debatt (23/8) om dagens ekonomiska kris i Europa. Någon självrannsakan är det inte tal om, även om han medger att krisländernas problem började när de tvingades lösa ut de misskötta bankernas förluster. Men när huvudproblemet nu ser ut att ligga på regeringarnas bord är Norberg på hemmaplan. Han inte bara hittar mängder av fel som regeringarna gör och har gjort, han har också de definitiva lösningarna.

Beklagligtvis har Norberg inte offentliggjort sin syn på finansmarknadens problem på ett lika självmedvetet sätt. Och det är givetvis inte möjligt eftersom han har vigt sitt liv åt den nyliberala frälsningslära som säger att en helt fri marknad ger oss den bästa av världar. Samma lära som i och med finanskraschen än en gång har torpederats i grunden. Ett minimum av intellektuell hederlighet skulle kräva en nyliberal självrannsakan. Men någon självrannsakan lär vi inte få se, och slutsatsen av det kan var och en dra själv.

Några ironiska slutord i en bok av John Kenneth Galbraith från 1975 kan passa in:

De som längtar efter kapitalismens undergång skall be om en regering ledd av män som tror att alla positiva åtgärder är skadliga för vad de helt djupsinnigt kallar den fria företagsamhetens grundläggande villkor.

2011-08-23 tisdag
För ett tag sedan (16/8) hade Erik Helmerson en semesterbetonad kolumn i DN om en symbolfråga, i dubbel bemärkelse. Han hade fått se en välmående stockholmare bära den traditionella T-shirten med Che Guevaras ikonklassade bild, och menade att ett sådant plagg kunde väcka anstöt, alternativt löje. Sin tes stödde han med citat där Che Guevara skulle ha sagt att juridiska bevis för avrättning "är en arkaisk, borgerlig detalj" och att en revolutionär måste bli "en kylig dödsmaskin".

Helmerson avslutar: "Varför är vänstertyranniets symboler en modeaccessoar medan högertyranniets möts av exakt den avsky de förtjänar? Man har svårt att se Chiles exdiktator Augusto Pinochet på en tröja, oavsett vilken skön hipster han var med sina solglasögon." En mail till EH:

Under den nazistiska ockupationen avrättade danska motståndsmän förrädare i sina egna led utan rättegång. Vi har i varje fall viss förståelse för sådan ”vänsterterrorism” därför att den i likhet med Che Guevaras gerillakrig handlade om en befrielsekamp.

Det finns underlag för att fördjupa den förståelsen ytterligare. När en ”kylig dödsmaskin” som John Kennedy beordrade sin administration att sända ”terrors of the earth” över Kuba för att utplåna Castros regim, så var det på grund av Kubas ”successful defiance” av USA, bland annat genom att framgångsrikt försvara sig mot angreppskriget i Grisbukten. Vid den här tiden fanns inte Sovjet med i bilden som förevändning, utan terrorn motiverades av att Kuba riskerade att bli en förebild för andra länder, som kunde inspireras av “the Castro idea of taking matters into one’s own hands”, med USA-administrationens ord.

Kennedy stod samtidigt i begrepp att kväsa en annan befrielserörelse genom att inleda det som skulle bli världshistoriens utan jämförelse mest massiva bombkrig. Avlövningsmedel spreds över Sydvietnam, och befolkningen började fösas in i koncentrationsläger. Detta var redan 1962, och USA skulle sprida död över miljoner oskyldiga under många kommande år.

Bland världens folk skapade Vietnamkriget en utbredd solidaritet med offren för USA:s orättfärdiga och omoraliska krig, i en global massrörelse som har få motsvarigheter. Då blev Che Guevaras bild en symbol för befrielse. Så enkelt är det, och det vet du givetvis.

Historien kan knappast ändras genom att man låtsas glömma den. Den som försöker utsätter sig bara för risken att bli förlöjligad (jfr Per Ahlmark).

2011-08-22 måndag
Åter till tangentbordet, och mjukstart med en lyxfråga och struntsak som jag bevakat tidigare, alltså tennisen i Lysekil. Av dogmatiskt ideologiska skäl vill kommunledningen sälja hallen, och sannolikt eliminera åretrunt-tennisen i stan. Det officiella svepskälet är att hallen måste säljas av ekonomiska skäl. Följaktligen har kommunledningen totalt ignorerat en strid ström av insändare i lokalbladet med mängder av argument, bl.a. ekonomiska, för bevarandet av tennisen. I ett försök att uppamma politikerna till ett svar skrev jag en insändare i Lysekilsposten (15/8) i form av ett öppet brev till det styrande kommunalrådet Roland Karlsson, folkparitet:

Det har säkert inte undgått dig att frågan om tennisens framtid i Lysekil har engagerat ett stort antal lysekilsbor. Inte minst har LP:s insändarsida fyllts av många goda argument för kravet att tennishallen måste bevaras. Vad vi saknar är ditt svar på alla dessa konstruktiva förslag och idéer.

Argumenten för att hallen bör säljas, dvs. de vi fått ta del av, är svaga eller ogiltiga. Dels menar du att kommunen har dålig ekonomi och behöver pengar för att renovera andra hallar, och dels att andra idrotter redan får så stora subventioner. Den närmast självklara invändningen är att kommunen inte behöver ”pengar”, utan ett bra ekonomiskt resultat, alltså intäkter som överstiger kostnaderna. En bibehållen tennisverksamhet kommer att bidra till att förbättra kommunens resultat, och sett över hela ekonomin blir det alltså inte fråga om någon subvention alls om hallen behålls och hyrs ut till tennisverksamhet.

Som så många andra har jag deltagit i den här diskussionen, och har redovisat analyser och kalkyler som stöd för mina argument. Jag skall inte upprepa detaljerna här utan kommer att skicka mina underlag till dig via mail, så att du kan överväga mina grunder i lugn och ro. Betraktar vi demokratin enligt dess ordagranna definition så kräver ett medborgerligt engagemang av den omfattning vi sett i den här frågan att du som högste politiskt ansvarige ger dig tillkänna.

Den ende som nu istället hävdar kommunledningens linje i debatten är din allianskollega Stensson, som på Facebook (med blommor i öronen) producerar sig intensivt. Tyvärr gör han inte ens försök att bemöta sakliga argument på ett seriöst sätt. Hans hobby tycks i stället vara att med oförskämdheter provocera sina meddebattörer, för att sedan moralisera över de reaktioner han får. Det faktum att han har makt (och är beredd att använda den för att döda tennisen i Lysekil) är inget han lever upp till. Din röst behövs om inte annat för förebygga politiska skador av den här cirkusen.

Anbudsprocessen är avslutad, och tillfället att ompröva hela frågan om hallen kunde inte vara bättre än den är nu. Med hösten snart här går många av den gamla tennisklubbens 250 medlemmar och hoppas att få komma igång med inomhussäsongen. En av regionens finaste tennishallar står på plats, färdig att tas i bruk. Det kan inte vara möjligt att du och kommunledningen missar en sådan möjlighet vinna medborgarnas hjärtan, och samtidigt medverka till att främja kommunens ekonomi.

Jag ser med förväntan fram emot ditt svar!

Det utlovade underlaget skickade jag via mail (15/8), med en inledande kommentar:

I ett öppet brev till dig, tryckt som en insändare i LP idag, utlovar jag underlag för mina argument. Därför bilägger jag här några texter som varit införda i LP, med den senaste överst.

Mina slutsatser strider radikalt mot de skäl som kommunledningen har framfört för försäljning av tennishallen. Kommunen har kompetenta ekonomer till sitt förfogande, och det vore viktigt och intressant att få en saklig motivering av kommunens argument. Visserligen har man många gånger skäl att ifrågasätta moralen inom politikens värld, men det kan knappast vara ett självändamål att genomföra beslut på totalt osakliga grunder, allra minst om det bara är ideologiska dogmer som står på spel?!

Till alla andra argument har jag ännu ett att lägga: En oss närstående familj planerar att eventuellt flytta från kommunen. Ingen av föräldrarna har längre någon arbetsanknytning här, och hela familjen har tennis som primär motionsaktivitet. Av den årliga skatt familjen betalar till kommunen räcker en tredjedel till att täcka kommunens hela kostnad för tennisen, i det fall hallen hyrs ut enligt SIK:s offentligt framförda förslag. Resterande skatteförlust kommer att belasta kommunen för varje kommande år, medan besparingarna blir minimala. När någon utan arbetsanknytning flyttar ut så kan man heller inte räkna med att någon automatiskt flyttar in, eftersom det inte finns någon befattning i arbetslivet som skall fyllas. Om eller när den här familjen flyttar från Lysekil kommer existensen av en tennishall att väga tungt i beslutet.

Den livliga diskussionen i den här frågan visar att medborgarna, dina väljare, vill ha sakliga argument. Att möta det kravet i en öppen redovisning bör vara bästa sättet att motverka en stor politisk risk.

En vecka har gått, och ännu inget svar från Roland Karlsson. Och jag förväntar mig heller inget. Gissningsvis anser Karlsson att han "följer de demokratiska spelreglerna" och han har ju rätt. Demokrati i vårt samhälle innebär inte att lyssna till medborgarnas synpunkter, ännu mindre att besvara dem.

2011-08-06 lördag
Semester betyder att den skyddade miljö som skrivandet kräver förändras på olika sätt, något den skrivande säkert mår bra av. Familjen hemma på dagarna, släktingar och vänner på besök lite då och då, lite resor till vänner och släktingar, en del arbete på hus och i trädgård, och sådana ting.

Mina noteringar har redan blivit lite oregelbundna den här sommaren, inte minst beroende på att vi haft ett härligt semesterväder här i Lysekil, med mer badande än på åratal. Men nu tar jag lite organiserad ledighet och lägger dagsnoteringarna åt sidan i två veckor. Tillbaka den 22 augusti alltså (om det inte inträffar något som jag får svårt att avstå fram att kommentera).

2011-08-02 tisdag
Förövaren av ett av de mest avskyvärda massmorden som begåtts av en enskild individ i fredstid visade sig alltså vara en blond norrman som betecknade sig som kristen, socialisthatande högerman. Hans meningsfränder bland de mer eller mindre fullfjädrade rasisterna fick pr-problem, eftersom de brukat koppla ihop muslimska terroristers nidingsdåd med islam som religion. Nu fanns risken att motsvarande feltänkande skulle kunna drabba kristendomen och vanliga högerpartier, men en del officiösa ideologer ryckte ut för att motverka sådana eventuella "misstag".

I dagens DN, kulturdelen, gör Lena Sundström en klar och skarp dissektion av argumenten under rubriken "Så skapas en fiende". Hon påvisar att de nordiska missnöjespartiernas egen logik och retorik kopplar den norske nidingens dåd inte bara till kristendomen som sådan utan till kyrkan och alla individer med någon anknytning till kristendomen eller högerextremism. SD:s principiella försvar är att vi nu inte får använda partiets egen gamla logik (i fråga om muslimer) utan måste använda den rakt motsatta. Inte särskilt imponerande, men missnöjespolitik har kanske inte så stort behov av logik.

Om möjligt mer substans får Sundströms blottläggande av motsvarande retorik i den seriösa pressen. DN var på ledarsidan mycket snabb med att fördöma alla försök att använda "andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger". I motsats till ledarskribentens åsikt att det är för tidigt att "sätta saker i sitt sammanhang" menar hon: "Jag skulle säga att det snarare är för sent. Samtidigt som det aldrig får bli för sent."

Man behöver bara gör tankeexperimentet att en våldsanarkistisk fanatiker hade utfört ett liknande attentat mot ett sommarläger för moderata ungdomar. Då blir det något fullkomligt självklart över Lena Sundströms ord, för somliga besvärande ord som vi enligt det konstruerade samförståndet helst skall smyga undan:

    "När en terrorist försöker utradera nästa generations ledare i Arbeiderpartiet genom en massaker på ett ungdomsläger, är det ett politiskt attentat riktat mot en mycket specifik grupp människor och de politiska idéer som de här ungdomarna trodde på och ville föra vidare.
    Att ifrågasätta det politiska i gärningsmannens motiv är att frånta dessa ungdomar deras politiska ideal, som de genom sitt engagemang stod upp för. Att försöka avpolitisera detta politiska terrorattentat är en fråga som väcker ett varför? Och för vem?"

    "Det handlar inte om några billiga politiska poänger. Det handlar om de allra dyrbaraste. Det handlar om att fortsätta att stå upp för den människosyn som Arbeiderpartiet och AUF blev angripna för. Det handlar om att medvetandegöra det omedvetna."

2011-07-31 söndag
Många söker förklaringar till det oerhörda dådet, minst lika många har förklaringar att ge. Mestadels letar man i en dimension, eller ett fåtal, efter svaret på frågan. Och man letar helst under den gatlykta där favoritsvaret finns. Men vad händer om ekvationen reduceras till en enklare form?

Människan är som art och av naturen bl.a. våldsam och främlingsfientlig. Båda egenskaperna är fullt begripliga ur evolutionens synvinkel. Lika naturligt är det att vi fått förmågor (via en avancerad hjärna framför allt) som gör att vi kan moderera våra impulser, eftersom okontrollerat våld inte främjar överlevnad i alla situationer. Vår naturliga våldsbenägenhet är alltså inte en tillräcklig förutsättning för att våld faktiskt utövas.

I friskt och normalt tillstånd är vi vanligen lugna och behärskade, och fantiserar inte om inbillade hot från invandrare eller från någon av alla de andra skrämselobjekten som råkar vara på modet. Om vi bortser från mental sjukdom så är det alltså något i den omgivande miljön som får vissa individer att lossa spärrarna och hemfalla åt det "naturliga" våldet. Trogna den lika motbevisade som outrotliga behaviorismen börjar vi då se oss omkring efter ytliga faktorer i miljön, och där finns många omhuldade objekt att kasta skulden på. En gång i tiden var det seriemagasin, sedan blev det våldsamma filmer, teve och nu de kära dataspelen. Till det har vi gängbildningar och andra gruppfenomen där våldet spelar en huvudroll. Den traditionella synen är att själva existensen av den sortens miljöfaktorer gör att vissa individer "hamnar" fel och utvecklar våldsamhet och invandrarhat.

Föreställningen att våldsföreteelser i miljön har en styrande inverkan på det faktiskt utövade våldet motsägs kapitalt av enkla empiriska observationer. Paradexemplet är Japan som har en extremt låg nivå på faktisk våldsutövning, men samtidigt bland de råaste våldsfilmer man kan se. Uppenbarligen krävs det något avgörande för att våldet skall bli verklighet, någonting utlösande, en kritisk faktor. Detsamma måste gälla främlingsrädsla som inte på något sätt förklaras av t.ex. andelen främlingar i ett samhälle. Där behöver vi inte gå längre än till Norden och konstatera att främlingsfientligheten snarast är omvänt proportionell mot andelen invandrare i de olika länderna. Ännu mera så i Latinamerika och på många andra ställen på jorden.

Miljöförklaringar av den här typen är vanliga, och får effekten att dölja och avskärma mera substantiella orsaker. Någonting som är mera aktivt och uppfordrande krävs för att få en synbarligen normalbegåvad person att först tro på befängda och paranoida föreställningar om socialdemokrater som hjälper muslimer att ta över makten i sitt land, och sedan genomföra ett gigantiskt nidingsdåd, förberett i åratal, väl medveten om att han har resten av livet i fängelse att se fram emot.

I fallet med den norske nidingen tycks det så här långt kunna handla om en social missanpassning, något som våra alltmer atomiserade och egoistiska samhällen saknar resurser och politisk vilja att hantera. Det som förenar honom med Oklahoma- och una-bombarna, och många andra terrorister i eget land, är den förvrängda uppfattningen om orsakerna till de upplevda missförhållanden. Det hela blir därför så ofattbart meningslöst.

2011-07-29 fredag
Sveriges statsminister har hamnat i skottgluggen för sitt märkliga agerande, eller snarare sin brist på agerande, efter det nationella traumat i Norge. En kraftig mediareaktion fördömer hans känslokalla ointresse för den exempellösa terrorhandlingen och dess många offer i vårt närmaste grannland. Jag kommer på mig med att inte känna någon överväldigande förvåning över hans brist på empati. Den faller motståndslöst in i en bild jag fick av Fredrik Reinfeldt redan en kort tid efter valsegern 2006.

En enda mening han då yttrade satte sig som ett stort tuggummi på hans bild, och jag kan aldrig se honom efter det utan att den blaffan stör intrycket. Meningen sitter kristallklar i minnet, men omständigheterna runt omkring är lite vagare. Det handlade om en konferens i något politiskt ämne och Reinfeldt satt på podiet. Det hela sändes i teve, antagligen TV24, och jag hade zappat in av en tillfällighet. I auditoriet på ett par hundra personer fanns bl.a. framlidne Kenth Pettersson, då generaldirektör i Arbetsmiljöverket, och han begärde ordet för ett inlägg. Han började med att presentera sig som socialdemokrat. När han avslutat sitt inlägg kom blaffan...

Reinfeldt säger med en översittarton kryddad med ett försmädligt förakt: "Det är djärvt av dig att avslöja att du är socialdemokrat".

Översitteriet låg till att börja med i att Reinfeldt låtsades inte känna till Kenth Petterson, som i det närmaste varit en massmediaprofil som förbundsordförande i Handels och som socialdemokratisk EU-motståndare. Det andra var det insinuanta hotet att en generaldirektör som är socialdemokrat minsann får passa sig när han talar med högste chefen, om han vill ha sitt jobb kvar.

Maken till billigt och omoget ledarskap har jag knappt stött på i levande livet, och definitivt aldrig från en statsminister i teve. Sedan dess kan jag inte ta Reinfeldt på allvar. Hans nollställda ansikte blir för mig en mask (med en blaffa) bakom vilken det förefaller obehagligt tomt. Framför allt tomt på empati.

2011-07-27 onsdag
DN:s ledarsida framhöll för en tid sedan vikten av att undersöka kommunismens brott. Det framgick, inte minst av en efterföljande diskussion, att det inte gällde Lenins, Stalins eller någon annan diktators brott, utan de brott som var identiska med själva den kommunistiska läran. Detta att själva kommunismen är brottslig har varit den borgerliga propagandans underliggande axiom. Så när Lars Ohly länge och väl fortsatte att kalla sig kommunist användes det följaktligen som en förevändning för att misstänkliggöra vänsterpartiets hela politik.

Nu däremot, när högerkrafternas sjuka sidor har exponerats i ett nidingsdåd, tycks det vara synnerligen viktigt att inte knyta massmördarens politiska bakgrund och idéer till hans brott. Ty också borgerligt sinnade och anständiga människor är starkt emot politiska massmord! Därmed måste den diskussionen vara avslutad!

Men den är inte det, utan har enligt DN "vridits åt ett obehagligt håll". Inte bara bloggare utan "även en del skribenter i stora medier går över gränsen". De tar sig nämligen friheten att påminna om borgerliga partiers flirtande med främlingsfientliga och islamofobiska krafter. Den påminnelsen är enligt DN visserligen legitim, men att därför "koppla" borgerliga politiker till ett politiskt massmord "är direkt oanständigt". Men kopplingen går djupare än till bara främlingsfientlighet; den handlar om mera grundläggande orsaker.

Analysen av det norska monstrets politiska bakgrund och motiv till massmordet är därför inte bara legitim utan nödvändig för att skapa en insikt som kan leda framåt. Och i den analysen är sambandet mellan missnöje och högerextremism fundamental. Vi står ju inte inför något alldeles okänt och nytt. Det skolbildande scenariot utspelades under Tysklands ekonomiska sammanbrott, strax före nazismens maktövertagande.

Weimarrepubliken hade vittrat sönder, politiskt och ekonomiskt. Det nya var att inte bara arbetare och andra i samhällets lägsta skikt drabbades, utan också medelklassen, som bl.a. fick se sina livsbesparingar dunsta bort. Utvecklingen tycktes oundvikligen gå mot totalt kaos; politikerna verkade maktlösa och föreföll enbart förvärra situationen. Ingen kunde ge folket en vettig förklaring av vad det var som hände, och ännu mindre någon konstruktiv väg för att vända utvecklingen. I detta vakuum dök det upp en man som åtminstone hade ett svar.

Svaret var att allt kaos orsakades av judar och bolsjeviker, och dessutom av bristen på en stark politisk ledning med den rätta känslan för fosterlandet. Trots att svaret föreföll barockt för alla vettiga människor fanns inga andra svar, eller andra starka ledare, och en majoritet lämnade över sig i nazimens våld. Inom ett par år blev Hitler en av de mest dyrkade ledare Tyskland har haft.

Analogin kan inte dras för långt, men vår tids berättigade missnöje, som det demokratiska och kapitalistiska samhället inte kan möta upp med konstruktiva lösningar, är ett tillstånd som öppnar vägen för högerextremism. Idag är situationen för många unga människor i västvärlden osäker och kaotisk. Det ekonomiska systemet kan inte tillhandahålla sysselsättning till ens en anständig del av ungdomarna. Många måste bo hemma och försörjas av föräldrarna långt upp i åren. Och många hamnar i ekonomisk nöd. Arbetsgemenskap är överhuvudtaget ett privilegium som mer och mer reserveras för enbart de riktigt starka och friska, oavsett ålder.

Samtidigt har högerpolitiken som dominerat i väst under de senaste 30 åren inte bara gjort de rika kopiöst mycket rikare, utan också försämrat de sociala skyddsnäten för alla behövande. Att som Anders B B hamna i socialt utanförskap blir allt vanligare, och många i den unga generationen riskerar att både få ett sämre välstånd än sina föräldrar, och en kortare livslängd. Ingen förklarar varför det måste vara på det viset. Allra minst bryr sig våra borgerliga partier om att förklara saken, de är ju med och skapar förutsättningarna för hela händelseförloppet. Att de flörtar med främlingsfientlighet är en sak, men mera förödande ändå är att de monterar ner den gemensamma styrningen av ekonomin och den samhälleliga omtanke som är förutsättningar för att verklig demokrati skall fungera.

Judar och bolsjeviker för 30-talets tyskar har blivit invandrare och muslimer för vår tids missnöjda. I USA, där de missnöjda av förståeliga skäl är legio, har hatobjektet blivit staten som sådan. Överallt attackerar de missnöjda skarorna sådana fenomen som inte har det ringaste med deras verkliga problem att göra, i stället för att (som socialismen) söka orsakerna där de står att finna: hos det ekonomiska systemet.

Anders Behring Brieviks väg till nidingsdådet är alltså med största sannolikhet inget mysterium. Högerextremismen vet var den skall söka sina själar, och att dess brott kan bli gränslösa i sin abnormitet vet vi från våra europeiska erfarenheter för bara några decennier sedan.

2011-07-26 tisdag
Ett tidigt minne av nazismen var SS-uniformens mössmärke: dödskallen! Fantomen hade visserligen en sådan ring, men här handlade det om vuxna människor i verkliga livet! Min oskyldiga barnmoral reagerade med vämjelse. Hur var sådana vuxna människor beskaffade som kunde gå med en dödskalle lysande från mössan?

Senare i livet blev jag medveten om det romantiska dyrkandet av döden, den filosofiska sumpmark ur vilken nazismen hade växt upp. Man skulle trott att Hitler för evigt hade komprometterat romantiken i allmänhet och dödsdyrkan i synnerhet, men så blev det inte. Istället har den perenna romantiken vanligen blundat för allt den har gemensamt med nazismen.

Den politiska högern har alltid haft närmare till romantiken än sina motpoler. Socialismen bygger sitt fundament på upplysningen, som bland mycket annat innebär ett rationellt värnande av livet. Ur denna dikotomi kan mycket av politikens historia göras begriplig. Liksom den också gör extremhögerns retorik begriplig.

Så om man ville skapa någon beredskap mot massakrer som den i Norge borde alltså säkerhetstjänsterna veta åt vilket håll uppmärksamheten skulle riktas. Men det har vanligen visat sig bli tvärtom. I vår del av världen har vänsterrörelser bevakats intensivt, medan högerextremismen hanterats med till synes varsam hand. Ibland har högerextrema t.o.m. visat sig husera inom själva de rättsvårdande myndigheterna.

Massmördaren Anders B B behöver inte vara mentalsjuk eller extremt störd, inte mer än de tusentals SS-män som utförde samma groteska handlingar, och mycket värre. Han behöver bara vara offer för samma sjuka ideologi, det räcker. En ideologi som "demokratins försvarare" inte har bekämpat långt när lika intensivt som de har bekämpat socialismen.

Fredrik Reinfeldt förefaller illa berörd, men oengagerad. Är det för att hans parti är närmaste granne med den sjuka ideologin (om än i huvudsak på rätt sida gränsen)?

2011-07-25 måndag
Någon sade det uppenbara: om attentatsmannen hade hetat Ahmed och tillhört al-Qaida, och inte Anders från Knights Templar, så hade reaktionerna blivit helt annorlunda än de vi nu ser. I stället för den ohämmade indignationen över de skamlösa terroristorganisationerna som då hade översvämmat våra medier, talar (t.ex.) DN idag på sin ledarsida om "tolerans, argument, välvilja och förståelse". Att attentatsmannen kallar sig konservativ och kristen "innebär inte att konservatismen och kristendomen är suspekta åskådningar som medför associationsskuld till de människor som bekänner sig till dem" (vilket direkt anknyter till min diskussionen med Erik Helmerson tidigare i månaden).

Alltså: moderation, eftertanke och försvar av demokratins värden. Gott så, men en dag behöver högerextremismens världsbild skärskådas. Och då framför allt mekanismerna och tankekonstruktionerna som leder fram till det våld som så ofta blivit följden. Men mentala störningar leder inte med automatik till att människor blir massmördare. Det krävs också en bakgrund, en historik, alltså en miljö där alla faktorer samverkar till det ofattbara brottet.

Den norske massmördaren har på över 1000 sidor levererat en anamnes som det bara är för experterna att läsa och analysera. För en lekman är ledtrådarna tämligen klara. Anders i Knights Templar har som alla andra i Norge matats med en öppen och inte sällan hatisk kritik av invandrare och socialdemokrater. Men utöver detta har det antagligen krävts händelser i förövarens liv som drivit hans eget hat till så absurda nivåer att de slagit ut allt förstånd.

En verkligt civilisatorisk process skulle försöka klarlägga alla element i den kultur som orsakar våldet. Man skulle säkert se att konkreta faktorer som utbredd arbetslöshet och accelererande klasskillnader spelar stor roll för den allmänna stämningen i ett samhälle. Ur den stämningen får populister ett lätt jobb med att sälja in den sortens skenlösningar som bl.a. invandrarfientlighet och hat mot muslimer utgör. Missnöjespartier legitimerar sedan de åsikter som tidigare ansetts omoraliska, och från den högre nivån tar nya aktörer ytterligare, och alltmer extrema steg.

Under 1960-talets radikala politiska klimat var det några vänsterrörelser i främst Tyskland och Italien som tillgrep dödande våld. I USA och i det nu nyliberala Europa är det återigen högern som primärt står för den sortens våld. Miljön och kulturen har med andra ord betydelse.

Några nyckelpersoner som särskilt borde vara medvetna om sin roll för att påverka kulturen är massmedias folk. Sedan nyliberalismen bredde ut sig i Europa och Norden har den rollen knappast verkat för en förbättrad civilisering i betydelsen ökad "tolerans, [...] välvilja och förståelse".

2011-07-24 söndag
Avfärden för en weekendresa i bil igår morse blev lite stressad (färja att passa) och tidningen blev kvar i brevlådan. Som vanligt tillät alla ljudkällor i bilen inget lyssnande på bilradion. Väl framme hos värdfamiljen för en trivsam eftermiddag mötte den uppslagna tidningen på bordet, med den verklighetsfrämmande nyheten. Stämningen blev dämpad, men eftertanken desto större.

Vi har i familjen av olika omständigheter en del kontakter med Norge, och inbillar oss ha en ungefärlig bild av landet. Den bilden har fragment av ett Sverige som försvann ungefär samtidigt med Olof Palme. När en "modernare" socialdemokratisk minister långt efter Palme talade om Norge som "den sista sovjetstaten", så var han fler aspekter på spåren än vad han säkert själv avsåg. Norge är ett land där en påtaglig solidaritet existerar i den faktiska verkligheten.

Norge är ett land där storföretaget förklarar för sina leverantörer att personalens säkerhet går före lönsamheten, och ställer krav därefter; där chefer på oljeplattformar som stressar sina medarbetare kan skickas iland, med motiveringen att de äventyrar säkerheten; där ingenjörernas sakkunniga information får styra en anläggnings utformning och kostnad, inte okunniga och kortsiktiga ekonomers; där målet att hela landet skall leva är konkret realiserad, inte bara en politisk fras; där insikten om sysselsättningens betydelse för alla människor, och därmed för hela samhället, också omfattas av privata företag och leder till åtgärder; där det kort sagt gäller principer som i det nyliberala Sverige skulle betraktats som rent ut befängda. Men där det hälften så stora Norge ändå har större BNP än Sverige.

Jo, men Norge har ju oljan, heter det då. Förvisso, men om Sverige hade haft oljan, skulle vi ha fördelat välståndet lika väl som grannlandet? Säkert inte, om vi skall dra slutsatser av den nyliberala hegemoni som råder nu i vårt land. Vi skulle ha utvecklats ännu mer i riktning mot USA, med alltmer groteska snedfördelningar av rikedomen som en av följderna.

Och det är här chocken sätter in. Hur kan en aldrig så mentalt förvrängd person genomföra en så horribel handling som den vi nu lever i och med? I Norge, av alla länder! Över 90 döda, ett av de värsta attentaten i sitt slag i den moderna historien... Det väcker många tankar.

2011-07-22 fredag
Hur politiska reflexer fungerar när de är som mest verklighetsfrånvända är rutdebatten är lärorikt exempel på. Erik Helmerson hämtar i dagens DN t.o.m. understöd från Aftonbladet, och en märklig artikel där av Andreas Bergh. En mail till EH:

Att argumenten mot rutavdraget effektivt skulle ”plockas sönder av Anders (sic!) Bergh” i Aftonbladet är en generös tolkning av en något skruvad artikel. Bergh kräver att den som kritiserar rutavdraget också måste kritisera rotavdraget, och för den delen alla andra undantag i skattesystemet, som ”består nästan undantagslöst av undantag” (fast de enda exempel han i hastigheten kommer på är bokmomsen och ett gammalt undantag från förmögenhetsskatten, som inte längre gäller).

Visst har skattesystemet, och för den delen hela samhällsekonomin, mängder av mekanismer som systematiskt överför pengar från de stora grupperna i de lägre inkomstskikten till en mindre grupp mera välmående, och allra mest till en minimal grupp verkligt förmögna. Där finns det hur mycket som helst att skriva om, men det är normalt att ta en sak i taget. Att därför kritisera rut utan att samtidigt ta med hela denna katalog av orättvisor är inte detsamma som att vara ”varken saklig eller rationell”.

Bergh är i sin artikel mer demagog än forskare. Med uppenbarligen avsiktlig otydlighet diskuterar han som om alla kritiker av rutavdraget samtidigt vore försvarare av rotavdraget. Och av det drar han slutsatsen att kritiken av rut är illegitim. Om något är detta att vara osaklig och irrationell.

Eftersom vår familj sedan många år anlitat städhjälp så ansåg jag mig tillräckligt insatt för att skriva en insändare till DN om hur människor med sämre ekonomi än den vi har skickar oss ett bidrag på femtonhundra kronor varje månad, som vi kan bättra på vår guldkant i tillvaron med. Det är en slagkraftig och strikt saklig insändare, men jag har ingen större förväntan om att den skall tryckas. Censur av politiskt inkorrekt text fungerar mestadels riktigt bra i vår demokrati – i all tysthet.

(På samma bloggsida finns för övrigt en kritisk granskning av Ahlmark och Rummel, som jag fick inspiration till via dina siffror över kommunismens offer i en tidigare mailväxling. Härifrån och uppåt.)

2011-07-20 onsdag
Boken Det öppna såret är skriven av en politiskt sett fullkomligt monoman författare, på gränsen till någon form av diagnos. Med sin totala enögdhet förstör han en berättelse som annars vore extremt angelägen att ständigt vara medveten om och att lära av. Alla världens grymma och brottsliga diktaturer påminner oss om vikten av en oavbrutet pågående kamp för sant demokratiska värden.

Men Per Ahlmarks huvudsakliga ärende är ett helt annat, nämligen att demonisera politiska rörelser som innehåller något element av jämlikhetsideal, om än aldrig så litet. Därför är hans upptäckarglädje stor när han hittar en påtagligt kommunistfientlig forskare som har sammanställt just det siffermaterial som behövs för missionen. Denne Rummel har skapat ett begrepp – democide – som han definierar på ett sådant sätt att hans forskning garanterat utfaller med ”rätt” resultat.

Alla stater som betecknat sig som kommunistiska har genomgående varit diktaturer. Efter hand som det i ursprunglig mening kommunistiska i staternas politik har tonat bort har diktaturen varit det som återstått. Diktatorn har visserligen all makt, men också det problemet att han blir högste ansvarige för allt som sker, även allt destruktivt.

Genom att grunden för democide-begreppet är sådana dödliga åtgärder som stater begår så är diktaturers ansvar lättare att peka ut än de ansvarsmässigt mera luddiga demokratiernas. Och genom att definitionen omfattar inte bara direkt dödande genom mord, utan också vållande till dödsfall (Rummels definition upptar ett 20-tal punkter) blir siffrorna dessutom enorma. Bortsett från att osäkerheten är stor, beroende på svårigheten att få fram tillförlitliga data, så måste man som utgångspunkt konstatera att omfattningen av mord och vållande till död är skrämmande i sin omfattning. Så även om Rummel medger att offren för democide i Sovjetunionen kan ha varit allt mellan 28 miljoner och 127 miljoner, så är också den lägsta siffran förfärande. Om Rummels definition av democide hade inkluderat sådant dödande som är specifikt för kapitalismen hade antalet mördade blivit hart när oändligt.

Själva metoderna för att åstadkomma människors död är förvisso inte likgiltiga i de flesta rättsystem. Tillvägagångssätt som varit särskilt grymma ger vanligen ett högre straffvärde för brottet. Däremot är mord och vållande till annans död principiellt skilda begrepp i civiliserade rättsystem. Den fråga man måste ställa sig är vad historien skulle visat om definitionen för democide också hade omfattat sådant vållande till annans död som inte begåtts av stater, eller snarare: där staters ansvar enligt vårt västerländska synsätt inte kan efterforskas.

Vi har redan nämnt ett exempel, där antalet offer beräknas vara lika stort som efter Stalins tvångskollektiviseringar i Ukraina (5 miljoner döda): den kapitalistiska omvälvningen i Ryssland efter 1990, som krossade ett helt industriellt system och återförde ekonomin till i princip ett tsaristiskt stadium. Jeltsin hade uppenbarligen ett ansvar för den utvecklingen, men ingen kom på tanken att ställa honom till svars (möjligen hade han själv en mera realistisk syn, eftersom han såg till att skaffa sig straffrättslig immunitet innan han avgick). Rummel har, lika lite som många andra i väst, ens "upptäckt" den katastrofen, trots att den ledde till en dramatiskt fallande medellivslängd i landet.

Kapitalismens och kolonialismens långa historia förser oss med ett outtömligt brottsregister i frågor som denna, och det är egentligen obehövligt att räkna upp ur den oändliga listan. Men ett enda exempel till kan vara belysande för att se mekanismerna. Hela världen har just genomlidit följderna av en finanskrasch orsakad av kriminellt oansvariga aktörer på en marknad som saknar moral och elementära kvalitetskrav. Effekterna av kraschen blev omedelbara och förödande för världens ekonomier, och i de fattigare länderna beräknas miljontals människor ha fått sina liv förkortade.

Hanteringen av ansvaret är igen intressant. Världens skattebetalare fick gå in och rädda banker och finansinstitut som därför kunde återhämta sig på kort tid (medan många människor fortfarande får betala med arbetslöshet och fattigdom). De direkt ansvariga, som ingalunda var anonyma, gick helt straffria ur sin brottsliga girighet, och lyfter nu större ersättningar än någonsin. Att de skulle vara ansvariga för någon democide har givetvis aldrig varit på tal.

Rummel och Ahlmark betecknar vållande till död som "massmord" när risken för dödsfall på grund av en viss åtgärd måste anses uppenbar. De lämnar kravet på uppsåt åt sidan, det krav som normalt behöver uppfyllas för att en handling skall betecknas som mord. Alla döda i Gulags läger är följaktligen mördade. Visserligen var avsikten att fångarna skulle leva och arbeta, men umbärandena och behandlingen var sådan att dödsfall blev oundvikliga, och detta måste anses väl känt av makthavarna som placerade folk i dessa läger. Därav mord.

Ingenting skiljer detta exempel från de kapitalistiska motsvarigheterna. Alla människor med normal fattningsförmåga insåg att miljoner människor skulle dö i Ryssland när försörjningsmöjligheterna krossades i gigantisk skala. Likaså förstod alla att miljoner fattiga i världen skulle dö när spekulanter drev in den globala finansvärlden i en härdsmälta. Går vi tillbaka i tiden för den västerländska historien så är exemplen på uppenbart dödande legio. Vi behöver inte ens gå särskilt långt tillbaka för att uppleva hur dödandet till och med ansågs riktigt och hedervärt. Förenta Staternas bildande genom att uppemot 10 miljoner indianer utrotades har länge och väl behandlats som en hjältesaga. Demokrati eller inte har varit en betydelselös faktor i västvärldens många gånger groteska maktutövning.

Cyniskt uttryckt har diktaturer den fördelen att förtrycket är helt synligt, och att de därigenom stimulerar opposition och bidrar till sin egen undergång. I vår västerländska värld är democide en osynlig men ofrånkomlig följd av vårt system i normaldrift. Antalet människor som fått sina liv förkortade på grund av kapitalismens helt typiska funktionssätt är så stort att det sannolikt inte ens går att beräkna. Men det har gått snyggt och prydligt till i vår närhet, och vi har sluppit se liken på vår egen gata. Det är skillnaden. Och den skillnaden gör det möjligt för demagoger som Per Ahlmark att utan större risk för sin personliga heder fullkomligt blunda för den del av verkligheten han inte vill se. Den del som vi dessutom har den största möjligheten att göra någonting åt.

Kampen för att uppnå verkligt demokratiska, rättfärdiga och solidariska samhällen måste bedrivas på alla fronter, mot diktaturer givetvis, men i lika hög grad mot våra egna brott.

2011-07-18 måndag
(Ett mellanstick, innan Ahlmark avslutas...)

”Fler väljer att utnyttja hushållsnära tjänster” skriver DN (18/7). Det är Skatteverkets siffror för första halvåret 2011 som blivit offentliga och som visar att ”hela” 2,8 procent av befolkningen har fått rutavdrag på skatten. Stockholm, som ju har runt 15 procent av landets invånare, mottar närmare hälften av de pengar staten betalar ut i subventioner.

Vi som tillhör den sålunda exklusiva lilla grupp som anser sig ha både råd och behov av städtjänster och annan personlig service måste i första hand tacka vår regering för denna gåva. Den halvannan tusenlapp vi får i bidrag varje månad från staten (tack vare den ”bidragsfientliga” alliansen) gör att vi kan sätta ytterligare guldkant på en tillvaro som redan innan knappast präglades av någon större nöd.

Det största tacket måste emellertid gå till de 85 procent av hushållen som med sin skatt betalar bidragen till oss. Och som dessutom tillhandahåller städarna som gör själva jobbet. Självklart måste vi också tacka ”förnyarna” inom socialdemokratin som inte förstod var deras parti hade sina väljare, utan i stället jämnade vägen för vårt gyllene bidrag.

Innan alliansen sjösatte sin ”jämställdhetsreform” hade vi i den lilla gruppen givetvis råd att betala städningen på vanligt sätt med moms och kvitto . En antagligen större grupp hade redan anlitat svart städhjälp i decennier (”polska tanter”). Och här kom det mest underbara av argumenten för att ösa skattepengar över redan välmående: svarta jobb skulle bli vita.

Politiska partier som annars inte är kända för att lägga fingrarna emellan när det gäller kriminalitet visade plötsligt en helt oväntad medkänsla. Istället för att låta rättväsendet utreda och åtala de utbredda skattebrotten erbjuder man bidrag till de kriminella för att locka dem att bli lagliga. Maken till progressiv syn på brottslighet kunde man inte få se ens under det flummiga 70-talet.

Förutom att svarta jobb skulle bli vita så var tanken att helt nya jobb skulle skapas. Naturligtvis föresvävade det aldrig regeringen att lika många (eller snarare fler) jobb skapas om exakt samma skattebelopp i stället används för att direkt ordna städhjälp till gamla och sjuka som inte själva har råd, men som sannerligen har behovet. Då hade regeringen dessutom kunnat tillgodoräkna sig något som är sällsynt i politiken: god moral.

2011-07-16 lördag
[forts...]
Ett ord till bara om begreppet demokrati, som hos Ahlmark är mer ett honnörsord än ett faktiskt fenomen som kan hanteras konkret. Liksom Rummel tar han för givet att det är själva den demokratiska process genom vilken makthavare utses som är den fundamentala grunden för systemens föregivna fredlighet. Som om detta att väljare får lägga en papperslapp i en låda sådär vart fjärde år vore den magiska gest som frammanar fridsamheten. Ett val där väljaren får fördra någon ur ett begränsat urval makthavare som inbördes sällan skiljer sig så mycket från varandra.

USA kan studeras som arketypiskt exempel, och dessutom som världens ledande demokrati. Där kan medborgarna rösta på två alternativ som båda kan betecknas som business parties, och som ingetdera har väljarnas huvudfrågor på sin agenda. Som det land i världen med den förmodligen mest utvecklade yttrandefriheten, och med de bästa opinionsinstituten, har det varit känt i decennier att väljarnas högst prioriterade frågor, en fungerande allmän sjukvård, mindre anslag till militären och mycket annat, inte är ”politiskt möjliga” därför att de berörda storföretagen föredrar stora profiter framför socialt vettiga lösningar. Och det är företagen som i grunden styr landet (inte minst genom ”uppköp” av politiska kandidater till alla poster, även den högsta).

På detta reagerar medborgarna förnuftigt, som massan så ofta gör: en majoritet struntar i att rösta! Det stora mediala jippo som val i USA utgör – i hela världen – är med andra ord, och som sig bör, en illusorisk skenhändelse.

Att sedan själva det fria, politiska valet inte har förhindrat USA från att bli det i särklass mest krigiskt aggressiva landet under det senaste halvseklet utgör en så total vederläggning av Ahlmark/Rummels tes att det hela blir direkt genant. Dessa båda idealister gör det enda som är möjligt i en sådan situation: de suddar helt sonika ut USA:s krig och andra brott mot mänskligheten ur sina texter. Så arbetar ideologer som antingen förlitar sig på publikens okunnighet, eller också har lärt av Goebbels: ljug stort när du ljuger!

Självklart är demokratins procedurer inte helt utan betydelse. Om än ofullständiga så tillhandahåller de en möjlighet för verkligt demokratiska beslut att genomföras. Om inte annat skapar de också en tröghet som försvårar dramatiska omkastningar av typen statskupper med diktaturer som följd. Men när det handlar om den fortgående civilisering som demokratiska samhällen trendmässigt har genomgått så är det folkens påtryckningar som är den drivande kraften, inte formella procedurer.

I den borgerliga liberalismens idealiserade värld har kloka människor suttit på sin kammare och läst böcker av den demokratiska idéns stora tänkare, från grekerna och framåt, och därvid styrkta till sitt förstånd skapat den moderna demokratin som ett idealiskt styrsystem. I den verkliga världen har det gått till på ett helt annat sätt. De styrande har genom trycket från medborgarna, inte minst från de organiserade arbetarna, steg för steg tvingats att förändra samhällena i alltmer demokratisk riktning.

Sveriges historia när det gäller den formella demokratin belyser utvecklingen. Det gamla ståndsamhället avskaffades 1866, men till den första riksdagen hade bara 20 procent av den manliga befolkningen rösträtt (p.g.a. inkomst- och skattevillkor för rösträtten). En lag om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män antogs 1919, men flera undantag fortsatte att gälla. Så fick frikallade från värnplikt rösträtt först 1923, fångar 1937, socialbidragstagare 1945 och s.k. omyndigförklarade inte förrän 1989.

Viktigare än de formella demokratireglerna var samhällets konkreta utveckling, som innebar att de verkliga levnadsvillkoren kunde förbättras för vanliga människor. I den delen har framför allt den fackliga kampen varit helt avgörande. Det är också detta folkens pådrivande arbete som på ett avgörande sätt har drivit fram den civilisering som världen trots allt har kunnat glädjas åt under den moderna epoken.

Att de formella röstprocedurerna inte har något med fredlighet att göra är USA ett belysande exempel på. Och att folkens kamp, även under svåra förhållanden, är avgörande för demokratiska framsteg ser vi i dessa dagar ytterligare belägg för i Nordafrika och på andra ställen.

2011-07-14 torsdag
[forts. från igår...]
Förhållandet att demokratier sällan gått i krig med varandra är ett tämligen okomplicerat empiriskt konstaterande, lika uppenbart som motsvarande faktum om s.k. kommunistiska stater, eller för den delen fascistiska. Under trettioåriga kriget gällde samma sak för protestantiska respektive katolska länder. Naturligtvis drar ingen på den grunden slutsatsen att dessa ideologier eller religioner skulle vara specifikt fredliga i sig.

Ingen utom den obotligt politiske demagogen Per Ahlmark, vars naiva förtjusning över upptäckten av demokratiers inbyggda fredlighet, och hans uppräkning av alla forskare som gjort samma enastående rön, blir sublim. Efter ett anförande han hållit på temat kommer en av hans ”hjältar” fram, vilket han kommenterar så här i boken: ”Mario Vargas Llosa utbrast: det är ju fantastiskt att det här går att bevisa!”.

Beviset kräver alltså att både hjälten och beundraren blundar inför de senaste 60 årens hämningslösa brott mot freden – alltså krigsförbrytelser – som nästan uteslutande har begåtts av världens ledande demokrati. Till skillnad från den slutsats Rummel drar skulle man med empiriskt stöd tvärtom kunna hävda att ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för krigiskt våld”. Fast det vore att göra samma induktiva felslut som de ideologistinna författarna gör, och som de kallar forskning.

Förklaringen till att länder med likartade politiska eller religiösa samhällssystem inte så ofta hamnar i krigiska konflikter med varandra kan mycket väl vara triviala. Rummel tror att den demokratiska maktprincipen i sig skapar fredliga statsledningar. Men så har han också sin minneslucka rörande USA:s våldsexcesser (som för övrigt inleddes långt tidigare än för 60 år sedan). En av flera faktorer kan i stället vara att demokratiska länder också är kapitalistiska, vilket skapar gemensamma ekonomiska intressen, ett förhållande som Ahlmark naturligtvis inte berör med ett ord. (En motsvarande uppfattning om ekonomisk samverkan som fredsskapande faktor låg t.ex. bakom idén med EU.)

Vi har ännu bara avverkat en tiondel av Ahlmarks bok, och har huvudtemat kvar. Det handlar om Rummels body count för att nagla fast historiens största skurkar, och på köpet sätta ännu en fjäder i hatten på demokratins mönsterstater.
/…to be continued.

2011-07-13 onsdag
(forts...)
Per Ahlmarks bok Det öppna såret är som en märklig och skrämmande läkarbok där sjukdomars alla hemska verkningar och symptom redovisas med monoman noggrannhet och upprepning. Men mycket snart upptäcker läsaren att det bara är vissa bestämda sjukdomar som författaren intresserar sig för, en typ där smittkällan utgörs av en mycket specifik grupp som författaren kallar kommunister. Alla andra sjukdomar förbigås med lätt hand, eller utelämnas helt.

Ahlmark ägnar sig inledningsvis åt en tes som anses så intressant att förlaget lyfter fram den på omslaget, nämligen påståendet att demokratier inte bekrigar varandra. Det visar sig att en lång rad författare, företrädesvis i USA, har ägnat mycken möda åt att försöka beskriva denna tes i detalj. Från den enkla korrelationen glider forskarna omärkligt över i en opportunistisk slutsats, som med Rummels ord lyder: ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”.

Under sina studier i statskunskap blev Ahlmark säkerligen utsatt för grundkursen i statistik, där det från början konstateras att enkla korrelationer inte bekräftar några kausala samband, en elementär kunskap som samhällsvetare och andra senare i livet mestadels skyndar sig att ”glömma bort”. Inga av de författare som refereras i boken ger några av de ytterligare belägg som skulle krävas för att fastställa ett orsakssamband mellan demokrati och fred. I stället tar man slutsatsen för given, och försöker ”förklara” varför sambandet finns där.

Vi kan ju konstatera att samhällen som kallat sig kommunistiska inte heller har gått i krig med varandra. Med samma felaktiga metod för slutledning skulle också kommunismen därmed vara ”en metod för icke-våld”. Men icke då. Hela boken är en propagandamaskin som trummar in det rakt motsatta budskapet: kommunismen är den ur-onda kärnan till det mest avskyvärda våldet. Som exempel på bristande logik är detta mönsterbildande för Ahlmarks reflexmässiga politikerdemagogi genom hela textmassan.

När man konfronterar slutsatsen, ”vår tids viktigaste faktum är att demokrati utgör en metod för icke-våld”, med vår tids verklighet, så undrar man om det är Kafka eller Orwell som inspirerat scenariot. Under det senaste halvseklet har världens ledande demokrati – USA – genomfört den absoluta merparten av alla illegala, orättfärdiga och omoraliska angreppskrig som världen genomlidit, med miljontals dödsoffer, enorma flyktingtragedier och hela sönderbombade länder. Och det är under den tid då vi kan tala om existensen av mogna demokratier (minns t.ex. att det dröjde till 1960-talet innan svarta i USA:s sydstater fullt ut fick de facto rätt att rösta).

2011-07-12 tisdag
I den mailväxling jag nyligen hade med Erik Helmerson valde han som inledande skäl till att vara oenig med mig följande mening: ”Läste nyligen en forskaruppskattning att 70 miljoner människor dödades i massmord under 1900-talet: 98 procent i diktaturer och två tredjedelar i kommunistiska sådana.” Visserligen visade det svaret på en missuppfattning om vad jag hade hävdat, men kan vara intressant att granska som sådant.

Men först till vad själva frågan gällde: ”varför så svårt att erkänna kommunismens brott?”. Nu verkar det i och för sig inte ha varit så synnerligen svårt. 99 procent av våra massmedier har ägnat kommunismens brott en intensiv och ingående bevakning i ett sekel. Men frågan föranleddes uppenbarligen av motståndet mot att Forum för levande historia, som ett statligt organ, skulle bedriva politik, vilket en ”information” under den förslagna rubriken skulle ha inneburit.

Jag försökte vara didaktisk och övertydlig när jag jämförde med det orimliga i att kalla de brott en demokratisk stat begår för ”demokratins brott”. Men Helmerson förbigick den jämförelsen totalt, och tycks ha som utgångspunkt att kommunismen är identisk med sina brott.
----------
Definitionen av ”massmord” i den forskaruppskattning Helmerson hänvisar till är mycket specifik, för att inte säga tillrättalagd. ”Mord” i gängse juridisk mening är att uppsåtligt beröva en människa livet genom någon form av dödande handling. ”Massmord” i den aktuella forskningen inkluderar däremot också vållande till annans död, nämligen om ansvaret för vållandet ligger hos en officiell överhet, som en statsmakt, och om det antar alldeles speciella former, men inte andra. (Detta vållande står för den helt övervägande andelen av "massmorden".)

Om vållandet däremot är en följd av något annat och mindre iögonfallande, t.ex. av privatpersoners kollektiva agerande, av ekonomiska makthavares beslut, av företags åtgärder eller för den delen av många av demokratiska regeringars handlingar, räknas dödsfallen inte in i statistiken. Genom den alltså mycket specifika definitionen kommer man fram till att ”massmord” nästan enbart kan begås av diktaturer, och företrädesvis sådana som kallat sig kommunistiska. För att bara upprepa ett enda exempel på vilka ”massmord” som därigenom definieras bort, så hör inte alla de miljoner som dog som en följd av den kapitalistiska revolutionen i f.d. Sovjet hemma i den tillrättalagda statistiken.

Vi kan också se på siffran 20 000 barn som dör i onödan varje dag. Siffran kommer från UNICEF, som också uppskattat att det inte skulle kosta mer att rädda dessa barn än vad företag i USA lägger ner på tobaksreklam. Extrapolerar vi bakåt lite ungefärligt kan vi alltså tala om 700 miljoner döda under det 1900-tal som våra forskare studerat. Enbart barn. Hur många om vi räknar alla åldrar? Miljarder givetvis.

Men, är invändningen, detta är inte dödsfall som vi vållat, bara sådana som vi har ansvaret för att ha nonchalerat. Fast här finns det sannerligen utrymme för verklig forskning. Genom kolonialismen har våra mer eller mindre demokratiska makthavare genom historien verkat intensivt för att krossa samhällen och ekonomier i den del av världen där fattigdomen idag är som störst.

Utsugningen har fortsatt, även utanför kolonialmakterna, genom osymmetriska ekonomiska relationer där vi har styrt villkoren efter våra önskemål. Våra åtgärder har i varierande omfattning bidragit till att länderna trasades sönder och har fått fortsatta svårigheter att resa sig, vilket ger också oss ett ansvar för vållande till alla följder, inklusive onödiga dödsfall. Inte blir det heller bättre av att västländerna, med USA i spetsen, haft förkärlek för att stötta grymma och korrupta diktatorer som haft förstånd att lyda order.

Om vi nu skulle hitta några rationaliseringar att skyla över vårt direkta ansvar med, så står vi ändå där med den djupa moraliska skulden att se på när barn dör framför våra ögon, barn vars liv som vi kunde räddat med en spottstyver, om bara den politiska viljan funnits. Det är på det här fältet Bill Gates nu är aktiv och bidrar med stora summor; all heder åt honom!

Statistik och moral är sannerligen problematiskt. Ta en enda detalj: antalet människor i USA som dör därför att de inte har någon sjukförsäkring. Med samma grova extrapolering som tidigare skulle det under 1900-talet handla om 4 miljoner döda. Finns det någon moralisk skillnad mellan att beröva en frisk människa mat eller en sjuk människa sjukvård? Idel svåra frågor, på vilka bara demagoger har enkla svar.
----------
Forskaren som Helmerson syftar på är Rudolph J Rummel, en utanför specialistkretsar tämligen okänd amerikan, som från sin kammare på Hawaii har tagit på sig uppgiften att predika frihet som lösningen på världens ondska. I Sverige har Rummel lyfts fram av Per Ahlmark, bl.a. i boken Det öppna såret, en i fler än ett avseende skrämmande text. [Mer om den senare, förhoppningsvis…]

2011-07-06 onsdag
Det finns onekligen frågor om kommunismen som vore värda att ställa, men av någon anledning som kanske i sig är talande undviker våra intellektuella allt som skulle kunna bidra till att begripligheten ökade. En sådan fråga är om diktaturen, och de övergrepp som avsåg att skydda diktaturen, skulle vara nödvändiga i varje samhälle som försökte skapa någon form av ekonomisk utjämning genom att avskaffa privatkapitalismen. Frågan tycks av våra ideologiska vakthundar så självklar att den helt kan förbigås.

Eller snarare än att förbigå frågan förser man den, underförstått, med ett svar som inte ger utrymme för invändningar. Man låter antyda att diktaturen och förtrycket är själva kärnan i kommunismen, genomfört av personer som hade sjuka motiv (som Hitler) för att lägga omvärlden under sig med råa maktmedel. Istället för att i vanlig demokratisk ordning rösta för att avskaffa kapitalismen så kräver kommunismen att bourgeoisien störtas med våld. Och med dem alla demokrater som vill ha yttrandefrihet och andra mänskiga rättigheter. Kommunismen förutsätter alltså maktgalna och paranoida härskare som genom läran får utlopp för sina personliga deformiteter.

Så skulle det förstås kunna vara, men det finns en omständighet som gör att vi skulle kunna slippa alla lösa fördomar om vad dessa paranoida typer egentligen hade för avsikter. De som kallade sig kommunister hade nämligen den egenheten att de dokumenterade sina analyser och åsikter i tryck, i en omfattning som inga andra ideologer kommer i närheten av. Det borde alltså vara möjligt att få en grundlig bild av hur dessa kommunister tänkte. Men att begära att maktens intellektuella skulle ägna den saken seriösa studier vore att kräva för mycket. (Risken finns ju dessutom att den förträffliga nidbilden blir svårare att upprätthålla.)

"Proletariatets diktatur" (termen ursprungligen från Blanqui) var hos Marx och Engels det tillfälliga stadium som råder direkt efter revolutionen. Hur "diktaturen" skulle se ut mera konkret var inte givet; Engels jämförde den vid något tillfälle med Pariskommunen (som inte hade någon diktator i toppen). Först med Lenin fick termen ett innehåll, som innebar att en partielit skulle bli tvungen att lägga sig till med den totala makten så länge revolutionen var ofullständig, dvs. så länge den inte omfattade de "mogna" länderna med Tyskland i täten. Inte före den "verkliga" revolutionen var genomförd kunde det klasslösa samhället fullbordas, och staten tyna bort. "Socialismen i ett land" blev sedan Stalins motto, nödvändigt såtillvida som den internationella revolutionen lät vänta på sig.

Den Sovjetiska formen av kommunism mötte naturligtvis från början en hård fientlighet från den kapitalistiska omvärlden, som på många håll hade egna proletära uppror att tampas med. Västmakterna deltog direkt i det inbördeskrig som följde på revolutionen, och som manifesterade den inhemska bourgeoisiens skarpa motstånd mot de nya härskarna. Med Stalin fick Sovjet en despot som inte hade några personliga hämningar mot att krossa inhemska motståndare. Och det kapitalistiska världssamfundets fientlighet stegrades kontinuerligt, med ett kort uppehåll för de fyra årens gemensamma bekämpande av Nazityskland. Vid tiden för Sovjets sammanbrott var landet totalt omringat av USA:s militärbaser.

Stalin kunde använda hotet från USA och övriga kapitalistiska länder som en förevändning för att vidmakthålla diktaturen. Det befriade honom från behovet försvara systemet från inhemska motståndares motiverade anklagelser. Hans paranoida och grymma läggning tjänade honom väl i det syftet. Så växte Gulag fram, gödd av ett groteskt angivarsystem; rättsvidriga avrättningar av konkurrenter och kritiker, kollektiviseringar som ledde till massdöd, och alla andra grymheter som vi i och för sig är väl underrättade om i våra länder. Men var detta nödvändigt för att avskaffa den rudimentära kapitalism som rådde i gamla Ryssland?

Egentligen var det inte främst kapitalismen som revolutionen behövde bekämpa, utan ett snarast feodalt, förkapitalistiskt system med en jordägande adel, och ett nyligen avskaffat slaverisystem i botten. Genom en planekonomisk industrialisering förflyttade det härskande partiet landet förbi en hel historisk epok som det tagit Europa sekler att lägga bakom sig. Att resultatet rent industriellt blev lite halvdant är ganska förklarligt. Vad som hände efter den kapitalistiska revolutionen 1990 var att denna (primitiva men dock) industrialisering lades i ruiner och att hela det gamla imperiet slungades tillbaka till ett förkapitalistiskt stadium. Våra mediers enträgna kritik mot Ryssland (och Putin) när det nu med råvarornas hjälp skall genomgå en mödosam återindustrialisering är mot den bakgrunden generande övermaga.

Det krävs mycket liten ansträngning för att uppfatta den avgrund som skiljer Marx och Engels kommunism från det politiska system, och den gigantiska förtrycksapparat, som tog form i Sovjetunionen. Därmed inte sagt att alla kommunistiska ideal sveks där, eller att alla kollektivistiska metoder skulle varit misslyckanden. Den sociala katastrof med ekonomisk misär och miljoner i förtid döda som följde på 90-talets kapitalism lade i varje fall en grund för motiverad nostalgi hos stora grupper, som det kommer att ta lång tid för kapitalismen att övervinna.

Frågan som dessa resonemang skulle leda fram till är alltså om vårt ekonomiska system kan förändras i grunden med helt fredliga medel. Det tål att fundera på, och beror ytterst på vilka motmedel det förhärskande maktsystemet är berett att tillgripa.

2011-07-02 lördag
Svar inflöt omgående från Helmersson efter torsdagens mail. Beklagligtvis valde han att bortse från huvudfrågan genom att betrakta det jag ifrågasatte som om det vore fastställt. En vanlig taktik i politisk demagogi, detta att avsiktligt missförstå debattmotståndaren. Regimer som kallar sig kommunistiska har begått svåra brott, det är odiskutabelt. Men frågan gällde om kommunismen som sådan var brottslig. En replik:

Vi blir möjligen oense därför att mitt centrala påstående försvann i ditt svar. Jag skrev: ”den kommunistiska utopin kom förvisso aldrig i närheten av att förverkligas”. Som lära och politiskt program utformades kommunismen av Marx och andra med målet att kapitalismen skulle ersättas av arbetarnas demokrati. Lenin krossade visserligen privatkapitalismen, men också sovjeterna, och därmed arbetarnas demokrati.

I den akademiska litteraturen har Lenins skapelse ofta gått under beteckningen statsmonopolistisk kapitalism (stamokap). Men både Lenin och västvärldens politiker hade intresse av att Sovjet kallades kommunistiskt. Lenin för att stödja sig på Marx aktade namn och verk, och väst för att peka på förtrycket i system som försökte skapa ekonomisk rättvisa, och därmed demonisera begreppet kommunism. Inga samhällen som uppfyllt vad Marx och andra av grundarna skulle kallat kommunism har någonsin existerat under den historiska tid vi kan överblicka.

Man kan filosofera över förutsättningarna för att skapa ett samhälle som är rättfärdigt i alla avseenden, också när det gäller fördelningen av det välstånd alla är med om att skapa. Hittills har det inte gått utan att diktatur och förtryck raderat ut alla eventuella vinster. Men det behöver inte betyda att en sådan förändring i fredlig och laglig form är omöjlig. Kapitalets makt är i vår tid en tillräcklig faktor för att stoppa en utveckling i den riktningen. Men folkens vilja är en ständigt pådrivande kraft (som vi inte minst sett i dessa dagar), och förändringar sker oavbrutet om än långsamt.

För att vara tydlig i det jag uppfattade som diskussionsämnet tog jag exemplet med USA:s krigsförbrytelser i Indokina, som krävde miljontals oskyldiga människors liv. Om någon påstår att dessa mord skall tillskrivas demokratin så ser vi genast tankefelet, och den antagligen avsiktliga demagogin. Även om varenda demokratisk stat mördade folk i orättfärdiga krig så är det inte demokratin i sig som är brottslig. Det framgår av varje ärlig analys av demokratin som ideologi.

De fattiga länder där dödligheten i enkla sjukdomar är hög kännetecknas mestadels av mer eller mindre korrumperat styre där autokrater ser till att berika sig själva och den lokala eliten. I den delen påminner plundringen mest om oseriös kapitalism. Om några av ledarna i dessa länder skulle ta sig för att kalla sig ”kommunister” så är det mest löjeväckande (t.ex. Mugabe när ha åker omkring i sin Rolls-Royce).

Resonemanget med fascismen kan jag inte placera in i den här diskussionen alls. Som ideologi kan den analyseras och kritiseras precis som nazismen och kommunismen. Skulle det t.ex. (i analogi med nazismen) visa sig att Mussolinis överfall på Abessinien hade varit en direkt följd av ideologin, då vore också den brottslig. Om inte, så hade Mussolini (om han levt då) i vilket fall som helst hängts i Nürnberg, som ansvarig för angreppet som sådant.

Jag vet inte riktigt hur oenig jag är med dig, för jag tycker alltså inte att du bemöter min huvudtes ordentligt.

2011-06-30 torsdag
Erik Helmerson är en relativt ny röst på DN:s ledarsida. På många sätt bidrar han till en friare och ledigare stil, och ett fräschare val av ämnen. Men igår verkade det som om han skulle ha fått sig ett standardämne förelagt: Varför är det så svårt att erkänna kommunismens brott? Var och en som varit med sen Herbert Tingstens tid har annars blivit fullkomligt bombarderad med kommunismens brott och tillkortakommanden i Dagens Nyheter. Men det visar sig vara en semantisk variant på ett gammalt tema Helmerson behandlar. En mail:

Din fråga: ”varför så svårt att erkänna kommunismens brott?” måste väl vara avsiktligt naiv och retorisk? En enkel jämförelse ger ju svaret. En av efterkrigstidens värsta massmördare är USA, med kanske 5 miljoner oskyldiga människors liv på sitt samvete (fler om man räknar in medverkan till mord). Om folk som ogillar USA:s politiska och ekonomiska system skulle ställa frågan: ”varför så svårt att erkänna demokratins brott”, så skulle de flesta i våra borgerliga samhällen uppfatta det som avsiktlig demagogi. Demokratin som sådan är ju inte brottslig.

Lika självklart är begreppet ”kommunismens brott” i första hand avsett att degradera en ideologi vars fiender avskyr egalitarism, solidaritet och ekonomisk demokrati. Den ursprungliga kommunistiska utopin kom förvisso aldrig i närheten av att förverkligas. Lenin ansåg att revolutionen i en övergångsfas måste försvaras genom proletariatets diktatur, men diktaturen blev permanent. För övrigt hade Lenin och Stalin troligen rätt när de menade att inte ens deras minimalistiska ”kommunism” skulle överleva utan diktaturen, i en fientlig omvärld. Pest blev kolera.

Ser vi till alla offer för kristendomens, kapitalismens och kolonialismens brott, och alla andra av våra västerländska grymheter intill denna dag, så kan det inte vara möjligt att det är själva offren, de lidande människorna, som eldar vårt moraliska engagemang. 20 000 barn dör varje dag i simpla sjukdomar som det skulle kostat oss en spottstyver att bota. Bryr vi oss ens om dessa barn? Nej, det kan inte vara offren vi tänker på.

Vissa av katastroferna som vår kapitalism ger upphov till förtränger vi tvärtom helt. Sålunda orsakade den kapitalistiska revolutionen i det sönderfallande Sovjet en total samhällelig kollaps som vållade lika många i förtid döda som Stalins ”jordbrukspolitik” i Ukraina, som vi med rätta fördömer. Ingen nämner överhuvudtaget denna katastrof och denna massdöd. Därför blir det obehövligt att ”erkänna kapitalismens brott” i det här fallet.

”Kommunismens brott” är det däremot angeläget att vi aldrig glömmer, för de ger oss legitimitet att bekämpa alla rörelser som drömmer om verklig demokrati, jämlikhet och solidaritet, och som bekämpar den form av ekonomisk diktatur som våra samhällen bygger på. Demagogi visserligen, men ändå.

För kommunismen i sig är knappast brottslig. Till sitt ursprung och sina altruistiska ideal är den snarast någonting rakt motsatt. Stalins brott är däremot konkreta och möjliga att utreda, och efter vederbörlig bevisning fördöma. Detsamma med alla andra brottslingar som kallar sig kommunister. Och detsamma med Kennedy, Johnson, Nixon, McNamara och Kissinger. Liksom hela raden av mordiska tyranner utanför den s.k. kommunistiska världen som vi stöttat därför att de varit vår fiendes fiende.

Bara med nazismen förhåller det sig annorlunda, eftersom brotten var en uttrycklig del av själva ideologin, eller en omedelbar följd av nazismens partiprogram. Alla ledares och medlemmars agerande styrdes av brottsliga ideal. Därför har begreppet ”nazismens brott” en substantiv mening och en motiverad användning.

2011-06-28 tisdag
I vår lilla kommun pågår en strid om pengar, vilket med borgerligt styre betyder bantning av kostnader och utförsäljning av gemensam egendom. Ekonomin är i kris, heter det, samtidigt som intäkterna sägs ha ökat under de senaste åren. Hur det hela har gått till tycks ingen riktigt veta, bara att pengarna plötsligt "har tagit slut". Allt skall dock inte säljas, t.ex. inte Lysekils hamn som är en verksamhet på dekis och som kräver miljoner i årligt understöd. Vilka trådar som dras i - och av vem - i den frågan är exempel på sådana hemliga styrsystem som kan utvecklas i en liten kommun.

En sak som skall säljas är däremot tennishallen. Vi har varit inne på bakgrunden tidigare (senast här) och påvisat att en sådan försäljning innebär en ren ekonomisk förlust för kommunen. Mängder av insändarskribenter har försökt tala den styrande alliansen tillrätta, men utan resultat. I förra veckan tog fullmäktige så det slutliga beslutet om försäljning. Prestigen segrade över rationaliteten.

Hela processen illustrerar att kommunerna är för små enheter för att ta viktiga beslut som rör medborgarnas bästa. Till ledningen av kommuner lockas alltför många inkompetenta pampar och brännvinsadvokater med personliga relationer och intressen hit och dit, som leder till situationer som kommer hårfint nära ren korruption. Också på tjänstemannanivå blir kompetensen för utspädd när den skall delas upp mellan så många kommuner. Allt blir amatörmässigt och inbjuder till populistisk påverkan av otillbörliga intressen.

En ny rejäl kommunreform där antalet kommuner reduceras till åtminstone under 100, och där ansvaret för skolan samtidigt flyttas tillbaka till staten, är vad som skulle behövas. Anser denne skribent i all "ödmjukhet".

Även om det är bara är av lokalt intresse återger jag en insändare i Lysekilsposten som jag skrev som en uppgiven reaktion på kommunbeslutet. Kanske finns där några generella inslag som kan ha allmänt intresse. Några faktaförklaringar: Jan-Erik Florén är ordförande i tennissektionen inom Slätten IK (SIK). Roland Karlsson är det styrande kommunalrådet. Torbjörn Stensson är jurist och en kuf med blommor i öronen på sitt Facebook-porträtt, och med en talande bakgrund. Han började som socialdemokratisk rabulist och kryssades in i fullmäktige av proteströstare som hade tröttnat på interna motsättningar i det oppositionsovana partiet. Väl invald gick han raskt över till motståndarsidan där han, åtminstone i sin egen världsbild, har en framträdande position. LP = Lysekilsposten.

En sak som vi lärt om politiker de senaste dagarna är att de tar sig rätten att fatta beslut på vinklat, felaktigt, och vid behov lögnaktigt underlag, och att offentligt demonstrera sin brist på kunskap. Jan-Erik Florén (LP 23/6) gör helt rätt när han lyfter fram Roland Karlssons befängda påstående att ”tennisen under många år varit ett problembarn”. Sanningen är den totalt motsatta. Av alla idrotter har tennisen orsakat kommunen de allra minsta problemen och kostnaderna genom åren. Och det är enkelt att påvisa.

Vi behöver bara anta att kommunen för 20 år sedan skulle ha byggt tennishallen för 5 milj. kronor och fortsatt äga den, precis som man har byggt och äger alla andra idrottsanläggningar (inklusive en relativt ny ridanläggning för uppemot 10 milj.). Om tennisklubben sedan fått hyra hallen på samma villkor som alla andra klubbar hyr sina anläggningar så hade tennisen idag haft mer än 6 miljoner kronor på banken, och antagligen varit kommunens rikaste förening. Kalkylen är enkel och kan göras av vilken politiker som helst, med tillgång till lite siffror.

Dessa sex miljoner kronor motsvarar merkostnaden för att driva och finansiera tennishallen, och hade i detta helt normala fall kommit från skattebetalarna. Istället har tennisspelarna i allt väsentligt stått för hela kostnaden själva (därför fanns det inga pengar på banken). Av detta får man inte minst en bra bild av hur mycket kommunen subventionerar andra idrotter med.

Den store förespråkaren för försäljning av tennishallen, Torbjörn Stensson, var själv kassör i konståkningsföreningen när den drabbades av en förskingring på en halv miljon kronor. På Facebook skryter han över hur föreningen klarade den smällen av egen kraft (till skillnad från tennisen, menar han). När vi konstaterar att ishallen kostar kanske fyra-fem gånger så mycket som tennishallen i drift och finansiering, och vet att klubbarnas lilla avgift för att disponera ishallen är rent symbolisk, så har vi redan räknat ut vem som ytterst betalat både förskingringen och det mesta i övrigt av konståkningens goda ekonomi, nämligen skattebetalarna.

Jag menar att kommunens stöd till idrotten har mängder av positiva effekter och är värd stora subventioner (även om man kunde höja vissa avgifter rejält). En av effekterna är idrottsresursernas betydelse för kommunens attraktionskraft, och att de alltså främjar kommunens intäkter genom fler fastboende skattebetalare. Att jag tar upp jämförelsen med andra klubbar här är enbart för att bemöta alla cyniska och/eller okunniga ”argument” som använts för att motivera försäljning av tennishallen.

SIK hade lämnat de styrande ett förslag att hyra tennishallen, som hade inneburit att kommunens enda återstående kostnad hade varit räntan på en överskjutande del av lånet, allt som allt 90 kkr/år med dagens räntesatser. Tennisen hade alltså fortsatt att vara den billigaste arenaidrotten för kommunen. Men det stannar inte där!

En kommuninvånare har i LP, under eget namn, deklarerat att han kunde tänka sig att flytta om åretrunt-tennisen försvinner från Lysekil. Troligen redan i detta första steg skulle försäljningen av tennishallen då bli en ren förlust för kommunen! Men han är säkerligen inte den enda som får incitament att byta mantalsskrivningsort, och till detta kommer potentiella inflyttande tennisentusiaster som skall välja bostad. De 90 kkr i kostnad kommer med allra största säkerhet att överskuggas av en betydligt större skatteförlust.

När de ansvariga anger som enda skäl till försäljning av hallen att kommunen ”inte har råd” att behålla den så är det alltså antingen fråga om djupaste okunnighet eller en politisk bluff. Eftersom vi inte får anta att de högsta styrande skulle vara så oförmögna att räkna eller tänka, så återstår att det handlar om den sortens politiskt dribblande som vanligt folk helst inte vill veta något om.

Kontentan är i varje fall oundviklig: försäljningen av tennishallen kommer med allra största sannolikhet att drabba kommunen med en ekonomisk förlust, som för varje år bara kan öka, men aldrig minska.

Man fnissar först över Roland Karlssons något bondska sammanblandning av två gamla talesätt (om citatet i LP 23/6 är korrekt): ”Vi har kommit till världens ände”. Men sedan fastnar skrattet i halsen: kanske hade han drabbats av en självinsikt som han hittade en passande formulering till. I så fall: Hej då, Lysekil! Siste man släcker ljuset!

2011-06-22 tisdag
Idag en liten utvikning från de "normala" frågorna på den här sidan: några reflexioner från en semesterresa till Medelhavet.


(DN 21/6 -11)

En grupp familjer hade beslutat att göra en solresa tillsammans, och minsta gemensamma nämnaren resulterade i Turkiet och all inclusive. Rapportören (och någon till) lyckades i denna nämnare peta in förekomsten av Wifi i receptionen och tillgången till en tennisbana som sina faktorer.

Men resan blev intressant (även för den som föredrar charter i idéernas värld), inte minst som en industrihistorisk erfarenhet. För det är en veritabel turistindustri som vuxit upp på den här delen av Medelhavskusten. Vårt hotell var nybyggt, fem våningar och med en restaurang till synes stor som en halv fotbollsplan. Som närmaste grannar låg likadana hotell, och bortom dem andra, i en ändlös rad. Vi hamnade i en sektion där tyska turister var i majoritet, och tyska det officiella språket. Men där fanns också många ryssar (varav en i t-tröja med hammaren och skäran och texten "Born in the USSR") och östeuropéer.

Efter en sen ankomst lärde sig den oerfarne vid frukosten nästa dag den första huvudregeln. På samtliga solstolar runt poolen låg en blå handduk, signalen att stolen var upptagen, och det förblev den hela dagen. Många hade redan tidigt intagit avslappnat ryggläge och ägnade sig bara åt att låta solen bränna på kroppen. Efter middagen skulle alla handdukar vara borttagna, och nästa morgon gällde samma kapplöpning igen. För den som var senfärdig fanns stranden några steg bort, med hundratals likadana solstolar, varav alltid någon var ledig.

Hotellet var relativt barnanpassat och barnfamiljerna dominerade. Många hade rest med spädbarn som inte hade någon egen behållning av äventyret, men "uppoffrade" sig för sina föräldrar, kan man tänka. Så måltiderna blev rätt stökiga, och påminde en del om en skolmatsal (som jag minns den). Det blev en del rusning och köande, men personalen klarade massutfordringen mirakulöst väl. Lokala specialiteter för gourmeter var det ganska ont om, men på det hela taget var allt välsmakande, inte minst de färska grönsakerna. En tallrik fylld till häften med lätt marinerade tomater, och i övrigt lite ris, blev en utsökt middag. I gengäld tårta till dessert varje dag.

All inclusive betyder också fri tillgång till alkohol. Ändå kunde man vara där en hel vecka utan att se en enda ens lätt berusad person. Lösningen var bland annat denna: ölet var i det närmaste alkoholfritt, och därtill tunt och ganska smaklöst. Vinet var också av lättare slag, med en smak som inte alls inbjöd till pimplande. Starkspriten var direkt vämjelig (smakade på två droppar av en gin och tonic; det var närmast terpentin). Men allt var "gratis" så det gick inte att klaga, och resultatet blev en mycket behagligare och hälsosammare semester för alla. Genialt!

Det går inte att undvika en del reflektioner av ekonomisk art. En resa av det här slaget är långtifrån billig, för den nya östeuropeiska medelklassen innebär den antagligen en rejäl djupdykning bland besparingarna. För det får man ett trångt hotellrum, där bagaget knappt får plats, och förvisso fri mat. I övrigt är syftet med resan (och den stora ekonomiska uppoffringen) för de flesta att ligga på ryggen i en vecka, och på sin höjd läsa en deckare. Man inser att längtan efter värme och bad måste vara enormt för många i de kallare länderna långt från havet.

En annan del av ekonomin handlar om personalen som sköter om alla gästerna. Grabbarna i matsalen hämtade dricka och dukade av i ett högt tempo. De var klädda i svarta långbyxor och skjorta med en tjock väst, och många svettades kopiöst i värmen. Någon i sällskapet berättade att SVT hade haft ett program om turismen i Turkiet, där det avslöjats att arbetarna i branschen fick jobba 16 timmar om dagen för en tia i timmen. Sådant är självklart en av orsakerna till att vi i den europiska medelklassen har råd att göra dessa resor, och bli uppassade så väl.

Ytterligare en sida är Turkiets nationella ekonomi, som lär vara betydligt starkare än ärkerivalen Greklands. Intrycket man fick, synnerligen ytligt dock, var att saker och ting i landet fungerade väl och sköttes seriöst.

Gatorna i den närliggande lilla orten "pryddes" av affischer med en stor bild på Erdogan. Det stundade val, men några andra valbudskap än detta kunde i varje fall inte en turist identifiera. Erdogans parti vann sedermera valet, och arbetet för EU-medlemskap kan fortsätta. Man kan inte blunda för politiska skiljaktigheter som skapar problem för medlemskap, men Turkiet ser i varje fall inte ut att behöva bli en ekonomisk belastning för EU.

2011-06-20 måndag
Läste en passent i en artikel om skolor att "socialdemokraten" Thomas Bodström sitter i en styrelse för ett kommersiellt friskoleföretag. Där sitter han antagligen inte gratis, men han sitter som en symbol för hur skattepengar avsedda för utbildning istället slussas till välnärda privatpersoner.

Jag ser kontrasten mot min hemkommun där friskolor (hittills) inte funnits ens i föreställningsvärlden. Hela skolsystemet från förskola till gymnasium, för en befolkning på 15 000 personer, styrs av en bildningsnämnd där en stor del av ledamöterna är fritidspolitiker som gör sitt mesta arbete på obetald tid, och får en mager kostnadskompensation för själva nämndmötena. Utöver skolorna har nämnden också hand om hela fritidsektorn. En ofarlig gissning är att Bodström har större styrelsearvode än vad hela den här nämnden har tillsammans.

Och vad har den amatörstyrelsen uppnått? Ja, till exempel att Lysekils grundskolor vid rikstäckande utvärderingar ofta hamnat i den absoluta toppen, och att kostnaderna är bland de lägre i landet. Vad man (halvt utifrån) kan se utgår framgångarna från en gammal sund tradition som har byggt på en klok ledningsfilosofi och en engagerad och positiv lärarkår.

Det är inte så att förutsättningarna skulle vara bättre här än på andra håll. Socioekonomiskt är Lysekil snarats en direkt motpol till Danderyd, Lidingö och Nacka. Basen är stabil arbetarklass med inslag av lägre tjänstemän; akademikerföräldrar är direkt sällsynta. Staden saknar inte heller sociala problem som följer med ekonomisk utsatthet. En enda sak utmärker Lysekil, och det är svenskt rekord i obrutet socialdemokratiskt styre, över 70 år, som avslutades först i valet 2006. (Den nuvarande borgerliga ledningen ser som sin huvuduppgift att dra åt svångremmen, så vi får se hur länge kommunens mönsterskolor kan behålla sin position.)

Om Thomas Bodström vore en riktig socialdemokrat så skulle han göra en resa hit och studera hur en kvalitetsskola kan skapas utan ekonomiska incitament överhuvudtaget. Lärarna har lika låga löner som på andra håll, men det finns mycket starkare krafter än snöd vinning och det är viljan att skapa bästa möjliga resultat genom att bidra med hela sin professionella kompetens och stolthet. Den källan till motivation blir lättare att få fram i en verksamhet som man vet ägs av alla och är till för alla.

Dagens Nyheter rapporterar i en minimal notis att socialdemokraterna enligt Sifos mätning forsätter sin framryckning i opinionen efter bytet av partiledare, eller snarare bytet av politik. Samtliga regeringspartier går tillbaka, och oppositionssidans övertag gentemot allianspartierna är nu 5,5 procentenheter. (Vid sidan av blocken har SD 6,8 procent). Men det lär inte räcka för att få Sahlin, Östros och Bodström att inse vad som var fel i deras eftergivna, kvasiborgerliga politik. Därtill är deras mångåriga brist på insikt om vad partiets medlemmar och väljare ute i landet faktiskt har för åsikter och önskemål alltför djup.

2011-06-19 söndag
Från 1980 till 2010 ökade BNP (i fasta priser) i USA med 127 procent, i Sverige med 87 procent. Perioden har kännetecknats av nyliberal hegemoni i den ekonomiska politiken. Har folkens välstånd alltså ökat med omkring det dubbla i dessa länder? Elizabeth Warren heter en juristprofessor i USA som har tagit fram upplysande fakta om den saken.

Ett avslöjande faktum är att mäns genomsnittliga lön, justerat för inflationen, har minskat i USA under den aktuella perioden. Kvinnors löner har visserligen ökat något, men en vanlig barnfamilj har idag en mer pressad ekonomi än deras föräldrar hade för 30 år sedan. Trots att landet totala rikedom fördubblats! Dagens familj har fått ökade kostnader för sådant som sjukvård, barnens utbildning och boendet, alltså kostnader som är svåra att påverka.

Med ökad kvinnlig förvärvsfrekvens har behovet av två bilar också ökat. I gengäld har man mindre pengar att lägga på inte fullt så oundgängliga varor som kläder, möbler och liknande. Tar man hänsyn till att stora kostnader är ofrånkomliga så har de ekonomiska marginalerna minskat kraftigt. Följaktligen har sparandet, som före nyliberalismens tid genomsnittligt låg på drygt 10 procent av lönen, idag omvandlats till ett negativt sparande på en knapp procent.

Vi har fått höra att de hyperliberala ekonomiska principerna är de teoretiskt fulländade, och de bästa vägvisarna för ett samhälles ekonomiska utveckling. Med den övertygelsen har globala och nationella ekonomiska lösningar motiverats under 30 år. Resultaten i utvecklingsländerna har många gånger varit socialt förödande (men sådant imponerar inte på ekonomer), och utvecklingen i USA borde med sitt entydiga och brutala utfall vara övertygande nog.

Länderna i Europa har inte drabbats så extremt som USA. Ett par av skillnaderna är att USA saknar ett löntagarbaserat parti, och har svaga fackföreningar. Fältet är där tämligen fritt för en mera hämningslös kapitalism. Och därför visar USA tydligt vilket nyliberalismens verkliga syfte är: att tillhandahålla en teori som kan användas för att berika de redan rika.

2011-06-18 lördag
Tyskland har alltså beslutat att avveckla all kärnkraft till år 2021. Bakgrunden är som bekant jordbävningen i Japan som orsakade ett haveri i kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi. Men olyckan är bara en förevändning för detta utbrott av den outrotliga tyska romantikens anti-rationella misantropi. I andra länder har samma sorts anti-rationalism haft andra säkerhetsventiler, t.ex. främlingsfientlighet, men den vägen får inte beträdas offentligt i Tyskland. Så det fokus som en gång i tiden låg på "blod och jord" har istället fått läggas på "miljö".

Fukushima kan inte vara den verkliga orsaken eftersom "katastrofen" där är den mest ofarliga som har fyllt världens massmedier med chockvågor av domedagsbeskrivningar. Ingen enda människa har fått någon som helst skada av strålning efter olyckan, eller med IAEA:s ord i en preliminär rapport som nyligen offentliggjorts: "To date no health effects have been reported in any person as a result of radiation exposure from the nuclear accident." Tre arbetare har omkommit av andra orsaker än strålning i anläggningen, varav två under själva tsunamin.

Under romantikens comeback i form av den (om möjligt) vulgärare variant som kallar sig postmodernism har den tyska romantiken fått en tyst renässans (bisarrt nog på franskt initiativ). Med läromästare som Nietzsche och Heidegger har den nya filosofins attacker mot Upplysningen excellerat i ett delvis groteskt förakt för kunskap och förnuft. I den tidsandan är det inte förvånande att fakta om Fukushima är totalt ovidkommande. Vad som gäller är den vidskepliga skräckstämning som själva begreppet radioaktiv strålning framkallar. Om jag "känner" att sådan strålning är det farligaste som finns, så kan eventuella realiteter inte ändra på det.

Man bör notera att IAEA inte ingår i någon "kärnkraftslobby" (var den nu skulle finnas). Som tillsynsmyndighet har IAEA inget att vinna på att ställa för låga krav, snarare tvärtom (detsamma gäller Strålskyddsmyndigheten). Exempelvis tillämpar IAEA vid sina riskbedömningar den s.k. LNT-principen, som är teoretiskt tvivelaktig och följaktligen aldrig har bekräftats empiriskt. Många strålningsbiologer och andra tillbakavisar principen helt, och IAEA:s inställning i frågan visar att man vill vara på den säkra sidan, även till priset av att bli absurd.

Med LNT-principen som grund har IAEA rekommenderat att platser där den årliga strålningsdosen överskrider 20 mSv bör utrymmas. Japanska myndigheter delar den bedömningen och har beslutat om evakuering av byn Iitate och staden Kawamata, som båda ligger utanför 30-kilometerszonen. Att tvångsförflytta tusentals människor från sina hem är ett enormt ingrepp som i sig kommer att orsaka skador och lidande bland människorna (på samma sätt som efter Tjernobyl).

På IAEA:s egen hemsida finns en rapport från Strålskyddsinstitutets föregångare som visar att många platser i Bohuslän ger stråldoser som gott och väl överskrider 20 mSv/år, som mest med en faktor 40. Om nu radioaktiv strålning är farligare än allt annat människan känner till, varför är strålningen i Bohuslän helt okänd i den allmänna debatten? Varför utreder inte Strålskyddsinstitutet en eventuell utrymning av de värsta områdena?

Skulle det vara för att naturlig strålning är mindre farlig än kärnkraftstrålning? Om det skulle finnas en skillnad så är det i så fall tvärtom. I Bohuslän ger den uranhaltiga graniten upphov till radon och radondöttrar som tar sig in i våra lungor med sin alfastrålning. I Japan kommer strålningen främst från det fasta ämnet cesium, som kan borstas eller spolas bort. Men ingen har kunnat påvisa att cancer eller andra strålskador skulle vara vanligare i Bohuslän än på andra håll i landet. Tvärtom finns internationella studier som antyder att hög bakgrundsstrålning ger motsatt effekt. De rent teoretiska bedömningarna av antalet cancerfall från radon bygger på LNT-principen, och har stora osäkerheter. Alltså är det ett understatement om man säger att det inte finns någon anledning till panik!

I Dai-ichi-anläggningen forsätter det planmässiga arbetet steg för steg. Reaktortemperaturerna sjunker kontinuerligt, och alla instabiliteter minskar efterhand. De ordinarie kylsystemen återstår att få igång, så ett stort problem är att ta hand om stora mängder kylvatten som behöver renas. Men det är fråga om praktiska och ekonomiska bekymmer för kraftbolaget, inte mycket annat.

Kärnkraftsolyckans allvarligaste konsekvenser är påfrestningen på den tvångsförflyttade befolkningen, och den ekonomiska skada som orsakats Japan. Alla andra "katastrofala" följder är hjärnspöken.

2011-06-17 fredag
Med begreppet ”arbetslinjen” lyckades moderaterna kamouflera genomförandet av två gamla huvudpunkter i konservativ politik: skattesänkningar (på inkomster och fastigheter bl.a.) för främst de redan välmående, och på försämringar av det sociala stödet (för sjuka och arbetslösa bl.a.). Att åtgärderna skulle främja sysselsättningen har svagt teoretiskt stöd, och är i varje fall ingenting som folk i gemen har märkt något av. De enda som svalde betet obesett är väl borgerliga ledarskribenter.

Överhuvudtaget finns inga belägg för att extremliberal ekonomisk politik skulle främja ekonomisk tillväxt. I USA till exempel har perioder med högre skatt uppvisat högre tillväxt, tvärtemot den gängse föreställningen bland ideologisk skolade ekonomer. Hela den 30-åriga epoken under nyliberal flagg har inneburit en avsevärt lägre tillväxt än de föregående 30 åren, som kännetecknades av social medvetenhet under devisen ”the Great Society”.

Söker man ett riktigt talande exempel på vilken betydelse statlig inblandning tvärtom har för ekonomin är USA ett bra val. En mycket stor del av den avancerade teknologi som utgör basen för USA:s excellens har skapats med statliga pengar via statliga organ. Så var t.ex. världens kanske främsta tekniska universitet, MIT i Boston, under perioder till stor del finansierat av CIA. Där föddes mycket av det som dagens ekonomi bygger på, bl.a. väsentliga delar av IT-teknologin.

När forskningsarbetena väl hade lett fram till konkreta innovationer lämnades det hela över till privata företag som fick ta hand om vinsterna. Systemet byggde alltså på att skattebetalarna stod för kostnader och risker, och att privata intressen kom in i bilden när det var dags att realisera profiten.

Den ideologiskt välutbildade David Brooks skriver idag pessimistiskt om läget i USA, och väljer en något överraskande illustration: ”Löntagarnas andel av nationalinkomsten har minskat sedan 1983. Lönerna för män har legat stilla i ungefär 40 år. Den amerikanska arbetarklassen – som saknar högskoleutbildning decimeras ekonomiskt och socialt.” I disciplinerad anda ser han dock orsaken till problemen i en ofruktbar konflikt mellan de båda partierna, inte i den nyliberala hegemoni som båda partierna underkastat sig sedan Reagans dagar.

Nyliberalismen har varit den verkliga ekonomiska maktens manifestering inom politiken, och med sitt enda entydiga resultat visat lärans djupare syfte: att överföra mer av samhällets produktionsresultat till de allra rikaste.

2011-06-16 torsdag
Sverige kan ibland förefalla som ett ideologiskt trögrörligt land. Vi släpade efter när nyliberalismen under symbolfigurerna Reagan och Thatcher bredde ut sig över världen från slutet av 70-talet. Svensk borgerlighet hade inte själva kraft att genomföra reformer, så det kom att bli socialdemokrater (Feldt och Åsbrink bl.a.) som inför trycket från globaliseringen så småningom släppte in avregleringar steg för steg.

När de nya idéerna till slut hjälpte borgerligheten till regeringsmakten blev det i form av Carl Bildts impotenta regering som bara hann med några mindre "moderniseringar" innan den totalt föll ihop inför en ekonomisk kris. Ironiskt nog hade krisen till primär orsak att de nyligen avreglerade bankerna hade löpt amok och skyfflat ut lån på sanslösa grunder. Vi fick en lokal husbubbla med katastrofala effekter, följd av Göran Perssons "sanering av statsfinanserna", en utsvältning som sysselsättningen ännu inte efter snart 20 år har hämtat sig ifrån.

Det svenska 90-talet är en modellstudie över nyliberalismens mekanismer. Avregleringar skapar stora vinster för privata aktörer, och när allt kollapsar går skattebetalarna in och tar över skulderna. Och de som verkligen får betala är de som kastas ut från arbetsmarknaden, och alla som behöver samhällets stöd för sin rena existens.

Med Reinfeldts regering fick nyliberalismen sina rejält handfasta exekutörer även i vårt land. Dogmatiskt marknadstänkande fick motivera omvälvningar som folket i opinionsundersökningar revolterade våldsamt emot. Vi har diskuterat den dåvarande socialdemokratiska ledningens obegripliga kapitulation inför hela situationen, och föreslagit några orsaker bakom den. Också varför den ledde till ett valnederlag när allt var bäddat för en jordskredsseger.

Igår fick den analysen en tydlig illustration. Reinfeldt mötte i partiledardebatten en motståndare som inte kände något behov av att foga in sig i den politiska modetrenden. En trend som innebär att samhällets mest behövande är de som bör få minst uppmärksamhet. Håkan Juholt struntade i ytan, och talade om det politikens innehåll som svenska folket i majoritet anser är viktigt. Mona Sahlin och det anpassliga gardet av gamla ledare bör ha fått en grundläggande lektion i politikens fundamenta när de lyssnade på Juholt. Till exempel att politik inte behöver begränsas till sådant som borgerliga ledarskribenter kan finna någorlunda tidsenligt.

Leif Zern skriver i DN:s kulturdel idag en skarp betraktelse över debatten mellan de politiska motpolerna. Han ser Reinfeldts tomhet, en maktens talare som ängsligt håller sig till formerna (ramverket) och blir skakad av Juholts oförsynta koncentration på politikens innehåll och konsekvenser. "Håkan Juholt behövde bara öka tempot för att statsministern skulle se sur ut, bli röd i ansiktet och tappa stilen."

Zern sätter fingret på det som varit alltför uppenbart, men bara "omodernt", detta att rättvisa och samverkan är centrala politiska begrepp: "Vi har hört det ganska länge nu - alla som är kritiska till privatskolor, till skatterabatt på städning eller marknadens välsignelser på kulturområdet är i själva verket 'konservativa' och 'tillbakablickande'."

Han avslutar: "Min gissning är att Håkan Juholt har stora möjligheter att sticka hål på den retoriken [...] för att han har sett något som ganska många av oss har sett: de växande klyftorna, orättvisorna, något mycket gammalt och unket som nu plötsligt säljs som fräscht och modernt."

DN är en tidning man kan läsa för dessa intermittenta fyrars skull. När ljuset kommer är det ofta bländande. Däremellan är det mestadels nattsvart.

2011-06-14 tisdag
Genomläsningen av semesterveckans samlade dagstidningar ger ett och annat guldkorn. Så skrev Lena Andersson (DN 4/6) en liten lysande betraktelse med anledning av Thomas Bodströms senaste bok, som är en sorts kåseriartad självbiografi, eller "en katalog över oombedda bekännelser" som Lena A beskriver den. Med lätt hand plockar hon nyckelscener ur boken och lägger ett collage som ger hela bilden av en socialdemokrati utan styråra under kraftig högerstorm, drivande i vindens riktning. Bodström, med sin uppfattning att klassdimensionen blivit omodern, var en galjonsfigur på detta roderlösa skepp.

Jag minns den ganska allmänna förvåningen när Thomas Bodström dök upp från ingenstans och snabbt blev socialdemokrat och minister. Många kanske såg hans far som en garant för att det kunde finnas en socialdemokratisk gen hos den dittills opolitiske juristen. Men han blev snabbt en man i tiden, en yrkesminister som kunde tjänat vilket parti som helst. I den stockholmsfalang som formade en i grunden vänsterborgerlig partiledning fann han en naturlig bas för den nya tidens ytlighetspolitik. Hans skenbara popularitet i opinionsundersökningar kan mycket väl ha kommit sig av att medborgarna, i brist på uttalade politiska alternativ, bara hade att välja mellan olika slags ytlighet, och då hade han ett fräscht ansikte som ännu inte hade fått några politiska ärr.

Visst kan det vara svårt, och ibland omöjligt, att stå emot en stark politisk vind, särskilt om den dessutom tycks blåsa åt samma håll över hela världen. Under den korta 60- och 70-talsperioden drabbades de borgerliga partierna av samma fenomen. Om vi idag skulle läsa t.ex. folkpartiets partiprogram och valmanifest från den tiden skulle vi tro att de var skrivna av helt andra än folkpartister. Många på den kanten måste alltså idag förtränga, med rodnande kinder, att ursprungsidén till löntagarfonder kom från folkparitet.

Men de borgerliga partierna behövde aldrig överge eller ens kompromissa med själva grunden i sin politik. Samhällenas ekonomiska maktstrukturer rubbades inte någonstans, de fick bara lov att hålla en lite lägre profil under en tid. Så politiken fick sminka sig med lite mera av välfärd och lite mindre av resursöverföring till de rika. Men maktbasen låg trygg där den låg.

Efter den snabbt övergående perioden av Neo-Enlightenment tog nyliberalismen över, och den politiska vinden kantrade 180 grader. Vänsterengagemanget upplöstes på olika vägar. En relativt stor grupp "hanterade sin besvikelse" genom att överge den egalitära linjen och i stället kasta sig i armarna på miljöpolitiken. Andra gav upp helt, drog åt andligheten och började forma det som blev New Age. Och de etablerade vänsterpartierna började driva med i vindens riktning. I vägen för den socialdemokratiska skutan hamnade händelsevis semesterseglaren Thomas Bodström, som befanns lämplig att plocka ombord.

Lena Anderssons artikel har en grund i denna "socialdemokratins tystnad och smärtpunkt. Klassfrågans avsomnande." Men den handlar också om hur makt går i arv och hur personer som Bodström med "ett koketteri gränsande till fräckhet" vill låtsas att hela den mekanismen beror på "en slump". Hon inte bara avrättar en politisk karaktär som föddes under en högervåg, utan kritiserar defaitismen hos ett parti som säljer sin övertygelse på opinionsmarknaden.

Det finns en avgörande skillnad mellan de borgerliga partiernas situation under 68-epoken, och vänsterpartiernas under nyliberalismen. Medan de borgerliga bara tvingades till en anpassning på ytan, kom de nyliberala eftergifterna att fräta på vänsterns själva fundament. Socialdemokratins partiadel såg uppenbarligen inte den utvecklingen som ett hot, utan tänkte sig en framtid som ett vänsterbetonat borgerligt parti. En viktig grupp man glömde göra upp med var partimedlemmarna ute i landet som, med det folkliga förnuft som så ofta visar sig uggleklokt, inte kunde begripa vad vi skulle med ytterligare ett borgerligt parti till.

2011-06-11 lördag
En veckas semester i Turkiet ställde till det för bloggandet. Inte för att tillgång till Internet skulle saknats - där visar teknikens globalisering sin enorma spridning - men först och främst blev det annat att göra, och sedan försvann några dagar i en energistjälande förkylning. Att bli förkyld i 30 graders värme låter udda, och gav input till en liten diskussion i gruppen. Jag hävdade luftkonditioneringen som boven, andra menade att kyla inte orsakar förkylning. Så det var bara att googla.

Meningar av typen: "det är en seglivad myt att förkylning orsakas av kyla" hittar man hur många som helst på bloggar och forum. Däremot är det lögn i skogen att hitta själva den seglivade myten. Med ett undantag: AC-sjuka. Många som vistas mycket i AC-miljöer vittnar om många sorters förkylningssymptom. En sådan grupp är långtradarchaufförer, som i olika forum ger tips om hur man minskar problemet. En rekommendation är t.ex. att inte sätta AC:n på för låg temperatur.

Någon i gruppen menade att forskning har bekräftat att kyla inte orsakar förkylning. Jag tänkte att smittskyddsinstitutet borde vara rätt ställe att få den saken bekräftad. På hemsidan för institutets tidskrift hittade jag mycket riktigt detta citat angående "myten":

– Nej, det finns ingen sanning i detta, säger Hans Wigzell, professor emeritus i immunologi. Det har faktiskt gjorts studier av hur kyla påverkar ett förkylningsförlopp. Till exempel lät man en grupp unga militärer sitta med fötterna i iskallt vatten, samtidigt som förkylningsvirus sprejades mot deras ansikten. Kontrollgruppen, som också fick virus sprejat på sig, hade varma och torra fötter. Det fanns ingen skillnad i hur de båda grupperna insjuknade.

Man läser med någon förvåning, och känner sig säker på att den "forskningen" inte hade godkänts ens av Myth Busters, utan mera liknade en sketch som Kurt Olsson kunde totat ihop.

Mera signifikanta observationer, som att vi är mer förkylda på vintern än på sommaren, hade institutet ingen forskning som gav någon förklaring till. Där nöjde man sig med en vag förmodan:

Troligen spelar andra faktorer in som att människor är mer inomhus och måste trängas på mindre ytor.

Av en händelse hade jag för ett par veckor sedan läst om nyligen gjord forskning som klarlagt en mekanism för hur immunförsvaret påverkas av kroppens nedkylning, just på ett sätt som ökar mottagligheten för virusinfektioner av förkylningstyp. Sista ordet om den här myten är knappast sagt.

Vad som kan förundra är denna tydligen starka önskan hos många att kyla inte skall vara skadlig. Är det någon sorts försvar för klädmoden som förespråkar tunna kläder och inga mössor? Här finns det uppslag för sociologiska studier!

2011-06-04 lördag
Skolan som debattämne lider ingen brist på experter. Alla har gått i skolan och "vet hur det är". Dessutom har alla föräldrar fått nytt bränsle för sina åsikter genom barnen (båda omständigheterna gäller mig själv). I likhet med andra frågor där engagemanget är brett hamnar verklig expertkunskap ofta i bakgrunden. Typiska exempel är vissa miljöfrågor och kärnkraft, men det finns fler.

Diskussionen efter olyckan i Fukushima är belysande. De specialister som är genuint kunniga om effekter av radioaktiv strålning fick begränsad uppmärksamhet. Myndigheter som bygger sina bedömningar på den orimliga och överdrivna LNT-modellen fick företräda den officiellt godkända riskbedömningen, och journalisters groteskt överdrivna föreställning om strålningens farlighet fick posera som den allmänna expertståndpunkten. Allmänhetens vanställda uppfattning om strålning är under sådana förutsättningar inget att förundra sig över.

Inte ens en teknisk fråga som vilar helt på naturvetenskap är alltså befriad från icke-rationella förvrängningar, är den lärdom man kan dra av kärnkraftfrågan. Desto mera begripligt blir att ett mjukt ämne som pedagogik öppnar sig för allehanda värderingsmässig bias. Problemet är att det saknas egentlig expertkunskap överhuvudtaget, för den som skulle ha tid och intresse att fördjupa sig i verifierad kunskap . Även forskningen om pedagogik är så indränkt av tidens modetyckande, att det överskuggar vad som eventuellt har rationell grund och faktiskt substans. Därför är dörren vidöppen för debatter om skolan, och alla med munläder och skrivklåda kan obehindrat uttrycka sig som särskilt kunniga.

Själv hör jag givetvis till dessa amatörer. Men upplysta och naiva amatörer har en viktig roll: att vara pojken i sagan som talar om att kejsaren är naken. I fallet med skolan och pedagogiken består den osynliga dräkten av en postmodern mytologi som är värre än religion i så motto att den framställer sig som någon sorts akademisk "vetenskap".

Dessbättre är det folkliga förnuftet (som ofta) opåverkat av "intellektuellas" dogmer, och skolans arbete i verkliga livet mer "down to earth". Så är lyckligtvis förskolan och skolan i vår stad Lysekil tämligen befriad från nutida "läror", och pedagogiken buren av positiv stämning, medkänsla och vardagligt förnuft. "Livskunskap" och annat flum med rötter i vår esoteriska huvudstad har ingen jordmån här. Följaktligen rankas Lysekils stabilt kommunala grundskolor ofta bland landets främsta i olika mätningar.

2011-06-03 fredag
(Åter till skolan, efter pausen på halvannan vecka ....)

En repressiv skola, som satte barnens tuktan minst lika högt som kunskapen, och inte sällan använde kunskapsvapnet som en del i repressionen, revolutionerades på bara några år under 60-talets utvädring av en vedervärdig attityd till barn. Det revs för att få luft och ljus, och både det ena och det andra följde med. Men de värsta företeelserna försvann, för att aldrig mer återkomma. Civilisationen tog ett steg framåt.

Bilden av pendeln som svänger för långt åt andra hållet är sliten, men alltför ofta relevant. För skolans del hängde utvecklingen samman med att den friska revolutionen efter några år följdes av en antiintellektuell reaktion, där rötterna omedelbart kunde härledas till den kunskapsrelativistiska postmodernismen. Som vi fortfarande får alltför många indikationer på är vi långt ifrån att komma ur detta tankemässiga mörker.

Ett alltför påtagligt exempel är pedagogikprofessorn Moira von Wright, numera rektor för Södertörns högskola, som på allvar menar att kunskapen om fysik, som den lärs ut i skolorna, strider mot jämställdhetsmålen och därför bör förbjudas. Med sådana absurditeter föder hon givetvis ett förakt för "modern pedagogik" som ger rent reaktionära tendenser luft under vingarna.

På den luftkudden glider Jan Björklund fram i debatten. Mannen bygger sin pedagogiska föreställning på en gammal militär modell där lydiga beväringar gjorde som lärarens sade, och de dugligaste belönades. De som föll igenom förflyttades till malajkompaniet, som hade sin kasern i något bortre hörn av regementet där de inte störde den militära ordningen. Kännetecknet för den sortens sociala modell är att malajer och alla andra som inte klarar att leva upp till en miniminivå är icke-individer som inte har några rättigheter och som får vara tacksamma för den existens de kan lyckas upprätthålla.

2011-05-31 tisdag
Mona Sahlin har beviljat DN sin "första större intervju" sedan hon avgick. Där visar hon fortsatt sin manipulativa syn på politik och avvisar inte direkt antydningarna om att hon avsattes genom en kupp. I hennes värld formar den för tillfället ledande klicken i ett parti politikens innehåll, och massan av medlemmar förutsätts följa efter. Det centrala i politiken blir därför inte att försöka representera medlemmarnas åsikter, utan att manövrera så att den "rätta" klicken blir den ledande.

Mönsterexemplet är kvoteringen av föräldraförsäkringen (som hon inte tar upp i den här intervjun, skall sägas). En liten grupp feminister, inklusive Mona Sahlin, hade fått den fixa idén att en sådan kvotering skulle främja jämställdheten, utan att några empiriska eller andra belägg för den saken kunde presenteras. På denna vaga grund ville man stifta en lag som alltså i praktiken skulle bli en föreskrift för hur människor skulle ordna sina privata liv, en lagstiftning som 80-85 procent av både kvinnor och män var och är emot. (Dessbättre fanns en annan gruppering inom partiets ledning som hade en sundare syn på demokrati.)

Rättfärdigandet av detta förakt för verklig demokrati är att "politiker måste våga gå före". I en värld där demokratin hade något värde skulle det hela gå till tvärtom. Människor skulle samlas och enas om sakfrågor man ville skulle drivas i beslutande församlingar, och sedan välja de politiker som förklarade sig beredda att driva just dessa frågor.

I sitt avskedstal hade Sahlin ägnat sig en hel del åt att deklarera vad socialdemokraterna borde ändra i sin politik. I DN nämns "skatterna, a-kassan och valfriheten inom välfärden", i stort sett borgerliga frågor. I hela intervjun nämns inte en enda gång det generalattentat mot välfärdssamhället som alliansregeringen iscensatte omedelbart efter maktövertagandet. Misstanken vi ältat i den här spalten bekräftas gång på gång: stockholmsfalangen av socialdemokratin försatte den mest uppenbara politiska möjlighet som borgerligheten serverade på en silverbricka, och gjorde det därför att de inte identifierade terrorattentaten som sådana, utan snarare visade förståelse för förövarna.

En annan nyckelfråga som visar att även socialdemokraterna hemfallit åt en samtidigt manipulativ och anpasslig syn på politiken är angreppskriget mot Afghanistan. Partiets medlemmar och väljare är med säkerhet och i stor majoritet negativa till svenskt militärt deltagande i ett krig som var orättfärdigt från allra första början och hela vägen. Men vanliga människor är sedan länge inte aktörer i den politiska världen, utan bara passiva åskådare. Bara en gång vart fjärde år kan de gå och lägga en lapp i en låda, och ibland ger den proceduren en effekt på makthavarnas utseende och något lite på deras beteende. Så Sveriges 200-åriga fred, som alla skolböcker med någon stolthet hållit fram, har i all tysthet upphört. Och arbetarpartiet, detta av tradition fredsälskande parti, har underdånigt deltagit i processen som gjort Sverige till ett krigförande land.

"Väldigt många inom S blickar bakåt" är Sahlins stora bekymmer. Efter trettio år av nyliberala excesser i västvärlden är det oundvikligt att blicka bakåt mot en tid när löntagarna fick del i produktionsresultatet ungefär i proportion till produktivitetsförbättringen. Därefter har snedfördelningen av samhällets samlade produktion blivit rent grotesk och den sociala omtanken tagit jättekliv bakåt. Nyliberalismen blickar nämligen ännu längre tillbaka, till en tid när det knappast fanns ett samhälle i vår mening.

En socialdemokrat som inte vet i vilken oavvislig riktning utvecklingens pil pekar har definitivt valt fel parti.

2011-05-29 söndag
Judith Butler har varit i Stockholm och föreläst, en ikon och "en akademisk stjärna som drar fulla hus även utanför universitetsvärlden" enligt DN. Hennes banbrytande "upptäckt" att kön är en social konstruktion, och alltså inte ett fenomen som har biologisk anknytning, är den främsta grunden för hennes ikonstatus. Eftersom hon är en akademisk stjärna blir man intresserad av vilka belägg hon styrker sin banbrytande tes med. Det visar sig vara... inga!

I den postmoderna tradition Butler verkar krävs nämligen inga belägg; alla berättelser är lika sanna. Den berättelse som tillfälligt "vinner" är den som övertygar flest antal likasinnade. I bästa fall tillämpas en hermeneutisk metod som i stort sett går ut på att förklara en företeelse med så övertygande retorik att mottagaren upplever den som sann. För den mekanismen finns det fina ordet evidenskänsla.

Alla som läst grundkurser i naturvetenskaperna vet att evidenskänsla är ett högst förrädiskt begrepp när man söker förståelse om verkligheten. Matematiken och fysiken är fyllda av problem där intuitionen säger en sak och korrekta beräkningar en helt annan. I fallet med Butlers könskonstruktion är saken ännu mer anmärkningsvärd än så. Där strider hennes tes till och med mot det intuitiva förnuftet och mot den dagliga, empiriska erfarenheten. Och ännu mer naturligtvis mot vetenskapligt grundad forskning om könen.

Att ur en så defensiv positionen få genomslag för en bisarr idé att det inte finns biologiska kön är inget mindre än en bedrift. Metoden är att upprepa sitt påstående om och om igen tills själva tesen blir ett existerande faktum. Som vi har sett av andra postmoderna excesser är det uppenbarligen ingen nackdel att hela tanken är barock. Dumheterna förökas sedan exponentiellt inom en disciplin som fått namnet "genusvetenskaplig forskning", först helt enkelt genom att "forskarna" citerar Butler, med alla referenser formellt korrekta. Snart har det bildats ett helt bibliotek av närmast likalydande texter där författare citerar författare som citerat Butler, och så vidare utan gräns. I detta bibliotek lyser en sak med sin totala frånvaro: varje seriöst försök att med empirisk eller annan beprövad sociologisk metodik styrka alla utkastade och till synes absurda påståenden.

Den postmoderna utvecklingen har vi diskuterat här tidigare. I korthet såg vi en revolutionsromantisk vänster som blev till riktigt romantisk höger, och ändade i en antimodernism och ett förnuftsförakt som söker sin like i historien. Och medan genusteoretikerna svävar iväg med sina teser till ett vidskeplighetens paradis, lägger den verkliga forskningen för varje dag nya faktiska upptäckter om människans oändliga komplexitet till vår kunskapsbank. Vem vet, en vacker dag kanske vi får kunskap om vilken genkombination det är som predisponerar människor till att tro på postmoderna galenskaper,

2011-05-27 fredag
En politiker kallar en annan för "medioker deckarförfattare" och den andre kontrar med tillmälet "lokal kommunalpamp". Konfrontationen mellan Juholt och Bodström känns trots allt mer substantiell än som blott en munhuggning. Thomas Bodström var inte känd som socialdemokrat när han hastigt blev statsråd. Men han kom att passa in i den grupp av personer för vilka partiet var en sorts formell struktur som erbjöd möjlighet till positioner och karriärer. När han sedan lyckades uppnå en form av allmän popularitet, oklart på vilka grunder, kunde det tyckas som om den nya linjen visade rätt väg i politiken.

Men gruppen i fråga hade lämnat den egentliga socialdemokratin bakom sig och hade intalat sig att framgångsrik politik måste inrikta sig på att vinna medelklassväljarna. Närmare bestämt den stockholmska medelklassen, i vilken partiets ledande skikt kände sig hemmastadd. Strategin blev att försöka en smidig anpassning till den ekonomiska makt som redan hade alla avgörande beslut i sin hand, och en form av inordning under den borgerliga pressens villkor, den press som med sin totala dominans sekunderade den ekonomiska makten.

Som vi varit inne på tidigare var en kritisk faktor den stockholmska hemmablindheten, eller provinsialismen, som ledde till totalt förlorad kontakt med socialdemokratin ute i det stora landet Sverige, där 85 procent av medborgarna lever. Denna hemmablinda ledning lyckades med det otroliga att schabbla bort en folklig jäsning som med enorm övervikt riktade sig mot alliansregeringens inledande terrorangrepp på välfärdssystemet. Det är inte överord om man säger att den avskärmade ledningen sålde ut socialdemokratins själva kärna och valde en (som man antagligen trodde) opportunistisk anpasslighet.

I den motsättningen är konflikten mellan Juholt och Bodström klargörande. Alldeles oberoende av diskussionen om vänster och höger var stockholmsledningens strategi dömd att misslyckas på längre sikt. Grunden är att den hegemoni som den ekonomiska makten besitter redan nu har fyra till sex partier som är beredda att bistå med stödjande politiska beslut. Ytterligare ett sådant parti, som socialdemokraterna var på väg att bli (eller bli ännu mer), har ingen roll att fylla. Skulle det partiet stödja sig på medelklassväljare som vill göra en eftergift till sitt samvete genom att rösta på en aning solidaritet? Tanken är absurd. Den lilla gruppen väljer möjligen miljöpartiet.

Ingenting är tydligare än att dagens symbios mellan den ekonomiska och den politiska makten måste utmanas av ett alternativ. Låt vara att tvåtredjedelssamhället ger borgerlig politik ett övertag, men ett gammalt arbetarparti har ingen anledning att ge sig in och öka på den majoriteten. Vad landet behöver är ett parti för den tredjedel som inte är inne i det överflödets värme där många av oss andra befinner oss. Om det leder till att ett socialdemokratiskt parti på kort sikt stannar vid 33 procent av rösterna så är det en bisak (en borgerlig socialdemokrati skulle inte komma i närheten av den siffran). Någon måste forma en nödvändig motkraft mot den upplösning av solidaritet och välfärd som de två tredjedelarna i sin operationalisering av hjärtlös egoism strävar mot. Historien är inte heller slut. Mänskligheten har alltid gått mot ökande grad av civilisation, låt vara med många bakslag, men trenden är tydlig. Det finns alltså en framtid!

En tecken får vi redan. Från det att Mona Sahlin signalerade stockholmsgruppens kapitulation har socialdemokraterna ökat stadigt i opinionsmätningarna, och moderaterna gått tillbaka. Det kallas Juholt-effekten, men borde snarare kallas anti-stockholms-effekten. (Juholt har bara markerat själva skiftet, men har annars mest bidragit till skadeglada jubelrop i den borgerliga pressen med sina s.k. fadäser.)

2011-05-25 onsdag
Debattartikeln som inspirerade måndagens notering var skriven av en professor i Europarätt som fick svar på tal i gårdagens DN av SVT:s VD och bolagets chefsjurist. Deras argumentation verkar högst övertygande och motsäger professorns påstående att SVT inte skulle följa EU:s regler. När de dessutom konstaterar att professorn för tio år sedan menade att Systembolaget inte var förenligt med EU-rätten, så tycks det som att vi talar om en "forskare" med en högst politisk agenda.

Kärnfrågan är ändå en helt annan, och något SVT:s tjänstemän inte har befogenhet att röra vid. Den gäller vilken moralisk grundsyn, och för den delen vilka samhällsekonomiska argument, som ligger under EU:s primitiva konkurrensfilosofi. Strikt uttolkade förbjuder EU:s principer att en grupp av människor (t.ex. en medlemsnation) i fullt demokratisk ordning beslutar att gemensamt bedriva en verksamhet (t.ex. radio och teve) som betalas solidariskt och som inte drivs med vinstkrav. Rättfärdigandet av detta förbud är att enskilda individer, som vill driva liknande verksamhet, kommer att få svårare att göra vinster på majoritetens bekostnad.

Den underliggande rationalen för kapitalismens fria marknadssystem (som givetvis är långt ifrån "fritt") är att det leder till optimal resursallokering och därför till bästa möjliga ekonomiska utfall för alla, och därför i sin tur till bästa möjliga samhälle för alla. I just fallet med public service-radio och -teve i Sverige lyser det "fria" systemets katastrofala misslyckande med bländande klarhet rakt i ögonen på alla. Och ju skarpare det lyser desto hårdare kniper ideologerna ihop ögonen. Myten skall till varje pris upprätthållas.

Nästa logiska steg skulle kunna vara att attackera konsumentkooperationen. För principen är i grunden densamma: en grupp människor har i demokratisk ordning beslutat att starta en förening, ta ut en medlemsavgift och driva en affärsrörelse som inte skall generera vinst i privatekonomisk mening. Det huvudsakliga "brottet" mot principen med "den fria marknaden" är detsamma som i fallet med public service: enskilda individers möjligheter att göra privat profit på samma typ av affärsrörelse hämmas. Skillnaden, att det ena är frivilligt men inte det andra, är skenbart övertygande, men på ett problematiskt sätt.

Till att börja med skulle frivillighet i det statliga fallet inte påverka bedömningen av problemet, eftersom den avgörande frågan är att skattemedel skulle inskränka konkurrensfriheten. Så är i fallet med Systembolaget problemet inte att staten ger en grupp som frivilligt dricker alkohol en förmån (eller motsatsen), utan den statliga garantin, som i det här fallet helt förhindrar andra aktörer på marknaden.

I andra ändan av spektrumet kan man tänka sig en kooperation som har alla medborgare som medlemmar. Effekterna på privata intressens profiter skulle bli exakt desamma som på public service-området, och borde uppamma EU till förbudsregler (eftersom frivilligheten alltså inte var en avgörande faktor). Skillnaden mellan en mycket stor kooperation och en mindre kan inte vara principiell, och då borde all samverkan för att försvåra privat verksamhet behandlas lika misstänksamt av EU.

Självklart är paradoxen tillspetsad, men påvisar ändå ett principiellt problem för den som tror sig främja konkurrens genom att reglera offentliga sektorers aktiviteter, dvs. sådana verksamheter som människor i demokratisk ordning har beslutat om. "Konkurrens" i den verkliga världen är sannerligen ingen garanti, eller ens förutsättning, för en välfungerande ekonomi. Antagligen har offentliga verksamheter av typen public service-media i många fall en balanserande och välgörande effekt på en privat marknad som annars i sin ohämmade frihet kunde bli ett hot mot sig själv.

2011-05-23 måndag
(Ett litet mellanstick i skolhistorien, med anledning av en debattartikel i DN 21/5, där det hävdas att SVT inte uppfyller EU:s regler för public service-företag.)

Som vi kommenterat tidigare visar fundamental statistik att svenska tevetittare med överväldigande majoritet rankar program från SVT högst. Den enda kanal som alls syns i statistiken är TV4, resten av de oräkneliga kanalernas gränslösa skräp kommer inte i närheten av någon topplista. Alltså har konsumenterna gjort sitt fullkomligt fria val, och det är tämligen entydigt. Liknande ser situationen ut i andra länder. Vad händer då?

Jo, EU tar strid mot kvalitetsteven med "den fria konkurrensen" som förevändning. Av folken gemensamt ägda bolag får inte göra bra teveprogram som många uppskattar högt, för det anses hämma "mediemarknaden" i deras försök att prångla ut smörja och tjäna pengar på reklam. Alltså skall public service kringskäras med allehanda regler och förbud.

Andelen tittare som väljer SVT framför andra kanaler är inte alls lika dominerande som bedömningen av programkvaliteten skulle antyda. TV4 ligger inte långt efter i tittarandel, men de enskilda programmen kan tydligen inte konkurrera lika bra. En gissning skulle kunna vara att den reklamstyrda skräpteven är det som visas på skärmen när en teve står och går i ett hörn.

Tittarna betalar något mer för reklamteven än de gör för SVT. Det är inget som talas högt om, men det är ju ett simpelt faktum att vi konsumenter i sista hand betalar hela tevereklamen. Vi betalar för att få program som vi inte rankar särskilt högt, och för att dessutom få dessa dåliga program söderhackade av hjärndödande reklam.

Man kunde tycka att den tydliga illustration som teve levererar borde övertyga alla, även EU, om att den s.k. fria konkurrensen dels inte är särskilt fri, och dels inte leder till den bästa av världar för konsumenterna. I stället har vi fått en kapplöpning mot botten där billigaste tänkbara skräpprogram har visat sig vara enklaste vägen mot vinster för mediebolagen. (TV4 redovisade senast en årsvinst på 800 miljoner kr, motsvarande någon sjättedel eller så av kostnaderna för all tevereklam i Sverige.)

Vad EU:s byråkrater skulle behöva fundera över är varför skolboksekonomin inte fungerar i den verkliga världen, i stället för att med blind monomani genomdriva regler som, om de genomfördes, skulle gå emot en massiv majoritets vilja. Ett förslag till ämne för byråkraterna att fördjupa sig i är hur den ekonomiska makten förvrider konkurrensen långt mer än allmänt ägda programbolag kan göra. Ta fram läroboken i nationalekonomi och svara på frågan: skulle det i ett samhälle med fullkomlig konkurrens kunna skapas överskott som företag kan använda för att köpa idiotisk tevereklam, som tittarna avskyr, för att finansiera teveprogram som värderas lägra än andra? Ledtråd: analysera begreppet fullkomlig konkurrens, och konstatera att något sådant aldrig har existerat under kapitalismens hela livstid.

2011-05-22 söndag
Med 60-talets revolter vändes allt upp och ner. Vietnamkriget var den stora dynamon som mobiliserade studenter och arbetare i hela västvärlden. Runt om i världen vaknade befrielserörelser i Europas gamla kolonier och skapade en räcka nya, självständiga nationer. Imperierna fick retirera, liksom kapitalet. I väst stärktes fackföreningarna och den redan existerande solidariteten, samtidigt som mängder av nya grupper växte upp. Fred, människorätt, kvinnor, miljö, etnicitet - allt fick uppslutning av unga människor i mängder och begreppet NGO blev en maktfaktor. Världen tycktes balansera på randen till en verklig, global revolution.

I Sverige brändes studentmössor, behåar och andra symboler för ett bigott överhetssamhälle. Till och med folkpartiet insåg att bristen på ekonomisk demokrati var ett allvarligt problem, och lade fram ett förslag till löntagarfonder. Läroverken som tukthus eliminerades med ett pennstreck. En lika omvälvande period var det mycket länge sedan landet upplevt. Inte mycket lämnades orört.

Ett och annat slog över lite långt, men i mitten av 70-talet kunde vi som upplevt befrielsen inte föreställa oss att en återgång till det gamla, obsoleta samhället skulle vara möjlig. I fråga om symbolerna skulle vi få mer än fel. Det blev inte bara studentmössor igen, utan smoking och frack därtill. Och politiskt blev det ännu värre, med en återgång till Manchesterliberalism, egoism och förakt för svaga.

Att något var på gång fick jag en första varning om i slutet av 70-talet, vid ett bord i riksdagsrestaurangen. Ett halvdussin någorlunda bemärkta intellektuella hade avslutet ett möte i huset, och jag råkade sitta med som menig sekreterare. Samtalet vid bordet kom från första stund att handla om ockulta ting. Det visade sig att halva gruppen hade varit på internat i Skottland och sysslat med pendling, kristallhealing och andra "djupa" ting. Jag hade aldrig hört något så korkat av bildade människor, men detta var avantgardet som gick i spetsen för det som senare skulle bli New Age.

En av de ockulta hade profilerat sig som vänsterintellektuell i 60-talets Lund och hade där förvärvat ett visst anseende. Vid tiden för riksdagsmåltiden övergick det mitt förstånd hur en uppenbarligen intelligent och kultiverad person kunde falla i beundran för ren vidskeplighet. Men det skulle bli snart bli vardagsmat. Många 60-talsradikaler som antagligen aldrig hade förstått Marx och socialismen, men fångats av de revolutionsromantiska stämningarna, drev i stora skaror iväg till allehanda esoteriska läror, indisk visdom och annan ockultism.

Vi fick så småningom inte bara New Age utan hela det postmoderna angreppet på modernitet, rationalitet och kunskap. I den intellektuella sörjan föddes flumskolan och andra ytterligheter av kunskapsföraktet...

2011-05-21 lördag
Känslolösheten mot barn (på 50-talet) präglade inte bara skolan utan hela samhället, t.ex. också sjukvården. Även vuxna utsattes för den militaristiska anda som rådde där, men för många barn inpräntades en skräck som satt i under hela livet. Av barnsjukdomarna var scharlakansfeber värst, för den betydde internering en vecka på sjukhus utan kontakt med yttervärlden. Tjugo små pojkar i en stor sal, där den fruktade vagnen rullades in tre gånger om dagen av sköterskor med ett sadistiskt leende på läpparna.

Det var sprutan i ändan, någon sorts föregångare till antibiotika antagligen, som efter tjugoen smärtsamma stick gjorde det svårt att sitta flera dagar efteråt. Blanka ögon följde vagnen där den gick från ena sängen till nästa, och uppgivet räknade den stressade hjärnan hur många det var kvar till ens egen tur.

Men den lille pojken fick en present från mammans arbetskamrat, ett litet ritblock med färgade papper, det finaste han någonsin sett. Det skulle han spara och bara rita riktigt viktiga saker på. När veckan var slut förklarade en sköterska rått att ingenting fick tas med hem. Kläder och annat som skulle lämna sjukhuset måste nämligen "rökas", vad det nu innebar, och man kunde absolut inte röka "onödiga" saker.

Alla i min ålder har säkert minnen av den tidens sjukvård. Hela systemet tycktes fyllt av endera rena sadister eller bara allmänt härsklystna. Läkare var någon sorts överstepräster som tog fullkomlig vördnad som en självklarhet. Och sjuksköterskor fyllde sin roll som stränga väktare av systemet med till synes lustfylld råhet.

Besöken hos tandläkaren följde samma mönster, och stegen dit kändes som vägen till graven. De gamla långsamma, remdrivna borrarna orsakade en intensiv smärta och tog en evighet av tid för varje litet hål som skulle lagas. Bedövningsmedel var ingenting man offrade tid eller pengar på när det gällde barn. Så det var bara att sitta i den kraftiga, kvinnliga tandläkarens järngrepp och lyssna på hennes oavbrutna pladder med sköterskan medan smärtan skar som knivar i hjärnan.

Intressant är att just 1950-talet verkar vara ett riktigt jubeldecennium för den svarta pedagogiken och den allmänna misantropin. Från litterära skildringar och filmer ser man beskrivningar av tidigare epoker som hade åtminstone några inslag av medmänsklighet och hjärtlighet. Men mycket lite av sådant under 50-talet, det decennium som kalibrerade Ingemar Bergmans svartsyn.

Kontrasten mot dagens sjukvård är total. Nu står omtanken om patienten i centrum, och personalens bemötande är en dröm av vänlighet. Nu går den luttrades egna barn till läkaren och tandläkaren i total sorglöshet, och tar sprutor och drar ut tänder utan minsta bekymmer. När man tänker på saken så har denna fullkomliga omvandling bara krävt ett minimum av insatser, nämligen att sjukvården har börjat se på patienterna som medmänniskor (en hel del teknikutveckling har givetvis också bidragit starkt). Då blir omtanken ju en självklarhet, och jobbet för personalen rimligen också mycket trivsammare.

Vem i hela friden bär ansvaret för detta avskyvärda 1950-tal?

2011-05-20 fredag
Pedagogiken i Vasa HAL på 50-talet var lika hjärndöd som den psykologiska "insikten". Alla lektioner hade samma upplägg. Första halvan eller mer ägnades åt att förhöra läxan till den dagen, resten åt att gå igenom nästa läxa. Huvudsyftet med förhöret tycktes vara att hitta syndarna som "inte hade gjort läxan" och som med utskällning skulle hängas ut, androm till varnagel. Hela "pedagogiken" tycktes bygga på att barn skulle lära sig genom hot om bestraffning. Att alltså frivilligt vald lättja var enda orsaken till okunnighet.

Givetvis verkar det osannolikt att ingen enda människa i skolvärlden skulle insett att positiv motivation ger bättre inlärning än straff. Men sådana eventuella "avvikelser" hade i så fall säkert motats genom hänvisning till skolans huvuduppgift, som klart och tydligt var att tukta den unga generationen (och därmed socialisera den in i ett hierarkiskt samhälle). Skolan hade i den delen många likheter med värnplikten.

Tuktandet satte sin prägel på "utbildningen" i alla dess detaljer. Så var undervisningen i tyska (naturligtvis) ett lysande exempel på disciplinering. Det allvarligaste fel eleven kunde göra var att säga eller skriva "den" när det skulle vara "dem". På skrivningarna gav sådant maximala fem minuspoäng, eftersom det var ett grammatikaliskt fel, det närmaste en dödsynd man kunde komma. Grammatiken var exercishandboken och likheterna med lumpen slående. Alla detaljer skulle vara perfekta, men vad det hela hade för syfte utöver perfektionen hölls fördolt för eleverna.

Vad syftet inte var stod helt klart, nämligen att göra eleverna förtrogna med tyska språket, och lära dem använde det. Skrev man fel glosa på ett prov så gick det att komma undan med ett enda minuspoäng. Det var alltså inte så viktigt att kunna någon verklig tyska. Däremot hade alla höga minuspoäng för ett "n" när det skulle vara "m" inpräntat att tyska var ett språk man skulle akta sig för att använda. Och på den vägen blev det.

På Stayfriends beskrivs en lärare i Vasa på flera ställen som nazist. Han var säkert inte den enda, men de socialt receptiva hade sedan nästan ett sekel då lärt sig att vända på kappan. Man skall komma ihåg att Göteborg var ett nazistiskt fäste under de år det begav sig. Den småborgerligt präglade göteborgska medelklassen utgjorde ett fruktbart substrat för sådana virus. I grupperingar av "anständiga" borgare har man efter kriget hittat dödslistor färdiga att ta fram vid ett machtübernahme (=tyska som inte är inlärd i skolan!).

Alldeles oavsett den specifika tyska varianten av repressivt tänkande, som var extrem bortom alla gränser, så hade den grundidé som gällde "ungdomens fostran" härskat under lång tid. Att barns och ungas vilja till varje pris skulle stäckas sågs som fundamentet i varje moment av denna fostran. Därigenom kunde en läroverkselev känna igen sig fullständigt i Strindbergs beskrivning av sin skola hundra år tidigare. Inget avgörande hade hänt under den långa tiden.

Då kom 60-talet med sina revolutioner inom alla områden, och något som liknar civilisering kunde börja...

2011-05-18 onsdag
I ett något ogarderat ögonblick för ett bra tag sedan postade jag min profil på Stayfriends, en hemsida för skolkontakter. På senare tid har skolkamrater börjat lägga ut berättelser från den gamla bedrövliga tiden, en guldgruva för den som har dåligt personminne. Det vill säga: minnet av en beklämmande och skrämmande tid på Vasa Högre Allmänna Läroverk i Göteborg på 1950-talet är i högsta grad levande. Också utseendet på plågoandarna i lärarkollegiet har jag bitvis minnesbilder kvar av. Men nu får jag också namnen på sadisterna, och de livfulla skildringarna som återkallar en tid som gärna hade fått vara olevd.

Men mycket ligger lätt tillgängligt som ett nästan fysiskt minne. För varje steg från spårvagnshållplatsen uppför Vasagatan och in på skolgården sjönk livsviljan och stegrades oron. Helst av allt hade man velat vända, men det gick inte för det fanns ingen att gå till. Skulle man ha tur att slippa bli förhörd på läxan idag? Skulle man undgå utskällningen och förnedringen som följde på minsta stakning? Jag kan återkalla känslan i den dimmiga göteborgska höstkylan som om det var igår. På den tiden eldades i panncentraler lite här och var, också sopor, och den dåliga förbränningen lade en vidrig lukt av sur rök över stan under hela vinterhalvåret. Den blandades med dimman och den depressiva stämningen under stegen fram till skolporten.

Kom man en minut för sent till den obligatoriska morgonbönen var porten låst och vaktmästarens stod utanför och skrev upp namnen på alla olyckliga, som visste vad som väntade. Vid upprepning eller andra förseelser följde hemanmärkning som skulle visas upp för föräldrarna, på den tiden bara en annan del av den auktoritära och repressiva överheten, inte en instans som en skolpojke kunde vänta stöd ifrån. Förtrycket kom från alla håll.

Vår klassföreståndare lärde vi oss snart läsa. När han grälat med frun, eller vad det nu kunde ha varit, visste vi vad som väntade. Efter halva lektionen tog han tag i första bästa förevändning, ett kastat radergummi eller vad som helst. Han släppte demonstrativt kritan i den smala hyllan under tavlan och skakade kritdammet av händerna med några kraftfulla handklappningar. Först skulle den skyldige beordras fram, och sedan följde en halv lektions oavbruten utskällning som snart omfattade hela klassens tillkortakommanden.

När jag många år senare läste Strindbergs skolskildringar i Tjänstekvinnans son var det med ett intensivt igenkännande. Den psykiska misshandeln verkade fullkomligt oförändrad under de nästan hundra år som gått. Det var bara den fysiska bestraffningen som hade tonats ner. Vi kunde vänta enstaka slag på händerna med linjal, eller (av "Nypas") lyft i håret vid öronen, men inte så mycket mer. Men den känslokalla inställningen att barn till varje pris skulle tuktas föreföll vara helt densamma.

För ett dittills tämligen oförstört barn tycktes hela mänskligheten bestå av förfärliga misantroper. Vuxenvärlden utgjordes av en enda stor hop förtryckare. Aldrig minns jag ett ord av äkta beröm eller uppskattning, och minst av allt kärlek. Sådant ansågs farligt, för barn skulle framför allt annat fostras! Och allt som ett barn önskade sig skulle det förnekas, ty annars skulle barnet bli bortskämt, vilket var den värsta synden av alla. Den tidens barnläkare lärde ut att spädbarn som skrek inte skulle tas upp ur sängen, eftersom de då bara lärde sig att skrik kunde löna sig. Behaviorismens sjuka lära hade grepp om alla, betecknande nog, i en tid av värsta reaktion på alla områden.

Major Björklund är för ung för att ha upplevt den skolan. När 60-talet bröt in med en upplyst revolution så sveptes hela det tukthussystem som läroverken hade utgjort bort som av en Herkuleshand. Det är en av många bestående, progressiva omvälvningar under det gyllene årtiondet, som i så många avseende gjorde Sverige till ett mer civiliserat samhälle.

Utan den bakgrunden blir dagens skoldebatt historielös. Men samtidigt innebär det inte att alla alternativ till förtryckarskolan skulle vara ideala. Tvärtom gäller det att ständigt arbeta för de mest upplysta, kunniga och genomtänkta förbättringarna. Inte att kasta sig i armarna på vilka flummiga läror som helst.

2011-05-17 tisdag
(S) ökade knappt två procentenheter i Västra Götaland, med ett valdeltagande på 40 procent, omkring. Det skulle kunna tyda på en Juholt-effekt på kanske fyra procent, eftersom (S) normalt förlorar på lågt valdeltagande. I Örebro var utslaget ännu tydligare.

En oundviklig tolkning är den att fler väljare vill ha Juholts sociala demokrati än Sahlins stureplansblandning. Mycket hänger nu på vilken kraft partiledningen kan lägga bakom mobiliseringen mot den borgerliga hjärtlöshetspolitiken. Och på förmågan att hitta bra konkreta lösningar. Men framför allt att visa självförtroende och offensiv anda. Att alltså inte acceptera en defensiv position.

Juholt har måhända inte visat någon fulländad stabilitet och trygghet, men framtiden kommer att visa om han har tillräcklig självinsikt och flexibilitet för att utvecklas till en tung centralfigur. En intressant period för partiet är att vänta.

Vid ett eventuellt regimskifte 2014 kommer i vilket fall inga stora förändringar att ske. Mycket av alliansens systemförändringar är irreversibla, och även i mera obundna frågor är spelrummet begränsat. Den verkliga, ekonomiska makten är den som sätter ut staketet innanför vilket politiken måste hålla sig.

2011-05-15 söndag
Idag röstar vi här i omvalet till Västra Götalands landsting. Opinionsmätningar har flaggat för en viss Juholt-effekt, så det kan vara informativt för partipolitiken på riksnivå hur utfallet blir. Det kan också ge en anvisning om vad som hände med den starka anti-Reinfeldt-effekt som rådde nästan inpå förra valåret. Var den en reaktion på moderaternas antisociala politik i regeringsställning, som allt pekade på?

I den här spalten har jag spekulerat om att den väldiga opinionen mot regeringen upplöstes inför valet främst på grund av att Socialdemokraterna inte gjorde solidariteten med sjuka, arbetslösa och andra i utanförskapet till en dominerande valfråga. Kvar fanns bara det rödgröna blockets inre motsägelser, som var och en stötte bort sin väljargrupp. Partiledningens försök att stockholmifiera politiken och attrahera huvudstadens medelklass blev som väntat ett fiasko, eftersom paritets kärnväljare är folk ute i den producerande svenska verkligheten.

Men den spekulationen skulle kunna vara ofullständig. Något skulle det också kunna ligga i den borgerliga analysen att den stabila majoritet som har trygga jobb och en god standard började vänja sig vid tanken på att folk som inte jobbar hade fått det sämre. Skattesänkningarna kanske också började göra effekt. I vilket fall klarade samhällsekonomin som helhet av lågkonjunkturen och undslapp de kriser som andra EU-länder drabbades av. Man ändrar inte ett vinnande lag osv.

Allt det lär väl få en sorts svar i kväll. Om socialdemokraterna skulle öka tillräckligt för att ge de rödgröna en klar majoritet så får Juholt-effekten sägas vara påvisad. Någon återgång till det extrema övertag över regeringspartierna som rådde 2008 kan knappast vara möjlig. Så någonting kan det visa sig ligga i den borgerliga analysen. Sedan har ju regeringen också filat bort de värsta skönhetsfläckarna från starten 2006.

Den här dagen kan ge en indikation på läget inför 2014, även om den inte kommer att säga något om hur det går i det valet.

2011-05-13 fredag
Usama bin Laden avrättades och dumpades i havet, och jublet i USA visste inga gränser. Att kritiska européer skulle ha synpunkter på den processen kunde inte förvåna någon. Men Martin Gelin (i DN idag) tycker att man då ”så att säga dömer dem [USA] utan rättegång”. Påföljden efter den domen är överkomlig för amerikanare, som ändå inte läser europeisk press. Men annars var huvudproblemet att bin Laden dömdes utan rättegång, med en påföljd som var lite mindre överkomlig.

Det som gör Melins artikel något ovanlig är att han nämner Noam Chomsky. Visserligen - och självklart - för att Chomsky skrivit ”en märklig text för nätmagasinet Guernica”, men ändå. (Så har Chomsky också mycket riktigt blivit ”tillrättavisad av Christopher Hitchens”.) För det vanliga är att världens mest citerade författare behandlas som en icke-person i etablerade media. När man inte kan argumentera i sak är det tryggare att censurera med tystnad.

Det märkliga Chomsky säger är nämligen att hederliga människor bör betrakta alla handlingar med samma moraliska måttstock, och särskilt inte undanta sina egna. Sålunda är det bara ett faktiskt konstaterande att George W Bushs angreppskrig mot Irak, utan legitima krigsorsaker, är ett brott, enligt domarna i Nürnberg den yttersta formen av krigsförbrytelse. Sett till konsekvenser i antal döda och andra skador är Bush betydligt mer belastad än bin Laden. Enda anledningen till att Bush inte kallas för krigsförbrytare är att ingen har makt att åtala honom.

Så om irakiska kommandosoldater skulle landa vid G W Bushs lantgård, skjuta honom och dumpa kroppen i Atlanten, så bör vi acceptera det som moraliskt ekvivalent med mordet på bin Laden. Och som européer bör vi enligt Gelins prejudikat ha överseende om folk i arabländer skulle jubla på gatorna. Allt annat vore att döma araberna utan rättegång.

Men Chomskys "märkliga" ståndpunkt är att inga sådana mord är moraliskt berättigade. Förbrytare skall ställas inför rätta. För synpunkter av det här slaget blir han alltså ”tillrättavisad” av Hitchens. Tyvärr är Hitchens artikel en samling tillvitelser, avsiktliga missförstånd och andra demagogier (som blir förståelig när man hör att han har en mångårig personlig aversion mot Chomsky).

Chomskys artikel                 Hitchens artikel            Svar till Hitchens

2011-05-11 onsdag
Jag hade mailat gårdagens notis till Nathan Shachar, för kännedom (ungefär), och fick ett snabbt och kort svar i två punkter. Den första att västs behov av fiender är en myt som vänstern började köra med efter 1989. Den andra att föreställningen om USA:s och Kinas syndaregister som likvärdiga, och skillnaden mellan dem som godtycklig, är en uppfattning för den som inrättat sig tämligen bekvämt. En mailreplik:

Redan före 1989 behövde Reagan fiender när han försökte skrämma sina lansmän med sandinisternas armé i Nicaragua, som befann sig ”only two days marching time from Harlingen, Texas”. Eller Grenada, som enligt Reagan hotade att blockera USA:s flottrörelser i Karibien. Mycket skämt, men inte så mycket myt.

Det är svårt att förneka att utmejslandet av fiendebilder på allvar började med det kalla kriget, och att det inte begränsade sig till USA. Jag är uppvuxen under svenskt 50-tal med skräckpropagandan mot allt som hade någon sovjetisk anknytning; det var grejer! (Läs t.ex. tidningen Se från den tiden!)

Håller med om att USA:s och Kinas syndaregister inte är likvärdiga. Antalet fängslade dissidenter skiljer sig åt (i hundratal minst), antalet dödade civila i orättfärdiga krig likaså (i miljontal), för att ta två exempel ur högen. Det bekräftar huvudproblemet: vår politiska ”övertygelse” är en fara för omdömet, förnuftet och moralen när vi skall göra bedömningar av det här slaget.

Det betyder inte att sakliga bedömningar skulle vara omöjliga. Bara att antalet opartiska bedömare är så litet. För att ändå ge exempel på att det finns en och annan, så har nobelekonomen Amartya Sen i sin forskning jämfört resultaten av Kinas och Indiens ekonomiska system och kommit fram till intressanta resultat, som du antagligen känner till.

2011-05-10 tisdag
Politik och fotboll är saker som alltför ofta gör oss människor till små själar, moraliskt sett. Vi håller på vår egen sida och tappar all förmåga att betrakta fenomen från olika håll och med opartiskhet. Sällan får begreppet "rationalisera" en så fullödig innebörd som i vårt förhållande till favoritobjektet. Vi ser bara den egna sidans positiva egenskaper, och alla de andras negativa. Fenomenet är så utbrett och så irrationellt att det måste vara förankrat i vår natur.

Som i fotbollen kräver politikens partiskhet att det finns motståndare att spänna sina chauvinistiska krafter mot. För oss i väst fanns en gång i tiden Sovjetunionen, en närmast idealisk ärkefiende. I politiken har vår inbyggda tendens till chauvinism nämligen en annan viktig bieffekt: som ett medel för makten att hålla oss under kontroll. Där spelade det gamla Sovjet en perfekt roll. Utöver sina verkliga och mestadels inhemska defekter i form av förtryck och ineffektivitet kunde det tillskrivas alla möjliga andra onda avsikter, den ena mer fantasifull än den andra.

Vi minns det knappast längre, men Sovjetunionen var den stora demoniska makten mot vilken hela västs politiska och militära försvar var uppbyggt. När folken runt om i världen försökte frigöra sina länder - från Indokina till Grenada och Nicaragua - så sågs det från USA:s horisont som ondskefulla uppror inspirerade av Moskva, och som ett led i sovjetimperialismens försök att uppnå världsherravälde.

När så Sovjet totalt föll samman, från en dag till en annan, kunde troskyldiga själar ha väntat en stor suck av lättnad och en kraftig nedrustning. Något hände väl i mindre länder som Sverige, men USA fortsatte sin upprustning och satsar nu nästan lika mycket som resten av världen på sin krigsmakt. Tydligare kunde det inte sägas att Kreml bara hade varit en fågelskrämma. I stället gällde det att skaffa nya "fiender", och i den branschen var George W Bush uppfinningsrik. Förutom muslimska länder som inte lydde order fanns det ju alltid Kina att ta till.

Kina hade tidigare varit för fattigt och isolerat för att räknas, men nu tillkom den ekonomiska konkurrenskraften. Så den följetong i våra media som under ett halvsekel hade handlat om Sovjets grymheter och andra brister bytte nu huvudroll. Kina är den givna efterträdaren. Och för birollerna finns den vanliga ensemblen att ta till.

Nathan Shachars krönika i DN (9/5) är standardformatet för detta nya synopsis, där Kinas brister bockas av mot USA:s förtjänster. Det krävs ingen utbildning för att se hur lätt ett Kina-tifo skulle kunna göra samma lista med ombytta värderingar. Det som för den ene blir Kinas generösa hjälp till behövande länder blir i den andres ögon mutor för att tillskansa sig fördelar. Det som för den ene blir USA:s reträtt under galgen från ett mångårigt stöd till grymma diktaturer, blir för den andre ett oegennyttigt bidrag till demokratin. Rent retoriskt finns inga gränser för hur lång en sådan lista kan bli.

Därmed inte sagt att en relativt objektiv jämförelse mellan olika system skulle vara teoretiskt omöjlig att genomföra. Det är bara frågan var man hittar den opartiske projektledaren, i en värld där vi alla av naturen är chauvinister - mer eller mindre.

2011-05-09 måndag
Ännu en varm och solig dag som gör allt grubbleri över livets mening onödigt. Det är bara att gå ut och existera, och hämta in livets innebörd med varje andetag. Att tänka rationellt är inte heller i sig livets mening, men höjer otvivelaktigt existensens kvalitet. Motsatsen, att slösa bort tid och kraft på irrationella vanföreställningar, är definitivt meningslöst.

Vad det gäller att inte förväxla är livets mening med livets innehåll. Filosofiska funderingar över alltings förgänglighet leder lätt till defaitism. Men livet är konkret och förändringsbart. Vi kan göra en hel del i våra individuella liv, och framför allt kan människor i samverkan förändra det mesta. Och i det arbetet är rationellt tänkande och handlande essentiellt. Allt annat leder på sin höjd till kortlivade förändringar. Processen har likheter med evolutionens selektiva urval: det sämre tänkta kan i längden inte överleva det bättre tänkta.

Problemet är att "i längden" kan betyda lång tid, så lång att vi misstar oss om möjligheten till förändring. Så kan den ekonomiska maktens totala hegemoni i dagens värld förefalla omöjlig att utmana med hjälp av en rationell, demokratisk diskussion (eller ens med kraftfullare åtgärder än samtal). Men då räknar vi med vår västerländska tidshorisont (som nu i viktiga sammanhang är nere i kvartal). Räknar vi däremot i asiatiska tidsmått så är det gradienten som blir avgörande, dvs. utvecklingens riktning och hastighet. Om rörelsen är aldrig så långsam så främjas den av varje rationellt tillskott av tänkande och handlande.

För de exempel på irrationella föreställningar som jag har tagit upp här de senaste dagarna så gäller genomgående att oförnuftet motverkar vanliga människors verkliga intressen. Vem tjänar t.ex. på att människor skräms upp för risker som är försumbara? Media naturligtvis, som lever på sensationalism, men också den verkliga makt som inte kan ha någonting emot att folks uppmärksamhet fokuseras på oväsentligheter.

Förr i tiden var religiös vidskeplighet ett medel för överheten att hålla folket i tukt och Herrans förmaning. Den främsta moroten var löftet om ett paradisiskt liv efter döden. När det folkliga förnuftet inte längre kunde accepterade sådana vidskepligheter var kyrkans makt bruten. Överheten fick hitta nya metoder för att vilseleda till underdånighet. Många av dagens irrationella företeelser kan ses i det ljuset.

2011-05-07 lördag
Människans starka dragning till ickerationella trosföreställningar går alltså igen i de mest artskilda sammanhang. Frågan är om religionen ens kan betraktas som det mest oroande och skadliga området för verklighetsförnekande. Eller om det faktiskt är så att folk som förlägger allt sitt troende till helgdagen i stället blir mer förmögna att tänka nyktert på vardagarna.

Vi har sett hur den postmoderna reaktionen har greppat omkring sig i allt vidare cirklar sedan slutet av 1970-talet.
Samtidigt sker en subversiv framryckning för progressiva och rationella idéer under den populistiska och grälla yta som massmedia breder ut över verkligheten. För att ta ett enda exempel kan vi se på hur den postmoderna genusfeminismen faktiskt fungerar.

"I Sverige har vi bestämt att tillämpa genuspedagogik i förskolan, som ett verktyg i jämställdhetsarbetet" kan man höra från självutnämnda ideologer. T.ex. skall "genuskodade" leksaker bort eftersom det är sådant som skapar skillnad mellan pojkar och flickor. (Vilka "vi" som har bestämt något så befängt vore i och för sig intressant att få se en lista på.) Men dessa bisarra föreställningar strider inte bara mot vanligt bondförnuft och alldagliga iakttagelser, utan mot all verklig forskning om människa och kön. Det visar sig att "genusforskningens" grundläggande teser härstammar från rena påhitt av "forskare" som Judith Butler och andra, framkastade utan tillstymmelse till empiriska eller andra belägg. (Sådan "forskning" kallas hermeneutik och innebär att sanningar skall uppenbaras genom den "evidenskänsla" de framkallar.)

Men motrörelsen till dessa galenskaper lever ett aktivt liv i den handfasta verklighet som ideologerna inte kommer åt. Eller så här: när någonting är så dumt att det strider mot vardaglig och konkret kunskap så sätter vanligt folk stopp. Så har genusvansinnet (med Tanja Bergkvists adekvata term) följaktligen inte haft en chans på den förskola vi har i kvarteret här. För övrigt en fantastisk förskola med enastående personal, som ger barnen här den bästa tänkbara starten i livet. (Marina, Anneli och alla ni andra: ni vore värda en förmögenhet, om bara inte lagarna mot mutor vore så stränga!)

Som sagt, förnuftsvidrig postmodernism kan spåras lite här och var. Till humaniora och samhällsvetenskap med bland annat sin "sociala konstruktivism", nyliberal ekonomi och moralen inom politiken, kan vi alltså också lägga genusfeminismen. Men det finns mer...

2011-05-06 fredag
I en av världens mäktigaste beslutande församlingar - kongressen i USA - finns en utbredd övertygelse om att klimatproblemet bara är ett påhitt av vänsterfolk. En av kongressledamöterna anser saken bevisad "eftersom Gud lovade Noak att det inte skulle bli någon mer syndaflod". Skrattet sätter sig i halsen när man betänker vilken mäktig gruppering mannen ingår i. Och skrattet borde ersättas av skammens rodnad vid tanken på vår nedlåtande attityd mot liknande religiösa fundamentalister av annan än kristen bekännelse.

Som en tredje aspekt av antimodernismens snart fyra decennier långa era har vi sett en viss religiös renässans, olika markant i olika länder. För religioner i största allmänhet kom postmodernismen som en skänk från ovan. Vad kan vara lägligare för ett liv i tron än föreställningen att kunskap är relativ, och att varje uppfattning om tillvaron är lika sann som någon annan? (Jag hörde i ett radiosamtal förre ärkebiskopen K G Hammar mycket riktigt tala om postmodernismen ungefär som om den vore en vetenskapligt bevisad teori.)

Religiös maktutövning i all ära, men långt viktigare är den ekonomiska makten. Därför är nyliberalismens postmodernt färgade trosföreställningar ett större hot än religiös fördumning. Och den extrema libertarianismen är i sig en djupt konfessionell rörelse. Den centrala dogmen är att ett samhälles hela försörjning sköts allra bäst om den lämnas helt i händerna på obundna aktörer som verkar uteslutande i sitt eget intresse. Från erfarenheten att marknaden på torget fungerar ungefärligen effektivt, extrapolerar man in absurdum och gör den helt fria marknaden till en helig och ofelbar princip.

Ingenting kan heller ske som minskar övertygelsen. Vi har just lämnat botten av en djup kris, orsakad av de uppenbara bristerna i en oreglerad marknadsekonomi, men tron hos de frälsta är till synes lika brinnande som någonsin. (När krisen var som akutast kunde man visserligen få höra att direktörer börjat läsa Marx, men det var en lika anekdotisk som kortvarig nyhet.) Kopplingen till postmodernismen ligger i detta att den konkreta verkligheten inte tillåts korrigera ekonomernas berättelse, som är den heliga texten. Milton Friedmans och de andras orubbliga trosvisshet fick ersätta de mest uppenbara bristerna hos deras teorier, som avslöjades av de enklaste empiriska observationer.

Extraherar man fram essensen ur nyliberalismen så visar den sig vara: rikedom till de få på bekostnad av de många. Så länge den principen upprätthålls så fungerar ekonomin bra ur lärans synpunkt. Så kunde IMF och Världsbanken fortsätta sina katastrofala experiment med människoliv när de satte nyliberala villkor för fattiga länders lån. Experimenten gick konsekvent ut på att villkoren för fattiga skulle försämras, för att låntagarlandets "ekonomi" skulle förbättras. Med ekonomi menades nämligen bara villkoren för en liten urbaniserad (och västerniserad) elit.

Vi som tillhör den lilla privilegierade gruppen av välmående ser tydligen inget konstigt med det.

2011-05-05 torsdag
Efterbörden till Usamahistorien handlar som väntat om den eventuella lagligheten i att döda en obeväpnad man i ett icke krigförande land. Det hör till att media drabbas av någon sorts eftertanke för att dämpa den första överreaktionen (som särskilt "andra" har hemsökts av). Däremot ingår det inte i uppdraget att sätta hela berättelsen om 9/11 i relation till den gränslösa terror genom alla tider som vi i väst är skyldiga till, och fortfarande utövar och understödjer när det passar våra intressen.

Logik inom moralen är att själv efterleva samma regler som man ålägger andra. Men något som står långt över både logik och moral är egenintresset, och då främst det materiella egenintresset. Som av en märklig tillfällighet kom egoismens senaste stora renässans, manifesterad genom den nyliberala hegemonin inom ekonomi och politik, att sammanfalla i tiden med logikens kollaps inom först den fashionabla filosofin och sedan inom humaniora och samhällsvetenskaperna, manifesterad genom postmodernismens fördummande utveckling.

Är det en tillfällighet, eller finns det gemensamma drag mellan bristen på logik i moralen och bristen på logik inom den akademiska postmodernismen? (En sak att göra klar: när jag någon gång fått repliker på texter i det här ämnet så har jag fått veta att det jag skrivit om egentligen skall kallas poststrukturalism, eller någon av cirka 17 andra termer som börjar på post-. Jag brukar svara ungefär att det är under en tänkande människas värdighet att ta någonting av det här på minsta allvar, och att jag i likhet med många meningsfränder behändigt klumpar ihop galenskaperna under en enda beteckning.)

En första viktig likhet är postmodernismens solipsistiska fundament. I en värld där det inte finns en kollektivt omfattad verklighet finns bara vars och ens egna berättelser, av vilka alla är lika sanna. Då finns inte något entydigt fragment av verklighet överhuvudtaget, och människan är lämnad med enbart sin egen bild av tillvaron. Skulle man gissa på ursprunget till sådana förställningar är det namn som Nietzsche, Heidegger och andra ärkeromantiker som dyker upp. Och det är mycket riktigt där anhängarna förankrar sin lära. (Att de sedan kallar sig "vänster" är Orwellskt nyspråk in absurdum.)

Om det nu är en tillfällighet eller inte så är alltså nyliberalismens människosyn också i det närmaste solipsistisk. Alla individer skall bara tänka på att maximera sin egen ekonomiska nytta. Den osynliga handen kommer då, likt en gudomlig kraft, att skapa det bästa tänkbara samhället för alla. Husguden för denna skola är Adam Smith, vars texter dock antyder att han skulle varit en tydlig motståndare till nyliberalismen, om han levt idag. (Uttrycket "den osynliga handen", som tillskrivs Smith och förekommer obegränsat i ekonomisk litteratur, återfinns bara en enda gång i Smiths centrala verk "Wealth of Nations", och i ett helt annat sammanhang än det i vilket det numera används.)

Ytterligare en likhet mellan de båda modelärorna är att de ofrånkomligen kommer att tyna bort, om inte annat på grund av intellektuell anemi. Postmodernismen är helt enkelt i grunden falsk och motsägs fullkomligt av den mest stabila och belagda kunskap som människan besitter. (Förutsättningen för att läran överhuvudtaget har kunnat få liv är att de mjuka ämnenas företrädare är totalt okunniga om den fundamentala naturvetenskapliga kunskapsbasen.) Man kan inte lura alla hela tiden, brukar det heta.

Något svårare blir det att eliminera den asociala nyliberalismen eftersom den rider på den ekonomiska maktens axlar. Efter den radikala katastrofen för hela teorin som den senaste finanskraschen innebar så flöt både finansgangstrarna och teorin upp igen som korkar, genom att de redan drabbade vanliga skattebetalarna tvingades rädda alltihop med jättebelopp. (Too big to fail, and too big to jail.) Men å andra sidan är det bara en tidsfråga till nästa krasch, och nästa, tills dess att både teorin och aktörerna har gjort sitt.

Är vi bara konsekventa med logik inom moralen, så...

2011-05-03 tisdag
Idag finns bara en nyhet. En saudiarabisk man hade blivit den civiliserade världens största fiende därför att han försökte uppnå sina mål genom att döda andra människor. Den världen har nu uppnått ett av sina mål och dödat honom.

Usama bin Laden gav terrorismen en skarp profil. Genom att (antagligen) ansvara för det största terroristattentat som förkommit i och mot den rika världen initierade han också en satsning på terrorismbekämpning som på många sätt dominerat det senaste decenniet.

Världen är alltså befriad från en terrorist. Återstår en del andra, som t.ex. Orlando Bosch och Luis Posada Carriles. Båda är bundna till, bland många andra dåd, bombningen av ett civilt kubanskt passagerarplan 1976 då 73 personer dödades. Och båda är numera skyddade av USA, där de också lever som fria medborgare.

För att få stopp på upprepade terroristattentat hade Cuba låtit agenter infiltrera exilkubanska grupper i Florida, och där samlat dokument som bland annat påvisade Posada Carriles inblandning i bombdåd i Havanna 1997. Dokumenten redovisades för FBI, antagligen i hopp om att terroristerna skulle stoppas.

Vad som inte oväntat hände var istället något annat. USA fångade in fem infiltratörer och dömde dem 2001 till långa fängelsestraff. De dömda agenterna blev kända under namnet "the Cuban Five", och deras öde har engagerat människor runt om i världen.

Robert Pastor, på sin tid säkerhetsrådgivare till president Carter, har sagt att en rättegång mot kubanska agenter i Florida är ungefär lika rättvis som en rättegång mot israeliska agenter i Teheran. Åtta nobelpristagare har vädjat till USA:s justitieminister till förmån för de fem. 110 brittiska parlamentsledamöter har uttalat sitt stöd, liksom Amnesty International och många andra.

En terrorist med fler liv på sitt samvete än bin Laden lever också i USA, numera dock i fängelse för ekonomiska brott. Hans namn är Emmanuel Constant och han var ledare för dödskvadronen FRAPH på Haiti, som verkade för att underminera landets valda regering. Uppemot 5 000 döda är uppskattningen av Constants prestation, som Haiti har krävt honom utlämnad för, dock utan gehör från USA. Allmänt antas att USA har skyddat Constant för att han inte skulle avslöja CIA:s inblandning i militärkupperna på Haiti.

Att döda för att uppnå politiska och andra mål... låt se... har vi några fler i den kategorin? Kanske några högt ansedda personer i vår egen del av världen? Personer som har miljoner liv på sitt samvete? Kanske det, men nu talar vi om något annat!

Nu är tid att gå ut på gatorna i alla städer från Washington Till Los Angeles och jubla i högan sky!

2011-05-02 måndag
På IAEA:s webbsajt finns en rapport från Statens strålskyddsinstitut (nuvarande Strålsäkerhetsmyndigheten) från 1989. Den handlar om mätning av bakgrundsstrålning för att få fram en ”tara”, eller värden att jämföra med för att kunna upptäcka förändringar efter radioaktiva utsläpp någonstans på jorden.

Som exempel på platser med ovanligt höga halter uran och därmed strålning nämner rapporten dels Bohuslän och dels Billingen i Västergötland. Ett citat:

”I Sverige finns kvadratkilometerstora områden som naturligt ger omkring 1 mikrosievert per timme, och det finns områden av några hundra kvadratmeters storlek som ger det dubbla. Inom dessa är det inte ovanligt med kvadratmeterstora ytor som ger upp till 30 mikrosievert per timme. Över ett fåtal fläckar kan man mäta upp så mycket som 100 mikrosievert per timme.”

Vi är vana vid enheten millisievert per år som mått på en stråldos, och har nyligen påmints om att IAEA har satt gränsen vid 20 mSv/år över vilken man rekommenderar utrymning av befolkningen. Det kan alltså vara intressant att se vad de svenska mätvärdena motsvarar i den enheten, och det kräver ingen avancerad matematik:

Har man extrem otur med sin bosättning kan man alltså på specifika platser i Sverige rent teoretiskt få fyrtio gånger (eller 4 000 procent) högre stråldos än den IAEA rekommenderar för evakuering! Med inte särskilt stor otur alls når man lätt IAEA:s gränsvärde. Var finns nu massmedia och var finns den upphetsade larmjournalistiken? Borde inte stora delar av Bohuslän utrymmas?

Eller också: var finns de tusentals cancerfall, missbildningar och andra sjukdomar som borde kunna förväntas om IAEA:s gränsvärde för utrymning hade någon saklig grund? I ett landskap som har varit befolkat sedan senaste istiden. De finns inte alls, och det beror på att principen om linearitet vid beräkning av strålningsrisker inte är rimlig.

Norio Kanno, en besviken borgmästare i byn Iitate i Japan, visar berättigad ilska när myndigheterna beordrar evakuering av byns 6 000 invånare. Han anser att det hela är fråga om en överreaktion och ett spel över byinvånarnas huvuden, och har säkerligen mer rätt än beslutsfattarna som är styrda av en politisk och massmedial känslostorm.

Och vilken moralisk kompass använder IAEA när man rekommenderar en så dramatisk åtgärd som utrymning av hela orter på så svaga grunder? Alla känner erfarenheterna efter Tjernobyl där omflyttningarna var orsaken till lidande och död bland befolkningen, inte strålningen. När politiken låter sig styras av en utbredd och groteskt överdriven radiofobi så kan följderna bli hur beklämmande som helst, det är tydligen en av lärdomarna från Fukushima. Än en gång vill man säga, för i den delen har inte mycket förändrats sedan Harrisburg och Tjernobyl. Förnuftet har på det här området gjort obetydliga framsteg i kampen mot irrationella känslor.

2011-05-01 söndag
Första maj idag. Över hela världen arbetarnas stora högtidsdag för manifestationer, utom i USA och Kanada (och möjligen några bisarra diktaturer här och var). Ändå har Första maj sitt ursprung i USA som en dag för att högtidlighålla minnet av Haymarketmassakern i Chicago 1886, då 21 arbetare och 7 poliser dödades. Vid en efterföljande rättegång dömdes fyra av arbetarna till döden och hängdes (rättsprocessen stämplades senare som ett justitiemord, och de överlevande av de övriga anklagade frikändes).

I USA vågade den politiska ledningen inte tillåta att minnet av massakern förlades till 1:a maj, och införde i stället en Labor Day i september. För att ytterligare motverka arbetarnas minnesdag förklarade president Eisenhower 1:a maj som Law Day i USA. Dagen skulle celebrera samhällenas lagstiftning, och dess betydelse för nationers sunda utveckling (antagligen till skillnad från kommunistisk laglöshet).

Någon allmän uppslutning kring Law Day förekommer inte, och få utanför juridikens värld är tydligen ens medvetna om högtidsdagens existens. En president som inte oväntat försökte hålla liv i Law Day var Ronald Reagan. Han lyckades med ett mästerverk i hyckleri när han i anslutning till Law Day 1986 blankt avvisade en dom i Internationella domstolen i Haag som förklarat USA skyldigt till olaglig användning av våld i Nicaragua, och dömt USA att betala ett stort skadestånd. Lagar är bra för att hålla andra i schack, men gäller inte supermakten. Men Law Day skall firas!

Här hemma skrivs om hur demonstrationerna har minskat i antal och omfattning, och alltmer ersatts av sammankomster i andra former. Vad man skulle kunna förvånas över är hur starkt arbetarnas dag ändå har hållit sin ställning. Särskilt med tanke på att många LO-arbetare dels får allt mera avancerade och tjänstemannalika uppgifter, dels att den ekonomiska standarden för arbetare som har trygg anställning numera är jämförbar med medelklassens. Det stora behovet av solidaritet finns idag för den väldiga gruppen i utanförskap. Men där är den fackliga kraften av naturliga skäl inte så stark. Vad vi ser i dessa fortfarande livaktiga Första maj-traditioner är hela arbetarkollektivets fortsatta förmåga till solidaritet också med de mest utsatta.

Något allmänt förborgerligande av det svenska samhället är inte på något sätt oundvikligt. Därtill är arbetarrörelsens fundamentala värden alltför universella.

2011-04-29 fredag
På min mail förra lördagen inkom ett vänligt svar från Niklas Dahlin. Vänligt, men inte så innehållsrikt. Vad han skrev framgår säkert av min replik:

... och tack för svar,
som jag läst noggrant och med bästa vilja att förstå. Men jag hittar egentligen inga svar där på mina centrala påståenden.

Det du kallar en fördom mot journalister (att de skriver okunnigt om Tjernobyl för att skapa oro) är snarast ett empiriskt faktum. Vad som gör olyckan till ”en bra story” är den underliggande känslan att den där osynliga och skrämmande strålningen leder till cancer, missbildningar och död. Och en bra story måste ut; därför är så många av de artiklar som skrivits om olyckan under 25 år identiskt lika.

Men det är samtidigt fullt förståeligt när du skriver att du inte avsiktligt, eller ens oavsiktligt, försökt missleda om olyckans konsekvenser. Det gäller säkert alla andra journalister också. Det är bara det att om du istället hade beskrivit mera relevanta fakta och därmed dödat storyn, då hade du inte längre varit en lika ”bra” journalist. Därav grunden för den massiva propaganda som Tjernobyljournalistiken har utvecklat sig till.

Sedan kan man förbluffas över en journalistisk etik som strängt förbjuder direkta lögner, men som tillåter utelämning av avgörande fakta, något som lätt får samma effekt som direkta lögner.

Det är inte främst de organ du nämner (IAEA och WHO) som står för de avgörande vetenskapliga fakta som visar att konsekvenserna för allmänheten av strålningen från olyckan är försumbara. Det är FN:s särskilda expertgrupp, som redovisade sina slutsatser i rapporten UNSCEAR 2000, och i en uppföljande rapport 2008.

FN-organen du talar om har visserligen instämt i att det omfattande lidande och de många döda efter olyckan orsakades av de stora (och huvudsakligen onödiga) folkomflyttningarna. Men i övrigt står de i princip för en modell att bedöma strålningsrisker (den linjära hypotesen) som många strålningsexperter förkastar. En spekulativ förklaring till detta skulle kunna vara att IAEA och WHO är starkare involverade i politiska bedömningar.

Så rekommenderar t.ex. IAEA utrymning av bebodda områden när befolkningen riskerar en årlig stråldos över 20 mSv (som den i Pripjat), medan man naturligtvis känner till orter som Ramsar i Iran, där befolkningen i generationer har fått doser på 260 mSv/år, utan att cancerfrekvensen där är högre än normalt, utan faktiskt lägre. Anledningen till denna diskrepans är just att gränsvärdet 20 mSv är satt med utgångspunkten att den linjära hypotesen skulle gälla. På samma grund har man ”förhandlat fram” en rent teoretisk siffra på några tusen döda i cancer på lång sikt, efter Tjernobyl.

Antalet döda hittills efter Tjernobyl är inte litet i förhållande till perioden 1940-45, det är litet i förhållande till en normal kolgruveolycka, varav det inträffar flera under ett år. Jag förstår av ditt svar att du inte känner till grundläggande fakta, och det kan du inte lastas så mycket för, just eftersom den enda verkligt auktoritativa och grundligt vetenskapliga utredning av olyckan som gjorts har tystats ner och förträngts i det närmaste fullständigt. Men det är lätt reparerat. Googla på unscear 2000 så får du enkelt hela bilden.

Det du noterar som en lustifikation, att du konsekvent får brev från båda de motsatta lägren med konträra önskemål om vad du skall skriva, kan jag komplettera med en likadan lustifikation, nämligen att jag konsekvent får just det svaret när jag skriver till journalister (så att jag börjar undra om knepet lärs ut på högskolan). Men påståendet saknar innehåll eftersom naturvetenskapligt grundade fakta inte är en fråga om tycke och smak. Som journalist bortser du säkert från vad folk skriver, men det borde vara din uppgift att söka efter de bäst underbyggda sanningarna.

Mitt sista förslag var mest riktat till din chefredaktör, som därför fick kopia på mailen. Om någon tidning skulle hålla tillräckligt hög vetenskaplig profil för att göra en fullständig redogörelse för UNSCEAR 2000 så borde det kunna vara Ny teknik. Det finns framstående svenska deltagare i expertgruppen som säkert kan hjälpa till med att orientera i materialet. Jag kan lova en i förhållande till den konventionella ”visdomen” fullkomligt sensationell upplevelse och insikt!


2011-04-24 söndag
Byn Iitate i Japan skall evakueras. 6000 invånare tvingas flytta under vad som verkar vara obestämd tid. Borgmästaren Norio Kanno är förtvivlad och arg. Han menar att det handlar om en överreaktion och om ett spel som pågår över byinvånarnas huvuden, och ingenting pekar på att han har fel.

Historien började med att Iitate, 38 km från Fukushima, på grund av regn fick ett större nedfall av radioaktiva ämnen än omgivningen, även än områden som ligger närmare kraftverket. IAEA rekommenderade evakuering eftersom den uppmätta strålningen överskred organisationens uppsatta dosgräns på 20 mSv/år. Japanska myndigheter avvisade till att börja med rekommendationen. Men kvarnar på högre politiska nivåer har säkerligen malt, och man kan föreställa sig att det finns intressen att bevaka, om så bara prestige. Vad det än var så ändrade sig myndigheterna och beslutade om evakuering.

Strålningen i Iitate kan inte längre komma i någon högre grad från jod-131, som till huvuddelen har sönderfallit. Därför är den jämförbar med annan bakgrundsstrålning, sådan som t.ex. i det landskap jag bor, som på många specifika platser ger en genomsnittsdos på både 20 mSv/år och mer, för att inte tala om Ramsar i Iran med dosen 260 mSv/år (utan förhöjd cancerfrekvens). Nota bene får vi en del av strålningen här i Bohuslän från radon och radondöttrar, dvs. alfastrålande ämnen som hamnar i lungorna, vilket är betydligt mera problematiskt än Iitates cesium-137 i fast form, som kan borstas eller sköljas bort från kläder, matvaror och annat.

IAEA har otvivelaktigt intressen att försvara, och måste visa restriktivitet och handlingskraft. Det är på sitt sätt förståeligt om ett internationellt organ som skall övervaka kärnkraften inte vill agera så att det på något sätt kan tolkas som släpphänthet. I bakgrunden finns ju styrande politiska krafter som är beroende av befolkningarnas sentiment inför strålningsrisker. Att man därför hamnar i översäkra rekommendationer skulle i varje fall kunna ha sina logiska förklaringar.

Gränsen 20 mSv bygger i princip på den linjära hypotesen, som ingen seriös forskare egentligen tror på, men som ändå av politiska skäl har reserverats för just radioaktiv strålning. Den linjära hypotesen kan illustreras så här: om 50 personer av 100 dör genom att snabbt dricka en liter destillerat vatten, så kommer 5 av dem att dö av en deciliter. Att det inte är sant säger redan sunda förnuftet (I själva verket skulle säkert en deciliter destillerat vatten om dagen bara vara nyttigt för de flesta). På samma sätt är det med många spårmetaller och andra livsnödvändiga ämnen: för stora doser kan vara giftiga, medan för små leder till bristsjukdomar.

Våra föregångare under evolutionen har levt med radioaktiv strålning i miljoner år. Det vore snarast märkligt om det selektiva urvalet inte hade extraherat fram en lämplig anpassningsförmåga. Mycket riktigt finns det studier som visar att cancerfrekvensen i områden som i generationer har haft särskilt intensiv bakgrundsstrålning inte är högre än på andra ställen, tvärtom finns studier som pekar på lägre frekvens.

Vi tvingas alltså hänföra radioaktiv strålning till fenomen som i den allmänna debatten hanteras med kvasireligiösa argument. Logiken blir då det första som överges. Till exempel den solklara logiken att IAEA, om man skulle följa sina egna regler, allvarligt borde rekommendera svenska regeringen att utrymma norra Bohuslän och delar av södra Norrland.

2011-04-23 lördag
Det blir en del upprepningar på den här sidan, men ämnets vikt påkallar det. Alla tidningar måste ju kommentera Tjernobyl i dessa dagar, och alla kommentarer blir närmast identiska. Och lika fjärmade från de avgörande fakta som totalt motsäger alarmismen. Ny Teknik är inte befriad från journalistsjukan att skapa oro, trots tidningens titel och uppdragsgivare. Niklas Dahlin fick uppgiften att skriva Tjernobylobligatoriet, och han fick min mailkommentar:

När jag läste dina i och för sig välskrivna artiklar (NyT 20/4) om händelseförloppet i Tjernobyl 1986 så kunde jag inte låta bli att undra över hur många gånger jag har läst samma artikel. Och jämföra med hur få gånger - praktiskt taget inga - som jag läst i tidningar om de faktiska konsekvenserna av olyckan.

Dramaturgin är numera välkänd. Olyckans uppskakande förlopp beskrivs i detalj, följderna i form av dödsfall, evakuering och strålning likaså. Där slutar artiklarna nästan undantagslöst, och läsarna lämnas enbart med känslan av att något gränslöst farligt har inträffat. Just där den sakliga beskrivningen av de verkliga konsekvenserna hade varit som mest nödvändiga för att skapa någon sorts förståelse och insikt.

Jag tror inte att jag är särskilt unik med min undran varför journalistik skall behöva vara så sjukligt inriktad på att skapa oro och undergångskänsla. Vi som har den uppfattningen ser snarare medias patetiska sensationslystnad som en svår kvalitetsbrist och något som bara sänker journalisters anseende ytterligare (och att det anseendet redan är placerat i botten av listan kan vara en indikation på att vi inte är så få.)

Den kunskap som kraftigt modifierar budskapet i dessa säkert tusentals till innebörden likadana artiklar finns sedan ett decennium, men har förbigåtts med konsekvent tystnad. En FN-kommitté med världens främsta experter på de aktuella ämnena gjorde en djup och ingående undersökning av olyckans alla aspekter. Kommitténs slutsatser baseras på den synnerligen omfattande forskningen inom de aktuella områdena, inte minst den betydande forskning som är direkt inriktad på olyckan och dess konsekvenser.

Studien visar bland mycket annat att den allmänt spridda uppfattningen om skador av strålningen är groteskt överdriven. I den spridningen har massmedia deltagit tämligen unisont. Utan att direkt kritisera regeringarnas beslut påvisar rapporten också klart att evakueringarnas stora omfattning inte är motiverad av strålningsskäl (t.ex. får människor i Pripjat en lägre årlig stråldos än vi här i norra Bohuslän, och en tiondel av dosen på sedan länge bebodda platser som Ramsar i Iran och andra).

Medan journalister okommenterat beskriver de omfattande evakueringarna som om de i sig vore belägg för den stora faran, visar flera FN-organ att själva omflyttningen av människor var det som åstadkom de stora skadorna och ökade antalet dödsfall bland allmänheten, inte strålningen. Vitrysslands beslut att lätta på restriktionerna i vissa områden är antagligen bara ”kontroversiella” hos alla de brokiga grupper som av olika anledningar vill hålla undergångskänslan vid liv.

FN-kommitténs rapport har titeln UNSCEAR 2000, och har uppdaterats 2008 med oförändrade slutsatser. Den finns givetvis på nätet, tillsammans med lättlästa sammanfattningar. Antagligen har ingen tung expertstudie med så sensationella slutsatser förbigåtts så systematiskt av media. Så trots att den är tio år gammal skulle det vara ett scoop om Ny teknik gjorde ett grundligt och korrekt referat av rapporten.

2011-04-22 fredag
"De fyras gäng" skriver om "Katastrofen i Fukushima" utan att redogöra för hur gränsen för en katastrof kan gå vid noll personer strålningsdödade, till och med noll allvarligt skadade. Den svåraste följden för allmänheten är att 170 000 personer bosatta inom 20 km-radien runt Fukushima Dai-ichi tillfälligt fick evakueras från sina bostäder. Men återflyttningen har redan inletts, och utrymningsradien är nu nere i 8 km. Om avställningen av kraftverket fortsätter med samma framsteg som hittills kommer alla att ha flyttat tillbaka hem inom några månader.

I den mån man kan tala om allvarlig olycka så kommer det att gälla för kraftbolaget TEPCO, som får känna av en ordentlig ekonomisk förlust. I övrigt är katastrofen rent imaginär, dvs. den har ägt rum i föreställningsvärlden hos personer som egentligen inte vet så mycket om risker med radioaktiv strålning, och som uppenbarligen inte heller vill veta något. För dem räcker den fullkomligt påhittade dogmen att radioaktivitet i alla avseende, i alla doser och i alla sammanhang är det yttersta av onda och farliga ting.

Vi säger oss leva i en rationell tidsålder. Om någon syn på saken har vädrats i den offentliga debatten, särskilt sedan postmodernismen tog sitt strypgrepp på konstruktivt tänkande, är det att vi lever i en alltför rationell tidsålder. De fyra s.k. socialdemokraterna illustrerar hur överdriven en sådan uppfattning är. Deras inlägg bygger helt och hållet på känslomässiga reflexer och på tydligt förakt för kunskap. De skriver om Tjernobyl utan att ha tagit del av elementär dokumentation (som slår undan benen på all kärnkraftsnoja) och för inte fram ett enda sakargument för att kärnkraften skulle behöva avvecklas.

"Vårt ansvar är att förvalta jorden, inte att förbruka den" är arketypen av de floskler som av allt att döma anses upphäva behovet av sakliga argument (just den här frasen tydligen så viktig att den upprepas nästan ordagrant med 15 raders mellanrum). Alla som har inhämtat de mest grundläggande fakta vet, i kort sammanfattning, att kärnkraften starkt har bidragit till att minska förbrukningen av jorden genom att ersätta motsvarande del av fossila bränslen, och därmed minska de väldiga skador på hälsa och miljö som den förbränningen åstadkommer. Kunde denna rena elkraft också komma fattiga länder till del i större utsträckning skulle den också bidra till att minska den förödande rovdriften på fasta bränslen, och de ännu värre miljö- och hälsokonsekvenserna av den förbränningen.

De fyras debattartikel har till nu genererat 569 kommentarer på DN.se, det mesta hittills av artiklar jag följt. Intressantare ändå är att huvuddelen av kommentatorerna tar starkt, och ibland våldsamt, avstånd från artikelns budskap. Det har flutit mycket vatten under broarna sedan debatten inför folkomröstningen på sin tid. Då vågade ingen ifrågasätta riskargumentet, istället fick ja-linjen bygga på behovet av energi och på löftet att kärnkraften på sikt skulle avvecklas. Dagens motståndare tycks leva kvar i den tiden, medan kunskapens tillväxt vinner insteg i rationellare kretsar, och ger perspektiv på frågan om riskernas verkliga omfattning.

Efter Tjernobyl växte det fram en rent demonisk bild av strålningens risker och effekter. (Nätet svämmar fortfarande över av bilder på missbildade och sjuka offer för olyckan; knappt en enda av dem sann.) När ett drygt hundratal av världens mest kunniga inom de aktuella områdena granskade varje liten aspekt av olyckan, och redovisade resultatet i en drygt tusensidig rapport med tusentals referenser, blev bilden chockerande. I första hand för massmedia som desavouerades i grunden och därför teg ihjäl rapporten. Men det vi ser nu är att sanningar inte kan hållas borta från allmänheten i all oändlighet. Förr eller senare sprider sig det som är uppenbart korrekt från person till person. Många av kommentarerna på DN.se visar effekterna av sådan spridning.

När hela turbulensen har lagt sig kommer Fukushima att läggas till de erfarenheter som säger att kärnkraft inte är bråkdelen så farlig som den allmänna trosuppfattningen haft som dogm. Riskdebatten kommer att få allt rimligare proportioner, och insikten att alternativen till kärnkraft är sämre, och inte sällan katastrofalt mycket sämre, kommer sakta att vinna insteg i det allmänna medvetandet. Dagens situation påminner i hög grad om ett vägskäl, där vi kommer att vika av och vända ryggen åt allsköns vidskepliga föreställningar. Men vi får se!

2011-04-21 torsdag
Åter till De fyras gäng, som jag började kommentera i förrgår. Alltså fyra socialdemokratiska partimedlemmar med hemvist i stockholmsregionen, som tror att Sveriges försörjning kan klaras med fromma förhoppningar och "utan både kärnkraft och fossila bränslen". Så talar personer som lever i en annan värld än den svenska produktiva verklighet som bärs upp av tunga verksamheter som råvaru- och tillverkningsindustri. Parasitära själar i en region dit pengarna på något mystiskt sätt rinner in från övriga landet, och där höjden av verkstadsarbete är att byta kassett på laserskrivaren.

Stockholm härbärgerar alltså en subkultur helt skild från huvuddelen av Sverige. Det vore inget att säga om - alla har vi våra egenheter - om inte också makten var unikt koncentrerad till denna enda region. Även ledarskiktet inom det socialdemokratiska partiet har sedan flera år hämtats härifrån, och har symtomatiskt nog varit påverkade av en grönfärgad verklighetsflykt. Varje bredare analys av tillbakagången under dessa år kommer att visa på ledarskapets alienation från partimedlemmarna ute i de 80 procenten av landet.

Tillbakagången de senaste valen kan knappast bero på något annat än detta. Det har inte funnits någon socialdemokratisk politik att rösta på för arbetare och tjänstemän ute i den bistra verkligheten. Den siste partiordföranden med överblick över hela landet, och samtidigt både bildning och intelligens, var Ingvar Carlsson.

När Göran Persson valdes till ordförande var partiet stressat. Ingen ville ha jobbet, utom Mona Sahlin, men det ville inte en del andra, så hon föll på chokladhistorien. I det trängda läget fick valberedningen fria händer av alla, och hade redan gjort upp saken med Persson bakom kulisserna. Men denne man från Stockholms närhet saknade en fast socialdemokratisk kärna, han var mer en sorts ljusröd blandning av kristdemokrat och miljöpartist.

Efter Persson stod en Kvinna på kö för jobbet, Sahlin, och hon kunde inte förbigås. Varken hon eller Persson bars alltså fram till positionen på medlemmarnas axlar, så deras mandat var i verkligheten svagt. Med Sahlin blev det stockholmska navelskådandet intensivt. Hon förväxlade antagligen sina medelklassvänner och deras Sturehofsluncher med svenska folket och deras falukorv. Utfallen av riksdagsvalen dessa år kunde bara gå på ett sätt. Sahlins bortslarvande av en solklar valseger 2010 går till historien som en verklig prestation. Men för alla som gjorde en elementär politisks analys var utgången inte överraskande.

Efter den långa förfallsperioden kunde medlemmarna inte längre förbigås vid valet av nästa ordförande. Valberedningen fick gå ut och lyssna till distrikten (vilket kan ha varit den verkliga grunden för borgerliga tidningars gnäll). Och när medlemmarna fick tala mera direkt föll valet på Juholt. Alla slutsatser drar sig själv. (Någon valseger är inte säkrad med detta. Mycket annat spelar in. Men förhoppningen kan i varje fall vara att det blir ett borgerligt parti mindre att rösta på i nästa val.)

De fyras gäng hör till den passerade falangen, även om t.ex. Sommestad anses tillhöra vänstern i partiet. Men det är lokal uppfattning som är betecknande för gångna tiden, då Miljöpartiet har ansetts ligga till vänster om Socialdemokraterna. Att detta är en åsikt som är mycket speciell för Stockholm framgår inte minst av de unika styrkeförhållanden som råder mellan partierna där.

Allt detta är sammanflätat med deras debattartikel om kärnkraften... (forts..)

2011-04-20 onsdag
Vi hörde uttrycket i USA under finanskraschen: "To big to fail", om de stora finansbolagen som räddades av skattebetalarnas pengar. Skojarna som iscensatte hela cirkusen gick inte bara ostraffade igenom det hela, utan är tillbaka med ännu högre bonusar än innan. Nya mottot är: "To big to jail".

2011-04-19 tisdag
Kan man kalla 3 miljoner dödade för annat än en katastrof? Så många fattiga människor på jorden dör av luftföroreningar varje år på grund av att de tvingas elda torkad kodynga och annat bränsle för att klara sitt energibehov. Från satelliter registreras utbredda, grågula skyar över enorma områden med sådan förbränning.

Hur många liv koleldningens utsläpp har förkortat genom åren kan man knappast överblicka. Dödsfallen i alla kolgruveolyckor är i jämförelse försumbara. Oljans utsläpp via bilar och värmepannor är bara ett marginellt problem i förhållande till allt annat eldandet.

Kan man säga att avfallsproblemet från förbränning är löst? Koldioxiden är bara en del av det problemet. Vi har enorma mängder av försurande, cancerframkallande, radioaktiva och otaliga andra ämnen som släpps ut och slutförvaras i naturen och i våra kroppar.

Inte heller de s.k. förnyelsebara energikällorna är problemfria. Genom att vissa av dem levererar så små energimängder blir riskerna per kWh betydligt större än vad intuitionen får oss att tro. Vattenkraften, som levererar mycket, medför å andra sidan också stora risker. De senaste 40 åren har mer än 30 000 människor dödats genom olyckor med vattenkraft, främst dammbrott.

Kombinationen av risk och konsekvens för en dammolycka i Sverige är många gånger större än för en kärnkraftsolycka. Det enda som krävs är en oväntad jordbävning som knäcker en av våra stora dammar. Människor kommer inte att hinna undan, och tusentals kommer att dränkas. Effekten i städer som ligger utmed vattenleden blir som av en stor tsunami. De materiella skadorna blir omåttliga. Om vi inte kan leva med verkligt stora risker, hur liten sannolikheten än är för att de inträffar, hur kan vi då leva med vattenkraften?

Vid jordbävningen i Japan brast en mindre damm, avsedd enbart för bevattning. Mer än tio människor omkom och lika många hus spolades bort. Denna ”lilla” olycka nämndes knappast i media här, men har alltså dödat fler människor än Fukushimaolyckan någonsin kommer att göra.

Vilken är kärnkraftens roll i den här bilden? Fyra sekler och 10 000 reaktorår utan stora skador ger svaret. Den enda olyckan av någon omfattning överhuvudtaget ägde rum i en reaktortyp utan inneslutning, en reaktor som aldrig borde ha byggts, och aldrig mer kommer att byggas. De bekräftade dödsfallen på grund av detta undermåliga kraftverk är ungefär 60. Totalt antal för tidigt döda på lång sikt har ”förhandlats fram” av FN-organ till några tusen, men siffran är rent teoretisk.

Genom att kärnkraften har ersatt betydligt farligare energikällor har säkerligen hundratusentals människor fått längre liv. Om i en utopisk värld alla fattiga fick en väggkontakt med kärnkraftsel så skulle omedelbart 3 miljoner onödiga dödsfall varje år undvikas. För den överhängande faran med klimatförändringar är kärnkraften den enda effektiva och rena energikälla som står till buds.

Mot den bakgrunden uttalar sig fyra stockholmssossar på DN Debatt idag… (forts).

2011-04-18 måndag
"Inte bättre förr" är rubriken på DN:s huvudledare i torsdags (15/4), som sedan väljer 1982 som jämförelseår. Då låg Sverige ganska mjukt under en S-filt, och luften stod stilla av konsensus, menar skribenten. Valet av årtal är intressant, inte så mycket för att Socialdemokratins hegemoni då började vika, som att det jämlika välfärdssamhället började angripas av en tillväxande nyliberal hegemoni.

Fram till 80-talet hade t.ex. lönerna för vanliga löntagare ökat ungefär i takt med tillväxten. Men den produktiva ekonomin, som fram till dess hade dominerat, började få ge vika för den finansiella. Finansekonomi innebär att en liten elit får möjlighet till enorma vinster genom att köpa och sälja "instrument", något som snabbt leder till att man handlar med en växande bubbla av fiktiva framtida värden. Efter de oundvikliga krascherna betalas skulderna en gång till av vanliga löntagare, nu över skattsedeln. Förövarna går fria och har snart börjat på ny kula och med nya miljonvinster.

Spekulationsekonomin kräver en oreglerad marknad i alla avseende för att fungera maximalt i spekulanternas intresse. Följaktligen avreglerades och privatiserades för fulla muggar. Motivet som hölls fram var att effektiviteten och konkurrensen skulle komma att göra allt bättre för kunderna, dvs. för vanligt folk. Särskilt skulle allt bli billigare. Ganska genomgående blev det tvärtom.

Medborgarna dränks i valmöjligheter, men priser ökar och kvaliteten minskar. (Jag behöver inte nämna något enda exempel, de är alltför välkända och många.) Som en rent logisk följd av utvecklingen börjar klyftorna i samhället att öka ganska dramatiskt. Särskilt blir den rika superminoriteten allt rikare, medan standarden för den miljon som befinner sig i utanförskap stagnerar eller minskar.

Att det för t.ex. medelklassen är bättre nu än 1982 är förhoppningsvis en självklarhet. Vi har haft en accelererande teknisk utveckling som höjt produktiviteten kontinuerligt och därigenom vår samlade produktion och rikedom. Att något av detta skulle tillfalla de löntagare som har genomfört produktionsökningen är ofrånkomligt. Allt annat hade varit skandalöst, och hade f.ö. lett till alldeles för stora problem för kapitalet. Men det är fortfarande så att en ökande andel av den samlade produktionen har tillfallit kapitalägare, på bekostnad av arbetskraften.

Den dogmatiska Iiberaliseringen hade som huvudargument att ekonomin skulle fungera som bäst utan offentlig inblandning med regleringar, skatter och annat. Till och med i den delen är misslyckandet fullkomligt. Tillväxten har inte varit lika hög som under decennierna före 1980, då statliga regleringar och en jämlikare resursfördelning gällde. I USA samvarierar perioder av högre tillväxt med perioder av högre skatter.

Nej, det var inte bättre 1980 än idag när det gäller det totala välståndet. Men mycket har försämrats relativt sett jämfört med perioden före 1980. Slutsatsen är att mycket kunde varit ännu bättre idag än vad det blivit. Det hade räckt att den nyliberala "framstegsteologin", som i viktiga delar har uppfyllt motsatsen till sina löften, hade modifierats med demokratiska medel för att optimera politiken till förmån för folkets reella intressen.

2011-04-17 söndag
Maciej Zarembas artikelserie i DN om skolan har rört om i grytan och genererat kommentarer i alla sorters media. Den röda tråden, att pedagogiken har flummiserats efter förebild av postmoderna förvillelser, verkar övertygande. Dessutom skriver Zaremba medryckande på ett sätt som gör att han inte kan förbigås med enkelhet. Det är alltså lätt att instämma med huvudlinjen och de flesta detaljer i hans beskrivningar.

I den avslutande artikeln i serien fanns (dessbättre) en beskrivning av det relativa betygssystemet som är något populistisk (så att det blir något att reagera på). När den här frågan var aktuell sysslade jag med utbildningsfrågor på IVA, och har troligen anteckningar liggande någonstans, men hämtar av ren bekvämlighet ur minnet, med de risker för fel som det innebär.

Ett stort problem vid den här tiden var att betygssystemet saknade centrala normer. Lärarna satte betygen utifrån sin professionella kompetens, vilket hade ansetts garantera enhetlighet och rättvisa. Men betygen kom att få allt större betydelse för vilka fortsatta skolor eleverna kom in på, och alltså de fortsatta möjligheterna för valet av yrke. Det blev tydligt att det inte borde finnas en så stor potentiell godtycklighet inbyggd i systemet.

Säkert kom vissa avvikande enskildheter att sätta strålkastaren på problemet. Som att det då fanns ett fåtal helt privata skolor i landet, och att det var allmänt känt att rika föräldrar i princip kunde köpa betyg till sina barn. Och skolorna begick inga formella fel eftersom ett normerande regelverk saknades. Pengar blev en väg in till önskat yrkesliv, och det stred mot fundamentet i det svenska samhällssystemet.

Tanken med det relativa betygssystemet var att skapa jämförbarhet, och därmed rättvisa i betygssättningen. Kärnan i systemet var de centrala proven, som placerade varje klass på sin rättmätiga nivå i förhållande till alla elever i hela landet. Det var resultatet på de centrala proven som skulle avgöra fördelningen av betygen i varje klass. En klass som låg över medelvärdet på centrala prov skulle också ha en betygsfördelning där medelvärdet låg över medel för alla skolor.

Den vitt spridda föreställningen att betygen skulle fördelas på exakt samma sätt i alla klasser kom att likna en vandringsmyt. Allvarligast var att myten spreds också av lärare, som antingen inte hade förstått principen, eller låtsades inte förstå den. Man kan gissa att det fanns lärare som tyckte att den centrala proceduren för att göra betygen rättvisa innebar att deras professionella kompetens ifrågasattes. Talet om "att femmorna har tagit slut" tjänade som ett populistiskt förlöjligande som förutsatte samma missuppfattning, avsiktlig eller ej.

De centrala proven har blivit kvar och uppfattas idag som en självklara för att få jämförbarhet mellan alla betyg i landet. Men, som sagt, i det stora hela är Zarembas insats hedervärd, och nödvändig.

2011-04-16 lördag
"Dags att deklarera!" och lite annat idag. Tillbaka i morgon.

2011-04-15 fredag
Idag blir det en lokal utvikning som har mera med välstånd än med välfärd att göra. Dock inte utan viss anknytning till frågan om rättvisa. Jag beskrev i januari hur problemet kom till, men vi väntar ännu på utgången av det hela. Frågan gäller om tennisspelare skall ha någonstans att spela i kommunen, året runt. Efter att ha drabbats av ekonomiska oegentligheter tvingades tennisklubben i konkurs, och kommunen stod där med en tennishall som klubben ägt. Kommunen har beslutat att sälja hallen, och risken finns att den blir en lagerhall för något företag.

Det finns en tydligt dogmatisk komponent i hela historien. Efter valet 2006 fick plötsligt de borgerliga partierna makten, efter mer än 70 års oavbrutet socialdemokratiskt styre. Nu måste man visa uppåt att man följer den heliga principen att samhället skall äga så lite som möjligt. Principen är ideologisk, som man ser i vårt fall av att konsekvenserna som följer är likgiltiga. Folk skall bankas i huvudet att egendom är något som medborgarna inte skall ha gemensamt. Egendom är privat! Även om alltihop blir en dålig affär för kommunen. - En insändare till, i elfte timmen:

Att behöva se mäklarannonsen om försäljningen av tennishallen ingav en direkt overklighetskänsla. Ur alla synpunkter hade det varit helt osannolikt att en så värdefull resurs skulle kunna säljas som skrotförråd eller något liknande. Men ingenting har hänt som har minskat den risken, så argumenten måste igen granskas ordentligt. Eller snarare argumentet, för kommunen har av allt att döma bara ett: ekonomin.

I en artikel i LP (25/2) citeras Roland Karlsson med orden: ”vi har inte råd att äga ytterligare en idrottsanläggning utöver de vi redan har.” Han lägger till att den post som härbärgerar fritidsverksamheterna uppgår till 2 500 kr per invånare, vilket skulle vara ungefär 1 000 kr mer än i Tanum.

Om vi tittar på normalåret 2009 så var tennisklubbens del av dessa 2 500 kr ”hela” 3 kronor och 75 öre. Räknar vi också in den skuld som klubben hade till kommunen för bl.a. ett borgensåtagande så får vi lägga till 16 öre per verksamhetsår, summa 3,91 kr.

Det finns med säkerhet ingen motionsidrott som har kostat kommunen så lite som tennisen. Att då möta argumentet att hallen inte kan behållas därför att alla andra sporter kostar så ojämförligt mycket känns lite udda, när tennisen upplever hotet att praktiskt taget drivas bort från Lysekil.

Alla som varit i hallen och sett den stora gruppen äldre spela så svetten yr förstår att de tre och nittioen har varit intjänade många gånger om redan i form av friskvård som minskat kommunens kostnader. Till det kommer värdet av konstruktiv aktivitet för ungdomar, som det inte ens går att sätta pengar på. Och, som en ren bonus, motion och stimulans för alla övriga tennisspelande Lysekilsbor.

En annan aspekt är tennishallen som resurs i sig, som jag har nämnt i en tidigare insändare. Fram till och med 2009 bekostade klubbens medlemmar alltså 90 % av hela verksamheten, inklusive finansiering av banklånen för hallen. Privatpersoner som råkar spela tennis har därmed i alla år betalat för en tillgång som har haft betydelse för kommunens attraktionskraft som bosättningsort. Hur mycket en sådan resurs är värd är inte så lätt att exakt veta. Men det finns en klar sannolikhet att det i speciella fall skulle kunna handla om betydande belopp.

Vi kan ta ett konkret exempel. Senast jag hörde om saken så var en tredjedel av Scanraffs anställda bosatta någon annanstans än i Lysekils kommun. Det handlar alltså om tiotals miljoner i årliga skatteintäkter som potentiellt kan vinnas, och som kommunen för övrigt borde inrikta sin förnämsta marknadsföring på.

Vi behöver bara anta att en enda kvalificerad medarbetare som rekryteras utifrån till raffet, och som har tennisaktiva barn, skall välja bostadsort. Utan hall lär det inte bli Lysekil, och med den skatteförlusten försvinner ett belopp som överstiger kommunens hela kostnad för att behålla hallen.

Lägger man samman alla dessa ekonomiska och mänskliga faktorer så blir slutsatsen att tennishallen är en mycket lönsam tillgång, och att kommunen alltså inte borde ha råd att sälja hallen. Och definitivt inte om försäljningen innebär att åretrunt-tennis försvinner från staden.

2011-04-14 torsdag
Skatan i ett träd på andra sidan gatan blev i år av med sitt bo, som med åren hade blivit anslående till sin storlek. Kommunens folk hade varit ute och gallrat i trädraden och inte visat nåd inför skatans träd, trots dess imponerande byggnadsverk. Inför detta öde reagerade skatan med att sätta in all sin energi på att bygga ett nytt bo i trädet bredvid. Och på rekordtid hade han ett fullt gångbart chateau färdigt. Nu flyger han nu omkring som en fastighetsmäklare för att locka till sig en hona.

Blicken går från skatboet till en uppslagen tidning på bordet. Den handlar om heminredning och visar bilder på den ena stilriktigare och pampigare bostaden efter den andra.

Så lite skiljer det oss från skatan, detta att lägga ner så mycket energi på att få ett imponerande bo. Varken vi eller skatan reflekterar så mycket över varför vi gör allt detta ytliga, och i bokstavlig mening fåfänga arbete. Skatan kan inte reflektera, och vi vill inte. Vi vill leva i föreställningen att vi skapat vår livsstil uteslutande genom en medveten kulturell process. Men båda följer vi ett handlingsmönster som lagts ner i våra gener under evolutionens gång. Vad vår kultur gett oss är en hel del mer av teknisk och estetisk finess i vår statusjakt, men i förhållande till sin likaledes genetiskt givna intelligens är det frågan om inte skatan överträffar oss som byggherre, och byggarbetare.

2011-04-13 onsdag
Min första insändare till DN om Fukushima kom inte i tryck, givetvis. Media har en spikad agenda som inte får rubbas, och som går ut på att till varje pris skrämma livet ur människor, en strategi som tydligen är kommersiellt motiverad. Försöker med ännu en insändare, utan några illusioner om att propagandamodellen skulle ha undergått någon förändring sedan förra försöket:

Vid stranden av Kaspiska havet, i västra delen av Iran, ligger Ramzar, en populär badort känd för sina heta källor. Värmen i källorna kommer från kärnreaktioner, beroende på att Ramzar av naturen har begåvats med bl.a. stora mängder radium-226.

Av den naturgåvan får innevånarna också en årlig dos av radioaktiv strålning på upp till 260 mSv. Så har det varit under årtusenden, men cancerfrekvensen är inte högre där än på andra platser, snarare lägre. Ett flertal sedan länge bebodda orter på jorden ger sådana extremt höga stråldoser, även om Ramzar anses ha rekordet.

Strålningen i de utrymda områdena kring Tjernobyl ger inte ens bråkdelen av doserna i Ramzar. Så det borde inte förvåna att ingen ökning av cancerfall eller andra strålskador har förekommit bland allmänheten efter den olyckan (bortsett från effekterna av det kortlivade jod-131). I Sverige finns platser där vi kommer upp i 30 mSv/år.

I Japan planerar nu myndigheterna utrymning av några byar där årsdoserna ser ut att kunna bli 20 mSv, mindre än en tiondel av den Ramzarborna levt med i generationer. En anledning till den höga säkerhetsnivån är eventuellt att jod-131 finns med i bilden. Men även utan den faktorn skulle vi fått se en mycket försiktig linje, där man inte tolererar någon risk överhuvudtaget. Så har kärnkraften alltid tvingats hantera den psykologiskt betingade motvilja den mött.

Men metoden är tveeggad. Att möta oron med ännu mera säkerhetsåtgärder befäster lätt föreställningen att riskerna faktiskt är stora. Oron ökar ett stycke till och kräver ytterligare åtgärder. Det finns ingen utgång ur den cirkeln. Enda sättet är att den som oroar sig skaffar sig kunskap, och därmed underlag för en egen riskbedömning. Men idag känns den lösningen enbart som en from förhoppning.

När reaktorerna i Fukushima någon gång blir definitivt igenbommade kommer knappast någon människa att ha fått bestående, fysiska men av radioaktiv strålning. Den prognosen borde vem som helst våga sätta hedern på spel för. Däremot kommer en hel värld att ha fått näring för sin existentiella ångest. Utan anledning i verkligheten visserligen, men det är i sin tur normalt när det gäller fenomen som i mycket liknar fobier.

2011-04-12 tisdag
Idag uppgraderade den japanska myndigheten för kärnenergi- och industrisäkerhet Fukushimaolyckan till nivå 7 på IAEA:s 7-gradiga skala. Anledningen är utsläppen av radioaktivt material från reaktorerna, som nu uppgår till ungefär 10 procent av de utsläpp som skedde från Tjernobyl. Samtidigt beslöts om evakuering av byn Iitate, som skall göras inom en månad (alltså ingen panikutrymning). Orsaken är att kontamineringen där är sådan att den kan ge en årlig stråldos om 20 mSv.

Betänker man att en tio gånger så hög stråldos, som godkänns för arbetare i strålmiljöer, inte ger några skador, så inser man att bedömningarna är synnerligen försiktiga. Man kan dra den slutsatsen från alla åtgärder hittills med anledning av olyckan att myndigheterna har nolltolerans mot strålskador på människor. Om inget dramatiskt tillstöter, t.ex. ännu en svår jordbävning, så kommer hela Fukushimaepisoden att så småningom kunna läggas till handlingarna utan att en enda människa fått bestående men av strålning.

Av IAEA:s briefing framgår att läget i anläggningen undergår stegvisa förbättringar. Ström är framme, och steg för steg kan allt fler funktioner sättas i normal drift igen. Små framsteg görs med kylningen, där reaktor 1 ännu dras med höga temperaturer. Största operativa problemen utgör de vattenmassor som måste tas omhand på ett kontrollerat vis. Av briefingen kan man dra slutsatsen att risken för en dramatisk utveckling i själva reaktorerna är minimal, och att uppgraderingen av olyckan beror på de utsläpp som skett.
-----
Maciej Zaremba har idag sin fjärde stora artikel om skolan (i DN) där han koncentrerar sig på den havererade lärarutbildningen, och den devalvering av kompetenskraven som har drabbat skolan hårt. Hans argumentation om kommunaliseringens roll för den allmänna nedgången verkar övertygande. Termen postmodernism använder han inte, men i hela hans beskrivning av sönderfallet ser man klart denna kunskapsdestruktiva modefilosofi som en tjock och luddig undervegetation. I fallet "livskunskap", som han ger ett välförtjänt känga, lyser new age-flummet som en strålande stjärna.

Jag hade mina dubier mot Zaremba när han använde sin stilkonst för att driva sin privata union bashing mot Byggnads och mot facket överhuvudtaget i en uppmärksammad artikelserie (som antagligen fick pris av något slag). Mina invändningar var inte så mycket politiska som moraliska. I korthet: Facket strider för sina löner. Företagare i Sverige går förbi facket och hämtar in billig arbetskraft utifrån, för att göra större vinst. Några fattiga arbetare från t.ex. Polen får jobb och åtminstone en liten lön. Zarembas huvudlinje var att det svenska facket berövade de polska jobbarna sin välbehövliga lön, med hjälp av tvivelaktiga metoder. Den moraliska fråga som jag tyckte att Zaremba besvarade fel är: vilken grund har man för att göra en underordnad part, det svenska facket, till huvudanklagad i hela denna sammansatta fråga? Mitt svar är: Ingen! Företagarnas ansvar och hela den kapitalistiska strukturen kan inte förbigås. Det är där makten finns.

Men i fråga om skolan är Zaremba på fast mark. Måtte han få samma genomslag nu som han brukar få. Ett journalistpris vore inte fel!

2011-04-11 måndag
Bryter delstaten Wisconsin i USA mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? FN-deklarationens Artikel 23, punkt 4 lyder så här:

Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Under februari kunde vi läsa och höra några korta nyhetsrapporter från Madison, Wisconsin, efter ovanligt omfattande massdemonstationer med vanliga medborgare som hade känt sig uppfordrade att gå ut i manifestationer, och där bland annat den delstatliga kongressbyggnaden intogs. Vi förstod i bästa fall att det på något sätt handlade om fackets rättigheter. Men bevakningen tonade ganska snart bort, och någon klar bild fick vi knappast. En närmare titt på historien kan vara upplysande.

Protesterna hade sitt ursprung i den republikanske delstatsguvernören Scott Walkers drastiska lagförslag som gick ut på att reducera fackets rättigheter. Hans förslag, som röstades igenom av kongressen den 9:e mars, hade som huvudpunkter:

• Fackets kollektiva förhandlingsrätt för delstatens offentliganställda begränsas till att enbart gälla lägsta lönepåslag, som dessutom inte får överstiga inflationen. All förhandlingsrätt för andra arbetsvillkor upphör att gälla.

• Lagen föreskriver att det varje år skall genomföras en sluten omröstning om fackets rätt att verka på en arbetsplats. Uppnås inte majoritet blir facket bannlyst. Regeln finns i den privata sektorn, och fackföreningarna får nu se utvecklingen gå i en riktning rakt motsatt den de arbetat hårt för.

• Avgifterna till facket får inte längre dras på lönen. Republikanernas förhoppning är att anställda skall frestas att lämna facket när de måste betala avgiften separat. (Vad säger man om den sortens lömsk småaktighet? Annat än att den påminner om moderaternas avsikter med chockhöjningen av a-kasseavgiften.)

• Offentliganställda förbjuds att strejka. Om guvernören har utlyst ”a state of emergency” kan han omedelbart avskeda anställda som strejkar, deltar i maskningsaktioner eller är frånvarande tre dagar från jobbet.

Till hela sin utformning är lagar som de här ett uppenbart brott mot hela avsikten med Artikel 23 i FN-deklarationen. Delstaten Wisconsin i USA bryter följaktligen mot de mänskliga rättigheterna, ett brott som vi annars brukar ha som huvudanklagelse mot nationer som vi satt upp överst på fiendelistan. (I ännu högre grad strider lagarna mot ILO:s konventioner, givetvis.)

Men länder i vår del av världen kan naturligtvis inte begå sådana brott. Den möjligheten har vi definierat bort oss från genom att bara intressera oss för fyra av de trettio artiklar FN-deklarationen består av. För våra effektiva men diskreta indoktrineringsmekanismer är det ingen konst att radera bort oönskade föreskrifter, hur lätt tillgängliga de än är för vem som helst. Så enkelt är det att producera konsensus.

2011-04-10 söndag
Bara kort idag: Maciej Zarembas tredje artikel om skolan (i dagens DN), lika övertygande som de båda tidigare, stärker ytterligare bilden av ett pedagogiskt haveri i den svenska lärarutbildningen. Som grunden till förfallet framstår allt tydligare den "poststrukturella" kunskapsrelativism som likt ett virus spridit sig i den akademiska världen. Dess centrala tanke är, i Foucaults och andras efterföljd, att alla berättelser är lika sanna. Det finns alltså ingen egentlig verklighet att söka en allmänt omfattad kunskap om, enligt denna förvirrade filosofi.

Så länge viruset hölls sig inom de sociala och humanistiska ämnena gjorde det kanske inte så stor skada. (Det har inte så allvarliga konsekvenser för samhället vad humanister egentligen sysslar med.) Men den stannade inte kvar där, som vi kusligt nog har fått erfara. I Zarembas föregående artikel fick vi veta hur t.o.m. matematiken nu angrips relativistiskt. Från ett annat håll har vi fått erfara en professor i pedagogik som krävde att fysikens välgrundade slutsatser om verkligheten måste plockas bort ur lärostoffet, för att uppfylla hennes drömmar om en sann och jämlik fysikutbildning. Att dessa fantasterier har stöd från högsta ort blev klart när professorn i fråga utnämndes till rektor för en högskola.

Skulle det finnas önskemål om ytterligare ett exempel att lägga till Zarembas så kan vi bjuda på den här lilla stadens, Lysekils, grundskola. Här i stan finns inte skymten av friskolor, och allt har under något sekel skötts stabilt i samhällets regi. Men i de regelbundna mätningar av skolkvalitet som görs centralt ligger vår grundskola genomgående högt, vissa år alldeles i topp. Vi som haft egna barn genom hela den grundskolan tycker oss se en uppenbar förklaring till skolans höga kvalitet i lärarnas sätt att genomföra, eller snarare förverkliga, sitt uppdrag.

Vad som framför allt kännetecknar våra lärare är att de ägnar sig åt att lära ut kunskap. De är professionella, vilket också betyder att de har en inkännande och motiverande hållning till eleverna. I sin tur leder detta till en arbetsmiljö som främjar produktiviteten. Och framför allt innebär professionaliteten att lärarna själva har den kunskap som de är satta att förmedla. "Livskunskap" och allt annat flum som härjar i chica skolor är helt främmande här. (Möjligen kan det också ha vissa rötter i att Lysekil är en sekulär bastion i ett i övrigt schartauanskt Bohuslän.)

Zarembas stilistiska slagkraft brukar bidra till att hans artikelserier får stor uppmärksamhet. Alla som håller förnuftet högt kan bara önska att hans senaste och kanske viktigaste prestation hamnar i makthavarnas fokus, och får maximalt genomslag. Starta en Facebookgrupp, ni som är inne i den världen!

2011-04-09 lördag
Iran ligger i en del av världen där kulturerna är urgamla, och en gång i tiden högtstående. Ingen vet hur Iran skulle ha sett ut om inte imperialismen, först i form av Storbritannien, sedan av USA, hade ingripit med våld och andra destruktiva medel för att lägga under sig landets oljetillgångar. (Det var för övrigt med föregångaren till det nu diskrediterade British Petroleum oljehistorien började.) Från det att den folkvalde nationalisten Mossadeq försökte genomdriva att landets oljetillgångar skulle tillhöra landets befolkning inledde väst den nedbrytande processen.

Först fick CIA i uppdrag att störta Mossadeq, därpå ersatte USA demokratin med diktatur genom att installera en "shah", som genom brutalitet och annan oskicklighet lyckades skapa en allmän ovilja hos befolkningen. När han 1979 till slut hade gått för långt fanns ingen demokratisk struktur som kunde bärga makten, utan landet föll som en mogen frukt i händerna på den väl förberedda klerikala organisationen. (Den västvärld som säger sig hylla demokrati hade i själva banat vägen för en riktigt olustig diktatur.)

Att man i Iran såg USA som ytterst ansvarigt för shahens förtryck kan inte förvåna någon. Så när de nya makthavarna lät ta USA-medborgare som gisslan bör det inte ha mött särskilt mycket inhemsk opposition. Läget pressade president Carter att beordra en fritagningsoperation som slutade med ett förödmjukande fiasko för USA. Redan här såddes antagligen en bitterhet hos supermakten som har påverkat den fortsatta utvecklingen. (Frigivningen av gisslan kom när Reagan tillträde presidentämbetet, och såg för många ut som en välkomstgåva till honom.)

En diktator som sedermera blev den mest avskydde i vår del av världen var tidigare USA:s verkligt förtrogna bundsförvant i regionen. Detta var vid den tiden då diktatorn i fråga, Saddam Hussein, med stöd från väst som bäst höll på med att gasa och på andra sätt förgöra medborgare i sitt eget land. Så när han startade ett krig mot Iran hade USA många skäl att stödja honom helhjärtat. (Att Iran fick ytterligare ett skäl att misstro USA har däremot inte imponerat på oss i den västliga medelklassen.)

Den propagandabild vi får konsumera är att Irans president Ahmadinejad mest av allt vill förgöra Israel. Stödet för det påståendet är citat som klippts ur här och var med patetisk målmedvetenhet. Irans officiella och öppet deklarerade hållning är annars densamma som en överväldigande majoritet av världens länder intar, nämligen att nyckeln till Palestinafrågan är en tvåstatslösning. Också USA och Israel delar i högtidliga sammanhang den ståndpunkten, men har i decennier lyckats med sina verkliga strävanden att förhindra en sådan lösning.

Så här långt är det möjligen gisslantagandet som kan motivera att Bush II inkorporerade Iran med sin beramade Axis of Evil. Vad som tillkommit är misstanken att Iran försöker skaffa kärnvapen. Tillkommit har också mer eller mindre öppna hot om militära angrepp från USA och Israel. Oavsett vad som är hönan och vad som är ägget i den historien har analytiker, även i USA, hörts säga att Irans ledare vore befängda om de inte försökte skaffa kärnvapen. Det militärt svaga landet har ingen annan avskräckning att ta till inför det högst påtagliga hotet om militärt angrepp från världens supermakt och dess välbeväpnade sekundant i regionen.

Ett sista klipp för dagen är det korta citat ur Wikileaks väldiga högar som ansågs viktigt att lyfta ut och servera oss i media, det att en potentat i Saudiarabien tyckte att USA skulle platta till Iran. En arab som sätter åt en arabisk stat! En verklig mumma, som var tvunget att åtföljas av Hillary Clintons kommentar där hon hjälpligt försökte hålla tillbaka sin skadeglädje. Ingen reagerar på att det är en av de värsta diktatorerna som har synpunkter på en annan diktatur. I motsats till den saudiske självhärskaren stödjer befolkningarna i regionen med överväldigande majoritet Iran i alla dess strävanden. (Det vet vi tämligen säkert, för opinionsundersökningarna görs av USA:s främsta organ inom professionen.)

Alltså, och det var den röda tråden: varifrån kommer vår uppfattning att Iran är den ondskefulla nationen, par preference? I den regionen vill säga. (Sedan har vi Nordkorea, Kuba och ett par till på andra ställen.) Grundar vi vår åsikt på en rationell analys och ett fullkomligt sakligt faktaunderlag?

Sanningen är nog att vi tycker det tillverkarna av konsensus inom media får oss att tro på. Och vi gör det utan att tydligen känna oss vilseledda. Där skiljer vi oss från folk som vi anser i sanning är utsatta för propaganda. De är mestadels betydligt mer kritiska mot den bild av verkligheten de matas med.

2011-04-08 fredag
När man träffar sina medelklassbekanta så vet man vad som kan och vad som inte kan sägas. Och det som ger anledning till eftertanke är att det i stort sett är samma saker som inte kan sägas, oberoende av vilken medelklassgrupp det handlar om. För en naiv betraktare tycks världsbilden i det samhällsskiktet vara förvånansvärt homogen, med tanke på att det mestadels handlar om människor med någon sorts akademisk utbildning och därmed en förmodat kritisk förmåga. Men då är man som sagt naiv och har inte läst sin Chomsky. Har man det inser man nämligen att det är själva utbildningen som lägger grunden för den märkligt enhetliga samsynen.

Dyker namnet Hugo Chávez upp under samtalet så kommer omdömet snabbt och tvärsäkert: han är en pajas, men en farlig pajas som vill inskränka yttrandefriheten i Venezuela. Och så flirtar han med Castro. Nämner någon Iran så är åsikterna lika enhetliga: en obehaglig, islamisk diktatur med en halvgalen president som vill skaffa kärnvapen för att förinta Israel. Kommer däremot (mot förmodan) någon att nämna Saudiarabien så finns inga sådana färdiga bilder, bara anekdoter, som att kvinnor inte får köra bil, och att folk från väst som jobbar där får bo i lyxgetton där de får dricka sprit i fred.

Ingen tycks reflektera över hur de konfektionssydda åsikterna kommit till. Eller ha frågat sig själva: varför tycker jag just så här? Svaret har Chomsky också i det fallet. Vad vi ser är resultatet av en propaganda som just i sin framtoning av att inte vara propaganda blir så effektiv, där mottagaren inte ser några avsikter bakom och därför inte är på sin vakt. Processen börjar i utbildningen, där det gemensamma perspektivet byggs upp från grunden. (Sovjetpropagandan var inte alls lika effektiv. Hela intelligentian, och stora grupper av övriga medborgare genomskådade propagandans avsikter, och därmed dess lögner.)

Vi kan göra en propagandaanalys genom att jämföra just fallen Iran och Saudiarabien. Ser vi till den diktatoriska praktiken, till den despotism med vilken människors frihet i olika avseenden undertrycks, så är Saudiarabien utan jämförelse den värsta diktaturen av de två. Samma när det gäller t.ex. att beröva kvinnorna sina rättigheter, och att genomdriva religiöst fundamentalistiska och antiliberala principer i det civila samhället. (Frågan är om Saudiarabien ens kan sägas ha ett civilt samhälle oberoende av religionen.)

Iran har en delvis västerniserad medelklass som till det yttre inte skiljer sig så mycket från sina europeiska motsvarigheter. Prästerskapets styre möter ett visst intellektuellt motstånd, som har en balanserande effekt. Men definitionsmässigt är landet givetvis en diktatur, eftersom prästernas yttersta makt inte är förhandlingsbar, men det tillståndet i sig skulle inte räcka för att motivera att Iran hävförs till "Ondskans Axelmakter". Särskilt, som sagt, inte vid en jämförelse med en del andra diktaturer. Så vad utmärker Iran?

(Fredagen blev fylld med allehanda annat, så fortsättningen får skjutas till i morgon.)

2011-04-07 torsdag
Det har faktiskt inte ens gått fyra veckor sedan media proklamerade vad som av de våldsamma ansatserna att döma såg ut att vara världens blivande undergång. DN hade åtta svarta helsidor om ett kärnkraftverk i Japan (och två om den verkliga tragedin med 30 000 döda). Sedan dess har restaureringsarbetena på kraftverket haft vissa framgångar, men rent principiellt är riskbilden inte annorlunda än den var från början, nämligen allvarlig men begränsad. Ändå är hela frågan nerflyttad till notisnivå. Världens undergång får vänta när frågan tappar publiceringsvärde.

Dagens notis i DN är hämtad från TT-AFP-Reuters. Ingressen nämner först att den omtalade läckan från reaktor 2 är tätad, och fortsätter: "Stora mängder kontaminerat vatten ska ändå dumpas i havet och risken för en ny explosion är stor."

Läckan har tätats med hjälp av natriumsilikat, eller "flytande glas" (med citationstecken) som författaren skriver. Han/hon har översatt liquid glass utan att ha varken gymnasiekunskaper i kemi eller historisk allmänbildning (eller intresse av att kontakta någon som har endera). På svenska heter ämnet vattenglas, och inget annat, och hade en gång i tiden allmän användning till konservering av ägg. Hur resonerar man på TT och DN när man inte lägger ner två minuter för att få fram en korrekt term? Låt mig göra en elak gissning: "Bläää, det här fattar ingen ändå, och det är ju inte heller meningen; vi skall bara få det att låta lite allmänt olustigt. Om några besserwissrar tycker att tidningen signalerar djup obildning, det har vi råd med".

När det gäller de stora mängderna kontaminerat vatten som skall "dumpas" så visar sig själva nyheten bestå i att radioaktiviteten är försumbar. Slutvärdena kommer att bli lägre än de tillåtna, säger en australisk (!) universitetsanställd som Reuters kontaktat. Samma konstaterande av ett enkelt faktum hade gått att få tillgång till på mycket närmre håll.

På motsvarande sätt betyder ingressens påstående om att "risken för en ny explosion är stor" bara att Tepco har beslutat fylla inneslutningarna med kväve för att förebygga eventuella vätgasexplosioner. Däremot inte explosioner "i stil med dem som drabbade reaktorerna under dagarna direkt efter jordskalvet". Då handlade det om någonting helt annat, nämligen vätgas som antändes i reaktorbyggnaderna utanför inneslutningarna. "Bläää... intresse!!". Men om det nu är så att explosioner inuti inneslutningarna skulle vara mycket allvarligare än de som hittills inträffat? "Hold on! Vi måste ha fram en intervju. Har du Svante Axelsson på telefonen? Inte? Då får vi ta Nils Horner!"

En tidning som haft ambitionen att verkligen upplysa läsaren om den aktuella situationen hade inte hoppat över några andra fakta från IAEA:s dagliga briefing. Som

- att temperaturen i reaktor 1:s reaktortank sjunkit med ytterligare 12 grader senaste dygnet, och nu är nere i 222 ^oC (vilket inte betyder att alla risker skulle vara undanröjda)
- att tanktemperaturerna i de övriga två reaktorerna med troligen skadat bränsle är betydligt lägre, och sjunkande
- att de strålningsmätningar som kontinuerligt genomförs på olika platser i Japan uppvisar låga värden, i nivå med bakgrundsstrålningen
- att motsvarande mätningar på livsmedel, med ett undantag, underskrider rekommenderade värden
- att den enda betydande radioaktivitet som lämnar anläggningen återfinns i det vatten som släpps till havet, halveringstider och utspädning som gör konsekvenserna försumbara.

Men vilken tidning har som främsta ambition att verkligen upplysa läsaren?

2011-04-06 onsdag
Maciej Zarembas nedslag i den svenska skolvärlden (DN 3/4) påvisar konsekvenserna i den verkliga världen av den postmoderna hjärnsmälta som pågått inom socialvetenskaperna och humaniora under många år. Inom den så kallade genusvetenskapen har den utvecklingen sedan länge fått de mest bisarra följder (med många hårresande exempel redovisade av Tanja Bergkvist). Nu ser vi också konsekvenserna i den vanliga svenska skolan.

Bittert ironiskt är att pedagogiken tycks ha gått i bräschen för det postmoderna kunskapsförnekandet inom den akademiska världen. En professor i pedagogik, Moira von Wright, är ett illustrativt exempel (också dissekerad av Tanja Bergkvist). Hon skriver till exempel i en rapport till Skolverket ("Genus och text"): "Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenligt med skolans jämställdhetssträvanden.", varför hon rekommenderar förändringar av läroplanen: "En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Det fanns en tid när man tog för givet att sådana uttalande bara kunde komma från rena knäppskallar. Nu ligger det en aura av politisk korrekthet över förvillelserna, och överseendet har inga gränser. Kanske förstärks den effekten av galanteriet, eftersom kvinnor har en dominerande roll i spridandet den nya "läran". Idag är det inte Lillhagen eller S:t Lars som väntar. Moira von Wright blev befordrad till rektor för Södertörns Högskola!

När Zaremba beskriver en händelse i den nedgångna Tolvåkerskolan i Kävlinge är det von Wrights pedagogik in action. Skolan hade fått tre kvinnliga rektorer, tydligt hängivna de nya "lärorna". Ämnen skulle inte läras ut i ordnad form; allt skulle ske i "Teman". Zaremba refererar ett samtal med en av mattelärarna: "Så en dag när de kommer till arbetet har de tre kvinnorna rullat in en sopcontainer i deras ämnesrum. 'Där stod de och slängde 400 matteböcker och våra papper, undervisningsmaterial, gamla prov... Det var helt overkligt. Som ett vansinnesryck'".

Kejsaren kan inte bli naknare. Men den svenska skolans nedgång är bara ett litet steg på den postmoderna resan tillbaka till grottorna. Frågan är när någon med lite makt kommer att sätta ner foten.

2011-04-05 tisdag
Som ett av de sista länderna överhuvudtaget (som det verkar) är Sverige på väg att lagstifta mot sysslande med mobiltelefonen under bilkörning. Inte genom regeringens försorg, utan i demokratisk ordning framtvingat av oppositionen i utskottet. Som på en given signal störtar förbudsallergikerna fram, som de gjort vid varje liknande tillfälle i historien: hastighetsgränsernas införande, bilbälteslagen, hjälmtvånget vid mopedkörning, för att bara ta ett fåtal exempel med anknytning till trafik.

I efterhand brukar däremot ingen ifrågasätta tvångslagarna. Förnuftiga krav som bälten, hjälmar, rökförbud i restauranger, och allt vad det kan vara, upplevs snart av alla som just förnuftiga, och ingen tänker ens på lagarna som ledde dit. Men innan dess blir det ett himla liv på sina håll.

Standardargumentet som kommer fram default är att polisen inte kan övervaka den tilltänkta lagen. Den tanken bygger på idén att lagar enbart skulle vara till för att folk skall kunna straffas. Dessutom förbiser argumentet att huvuddelen av våra nuvarande lagar då skulle behöva avskaffas, eftersom det i praktiken är ytterst få lagar polisen verkligen kan övervaka.

Övervakningsargumentet är naturligtvis den obotfärdiges förhinder. Förbudsallergiker är helt enkelt emot att det allmänna föreskriver regler för privat beteende. Det vill säga för allergikerns privata beteende. Regler för hur andra skall bete sig är ett mindre problem. Allergikern är nämligen solipsist, och ingår med andra ord naturligt i rekryteringsunderlaget för våra borgerliga rörelser.

Men lagar är alltså inte bara till för att kunna straffa överträdelser. De utgör också en kodifiering av vår gemensamma och moraliskt grundade syn på ett gott beteende i samhället. Genom att en regel finns formulerad blir den ett tydligare rättesnöre och kommer att följas av många av oss, även när vi varken riskerar upptäckt eller straff. Att allt detta är bra förutsätter dock att lagarna som stiftas är förnuftiga.

Det förnuftiga hos den aktuella lagstiftningen kan klaras ut med ett par meningar. Bilkörning i sig är en allvarlig sysselsättning med höga, inbyggda risknivåer. En okoncentrerad bilförare riskerar också andras liv. Alltså är kraven för att samhället inför lagar som ökar säkerheten högst motiverade. Även gemensamma regler som förhindrar människor att skada sig själva kan vara befogade när skadornas följder måste tas om hand av samhället.

Men det gäller att se var gränsen mot orättmätigt intrång i privatlivet går. I allmänhet är det inte särskilt svårt, men många politiker låtsas inte uppfatta den gränsen utan vill använda sin makt för att påtvinga andra sitt personliga livsideal under förevändningen att det är överlägset i någon mening. Då hamnar vi i något som närmast kan liknas vid en sorts leninism.

För att bara ta ett enda men desto tydligare exempel på nutida leninism: idén att lagstiftningsvägen kvotera föräldraförsäkringen. En mycket liten grupp påstår, utan empiriskt eller annat stöd, att en sådan kvotering skulle främja jämställdheten. En helt annan syn på saken har uppenbarligen en kompakt majoritet av kvinnorna. 80-85 procent av både kvinnor och män vill inte ha lagstadgad kvotering utan vill planera sitt föräldraskap själva. När dessutom familjernas egna val inte påverkar andra individer skulle en lagstiftad kvotering vara ett orättfärdigt ingrepp.

I allmänhet är det inte svårt att se var gränsen mellan motiverad samhällelig styrning och (post)modern leninism går. Det är bara politiker som ibland måste påminnas om att det inte är svårt..

2011-04-04 måndag
"Världen lider sannerligen ingen brist på människor som söker alla anledningar de kan att gripa till vapen.” Citatet, från DN:s huvudledare idag, syftar inte på George W Bush när han letade några oskyldiga att rikta en blodig vedergällning mot för ett terroristattentat i New York. Det syftar på några av dessa oskyldiga Bush hittade, nämligen afghanska muslimer som i protest mot en förödmjukande handling av en kristen extremist i USA genomfört ett dödande angrepp på ett FN-kontor.

”Mer oroväckande” är enligt DN att chefen för FN-uppdraget lägger skulden för attentatet på den kristne amerikanen som brände Koranen. Sin ståndpunkt motiverar FN-chefen med att yttrandefriheten inte innebär ”friheten att förolämpa kultur, religion eller traditioner”. ”Men det är exakt vad det innebär”, svarar DN och lägger till: ”I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna står ingenting om att yttrandefriheten har undantag för vare sig religioner eller traditioner.”

Så riktigt! Det finns nämligen inga undantag alls i den aktuella Artikel 19, som DN avser. Ändå har alla länder betydande undantag från den absoluta yttrandefriheten inskrivna i sina egna lagar. Hos oss är det till exempel straffbart att säga vissa saker om andra folkgrupper, i andra länder är det förbjudet att förneka förintelsen, mera allmänt är det inte tillåtet att förtala privatpersoner osv. Dessa ”civiliserade” undantag skiljer sig inte på något principiellt sätt från muslimernas förbud mot att håna Mohammed eller skända Koranen.

Som vanligt blir det frågan om att ”vi” inte kan acceptera andras avvikande synsätt ens när det principiellt är av samma slag som vårt eget. Det är förstås etnocentrism i sin prydno, och som tankefigur bara en variant av rasism. För etnocentriker blir det inget märkligt alls att ”dom” skall lära sig att acceptera våra alldeles speciella tolkningar av olika humanitära principer.

Vad som däremot är universellt, och i detalj reglerat i allmänt antagna FN-dokument, är förbudet att utöva dödligt våld. Undantagen från huvudregeln är tämligen väl beskrivna. Att inleda ett angreppskrig (mot t.ex. Afghanistan) är sålunda förbjudet, men för afghanerna att försvara sig militärt mot angreppet är tillåtet. Däremot finns ingenting som sanktionerar att upprörda folkmassor mördar FN–personal.

Det borde alltså vara själva dödandet som stod i centrum för kritiken och för den moraliska upprördheten, inte den principiella skuldfrågan. Men vårt problem är att vi då får svårigheter med att rättfärdiga våra egna handlingar (vi har ju dock en gnutta moral kvar). Vi dödar som vi vill i Afghanistan. Med ”vi” kan vi tyvärr också bokstavligen inbegripa vi svenskar, som efter två sekler av fred har smusslats in i ett orättfärdigt krig, som väst till råga på allt inte hittar någon väg ur. (Arrangemanget med FN inblandat är en konstruktion för att ge den ursprungliga krigsförbrytelsen ett sken av anständighet.) Allt medan det afghanska folket (för vilken gång i ordningen?) plågas under imperialistiska makters förödande krigföring.

2011-04-03 söndag
Det kändes som läge att göra en kort uppsummering av Fukushima som "katastrof", och skicka till DN:s insändarredaktion. Om inte annat som en slumpmässig test på medias förmåga att hantera mediekritik:

(Första versionen reviderades på ett par ställen under måndagen den 4:e, sedan två saknade arbetare återfunnits döda.)

Olyckan som drabbat kärnkraftverket i Fukushima betecknas i massmedia genomgående som en katastrof. Som sådan har den fått betydligt större mediatäckning än de tydligen mindre betydelsefulla följderna av själva tsunamin, som nu räknar dödsoffer i ett antal som närmar sig 30 000, och därtill en omfattande materiell förödelse.
 
Efter vätgasexplosionerna i reaktorbyggnaderna (inte i själva reaktorerna, som mestadels antyddes) kunde media med bestämdhet rapportera att fem eller sex arbetare dödats. Det var känt att två anställda saknades, men i media insinuerades tämligen öppet att företaget och myndigheterna dolde fakta. De två saknade återfanns den 30:e mars i källarplanet till reaktorbyggnad 4, döda och med fysiska skador. Det framgår ännu inte om deras skador kan ha orsakats av själva jordbävningen i sig.
 
Läsare och tittare har bombarderats med siffror över radioaktiv strålning, men i mycket liten utsträckning har strålningen satts i relation till eventuella hälsoeffekter. Media behandlade strålningen som om den genom sin blotta förekomst utgjorde en dödlig fara.
 
Men inga människor har hittills skadats eller dödats av radioaktiv strålning från Fukushima. Därtill har doserna varit för låga. Om hälsoeffekter av strålning finns en tämligen gedigen kunskap, och vi är inte hänvisade till massmedias spekulationer.
 
Fast de som ”vågar livet” under insatserna i själva kärnkraftverket måste väl ha fått farlig strålning i sig? Vid sin dagliga briefing 2:a april kunde IAEA rapportera att av alla de som deltagit i skyddsarbetena har 21 arbetare fått en stråldos överstigande 100 mSv. Inga arbetare har fått doser över 250 mSv, som är det godkända gränsvärdet för den aktuella typen av arbete.
 
Om inte fullkomligt oväntade komplikationer tillstöter så kommer katastrofen i Fukushima att ha krävt ett minimalt antal dödsoffer. Eftersom den strålning allmänheten genomsnittligt kommer att ha utsatts för är av samma storleksordning som den naturliga bakgrundsstrålningen på många platser i världen, så kommer eventuella tillkommande cancerfall om 30 år inte heller att kunna urskiljas. Vi kommer att ha upplevt den lindrigaste ”katastrof” som någonsin till övermått har fyllt tidningarnas sidor och etermedias tablåer.
 
Den miljöreporter i en engelsk dagstidning som omvänts till förespråkare av kärnkraft efter olyckan i Fukushima har en poäng. Om ett gammalt kärnkraftverk med omodern teknik och därtill maximalt illa placerat kan klara en av de värsta naturkatastroferna under generationer, med ett fåtal förolyckade men utan att skada allmänheten, då är kärnkraften en sällsynt robust teknik.

2011-04-02 lördag
Utan att vila på lagrarna gick Håkan Juholt ut i torsdags på DN Debatt med några skisser till åtgärder när det gäller ekonomin. Man frestas komma med några oförsynta råd. ETT: börja inte regera redan nu! Oppositionen skall opponera! Öppna inte möjligheten för regeringen att börja opponera mot oppositionen, något som borgerliga regeringar har den visserligen patetiska men framgångsrika vanan att göra.

Nej Håkan: fortsätt offensiven från ditt lysande linjetal. Attackera oupphörligt de inhumana förföljelserna av sjuka och arbetslösa som den här regeringen bedriver. Påvisa konsekvenserna av de hjärndöda privatiseringar och avregleringar som genomförts av fanatiskt ideologiska skäl, och som resulterat i ökande kostnader för el, sammanbrott i järnvägstrafiken, skattesmitande riskkapitalbolags konfiskation av allmänhetens pengar via offentliga tjänster, hårresande bortskänkning av allmän egendom till privatpersoner, och hela listan av liknande groteskerier.

Gör klart att socialdemokratin skall rannsaka varje konsekvens av dessa borgerliga excesser genom att redan nu förbereda grundliga granskningar av varje detalj, för att i regeringsställning 2014 omedelbart kraftsamla på en analys av nödvändiga motåtgärder, med sikte på snabbast möjliga beslut. På den förväntade frågan hur sådana renoveringar skall finansieras är svaret: för så absolut ofrånkomliga åtgärder måste pengarna fram till varje pris. Väljarna kommer att nöja sig med ett sådant besked, borgerliga debattörer inte. Den rätta attityden är att lita till de förra, och ignorera de senare. Det kallas f.ö. demokrati.

2011-04-01 fredag
Läsare av den här sidan kan möjligen undra vilken särskild kompetens jag har för att uttala mig i strålningsfrågor. Svaret är: ingen speciell (om man syftar på disputerad nivå) men det behövs inte heller mer än grundläggande naturvetenskaplig bildning för att uppröras över medias okunniga och vämjeliga skrämselpropaganda kring Fukushima.

Ur praktisk synpunkt har jag kanske en viss erfarenhet, genom att jag bor i ett av de områden i landet som har en utpräglat hög naturlig bakgrundsstrålning. Graniten här i Bohuslän innehåller en hel del uran, som till drygt 99 procent utgörs av isotopen U-238. Den sönderfaller med en halveringstid på 4,5 miljarder år till en kedja av nya grundämnen, som efter ett dussintal steg och en evighet av tid slutligen bildar stabilt, hederligt bly.

Halvvägs in i uranets sönderfallskedja hittar vi radium, som i sin tur bildar det välbekanta radonet, som i form av isotopen Rn-222 faktiskt sönderfaller till häften på bara 3,8 dagar. Men eftersom radon är en gas, så hinner den ta sig in i våra bostäder, där den under alfastrålning sönderfaller vidare till radioaktiva metallisotoper (radondöttrar kallade), som sedan kan fastna på partiklar som vi andas in.

Alfastrålande partiklar i lungorna ökar risken för lungcancer, för rökare ganska påtagligt. Uppskattningar pekar mot att kanske 500 personer i Sverige varje år får lungcancer av radonet och dess döttrar. Gränsvärdet för strålningen i bostäder har genom åren sänkts och är nu 200 Bq/m³ (Bequerel per kubikmeter luft). Men WHO ser allvarligare på risken och rekommenderar gränsen 100 Bq/m³.

Vad gör vi åt detta i Sverige, när 500 cancerfall om året säkerligen är betydligt mycket mer än "katastrofen" i Fukushima någonsin kan komma att resultera i? Vi har 2,3 miljoner bostäder kvar att radonmäta. Av dessa bedöms 450 000 vara i behov av sanering för att klara gränsvärdet. Med nuvarande takt kommer det att ta 280 år bara att slutföra mätningarna.

Ansvaret ligger hos bostadsägaren, så hur kan det komma sig att människor inte kontrollerar sin bostadsmiljö mot en så påtaglig risk? Jag kan bara svara med vad jag hör här när frågan kommer på tal: rädsla för att marknadsvärdet på huset skall sjunka, och oro för saneringskostnaderna. Av den skräck för radioaktiv strålning som tycks så allmän när det handlar om Tjernobyl och Fukushima syns i det här fallet inte ett spår.

Själva flyttade vi in i ett 18 år gammalt enplanshus, ursprungligen byggt av kommunen som särskilt boende för bl.a. rullstolsbundna. Några radonmätningar hade aldrig gjorts tidigare trots att situationen i Bohuslän har varit väl känd sedan länge. Halten radon visade sig mycket riktigt vara 500 Bq/m³. Saneringen, inklusive byte av ventilationssystem, gick på sammanlagt närmare 100 000 kr. Vid den tiden betalade staten ett bidrag, som i vårt fall uppgick till drygt 18 000 kronor.

En och annan granne har efter hand låtit göra mätningar, några väckta av en kampanjperiod då kommunen stod för mätningskostnaden (500 kr). I ett hus där familjen bott i 25 år, och där barnen vuxit upp, var halten radon 1 500 Bq/m³, alltså 15 gånger högre än WHO:s rekommenderade gränsvärde! Vilket material för en larmartikel!

Men var är alla journalister när deras radiofobi verkligen hade kommit till någon liten nytta? Inte tror de väl att naturlig strålning är mera hälsosam än ”konstgjord”? Så illa kan det knappast vara. Det är säkert bara okunnigheten och/eller omoralen som saknar gränser.

2011-03-31 torsdag
Hans Bergström påminner allt mer om Per Ahlmark, som slutade sina dagar på den stora scenen just som krönikör i DN. Han hade då glidit allt längre ut i en solitär extremliberalism, så långt ut att han till sist inte hade någon kvar till höger om sig. Något som rimligen bidrog till förfallet var antagligen den bisarra boken om demokratierna och krigen.

Ahlmark skrev alltså en bok för att försvara tesen att demokratier inte startar krig mot varandra. Det hela var väl närmast ett semantiskt broderi på det odramatiska förhållandet att allierade sällan bekrigar varandra. Men Kafka-effekten kom av att Ahlmark lyckades bortse från att så gott som alla blodiga krig det senaste halvseklet har startats av världens ledande demokrati, den nation som Ahlmark, oavsett dess handlingar i världen, av princip alltid stödjer.

Diktaturerna, som avsikten bör ha varit att hänga ut, kan anklagas för ett, kanske två, startade krig (i egentlig mening) under samma period. Bokens tes var alltså helt enkelt för korkad för att tas på allvar, och Ahlmark har inte mera hörts av i de större sammanhangen.

Karriären börjar luta åt samma håll för Bergström, den tidigare chefredaktören för DN, på den tiden känd som en resonabel och tänkande chef. Nu verkar vistelsen i USA ha påverkat honom på djupet, och med varje ny krönika flyttas gränserna ytterligare en bit. Det började ju härom sistens med att han, utan försök till undanflykter, deklarerade att han hade röstat på Tea Party-kandidater i USA-valet, ett erkännande som har förbigåtts med barmhärtig tystnad, så vitt man kan se.

I sin krönika i tisdagens DN ansluter han också till Lars Gustafsson, som dock gör ett poetiskt nummer av att vara en kuf. I debatten med Göran Greider före svenska valet uppgraderade Gustafsson Lars Ohly till det stora kommunistiska hotet, redo att ta första spadtaget till ett svenskt Gulag. Bergström försöker knyta ihop Juholt med samma skråpuk. Reflexmässigt håller de upp kommunistspöket (i en värld där det inte längre finns några kommunister) för att avleda uppmärksamheten från de reella problemen.

Borgerlighetens reella problem är de som Juholt lyfte fram i sitt linjetal, och hotet är just att någon med karisma väcker den slumrande majoritet som upprörs i sitt innersta av de groteska och brutala avarterna av regeringens politiska förändringar.

Ett konstruktivt beteende av regeringen för att säkrare få behålla kärnan i de borgerliga reformerna hade varit att arbeta bort avarterna. Senast idag protesterar över hundra läkare på nytt mot reglerna för sjukskrivningen. Sjuka människor drabbas dubbelt och tredubbelt av perversa bestämmelser i regelverket. Samtidigt hör vi att regeringen inte kan ta tag i den frågan nu, varför något förmänskligande av systemet inte kan väntas förrän tidigast till hösten, eller nästa år.

Förhalningen är så blamant att man måste pröva hypotesen att regeringen inte har tryckt stövelklacken över utsatta människor genom någon sorts misstag. Associationerna går till den gamle riksbankschefen i USA, Alan Greenspan, när han berömde sig själv över de sanslösa företagsvinsterna under hans tid, och hur de hade kommit till. Det berodde, menade han, till en viktig del på att systemet skapat en ”growing workers’ insecurity”. (Att Greenspan därtill hade skapat förutsättningar för den värsta finanskraschen under efterkrigstiden är något vi senare har fått klart för oss.)

Fredrik Reinfeldts uttryckslösa ansikte visar varken känslor eller tankar. När han skulle förklara opinionsstormen mot regeringen, som varade ända fram till 2008, så beskrev han själv regeringens åtgärder efter valsegern 2006 som ”brutala”. Men med något smärre undantag har han inte gjort minsta ansträngning för att lindra den brutaliteten. Kan det tolkas på annat sätt än att han faktiskt avser den?

2011-03-30 onsdag
Vilka kriterier bör man tillämpa för att en olycka skall betecknas som en katastrof? Ett antal dödade människor är kanske en nödvändig omständighet. Stora miljöskador en annan. Efter vätgassmällarna i Fukushima rapporterade media som ett faktum att fem (eventuellt sex) personer hade dödats av explosionerna. Visserligen hade kraftbolaget ingen sådan information, men det antyddes helt öppet att bolaget kunde antas ljuga om saken. Idag är det tydligen odiskutabelt att det var media som ljög.

Om utsläpp av radioaktiva ämnen kommer medierapporterna i en strid ström. Bilder på strålningsmätning är obligata, myndigheters rekommendationer om användning av dricksvatten blir huvudnyheter, strålningens ankomst till Sverige (!) blir en fet rubrik, senast kom strålskador på ben att lyfta nyhetshöjden, och så går det på. Men inte ett ord om att all strålning hittills inte är i närheten av att ge någon enda människa bestående men, ännu mindre orsaka några dödsfall. Inte heller finns något hot om stora, oreparabla miljöskador.

Ändå talar och skriver alla journalister och reportrar med självklarhet om "katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima". Så också Clas Barkman i sin radiokrönika i dagens DN. Intressant nog har han dessförinnan (i en annan fråga) hävdat att "det snart [är] en brist på journalister som vet vad de talar om och som får resurser till att sätta samman pusselbitarna till en kunskapsbild". Man tänker i sitt stilla sinne att journalister som hade haft grundläggande kunskaper i naturvetenskap och teknik hade kunnat redovisa en bild av Fukushima som slagit världen med häpnad. Men att vi inte kommer att få se det beror inte bara på att kunskapen brister, utan i första hand på att journalister har ett ärende.

Att det är det som gäller avslöjar Barkman omedvetet i det följande stycket där han berömmer "Medierna" i P1 för "veckans bästa källkritiska gärning". Den består i att ha avslöjat 23 intervjuade forskare som verksamma med forskning som finansieras av kärnkraftsindustrin. "Ju mer beroende dessa forskare är av kärnkraftsindustrin, desto mer måste deras kommentarer betraktas som partsinlagor", skriver Barkman. Påståendet har i allmänhet substans, men är i det här sammanhanget irrelevant på (minst) två vis: dels finns det inga partsinlagor inom naturvetenskapen. Allt en forskare påstår kan granskas och vid behov vederläggas av alla andra forskare. Och dels är det ingen spetskunskap som har krävts för de frågor som varit aktuella. Det är mestadels fundamental kunskap som inhämtas på grundkurserna i respektive ämnen, när det inte till och med har räckt med gymnasienivå (men inte ens den nivån finns uppenbarligen inom media).

Barkmans påstående är däremot givetvis relevant på så sätt att vinklingar och betoningar kan påverka vilken bild publiken får av en händelse. Men i den delen är journalisternas egen insats fullkomligt dominerande, och forskarnas möjligheter obetydliga. I min värld såg det ut så här, när jag hade radion på under disk och tvätt: efter någon timmes ödesmättad rapportering om strålning, potentiella hot och spekulationer, där varje tonfall andades undergång, ringde man den sista minuten av programmet upp en strålningsbiolog som med en enda mening torpederade hela den föregående timmens domedagspredikan, genom att bara konstatera att de aktuella strålningsnivåerna var helt ofarliga för människan. När hon så skulle stryka under sitt påstående med ett pedagogiskt belägg råkade programtiden vara slut, och i stället fick vi höra "där får vi tyvärr avbryta", och det var alldeles omöjligt att inte läsa in i programledarens tonfall: "det där vill vi inte höra mer av!".

Forskare kan ha ärenden, men alla försök inom de hårda vetenskaperna att främja sina ärenden genom osakliga påståenden slår förr eller senare tillbaka, och skulle då motverka sitt syfte. Journalister och reportrar har också ett primärt ärende, och det är att skapa uppmärksamhet som lockar mediekonsumenterna. Den rätta metoden anses av någon anledning vara att ha de mest negativa nyheterna. Allt som skapar skräckkänslor och undergångsstämning är då prima råvaror, och utfallet skall vara största möjliga oro och ångest. En kärnkraftsolycka är det ultimata objekt som får mediefolk att fullkomligt gå i spinn.

Medieproducenternas ärenden är det inte så många som granskar, naturligt nog. Och det är vanligen tvingande ärenden. De journalister och reportrar som inte underordnar sig det domedagsparadigm som är normen vid bevakning av kärnkraftsolyckor skulle snart inte ha sina jobb kvar. Vad som är djupast olustigt är att skräckparadigmet inte bara innebär ett förnekande av elementära fakta, utan regelmässigt betyder en hämningslös vinkling, på (och över) gränsen till rena lögner. Känslan av overklighet blir densamma som vid läsningen av Orwell och Kafka. Det är en grym ironi att detta mediefolk skall ägna sig åt att granska naturvetenskapliga forskares eventuella ärenden.

Kanske kommer ändå syntesen av hela denna historia att bli för många fler vad den redan har blivit för en miljöreporter på The Guardian. Fukushima har omvänt honom till att bli förespråkare för kärnkraft. Hans argument är i uttolkad form: det är fråga om en naturkatastrof av oerhörda mått, med en tsunami som inträffar var tusende år, som jämnar hela städer med marken och dödar tiotusentals människor. I det mest utsatta området ligger ett gammalt kärnkraftverk, med föråldrad konstruktion och inte säkrat mot tiometersvågor. Ändå blir det ingen katastrof. En mera övertygande demonstration av kärnkraftens ofarlighet kan man knappast ens teoretiskt föreställa sig.

2011-03-29 tisdag
Maria Schottenius-klippet kändes inte färdigkommenterat, så det fick bli några rader i en mail till henne:

Din krönika förra onsdagen faller in i ledet efter motsvarande texter av Rosenberg, Wiman, Linder och många andra bemärkta personer. Hela kulturvärlden förefaller drabbad av en strålningsfobi, identisk med andra fobier i det att den skapar ångest av en föreställning, och inte låter sig botas även om kunskapen skulle säga att faran är försumbar.

Samtidigt passar denna fobi som hand i handske med den indoktrinering i postmoderna illusioner som många har förblindats av i åratal, och vars imaginära värld prominenta kulturpersonligheter nu på allvar tycks hävda vara verklig.

Fobins nyckelföreställning är kärnkraften som ”en produkt av mänskligt storhetsvansinne”, som innebär ”orimliga risker” och ”kan förstöra livet på jorden tusentals år framåt”. I egenskap av extremt kvalificerade påståenden kräver de någon bas i den konkreta verkligheten. Men i likhet med dina kollegers texter saknas varje antydan till belägg i din krönika.

I själva verket saknas varje antydan till att belägg ens skulle behövas. Som om dystopin skulle vara sann därför att skräcken upplevs så intensivt. (Ett fenomen som taget ur en fobikers anamnes.) Inte ens konsekvenserna av sina orubbliga uppfattningar behöver man då ta hänsyn till.

Du bjuder på en illustration i din kommentar till Hans Blix inställning, där du antyder att han på grund av lojaliteter uttalar sig om kärnkraften på ett sätt som du tydligen finner löjeväckande. Vi talar alltså om en man som i FN, och med hela världen som TV-publik, berättade sanningen om Iraks obefintliga massförstörelsevapen inför representanter för världens härskare och dess vapendragare, mäktiga politiker som inte hymlade om att de ville ha en annan sorts rapport.

Efter detta mandomsprov blev Blix brutalt hånad i USA, intill dess att politikernas avsiktliga lögn om vapnen avslöjades. Då blev han så småningom hyllad för sin ärlighet och sitt civilkurage. Din syn på Hans Blix förutsätter att han genomgått en personlighetsförändring och blivit en lakej som går ärenden, och som därför tonar ner kärnkraftens risker mot sitt bättre vetande.

Till saken hör att Blix vetande får räknas till de mest kvalificerade som finns att tillgå efter hans många år som högste chef för FN:s kontrollorgan för kärnkraft och strålning. Vilket problematiserar alla antydningar om lojaliteter: han arbetade inte för kärnkraftsindustrin, utan satt tvärtom på andra sidan bordet som ansvarig för kontroll och granskning av industrin, på högsta nivå.

Så, Maria Schottenius, den enklaste lösningen på ett givet problem är sannolikt alltid den bästa. Det kallar vi naturvetare för Occams rakkniv. Den enklaste lösningen är att Hans Blix talar sanning. Och det bästa sättet att få både mera kunskap och samtidigt lindring för sin ångest är i så fall att sätta sig vid hans fötter och lyssna mera på vad han har att säga.

2011-03-28 måndag
Jag skulle ju lämna kärnkraften tills ämnet "blir aktuellt igen", men det blev aldrig inaktuellt, så jag känner mig fri att fortsätta. Idag fick jag nämligen ögonen på ett DN-klipp (23/3) som legat några dagar. Maria Schottenius uttryckte där den okontroversiella åsikten att "kärnkraften är en trosfråga som inte tål vanlig journalistik". Men hon gör det i slutet av sin krönika, så läsaren förstår vid det laget att det är Orwellskt nyspråk hon ägnar sig åt. Det är kärnkraftsvännerna som är hemfallna åt tron, medan hon själv då rimligen står för kunskapen. Hennes insikt är i själva verket så självklart grundad i fullkomligt vetande att hon ser sig tvingad att tillrättavisa Hans Blix inom hans professionella specialområde.

För kulturfolket tycks allt fokus ligga på det ständigt upprepade mantrat: "I oöverskådliga 100 000 år utsätter vi våra efterkommande för orimliga risker". Om detta nu inte är en tro, så blir frågan var kunskapen om de orimliga riskerna är hämtad.

Vi kan göra en snabbtitt på det kärnkraftavfall som hela saken handlar om. Bassängerna där de utbrända stavarna hamnar direkt efter att de tagits ut ur reaktorn är numera välkända från Fukushima, där de var placerade ovanpå reaktorerna. När det inte inträffat en tsunami med en tusenårsvåg så kan man lugnt promenera runt bassängkanten och titta ner på det förbrukade bränslet utan några problem. Ett par meter vatten är det enda som krävs för att skydda oss helt och hållet från detta objekt för existentiell skräck, det mest ur-onda på jorden, det som hotar hela människans tillvaro.

Vattnet räcker också till för kyla bort lite värme som härrör från resterande klyvningsprocesser, som dock klingar av efter hand. Inom de första 40 åren försvinner 95 procent av den radioaktiva strålningen från avfallet, samtidigt som temperaturen sjunker. Därefter är det klart för slutförvaring.

Varav består då detta avfall, som Hans Blix och andra i kärnkraftlobbyn pålurat oss för att sätta hela mänsklighetens framtid på spel? I ett genomsnittligt fall består det nästan bara av uranisotopen U-238, nämligen till omkring 95 procent. Samma alfastrålande isotop ingår som av en händelse till övervägande delen (99,3 %) i naturligt uran som vi har runt omkring oss i varierande koncentrationer. Vore det bara detta så skulle förstås slutförvaret inte behöva vara något att ens reflektera över, men det finns också olika plutoniumisotoper, i en halt av sammanlagt en (1) promille. Illa nog, och motiverar inte minst av psykologiska skäl ett säkert förvar, men inte illa nog för att tala om orimliga risker, och om att "förstöra livet på jorden tusentals år framåt".

Fundamentalister inom miljörörelsen brukar ta förekommande mängder av ett giftigt ämne (som man av speciella skäl inte gillar) och dela upp i ett antal portioner och på det viset komma fram till hur många människor som skulle kunna dö av ämnet. Men inte en sekund tänker man på att samma procedur skulle visa att hela mänskligheten enkelt kan dödas med vilket som helst av de otaliga naturliga gifter som finns överallt. De vita flugsvamparna och ett par ytterligare naturliga gifter, rätt utportionerade, räcker nog till för att eliminera merparten av mänskligheten, men ingen kommer på idén att vita flugsvampar därför skall samlas in och slutförvaras 500 meter under jord.

Om kärnkraftavfallet skall kunna bli ett hot mot alla människor så måste det genom någon sorts övernaturlig process leta sig igenom bentonit, koppar, betong och hundratals meter berggrund och upp i vår miljö och in i våra rum, så att vi på något sätt får en lagom portion i oss. Problemet är att en sådan teleportering av material i så fall måste kunna skilja bort alla radioaktiva, giftiga eller på annat sätt farliga ämnen som helt naturligt finns i jorden, så att de inte också följer med upp i vår miljö. Det blir tufft!

Vad hela saken handlar om är att just radioaktiv strålning har fått en psykologisk laddning som höjt upp känslan av farlighet hos många till osannolika nivåer. Kulturfolk som Schottenius, Rosenberg, Wiman, Linder, Moberg och hela raden av andra anser sig mycket riktigt inte behöva anföra belägg eller sakliga argument överhuvudtaget för sina påståenden. Deras intensivt upplevda känsla av sanning rör sig i en sfär högt över sådana simpla fenomen som teknisk och naturvetenskaplig bevisföring.

2011-03-27 söndag
I dagens DN skriver Bengt Ohlsson om en resa till trakterna kring Oskarshamn, Håkan Juholts hemvists. Det handlar mycket om Håkans morfar, en skulptör Arvid Källström, och ger förklaringen till varför det stora linjetalet igår inleddes med ett långt avsnitt om kulturens betydelse. Den nye partiledaren är en djupt engagerad kulturvän, som när det begav sig gärna hade velat bli tilldelad ett annat fackområde än försvaret. Benke ger sig också in på lite politiska funderingar och ställer sig frågan om inte alla föräldrar, oavsett ideologier, är beredda att göra ganska mycket för att få in sina barn på den bästa möjliga skolan, underförstått: även om den är privat.

Den underliggande frågan är den klassiska (men felställda): om alla människor innerst inne är egoister, är socialdemokrati då egentligen möjlig? Frågan kan vändas 180 grader och bli lika relevant: om alla människor i sitt dagliga liv ständigt måste och vill anpassa sig till andra, av tvång eller frivillighet, hur stort är då egentligen utrymmet för ren egoism?

Benke hade förmodligen inte hört linjetalet innan han skrev, för där gjorde Juholt klar sin ställning i skolfrågan. Privat eller offentlig driftform är inte huvudsaken, det är rövarkapitalismen som profiterar på systemet och skickar vinsterna till skatteparadis som han vill åt. Vi får dagliga beskrivningar på hur vinsterna genereras. Förutom det grundläggande att kunna välja sina kunder, visar det sig att privatskolor i skrämmande stor utsträckning drar in på viktiga stödfunktioner som är en självklarhet i kommunala skolor. Vinsterna uppkommer alltså på många ställen genom att skolornas kvalitet avsiktligt sänks.

Här öppnar sig den väldiga bräsch där en kraftfull opposition av Juholts typ kan göra ett tungt genombrott i den borgerliga fronten. De skriande avarterna som följt av privatiseringar, avregleringar och attacker mot sjuka och arbetslösa ligger i öppen dag, och människor i Sverige upprörs i sina hjärtan. Fram till igår fanns ingen samlande kraft som ville fånga upp den vreden; socialdemokratins ledare var isolerade i en stockholmsföreställning om Sverige, och fångade i Benkes paradox.

Förvånande är egentligen att inte heller regeringen velat röra ett finger för att åtminstone snygga till lite bland privatiseringarnas avarter. Om det är av ideologiska skäl eller av självmordsdrift kan ingen veta, men resultatet blir att man stuckit fram hakan långt innanför Juholts verkansradie. Peter Wolodarski på DN är bevisligen ingen dumbom, och hans tal om att socialdemokratin nu söker sina lösningar genom att gå bakåt i utvecklingen kan inte vara annat än ett försök att prata sig bort från en överhängande risk för borgerligheten. Inte heller DN har på ledarsidan fångat upp alla de grava missförhållanden som nyhetssidorna tidvis varit fyllda av. Om man på det viset försöker rädda hakan genom att stoppa huvudet i sanden så riskerar man istället en rejäl spark i häcken.

2011-03-26 lördag
Idag kl. 10.00 började Håkan Juholt sitt linjetal till extrakongressen, och han slutade nästan prick 11.00. Under den tiden satt nog många fler än jag och undrade var alla dessa riktiga socialdemokrater hade hållit hus under så många år. Här stod en man som verkade helt oanfrätt av den anpassliga stockholmspolitik som partiet hade förfallit till sedan så länge. Här talade plötsligt en Socialdemokrat som aldrig tycktes ha tvekat om vilken grundläggande människo- och samhällssyn som var fundamentet för partiets hela existens.

En socialdemokrat som var beredd att peka ut en färdriktning mot solidaritet, i opposition mot ett samhälle allt mer präglat av girighet och hjärtlöshet, där barnfattigdomen växer och där vinster från skola och vård går till skatteparadis. Som talade för en social demokrati där alla skall få del av de goda tiderna.

Juholt citerade Tage Erlander som hade slagit fast att trygghet är en förutsättning för frihet. I samma anda som Tage bejakade han den tekniska utvecklingen och menade att partiet skall vara nyfiket på sådana förändringar och blicka framåt. Om kärnkraften sade han inte ett enda ord, men kanske kan man läsa in någonting om den i hans positiva inställning till ny teknik.

Barnfattigdomen är en skam för Sverige och skall bort, liksom ungdomsarbetslösheten. Avarterna i privatiseringsvågen, där gemensamma tillgångar slumpas bort, måste åtgärdas. Elmarknadens deformering skall rättas till, liksom finansekonomins många andra problem. Marknadsekonomi är förnämligt men den löser inte alla problem, och den skall heller inte förväxlas med urspårad kapitalism.

Solidariteten är till gagn för alla, jämlikhet är samhällsekonomiskt lönsam, medan klyftorna försvagar tillväxten. Därför skall vi ha en värdeburen och moralisk tillväxt. Vårt EU-projekt bör sträva mot ett Socialt Europa.

Så löd några punkter i talet, om jag kastat ner noteringarna korrekt. Under presskonferensen för bara två veckor sedan, då Juholt var obekant för de flesta, kunde man ana något i den här riktningen. Men så tydliga besked som det blev frågan om hade jag inga förhoppningar om. I den delen håller jag med Göran Greider som i en kommentar efter talet var överraskad intill uppsluppenhet. Peter Wolodarski var också överraskad, men inte så uppsluppen (något på defensiven verkade han vara).

Jag skall medge att Obama hade många formuleringar i sina valtal, och i det stora installationstalet, som kunde tolkas som mycket radikala och samtidigt kraftfulla och tydliga. Av detta blev i stort sett ingenting verklighet när han väl satt i Vita huset. Prognoserna för Juholt är betydligt bättre. Nyliberalismen är torpederad, och det är dags för den fungerande svenska demokratin att lägga bort en modenyck som har misslyckats så fundamentalt. Det borde vara omöjligt att i ytterligare ett val förvilla synen på väljarna så att de röstar mot sina egna (och landets) intressen. Med Juholt som ögonöppnare kommer alliansen att gå en kärv framtid till mötes.

2011-03-25 fredag
Slutet på arbetsveckan kan få bli slutet på det här varvet med kärnkraft. Jag skall lägga in i almanackan att det här inlägget också skall läggas in i dagsnoteringar om sex månader, alltså 2011-09-25, i identisk skick. För då kommer Fukushima att ha hamnat långt ner på medias agenda. Vi kan bara hoppas att de verkliga offren för jordbävningen istället har fått mer uppmärksamhet än hittills och att de fått nödvändig hjälp från omvärlden.

På kraftverket kommer elströmmen att vara framdragen till samtliga reaktorer och den ordinarie kylningen fungerar. Några utsläpp har därför inte behövt göras på länge, och halterna av jod-131 i dricksvatten och livsmedel har klingat av helt. Elbolaget har börjat planeringen och arbetet för nedmonteringen av hela kraftverket, vars alla reaktorer gjordes obrukbara genom kylningen med saltvatten. Återflyttning till utrymda områden har påbörjats sedan länge.

När vätgasexplosionerna inträffade skrev något ägghuvud (hittar inte citatet nu) att han såg ett kärnkraftverk sprängas i luften i direktsändning. Ingen kunde tala om för honom att det var taket till det som närmast fungerar som regnskydd som blåste bort och att själva kraftverket är byggt för att klara betydligt större smällar än så. Ingen kunde tala om det, därför att inga kärnkrafttekniker släpptes in i samtalet överhuvudtaget.

Kylningen med saltvatten gjordes på ett tidigt stadium, men förblev "okänd" för svenska journalister som inte läste varken elbolagets hemsida eller ens Wall Street Journal (i varje fall hörde eller såg jag inget om saken varken i radio eller i DN). Den här tidiga kylningen var viktig för att snabbt minimera riskerna, och avgörande för att tidigt minska omvärldens oro. Svenska medias försummelse gjorde det möjligt för dem att fortsätta sin älsklingssyssla, att spekulera om den okontrollerade härdsmältan.

Kärnkraftsbranschen kommer att arrangera många seminarier och konferenser för att förmedla och diskutera alla erfarenheter som kan dras av Fukushima-olyckan. Massmedia kommer däremot inte att arrangera några seminarier för att diskutera den komplett misslyckade undergångsjournalistik som världen har dränkts i under några veckor. Ännu mindre kommer man att ta något ansvar för all stress och ångest man skapat hos allmänheten, helt utan rimliga motiv. Massmedia kan nämligen aldrig göra fel.

Med den deprimerande kommentaren lämnar jag det här ämnet, tills det blir aktuellt igen, och hoppas innerligt att nästa allvarliga jordbävning i Japan skall dröja länge. Det arma landet har fått bära mycket nu.

2011-03-24 torsdag
Ett snabbt svar från Göran R med i princip tre moment: 1) moraliska val innebär sällan ont mot gott utan ett föregivet gott mot ett annat, 2) utrymningen av Tjernobyl var politiskt beslutad, OK, men vilka alternativ fanns? och 3) den oöverskådliga tidsdimensionen av oåterkalleliga och potentiellt katastrofala förändringar är ett avgörande argument mot kärnkraft. Replik:

En omständighet som förenklar moraliska val i tekniska sammanhang är att man oftast kan skilja ett föregivet gott mot ett annat med hjälp av robusta metoder. Man är inte hänvisad till existentiella filosofier eller inre övertygelser, om än aldrig så starkt upplevda. När du alltså möter påståendet att kärnkraften sparar människoliv (f.n. några tusen per år) och minskar miljöförstöringen, så kan beläggen för det påståendet granskas och eventuellt kritiseras i varje detalj. Men det kräver en annan sorts arbete.

En ytterligare aspekt av moral i den aktuella frågan är att vi måste ta ansvar för den ångest och mentala stress hos andra människor som vi kan skapa med våra spekulationer. Särskilt stort är det ansvaret om vi har en stor tidning som megafon, och ännu större blir det av att den journalistiska dramaturgin i det närmaste totalt utesluter alla röster som på basis av faktiskt kunskap om kärnkraften hade kunnat ta ner skräckstämningen till hanterliga nivåer.

Utrymning av området kring Tjernobyl används allmänt, och av dig, som bevis för strålningens och därmed kärnkraftens oerhörda farlighet. Om det nu inte finns någon avvikande strålning så faller det argumentet platt. Alla som då genom vilseledande beskrivningar har bidragit till det stora lidande själva omflyttningen av människor medförde har rimligen ett ansvar. Om alla förnuftiga krafter i stället hade samverkat för att informera korrekt, så hade masshysterin kunnat motverkas, och politikerna kanske inte pressats till sina ödesdigra beslut. För du håller säkert med om att demokrati i sin bästa form är upplyst och inte populistisk.

Någon skrev i ett forum: ”Avfallet från energiproduktion genom förbränning, och alla giftiga grundämnen som ingår där, slutförvaras i naturen och i våra kroppar, och halveringstiden är oändlig.” Trots att vi här sannerligen står inför en oöverskådlig tidsdimension skapar vi ingen existentiell ångest av detta, antagligen för att det på något sätt inte ”känns” så farligt. Strålning däremot KÄNNS verkligt farlig, och på det kan vi bygga en ångest på tidsdimensionen. Men det finns inget jag kan säga i den här saken som skulle påverka dig nu.

En sak kan jag däremot med säkerhet säga. Du är bevisligen en högt begåvad person. Om du inhämtade all relevant och verifierad kunskap som rör det här ämnet, så kommer din existentiella ångest inför hela kärnkraftsfrågan, inklusive den oöverskådliga tidsdimensionen, att minska mycket påtagligt.

2011-03-23 onsdag
Göran Rosenbergs krönika idag gick trots allt inte att förbise. Det blev några rader till DN och GR. (Ett kondensat av den stora Tjernobylstudien kan man få här och på många andra ställen.)

En gång i tiden, när Goethe skrev Faust, trodde människor fullt ut på helvetet och djävulen; de var till och med tvingade av staten och kyrkan att tro. Idag vet vi bättre, men den litterära fiktionen Faust fyller likväl ännu sin funktion.

Göran Rosenberg vet hur han skall använda allegorin i sitt korståg mot moderniteten, i dessa dagar givetvis representerad av kärnkraften. Hans krönika (23/3) är en troendes, och ger samma signal som en diskussion om religion med en djupt kristen: här hjälper inga argument! En text som den här lämnar inga öppningar som det skulle vara någon mening med att fylla i. Den får bara läggas undan.

Men så skriver Rosenberg något som är en direkt förolämpning av människor som faktiskt vet någonting (och som tvingar handen att starta datorn). Han menar att de som efter Fukushima fortfarande tror att mänskligheten aldrig kommer att få betala dyrt för kärnkraftens konsekvenser ”gör det inte därför att de vet något om kärnkraften som jag inte vet, utan därför att de gör ett annat moraliskt val än det jag gör”.

Rosenberg vet alltså tillräckligt, och de som inte håller med honom har en ”annan” moral (dvs. en undermålig). Han tvingar oss därmed till åtminstone ett enda stickprov på kunskapen. Om Tjernobyl skriver han att ett område stort som Schweiz måste ”avgränsas från mänsklig bosättning i uppemot 300 år”. De som har den verkliga kunskapen hävdar istället att den stora omfattningen av utrymningen inte är motiverad av strålningsskäl. Anledningen till utrymningen var politisk och psykologisk, och det är just den disciplin där inte minst många kulturarbetare har bidragit stort till ”kontaminationen”.

Antag att Rosenberg fick ta del av den kunskapen att många områden på jorden, där människor har bott i tusentals år, ger en högre dos från naturlig bakgrundsstrålning än den man skulle fått i de utrymda områdena i Ukraina, som mest upp till 40 gånger högre. Och att antalet cancerfall hos människorna där inte är större är normalt, trots strålningen. Skulle det påverka hans uttalande om Tjernobyl? Säkert inte, för här talar vi inte fakta utan ”moral”.

Detta exempel på total desinformation är helt igenom typiskt för den allmänt spridda synen på hela problemkomplexet. Förutom att effekterna av radioaktiv strålning är groteskt överdrivna är kraftverkens säkerhet grovt underskattad. Och den bilden av kärnkraften som en faustisk och existentiell skräckverksamhet är så grundligt upparbetad att den skapat en imaginär ”verklighet” som är oåtkomlig för rationella argument. I denna imaginära bubbla trängs våra humanister med oräkneliga andra som på fullt allvar tror att några omoraliska typer utanför bubblan har ingått en pakt med djävulen och ger fullkomligt f-n i hur det går för mänskligheten. Sällsamt!

2011-03-22 tisdag
Ett snabbt och sympatiskt svar inflöt från Björn Wiman på gårdagens mail. Han tillförde det hundratusenåriga perspektivet (avfallsfrågan) som en viktig grund för den existentiella oron. En replik:

Hej Björn, och tack för ditt svar,
Särskilt roligt att du fann tonen resonerande; själv tycker jag (som oftast) att mitt patos gott kunde vara mera nedtonat.

En sak kan möjligen missförstås i min text. Jag menar inte att oron i sig skall förhånas eller ens kritiseras. Många människor känner t.ex. en djupt upplevd oro för att flyga, trots att de är fullt medvetna om att flygningen är långt mindre riskabel är deras bilåkande. Kunskapen hjälper inte mot känslan. Däremot (och nu måsta jag ta i) skulle det vara fullkomligt omoraliskt om massmedia skulle underblåsa en myt om att flygning skulle vara extremt farligt. Och det är där vi är med dagens mediehantering av olyckan i Japan.

Kunskapen om kärnkraftens och den radioaktiva strålningens verkliga risker finns, och släpps till och med fram i intervjuer i marginalen med verkliga experter, men sveps enkelt bort till förmån för en hämningslös spekulation i godtyckliga katastrofscenarier. Detta förakt för kunskap grundad i stabil teori och empiri är det som är beklämmande, och som får journalister att framstå som avsiktliga förnekare av människans kognitiva förmåga.

Avfallsproblematiken, som du för in, är också nästan helt en existentiell fråga, och därför har man också i det fallet blåst upp spekulationerna om de konkreta riskerna till abnorma nivåer. Särskilt absurd blir hela diskussionen när man betänker de möjliga effekterna inom ett par sekler av jordens uppvärmning, en risk som f.ö. skulle kunna minskas med mera kärnkraft. Men jag skall avstå från att förlänga det här med detaljer.

Att det sedan finns folk som har en politisk agenda där kärnkraftens farlighet är en viktig myt, det är alltför uppenbart. Och att de vill ha ännu mera skräckpropaganda i media är lika förståeligt som vämjeligt.

Postmodernismens villfarelser till trots måste vi i båda kulturerna hålla kunskapen högt. Om jag t.ex. påstår att Siri von Essen skrev Röda Rummet så skulle du kräva mig på mycket tunga belägg innan du släppte in mig på dina kultursidor, eller hur? Det är inte annorlunda med teknik och naturvetenskap, utom att kunskapen där vanligen är ännu mycket tyngre förankrad än inom humaniora.

2011-03-21 måndag
Vem kan undvika att yttra sig om kärnkraften i dessa dagar? Kulturchefen Björn Wiman på DN skrev igår under rubriken: "Frågan om kärnkraften är existentiell, inte bara politisk." Att vi fortfarande lever med C P Snows två kulturer är tydligt, och frågan är om det inte handlar om två verklighetsuppfattningar. För humanister tycks det finnas en inre, imaginär verklighet som för dem har minst lika stort sanningsvärde som den yttre, konkreta och mätbara. Några rader till BW:

Det är många ansträngda ord om kärnkraften i dessa dagar. Men med tanke på att vi alla lever på en stor kärnreaktor borde vi kunna vara mera avspända inför "atomklyvningens mysterium", och inse att de "uråldriga krafter, som inte kan kontrolleras" är alldeles naturliga. När vi utnyttjar bergvärme för att värma våra hus är det till ungefär hälften kärnkraft som är källan.

Jorden är följaktligen det största enskilda upphovet till den radioaktiva strålning våra kroppar får ta emot (utom om vi flyger mycket, eller får många strålbehandlingar t.ex.). Men vi behöver inte gå omkring och oroa oss för det. Det finns t.o.m. studier som pekar på att människor i områden med hög naturlig bakgrundsstrålning har lägre frekvens av vissa förväntade cancersjukdomar.
 
"Kärnkraften finns, och den fyller oss med rättmätig fasa", skriver du. Ett viktigt krav borde vara att den rättmätiga fasan hade någon substans i verkligheten, inte bara i våra känslogrundade föreställningar. Under 35 år då vi haft kärnkraft (1970-2005) har 93 600 människor dödats vid olyckor direkt i produktionsprocessen för kol-, olje-, gas- och vattenkraft. I kärnkraftverk har 31 dödats. (Länk till källa.)

Proportionerna när det gäller dödsfall bland allmänheten på grund av sekundära faktorer som utsläpp är ännu mer till kärnkraftens fördel, liksom skador på miljön. Eftersom kärnkraften ersatt andra produktionsformer kan vi konstatera att den genom åren räddat tiotusentals liv och kraftigt minskat miljöbelastningen. En fråga vi måste kunna besvara är hur många av dessa människoliv det hade varit värt att offra för att lindra vår psykologiskt betingade fasa?
 
Den värsta tänkbara olycka som kan inträffa med kärnkraft har hänt, och följderna blev inte i närheten av de skräckbilder som fortfarande är dominerande, inte minst i kulturkretsar. Beläggen för hur gigantiskt följderna är överdrivna kommer från de mest auktoritativa experter som går att uppbringa; underlaget och källorna lätta att hitta och förstå (man kan starta här och sen gå vidare).
 
Vi kan konstatera att i varje fall de journalister som fyller tidningarna verkligen upplever den ”rättmätiga” fasan. Det finns knappast några omständigheter och risker kring kärnkraft och radioaktiv strålning som inte uppförstoras bortom all rimlighet. Media blåser upp en stämning genom en rapportering fylld av känslor, spekulationer och skruvade vinklingar som helt dominerar utrymmet och alla feta rubriker.

Expertkommentarerna, som ofta motsäger skräckbilderna, hänvisas till längst ner på sidorna under tunna rubriker, och lämnas obeaktade av journalisterna. När du som fackman läser din egen tidning kan du omöjligt undgå att se den här förledande tekniken. Borde vi inte alla känna någon sorts olust inför den typen av ogenerade propagandatricks?

Du hämtar argument från Hannes Alfvén, som var en stor fysiker men också naturromantiker och i det närmaste luddit. En visserligen udda kombination, men han var uppenbarligen skeptisk till människans manipulerande med naturen, och skrev t.ex. också en dystopisk bok om datamaskiner och allt vad de skulle komma att ställa till med.

Alfvéns skäl för motståndet mot kärnkraft var känslomässigt och filosofiskt. Han hade ingen speciell kompetens i kärnkraftsteknik. Det var en lyckans tillfällighet för hans proselyt Torbjörn Fälldin att han betitlades kärnfysiker, som i allmänhetens öron fick klangen av expert. Men redan som professor i ett naturvetenskapligt ämne hamnade Alfvén i en klar minoritetsposition ifråga om kärnkraften.

I polemik mot rubriken till din artikel menar jag att det i själva verket är kärnkraftsmotståndet som är existentiellt, inte bara politiskt. Därav den förvridna verklighetsbilden när det gäller hela den här dogmatiserade frågan.

2011-03-20 söndag
Libyenfrågan får en rättmätigt framskjuten plats i dagens tidning, och kärnkraften i Japan får bara en sida med två stora bilder på sidan 18. Rubriken är desto fetare: Radioaktivt jod spårat i Tokyos dricksvatten. Också i mjölk och på spenat från gårdar i närheten har radioaktivitet konstaterats, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Vilka omedelbara åtgärder har myndigheterna vidtagit för att möta detta allvarliga larm? Inga, eftersom halterna inte innebär någon hälsorisk! Även om det faktiskt finns anledning att bevaka mängden jod-131 särskilt, p.g.a. sambandet med sköldkörtelcancer.

Säkert innehåller Tokyos dricksvatten olika radioaktiva ämnen sedan urminnes tider. För det finns sådana överallt och de härrör helt naturligt från jordens inre. I Sverige är den naturliga radonhalten i brunnsvatten ett problem på många ställen, men det har länge funnits ett motstånd hos många människor mot att mäta halten i det egna brunnsvattnet eller i bostaden. Å andra sidan kan man inte med säkerhet belägga någon ökad cancerfrekvens i områden med hög bakgrundsstrålning, t.ex. Bohuslän. (Risken med radon är teoretiskt framräknad, men bör förstås av säkerhetsskäl ändå tas på allvar.)

Artikeln kan, trots den skrämmande rubriken, inte ange några halter ("Hur stora utsläpp det handlar om vet man inte."). Bara att en ansvarig minister förklarar nivåerna som ofarliga. Rubrikens alarmism har alltså som vanligt ingen täckning i artikeln. Men syftet är uppnått: de flesta läsare har kastat en blick på rubriken och fått ta emot ytterligare en dos strålande skräckkänsla.

Men utvecklingen om man ser längre tillbaka går ändå på något sätt framåt. Vi har hittills sluppit rubriker som den New York Post hade direkt efter Tjernobylolyckan: "Mass grave - in Kiev 15 thousand human bodies pushed down by bulldozers into the waste pit".

PS. För att försöka få lite verklig information sökte jag på Wall Street Journals webbupplaga, där halterna mycket riktigt rapporteras. Vad man kan utläsa härrör upptäckterna av förhöjda doser från tre livsmedelsproducenter på olika avstånd från Fukushima. För mjölk rör det sig om halter upp till fem gånger gränsvärdet för jod-131, och för spenat upp till sju gånger gränsvärdet. Daglig konsumtion av de kontaminerade livsmedlen under ett år ger en extra stråldos av samma storleksordning som en undersökning med datortomografi. Även om en sådan undersökning normalt inte oroar människor, så kan man vänta att ett psykologiskt köpmotstånd kommer att drabba de olyckliga jordbruken hårt.

Till skillnad från DN rapporterar WSJ också om de påtagliga framstegen med kylningen av reaktorerna, som ser ut att ge räddningsledningen kontroll över situationen inom kort tid, om att inget oförutsett tillstöter. WSJ:s sakliga och tydliga texter gör dessutom bilden betydligt klarare för läsaren än något av det DN, eller för den delen andra tidningar och delar av etermedia i Sverige klarat av. (Vid jämförelsen får man den obehagliga känslan att svenska media avsiktligt sysslat med desinformation; det verkliga faktaunderlaget kan inte vara svårare för en svensk journalist att få tag i än för andra. Om inte annat kan man ju hämta från WSJ.) Den klarare bilden gör att jag får korrigera mig själv på en punkt. Vattenbesprutning har tydligen förekommit direkt på reaktorerna, och har framgångsrikt bidragit till kylningen.

2011-03-19 lördag
Harmageddon på grund av kärnkraft är framskjuten tills vidare, åtminstone om man får tolka rapporterna i DN, som idag domineras helt av Libyenfrågan.

Om en ansvarig ingenjör i - låt oss säga - ett kärnkraftverk begår ett misstag på grund av okunnighet, så kommer han inte ifrån sitt ansvar genom att hänvisa till okunnigheten. Tvärtom har han begått ett dubbelt fel, eftersom han är skyldig att hålla sig informerad om allt av betydelse för hans uppdrag och arbetsuppgifter.

Hur ställer vi då de journalister och reportrar till ansvar som har åsamkat många människor ångest och andra mentala påfrestningar genom att skapa och underblåsa undergångsstämningar, och som lyckats med det bara på grund av bristande kunskap? Det går givetvis inte. Medias riddare bär inte sitt svärd förgäves, och en journalist svävar ovanför sådana trivialiteter som moraliska skyldigheter, för att inte tala om juridiskt ansvar.

För varje gång media ertappas med denna skamlösa oansvarighet sjunker förtroendet särskilt för tidningsjournalister bland allmänheten. Och vår viktiga yttrandefrihet får ännu en fläck på sitt baner.

2011-03-18 fredag
Det går inte att lyssna på radio eller läsa tidningar om Fukushima utan att bli illamående. Rapporterna från alla dessa ångestprofeter strålar med en styrka långt över gränsvärdet, och okunnigheten tävlar bara med sensationslystnaden i sin perfektionssträvan.

Man kan slå ner var som helst, och i letandet efter senaste nytt på webben råkade jag bara händelsevis få syn på en chatt med radions medarbetare i Japan:

Olle skriver på chatten: "Om man vill titta in på kraftbolagets hemsida för att få info så är den http://www.tepco.co.jp/en/index-e.html".

Moderatorn svarar: "Tack för tipset!" Ingen av reportrarna yttrar sig, vilket åtminstone jag skulle gjort om jag faktiskt läst hemsidan för att informera mig. Istället antyds återkommande i rapporteringen att man inte helt kan lita på varken bolagets eller myndigheternas information, alltså det klassiska konspirationstänkandet som man säkert får de mottagligaste lyssnarna med på.

En (enda) chattare, Göran Andersson, är kritisk och skriver: "Hej! Varför fokuserar ni på kärnkraften så mycket. Det är väl det mindre problemet nu med flera hundratusen som saknar bostad. T.o.m.. experterna i vetenskapsradion tycker ni piskar upp något som ni inte riktigt kan. i det fallet är vi i de flesta fall lika. Önskar höra fler reportage om hur det går för de drabbade och även någon trevlig historia om hur någon blivit räddad.[...] Det verkar som att vi bara kan ha en sak i taget och nu är det populärt att skrämma för strålning som egentligen är lokal. [...]"

Nils Horner svarar: "Hej Göran, bra fråga! Vi skulle gärna rapportera mer från det tsunamidrabbade området vid kusten. Men det har varit en del logistiska problem [...]". Inte ett ord om huvudfrågan: "Varför fokuserar ni på kärnkraften så mycket". Också detta en klassisk undanmanöver som dock gör sig bättre i talad debatt; här finns texten där den stora luckan i svaret blir iögonfallande. Tänk om man fick höra en mediemänniska fullkomligt uppriktigt svara på den frågan ("bra fråga!"): "Varför fokuserar ni på kärnkraften så mycket?". Det svaret, med lögndetektor, vore antagligen mycket tankeväckande.

Torbjörn frågar: "Hur länge 'brinner' själva reaktorhärden innan den slocknar självt?" (Frågan är f.ö. typisk för chatten, där mycket handlar om tekniska aspekter som frågarna tydligen tror att radioreportrarna skulle ha någon speciell kompetens för att svara på.)

Staffan Sonning svarar: "Hej Torbjörn, om du tänker på en okyld reaktorhärd som går över i härdsmälta så vet jag inte. Men stora skador hinner ske på väldigt kort tid, ifall inneslutningen har brustit." Alldeles bortsett från att statusen för respektive härd i de aktuella reaktorerna enbart är föremål för spekulationer, så är den här glidningen så urbota typisk. Det är uppenbart att Torbjörn inte frågar av teoretiskt intresse. Han tror att härden på något sätt brinner, och vill veta när den slocknar. Vad han borde få höra är att inga härdar brinner i Japan. Sonning låtsas inte förstå, och svarar istället på någonting Torbjörn inte frågar om, med en riktigt hypotetisk vinkling om "brusten" inneslutning. Och leder därmed ämnet tillbaka in på katastroftemat.

Reportrarna försöker hjälpligt hålla isär några olika begrepp, utan att för den skull göra bilden alltför klar. En (delvis av media) spridd missuppfattning är att bombningen med vatten görs för att kyla reaktorerna. Det korrigeras på ett par ställen av reportrarna: den metoden tillämpas på bassänger med använt kärnbränsle. Ändå skriver Horner själv om att "dumpa vatten över reaktorerna" har hög prioritet. Kanske hade han undvikit den felskrivningen om han läst på kraftbolagets hemsida och blivit påmind om hur härden i reaktorerna har kylts ("We have been injecting sea water into the reactor pressure vessel").

En chattare tycker att ett område med 100 km radie borde utrymts. På det svarar Sonning: "Hej Joanna Det här med riskområdet är en knepig fråga. Japanerna hävdar bestämt att 30 km räcker tom vid en härdsmälta. Och det finns analyser som visar att 30 km skulle ha räckt till och med vid Tjernobyl, om en evakuering hade genomförts i tid. (min kurs.)"

Ett svårtolkat svar. Utrymningarna vid Tjernobyl var totalt sett inte bara tillräckliga utan ytmässigt överdrivna med en faktor 5 000. De enda strålningseffekter befolkningen drabbades av härrörde från radioaktivt jod, som spreds snabbt, men i tiden kortvarigt, över stora områden. Ökad incidens av sköldkörtelcancer anses ha förekommit över större områden än 30 km-cirkeln. (Enligt en professor i strålningsbiologi som intervjuades i radio har under de 25 åren fram till idag 12 personer avlidit av den sjukdom de då drabbades av.) De ca. 50 räddningsarbetare som antingen dog i nära anslutning till olyckan eller flera år senare i sviter, fick höga stråldoser i själva anläggningen. Därutöver finns inga skador av strålning. Sonning har antagligen inte tagit del av standardarbetet om Tjernobyl, den utredning som världens främsta experter genomförde i FN:s regi.

Det finns självklart ingen annan fråga där sådana rena amatörer som journalister uttalar sig med lika stor säkerhet som om kärnkraften. Anledningen är att verkliga fakta i den frågan inte spelar någon större roll. Kärnkraften har hamnat inom en speciell, teologisk fakultet, som tillämpar det postmoderna credot att ingenting är verkligt, och att alla berättelser är lika sanna. Och då är domedagsberättelsen tydligen den roligaste att skriva och tala om.

Var är du, Jonathan Swift för vår generation?!

2011-03-17 torsdag
Måste ta en paus från skräckpropagandan, och från alla akademiskt utbildade, intelligenta och i sina yrken högt kvalificerade personer som skriver och talar i våra främsta media om kärnkraft och strålning, men vägrar att ta till sig elementär kunskap i de ämnen de talar och skriver om. (Verkliga experter intervjuas och säger hur det faktiskt ligger till, men deras ord säger någonting annat och svävar därför liksom bort i den tunna stratosfären.) Att underhålla den egna ångesten tycks vara huvudsaken, och att använda sin position till att sprida den hos andra den stora missionen. Denna elit av människor blir som religiösa fanatiker i förhållande till kärnkraften. Nog av detta för stunden!

Istället får det bli lite självbespegling. Den här sajten har idag funnits i precis fem år och har mesta delen av den tiden levt ett mycket diskret liv, med en Alexa-ranking runt 30 miljoner som bäst. Det kändes normalt för en hemmabyggd sajt med nästan ingen layout och inga bilder, utom tråkiga diagram.

Men redan från starten av 2011 har det blivit lite mera livaktigt, och rankingen har gått hyfsat uppåt för att som igår ligga på 627 617, dvs. bland de 0,25 procenten största websites globalt. Bland svenska sajter anger Alexa platssiffran 2 826.



Jag skall medge att jag läst om bristerna med Alexa-rankingen (utan att ha försökt sätta mig in i detaljerna). Så alla siffrorna här skall tas med en nypa salt (för er som vet lika lite om saken som jag visste för två månader sedan). Men när det väl är sagt så kan jag som alla journalister lägga reservationerna åt sidan och jämföra med några bloggar med lite större kändisfaktor.

Tanjas blogg passerades av schaff.se i början av den här månaden, men bara i ranking. Både till innehåll och form håller jag henne vassare. Johan Norbergs dåliga ranking kan vara ett "Alexa-fel". Om inte, så kan det vara ett hälsotecken på nyliberalismens PR-problem. Peter Englund har också andra sajter, men den i diagrammet är akademikerbloggen, där han skrev de beramade orden om Ranelid. Och på tal om den sistnämnde så är hans blogg värd en titt, åtminstone för formgivningen (som är det jag stannade vid).




2011-03-16 onsdag
Khaddafi släpper lös sina överlägsna vapensystem mot revoltörerna i Libyen, medan omvärlden tycks grubbla över vad som bör göras. Att ingripa med militära medel är förvisso alltid en problematisk åtgärd som kräver noggranna överväganden. Varje sådan insats måste kunna motiveras i detalj och måste stödjas helt av FN. Vad som möjligen är anmärkningsvärt är hur mycket större aktning västvärlden visar Khaddafi nu, jämfört med den tiden då han kallades "den galna hunden" och behandlades som en laglös.

Jag tänker på 1980-talet då Ronald Reagan behövde externa hot för att underlätta att få kongressen med sig på sina konstitutionellt tveksamma (för att inte säga kriminella) manövrer med Contras i Nicaragua. En attack mot den föraktade Khaddafi blev lösningen. Och ett bombdåd på ett diskotek i Västberlin blev förevändningen.

På ett diskotek i Berlin hade en turkisk kvinna och en svart amerikan dödats av en bomb, och Libyen utpekades som ansvarigt för dådet. Några belägg presenterades inte, och har inte heller senare kommit fram. Vad som däremot kommit fram är starka tvivel om att Libyen hade någonting alls med saken att göra. Tyska tidningar var inte helt positiva. Så hade Der Spiegel t.ex. en krigisk omslagsbild på Reagan med den tvetydiga texten "Terror gegen Terror", som var ett uttryck Gestapo använde för att beskriva sin taktik mot motståndsrörelser och partisaner.

Men sant eller ej spelade ingen roll. Reagan hade fått sin förevändning, och en bombattack mot Tripoli och Benghazi planlades för att sammanfalla med prime time nyhetssändningar i USA, kl. 19.00. Med utsökt precision började bomberna falla på klockslaget, samtidigt som amerikanska tevekameror dök upp i Tripoli, som från ingenstans. BBC uppskattade antalet döda vid attackerna till 100 personer.

Men det var "the good old days". Sedan dess har Khaddafi blivit rumsren. Han har antagligen insett att väst är trevligare att samarbeta med när oljan och gasen skall ut på marknaden, och pengarna in på bankkontot. En markering av den förändrade attityden var Libyens samarbete med väst i Lockerbie-frågan. Och att oljan har något lite att göra med västs förändrade inställning till Khaddafi är inte särskilt långsökt. Bakom tveksamheten att ingripa mot Khaddafi med kraftfulla medel är det inte särskilt konspiratoriskt att se samma skäl till överseende som har gällt åtskilliga (men särskilt utvalda) andra arabiska diktatorer. Det är ingen helt snygg bild vi har i vår spegel.

2011-03-15 tisdag
Kärnkraften hamnar i hetluften igen. Alla känslomässigt övertygade fångar naturligtvis tillfället med tacksamhet. Den gode Lars Linder gjorde ett inlägg i dagens DN, som påkallade kommentarer i en mail:

Dina texter hör till min obligatoriska läsning, och du höjer DN genom dina så ofta kloka och medmänskliga ställningstaganden. Personligen tror jag att grunden för en sådan syn på världen är en rationell tillämpning av moral. Därför, inte minst, inbjuder din artikel i dag om kärnkraften till en kommentar.

Min utgångspunkt är att den intensiva motvilja mot kärnkraften som många människor känner inte är byggd på en genomtänkt och saklig analys, utan på en troligen instinktiv olust inför människans manipulerande med naturen. (Att sedan DN och andra media underblåser ogrundade känslor väcker i sin tur en instinktiv olust hos rationellt lagda personer som mig.)

Vad som konkret har inträffat i Japan är att två reaktorer, och nu troligen en tredje, drabbats av partiella härdsmältor. En härdsmälta inträffade i Harrisburg för 32 år sedan, utan att människor eller miljö tog fysisk skada. Att japanska experter med de resurser som finns idag skulle bemästra situationen mindre bra än man kunde i kärnkraftens barndom är i varje fall inte överväldigande sannolikt.

”Vad kostar ett ödelagt Uppland?” frågar du. Det kommer visserligen aldrig att hända (om inte en stor asteroid slår ner) men frågan kan ställas. Svaret är att vi måste leva med vetskapen om att livet kan ta slut i morgon, utan att vi för den skull lamslås idag.

Vad kostar det om en nytankad Jumbojet störtar i ett fullsatt Globen där det finns femtusen barn? Vad kostar det om ett dammbrott i Norrland lägger Luleå under fem meter vatten och dödar tusentals människor? Sådana frågor måste vi leva med utan att hamna i existentiell kris. Det vi kan begära är att alla de som har ansvar för tekniken och säkerheten, och som har den verkliga kunskapen, gör sitt jobb. Och i det jobbet ingår bland annat att inte tillåta avancerad teknik om inte riskerna för megakatastrofer är så mikroskopiskt små att vi rimligen kan acceptera dem.

När du reser till en stad på Norrlandskusten och lägger dig i hotellsängen för att sova, så tänker du troligen inte på att det kan bli din sista natt. Men om du skulle reflektera över statistik så borde du vara betydligt mera rädd där än för kärnkraften. Mellan åren 1970 och 2005 dödade dammbrott i världen drygt 30 000 människor, kärnkraften 31.

Den sista siffran härrör förstås från olyckan i Tjernobyl (under åren som följde dog ytterligare ett 20-tal i sviter av strålskador). Men hur kan man veta att de hundratusentals döda som Greenpeace och andra talar om är propagandistiska konstruktioner? Det enklaste sättet att ta reda på det är att läsa den mest auktoritativa utredning av olyckan som gjorts. En FN-kommitté med 142 av världens främsta experter från 21 länder har redovisat alla väsentliga fakta, och presenterat den mest vederhäftiga bilden av olyckan. Rapporten har titeln UNSCEAR 2000 och finns på nätet, tillsammans med mycket lättlästa sammanfattningar.

Om man inte visste vilka känslomässiga investeringar som kärnkraftmotståndare gjort i sin hjärtefråga, så skulle det vara ett mysterium hur denna rapport, som svarar på alla tänkbara frågor, har kunnat sopas under mattan av alla. Och framför allt av media, som annars skulle ha en sorts uppgift att upplysa. (Man kan jämföra med den enorma uppmärksamhet en motsvarande FN-kommitté för en annan fråga har fått. Men då gällde det klimatet, där experterna lyckades hamna på ”rätt” sida ur medias synvinkel.)

FN-rapporten ger inte bara svar om Tjernobyl, utan ger en bred insikt om strålning, kärnkraft och hälsoeffekter. En övertygande slutsats av experterna är tyvärr att den ogrundade radiofobin, underblåst av media och anammad av politiker, ledde till en helt överdriven förflyttning av människor, som i sin tur orsakade sociala katastrofer och många för tidigt döda. Att den konsekvensen av olyckan orsakade den överlägset största skadan har sedan bekräftats av bl.a. UNICEF och UNDP. Det finns alltså viktiga lärdomar av media att inhämta, lätt tillgängliga.

Min känslomässiga upprördhet beror framför allt på att skräckpropagandan inte är harmlös. Förutom att orsaka rädsla och ångest så kan effekterna av okunnig larmjournalistik alltså vara direkt livsfarliga. Det är en av de viktigaste lärdomarna från Tjernobyl.

Dagens Nyheters rapportering från den oerhörda katastrofen i Japan hade i söndags åtta (8) sidor om kärnkraftsproblemen, som inte krävt några dödsoffer, och två (2) om de övriga konsekvenserna, som krävt tusentals döda! Jag säger inte mer.

2011-03-14 måndag
Idag tycks DN ha förstått vad katastrofen i Japan handlar om: dödade människor i många tusental och hela städer fullständigt demolerade. Men helt kan man inte släppa den upphetsande kärnkraften, även om den får hålla sig till bara ett uppslag idag. Så läser man där under den feta rubriken

Nedfall når Sverige inom två veckor

att... det inte har någon som helst betydelse för oss här, och att det överhuvudtaget kan registreras bara därför att det numera finns så extremt känsliga mätinstrument.

Det beramade nedfallet från Tjernobyl var mycket större, men svarade ändå för en försumbar del av den strålning vi normalt får i oss, i första hand från naturen, men också t.ex. när vi undersöks och behandlas på sjukhus. I argumentationen mot kärnkraft låtsas man ständigt att radioaktivitet inte finns någon annanstans, när den i själva verket är en vardaglig del av tillvaron. Här i Lysekil får jag i mig lika mycket strålning från naturen som en person i den stängda spökstaden Pripjat skulle ha fått från olyckan och naturen tillsammans. Och journalisterna som reser till Japan för att bevaka katastrofen får bara under flygresan en stråldos långt större än vad de får om de så skulle promenera runt kraftverket i Fukushima.

En svensk i Japan får bidra med konspirationsmyterna, som DN inte håller sig för god för att sprida vidare: "Enligt myndigheterna är det inte så jättefarligt, men jag vet ju inte om de tystar ned något". Det är bland sådana av okunnighet förvirrade uppfattningar som DN tycks finna sin identitet i dessa dagar. Beklämmande! (Längre än så gick det inte att hålla inne med ett värdeomdöme.)

Jordbävningens mest förödande effekter på kärnkraften kommer att bli den energibrist som det redan skadade Japan drabbas av.

2011-03-13 söndag
En nyhetsbyrå i Japan bedömer att minst 1 800 människor har dödats av jordbävningens verkningar. Reuters rapporterar att uppemot 10 000 personer saknas i en av kuststäderna. Allt tyder på att den slutliga omfattningen i antal dödade människor ännu inte kan överblickas. De materiella skadorna är i jämförelse med de förlorade människoliven mindre viktiga, men är trots allt ofantliga.

Mot den bakgrunden väljer DN idag att ägna förstasidan, huvudledaren och drygt tre hela uppslag åt att jaga upp en skräckstämning kring ett kärnkraftverk som drabbats av problem. De verkligt dödade människorna ägnas ett betydligt mindre intresse. Med det lilla helgarderande ordet "kan" ger man sig rätt att göra de mest vidlyftiga spekulationer om tänkbara katastrofala följder av kraftverkets problem. Det första signalordet är "härdsmälta" som avser att ge den rätta undergångskänslan.

Man betonar givetvis inte att den enda föregående härdsmälta som inträffat i en liknande reaktor inte orsakade någon skada alls på varken människor eller miljö (Harrisburg). För det är ju detta att man "kan" tänka sig att någonting mycket värre alltid "kan" hända. Olyckan i Harrisburg klassades som en femma på en sjugradig skala, händelsen i Japan är hittills bedömd som en fyra.

Begränsade mängder radioaktiva ämnen har sluppit ut ur reaktorn, bl.a. med ventilerad luft. Det hjälper inte att sakkunniga på området försäkrar att mängderna är ofarliga för människor, för det finns ju alltid möjligheten att skador som ingen hittills känner till "kan" uppstå. Och så dyker alla konspirationsteoretiker upp, sådana som t.ex. påstår att myndigheterna avsiktligt döljer sanningen för allmänheten. De får vederbörligt omnämnande i media, för det "kan" ju hända att knäppskallarna har rätt.

Sedan tillkommer förstås alla glidningar i faktapåståenden. Att vara journalist är att alltid försäkra sig om tillgång till plausible deniability, att alltså skriva så att påståendena verkar entydiga och klara, men formuleringarna sådana att det går att slinka ur om det skulle behövas. Så skriver DN alltså apropå Tjernobyl: "Hur många som dött på grund av katastrofen är inte klarlagt, men det kan röra sig om hundratusentals". Detta underbara "kan" igen, alltså. Att världens ledande specialister i en av FN upprättad expertkommitté slagit fast att inga dödsfall på grund av strålskador kan konstateras, utöver de ca. 50 räddningsarbetare som omkom, har ingen betydelse. Luftiga spekulationer av Greenpeace "kan" ju råka vara sannare.

Vad expertkommittén däremot kom fram till var att dödligheten efter Tjernobyl ökat genom de traumatiska ingrepp i människors liv som blev resultatet av politiskt beslutade utrymningar. De områden som faktiskt tömdes på människor var betydligt större än de som hade behövt utrymmas av rena hälsoskäl. Den delen av katastrofen har också bekräftats av andra FN-organ. Dokumentationen om allt detta har funnits lätt tillgänglig på Internet sedan många år, men har saknat journalistiskt intresse. Att få jaga upp en katastrofstämning är ett överordnat mål för media och tillåter ingen inblandning av fakta.

Om DN hade ett större intresse för människors liv så är det andra industriverksamheter i riskzonerna man borde ägna uppmärksamhet. Risken för människor är betydande runt t.ex. vattendammar, oljeraffinaderier, ammoniak- eller klortillverkare, andra tillverkare av giftiga kemikalier, större hanterare av lågmolekylära petroleumgaser och fler sådana verksamheter där riskerna är konkreta men tydligen helt okända för journalister.

Låt vara att utvecklingen i kärnkraftverket i Japan måste följas. Men ofantligt mera viktigt är att alla krafter koncentreras på katastrofarbete och hjälpinsatser för de verkliga och faktiskt inträffade tragedierna.

2011-03-12 lördag
Bengt Ohlsson skrev en lite allvarligare krönika i DN På Stan igår. Huvudtemat var vår synbarliga förmåga att vänja oss vid diktaturer, att döma av hur lite vi tidigare bekymrat oss om läget i Tunisien och Egypten. En mail till Benke:

Först, så att det inte glöms av: Tack för dina krönikor, som hör till det verkligt värdeskapande hos DN! Stort tack!

Du undrar om det kan vara så att vi vänjer oss vid diktaturer, eller varför dina aktivistiska polare annars tycks ha missat förtrycket i Tunisien och Egypten. Dina polare är väl ursäktade eftersom världen är så full av diktatoriskt elände att de knappast hinner med allt. Bara man läser Amnestys tidning så får man inblick i lidanden man aldrig kunnat drömma om, på platser man inte visste fanns.

Men dina polare har säkert ännu mindre resurser än Amnesty, så frågan varför vi inget gjort är mera relevant att ställa till dem som håller i de stora megafonerna, till exempel chefredaktören för tidningen du skriver i. Hur kommer det sig att anständiga tidningar i Sverige har ägnat spaltkilometer åt varje tänkbar inskränkning av mänskliga rättigheter i diktaturer som Kina, Nordkorea och Kuba, medan Mubaraks tortyrkamrar bara nämnts i notiser? Är det en tillfällighet?

Frågan är viktig att ställa, för den har ett svar, och det svaret antyder att du och jag och många andra också har del i ansvaret för att inget gjorts. Med risk för att tråka ut dig skall jag skissa stommen till svaret, och väljer Egypten som karaktäristiskt fall.

Vi kunde egentligen börja med Nasser och nationaliseringen av Suezkanalen, men det blir för långt, så vi tar 1967, när du var fyra år. Israel hade gjort snömos av den egyptiska krigsmakten i ett blixtkrig, bland annat genom att pulverisera hela flygvapnet innan egyptierna ens hade hunnit flytta bromsklossarna från flygplanshjulen. Bytet blev Sinai, och Israel fick lugn och ro för en tid.

Efter Nasser kom Anwar Sadat som ville ha tillbaka Sinai och därför redan 1971 lämnade USA och Israel ett fredsförslag. Men i USA satt en tuff tysk-amerikan, sedermera mottagare av Nobels fredspris, men nu fullt sysselsatt med sina krigsförbrytelser i Sydostasien. Han tyckte inte att Egypten ens behövde beaktas; araberna visste ju inte vilken ända av geväret man skulle hålla i, så USA sa nej.

Det blev ett nytt krig och araberna visade att de hade lärt sig det där med geväret, och Israel var riktigt illa ute. Så småningom blev det alltså fred, visserligen på sämre villkor för USA än förslaget 1971, men Egypten blev i alla fall en säkerhetszon för Israel på den södra flanken. Några som vi kallar fanatiska arabister gillade inte tanken på att skydda Israel, så de mördade Sadat.

Efterträdaren Mubarak lärde sig av den läxan och satte in hela statens förtryckarapparat för att bekämpa religiösa extremister och alla andra som ville ändra systemet. Han förklarade ett undantagstillstånd som varade under hela hans diktatorstid. Som tack har USA årligen skickat tjocka dollarbuntar till förstärkning av Mubaraks krigsmakt.

Börjar svaret bli synligt? Israel är ett av USA:s och västvärldens viktigaste fästen för att säkra inflytandet över det oljerika Mellanöstern, jordens strategiskt viktigaste område. Egypten har blivit en garant för Israels säkerhet, vilket har krävt ett diktatoriskt förtryck för att hålla all opposition på mattan. Därför har politiker och massmedia i väst sett mellan fingrarna på Mubaraks grymma diktatur. Och om du och jag hade tänkt efter när vi stått och tankat bilen, så skulle vi ha insett att också vi i någon liten mening haft ekonomisk nytta av tortyrkamrarna i Kairo.

Vi välmående i väst liknar allt mer den engelska överklassen när den stängde in sig i palatsen i Indien och avnjöt det kolonialistiska förtryckets frukter. – Va, skulle det pågå tortyr och mord här? Varför gör i så fall ingen någonting åt det?

2011-03-11 fredag
Till slut fick då DN utlösning för sin (spelade) upphetsning över det socialdemokratiska ordförandevalet. Men det blev tydligen mest baktändning. Så först måste man ge Berit Andnor en känga för att hon använde presskonferensens inledning till att försvara valberedningens arbete mot all kritik från inte minst borgerliga tidningar. Journalister klandrar man som bekant inte ostraffat. Sedan var det denne Håkan Juholt som person (stavningsprogrammet reagerade för "Juholt", men det var första och sista gången). En man som redan i sitt första framträdande som kandidat börjar tala om ett samhälle där alla vi som har det bra bör tänka mer på de andra.

Vad Juholt sade var inte det ringaste originellt om man ser över socialdemokratins 120-åriga historia. Den klart avvikande perioden har varit åren sedan alliansregeringen kom till makten. Partiets stockholmsgruppering under Mona Sahlin fick då ett oproportionerligt inflytande, som ledde till ett förborgerligande under devisen "att närma sig mittfåran" i politiken. Socialdemokratin "måste vinna storstadsväljarna" blev ett annat talesätt, vars implicerade och grava sakfel ingen reagerade på. Göteborg och Malmö har aldrig varit några problemstäder för socialdemokraterna.

Den ort i Sverige som skiljer ut sig helt från övriga landet är Stockholm, vars specifika näringsstruktur har bidragit till en speciell socioekonomisk miljö. Att moderaterna dominerar, miljöpartiet är unikt starkt och socialdemokratin lika extremt svag i Stockholm är högst sannolikt en återspegling av den bakgrunden. Mona Sahlins grupp tycktes inte fullt ut förstå konsekvenserna av att 85 procent av svenska folket inte är stockholmare. Hos denna överväldigande majoritet är det industrialismens villkor som bestämmer var den politiska huvudfåran går. Därför är också begrepp som solidaritet högst levande ideal, liksom många andra av arbetarrörelsens fundamentala värderingar. Begreppet Stureplan saknar all innebörd i det egentliga Sverige, måhända till förvåning för människor i den stad där all rikstäckande opinionsbildning har sitt centrum.

Ledarkommentarerna i DN är antagligen adekvata. Juholt beskrivs med en nedlåtande och lite grinig ton som "praktiskt taget okänd för väljarna" (vilket ändå kanske är en fördel när konkurrenterna mest var kända för sina brister). Utstrålning saknades tydligen också eftersom det "som lyste starkast var Håkan Juholts nästan självlysande röda skjortknappar". Det adekvata ligger i att skribenterna tycks ana en fara och skjuter in sina vapen redan från starten.

Alliansregeringens allvarliga missgrepp i fråga om sjukförsäkringen, a-kassan, avregleringar och privatiseringar är uppenbara för en klar majoritet av svenska folket. Det var den majoriteten som ännu 2008 praktiskt taget sopade bort regeringspartierna från kartan i alla opinionsmätningar. När valet närmade sig och det stod klart att Mona Sahlin och hennes partiledning inte tänkte göra något åt missförhållandena så försvann naturligtvis den majoriteten. Valet kom att handla om andra och ytliga frågor som t.ex.. person, och där hade Sahlin ingen konkurrenskraft. Kanske ville väljarna också straffa ett parti som inte hade lyssnat på en så överväldigande majoritet av folket.

Allt detta vet ledarskribenterna på DN, och många andra. Och här kommer tydligen en man som verkar ha kapacitet och vilja att väcka alla dessa slumrande krafter till liv. Faran är uppenbar. Min prognos är att vi kommer att få se mer av den typ av karaktärsmord som DN demonstrerar idag, en taktik som traditionellt är högerns vapen när man saknar argument. Nåväl, frontlinjerna klarnar i varje fall och vi kan se våren an med förväntningar om en uppfriskande batalj - förhoppningsvis också upplysande.

2011-03-10 torsdag
Att Dagens Nyheter uppmärksammar Olof Lagercrantz 100-åriga födelsedag beror kanske mest på hans stora betydelse för tidningen en gång för länge sedan. Politiskt anses han i borgerliga kretsar vara en relik från en tid som nu betraktas med överseende löje. Folk som hyllade Mao är ju idag patetiska, om inte någonting värre.

För progressiva människor som upplevde Olof L i realtid var han, i sin centrala position på landets viktigaste tidning, en galjonsfigur i ett omvälvande skede med upplysta revolter mot allt gammalt ingrott, provinsiellt och murket reaktionärt. Protesterna i hela världen mot Vietnamkriget öppnade ögonen på massorna av medvetna människor, och den folkliga kamp som kriget ledde till kom att markera en vändpunkt för västerlandets koloniala epok. Inte så att kolonialismen utplånades, men den tvingades ta mera subtila, och trots allt något mera civiliserade former.

Den reaktion vi upplevt sedan neokonservatismens återerövring av hegemonin har visserligen hejdat utvecklingen, men har inte lyckats rulla tillbaka många av de avgörande landvinningar som folkliga rörelser uppnådde, med Olof Lagercrantz som en av flera viktiga inspiratörer. Utrymmet hans minne nu får i DN är mer än väl motiverat. Och alla snipiga kommentarer av politiska motståndare högst förståeliga.

En av de senare, som alltid tar priset, är förstås Lars Gustafsson, som på frågan vad Olof Lagercrantz betytt för honom (DN 5/3) svarar:
- Olof Lagercrantz hade ett problem: han var inte intelligent.

Repliken är kuriös - och intressant. Om någon anser sig kunna bedöma en annan person som mindre intelligent så borde det väl, inte minst ur filosofisk synpunkt, förutsätta att bedömaren betraktar sig som mera intelligent än den han bedömer? Och att framhäva sin egen intelligens är väl bland det mest socialt inkompetenta man kan göra?

Samtidigt får man en tankeställare. Varje värdeomdöme om andra personer slår tillbaka med krav på en själv: "vem är jag att värdera andra människor som bra eller dåliga?". Den gamle Pyrrhon med sin uppmaning att suspendera omdömet står där som ett lysande och - skall erkännas - ouppnåeligt föredöme.

2011-03-09 onsdag
Hur var det nu, mindes vi vad världen sa om Mubarak innan allt började hända? Lyssnade i morse på ett tal av Chomsky från mars förra året (alltså långt före revolten) där han kom in på Egypten, bl.a. på Barack Obamas resa dit 2009, och det beramade talet där. Innan resan fick Obama frågan på en presskonferens om han tänkte säga något om Mubaraks "auktoritära" regim. ("Auktoritär" enligt Chomsky en komplimang om "en av de brutalaste diktaturerna i arabvärlden".)

Obama svarade: "Jag tycker inte om att använda etiketter på folk ('folks'). Så jag kommer inte att kalla honom auktoritär, i själva verket är han en kraft för stabilitet och för något bra ('a force for stability and for good')." Vi känner igen den troskyldiga formuleringen, den hade varit i säck innan den kom i Carl Bildts påse för användning om Khaddafi, alldeles uppenbart.

Chomsky frågar med sin oförsynta efterfrågan på logik hur USA:s ledare kan förvänta sig att arabvärlden skall ta de hårda kraven på mänskliga rättigheter i Iran på allvar när en mångfalt värre regim som den i Egypten behandlas med silkesvantar. Vi har rätt att fråga Bildt hur han kan ha en samma komplett ologiska syn på världen. Är alla ledare så avtrubbade av sitt eget hyckleri att de tror att människor till slut inte reagerar? Det kan vara riskabelt.

I Egypten, Tunisien, Libyen, Jemen har människor reagerat. Möjligen kommer det en dag när den totala inkonsekvensen i västvärldens etablerade syn på världen kommer att drabba även människor här med en ny insikt. Välmåendet är visserligen ett bra botemedel mot logik i politiken, men det är kanske inte något att lita helt på.

2011-03-08 tisdag
Kollade just läsarkommentarerna till intervjun med Scherman på DN.se. I det som journalister ibland kallar "pissrännan" brukar en eller annan mer eller mindre extrem högersynpunkt nästa alltid dyka upp. Men av de 25 läsarkommentarer som hittills har kommit in finns inte någon som tar Scherman eller den kommersiella teven det allra minsta i försvar. Tendensen är tvärtom osedvanligt entydig och djupt kritisk mot TV4, vars program dissas rejält, och mot reklamen i teve överhuvudtaget. Verkligheten i form av tittarsiffror får sin verbala förklaring här, direkt ur folkdjupet.

Moderaterna tappade tydligen drygt 4 procent i en opinionsmätning nyligen. Det är nog hög tid för Schlingmann och de andra att börja lyssna av de allt ilsknare kommentarerna ur detta folkdjup, i både den ena och den andra frågan.

Idag är det internationella kvinnodagen, men uppmärksamheten kring frågan i t.ex. DN tycks vara mindre än vanligt. Den förhållandevis moderata Ebba Witt-Brattström får skriva huvudartikeln i kulturdelen. Så vitt jag kan se finns inget som drar åt det genusfeministiska hållet, vilket kanske kan ses som ett positivt tecken på ett annalkande paradigmskifte. Kanske har Tanja Bergkvists totala avslöjande av "genusvansinnet" börjat bära frukt. Så att feminismen snart kan börja handla om verkliga frågor som har med jämställdhet att göra. Ett bra sätt att uppmärksamma viktiga kvinnofrågor idag är att gå in på Tanjas webbsajt, och genom att njuta av hennes obönhörligt faktiska argument uppdatera sin egen klarsyn.

Vi skriver också fettisdag idag, en dag många av oss bör undvika att fira, om vi inte har förberett oss med mycket grönsaker veckor innan. Då kan vi unna oss lite livsnjutning. På tal om det skall jag strax ut och jogga, eller snarare lufsa en stund.

2011-03-07 måndag
Idag dukar DN upp övertygande argument för public service-teve. Först en lista över de populäraste teveprogrammen, sedan en intervju med TV4:s Jan Scherman ("som licensbetalare").

Topplistan över tittarsiffror skulle inge Adelsohn Liljeroth som huvudman stolthet, om det inte vore för att hon hellre vill se skräpteven breda ut sig. Av de tjugo högst rankade programmen som sändes under 2010 gjordes alla utom två av SVT. På nionde och nittonde plats kom TV4 (Let's dance och Solsidan), övriga kommersiella kanaler kom inte i närheten av listan. Då var det dessutom så att serier bara räknades med ett av sina avsnitt. Hade alla enskilda program räknats separat hade TV4 hamnat ännu längre ner. Skall sägas också att nyhetsprogram inte ingick i listan. (Hela datamaterialet finns här.)

Denna lilla enkla lista krossar fundamentala myter, som visserligen alla tänkande människor har avfärdat för länge sedan, men som maktens ideologer ständigt försöker hålla liv i (och som Adelsohn Liljeroth synbarligen tillber). Den första myten är att privat verksamhet alltid är effektivare än offentlig. Den grundar sig på en annan myt: att människor presterar sitt bästa (eller presterar överhuvudtaget) bara om de har personlig, ekonomisk vinning av det. Med den tarvliga människosynen rättfärdigas till exempel att vård och skola med fördel kan drivas med privat vinst som mål.

Hur myter som de här kan hållas levande trots alla dess motgångar är ett tecken på att oupphörlig propaganda kan ge resultat. Det räcker annars att kasta en ytlig blick över människans historia för att få klart för sig vilka helt andra krafter än personlig ekonomisk vinning som varit drivkraften för praktisk taget alla betydande personer som fört utvecklingen framåt. Dessutom är vinstbegreppet också likgiltigt för alla medarbetare på tevebolagen, oavsett om arbetsgivaren heter SVT eller TV4. Pengar är den allra viktigaste drivfjädern bara för småhandlare och giriga, vilket antyder att Adelsohn Liljeroth, liksom Margaret Thatcher på sin tid, tycks hålla sig med krämarens förkrympta perspektiv på tillvaron. (När t.ex. Kamprad säger att företagsbyggandet i sig är vad som driver honom, inte pengarna, så är det troligen sant.)

Vilka kan då orsakerna vara till att SVT sopar banan med TV4 och alla andra kommersiella kanaler? Får man tro Scherman själv så kan det inte bero på de ekonomiska förutsättningarna. Han säger sig aldrig ha upplevt en sådan efterfrågan på reklam i hans kanaler, och det ger honom möjlighet att höja reklampriserna. Och TV4 levererade som bekant en vinst på 800 miljoner till sina ägare. Om det alltså inte är ekonomin så måste det väl vara kompetensen?

Enligt DN blev TV4 en gång i tiden erbjudna programidén till "Så skall det låta", men avböjde. Istället gjorde SVT programmet till en av sina största succéer. Den kompetens som handlar om intuition för vad svenska folket vill se i sina teveapparater tycks helt enkelt vara högre på SVT. Och det som svenskar vill se får gärna ha substans, får kräva lite och bör framför allt ha den rätta känslan. Tron på att det billigaste, ytligaste och mest lättsmälta är framgångsvägen för kommersiell teve har sina klara begränsningar, uppenbarligen - och lyckligtvis!

I intervjun säger Scherman allt som förväntas av honom: SVT bör dra sig tillbaka från de alltför publikknipande verksamheterna och bör förbjudas att ta emot sponsorpengar. Han påstår sig mena det med omtanke om SVT ("jag betalar också tv-licens och vill ha ett bra utbud på SVT"), och inte för att motarbeta TV4:s värsta konkurrent. Bockfoten sticker upp i ansiktet på honom. När han säger sådana hycklande skenheligheter är det med just samma förakt för publikens sunda förnuft och tankeförmåga som tycks vara grunden för den kommersiella tevens fiasko. För fiasko är det när man inte ens uppnår det enda man siktar på med sin kommersiella strategi: att vinna tittare.

2011-03-06 söndag
Strålande sol här idag, och tydliga föraningar om våren. Det påminner om att tillvaron också har en fysisk sida som är fundamental för människan. Så idag blir det mycket utomhusliv, och en del egen tennis (visserligen inomhus). Sporten på teve får vila. Det blir väl ändå Ahrlin eller någon av de andra två som vinner Vasaloppet.

Masstarten i skid-VM har tagit bort hela poängen med en riktigt femmil, och Sverige har redan säkrat Davis Cup-segern mot Ryssland, så där finns heller ingen spänning att hämta. Om det blir någon timma över i kväll så kan det bli några rader på Postcards, annars återkommer jag i morgon. (Känner en lätt förpliktelse att rapportera läget, eftersom det kommer några regelbundna besökare till den här sajten, som gått från 28 till 0,8 miljoner i Alexa-ranking på knappt tre månader.)

2011-03-05 lördag
Ett snabbt svar inflöt från Annika Ström Melin på mailen i torsdags. Hon uttrycker viss förståelse men skriver också, något förbryllande: "det skulle vara förödande om det till slut bara fanns public service kvar". En replik:

Fast risken du ser framför dig är obefintlig. Den enda risk som finns är att det bara blir rudiment kvar av public service. Vi måste ju tyvärr ta på allvar de tydliga signalerna från EU och vår egen regering om att offentligägda etermedier inte skall syssla med sådana program som kommersiella kanaler kan producera. Inte för att de gör det bättre eller ens lockar fler tittare (jfr med På spåret, Skavlan och många andra program som aldrig skulle platsa i kommersiella kanaler) utan tydligen för att de gör vinst. Och störst vinst genereras uppenbarligen av billiga skräpprogram, om vi får tro våra empiriska erfarenheter.

Som Svegfors/Benkö skrev i debattartikeln 19/2 gjorde TV4 förra året en vinst på 800 miljoner kronor, motsvarande två tredjedelar av Sveriges Radios hela programbudget. Nu har vinst den egenskapen gemensam med momsen att kostnaden för den reläas vidare genom ekonomins olika nivåer och landar i sin helhet hos konsumenten. Vi alla betalar alltså dessa 800 miljoner till TV4 på ett eller annat sätt. Hur många av oss som hellre hade velat att pengarna hade gått direkt till SVT/SR för ännu fler bra program (istället för till ännu några lyxbåtar i Stockholms skärgård) vill Adelsohn Liljeroth inte veta, för då skulle hon tvingats medge ett demokratiskt problem.

2011-03-04 fredag
Johan Jarnestad slog huvudet på spiken i gårdagens DN, med sin teckning på Namn och Nytt. Två personer med cocktailglas, och den ene säger till den andra:

- Skitkonstigt det där med Egypten. På bara nån vecka blev det först diktatur och sedan demokrati.

Humorn säger allt om den allvarliga frågan. Etablerade medias och politikers silkesvantar vid hanteringen av alla Egypten-liknande diktaturer i världen, den ena mer brutal än den andra. Att jämföra med det ständiga nagelfarandet av stater som Kina och Kuba där repressionen åtminstone har haft något litet syfte att skapa en sorts jämlikhet i levnadsvillkoren.

Vi har sannerligen upplevt hycklarnas afton i världen under många år. Det är bara grader som skiljer våra politikers och journalisters moral från George W Bushs, när han påstod sig gå i krig mot Irak för att skänka människorna där demokrati. Och västvärldens alla anständiga som mumlade samförstånd!

Nu ryker några diktatoriska monster i arabländer, och den förlusten kan vi antagligen klara av. Så nu brassar ledarskribenterna hastigt om för nya vindar. Men näst i tur kan stå Saudiarabien och andra diktaturer av större betydelse för oss i väst. Intressant att se hur reaktionen blir om det börjar hända saker där.

2011-03-03 torsdag
Annika Ström Melin tycks (i gårdagens DN) helt förbryllad över att Mats Svegfors och Cilla Benkö inte litar på Adelsohn Liljeroth när hon säger sig vilja värna public service-bolagen. En mail till ASM:

Du känner givetvis till Gustaf von Platen, bjässen inom den konservativa tidningsvärlden. Han hörde till den gamla högern som ännu värnade kulturen. På ålderns höst bodde han i Paris som korrespondent, och jag minns av någon anledning en intervju där han talade om privatiseringen av etermedierna som just hade påbörjats i Frankrike. Han var rent ut bestört över resultatet, som han betraktade som ett totalt kulturellt förfall. Kanske trodde han som många av oss naiva svenskar att vi skulle kunna värja oss från samma öde.

Det kunde vi inte, och sitter nu med den mediala smeten upp till hakan. Och inte blir det bättre om EU och alliansregeringen får jobba på ostört. Du litar på kulturministern när hon säger sig värna public service-bolagen. Det är bara den haken att hon inte säger hur liten den verksamhet skall bli som hon tänker värna. Signalerna i övrigt är ju som du vet entydiga: public service skall inte ägna sig åt sådant som de privata kanalerna kan göra! Bokstavligt tolkat skulle det lika väl kunna betyda att UR och direktsändningarna från EU-parlamentet är vad som blir kvar.

Vår aningslöshet när det gäller den här regeringens taktik att säga en sak och mena en annan borde vi varit botade ifrån vid det här laget. Arbetslinjen betydde inte fler jobb, utan bestraffningar av sjuka och arbetslösa, att värna den svenska modellen och facket visade sig bli chockhöjningar av a-kasseavgifterna som fick folk att lämna både kassan och facket. Det är väl vad som kallas Schlingmanns geni, men som bara är ett lån söderifrån: "ljug stort när du ljuger!".

För oss som har fått alldeles nog av skräp-TV, och ibland försöker locka våra barn ifrån den, är det en härlig sak att moderaten Mats Svegfors reser sig i kamp mot kapitalismen när den lägger sina ormägg i kulturens bo. Alla människor med fungerande hjärna ser med förundran på den kommersiella TV-världens kapplöpning mot botten i fråga om omdöme och elementär kvalitet. Folk som ansvarar för den här utvecklingen måste ha fått för sig att allt värre smaklöshet är det rätta konkurrensmedlet. (Det skall i så fall bli intressant att se hur djupt man kan komma innan något händer.)

Kultur är en av ganska få mänskliga yttringar som kan styras oberoende av vår natur. På 70-talet besökte jag Moskva som anhörig till en medarbetare på ambassaden. Moskva var då en grå och sliten stad utan mycket av det vi kallar nöjen. Opera och balett fanns däremot av världsklass, med alla föreställningar slutsålda. På tunnelbanan satt folk och läste lyrik. När en diktsamling av Pusjkin nytrycktes var det i miljonupplagor som sålde slut omedelbart. Vi vill självklart inte ha en sådan utveckling, delvis därför att den var kopplad till en allmän fattigdom, om än mera jämnt fördelad. Men också för att det är svårt att återgå till råa morötter när man börjat äta godis. Istället vill man ha allt sliskigare godis. Problemet är bara att man till slut kräks.

2011-03-02 onsdag
Världen har efter Palmes tid tagit paradoxalt olika riktningar. Mycket har blivit mera civiliserat, och där har 60-talsrörelsen spelat en viktig roll. Palmes insats var ett bidrag i den utvecklingen. Så var t.ex. Vietnamkriget antagligen det sista krig som kunde pågå i åratal innan effektiva protester kunde framföras i väst. Redan 1962 inleddes bombningarna och den kemiska krigföringen, men ännu tre år senare kunde polisen utan hinder slå ner de enstaka demonstranterna i Stockholm med batong.

I USA försökte vid samma tid små grupper (där Chomsky ingick) med fara för livet tämligen förgäves väcka opposition mot kriget. Först när Nixon och Kissinger format Vietnamkriget till ett formidabelt groteskeri i urskillningslöst dödande genom historiens värsta massbombningar insåg större grupper av tänkande människor att någonting var fundamentalt fel. Den utveckling som har skett sedan dess blir tydlig när man jämför med Irakkriget, där protesterna startade redan innan trupperna hade satts in i strid.

På motsvarande sätt har folkligt förankrade förbättringar tvingats fram på andra områden: mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö, bland mycket annat. Också framsteg i fråga om reell demokrati finns på den positiva sidan, även om bakslag också förekommit. Exempel på blandade resultat är Berlinmurens fall, som gav många människor en ökad personlig frihet, i någon mån skapade demokrati i öster, men också orsakade enorma sociala katastrofer, bl.a. i Ryssland. I Latinamerika har folken i allt fler länder tagit makten från USA-stödda små finansiella eliter, på ett sätt som skiljer sig positivt från de populistiska misslyckandena i historien. Just nu visar Nordafrika att den folkliga kampen fortsatt har framgång. Så långt blir bilden allt ljusare.

Parallellt med de påtagliga framstegen har den ekonomiska utvecklingen gått i en mera antifolklig riktning, anförd av ekonomer och politiker med nyliberala idéer, som till central effekt har haft att öka de ekonomiska klyftorna i världen. Man har gett fenomenet beteckningen "globalisering", som antyder någonting positivt och oundvikligt. Som belägg för att globaliseringen är progressiv anför nyliberalerna ofta att medelklasserna i världen växer och att fattigdomen minskar. Det stämmer i viss mening, även om fattigdomen bara minskar relativt sett men inte i antal fattiga människor. Däremot säger det ingenting om hur utvecklingen hade kunnat bli utan nyliberalismens ofta brutala ingrepp.

Eller snarare är det så att man vet en del om det. Länder (t.ex. i Asien) som hade kraft att motsätta sig Världsbankens hårda krav på nyliberala reformer har klarat sig mycket bättre än de som var tvungna att underkasta sig svältkurerna. Många experter har medgett att kraven skapade stora sociala problem utan att ge de förväntade positiva effekterna.

Nyliberalismens tydligaste resultat har blivit en enastående koncentration av rikedom och makt till en minimal grupp människor, en utveckling helt i strid med alla demokratiska ideal. Självklart har medelklasserna fått lite extra dricks för att hjälpa till i den processen, allt annat hade varit djupt oförnuftigt. Och med tanke på vilka förutsättningar teknikens enorma utveckling har skapat för att öka välståndet i världen hade det varit rent absurt om inte någon liten rest också hade kommit vanligt folk till del. Men en väldig förmögenhetskoncentration är nyliberalismens och globaliseringens dominerande resultat. Att en ekonomi med rimligare och mänskligare utformning inte skulle ha lett till ett lika bra eller bättre resultat är omöjligt att belägga.

Det finns mycket att säga om det här, vi återkommer säkert till den saken.

2011-03-01 tisdag
Som många i min ålder minns jag den här dagen för 25 år sedan nästan fotografiskt. Jag var singel, bodde i en lägenhet i centrala Göteborg, det var lördag - sovmorgon - och jag satte som vanligt på radion när jag vaknade... Och fick den mest overkliga upplevelse jag varit med om i vaket tillstånd. Först var jag säker på att radioteatern hade hittat på någonting i stil med Orson Welles Världarnas krig, en radiopjäs med fejkade nyheter. Sanningen ville helt enkelt inte tränga in.

När den så småningom gjorde det övergick den skrämmande overkligheten i en förlamande sorg, blandad med ilska. Jag hade tvättstugan under förmiddagen och gick som en sömngångare upp och ner för trapporna med en transistorradio på klädhögen och med sorgens och vredens tårar rinnande. ("De fick honom till slut de vidriga ynkryggarna.") Det var inte bara ett mord på en känd och omstridd statsminister, det var ett attentat mot solidariteten, fredsarbetet och medkänslan med de svagaste i samhället.

Jag hade inte dyrkat Palme villkorslöst, det var det kanske få som gjorde. Under några år på 70-talet ledde mig jobbet ibland till riksdagshuset, och jag såg honom några gånger i hans vardag. Vid sidan av den medkännande politikern fanns givetvis också en maktmänniska. Helt utan sådana egenskaper blir man inte statsminister. Där fanns också det vassa som skar: ett och annat arrogant drag i talen och debatten, en jagkänslighet vid kritik från de egna på vänsterkanten, några sådana rent personliga friktioner som skavde på min Palmebild.

Men det som jag retade mig på var bara detaljer, som reaktionärerna däremot gjorde till huvudsak. I den debila högern på Östermalm tog sig motviljan groteska uttryck och blev till slaskigt hat. Jag bodde alltså i Stockholm på 70-talet, arbetade på en akademi och hade daglig kontakt med folk ur den så kallade överklassen. Det kunde låta så här: "Min bror är läkare och han har behandlat Palme för sinnesjukdom". Med tillägget: "Det är helt säkert!" Varannan gång var det någon nära släkting som hade personlig kunskap om att Palme var knarkare. Det var det vackra folket det! Mytomaner och lättingar som levde på de rikedomar som arbetarna slet ihop! (Kan en fungerande människa bli annat än vild av upprördhet?)

Resten av lördagen förflöt i någon sorts dimmor. TV:n stod på och malde samma inslag om och om igen, med lite nytt då och då. Det var ändå omöjligt att gå ifrån sändningarna. Om det nu var hoppet att få höra att den vidrige mördaren hade fångats in, eller någonting annat, men jag bara satt där.

Elimineringen av Olof Palme blev en sorts bekräftelse på att en ny epok redan hade börjat. En nyliberal och egoistisk hegemoni där världens fattiga och behövande definierades bort ur verkligheten. Man säger att tiden i våra dagar har gått ifrån Palme, men det är snarare så att Palme alltid var ur fas med tiden; för många av oss var han långt före sin tid. På 70-talet var det bra mycket allvarligare för en politiker att ifrågasätta USA:s krig än det är idag. Då var det i etablerade kretsar en Gudi behaglig gärning att bomba ihjäl fattiga bönder i Asien därför att de ville styra sina egna länder. Palme idag hade med kraft protesterat mot krigen i Afghanistan och Irak, liksom mot diktaturerna i Nordafrika och många andra orättfärdigheter i världen. Därför grät människor på Sveavägen för 25 år sedan och snyftade: "fredsarbetet måste fortsätta!".

På söndagen kom Dagens Nyheter med Olof Lagercrantz artikel om mordet, och om det sjuka hatet mot Olof Palme som hade gjort dådet möjligt. Artikeln uttryckte allt jag kände, men så överlägset bra formulerat. En liten, liten tröst var det, men det själsliga såret är ännu långt ifrån läkt.

2011-02-28 måndag
Snabbt svar från Hanne K. med innebörden att EU har utlämningsavtal med USA och att det därför inte blir någon skillnad på en utlämning från England eller Sverige. Replik:

I så fall desto större skäl för alla som värnar yttrandefriheten att redan nu driva en intensiv opinion mot själva tanken på en utvisning! Det kan inte bara vara likgiltigt om en person som utnyttjat sin yttrandefrihet sätts i fängelse i många år (eller avrättas) därför att USA skulle ha sina egna gränser för de mänskliga rättigheterna. Det är ju detta vi fördömer hos alla diktatorer!

Men det är Sverige som kan få frågan i knät. USA har enligt bloggkällor förberett en särskild domstol för Julian Assange i ett konservativt distrikt utanför Washington. (Det finns mycket för en seriös tidning att granska i den här saken.) Att man avvaktar en utlämningsprocedur i England innan man ställer krav på nästa skulle bara kunna vara naturligt. Men om kravet kommer så blir det riktat mot Sverige. Och då är det upp till bevis för alla sanna vänner av mänskliga rättigheter.

2011-02-27 söndag
Hanne Kjöller har fördjupat sig i Julian Assanges sexuella beteende så till den grad att hon helt slutat intressera sig för den centrala frågan: kampen mellan yttrandefriheten och världens enda supermakt. Vilket är paradoxalt eftersom Assanges sängövningar hade varit ointressanta som ämne för ledarartiklar om det inte vore för avslöjandena om USA:s olagliga handlingar, krigsförbrytelser och diplomatiska frispråkigheter. Några rader till Hanne:

”Vadan denna väntan” frågar du, men vet ju att Assange kämpar mot utlämning till Sverige därför att han befarar att skickas vidare till USA, för att där med säkerhet dömas till ett strängt straff, avrättning inte utesluten. Kan någon vara helt säker på att Sverige kan stå emot ett direkt krav på utlämning från hög nivå i USA? Så säkra att vi inte ens behöver antyda något om den saken när vi skriver om fallet?

Vad har hänt med vår hängivenhet för yttrandefriheten när en person som har tillämpat den för att avslöja maktens illegala hanteringar inte får vårt odelade skydd? Att en svensk åklagare tvärtom hårddrar en redan unik svensk sexuallagstiftning för att dra igång en internationell efterlysning som i slutändan kan sätta personens säkerhet i fara.

När du skriver om Assange verkar det som om  du tar för givet att han inte kommer att utlämnas från Sverige till USA. Även om det skulle visa sig att sannolikheten vore liten, så är konsekvenserna om det ändå sker horribla. I första hand för Assange personligen men också för yttrandefriheten, som skulle utsättas för ett allvarligt hot. Därför krävs en förebyggande argumentation redan nu för att motverka det otänkbara, och den borde inte minst komma från yttrandefrihetens förnämsta riddare, journalisterna.

Om det hade varit framstående politiker och andra inflytelserika personer i (säg) Kina eller Ryssland som hade hotat Assange med avrättning och förväntat sig utlämning av honom, hur hade media i Sverige då behandlat frågan? Det är den sortens moraliska test som vi bör utsätta oss själva för, och vars utfall som bör vägleda oss i den dagliga verksamheten, allt för att vi skall kunna se oss i spegeln utan att rodna av skam.

2011-02-26 lördag
Ett litet apropå till gårdagens notering: Fungerande konkurrens anses vara en prioriterad fråga i de flesta industrialiserade länder. Nationell lagstiftning som reglerar olika konkurrensfaktorer är vanligt förekommande. Inom EU är frågan viktig, naturligt nog med tanke på att alla EU-företag skall ha samma villkor i alla medlemsländer.

Men det är kanske betecknande att frågor som kommer i första rummet gäller t.ex. hur offentlig verksamhet skall förhindras att konkurrera alltför effektivt med privata företag. En annan underlighet inom EU var när Volvo och Scania förbjöds att gå samman, av konstruerade skäl som blir märkliga när man jämför de svenska företagen med de verkliga bolagsjättarna på den globala nivån. Det blir mycket skenverksamhet över de här aktiviteterna inom EU, när man betänker att egentligen ingenting kan göras för att komma åt den helt dominerande konkurrensbegränsning som utövas av alla oligopol i världen.

Som vi ser av den teoretiska grunden är stora vinster en indikation på att konkurrensen fungerar dåligt. Å andra sidan anses stora vinster vara ett belägg för att ekonomin blomstrar. Slår vi ihop de två så får vi alltså att ekonomin blomstrar när konkurrensen fungerar dåligt, och det är nog den bistra sanningen. Men det beror på att en blomstrande ekonomi inte i första hand betyder att löntagare och konsumenter upplever strålande tider (det kan ibland vara en bieffekt) utan på att vanligt folk straffbeskattas genom överpriser som göder en liten grupp kapitalägare, som är van att betrakta sig som "ekonomin".

2011-02-25 fredag
Läsningen av en knapp veckas ansamlade tidningar ger många anledningar till reaktioner. Så hade DN härom dagen en stort uppslagen artikel om de stora energibolagens prissättning och enorma vinster. En kritisk underton var skönjbar (journalisterna är medvetna om stämningarna i folkdjupet) men någon drevkänsla jagades inte upp. Vilket inte hade varit obefogat.

Vår allmänt accepterade nationalekonomiska lära anses leda i bevis att marknadsekonomier är optimala system som ger oss den bästa av ekonomiska världar, bland mycket annat korrekta och välmotiverade priser på det vi köper. Men en viktig förutsättning är att det råder konkurrens, och det visar sig vara något som företag gärna strävar efter att undvika. De tre stora bolagen inom elproduktionen - Vattenfall, E-ON och Fortum - är typexempel på hur man ostraffat genomför den proceduren.

För att ge sken av en sort seriös marknad säljs el bl.a. via en gemensam nordisk elbörs (Nord Pool), där utbudspriset sätts efter kostnaden för den sist producerade kilowattimmen. De tre stora gör på det sättet stora vinster på sin vatten- och kärnkraft som ofta genereras till bråkdelar av detta marginalpris. Genom elbörsen ger man konfiskationen av kundernas pengar en illusion av oundviklighet och rättfärdighet, men det hela har överhuvudtaget ingenting med marknadsekonomi att göra.

I en fungerande marknadsekonomi, så som den motiveras av nationalekonomins grundläggande teorier, går det till på ett helt annat sätt. Där konkurrerar företag med varandra genom att sänka priset och på så sätt vinna över nya kunder. När konkurrensen är fullkomlig är vinsten minimal och kvar finns ersättning för arbete och kapital (ränta). Mekanismen är den att så länge det finns vinst att ta ut kommer nya aktörer att lockas in på marknaden och ständigt underhålla konkurrensen.

De tre stora har kommit på en mycket enklare väg. Genom att avstå från att konkurrera med priset så blir tillvaron mycket bekvämare och vinsterna sagolika. Hade man träffats i ett rum och kommit överens om saken så vore det visserligen en kriminell handling, men eftersom man (kanske) inte ens behöver träffas så blir samma agerande i stället framgångsrik affärstaktik. Energibolagen störs synbarligen inte av att sätta sig över sådana fundamentala mekanismer som motiverar hela marknadsekonomins existens. Bland annat utnyttjar de förhållandet att några nya aktörer av praktiska skäl inte kan komma in på deras marknad.

Enligt de politiska högtidstalen har svensk energimarknad avreglerats för att främja effektiviteten och därmed ge kunderna lägre priser. Redan privatiseringen av elhandeln har av forskare vid KTH beskrivits som typexemplet på ett misslyckande, där målen inte uppnåddes och slutresultatet bara blev ökade kostnader för elkonsumenterna. När produktionsbolagens monopolfasoner läggs ovanpå detta framstår hela den politiska processen som antingen en bluff, eller som ofattbart naiv godtrogenhet.

Resultatet blir i vilket fall att elkonsumenter inte bara måste bekosta sin el utan därutöver orättmätigt tvingas betala stora summor pengar till vissa organisationer som helt enkelt har tagit sig makt att besluta om det. Staten har rätt att utöva sådan makt, det kallas skatt, men när privata aktörer gör samma sak så går det under andra benämningar som mestadels beskrivs på olika ställen i Brottsbalken. Politiker som i retoriken håller marknadsekonomin helig kan inte rimligen sitta overksamma och titta på när de privata krafter som de själva släppt loss gör sitt yttersta för att missbruka och förlöjliga samma ekonomiska system.

2011-02-24 torsdag
En larmartikel om vårdsituationen i Stockholm för några dagar sedan ligger och verkar i bakhuvudet. Läget tycks vara direkt alarmerande med patienter i alla tänkbara utrymmen, undersökningar i golvläge, fullbelagt på vårdavdelningar upp till taknocken osv. Patienter som borde läggas in skickas hem av platsbrist. Ansvariga läkare medger att oacceptabla risker måste tas, därför att det saknas alternativ.

Själv har jag en personlig erfarenhet i närkretsen nyligen, från Göteborg. Det gällde en äldre kvinna som genomgått en operation och inte var på något sätt färdigbehandlad, men ändå skickades hem från Östra sjukhuset (därför att avdelningen var stängd på helger, sa's det, om det nu var riktigt). Hon blev allt sämre hemma och fick efter ett par dagar köras akut till Sahlgrenska. Där konstaterades 300 i sänka orsakad av en allvarlig blodförgiftning. Med antibiotika på dropp och en knapp veckas sjukhusvård tillfrisknade hon. Enligt den vårdande läkaren var det i sista momangen hon hade kommit in till sjukhuset. Som enstaka exempel räcker det inte för några direkta slutsatser, men läkarnas vittnesmål från Stockholm kan inte avfärdas som tillfälligheter.

Jag kan inte låta bli att tänka på moderaterna och deras blinda skattesänkariver. Hur många av oss i den ganska välbärgade medelklassen är vid noggrann eftertanke med på hur Reinfeldt (herr och fru) vill allokera (som ekonomerna säger) samhällets resurser. Vill vi verkligen ha mera pengar för att köpa den senaste mobilen, när vi har en som fungerar bra? Resa till den senaste, ännu mer exotiska semesterorten (och bli magsjuka)? Eller ägna oss åt någon annan överflödig konsumtion? Om alternativet vore att sjukvården fick mera pengar att röra sig med! Många opinionsundersökningar visar precis vad man förväntar sig, nämligen att majoriteten av svenskar inte alls håller med herrn och frun om deras allokering.

Om nu tanken skulle vara att vi kunde använda skattesänkningarnas ökning av egna pengar till att köpa privat sjukvård, så fungerar det inte så. Och det beror inte på att privata alternativ är otillräckligt utbyggda i Sverige. Det fungerar inte ens i USA, som har den mest utbyggda privatsjukvården i världen. Efter många decennier av sådan sjukvård i USA har resultatet blivit ett perverterat system som slukar dubbelt så mycket pengar som de bästa av alla andra system, och ger ett sämre resultat än något av de jämförbara ländernas. Dessutom dör 40 000 människor varje år i USA därför att de saknar sjukvård.

En av anledningarna är att vi inte fungerar rationellt inför privata försäkringsbeslut där effekterna är alltför långsiktiga, och där vi inte kan överblicka sannolikheten för alla olika alternativ. Tyvärr tycks privatiseringsfundamentalister inte greppa en sådan komplexitet, utan föredrar en till naivitet förenklad sagoboksversion av verkligheten.

2011-02-23 onsdag
Världen får vänta tills en efterhängsen matförgiftning verkat ut. Krafterna räckte till en mail som väckarklocka för orsaken till problemet, vägkrogen Rasta i Grums, och platschefen där Ulf Norbäck:

Jag skriver till dig, inte för att gjort kan göras ogjort, utan för att om möjligt bidra till att det inte görs om.

Vår familj rastade för lunch vid din anläggning i söndags (20/2) på väg till skidsemester i Branäs. Klockan var strax efter 11 så dagens rätter var inte riktigt klara i köket. Eftersom vi ville vidare frågade jag om det fanns något som var färdigt, och fick då en wienerschnitzel. Övriga i familjen åt på Burger King, ett lyckokast som skulle det visa sig.

Min köttbit smakade ingalunda perfekt, men förväntningarna på en vägkrog sätter man inte särskilt högt. Efter ungefär halva biten kom jag dock till en tugga som smakade direkt ruttet, och tyvärr hade jag hunnit svälja innan hela obehaget stod klart för mig. Måltiden tog ett snabbt slut, men jag tänkte att lite skall man väl klara.

Jag hade inte tur utan fick en tuff matförgiftning som ännu på tredje dagen har slagit ut mig. Av skidsemester blev inget för min del, och resten av familjen fick dras med en barlast.

Att vad som helst kan hända hör till livets villkor, och till min filosofi. Däremot menar jag som gammal kvalitetsman att vi alla kan och bör arbeta för att minimera olika risker. Något av det jag skulle göra om jag drev ett matställe vore alltså att

-          först och främst utbilda all personal i livsmedelshygien

-          ha full koll på råvaror

-          t.ex. försäkra mig om att fryskedjan för fryst mat är obruten

-          ha strikta regler för varmhållning av mat, t.ex. temperaturer och tider

-          engagera personalen i ständiga förbättringar

-          dokumentera allt som är av betydelse för kvaliteten.

Detta som exempel, och det tillämpas säkert på Rasta i Grums, men det jag fick erfara visar att det alltid finns möjlighet till skärpningar av kvalitetsarbetet.

Med bästa hälsningar

2011-02-22 tisdag
Libyen kokar och Khaddafi slår till med brutalt våld mot sina landsmän. Hela arabvärlden lever upp i ett folkligt engagemang som få i väst trodde var möjligt. Väst tvingas till omtänkande och till en ny strategi som ersättning för den rena maktpolitik i eget intresse som varit styrande hittills. Frågan är bara vad som kommer ut när processerna har verkat färdigt.

Hur revolterna tas om hand och hur verkligt folkliga lösningar garanteras blir den närmaste tidens stora fråga. Hur kommer USA och EU att hantera sin besvikelse över att förlora stabila diktatorer som bevakat västs intressen? I Latinamerika har folkliga och demokratiska förändringar varit möjliga utan att USA velat eller kunnat intervenera på sedvanligt CIA-maner, som en del tror på grund av att Irak och Afghanistan krävt för stora resurser. Är det är en ny tid med nya maktförhållanden världen står inför? Allt prat om demokrati och mänskliga rättigheter vi ägnar oss åt i väst kommer kanske till slut ikapp oss, och tvingar oss att acceptera ett alltmer utbrett folkligt styre på bekostnad av vårt inflytande i världen.

I en analys av orsakerna till dagens omvälvningar skulle det inte förvåna om den internationella finanskraschens återverkningar för vanligt folk har spelat en roll. Kommer vi då att inse finansspekulationernas groteska effekter, och förstå att en effektiv internationell reglering av hela hanteringen är nödvändig? Får vi till och med se Stiglitz som chef för Världsbanken?

Det är klokt att alltid vara optimist. Nu ser det ut att dessutom vara motiverat.

2011-02-21 måndag
Dagens Nyheter mästrade igår med all rätt EU för att i åratal ha strukit Nordafrikas diktaturer medhårs: "Europa har utvecklat ett slags förståelse för envåldshärskarnas perspektiv". Helt korrekt, men en mening saknas. Nämligen den att etablerade media i Sverige visat exakt samma förståelse som politikerna. När t.ex. Mubarak 2008 förlängde undantagstillståndet i Egypten hade DN en notis om åtta (8) rader, och ingen fördömande ledare (vad jag kan hitta).

Nota bene, en avvikelse står ut i relief: Khaddafi i Libyen, som varit en utmärkt måltavla för diktaturkritik. Låt se vad som skiljde honom från kollegerna i regionen. Utmärkande var att han ogillade USA och vägrade ta order från väst. De övriga tog gärna emot pengar och stöd mot att hålla sina länder öppna för västs affärsintressen, och i samma veva hålla sina befolkningar på mattan. När Khaddafi efter många år tog skeden i vacker hand upphörde det bombardemang med kritik som hade varit regel innan.

Den samarbetsvilja som politiker och media i väst visar diktaturer inskränker sig inte till länder i Nordafrika. De oljerika självhärskardömena runt Persiska viken är ett demonstrativt exempel. Är det så enkelt att vi accepterar diktaturer om de tar tillvara våra ekonomiska och maktpolitiska intressen?

DN:s ledarskribent biter huvudet av skam, en gammal bra metod för att dölja ett hyckleri som saknar gränser.

2011-02-19 lördag
Folkens demonstrationer i arabvärlden fortsätter dag för dag. Allt tyder på att det är sant demokratiska krafter som driver på utvecklingen. Initiativet har av allt att döma legat hos utbildade grupper som har fått med sig folkmassor vars materiella problem inte har hanterats av de styrande krafterna, eller som har andra anledningar till djupt missnöje. Men det återstår att se hur bristen på organisation påverkar den närmaste utvecklingen. Och vem som kan bistå i arbetet för demokratisering. De rika länderna i väst borde ha förbrukat sitt förtroende efter alla åren av stöd till diktaturerna.

Få tycks reagera på hyckleriet som nu är öppet för alla att se. Naturligtvis ser vi heller inget ångerfullt erkännande av begångna fel. Bara stilla tystnad. Denna brist på mänskliga rättigheter som vi framhåller som ett så avgörande fel hos Kina och Kuba att alla eventuella moraliska plusvärden där blir likgiltiga - den bristen har vi tolererat hos andra länder därför att deras diktatorer har gått i vårt ledband. Antalet sådana länder genom tiderna är överväldigande till antalet, och övertrumfar de diktaturer vi har haft mod att kritisera med alla medel (och i USA:s fall då och då starta krig emot.)

Sverige är medskyldigt till detta. Vi som medborgare här är medansvariga. Men reaktionen hos de högsta ansvariga blir bara ett ryck på axlarna, ungefär som stödet för Mubarak var en bagatell som de bara inte haft tid att ta itu med. Och vi vanliga oansvariga medborgare som åkt på semester till Egypten vi visste förstås inget om någon diktatur, och hade fullt upp med att beklaga oss över alla påstridiga köpmän och över magsjukan. Men om diktaturen i Kina vet vi mycket, och eftersom det inte finns någon solkust där så behöver vi dessbättre inte åka dit.

Vi är ganska patetiska, och det är någonting som inte ens har med bristande utbildning att göra.

2011-02-18 fredag
Flyter man fram lite på måfå i bloggvärlden hamnar man förr eller senare på Dick Erixons sida, urbloggaren. Och man undrar snart vad det är som känns så ofullkomligt och lätt plågsamt med hans texter. Orsaken kan inte bara vara att högern har så ont om verkligt tänkande intellektuella att de får hålla tillgodo med vad som finns. Det är någonting med det apologetiska tonfallet och de smala och specifika vinklarna som ilar i hjärnvindlingarna.

För att ta bara ett exempel som demonstrerar kärnan i tekniken: ett inlägg om att Michael Moore har blivit kapitalist. Som sådan är Moore alltså själv en av dessa han kritiserar. Erixon väljer karaktärsmordet, och den metoden gör att han slipper bemöta de belägg Moore lägger fram i sina filmer. Tekniken är gammal. Efter Sicko hette det att Moore ljuger, vilket givetvis var en lögn (som t.ex. ledde till att CNN fick be om ursäkt). Stämpeln som antyder karaktärsbrist sitter dock fast i de breda gruppernas medvetande, och underlättar att de farliga sanningarna diffunderar bort.

En sann intellektuell kan inte finna någon tillfredsställelse i antiintellektuella, demagogiska tricks. Det är en självmotsägelse. Vad tänker Dick Erixon verkligen på när han ser sig i spegeln om morgnarna? Jag menar när han inte funderar på hur han skall vinkla till dagens text så att han kan undvika alla besvärliga komplikationer?

2011-02-17 torsdag
Tydligen pågår någon sorts nostalgiskt återupplivande av hemmafrudrömmen hos yngre kvinnor, att döma av Lisa Bjurwalds signerade ledare i dagens DN. Hur är en sådan backlash i så fall möjlig i ett land som varit ledande i fråga om kvinnlig förvärvsfrekvens under flera decennier? Fördelarna med att kvinnor fick ett eget liv utan för hemmet och en ekonomisk självständighet kan ju tyckas odiskutabla.

En anledning till den nya trenden hittar Bjurwald i glamourisering av hemmafrurollen i vissa teveserier. Ett problem med den förklaringen är att påverkan i så fall var mycket större under den period när den kvinnliga förvärvsfrekvensen ökade som mest. Inom populärkulturen har USA haft total dominans sedan länge, och hemmafruidealet har varit större förr, och en självklarhet långt in i våra dagar.

Den allra yttersta grunden för att kvinnor kan känna en dragning mot hem och barn är givetvis biologisk. Postmodern sociologi och feminism har radikalt stympat sina möjligheter till all grundläggande förståelse genom att förneka detta faktum. Man tror att ett erkännande av biologins betydelse automatiskt leder till oönskade konsekvenser (nazism och sådant) och att det därför inte får vara sant. Det är en häpnadsväckande defaitistisk syn på människan, och en obehaglig syn på vetenskap.

Rollfördelningen mellan män och kvinnor har gällt under hundratusentals år av evolution, så det vore snarast märkligt om den inte avsatt spår in i vår tid. Det mest uppenbara gäller könens kroppskonstitution som är anpassad efter jakt respektive barnomsorg. Verklig forskning (till skillnad från "genusforskning") klarlägger för varje år allt fler egenskaper som stämmer in på de genom årtusendena utvecklade könsrollerna, där nya upptäckter när det gäller hjärnans funktionssätt också ständigt tillkommer. Hela genusvansinnet, för att låna Tanja Bergkvists term. är inne i en totalt ofruktbar återvändsgränd där det inte finns några lösningar på jämställdhetsfrågorna att hitta i det andliga mörkret.

Men om man konstaterar att grunden är biologisk så följer inte av det att biologin är avgörande. Våra drifter har en högst varierande styrka beroende på vad det gäller, och kvinnans dragning till hemmet är bevisligen inte överväldigande stark. Den har visat sig lätt att ändra beroende på omständigheterna. När männen under andra världskriget var inkallade tog kvinnorna i stor utsträckning hand om fabriksarbetet, inte minst inom krigsproduktionen. Men när freden kom återgick allt till det gamla. Det är alltså uppenbart att de biologiskt betingade könsrollerna kan påverkas tämligen lätt. Därför kom kvinnornas krav på ett självständigt liv att på ett par decennier förändra könsfördelningen i arbetslivet påtagligt.

Man kan åskådliggöra en svag påverkan med t.ex. ett minimalt lutande biljardbord och en biljardboll. För att flytta bollen till vilken plats som helst på bordet krävs bara en liten kraft, men så snart kraften upphör kommer bollen sakta men säkert att rulla ner till bordets lägsta punkt. Med den bilden för ögonen är det avsaknaden av drivkrafter för kvinnorna att "välja" arbete som kan vara mest fruktbart att studera närmare. Och då menar jag inte skattesänkningar och liknande politiska standardgrepp, som i längden har lika lite betydelse som såporna på teve.

Den faktor jag skulle börja att studera är bristen på arbete. De kvinnor Bjurwald ser, som "slutat drömma om den stora världen" och i stället vänt sig mot hemmet, "är bara runt 20 år". Just så! En fjärdedel (25 procent!) av den grupp de tillhör letar efter en arbetsmarknad som inte finns. Många av dem får räkna med åratal av arbetslöshet och en hopplöshet om livet överhuvudtaget. För att kunna hoppas på att någon gång i framtiden få jobb krävs en hård satsning på skola, något som helt enkelt inte är överkomligt för alla. Det kan krävas mindre av misströstan än så för att släppa taget och låta bollen rulla "hem". Vad kan då göras?

Som en simpel början måste två saker till: det måste fram nya jobb, och där räcker den privata marknaden inte alls till. Och arbetslivet som helhet måste anpassas till både kvinnor och män som inte är födda i den stålmansdräkt som dagens företag med dess vinsthysteri kräver.

2011-02-16 onsdag
Mario Vargas Llosa indelar samhällsutvecklingen i två linjer: barbari och civilisation. Till en av civilisationens grunder räknar han tolerans, och den finns implicit med som ett element i alla samhällen som upprätthåller politisk demokrati, rättssamhälle och marknadsekonomi. Vem vore med den CV:n bättre rustad fylla en sida i DN:s kulturdel för att kungöra sina uppfattningar om revolten i Egypten?

Tolerans gentemot den text Vargas Llosa presterat skulle också behövas, men sådant förbjuder en annan essentiell del av demokratin, nämligen det fria åsiktsutbytet. Den gambiten var inte utan avsikt från min sida, för den symboliserar Vargas Llosas idealistiska och selektiva synpunkter i politiska frågor. Han gör sig en ideal bild av en perfekt fungerande värld som styrs av västerländska principer, och inte minst av nyliberalism. När den bilden kraschar mot en mera obändig verklighet tycks han tillgripa sin litterära licens och omforma fenomenen så att de stämmer med hans bild, eller helt sonika låta bli att se det som inte passar. Han är med andra ord en fullfjädrad politiker.

Den idealistiska ådran får Vargas Llosa användning för när han beslutar sig för att se omvälvningen i Egypten som frihetliga människors resning mot en tyrann, och med en västerländsk typ av demokrati som naturligt slutresultat. Varför det inte har hänt tidigare förklarar han bristfälligt kamouflerat som en efterblivenhet i den arabiska världen. USA:s och hela världens kraftfulla stöd till Egyptens diktatorer alltsedan Sadat får han inte plats med som en viktig faktor. Inte heller att den militär som hållit folket i schack till en inte oansenlig del har finansierats av USA.

Vargas Llosa drar sig inte för att exemplifiera arabvärldens civilisatoriska brister med Irak, där den blodiga diktatorn Saddam Hussein stöttades och skyddades av USA och andra västländer, inte minst när han som bäst höll på att slakta sin egen befolkning. Om väst hade bytt stödet till diktatorn mot hjälp till oppositionella krafter så hade Saddam kanske störtats för länge sedan. Och än mer så senare när västs mordiska sanktioner mot Irak tvingade folket i armarna på Saddam.

Demokrati är honnörsordet och det ideala tillståndet. Men Vargas Llosa lever med sin egen bild av vad begreppet innebär. Om folken med klar majoritet väljer ledare som Evo Morales eller Hugo Chávez så är det inte demokrati. Ledare som inte utför order från den lilla elit som äger länderna i Sydamerika, eller order från Washington (ofta förmedlade av CIA) är inte liberala och därför inte demokrater. Följdriktigt har Vargas Llosa utsett Morales och Chávez till ärkefiender som han bekämpar i alla sammanhang. (Personer som Noam Chomsky och Harold Pinter hänför han till kategorin "idioter".)

Morales och Chávez står alltså för barbariet, liksom för övrigt ursprungsbefolkningarna i Latinamerika. Vargas Llosa beskiver sig uttryckligen som icke-rasist, vilket man inte har rätt att betvivla. Men med sin enkla dikotomi har han hamnat i slutsatsen att indianernas kultur inte kan bevaras. Den rätta vägen är alltså att indianerna låter sig helt assimileras i den civiliserade tillvaron, alltså den med de västerländska idealen. Detta är en kontroversiell uppfattning som väcker reaktioner även hos anständigt folk (som däremot knappast ens noterar hans blundande för ekonomisk nöd på hemkontinenten).

I verkligheten existerar inga ideala tillstånd. Marknadsekonomi har sina självklart överlägsna funktioner, men också brutala sidoeffekter. Demokrati är som bekant det minst dåliga av styrsystem (om man nu kommer överens om hur den skall definieras), men rå maktpolitik under demokratisk täckmantel existerar också. I egenskap av intellektuell borde Vargas Llosa kunna avkrävas en åtminstone elementär analys av dessa uppenbara motsägelser. Men han har tydligen valt att leva med ett öga.

(Länk till en informativ artikel i ämnet.)

2011-02-15 tisdag
Vems förutfattade meningar om utvecklingen i Egypten som skall komma att visa sig riktiga återstår att se. Demonstranterna såg trots allt ut att ha sin kärna i en progressivt inriktad medelklass, men utgången av hela processen kan förstås väntas bero av olika maktpolitiska manövrer med militären i styrpulpeten.

Nu, men först nu, går det att tala om USA:s avgörande stöd till Mubaraks regim som en misslyckad, och till och med omoralisk linje. Så länge det hela fungerade så var det antiamerikanism att påtala den omoralen.

Situationen är intrikat så till vida att ett äkta demokratiskt styre i Egypten blir ett problem för USA och Israel. Majoriteten av vanliga egyptier har knappast något intresse av att stödja de maktövergrepp som pågått i decennier för att förhindra palestinierna att få en anständig fred och en egen nation. Och som regionens största land kommer Egypten att få betydelse för övriga arabländers agerande.

En annan och kanske ännu viktigare fråga blir hur ett nytt styre kommer att hantera fattigdomen bland den stora massan av folket. Också det blir en prövosten. När korken dragits ur flaskan vet man inte alltid hur mycket som flyger med ut. Det vi har sett hittills kan visa sig vara början på en lång process och inte bara slutet på en epok.

2011-02-14 måndag
Jag får lov att låna från mig själv idag (från den nya engelska sidan) eftersom Assangefallet fortfarande lever. Mainstreammedias (DN:s) ganska ljumma hantering av hela historien borde vara högst förvånande om man har illusionen att media håller sig med någon form av moralisk konsekvens. Inte så att rapporter om händelseförloppet saknats, eller att de maffiga bitarna ur Wikileaks arbete inte skulle ha publicerats, men genom att det heta engagemanget för Julian Assanges personliga yttrandefrihet lyser med sin frånvaro. Och någon oro för hans personliga säkerhet skymtar inte, snarare glider diskussionen omärkligt över till att handla om Assange som våldtäktsman, som om man hade velat förbereda för att lindra skandalen vid en kommande utlämning till USA, vem som nu kommer att utföra den.

För att testa sin integritet och uppriktighet kunde DN göra ett enkelt experiment som bara kräver en enda liten parameterändring, nämligen att byta "USA" mot "Ryssland". Så att det alltså framför allt var ryska hemligheter som avslöjats, och prominenta ryska politiker och mediepersonligheter som ropat på omedelbar avrättning av Assange. Dessutom att ryska myndigheter hade ordningsställt en särskild domstol i ett regimtroget distrikt utanför Moskva, berett att ta emot Assange att döma till ett sannolikt hårt straff, där dödsstraff inte vore uteslutet.

DN:s reaktion i ett sådant läge vore lätt att föreställa sig, och skulle väl låta ungefär så här: "Putin och hans hantlangare visar sitt yttersta förakt för mänskliga rättigheter när de tar sig för att straffa en man som inte gjort något annat än utnyttjat sin elementära yttrandefrihet. Mörkmännen i Kreml, med sina outvecklade insikter om demokrati, visar sitt rätta ansikte. Alla demokratiska krafter måste enas för att förhindra en utlämning av Assange. Osv." I fråga om de s.k. våldtäkterna skulle den första åklagarens beslut att lägga ner fallet säkerligen ha stått fast i det ryska alternativet, om saken ens hade rapporterats vidare från polisstationen. Assange hade blivit tagen till DN:s hjärta i minst lika hög grad som Dawit Isaak, och hade blivit lika skyddad av västvärlden som någonsin Salman Rushdie.

Det enda lustbetonade med detta som kallas politik är att studera hur människor med bevisligen väl fungerande hjärnor börjar uppträda som dresserade hundar så snart de kommer i närheten av politiska frågor. Likaså måste man bli imponerad av hur intelligent folk står ut med att delta i sådant taskspeleri när de utan minsta tvekan måste vara medvetna om hyckleriet. Jag tror inte att någon går helt fri från att styras av förutbestämda åsikter, naturligtvis inte heller jag själv, men målet för människan borde vara att i första hand skärpa medvetenheten. Och det kan politiker i vårt system inte göra.

2011-02-13 söndag
En gammal diskussionspunkt i jämställdhetssammanhang har ställts på huvudet. Det hette förr genomgående att pojkar dominerade i klassrummen genom att prata mycket och vara allmänt aktiva. Flickor däremot var tysta och mera passiva, och antogs bli det på grund av pojkarnas dominans. Utan att påvisa några direkta belägg ansågs detta allmänt vara en av de viktiga ingångarna till kvinnors fortsatta underordning i samhället, en tes som fortfarande framförs frekvent. Som en anvisning för att lösa problemet upprepades ständig frasen "flickor måste lära sig att ta för sig mera".

Sedan länge har det varit känt att flickor får högre betyg i skolan och i högre utsträckning än pojkar går vidare till högskoleutbildning. Det förhållandet har inte påverkat föreställningen att flickor måste ta för sig mera. Som så ofta inom både feminism och skoldebatt har tvärsäkra påståenden levererats mestadels på grundval av förutfattade meningar och tyckanden. När det någon gång görs korrekta studier så blir alltså överraskningen ofta stor.

Nu kommer en studie som bekräftar ett förhållande som tydligen har varit känt tidigare men hållits ganska nedtystat, nämligen att flickor får högre ämnesbetyg än pojkar vid samma resultat på de nationella proven. Det finns alltså mycket riktigt en diskriminering inom skolan, men en diskriminering som missgynnar pojkar och särbehandlar flickor positivt. Rakt motsatt mot den jämställdhetsproblematik som envetet har hävdats, inte för att den kunde beläggas utan för att den borde vara sann. Vad man följaktligen behöver studera närmare är den påstådda dominansen pojkar utövar i klassrummet. Dels om faktiskt existerar och dels om den i så fall i själva verket missgynnar pojkarna i betygsättningen.

En sak kan man klart konstatera. Hade den senaste studien visat att det var flickorna som missgynnades i betygsättningen, så hade frågan lyfts upp som ett allvarligt jämställdhetsproblem samtidigt som många feministiska debattörer hade fått sina fördomar fastställda som sanningar. Nu blev det tvärtom, och den upprörda diskussionen uteblir helt. En liten stillsam ledarkommentar kostar tidningarna på sig.

Allt som talar emot genusfeministernas dogm att alla kvinnor är underordnade alla män måste förtigas, på det att hallucinationen om patriarkatet som förtrycker alla kvinnor inte punkteras. För postmoderna feminister är sanningar inte ens något de förhandlar fram, det är något de diktar ihop.

2011-02-12 lördag
En glädjande notis har dykt upp i tidningen. Det handlar om ett litet steg mot en rationellare värld, något man alltför sällan får anledning att glädjas åt i våra postmoderna tider:

Ryssland har beslutat avskaffa sommar- och vintertid, och alltså befriat sitt folk från det meningslösa ändrandet av klockor två gånger om året!

Måtte EU och resten av världen ta efter detta lika förnuftiga som självklara beslut med det snaraste. Inga övertygande argument har någonsin presterats för att klockändringen tjänar något vettigt syfte överhuvudtaget. En konspiratoriskt lagd betraktare skulle kunnat föreställa sig att överheterna på rent djävulskap ställt till med detta fullkomligt idiotiska kaos två gånger om året.

Det enda skäl jag kan påminna mig ha hört är att eftermiddagarna blir lite ljusare på somrarna. Varför det i så fall skulle vara bra att eftermiddagarna blir mörkare på vinterhalvåret förklaras däremot inte. Som lämplig optimering av problemet kunde tiden förskjutas en halvtimme, och sedan läggas fast för all framtid.

Om skälen för vinter- och sommartid är ytterligt magra, så är motiven för en fast tid överväldigande. Har någon ens försökt räkna ut hur mycket tid som läggs ner på att ändra klockor över hela världen? Sammantaget måste det handla om astronomiska kostnader. Har någon försökt uppskatta hur mycket tid och andra resurser som går åt på grund av allt trassel som uppstår när människor missar tidsändringen? Eller på grund av all den stress som kan skapas (ett av de ryska argumenten)?

En from önskan vore att någon som är inne i Facebook-världen, och som delar den här synen, kunde starta ett upprop på Facebook och därmed förhoppningsvis ett uppror mot dumheten.

2011-02-11 fredag
Ett mindre annex på engelska (eller så gott som engelska) till dagsnoteringarna har startats idag.

2011-02-11 fredag
Idag är det dags för Hans Bergströms kolumn i DN. I en tidigare kolumn skrev han att han röstat på Tea Party-kandidater i kongressvalet, och utvecklingen ser ut att fortsätta i den vektorns riktning. (Allt mer framträder likheterna med Per Ahlmark, som nu tycks ha definierat bort sig ur den marknära verkligheten.) Bergström saknar W Bush, som vågade ta risker för friheten, och hans texter tar upp tävlan med David Brooks i fråga om intellektuell strömlinjeform. Några rader till HB (minimalt redigerade):

Du skriver att George W Bushs motiv för kriget mot Irak var att sprida demokrati i Mellanöstern. Men var inte kronologin en annan? När Bush och Blair försökte skapa acceptans för ett krig som tycktes impopulärt redan innan det startats, så byggdes krigsförevändningen upp kring the one single question, nämligen det stora hotet från Saddam Husseins massförstörelsevapen.

När invasionsstyrkorna sedan inte ens kunde simulera fram några sådana vapen behövde Bush på något sätt avleda fiaskot. Då föddes den vackra tanken om att sprida demokrati i världen, eller hans messianic vision som den kom att kallas i media (kanske influerat av Bushs försäkran att han i sin ämbetsutövning lät sig ledas av Gud).

Efter invasionen genomfördes av USA-organ en opinionsundersökning bland irakier om vad man trodde var motivet för kriget. Några instämde faktiskt med Bushs högstämda tankar att USA ville skänka Irak demokrati – hela en (1) procent av de svarande. Resten hade den nyktra synen att saken gällde USA:s intressen och kontrollen över oljetillgångarna.

Bushs messianic vision införlivades senare av somliga med den redan tidigare deklarerade allmänna policysamling som kom att kallas Bushdoktrinen, och som till sin kärna slog fast USA:s ensidiga rätt att tillgripa s.k. förebyggande krig (preemtive war) mot alla som på något sätt kunde tänkas komma att hota USA:s intressen.

USA:s intressen är alltså det centrala, på samma sätt som alla stormakter sedan tidernas begynnelse har handlat i sina egna, själviska syften. Att det inte är fråga om att oegennyttigt sprida demokrati över världen faller på sin totala självmotsägelse. Världen är som vi vet berikad med diktaturer av olika schatteringar och svårighetsgrad, och de till antalet flesta stöds sedan mycket lång tid av USA, antingen aktivt eller passivt.

En av de hittills mera omsorgsfullt stödda diktaturerna är Egypten, för att ta ett dagsaktuellt exempel. Ett annat typfall är Saudiarabien, kanske världens mest religiöst fundamentalistiska land och ett självhärskardöme med extrem diskriminering av kvinnor, och med dagliga avrättningar för de mest exotiska ”brott”. Diktaturer som anses i behov av demokratisk omformning är däremot sådana som inte tar order från Washington, som Kina, Nordkorea, Kuba, Iran, Vitryssland och i viss mån Ryssland.

Du skriver också att valet står mellan ett cyniskt och ett idealistiskt USA, där du tycks föredra det senare, ett USA ”som vågar ta risker för friheten”. Somliga skulle säga att själva den formuleringen är ganska cynisk med tanke på att USA sedan sekler tillbaka har skyddat och understött de mest grymma och blodiga diktaturer som existerat utanför nazistiska eller kommunistiska länder.

Det utan tvekan mest verkningsfulla USA kunde göra för att öka friheten och demokratin i världen vore att dra undan sitt stöd till alla dessa diktatorer, och i stället lika kraftfullt stödja folkliga rörelser för verklig demokrati i dessa och andra länder. Vad vi ser är mestadels det rakt motsatta. I alltför många fall där folkliga rörelser kämpar för reellt politiskt inflytande finner vi USA engagerat på ett eller annat sätt för motståndarsidan och för repressionen. Att som många gör drömma bort den verkligheten med hjälp av politisk retorik är i sig en imponerande prestation på gränsen till det obegripliga.

2011-02-10 torsdag
Letade på nätet efter något lämpligt att streama till hushållssysslorna, och kom att tänka på 60-talsikonen Jan Myrdal som inte hörts av på länge, i varje fall inte på de större scenerna. Men den 84-årige kämpen har aldrig kommit in i cyber-eran. Söker man på Google och video finns det egentligen bara ett föredrag från 2010 där Myrdal berättar om ett nyligen företaget besök hos Naxaliterna i Indien. Han klargör där med en imponerande energi omständigheterna kring en nedtystad och glömd frihetskamp i ett land med en utbredd fattigdom och gigantiska klasskillnader.

Det är många decennier sedan Myrdal förstamajtalade på Gustav Adolfs Torg i Göteborg, under den korta period då människors maktlöshet och fattigdom runt om i världen stod högt upp på dagordningen också i välmående Sverige. Idag när en majoritet här hemma har höjt sin levnadsstandard ytterligare har det intresset på ett paradoxalt sätt förflyktigats. Vill man lyssna till varför Jan Myrdal fortsatt kampen med oförändrad energi kan man gå till Sveriges Radios sajt och leta i ljudarkivet. Överst där ligger nu en inspelning av Myrdal som sommarpratare år 2000 där han ger en komprimerad bild av sina incitament i livet.

En fråga Myrdal ställt sig själv är vad han skall använda sitt enda liv till. En väg kunde varit att fokusera på det egna jaget, att i hedonistisk anda försöka uppfylla rent privata önskemål i fråga om karriär, pengar och erkännande, en annan att efter rationell analys av vilka frågeställningar som har störst betydelse i tillvaron inrikta sig på att arbeta med det man kommer fram till är viktigast. Noam Chomsky har formulerat valet på ett liknande sätt. Han tänker sig att man står vid livets slut och blickar bakåt och då frågar sig om det man använde livet till var rätt saker. Genom att inte förslösa livet på oväsentligheter kommer man att kunna svara på den sista frågan och i efterhand känna tillfredsställelse med hela livet.

För att en rationell människa skall uppnå den tillfredsställelsen krävs att valet av väsentligheter har gjorts med hjälp av förnuftet. Och det behövs inte mycket mer än en ytlig betraktelse över världen för att se vad som är viktigast. I den fundamentala frågan om klyftorna mellan olika grupper av människor finns bara två val. Antingen accepterar man av olika skäl klyftorna. Det kan t.ex. vara att man tror sig personligt gynnad av ojämlikheterna. Eller så anser man det förnuftsmässigt självklart att verka för minskade klyftor och för ökad rättvisa överhuvudtaget. Medvetna människor väljer att verka för rättvisan, för att kunna bli nöjda med svaret på Chomskys sista fråga. För övriga individer har omtänksamma krafter uppfunnit den politiska retoriken.

2011-02-09 onsdag
Idag innehåller DN en ovanligt informativ artikel om protesterna i Egypten. Det är Per Jönsson, med konkret erfarenhet av den arabiska och islamska världen, som reder ut åtskilliga begrepp. Jag ser ut att få omvärdera en del antaganden om Jönssons bild visar sig riktig. Kritisk är identifieringen av demonstranternas grupptillhörighet. I korthet anser han att vissa viktiga grupper inte finns med på Tahirtorget, bl.a. jordbrukare, anställda i turistindustrin, flertalet lönearbetare, lägre tjänstemän och annan medelklass. För att ange vilka som då blir kvar citerar han en arabisk tevekommentator, som menar att nästan alla kommer från övre medelklassen eller överklassen.

Om Jönsson har rätt skulle vi ha att göra med en materiellt tryggad grupp som antagligen vill ha mindre av envåldsstyre och mer av västerländsk demokrati. Genom att jämföra med revolutionen i Iran, som däremot engagerade alla samhällskikt och politiska riktningar, ser han därför betydligt mindre möjligheter för den egyptiska revolten att lyckas. Facit finns i framtiden.

Andra grupper med inflytande, och som inte vill ha fel sorts revolution i Egypten, är USA i första hand, men också tydligen vissa EU-länder. Omvärldens inflytande i det lite längre perspektivet är givetvis inte försumbart.

Jönssons viktigaste insats kan bli att ha initierat en mera kunnig analys av upproret och dess kärntrupper, något som helt har saknats i den hittillsvarande rapporteringen. Journalisterna har gått efter sin idealistiska trossats att "hela det egyptiska folket vill störta diktatorn och införa demokrati". Många kommer att bli besvikna oavsett hur det hela slutar, så mycket av gissning kan man våga sig på.

2011-02-08 tisdag
Antagligen är problemet från igår - också kallat the Monty Hall problem - gammalt och välbekant för läsare av sidor som den här. Det inser jag när det visar sig att en sökning på Google ger miljontals träffar. Men vi får ändå avsluta vad vi påbörjat.

Sannolikheten att vinna bilen om man byter dörr är 2/3, dvs. två gånger av tre ger bytet vinst. Alltså bör man byta, trots allt vad sunda förnuftet tycks säga. En mycket åskådlig förklaring av lösningen finns här på Wikipedia. En annan formulering av lösningen är den här: Om mannen gissade rätt vid första valet, så är sannolikheten 0 för att han får bilen om han byter. Gissade han fel, är sannolikheten 1 att han får bilen om han byter. Sannolikheten blir därför (1/3)*0 + (2/3)*1 = 2/3 att han får bilen om han byter dörr.

Somliga, som måhända blivit lite irriterade på problemet, har komplicerat det hela genom antaganden om dörröppnarens strategier, som skulle kunna vara avsiktligt onda eller goda, och har då kommit fram till andra lösningar. Men grundversionen av problemet förutsätter givetvis en ideal dörröppnare, helt fri från alla ovidkommande avsikter. Och då finns bara en lösning.

Vår reaktion inför saker som skenbart strider mot vårt förnuft är ofta starka (kan t.ex. avläsas på de nätfora där problemet kommit upp). "Det är två dörrar att välja på och bakom en finns bilen, det blir ju för tusan 50/50 i chans!" På ett sätt är det sunt att vi hävdar vårt förnuft, men samtidigt ger det en tankeställare om att vara lite mer skeptiska till saker som förefaller självklara. Matematiken och fysiken erbjuder mängder av till synes paradoxala problem, där det sunda förnuftet går bet. För att inte tala om hur lätt professionella illusionister bedrar våra ögon och vår hjärna. (Och på den skumma sidan alla charlataner som lurar godtrogna människor på pengar.)

Man kan föreställa sig att hjärnans sätt att fungera utvecklats evolutionärt i en handfast miljö med teoretiskt enkla problem. När vi sedan efter några hundratusen år började använda hjärnan som en dator, och fördjupade oss i matematik och naturvetenskap, så öppnade sig en värld där vi inte automatiskt var orienterade. Men det är, som jag ser det, en fantastisk krydda i tillvaron att vi har fått möjlighet att med hjälp av hjärnan tränga in bakom vår omedelbara existens, och fått gåvan att uppleva den ofantligt fascinerande värld som vår rationella kapacitet har öppnat dörren till. Med C.P. Snow måste man djupt beklaga alla som inte fått någon möjlighet att vara med på den resan på grund av att de hamnat helt utanför den naturvetenskapliga tankevärlden.

2011-02-07 måndag
Vi tar time out från världsfrågorna idag och kopplar av med en gammal klassisk gåta, den om getterna och bilen.

Ett hus har tre dörrar, A, B och C. Bakom två av dem finns en get och bakom den tredje en bil. En lycklig man skall få chansen att vinna bilen genom att välja rätt dörr. Han väljer en av dörrarna, till exempel B. Någon öppnar då en av de andra dörrarna, säg C, där det står en get. Mannen får nu möjlighet att byta dörr till A om han vill. Frågan är om det påverkar hans chans att vinna bilen om han gör det bytet.

Svaret är att han ökar sin chans att få bilen om han byter dörr. Det verkar obegripligt, men illustrerar egentligen hur svårt vår hjärna har att fungera rätt i alla sammanhang (och man får en tankeställare om alla tvärsäkra påståenden man gjort i sina dar).

Hur det hela hänger ihop tål att tänka på till i morgon. Då kan vi försöka förklara varför, och hur mycket, chansen ökar.

2011-02-06 söndag
Som märks av gårdagens notering tycker jag att nackdelarna med det nutida valfrihetssamhället klart överglänser fördelarna. Samma uppfattning har också resten av familjen, så vi tillhör alltså den stora gruppen av svenskar som vägrar kasta bort tid på oändliga valprocedurer. I den andan har vi t.ex. hållit oss kvar vid Telia som huvudleverantör av telekommunikation till familjen, i klart medvetande om att vi säkert betalar mer än om vi hade jagat runt bland marknadens alla aktörer. Förutom att vi genom vårt val byter slöseri av tid mot sinnesfrid får vi alla administrativa processer samlade på ett ställe.

Föreställningen att gamla statliga verksamheter fungerade sämre just för att de var statliga har jag kritiserat tidigare här i spalten. De påstådda problemen med offentliga verksamheter är tillskapade genom onödigtvis pålagda byråkratiska krav, och genom ett ledarskap färgat av samma byråkrati. Inget av detta hade varit nödvändigt (en del har säkert välkomnats av somliga för att minska konkurrensen från offentlig verksamhet) och hade kunnat elimineras med enkla åtgärder. Idag har vi Vattenfall som exempel på att helägda statliga företag kan agera till och med mera "kapitalistiskt" än många privatföretag.

Telia har väl klarat sin blandroll tämligen väl, och hävdar sig hyggligt i konkurrensen med privata aktörer. I vår familj har vi bara drabbats av en kvalitetsbrist där Telia har hållit fast vid bondfångarmetoder som annars de mindre aktörerna tidigare var ökända för. Jag syftar på telemarketing; säljare som ringer och stör under familjens knappt tilltagna fritid. Också som intressent i Telias framtid är det till min fördel om bolaget skärper sitt kvalitetsarbete, så därför skrev jag nedanstående brev direkt till bolagets VD.
 

             VD Lars Nyberg 
             TeliaSonera Sweden
             123 86 FARSTA

Hej,

Jag tar mig friheten att skriva direkt till dig beroende på att mitt ärende berör Telias kundrelationer, och därmed bör vara en central kvalitetsfråga för bolaget.

Den aktuella kvalitetsbristen består i mitt fall av att jag ett stort antal gånger har blivit uppringd av telefonförsäljare som sagt sig representera Telia, och att jag varje gång bett den uppringande dokumentera att jag inte vill bli uppringd igen. De tre senaste gångerna har jag lagt till att vi säger upp familjens olika abonnemang hos Telia om ringandet inte upphör. Efter senaste samtalet häromdagen bestämde jag mig så för att skriva till dig.

Samtalen har bl.a. kommit till vår privattelefon som är ansluten till NIX-registret. I början påpekade jag det förhållandet och fick då vanligen ett närmast triumferande svar att NIX-registrering inte hindrade befintliga leverantörer att ringa. Som om det bara var nya leverantörer vi inte ville bli störda av! Eller som om säljaren var lycklig över att kunna störa ännu en motvillig kund!

Samtliga andra av våra leverantörer har registrerat samma besked från oss och omedelbart slutat ringa. Kvar är bara Telia, vars säljare dessutom ringer tämligen frekvent och ihärdigt. Om det är samma telemarketingföretag Telia har anlitat så bör det vara en viktig upplysning för dig att personalen där till råga på allt är den i särklass mest korkade och oförskämda av alla vi råkat ut för. Det är inte så vackert uttryckt, men är tyvärr bokstavligen vår uppfattning.

Av omtanke om Telia vill jag rekommendera att företaget reviderar sina samarbetspartner på det här området, och styr upp deras verksamhet.

Av omtanke om min sinnesfrid ber jag dig se till att säljare som representerar ditt bolag slutar ringa till vår hemtelefon eller mobiler. Även om vi i övrigt uppskattar Telias tjänster så måste vi av ren princip säga upp våra abonnemang om inte heller det här skulle fungera.

Med bästa hälsningar
......

2011-02-05 lördag
En gång i tiden kände jag en äldre man som en dag fick tanken att han skulle placera sitt lilla sparkapital på det bankkonto som gav den högsta räntan. Det här var före datorernas tid och när det fortfarande fanns många olika banker att välja på, så han fick åka runt med spårvagn och hämta räntetabeller på de olika kontoren, en expedition som tog honom en arbetsdag. Efter att ha analyserat materialet noggrant och valt ut den bästa banken och det bästa kontot gjorde han nästa resa för att ta ut pengarna i kontanter från sina gamla banker, öppna konto i den nya banken och sätta in pengarna där. Efteråt kände han sig nöjd, som man gör efter ett gott arbete som leder till uppsatt mål.

Bara något halvår senare råkade han få se nya siffror som visade att den ideala bank han valt inte längre hade de högsta räntorna. Hans enkla bild av världen fick sig en törn. Det han trott vara stabilt var i själva verket flytande, och han insåg att han inte skulle ha möjlighet att bevaka alla ändringar och flytta sina pengar varje gång det behövdes. Han fick begrava sin goda tanke.

Sedan detta hände har valfrihetssamhället expanderat in absurdum. Livet för vanliga människor har i det närmaste lamslagits av krav på aktiva val i alla upptänkliga sammanhang, under förevändning av att effektiviteten därmed kommer att höjas. Viktiga delar av valgalenskapen har tillkommit genom borgerliga politikers (ibland inklusive borgerliga socialdemokraters) ideologiskt motiverade avregleringar, och privatiseringar av gamla stabila verksamheter. Några av dessa processer har blivit mönsterbildande fiaskon, som t.ex. avregleringen av elmarknaden, som av forskare vid KTH har beskrivits som typexemplet på ett misslyckande, där allt som skulle blivit bättre har blivit sämre, med ökade kostnader för kunderna som kronan på verket.

Fiaskot med elen har inte hämmat alliansregeringen eller borgerligt styrda kommuner, som fortsatt på den inslagna vägen och inkasserat rader av upprörande skandaler i bl.a. Stockholm och Täby, där skattebetalarnas tillgångar har skänkts bort till privatpersoner med hårresande nonchalans. Igår såg vi den senaste avsocialiseringen, materialiserad genom försäljningen av statliga Nordea-aktier, som somliga befarar kommer att leda till att bankens huvudkontor flyttas till Finland, samtidigt som staten netto förlorar flera hundra miljoner kronor i uteblivna årliga intäkter.

Men det var människornas värld av alltmer groteskt oändliga valsituationer vi talade om. Antalet PPM-fonder var ett tag uppe i 700, elmarknadsbolagen över 200, och så vidare längs hela linjen. De som har beslutat om reformer av det här slaget måste ha vetat att en vanlig människa inte har tid eller andra resurser för att göra ett rationellt val i ens en promille av alla dessa fall. Och om de faktiska möjligheterna att göra val saknas, så blir talet om valmöjlighet meningslöst. Mycket riktigt har en stor majoritet reagerat på hela detta kaos genom att visa total passivitet, ett val av handling som i sammanhanget är ytterst rationellt.

2011-02-04 fredag
Dagens Nyheter har sannerligen tagit till sig problemet med det överflöd av sjukskrivna vi har i Sverige, och vad man bör göra åt det. Ser man till antal spaltmetrar som tidningen har ägnat saken så borde sjukskrivningarna vara ett av vårt lands största problem. Och visst finns det systemfel, handhavandefel, missbruk och annat som behöver åtgärdas, men hela DN:s ansats är i sig högst problematisk.

Vilka systemfel tycker DN är allvarliga? Jo, om sjukersättningarna är generösa så blir sjukfrånvaron större (exempel Norge). Det är säkert ett faktum som kan konstateras, men orsakssambanden är någonting som bara suggereras fram. Kanske har Norge den riktiga och människovärdiga sjukfrånvaron, medan länder med snålare ersättning tvingar sjuka att ta sig till arbetet och kanske riskera att förvärra sina sjukdomar? Hur många i Sverige går t.ex. sjuka till jobbet, och smittar ner sina arbetskamrater, därför att de inte har råd med karensdagen? För att få reda på hur det faktiskt ligger till med orsaker och verkan i fråga om sjukersättningarnas storlek krävs korrekta sociologiska studier; enkla korrelationer säger ingenting.

En annan av tidningens favoritvinklar, antagligen avsedd att göra jakten på sjuka mindre frånstötande, är omtanken att sjukskrivningar ofta kan vara av ondo för den sjuke genom att motverka rehabiliteringen. Ytligt sett låter det välmenande och bra, men att detta goda mål skall uppnås genom att beröva den sjuka hennes ersättning, och därmed öka risken för att hon hamnar i en konkret livskris, kan inte vara ett humant sätt av avkorta sjukskrivningar. Givetvis finns det andra vägar att nå målet, t.ex. se till att det finns resurser för en rehabilitering värd namnet. När det gäller mentalsjukdomar är resurserna ett skämt (eller som Hanna Hellquist ungefärligen uttryckte sig för ett tag sedan: svensk mentalsjukvård är sjukare än jag).

Invändningar av det här slaget visar på tveksamheter i DN:s moraliska attityd till frågan. Nog så allvarligt, men det finns en helt avgörande aspekt som DN förbigår med total tystnad. Den handlar om att alternativet till sjukskrivning är jobb, och att utsvältning av sjukskrivna förutsätter att det finns jobb.

I Sverige finns netto inga lediga jobb, kort sammanfattat. Det privata näringslivet sysselsätter idag inte en enda människa mer än för 70 (sjuttio!) år sedan, fastän befolkningen sedan dess ökat med 50 procent. Maximum nåddes 1965 och därefter har antalet jobb i privata företag trendmässigt minskat. Ingenting tyder på att processen skulle kunna vändas. Tvärtom fortsätter teknikutvecklingen, och därmed produktiviteten, att öka. Och skulle ägarnas och börsens vinstkrav på företagen inte sjunka radikalt så kan ingenting vända tendensen mot minskat behov av arbetskraft.

Arbetsmarknaden har räddats från kollaps enbart av den offentliga sektorn, som genom att öka i storlek har tagit hand om en del av den växande arbetskraften. Men idag tycks det råda stor enighet om att den vägen att rädda sysselsättningen är stängd; skattehöjningar är ett avslutat kapitel.

En bild som förekommit i denna spalt tidigare kan vara på sin plats att repetera:



Vi ser att den totala sysselsättningen först 2009 var tillbaka på 1990 års nivå. Bara på dessa 20 år har befolkningen ökat med 800 000 personer. Efter den senaste fastighetsbubblans implosion, förstärkt av Göran Perssons budgetsanering i början av 90-talet, kastades en halv miljon människor ut från arbetsmarknaden. Vart tog de vägen? kan man undra. Och hur försörjer de sig? Alla är i varje fall ännu efter två decennier inte tillbaka i arbete, är det första man kan konstatera. Somliga försörjs kanske av sina närmaste, andra har hamnat i bidragskarusellen, i vilken sjukförsäkringen är en del. Alla har säkerligen fått dra ner kraftigt på sin levnadsstandard, kan man gissa.

Om vi skulle få DN med oss på att inga människor i Sverige skall behöva svälta på grund av att vårt ekonomiska system inte kan åstadkomma arbetstillfällen, så borde vi också kunna komma överens om att formerna för de nödvändiga bidragen inte kan vara det stora problemet. Att sjukförsäkringen kommer in i bilden behöver bara bero på någonting så enkelt som att folk kan få sjukdomssymtom när de utsätts för stressande tvångssituationer som de inte kan komma ur av egen kraft. Men även för diagnostiska gränsfall är det för samhället likgiltigt vilket namn den nödvändiga ekonomiska hjälpinsatsen har. Det blir bara en fråga om nivåer på ersättningen och vem som står för kassan, stat eller kommun. Att lösa sådana detaljer kan göras med andra och mänskligare metoder än att hugga med machete i sjukförsäkringen, och med det försvåra livet också för allvarligt sjuka människor.

Förvisso har vi en grupp av samvetslösa som medvetet missbrukar systemet. För den gruppen anser nog de flesta människor att de rätta åtgärderna är hård kontroll och adekvat bestraffning. Men som en unken undervegetation i debatten ligger en halvt insinuerad föreställning om att bidragssystemet trots allt skapar mer eller mindre avsiktlig simulering. Det bottnar i den gamla "hederliga" konservativa grundidén att människan till sin natur är ond. Mot den murkna föreställningen hjälper inte hur många belägg som helst för att en överväldigande majoritet av alla människor i själva verket är djupt ärliga. Vad man kan bli bedrövad av är när den reaktionära doften kommer med vindar från DN:s troligen ganska unga ledarredaktion.

2011-02-03 torsdag
Barnfattigdomen som ökade i Sverige var naturligtvis en rubriksättarnyhet som inte höll. Självklart har fattigdomen generellt minskat i Sverige om vi ser över en lång historisk period. Allt annat hade varit en orimlighet med tanke på den enorma ökningen av samhällets totala rikedomar som har ägt rum sedan industrialismens genombrott. Barnfattigdomen har trots allt minskat även under den nyliberala glansperioden, vilket visar på en viss moralisk grundnivå även hos ett samhälle som bygger på principiell egoism. Men med 220 000 fattiga barn den är ändå alltför hög. Och den ökade under krisåret 2008, som en illustration till vilka det var som fick betala börssvindlarnas havererade äventyr.

2011-02-02 onsdag
I Egypten tycks Mubarak få ett övertag i utmattningsbataljen med demonstranterna. Man kan börja se likheter med 60-talsrevolterna i väst som mer eller mindre rann ut i sanden av sig själv. Av det man kan se bekräftas erfarenheten att en omstörtande aktion lyckas hela vägen bara om det finns en fast och sammanhållen organisation från början. Det är inte lika lätt att skapa en nödvändig organisation när oroligheter väl har kommit igång.

Antalet lyckade spontana resningar är antagligen inte imponerande. Enda exemplen i vår tid torde väl vara Sovjets sammanbrott och följdeffekterna i Östeuropa. Men det handlade om murkna system som genom Gorbatjovs försorg redan hade börjat upplösas uppifrån.

Som mätare av USA:s och EU:s verkliga inställning till reell demokrati, när egenintressen står på spel, är Tunisien och Egypten fortfarande intressanta indikatorer. Inte minst blir det en test på antändighetsgränsen för hyckleri när våra statsmän och statskvinnor talar uppfordrande om demokrati och mänskliga rättigheter i kontakter med länder som vägrar underordna sig världens härskare.

2011-02-01 tisdag
"Om revolten bottnat i fattigdom skulle den brutit ut för länge sedan" skriver Nathan Shachar i DN idag, på tal om Egypten. Och det är sant att varken en förnöjd medelklass eller de allra fattigaste brukar gör uppror. Redan Marx visste att trasproletariatet inte var någon kraft att lita på för revolutionen. Befinner man sig längst ner, under ett helt samhälles tryck, så har man inte mentala eller konkreta resurser för en revolt. Då faller man också lätt offer för det borgerliga samhällets föreställningar om att fattigdom är självförvållad.

Men att revoltörerna enbart skulle komma ur den högskoleutbildade internetgenerationen, som Shachar skriver, verkar mindre troligt än att det rör sig om en gemensam aktion där en proletariserad intelligentia och mera medvetna arbetare samverkar. Det skulle också förklara kraften i demonstrationerna. Jag vågar min begränsade prestige på att den avgörande faktorn bakom upproret är de materiella levnadsvillkoren, bl.a. arbetslösheten bland högutbildade. Den gamla förbrukade diktatorn blir målet för attackerna därför att han är ansvarig för landets situation. Hade han skött sina kort, och månat bättre om sina undersåtar, så hade han antagligen kunnat sitta kvar.

Likheten mellan demonstrationerna i Aten och Kairo ligger i den materiella basen. Det är inte detsamma som att statsskicken i de båda länderna skulle vara likvärda, eller att någon vettig människa skulle föredra Mubaraks diktatur framför yttrandefriheten i Grekland. Men det är en klar indikation på att utvecklingen också i industriländerna under en längre tid varit på väg åt fel håll.

Det räcker att se till den senaste finanskraschen, som med sina efterverkningar i form ekonomiska katastrofer för mängder av vanliga människor skapade en våldsam upprördhet riktad mot de halv- eller helkriminella fifflare som hade ansvaret för tragedierna. I stället för fängelse fick dessa Armani-gangstrar upprättelse och lyfter nu större bonusar än någonsin, från pengar skattebetalarna ställt till förfogande för att rädda deras företag. Det hela är så sällsamt barockt att bara ideologiskt förblindade kan missa vilken potentiell sprängkraft denna gigantiska skandal har byggt upp. Säkerligen går det kraftiga rottrådar från finanskraschen och dess följder till de aktuella upproren både i Sydeuropa och Nordafrika.

Kraschen kom dessutom ovanpå en trettio år lång stagnation för de mänskliga inslagen i kapitalismen. Snedfördelningen av inkomster och förmögenheter har i många länder antagit groteska proportioner och påminner om läget i en del närmast feodala uländer. Kapitalister - och deras verkställande ledamöter bland politikerna - som värnar om framtiden för sina barnbarn borde se riskerna med lossa alla dessa spärrar. Men sådana kapitalister är som begrepp närmast ett contradictio in adjecto med dagens tänkande, som har horisonten som mest tre månader fram i tiden.

En gång i historien var Sverige ett mönsterland för socialt medveten politik, ett föredöme för progressiva människor och rörelser över hela världen. Idag kan vi läsa i DN att barnfattigdomen ökar igen i Sverige. 220 000 barn lever i familjer som definieras som fattiga i absolut mening, dvs. har mycket låg inkomst eller har behov av försörjningsstöd (i klarspråk: socialhjälp). "Sverige närmar sig alltmer hur det ser ut i övriga västeuropiska länder, konstaterar Tapio Salonen, professor i socialt arbete, som genomförts studien på uppdrag av Rädda barnen." Budgetbalansen klarar vi visserligen, men om våra politiker skulle tänka ett steg längre så finns det ännu viktigare saker att ängslas över.

2011-01-31 måndag
Stefan Jonssons artikel om händelserna i Nordafrika, som jag skrev om i fredags, föll inte riktigt den politiske redaktören på läppen. Han (alltså Wolodarski) uppskattade inte att Jonsson pekade på likheterna med protester mot ekonomiska åtstramningar i Sydeuropa, eftersom det vore att jämställa diktaturer med demokratier. Men Wolodarski försöker då definiera bort problemet, eftersom likheten mellan upproren har att göra med den gemensamma och dominerande orsaken, som är de materiella levnadsvillkoren, och inte med formerna för statsskicket.

Medelklassen gör inte uppror av ideologiska skäl. Uppror kräver handfasta orsaker och tillräckligt desperata människor som inte har så mycket att förlora. Wolodarski idylliserar, men hamnar ändå till slut på en rättfärdig sida när han kräver Mubaraks avgång, oavsett om det leder till en teokrati eller ej. Men det hela liknar trots allt en omvändning under galgen. Alla dessa år som Egyptiska ledare har stått på västmakternas sida, och blivit rikligt belönade av USA, har det rått en sval tystnad om Egypten på Dagens Nyheters ledarsidor. Om det verkligen handlade om demokrati och mänskliga rättigheter var då inte Mubarak en lika stor skurk hela tiden?

Om man som DN håller demokratiska och liberala värden högt är det en självmotsägelse att lämna en diktator ifred därför att han är vår mäktigaste väns vän, och vår fiendes fiende. Det är att svika sina egna kärnvärden.

Problemet med Jonsson är att han är något på spåret som inte är avsett för dagsljus. Det är att utsatta människor också i demokratiska och utvecklade länder är drabbade av en nyfattigdom som är ett resultat av tre decenniers accelererande ojämlikhet i kapitalistiska länder i väst. Händer ingenting som stoppar denna feodalisering av tidigare välfärdssamhällen kan antagligen det mest oväntade inträffa även i Europa.

2011-01-30 söndag
Det finns faktiskt en socialist i USA:s kongress, en oberoende senator från Vermont som heter Bernie Sanders. Eftersom USA rymmer det sämsta och det bästa av det mesta så fyller han mycket riktigt sin roll betydligt bättre än Lars Ohly i den svenska riksdagen. Han talar verkligt klarspråk och lägger inga fingrar emellan. De fakta han för fram om villkoren för rika och fattiga i USA är lika odiskutabla som upprörande. Så här kan det låta:



En mening ur anförandet: mellan 1980 och 2005 gick 80 procent av nytillkomna intäkter till den 1 procenten rikaste i landet. Resterande 20 procent av intäkterna fick alltså delas av 99 procent av befolkningen. Det är en så skev fördelning att den påminner Sanders om de föraktade bananrepublikerna i Latinamerika en gång i tiden.

Det framgår inte av bilden om det sitter några senatorer i kammaren. (Kanske passar de på att ta sin kaffepaus när Sanders kallas upp, liksom ledamöterna i vår riksdag på sin tid när det var dags för kommunisterna i remissdebatten.) Men inlägget tas i varje fall till ett protokoll, och sextiofyratusen människor har hittills spelat upp klippet på YouTube.

Trots att Sanders anförande borde verka som dynamit i debatten så försvinner det obemärkt ut i medievärldens dimmor. Har någon sett hans namn i svenska media överhuvudtaget? Låt vara att han inte har någon maktbas, men med sin positiva syn på skandinavisk samhällssyn kunde han åtminstone ha intresse som kuriosa i någon söndagsbilaga, någon gång.

I det långa loppet finns ingen möjlighet att de hårresande fakta som Sanders räknar upp kommer att lämna politiken oberörd. Särskilt som samma budskap också förmedlas av ett livaktigt progressivt samhälle inom USA, med Noam Chomsky som intellektuell frontfigur. Massorna kan hållas lugna under många år, men det går inte att säga vilken gnista som kan tända ett avgörande folkligt motstånd. Tunisien och Egypten visar i dagarna hur oväntat omvälvningarna kan komma.

2011-01-29 lördag
När självklara och ovedersägliga argument inte får någon effekt i verklig handling så kan man utgå från att det finns intressen som förhindrar det. Joseph Stiglitz ansluter sig nu till raden av andra experter som förklarat den absurda bakgrunden till finanskraschen, och de ännu mera bisarra efterverkningarna, där skurkarna som anstiftat katastrofen kom ut på andra sidan som de stora vinnarna. Alla de förkrossande argumenten till trots har egentligen ingenting verkningsfullt gjorts för att förhindra liknande krascher i framtiden.

Fritt fall. De fria marknadskrafterna och världsekonomins kris heter Stiglitz bok i ämnet. Jag läser ett referat av boken. Det mesta tycks ha kommit med: pyramidspelsmodellen, avregleringen av finansmarknaderna, omfördelningen från fattiga till rika, det oförlåtliga risktagande som var dömt att misslyckas, skattebetalarnas kostnader för att inte bara hålla de skurkaktiga finansaktörerna skadeslösa utan göra dem ännu rikare.

Den enda stora fråga hela denna cirkus väcker är hur en så befängd ekonomisk ordning kan tillåtas fortleva, och inte bara fortleva utan till och med förstärkas. En intelligent utomjording skulle bli övertygad om att människorna i kapitalistiska samhällen fullkomligt tappat förståndet. (Själva kollapsade vi i hysteriska diatriber över intelligensbefriade företeelser av motsvarande dignitet i kommunistländerna.)

En liten klick manipulerar sig till enorma förmögenheter av folkets pengar, och har makt att inte bara förhindra alla sanktioner från lagstiftare och domstolar, utan också se till att regeringarna belönar dem för deras tilltag. Den lilla klicken kan ställa sig utanför all moral, helt enkelt för att de har all verklig makt i sina händer. Var gör den överväldigande majoritet av folket som drabbats av skandalen? Var är revolutionen? Eller åtminstone det kraftfulla ingripande från de parlamentariska församlingarna som har utsetts av folket att försvara dess intressen? Eller den massiva mediekampanj som annars normalt pågår till dess att någon åtgärd genomförts?

Ingenstans finns dessa förväntade reaktioner, därför att makten inte bär sitt svärd förgäves. Parlamentariker, regeringar och massmedia vet vilka det är som bär svärdet, och vet hur allmänheten skall manipuleras att tro på alltings oundviklighet. (Det hela har tydliga drag av kyrkans inflytande över människors okunnighet på medeltiden.) Allt detta har ett namn: vi kallar det i självrättfärdig anda för demokrati, och är den stora gåva vi anser att hela mänskligheten bör acceptera från oss.

Ibland är vi faktiskt rätt vämjeliga!

2011-01-28 fredag
Borgerliga mediers dilemma inför händelserna i Tunisien, och nu också Egypten, blottläggs elegant av Stefan Jonsson i dagens DN - på kultursidorna givetvis. I polemik mot tidningens ledarsida skriver han att det inte är Tunisien som behöver en "demokratisk insatsstyrka" från EU, utan att det snarare är "Nordafrikas folk som kunde skicka en demokratisk insatsstyrka till Bryssel". Upproren i Nordafrika har samma grund som oroligheterna i Europa under senare år, menar han: "folk som revolterar därför att makthavarna glömt vad som menas med demokrati".

"Vår hyllade liberala demokrati hade inte existerat förutan det slags självuppoffrande, våldsamma politiska sammandrabbningar som pågår i Tunis, Amman, Kairo och på andra platser" konstaterar Jonsson, en truism som dagens liberaler anstränger sig för att inte låstas om. Det senaste folkliga upproret med bred uppslutning i vår del av världen var 68-rörelsen. Etablissemanget har varit framgångsrikt i att sudda ut den perioden ur vår historia, och om någon skulle få för sig att nämna den så är det mest för att förlöjliga de människor man anser då led av absurda politiska avvikelser.

Men även de länder vi kallar utvecklade demokratier i väst är idag helt andra samhällen än 1960. Listan på fri- och rättigheter som erövrats sedan dess är lång. 60-talets uppror har avsatt tydliga och genomgripande resultat. Vi skulle överhuvudtaget inte känna igen oss om vi kunde förflytta oss 50 år tillbaka i tiden, och det beror inte bara på den tekniska utvecklingen. Men utan folklig aktivism skulle ingenting av detta ha genomförts. Ideal och god vilja har aldrig kunnat övervinna maktägande gruppers intressen. Det har krävts kamp.

För den rent ekonomiska jämlikheten har utvecklingen sedan ungefär 1980 gått åt fel håll hos oss. Alliansregeringens åtstramningar för sjuka och arbetslösa efter 2006 har ytterligare skärpt konflikten. Det är inte utan att man undrar hur DN:s ledarsida skulle reagera om en dag hundratusentals utsorterade, utstämplade och utförsäkrade demonstranter blockerade Helgeandsholmen under några veckor. Sånt händer inte i Sverige tröstar vi oss. Dels har vi fortfarande de facto ett stycke välfärdssamhälle kvar, men framför allt har vi en effektiv propaganda som övertygar de utstötta att de lever i det bästa av samhällen, så att allt de drabbas av bara är deras eget problem och kan åtgärdas av dem själva.

En insikt vi behöver ta till oss är att det inte behövs någon diktatur för att skärpa motsättningarna i ett samhälle.

2011-01-26 onsdag
Våra borgerliga mediers väldiga omsorger om Kinas utveckling skulle kunna ha varit rörande, om nu inte uppsåtet eventuellt handlade om något annat än omtanke. Motsvarande omsorger ägnas inte på långa vägar andra länder vars utveckling kan ha mycket större inverkan på oss här i Sverige. Tanken kom för mig när jag läste Sam Harris lilla bok Brev till en kristen nation. Vad kan det till exempel vara som kännetecknar världens enda supermakt, som också kallas den fria världens ledande nation?

Harris beskriver en stat drabbad av utbredd religiös vantro. "Inget land i den utvecklade världen kan mäta sig med USA:s grad av religiositet, men alla länder måste leva med konsekvenserna av amerikanens tro." Denna religiositet får de mest absurda följder för USA-medborgarnas syn på den verklighet de lever i. Bara tolv procent av amerikanerna tror att livet på jorden har utvecklats genom naturliga processer utan gudomlig inblandning. 53 procent är uttalade kreationister, och tror alltså uttryckligen att jorden skapades för sextusen år sedan. "Det är ungefär tusen år efter att sumererna uppfann limmet."

Samma dogmer leder till att amerikanen också måste strunta i civilisationens framtid bortom nästa generation. Hela 44 procent av befolkningen är nämligen övertygade om att Jesus återvänder till jorden inom femtio år för att döma levande och döda, dvs. efter att jorden kollapsat. Och det blir en händelse av jublande triumf för alla kristna som inte har sviktat i sin tro. "Föreställ dig konsekvenserna ifall ett antal betydande personer i USA:s politiska ledning på allvar trodde att världen stod inför slutet och att detta slut skulle bli ärofullt. Det måste anses som en moralisk och intellektuell kris att nästan hälften av amerikanerna tycks tro så, helt och hållet baserat på religiösa dogmer."

Slutsatsen Harris drar redan i förordet är drastisk: "Jag är smärtsamt medveten om att mitt land idag mer än någonsin i sin historia framstår som en korkad, krigisk, lufsande jätte. Kombinationen stor makt och stor idioti är inget annat än skräckinjagande, även för ens vänner; det måste var och en som bryr sig om civilisationens framtid tänka på".

Bryr sig svenska medier om civilisationens framtid? Om svaret är ja, vilken alternativ analys av den kristna fundamentalismen i USA är det man i så fall gör, eftersom den bara väcker en bråkdel av det intresse Kinas ideologier gör?

2011-01-24 måndag
DN visar ett enastående intresse för att styra Kinas ledare in på den rätta vägen, främst genom att påpeka vad som är fel i landet. Återigen en huvudledare igår, och ett uppslag på ekonomisidorna idag. Ledaren med sedvanliga pekpinnar, ekonomiuppslaget mera informativt.

"Syftet med ekonomisk dialog är att knuffa Peking i rätt riktning" skriver ledarförfattaren. Där "rätt" riktning som av en slump pekar mot åtgärder som skulle vara bra för västvärldens rikare länder. Förutom att skriva upp sin valuta anmodas Kina att underordna sig patenträtter och att minska handelshinder. I det senare fallet är uppmaningen symtomatisk eftersom handelshinder definieras som sådana inskränkningar i marknadens frihet som andra utnyttjar för sina egna intressen, riktade mot våra intressen.

Genom hela ekonomihistorien är detta ett universellt fenomen: den starkaste ekonomiska makten kräver frihet av de andra marknader man vill verka fritt inom, predikar samtidigt handelsfrihetens dygder men reserverar för sig själv rätten till godtycklig protektionism. Så var det när England var stormakten som styrde sina kolonier efter eget ekonomiskt intresse, och så är det idag när USA är den överlägsna ekonomin i världen.

Stormakterna som kräver fri marknadsekonomi av andra bryr sig inte ens om dölja sitt då och då generande hyckleri, och behöver inte heller eftersom alla ansvarsfulla medier har vett på att hålla nere alla tendenser till felaktig rapportering. Så innebar t.ex. Reagans mandatperiod en kraftig förstärkning av protektionistiska åtgärder, samtidigt som Reaganomics påstods vila på en närmast religiös tilltro till den fria marknaden. Det var som bekant under den perioden nyliberalismen föddes.

Både före och efter Reagan har USA haft starka planekonomiska inslag. Så t.ex. är jordbrukssubventionerna omfattande och har ibland inte minst varit förödande för fattiga länder i bl.a. Latinamerika, då produkter från USA slagit ut lokala odlingar där. Det militärindustriella komplexet är ett annat statsdirigerat inslag i ekonomin, genom vilket staten slussar enorma belopp via försvaret och CIA till utveckling av avancerade produkter, som sedermera i färdigutvecklat skick lämnas över till privata företag att göra vinst av. Inte mycket till fri marknad i det.

Men även bortsett från hyckleriet är predikningar inför Kinas ledare meningslösa. Eller snarare kontraproduktiva. För kineserna är principen om icke-inblandning tydligen så djupt rotad, närmast helig, att alla påtryckningar troligen bara får motsatt effekt. Antar man att USA:s planerare (liksom DN:s ledarskribenter) känner till den saken så blir frågan snarare vilket djupare syfte man har med påtryckningarna. Det blir en fråga för fri spekulation.

2011-01-23 söndag
För ovanlighetens skull hade DN idag en substantiell artikel om Kina, om missförhållanden visserligen, men upplysande. Den handlade om en miljon av Pekings invånare som bor i uthyrda källarutrymmen, inte avsedda som bostäder. Anledningen är att invandrare från landsbygden, som gör de enkla jobben i stan, inte har råd med de vanliga lägenheternas höga hyror. Vi får en inblick i hur de människor som inte tillhör den nya medelklassen lever.

Ännu mer belysande hade det varit med ett reportage om de hundratals miljoner på landsbygden, som står ännu längre ifrån det glättade liv en mindre del av folket i storstäderna kan leva som en följd av den statsdirigerade kapitalismen. Bakom Kinas imponerande tillväxtsiffror - som blir särskilt stora därför att de räknas procentuellt på relativt låga ingångssiffror - hittar vi den utbredda låga levnadsstandard som gör att Kina fortfarande måste räknas till uländerna.

Med vilken moralisk måttstock skall vi mäta de 106 fängslade intellektuella, som fått västvärldens medier att gå i spinn, i jämförelse med dessa hundratals miljoner människor i stort behov av ett bättre liv? Ett svar vi kan vänta oss från våra intellektuella är att de två fenomenen inte har något samband. Med det är i så fall ett avsiktligt självbedrägeri. Utan den centralstyrda politiken av kinesisk modell hade de stora massorna med säkerhet haft ett ännu fattigare liv (jmf. Indien, som sagt). Och centralbyråkraterna anser uppenbarligen att den styrningen kräver inskränkningar av bl.a. yttrandefriheten. (Den saken skulle kunna ifrågasättas, och leda till en viktig diskussion.)

Frågan innehåller ett äkta moraliskt problem: 106 fängslade intellektuella mot miljontals fattiga. Om vi som de etablerade medierna i väst väljer de 106 så gör vi ett äkta politiskt val. Men genom att inte låtsas om att det valet är politiskt så framställer sig våra medier som objektiva kritiker, som dessutom har ett högre syfte med sin kritik. Här gör sig många substantiv påminda: allt möjligt från självförhävelse till hyckleri. Inget nytt i det naturligtvis, men eftersom det aldrig påpekas i våra media, rågade av förträfflighet som de är, så förefaller påpekandet som nytt.

2011-01-22 lördag
Idag en lokal, för att inte säga privat, fråga. Tennisklubben här i stan gick till slut i konkurs, efter år av ekonomiska bekymmer. Grundproblemet var att klubben själv hade byggt och ägde en förnämlig hall med två Plexipave-banor, med de tunga räntekostnader som följde. Ekonomin balanserade i många år på slak lina, och förra året tog krafterna slut. Kommunen hade gått i borgen för lånen och fick ta stöten. Möjligen som en reaktion på den otrevliga överraskningen bestämde sig ledande figurer i kommunen för att hallen skulle säljas. Tennisverksamheten har fått några månaders frist, men sedan kan det bli vad som helst av hallen. Det är som upplagt för en insändare i den lokala tidningen, Lysekilsposten:

När en familj flyttar ut från en kommun innebär det en betydande förlust av intäkter för kommunen, men knappast några minskade kostnader. Att erbjuda en attraktiv miljö som människor vill bo i måste alltså vara varje kommuns helt överordnade mål, viktigare än allt annat. Till en sådan miljö hör inte minst lokaler och anordningar för hälsosamma och stimulerande fritidaktiviteter. En verksamhet som definitivt hör dit är tennis.

Lysekil har en tennishall med banor av högsta klass. I den hallen har genom åren säkert något tusental lysekilsbor i alla åldrar (5 – 90 år) kunnat utöva en rolig och nyttig motionssport. Tennisspelarna och klubben har fram till nu burit kostnaden för hallen och alltså erbjudit en resurs som gjort Lysekil till en attraktivare kommun, och samtidigt belastat kommunen ekonomiskt med en bråkdel av kostnaderna för andra idrottsanläggningar.

Kommunen äger nu tennishallen så som man äger alla andra arenor, hallar och banor för idrott. Det är en naturlig ordning. Genom att tennisspelare är vana att betala lite mer än andra för sin sport så kan kommunens kostnad för hallen bli högst överkomlig. En enda tennisspelande familj som väljer att stanna kvar i Lysekil (i stället för att flytta till en ort med lägre kommunalskatt) finansierar med sin skatt hela kommunens nettokostnad för hallen. Till fromma för alla invånare som får möjlighet att spela tennis regelbundet, och dessutom för sommarboende som får tillgång till allvädersbanor under semestern.

Redan tanken att Lysekil – som säkert enda kommun i landet i sin storleksordning – inte skulle ha en riktig tennishall är orimlig. Ännu mera bisarr är tanken att den förnämliga hall som nu finns skulle omvandlas till en lagerlokal eller något i den vägen. En mera meningslös förstöring av Lysekils värde som kommun är svår att tänka sig. Exemplet visar hur viktigt det är att ekonomiska analyser tar hänsyn till alla sidor av ett problem för att inte komma fram till helt fel resultat.

Den självklara slutsatsen är att kommunen bör äga tennishallen. Kommunen bör också samarbeta med de entusiastiska funktionärer i SIK som är beredda att arbeta ideellt med att bygga upp tennisverksamheten igen, och därigenom gratis bidra till att stärka Lysekils varumärke.

2011-01-21 fredag
Så har Hu Jintao fått sin middag i Vita huset och hållit presskonferens, uppmärksammat av DN i huvudledaren och på nyhetsplats, med texter som nästan helt kunde varit kopierade från den långa raden av liknande artiklar genom alla år. Beräknat efter antal spaltkilometer torde yttrandefriheten i Kina vara ett av jordens största politiska problem, för oss här i väst vill säga. 106 journalister och bloggare sitter fängslade, och det är 106 för mycket. Men att våra omsorger om de mänskliga rättigheterna i Kina skulle vara uppriktiga är av rent logiska skäl ett orimligt antagande.

Brist på yttrandefrihet är det gott om i världen. Bara under efterkrigstiden har oräkneliga diktaturer - halvfascistiska, religiösa eller bara allmänt omänskliga - hemsökt mänskligheten. De till antalet flesta av dessa har haft stöd av USA, och därmed vanligen av övriga västvärlden. Följaktligen har våra "liberala" medier haft ett måttligt intresse för bristen på mänskliga rättigheter i den typen av länder, där fängelse inte alltid ansågs som tillräckligt straff för folk med alltför avvikande åsikter. Istället var tortyr och avlivning vanligt förekommande (ibland med exotiska metoder som t.ex. påtvingat simhopp från fem tusen meter över Stilla havet).

Världen är långt ifrån befriad från diktaturer idag, och de begränsar sig inte till Nordkorea, Kina, Kuba och Vitryssland, som våra dominerande media kan ge föreställning av. Hur bevakas t.ex. Saudiarabien, världen förmodligen mest fundamentalistiskt religiösa land och en feodal diktatur där de mänskliga rättigheterna för inte minst kvinnor är absurt beskurna? Inte alls! är svaret. Vi talar nämligen om ett land, och en ägare till landet i form av en härskande klan, som sitter på en av världens stora oljetillgångar. Sådana länder och härskare måste vi inte bara hålla oss väl med, det är i vårt intresse att de förblir diktaturer, så att inte horderna av fattiga där ställer till med problem som kunde störa oljeleveranserna.

Samma svaga intresse visar vi för rättigheterna i en lång rad länder med mer eller mindre diktatoriskt styre, så länge diktatorerna lyder order från Washington. Det är bara djupt generande att stora tidningar i det självständiga Sverige rantar efter stormakten som en väldresserad hund.

Det är med andra ord otänkbart att våra medier är förkämpar för de mänskliga rättigheterna som sådana. Självmotsägelsen är alltför stor. Det är Kinas stora brott som är den egentliga måltavlan. Och det brottet är att centralstyrningen genom ett enväldigt parti har haft som syfte att forma ett i någon mening jämlikare samhälle än vad alternativen skulle lett till. Som Amartya Sen visade har Kina i jämförelse med Indien sparat miljoner liv genom bättre levnadsvillkor för alla. Och det är politiska ambitioner av denna kinesiska typ som högern genom alla tider har kunnat gå över lik för att stoppa.

2011-01-19 onsdag
Upproret i Tunisien är inte lätt för våra medier att vinkla så att det blir "rätt". Utlösande faktor var alltså att en student brände sig till döds efter att ha förhindrats av polisen att försörja sig med torghandel. Men med i bilden fanns också den diktatoriske presidenten Ben Ali som styrde landet med hjälp av en överdimensionerad polismakt. Här gäller det för media att hitta den rätta balansen.

Folkliga uppror på grund av fattigdom är ju som bekant inget vi kan godkänna utan vidare. Då skulle vi tvingas acceptera resningar på alla möjliga håll i världen, säkert på en del ställen där vi minst anar eller önskar det. Fritt villebråd är däremot är en diktator som styr alltför självsvåldigt, så att också medelklassintressen kan drabbas. Vilken av bilderna som kan säljas in bäst kommer att avgöra hur het den mediala indignationen blir.

Av det som kommit ut, och faktiskt förmedlats, tycks det som om den folkliga vreden i första hand riktar sig mot att Ben Ali inte verkat för att åstadkomma rimliga möjligheter för människorna att försörja sig. Presidentens prioritering verkar ha varit att upprätthålla sin maktposition med stöd av en statlig våldsapparat, med de inskränkningar av olika rättigheter som då brukar följa. Vi kan vänta oss en medial fokusering på det senare. Att kunna försörja sig - herregud - det får väl var och en lösa på egen hand. (Mycket ironi här, är säkrast att tillägga.)

2011-01-18 tisdag
Kinas Hu Jintao skall på besök till USA för att med Obama befästa ländernas ömsesidiga beroende. Den här gången får Kinas president det ordinarie statschefsmottagandet inklusive den stora middagen i Vita Huset.

Förra gången bjöd en patetisk och patroniserande Bushregim bara på lunch. Hu Jintao åt sin lunch och tog förolämpningen genom att inte låtsas om den. Istället flög han direkt efteråt till USA:s skyddsling Saudiarabien och undertecknade ett viktigt handelsavtal. Som Chomsky formulerar läget: ”China can’t be intimidated”. Too big to ridicule kunde man också säga.

När DN idag skriver att Hu Jintao nu får en mottagning med ”all den pompa som USA vet att Kina anser viktig för protokollet” så skulle det kunna var en fånig medieformulering för att försöka vända den tidigare skymfen till en näsvishet mot Kina. Men den som de facto tappat ansiktet är Bush.

I själva verket är det säkert enklast att utgå från vad Kinas ledare konsekvent säger, och visar i handlingar. Och då framträder en sak med tämligen stor tydlighet: länder skall inte lägga sig i varandras inre angelägenheter. Lika tydligt som Kina kräver detta för egen del, så lever man upp till det gentemot andra länder. Därför blir Kinas agerande på den internationella scenen utpräglat pragmatiskt. Just nu åker man runt och erbjuder blancolån till krisande regeringar av varierande politisk färg, säkert en strategiskt smart gest.

Till Kinas inre angelägenheter hör Tibetfrågan och Taiwan, något som alla kineser i världen instämmer i. Det vi i väst reducerar de mänskliga rättigheterna till (dvs. fyra av de trettio artiklarna i FN-deklarationen) hör också hit.

Som en annan följd av sin maxim håller Kina sedan sekler en låg profil när det gäller krigiska aktiviteter. De få undantagen har gällt när landet har upplevt akuta hot vid sina gränser. Man ser inte ut att ändra den filosofin när den ekonomiska styrkan nu växer kraftigt. Skall vi få ett föredöme som visar att västvärldens krigiska imperialism inte är nödvändig för att skapa ett dominerande inflytande på världsarenan? Att militärt våld, om än kanske kortsiktigt lönande, i det långa perspektiv som asiater lägger på människans tillvaro, är kontraproduktivt?

I så fall har vi mer att lära än att lära ut!

2011-01-17 måndag
I min kommentar till Carsten Jensens artikel om Afghanistan förra onsdagen gick jag händelserna i förväg. Av det jag efterlyste finns så gott som allt med i Jensens andra artikel i dagens DN: Att det pågående sammanbrottet i Afghanistan tog sin början med den Sovjetiska invasionen och de inbördeskrig som startade efter att Sovjet lämnat landet i söndertrasat skick. Att de överallt härjande krigen störtade landet i ett totalt kaos, som bara talibanerna kunde reda ut. Och att denna destruktiva cykel startade på nytt med USA:s angreppskrig.

Men kort sagt: gå till länken och läs artikeln! Carsten Jensen är läsvärd, minst sagt.

2011-01-16 söndag
Brooks urskuldande av den reaktionära hatpropagandan i torsdags fick idag en uppföljning av Johannes Åman i DN, under rubriken "Ord som läker i stället för att såra". Som om det efter den tragiska händelsen vore viktigare att inte såra hatiska människor än att lyfta fram hur viktigt det är få ett slut på oförsonliga kampanjer som ligger mycket nära uppmaning till brott. Redan ett tänkbart samband mellan hatpropagandan och brottet i Tucson borde vara tillräckligt skäl för att bekämpa verbalt våld i all politisk debatt. Och kritik mot hat är inte detsamma som hat.

Åman jämför med mordet på Olof Palme. Någonstans i mina klipplådor ligger Olof Lagercrantz artikel kort efter mordet. Jag minns av den hans möda att hålla tillbaka sin upprördhet över alla mordiskt ondskefulla och rent personliga angrepp Palme hade fått utstå genom alla år från människor överspända av högerfantasier. Senare fick vi höra om polisstationen där man skålat för att Palme var död, och flera händelser av samma vämjeliga slag.

Så när Lagercrantz redan då lade skulden för mordet på den hatiska propagandan så hade han rätt i en filosofisk - om än inte i juridisk - mening. Även om mördaren rent teoretiskt skulle ha kunnat vara helt opåverkad av Palmehatet så hade det i så fall varit en högst osannolik tillfällighet. Hatet i sig hade konstituerat ett hot, och hot är i många sammanhang kriminellt. Uppsåtet med de verbala övergreppen pekade i en riktning som gjorde att möjligheten av ett våldsövergrepp blev fullt logiskt. För den moraliska domen över hatet har det ingen betydelse att vi aldrig kommer att få veta vad som faktiskt drev mördaren.

Sarah Palin vägrar tydligen att ta bort kartan där hennes hatobjekt är utmärkta som mål för skjutvapen. Det säger åtskilligt om den reaktionära högerns just nu starka ställning i USA att denna vägran inte utlöser ett samfällt fördömande från alla håll. Enligt den Brooks-Åmanska uppfattningen blir det viktigare att inte såra Palin än att komma tillrätta med det extrema politiska hat som med full logik kan uppamma labila människor till horribla handlingar.

I oktober 2008, alltså före presidentvalet i USA, skrev jag på den här sidan:

Talande var kommentaren från mannen som inte ville bestämma sig för vem han skulle rösta på förrän han sett vem som blev Obamas vicepresidentkandidat, eftersom han tog för givet att Obama själv inte skulle överleva mandatperioden.

Den mannen har efter Tucson kommit allt närmare att bli sannspådd.

2011-01-14 fredag
David Brooks är en skribent som närmast komplett uppfyller Chomskys beskrivning av den intellektuelle som samhällsbevarande producent av samtycke. Brooks skriver i New York Times, och av någon anledning anser Dagens Nyheters ledaravdelning att hans utpräglat amerikanska synsätt också hör hemma i en återkommande kolumn i DN.

I sin DN-kolumn igår behandlade Brooks blodbadet i Tucson, Arizona. Av alla de aspekter man kan lägga på dådet valde han att i ganska hög ton angripa de debattörer som på något sätt försökt skuldbelägga Sarah Palin och Tea Party-rörelsen. Han använde formuleringar som "ondskefulla beskyllningar framförda av personer som påstår sig vilja stå upp mot ondskan" och "hysteriska utbrott". Det allvarliga anser han vara att anklagelserna "framförs trots att det inte finns bevis för att Loughner [förövaren] var med i dessa rörelser eller läste deras skrifter". Utan att själv kunna ha några egentliga bevis slår Brooks fast att dådet i stället berodde på Loughners mentalsjukdom, och inget annat.

Så långt är det en tautologi: en person som urskillningslöst dödar och skadar andra människor med ett skjutvapen kan inte vara mentalt frisk. Men att sjukdom tar sig uttryck just i vansinnesdåd mot andra människor, och inte på andra sätt, kan rimligen ha sina speciella grunder. Utmärkande för USA är att vilsna människor ofta riktar sitt hat mot staten, och allt som är förknippat med offentlig verksamhet. Det gällde för Unabombaren och det gällde för attentatsmännen i Oklahoma City. Tea Party-rörelsens motstånd mot sjukvårdsreformen passar helt in i den bilden. Och Giffords stöd för reformen gjorde henne av samma skäl till en passande måltavla.

Sarah Palin står inte anklagad inför en vanlig domstol. Så det är missriktat av Brooks att kräva slutliga bevis för orsakssamband mellan den våldsamma retorik hon och hennes rörelse excellerar i - understödd av en lika reaktionär och våldsam talkshow-radio - och ett attentat mot en redan hotad demokratisk politiker. Tea Party-retoriken är identisk med många av attentatsmännens i sitt hat mot staten, och indicierna för att Loughner kan ha varit påverkad av den propagandan verkar ganska övertygande. Men Sarah Palin är anklagad inför en moralisk domstol, och där gäller den omvända bevisbördan. Kan det inte bevisas bortom allt tvivel att Loughners dåd av en ren slump riktades mot just Gabrielle Giffords så bör Palin dömas till moralisk skyldighet att avgifta sina kampanjmetoder.

Bland de förutsättningar för blodbadet som Brooks väljer att inte beröra alls finns förstås USA:s vapenliberalism, som rimligen är en huvudorsak till att landet har världens högsta mordfrekvens. En annan sak han nämner, men väljer att inte se orsaken till, är att vården av mentalsjuka är eftersatt. Den grundläggande anledningen till det är givetvis att USA har ett sjukvårdssystem som antagligen är det sämsta bland alla industriländer (och dubbelt så dyrt som något annat). Ironin är skriande när man tänker på att Obamas halvhjärtade sjukvårdsreform var en viktig grund för högerns hatretorik.

USA grundades genom settler imperialism, som efterlämnat ett mentalt arv ännu påverkande en del av USA:s inhemska vanor och synsätt. (Att nybyggarprocessen också innebar utrotandet av uppemot 10 miljoner indianer kan också antas ha lämnat sina spår i landets krigiska filosofi.) Men civilisationsprocessen skrider framåt, här som där, och innan det är dags för människan som art att lämna över till någon annan art, har vi säkert gjort oss av med många av dagens märkligheter.

2011-01-13 torsdag
I sin DN-artikel igår hade Carsten Jensen en formulering som man först läser och passerar, och sedan rycker till och läser igen. Vad stod det egentligen? Är det så vi tänker?

Han skrev: "Inte heller är jag emot kriget för att det sker civila förluster [...] Men det avgörande är om Natostyrkorna bedriver medveten och planlagd terror mot civilbefolkningen, och det är jag helt övertygad om att de inte gör".

Jag läste noggrant för att se om han menat något annat än vad han bokstavligen skrivit, men kunde inget upptäcka. För om man överhuvudtaget ser som ett tänkbart alternativ att NATO skulle ägna sig åt planlagd terror mot civilbefolkningen då börjar vi få anledning att studera definitionen för folkmord. Att de västliga styrkorna under ledning av USA inte ägnar sig åt ett dödande av civila under helt horribelt former är ett svagt försvar för den omfattande grymhet som oavsett avsikt förekommer.

Utgångspunkten var att det saknades varje form av giltig krigsanledning för angreppet på Afghanistan. Den folkrätt alla har skrivit under på ger invånarna i Afghanistan, talibaner eller ej, rätten att försvara sig mot ett militärt angrepp med våld. Varför är det så svårt för rika västländer att underordna sig internationella lagar? Länder som kallar sig "fria" och som säger sig kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter, vari lag och rätt är en fundamental grund.

2011-01-12 onsdag
Carsten Jensen brukar vara en intellektuell som tänker, så när han idag skriver i DN om Afghanistan så läser man med förväntningar. Det visar sig att han i synen på kriget har gått från att vara i huvudsak anhängare till att bli klar motståndare. Sin positiva syn på krigsinsatsen fick han vid ett besök i landet 2002, då han upplevde att afghanerna var glada över att ha blivit av med talibanerna, som drivit landet in i ett medeltida mörker. Sju år senare såg han en helt annan bild; ett ändlöst och uppslitande gerillakrig utan någon enda ljuspunkt. "Utsiktslöst var ordet som kom för mig när jag efter två veckor återvände hem."

Frågan är om han inte vid det första besöket borde kunnat förutse utvecklingen sju år framåt, eftersom det sammanbrott av samhälleliga strukturer han slutligen fick se är det naturliga och nästan undantagslösa resultatet av krig. De afghaner som var glada 2002 är nu försatta i en hopplöshet som är djupare än på länge. Man får gå tillbaka till tiden för Sovjets angreppskrig, som efterlämnade ett så krossat och kaotiskt land att befolkningen då välkomnade talibanerna.

Efter andra världskriget drog det internationella samfundet slutsatserna av krigets totala destruktivitet och meningslöshet. Vid Nürnbergrättegångarna fastslogs att angreppskrig är det slutliga brottet, som i sig innefattar all ondska som följer. Som skyldiga till det brottet dömdes nazistledarna till döden. Krig är följaktligen ingenting som länder lagligen och utan vidare kan tillgripa, hur ädla syften man än föreställer sig ha. Kring detta råder i stort sett internationell enighet, och västmakterna är som huvudåklagare i rättegångarna särskilda "skyddsmakter" för Nürnbergprinciperna.

Vad Jensen borde frågat sig när han träffade de lyckliga afghanerna var om vi hade kunnat uppnå samma mål på något annat sätt än med krig. Den internationella rätten kräver att alla tänkbara möjligheter att lösa en konflikt måste prövas innan våld av något slag ens kan övervägas (vi kan konstatera att det här är "formalia" som supermakten inte fäster avseende vid, för egen del).

USA:s angreppskrig mot Afghanistan var en förväntad våldsreaktion på 9/11. Förevändningen för angreppet var att få tag på Usama bin Laden, en i och för sig helt ogiltig krigsanledning och närmast en fråga för Interpol. När den eftersökte var utom räckhåll ändrades krigsmålet till att handla om demokrati och mänskliga rättigheter, ett lämpligt skäl för att fortsätta bekämpa talibanerna. Och när hela processen någon gång når ett slut kommer talibanerna sannolikt att vara stärkta, och samhällsstrukturen i landet slagen i spillror.

För brottet att vara ytterst skyldig till denna undergång kommer ingen att hängas, trots prejudikatet från Nürnberg. Vår demokrati och våra mänskliga rättigheter, som vi tar oss friheten att vid behov försöka sprida med våld, har likhet inför lagen som en fundamental princip. Men den principen gäller inte oss själva, om det inte behagar oss.

2011-01-11 tisdag
DN:s huvudledare idag spinner vidare på stockholmsterroristen, och den i sammanhanget omtalade Helena Benaouda. Huvudfrågan som ställs är vad man kan göra för att motverka muslimsk radikalisering och de risker den medför.

Frågan riktas i första hand till muslimerna i Sverige och deras ledare, som uppmanas erkänna problemet med radikaliseringen och fundera över vad man (=de) kan göra åt den. Därnäst går frågan till demokratiministern med förslaget att regeringen bör ge medel för att en avhopparverksamhet (i stil med Exit för högerextremister) skall kunna byggas upp.

Skribenten försöker skenbart undvika att lägga kollektiv skuld på muslimerna för utvecklingen, men tar tillbaka med den kryptiska formuleringen: ”frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar”. Att just muslimerna skulle ha ett speciellt ansvar strider visserligen mot juridiska grundprinciper, men känns igen från feministernas föreställning att alla män har ett särskilt ansvar för de brott några män begår. En befängd idé eftersom alla människor har moralisk - och ibland också juridisk - skyldighet att efter förmåga förhindra brott, oavsett vem den möjliga brottslingen är. Vänsterhänta har inte större skyldighet än andra att förhindra att just vänsterhänta begår brott.

Bland de ambitiösa förslagen till lösningar saknas i ledaren en som har fördelen att vi kan genomföra den själva, och att den högst sannolikt har effekt.

Förslaget bygger på den självklara tanken att den säkraste metoden för att förebygga terrorism är att inte utöva den själv. Sverige är allierad part i ett krig där terrorhandlingar kräver oskyldiga offer i tusental. I den terrorn ingår bland annat metoder som prickskytte mot civila från helikopter, och bombning av bröllopsfester med utplåning av hela familjer, en specialitet som har kommit till användning minst tre gånger. Och detta krig är bara ett i en obruten rad av övergrepp från västmakter på muslimska folk sedan generationer tillbaka.

Det är svårt att tänka sig någonting som effektivare än denna vår terror främjar rekrytering av muslimer till terroristutbildning. Sedan Bush II deklarerade ”kriget mot terrorismen” har de muslimska terrorgrupperna följaktligen vuxit kraftigt i antal och övertygelse, exakt som alla normalbegåvade bedömare förutsåg. Vem som bäst kan ”initiera en verksamhet mot radikalisering” av muslimer är med andra ord vi själva. T.ex. genom att lämna Afghanistan och konsekvent motarbeta västvärldens angreppskrig och terrorhandlingar mot andra folk.

2011-01-10 måndag
Karin Bojs (DN 9/1) tog i sin spalt också upp MPR-skojaren som vann charlataners öra och tillit. Hon påpekar att felaktigheter i studien avslöjades tämligen omedelbart, stegvis följt av allt mer skandalösa avslöjanden. Det senaste steget är nu en redovisning av belägg för det avsiktliga bedrägeriet.

Redan när Edward Jenner för 200 år sedan tog fram det första vaccinet - mot smittkoppor - uppstod ett motstånd mot vaccinationen som medicinsk metod bland vissa grupper, särskilt med religiösa argument. Människan skulle inte lägga sig i Guds plan för tillvaron, och allra minst med ämnen från djur insprutade i människokroppen. Denna skepsis har sedan levt vidare i en latent form och har blommat upp under de senaste decennierna, i en postmodern miljö av förnuftskritik och tilltagande tro på naturens ofelbarhet, särskilt bland folk med brister i sin naturvetenskapliga bildning.

Efter skojaren Wakefields falska larm 1998 minskade frekvensen av MPR-vaccinationer i hela världen. England fick följriktigt sin mässlingsepidemi med dödsoffer som följd, och sjukdomen har numera förklarats endemisk där. Irland, Italien och Bulgarien är andra länder med stora epidemier på 2000-talet. Trots Carlshamre och andra svenska skönandar minskade inte vaccinationerna lika mycket här. Men "mest minskade den på trendiga Södermalm i Stockholm och i invandrartäta förorter", skriver Karin Bojs.

Vilka kategorier bor på trendiga Södermalm? Finns där månne det intellektuella avantgarde som i framtiden kommer att inta ledande positioner i den svenska förvaltningsapparaten och andra nyckelorgan? Är det alltså så att flummiga trender med dragning åt New Age har en särskild attraktionskraft på den kategorin? Jag bara frågar, rent spekulativt. För om så skulle vara fallet så har det övriga, verkliga Sverige ett allvarligt problem. Det övriga Sverige nämligen, som genom tilltro till vetenskapens och teknikens framsteg skapar den produktion och det välstånd som ger de förvaltande klasserna i huvudstaden någonting att förvalta. Och som följaktligen också har vett på att vaccinera sina barn för deras och andras bästa.

2011-01-09 söndag
Larmet för ett decennium sedan i tidskriften The Lancet om att MPR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) kunde orsaka autism byggde alltså på rent forskningsfusk, i en studie som en läkare ljugit ihop efter att ha fått en muta på en halv miljon dollar från jurister som tänkte tjäna pengar på att stämma läkemedelsföretag. En elakartad skandal - dessbättre av ett sällsynt slag inom akademier.

Experter inom området var från början skeptiska till uppgifterna i Lancet, men för massmedia och andra charlataner var det gefundenes Fressen. En politiker som Maria Carlshamre fick till synes obegränsat medieutrymme för att sprida det falska larmet, och hon skrev en bok om saken där hon lämnade ut sin autistiske son.

Ämnet togs upp i åtskilliga radio- och teveprogram, varav ett har fastnat särskilt i minnet. En mycket gammal dam skulle intervjuas, och man undrade lite skeptiskt vad hon kunde ha att säga. Till någon häpnad sade hon lugnt och med stort allvar att mässlingsvaccineringen inte fick motarbetas. Det visade sig att hon hade arbetat vid ett hem för efterblivna barn (som det kallades då) där hälften hade sviter av fosterskador och den andra hälften hade haft mässlingen. Så hon hade med egna ögon sett vilka tragedier den "enkla" barnsjukdomen kunde leda till.

Bland de många komplikationerna till mässlingen finns nämligen encefalitis, som kan leda till svullnad av hjärnan, med bestående skador som följd. En annan riskeffekt var blindhet. I det fallet ser man bidraget från den allmänna vaccineringen direkt i samhället. Förr var blinda människor med sina vita käppar och ledarhundar en vardagsföreteelse i stadsbilden, idag en sällsynthet. Manillaskolan i Stockholm startades för utbildning av blinda och döva barn; nu behövs den inte längre för blinda.

För dessa och en rad andra komplikationer efter mässlingen, se WHO. Hos oss i den rika världen är problemen i stort sett historia, men globalt är mässlingen fortfarande en allvarlig sjukdom, även om stora framsteg görs. Mellan år 2000 och 2008 minskade antalet årliga dödsfall i sjukdomen från närmare 750 000 till 164 000, eller med 78 procent. Förbättringen har åstadkommits med vaccinering. Från bara dessa år lever alltså idag mer än 500 000 barn som utan vaccinering hade varit döda nu.

Dagens Nyheter hade igår en huvudledare med en unik journalistisk självkritik i frågan om MPR-larmet. Medgivandet är i och för sig värt all heder, men sannolikheten för att det leder till förändringar ens i den egna tidningen är minimala. Dålig forskning med rubrikvänliga resultat kommer att prioriteras också i fortsättningen, det kan man hålla för helt säkert. (En studie för några år sedan kom t.ex. fram till att 90 procent av alla cancerlarm i media bygger på undermålig forskning.) Så har det varit så länge det funnits tidningar, och därför är vi överinformerade om illa underbyggda och ofta direkt felaktiga påståenden om allt från kärnkraft till social konstruktivism. Den allmänna mediemiljön har blivit en odlingsbädd för allsköns populistisk okunskap. Men vem skulle grundligt granska och kritisera den saken? Media själva? In our dreams, possibly.

2011-01-03 måndag
"Kina stryper export av sällsynta metaller" skriver DN idag i en återvunnen nyhet som dök upp första gången för några dagar sedan. Exporten av sällsynta jordartsmetaller skall minskas med 35 procent, men den här gången redovisas inte Kinas motiv. Däremot citerar man Reuters ord om att "USA och EU är oroade och kräver att Kina tar sitt ansvar som världens helt dominerande exportör av dessa metaller". Så konstruerar man på nyhetsplats bilden av politiker i diktaturer som försöker lägga krokben för oss här i den rättfärdiga världen. Man gör det med de sedvanliga taktiska uteslutningarna (som garderar mot alla anklagelser om direkt lögn). Som vanligt förutsätter man då också att dessa elaka politiker är rena idioter (och f.ö. också att tidningsläsarna är underbegåvade).

För hur troligt skulle det vara att Kinas ledare vill riskera följderna av ett fientligt handelskrig mot västvärlden? Antagligen finns det inget land i världen som är så beroende av handelsfred som Kina. Den officiella förklaringen till exportbegränsningen - att Kina behöver metallerna för eget bruk - blir vid varje eftertanke i varje fall mycket mindre befängd än den insinuation som impliceras i DN:s formuleringar.

För övrigt ligger det något patetiskt över särskilt USA:s vädjanden. Det hade kanske varit mera klädsamt om det land som framför alla andra använder ensidiga handelsrestriktioner som medel i sin politiska maktkamp hade valt en annan approach.

2011-01-02 söndag
Ibland är troskyldighet och aningslöshet samma sak. För några dagar sedan kunde man i radions P1 höra en utrikeskorrespondent som summerade det gångna året i sitt bevakningsområde, som var någon del av Asien. Han förundrades över hur många av de viktiga händelserna som hade varit väderkatastrofer, och han lät övertygad om att det var verkligheten han beskrev, inte sin egen journalistiska bedömning

Huruvida extrema vädersituationer har blivit märkbart fler än förr i tiden skulle kräva mer än ett journalistiskt överslag. (För en lista över orkaner sedan 1100-talet, se t.ex. här.) Vad som däremot kan fastställas omedelbart är att medias rapportering av väderhändelser har blivit påtagligt intensivare och mera omfattande under senare år. En översvämning i Asien med tiotusen dödsoffer, som förr kunde rapporteras på ett halvdussin rader i en notis, skulle idag bli en helsidesnyhet. Så hur känd är till exempel orkanen i Bangladesh 1970, som dödade uppemot en halv miljon människor? En så allvarlig - och samtidigt obemärkt - väderkatastrof har inte förekommit sedan dess någonstans i världen.

Anledningen till medias intresse känner vi, och det är växthuseffekten; ett idealiskt skräckscenario med en ständig ström av väderhändelser att eskalera oron med. Massmedias livsluft, med andra ord. Detta trots att meteorologer försöker övertyga om att det inte finns något klarlagt orsakssamband mellan enskilda väderfenomen och den uppvärmning med någon tiondels grad per år som kan härledas till klimateffekten, och som kan ge upphov till signifikanta väderförändringar på längre sikt.

Den här korrespondenten kan mycket väl ha varit helt ärlig. Fler journalister än han är naivt troskyldiga inför sitt yrkes pinsamma brister, med en uppriktighet som utomstående bara kan tolka som resultatet av en effektiv indoktrinering. Ingen förvånas väl heller över att journalister ligger i absoluta botten i alla förtroendemätningar, eller att den saken aldrig diskuteras i allmänmedia (OK då, SR har visst ett mediekritiskt radioprogram...).

2011-01-01 lördag
Nytt år och nya förhoppningar. Skall vi få uppleva ett trendbrott efter mer än trettio års regression, då centrala värden i den mänskliga och civilisatoriska utvecklingen har förlorat i betydelse? Trettio år som kännetecknats av förnuftsfientlig romantik, postmodern verklighetsflykt, nyliberal och genompolitiserad marknadsreligion kombinerad med en ogenerad demonstration av bristande empati med utsatta människor.

Fram till 1970-talet hade en utveckling mot allt mer av ekonomisk jämlikhet varit en bärande del i civilisationsprocessen. Med nyliberalismen inleddes en systematisk ökning av ojämlikheten, utan att någon av de vinster den frihetliga skolan utlovade uppnåddes. Tillväxten i industriländerna mattades av, bristen på sysselsättning blev endemisk, levnadsvillkoren för vanliga medborgare i bl.a. USA stagnerade eller försämrades. Allt medan en redan grotesk snedfördelning av inkomster och förmögenheter blev allt mer extremt grotesk.

Om vi skulle föreställa oss att vi lever i fungerande demokratier i västvärlden så borde denna utveckling, i strid mot majoritetens otvetydiga intressen, vara otänkbar. Kan 2011 bli året då utvecklingen vänder tillbaka i riktning mot en civilisering av det globala samhället, och därmed mot en mänskligare värld? Den som lever får se.

2010-12-31 fredag
Några personer har gripits på anklagelsen att ha förberett terrorattentat. Jag råkade sätta på radion under lunchekots tidningskrönika när nyheten var färsk. Ledarskribenter som citerades hade alla uppfattat som sin naturliga skyldighet att uttala fördömanden av terrorismen. Inte bara metoderna, utan hela tankefiguren beskrevs som den lägsta och mest förkastliga av mänskliga yttringar. Terroristerna själva var inte värda annat än totalt förakt och totalt bekämpande. Ledarskribenterna intog en rakryggad och kristallklar hållning.

Några dagar tidigare hade man kunnat läsa en minimal notis om att 15 personer dödats av en drönare i Afghanistan, eller om det möjligen var i Pakistan (man lägger inte sådan triviala skillnader på minnet), avfyrad av oss. Eftersom Sverige är en allierad part i detta krig så kan vi med rätta skriva "oss" när vi menar NATO-styrkorna.

Var denna drönarattack en terroristhandling? Människor hade bevisligen dödats (även om vi inte använder självmordsbombare utan är så försiktiga att vi inte ens tar risken att bemanna bombplanen). Att döma att massmedias reaktioner kan det inte ha varit fråga om en terrorhandling: inga utbrott över helsidor i tidningen, inga ledarkommentarer och inga fördömanden.

Kan det ha berott på att offren var talibaner? Notiserna hade ingen information om den saken så det kan lika gärna varit fråga om civila dödsoffer. Poängen är, som vi tidigare konstaterat, att det inte spelar någon roll. Talibanerna har inte förklarat oss krig, utan är tillsammans med övriga afghaner utsatta för ett angreppskrig för vilket vi har medansvar. Och ett angreppskrig är ett värre brott än terrorism. Enligt domarna i Nürnbergrättegångarna är ett angreppskrig "the supreme international crime", som i sig innefattar ansvar för all ondska som följer, och för vilket de ansvariga nazisterna den gången blev hängda.

Vi svenskar är alltså delaktiga i detta det yttersta av internationella brott, en insikt som vi med vår svenska troskyldighet inte kan ta till oss. I stället sväljer vi den cyniska definitionen av terrorism som våra intellektuella och politiska ledare sprider ut: Terrorism är sådant politiskt våld som andra utsätter oss för, aldrig det mycket större politiska våld som vi utsätter andra för.

Säg att ledarskribenterna är ärliga och faktiskt vill att terrorhandlingar i Sverige skall upphöra. Det allra enklaste steget för att nå dit vore då att vägra ha någonting som helst att göra med det omfattande dödande som västvärlden sedan sekler har sysslat med i andra delar av världen. Ett dödande som främjar rekryteringen av terrorister i en omfattning långt större än vad vår terroristbekämpning någonsin kan hålla jämna steg med.

2010-12-30 torsdag
Genusvansinnet sprider sig som ett datavirus i den svenska offentligheten, skrämmande nog ända ner i förskolan. En liten grupp genusfeminister med en osannolikt verklighetsfrämmande filosofi lämnas fri väg enligt galanteriets underdåniga principer, och av en ovetande allmänhet. Kvar på förnuftets fasta mark är Tanja Bergkvist och några bloggande män som antagligen inte har några karriärer att försvara.

Tanja B läser de genustexter som inga vanliga människor orkar igenom, och hittar guldkornen (som det dräller av). I en offentligt utredning (SOU 2006:75) kan man t.ex. läsa följande: ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt” och "den nordiska synen är dock att könet är en social konstruktion”.

Vem skulle ha fattat beslut om att förskolan skall indoktrinera barnen om att det inte finns några kön, och för det ändamålet syssla med att "avkoda" leksaker som majoriteten av endera flickor eller pojkar prioriterar? Vad säger man?

Att pojkar och flickor skiljer sig åt rent fysiskt har genusspecialisterna ännu inte vågat ifrågasätta. Att könen (som alltså i hög grad finns) i allmänhet också har karaktäristiska skillnader i mentala processer, beteende och andra egenskaper är en självklarhet för varenda normal människa som haft egna barn av båda könen. Man måste vara felutbildad på hög nivå för att kunna förneka en sådan självklarhet.

Verklig forskning klarlägger i en accelererande takt orsakerna till könsskillnaderna på bl.a. genetisk, biokemisk och hjärnfysiologisk nivå. Att det finns biologiska kön är alltså ovedersägligt, och människan vet för varje dag allt mer om hur de uppkommit och hur de yttrar sig utifrån grundläggande naturvetenskapliga insikter. Hela den så kallade genusvetenskapen står däremot vid randen av totalt intellektuellt haveri. Någon med inflytande måste övervinna den medfödda artigheten mot kvinnor (som utgör 90 procent av genusmaffian) och en gång för alla sätta charlatanerna på plats - deras rätt plats som är utanför akademierna.

2010-12-27 måndag
Julen skall vara en passande tid för betraktelser över livet och gemenskapen. Släkten har varit samlad, magarna har fyllts, ledighetens frid breder ut sig, allt medan kylan knäpper i väggarna. I den kristna diskursen har julens budskap särskilt rört sig kring vår sympati med behövande medmänniskor.

Det är som om det krävdes en särskild högtid någon gång om året för att vi skall påminnas om andra människors existens och behov. Våra medelklassliv lever vi i övrigt i en egocentrisk bubbla varifrån ändamålet med andra människor förefaller vara att på olika sätt tillgodose våra personliga önskemål. Vi reflekterar knappast över att vi i övriga människors ögon har en lika sekundär betydelse. Den logiska motsägelsen är uppenbar: vi kan inte samtidigt vara centrum och periferi.

Lösningen på motsägelsen är givetvis att vi alla är enheter i en större helhet, enheter som var och en enligt den överenskomna moralen har lika berättande och lika rättigheter. Var och en är också beroende av andra, en fundamental sanning som formulerats väl av olika tänkare, med t.ex. orden: ”ingen människa är en ö” (John Donne) eller ”människan är en zoon politikon, endast i samhället kan hon isolera sig” (Karl Marx).

Insikten om vårt beroende av andra tycks inte hänga på utbildning eller begåvning. Arbetarklassen har alltid haft en större förståelse för betydelsen av solidaritet och samverkan, medan medelklassen gett upphov till begreppet småborgerlighet, som närmast definieras som inskränkt egoism. Hur man skall beskriva en s.k. intellektuell som David Brooks blir därför grannlaga när man läser i DN (17/12) om hans föreställningar av medelklassen som en manifestation av historiens fulländning.

Brooks inleder sin artikel med en referens till Hans Rosling och hans beskrivning av hur det globala välståndet har ökat under de senaste 200 åren. Brooks tycks överraskad och förtjust över Roslings ”glada nyheter”. Att en utebliven ökning av välståndet hade varit lika chockerande som den fortfarande utbredda svälten är föresvävar honom inte. Den period vi talar om är totalt omformad av en revolutionerande teknisk utveckling som har mångfaldigat människans resurser för att skapa välstånd. Hade inte en del av dessa resurser hamnat hos den tolftedel av jordens befolkning som anses tillhöra medelklassen, så hade vårt snedfördelande ekonomiska system varit så groteskt att det knappast överlevt. Medelklassen behövs som en buffert för att försvara de verkliga vinnarna i systemet, den lilla andel som tar hand om huvuddelen av produktionsökningen.

Optimistisk och naiv är Brooks trosföreställning om den slutliga segern för Benjamin Franklins idé om medelklassen. Han anar inte den politiska sprängkraften hos de miljoner fattiga slavar som tillverkar de prylar medelklassen behöver för att definiera sig: allt från joggingskor till avancerad elektronik. Antagligen tänker han sig att det våld och den övermakt som hittills hållit de fattiga massorna i schack skall ha framgång också fortsättningsvis. Cynismen i hans idylliserande bild av de välmåendes "seger" är på gränsen till kräkframkallande.

2010-12-22 onsdag
Bomben i Stockholm slog ner som...en bomb. Terroristhandlingar här? Hos oss? Med vår svenska naivitet har vi inte riktigt förstått vad vi är engagerade i, och våra massmedier har inte tänkt att upplysa om det heller.

Det började som bekant med måttlösa och kriminella våldshandlingar i New York och Washington, där drygt tvåtusen oskyldiga människor fick sätta livet till. Illgärningarna gav USA en förevändning för ett angreppskrig mot Afghanistan. Motiveringen var att man ville komma åt en saudiarabisk medborgare som på goda grunder antogs huvudansvarig för planeringen av terrordåden. Denne, Usama bin Ladin, försvann i en oåtkomlig yttre krets, och USA krigsmål ändrades efter hand till att bekämpa talibanerna och införa demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan. I det läget kom Sverige in i bilden.

Odiskutabelt är att USA bedriver ett krig i landet, ett krig man låtit NATO ha huvudmannaskapet för. De svenska militära förbanden på plats lyder under NATO:s befäl. Sverige tilldelades visserligen ett lugnare område att bevaka, men står otvivelaktigt på krigsfot. Och i krig gäller vissa internationella lagar och konventioner.

Vid Nürnbergrättegångarna fastställdes att angreppskrig är ett sådant brott mot internationell rätt för vilket de ansvariga skall dömas till döden. Den principen anser sig USA ha rätt att ställa sig över, så den får vi lägga åt sidan. Däremot kan vi knappast beröva fienden rätten att försvara sig med våld mot ett angreppskrig. Och som fiende har NATO-sidan (och därmed vi svenskar) definierat talibanerna och deras militära förband. Att försvara sig med våld innebär rätten att åsamka motståndaren ekvivalent skada. Om talibanerna hade resurser att flyga ett bombplan till New York och med en fullträff pulverisera Empire State Building så är det med andra ord inget som folkrätten kan fördöma. (Det är en helt annan sak vad det skulle leda till i verkligheten.)

Tekniskt sett är det inget som skiljer USA:s och Sveriges situation. Vi måste inse att afghanska talibaners militära operationer på svensk territorium med stor tveksamhet skulle kunna betraktas som brott mot krigets lagar. Däremot skulle det vara ett brott mot maktens lagar, vilket är en annan femma. Rika demokratiska länders juridiska fundament som innebär allas likhet inför lagen gäller av någon anledning inte i sådana här situationer. Makt är rätt även (eller inte minst) för demokratier.

Om den man vi kallar terroristen i Stockholm hade varit en uniformerad afghansk taliban så är det i varje fall en fråga för diskussion om hans tilltag inte hade kunnat klassas som en legitim militär operation. Det tål i varje fall att reflektera över. Hade han då överlevt så hade han kunnat kräva en krigsfånges beskydd.

Genom att överväga sådana juridiska aspekter kommer vi också närmare den betydligt viktigare frågan: hur vi bör ställa oss rent moraliskt till Sveriges deltagande som stridande part i ett från början illegitimt angreppskrig. Vill vi med moralisk rätt fördöma terrorism så är det tvunget att vi själva avstår från att utöva likvärdiga handlingar.

2010-12-21 tisdag
"It's called the American Dream, because you have to be asleep to believe it."  George Carlin (1937-2008).

I USA finns det bästa och det sämsta av det mesta. Världens största bryggeri (Budweiser) gör de bedrövligaste av alla öl, men några av de ädlaste vörtdryckerna bryggs i samma land (pröva Sierra Nevada Pale Ale, t.ex.). Av radio- och tevepersonligheter bjuder USA i ena ändan på den värsta sortens reaktionära demagoger, och i den andra på radikala komiker som tillåts säga vilka obekväma sanningar som helst på vilket uppriktigt språk som helst. En av de senare var Georg Carlin som gick bort för två år sedan. På Google ger hans namn mer än fyra miljoner träffar, en god återspegling av hans popularitet i USA, men så vitt jag vet är han tämligen anonym i Sverige.

George Carlins stil är brutal. Hans långa karriär kan följas genom videoklipp på nätet. Från början utmärkte han sig som språkkonstnär, och en av de tidiga skandalsuccéerna handlade om "sju ord som inte får sägas på teve". På kabelkanalerna, där samma regler inte gäller, kom Carlin att använda alla sorters otillåtna ord i de mest känsliga ämnen. Chock förvandlad till humor blev hans signum. Under senare år blev hans material alltmera politiskt och alltmera radikalt. Bakom de råa skämten framträdde en tänkande och medkännande människa.

Detta att George Carlin inte "fått plats" i svensk teve inbjuder till spekulationer. Första reflektionen är att det han säger är alltför politiskt uppriktigt. Försöker man föreställa sig en svensk komiker utöva en så rak och osminkad politisk humor så inser man direkt att det är otänkbart här. Humor hos oss får gärna drabba individer, gärna politiker, men den måste vara ironisk och privat. För att tolka saken välvilligt kan man kanske se det som att politiken hos oss är något mera seriöst hanterad av politiker, och inte lämnar samma utrymme för komikerna.

Just detta avviker i USA. Besluten fattas där så uppenbart ovanför huvudet på vanligt folk att demokratisk delaktighet blir ett meningslöst begrepp. Den politiska verkligheten fastställs av politiker som går företagens ärenden så ogenerat att mer än hälften av väljarna anser det lönlöst att ens gå och lägga sin röst vid valen. Opinionsundersökningar har i decennier visat att folket vill ha radikalt annorlunda samhälleliga åtgärder än de som politikerna beslutar om. USA saknar helt enkelt ett parti för majoriteten av medborgarna. Vad kan resultatet bli annat än apati?

Jo, man kan också vara med och fylla Madison Square Garden och skrika sig hes av upphetsning när George Carlin talar om hur det ligger till. Som narren förr i tiden vänder han frustrationen till skratt och vrål, och människorna kan gå hem med känslan att trycket åtminstone lättat något. Men någon organisation uppstår inte. Därför är sådana tillställningar harmlösa för makten. Eller genom avledning av vanmakten snarare främjande för status quo.

Å andra sidan kan allt fler få sin politiska medvetenhet skärpt, och på lång sikt delta i ett organisationsbygge som börjar vid rötterna. Den dagen sådana organisationer får makt kommer vi att få se helt andra åtgärder mot Carlins rabulistiska efterträdare än den motvilliga men desarmerande beundran han själv fick uppleva.

2010-12-17 fredag
Några rader (här något redigerade) till Annika Ström-Melin som inte köper argumentet att "det finns andra länder [än Kuba] där medborgarna förföljs":

Du kritiserar i DN idag (17/12) socialisterna i Europaparlamentet för att de inte applåderade under utdelningen av årets Sacharovpris, som uppmärksammar kampen för mänskliga rättigheter, och som i år gick till en kuban. Din text leder tankarna till orden proportioner och anseende.

EU:s högsta folkvalda organ har alltså för tredje gången tilldelat en kubansk dissident Sacharovpriset. Det betyder att 14 procent av de utdelade priserna har förärats Kuba, som har 0,18 procent av jordens befolkning, vilket motsvarar en överrepresentation i den statistiken med en faktor uppemot 80, ett antagligen oslagbart rekord.

En viktig förutsättning för den prestationen har varit att Kuba mestadels låtit sina dissidenter överleva, så att det funnits någon att utse som pristagare.  I övriga (kapitalistiska) Latinamerika har avlivning varit en vanligare metod för hantering av folk som sysslat med mänskliga rättigheter. Journalister, fackföreningsmän, präster och bönder, människor i hundratusentals som arbetat för att förbättra de fattiga folkens villkor har helt enkelt mördats av militärer eller högerextrema paramilitärer, vanligen utbildade, beväpnade och stödda av USA.

I år kunde som exempel 30-årsminnet av mordet på El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero ha högtidlighållits, om vi haft tid med sådana sidofrågor. USA:s regering lät sprida ryktet att Kuba var inblandat i mordet, men mördarna var som väntat inhemska militärer som kom direkt från utbildning i USA. Romero – kallad ”the voice for the voiceless” – fick en kista i stället för pris (han var nominerad till Nobels fredspris, vilket vi nu inser att han var diskvalificerad för).

Sandinisterna i Nicaragua hade liksom Kuba ovanan att låta dissidenter överleva. I Managua fanns en oppositionell tidning, La Prensa, starkt knuten till den lokala eliten och därmed till USA. När Ortega tog sig för att inskränka La Prensas frihet utbröt en enastående kampanj i USA:s massmedier. Enbart New York Times hade ett par hundra artiklar om saken.

En kort tid dessförinnan hade den USA-stödda regimen i grannlandet El Salvador demonstrerat ett säkrare handlag. Två tidningar där hade haft djärvheten att kritisera den närmast neonazistiska regimen. Utgivaren av den ena tidningen mördades rakt av, den andre hann fly från landet. Ingendera händelsen väckte någon nämnvärd uppmärksamhet i USA:s medier, och ännu mindre i våra.

Detta som exempel på helt obefintliga proportioner i vår bedömning av brott mot de mänskliga rättigheterna genom åren, en bedömning som helt beror på vem som är förövare och vem som är offer.

Sedan några är tillbaka är situationen i Latinamerika delvis en annan, beroende på att USA och högerextrema krafter tappat greppet om makten i flera av länderna. Anledningen är att folken tagit aktiv del av politiken och genomfört verklig demokrati. Men Honduras och andra exempel visar att de gamla krafterna står beredda att hoppa in så snart tillfälle erbjuds. Och i ett par av de mest efterblivna områdena har reaktionen fortfarande ett fast tag om förtryckarapparaten.

Under årets Snillen spekulerar i SVT betecknade fysikpristagaren Andre Geim den norska Nobelkommitténs val av fredspristagare som patronizing, allstå som ett nedlåtande sätt att med pekpinne tala om för ett annat land hur det bör sköta sin inre utveckling. Med erfarenhet från den katastrofala utvecklingen i Ryssland efter den kapitalistiska revolutionen menade Geim att så genomgripande förändringar måste ske stegvis.

Våld och förtryck är en lika beklämmande som framträdande del av människans verklighet. Världens ”ledande demokrati” sysslar med prickskytte på civila från helikopter, håller människor inspärrade utan rättegång, bombar bröllopsföljen och utplånar hela släkter, och ”ber om ursäkt” ibland. Samma demokrati håller allsköns diktatoriska förtryckare under armarna så länge de följer anvisningarna från Washington.

Många i de länder som är ideologiskt allierade med denna demokrati håller en relativt låg profil i bedömningen av dess handlingar. Desto mer energisk är vår kritik av länder som Kina och Kuba. När den statliga styrningen används för att ge folkets flertal bl.a. en bättre utbildning och sjukvård än i jämförbara länder så tycks vi bli särskilt upprörda och kritiska.

Miljarder människor i den inte fullt så välmående delen av världen kan inte uppfatta vår övermaga självrättfärdighet när vi bedömer egna och andras handlingar som något annat än ynklig. Det vi skriver idag finns tillgängligt för hela världen. Om vi skulle bry oss om vårt anseende inför majoriteten av mänskligheten, borde vi antagligen ställa oss på distans och försöka se oss själva i perspektiv.

2010-12-15 onsdag
För dagen något helt annat. Tidskriften Allt om vetenskap (nr 8, sid 11) redovisar forskning som gjorts vid City University i London av två kvinnliga psykologer, som studerat hur barn frivilligt väljer leksaker. De satte upp ett experiment där 90 barn i åldrarna 9 till 36 månader fick välja från en samling av sju olika leksaker med typisk pojk- eller flickkaraktär. Barnen delades in i åldersgrupper och "experimentet inkluderade många fler avgörande och klargörande detaljer", och gav ett entydigt utslag. Barnen valde leksaker "närmast exakt" efter vad som kunde förväntas efter deras kön. Så tillbringade t.ex. pojkarna närmare 90 procent av tiden med bilen, medan flickorna knappast rörde den.

Reportern skickar med brasklappen att studien är "kontroversiell" och "inte helt politiskt korrekt". Det är ju sant, men samtidigt ger den ett förväntat och trivialt resultat. För varje helt normal förälder (som inte är postmodernt genusindoktrinerad) är fenomenet helt självklart. Barn väljer leksaker efter kön. När avvikelser förekommer, till exempel att pojkaktiga flickor inte bryr sig om dockleksaker, så är det draget vanligen synligt ända från födseln och förändras inte. Till det faktum att dessa könsskillnader är medfödda kommer att de inte kan påverkas nämnvärt genom försök till styrning från föräldrarnas sida. Inte sällan får styrningsförsök bara andra negativa effekter eftersom normala barn har en egen vilja som de gärna demonstrerar.

När man tänker på att den tongivande genusvetenskapen utgår från det rakt motsatta mot vad den engelska studien kommer fram till, och bygger på en fullkomligt hopdiktad teori om könen som en social konstruktion, så finns det anledning att misströsta. Hundratals miljoner kronor av skattemedel kastas bort på en "genusvetenskap" som inte uppvisar ett uns mera vetenskaplighet än vilka New Age-läror som helst. Det stora mysteriet är varför inte detta uppenbara flum under vetenskaplig täckmantel får en rättmätig akademisk kritik som en gång för alla falsifierar dumheterna. Ett fåtal röster hörs över det koncilianta mumlet, en Bo Rothstein, en Per Ström, och inte minst en Tanja Bergkvist vars blogg är ett måste att följa.

Men annars råder en finkänslig tystnad inom akademierna, som om det vore oförsynt att kritisera kvinnor. För det gäller i huvudsak kvinnor, eftersom det råder en flagrant könsdiskriminering på genusinstitutionerna. En amerikansk komikers skämt om W Bush gör sig påmint: "Man buar inte på handikapp-OS".

Men de som drabbas av detta intellektuella mörker är kvinnorna själva, ty den som blundar för verkligheten kan inte emanciperas. Stå upp kvinna! Och kasta av dessa dunkla tankefoster, så skall du finna en värld av upplysning som inget hellre vill än delta i din kamp för verklig jämlikhet mellan människor av alla slag.

2010-12-14 tisdag
Med Liu Xiaobo försvann Assange hastigt från förstasidorna, och med terrorattentatet i Stockholm försvann Liu Xiaobo. Men den senare hade dessförinnan förekommit i en sekvens av SVT:s program Snillen spekulerar, med årets nobelpristagare som deltagare. Programledaren hade ställt den förmodat retoriska frågan vad pristagarna ansåg om fredspriset. Andre Geim satte ogenerat fingret på den hycklande självrättfärdighet som är så utbredd hos oss. Han menade att priskommitténs pensionerade norska politiker, som levt sina liv i ett tryggt, oljerikt land i norden, uppträdde patronizing när de ville peka ut hur ett annat land bör sköta sin inre utveckling. Han fick medhåll av sin likaledes ryskfödde fysikkollega och av den kinafödde japanske kemipristagaren.

I den fåra vi rättfärdiga röjt åt oss själva marscherade givetvis Vargas Llosa, som ansåg att kommittén gjort ett utmärkt val i de mänskliga rättigheternas anda. Hans långa inlägg illustrerade ytterligt väl den förledande tanken som utgår från att ingen kan motsätta sig yttrandefrihet. Liu Xiaobo sitter fängslad därför att han hävdat sin rätt att yttra sig fritt. Alltså kan ingen rättfärdig människa vara emot att han tilldelas Nobels fredspris. Är man det måste man vara motståndare till yttrandefrihet. Med det retoriska tjuvknepet kan man framstå som moralisk och rättrådig, samtidigt som man uppnår huvudsyftet: att ge Kina ett politiskt nålstick.

Fysikernas substantiella argument var att en utveckling mot västerländsk typ av demokrati måste ske i kontrollerad takt för att undvika att inte också de uppnådda ekonomiska framgångarna raderas ut. I den frågan har de som ryssar en skrämmande insikt i hur ett ekonomiskt sammanbrott och en social katastrof kan se ut efter en okontrollerad politisk omvälvning. Vargas Llosas naiva och godtrogna påstående att den demokratiska revolutionen i Östeuropa hade varit lyckad bemöttes av Geim med en trött suck: "Du har inte levt i Ryssland...". Men Vargas Llosa måste ursäktas och förstås. Han tror säkert vad han säger därför att yttrandefrihetens tillämpning i "den fria världen" fungerar just så. Vårt propagandasystem sorterar effektivt bort olämplig information och kunskap, och dit hör kunskapen om Rysslands sociala katastrof efter den kapitalistiska revolutionen.

Någon som inte tror att den norska Nobelkommittén, och särskilt dess ordförande, bedriver ett politiskt spel där de försöker blåsa upp sin egen betydelse? Det är inte fråga om tro, det går att bevisa. Man behöver bara föreställa sig en person som ägnat ett liv åt att bekämpa USA:s globala krigföring, som har inspirerat säkert hundratusentals människor runt om i världen för fred, för mänskliga rättigheter och för ett anständigt beteende hos företag och regeringar. Och som i den kampen har isolerats av makthavare och deras handgångne män så att han blivit landets mest framstående dissident. Otvivelaktigt är han också en av historiens mest betydande intellektuella. Mannen finns och heter (naturligtvis) Noam Chomsky.

Begrunda en stund tanken att Noam Chomsky skulle tilldelas Nobels fredspris (med objektiva kriterier i så fall högst välförtjänt). Konsekvenserna är sådana att man med hundra procents säkerhet kan säga att det aldrig kommer att ske. Detta är ett indirekt belägg för att Nobelkommittén är en politisk aktör som har valt att göra ett av många olika perspektiv till sitt.

2010-12-13 måndag
Först Assange, sedan terroristattack. Sverige hamnar i världens fokus av beklämmande orsaker, och ger ny anledning till skadeglädje hos de borgerliga själar runt om i världen för vilka det socialdemokratiska mönsterlandet alltid varit en vagel i ögat.
 
Jag var lite för snabb när jag häromsistens tonade ner risken för att muslimska terrorister skulle slå till i Sverige. Det börjar bli länge sedan vi levde i Palmes Sverige. Då, när vi kompenserade vår roll som rikemansland med konkreta solidaritetshandlingar som stöd för folkens befrielse runt om i världen. Tidsperspektiven skjuts ihop med åren...

I grunden har vi självklart varit en avläggare till USA under det senaste halvseklet och längre. I själva verket ett av de ytligt sett mera amerikaniserade länderna i Europa. Men vi protesterade en gång i tiden mot USA:s krigsförbrytelser och massmord på fattiga bönder i Sydostasien, mot apartheidregimens förtryck av svarta i Sydafrika och mot många andra av den vita världens brott mot utarmade människor. Olof Palme blev en hjälte i den tredje världen (om än lite i skymundan för den svenska rikspressen).

Bakom denna fasad av i och för sig modiga protester var vi likafullt en del av den västliga kapitalismens produktionsstruktur, som inte var mera altruistisk då än den är nu. I dagens tidning läser vi: "Tiotusentals textilarbetare i Bangladesh stormade fabriker och drabbade samman med polis på söndagen i protester över låga löner och usla arbetsvillkor. Flera leverantörer till H&M tvingade stänga." Minst tre personer dödades rapporteras också. En av orsakerna till upploppet är att företagen inte efterlever ett beslut om att minimilönen skall vara 290 kronor i månaden! En tia om dagen! (Och så många här hemma i tryggheten som inte har en aning om vad imperialistisk utsugning skulle kunna vara!)

"Vi ger dom i alla fall jobb" brukar svaret vara. Det verkliga svaret på den västliga kapitalismens effekter i u-länderna är mera komplext. Vanligaste effekten är att u-ländernas inhemska ekonomier, inte minst jordbruket, störs och skadas av de rika ländernas olika ingrepp.

Med lite eftertanke blir det inte märkligt att vi hamnar i samma riskkategori som andra europeiska länder när det gäller den nya typen av individuell terrorism. Vi kan inte längre lita på förmildrande omständigheter förvärvade genom protester mot folkrättstridiga krig, eller genom andra yttringar av solidaritet med fattiga länder. Istället deltar vi med militär trupp i ett från början illegalt angreppskrig iscensatt av världen härskare. Palme-Sverige har försvunnit långt bakom horisonten. Men det kommer en dag när vi börjar förstå vad som var värdefullt, den gången.

2010-12-12 söndag
Liu Xiaobo skulle ha hämtat sitt fredspris i fredags men sitter i stället fängslad på lång tid. Objektivt sett bedrövligt, och skam över det kinesiska statsskicket. Ur vår synpunkt är det kanske ännu mera beklagligt att en majoritet av det kinesiska folket antagligen tycker att saken är helt i sin ordning. Och den majoriteten har säkerts stärkts av den norska Nobelkommitténs beslut. Det beror i så fall på att kineserna är patrioter och extremt känsliga för inblandning från andra länder i Kinas interna angelägenheter, särskilt från den koloniala västvärlden av vilken man har förödmjukande historiska erfarenheter. I gengäld är Kina en fredlig nation som inte lägger sig i andra länders interna frågor.

I London sitter samtidigt Julian Assange inspärrad på grund av en trasig och/eller utebliven kondom, ett typiskt svenskt sexualbrott med fängelse som straffvärde (i varje fall enligt en manlig feminist och jurist som inte verkar ha alla rum på översta våningen möblerade). Kanske sitter Assange säkrast där eftersom kända och betydande personer i USA dundrar om att han borde avrättas omedelbart. Han har nämligen kränkt USA:s heder genom att avslöja krigsförbrytelser i Irak, diplomatiskt skvaller och en del annat som är pinsamt för supermakten. Han har helt enkelt utnyttjat den yttrandefrihet som vi alla tycker att också Liu Xiaobo borde ha.

Om det är så, som tidigare erfarenheter visat, att kineser i allmänhet reagerar negativt på utländska påtryckningar så kan årets fredspris komma att fördröja utvecklingen mot ökad yttrandefrihet i Kina. Skulle TorbjØrn Jagland ha övervägt den risken, så har han säkert bara bortsett från den. Kortsiktigt tänkande är betecknande för oss i det självförhärligande västerlandet. Vårt mäktigaste land ger sig t.ex. ut för att besegra terrorismen, och gör det genom att starta två krig som alla vet kommer att mångfaldiga terroristernas skaror. Men Jagland är inte dum, och säkert inte ointresserad av yttrandefriheten i Kina. Det är bara det att den politiska effekten, andra positiva reaktioner i väst och kanske hans egen karriär är viktigare än den verkliga utvecklingen i Kina. Precis som det för USA är viktigare att med våld markera sin credibility än att målinriktat motverka terrorismen.

Liu Xiaobo och Julian Assange illustrerar den bittert ironiska dikotomi som delar synen på yttrandefrihet i två oförenliga halvor, och som gör en del konservativa makthavare och intellektuella i väst till skamlösa hycklare. Seriösa kommentatorer på nätet befarar att Assange riskerar utvisning från Sverige till USA, där en domstol redan har förberetts för ändamålet i Alexandria, Virginia, en extremt konservativ miljö utanför Washington. Blir det så kommer Assanges straff inte att begränsas till 11 års fängelse; han får vara nöjd om han slipper dödsstraff. Vi befinner oss några korta byråkratiska steg från att störta Sverige i gränslös vanära.

2010-12-06 tisdag
Mona Sahlin har hållit tal till partiets förtroenderåd, och fått beröm för att hon kraftfullt och tydligt klargjort sin politiska huvudlinje, om än för sent. Men frågan är om hon inte egentligen bara avslöjade sin brist på insikt om hur den genomsnittlige gråsossen ute i landet tänker och tycker. Hon tog upp det rödgröna samarbetet och ville få det till att vänsterpartiet blev ett sänke i valrörelsen, underförstått att hon själv hade rätt som ville ha med miljöpartiet ensamt. Men den analysen är bristfällig och perspektivlös.

När Sahlin gjorde sitt utspel om en allians med MP blev reaktionen i hennes parti kraftig, och hon fick bakläxa. Vad hon antagligen inte greppade är att arbetarrörelsens misstro, egentligen förakt, för miljöpartiet är stor ute i landet, där basen för näringslivet utgörs av tillverkningsindustri och tunga råvaror. En spekulation kan vara att de som motsatte sig Sahlins idé inte ville tillfoga henne en alltför stor prestigeförlust genom att tvinga henne att ta tillbaka hela tanken på en allians. Kravet att ta med också vänsterpartiet blev i så fall en kompromiss. Gråsossarna har ju inte mycket till övers heller för vänsterpartiet, som med ena falangen har girat ut mot feminism och miljökör, och med den andra mot gammalkommunism. Ingendera är i sossens smak.

Man kommer inte ifrån misstanken att partiledningen i Stockholm saknar djupare kunskap och förståelse för levnadsvillkoren ute i det Sverige som omfattar mer än fyra femtedelar av befolkningen. Huvudstaden representerar en avvikande kultur i alla avseenden, illustrerat av unika röstsiffror för bl.a. S och MP. Det är inte fråga om ett storstadsfenomen, som man ser av läget i Göteborg och Malmö som båda ansluter närmare till riksgenomsnittet. Det handlar framför allt om Stockholm med dess exklusiva näringsstruktur och därav skiljaktiga sociala mönster.

I sitt tal tog Sahlin också självkritiskt upp att socialdemokraterna blivit uppfattade som "bidragspartiet", med negativa effekter i valet. Här får man igen intrycket att hon lyssnat på borgerliga stämningar i framför allt sin hemstad, och förbisett bland annat två fakta som talar starkt emot hennes slutsats. Det första gäller väljarnas kompakta reaktion på alliansregeringens första dråpslag mot bidragen till sjuka och arbetslösa, som resulterade i en historisk förtroendekris för regeringen. Så sent som 2008 var stödet för oppositionen som störst, och medborgarnas upprördhet över regeringens attack mot "bidragssamhället" fortfarande kraftig. Mona Sahlin och hennes parti tog inte tag i den starka opinionen utan tystnade betänkligt.

När valet sedan närmade sig och det stod klart att oppositionen inte tänkte återställa särskilt mycket av borgarregeringens svångremspolitik mot svaga och utsatta så kan det inte förvåna att det blev socialdemokraterna som förlorade förtroende. Ett andra faktum som Sahlin verkar förbise är de opinionsundersökningar om väljarnas inställning till bidrag, som under många år gett samma resultat: En klar majoritet är beredd att betala mer i skatt om den går till sociala ändamål. Den vanlige svensken delar inte Reinfeldts djupa aversion mot bidrag som sådana (däremot i fråga om bidragsfusk).

Att det privata näringslivet inte sysselsätter fler personer än det gjorde 1940 (se flera tidigare noteringar) och därmed har spelat ut sin roll för att öka sysselsättningen i Sverige gör Mona Sahlins undfallenhet mot strömningar i tiden ännu mer beklämmande. Eftersom ingenting tyder på att trenden när det gäller privat sysselsättning kommer att förändras så blir problemet allt större för politiken att försöka skapa försörjning för ständigt fler människor i utanförskapet. Vad näringslivet inte lyckats med på 70 år kommer inte att ske nu. Reinfeldts hånfullhet mot "bidragssamhället" är mot den bakgrunden cynisk och människoföraktande.

2010-12-05 söndag
Ett av mina egensinniga drag är att jag aldrig läser deckare. Men när jag hade ögnat igenom den förtonde artikeln om hur Stieg Larssons böcker erövrar världen, samtidigt som jag ramlade över en reautgåva av millenniumtrilogin, så blev det läge för ett undantag. Om jag skall sammanfatta intrycket efter första boken så är det ord som ligger närmast tillhands: förvåning.

Första halvan av boken är en utförlig beskrivning av bakgrunden till själva intrigen, bl.a. en omständlig presentation person för person av en oöverskådlig släkt inom vars krets kärnan i handlingen skall komma att utspela sig. Alltihop avfattat på en i och för sig korrekt rapportsvenska, men utan uppenbara litterära särdrag. (På frågan om jag skulle kunna göra det bättre själv är svaret nej. Men om jag yttrar mig som läsare så måste jag medge att jag aldrig tidigare har stött på en så språkligt torftig världssensation inom det fält som ändå hör till litteraturen.)

Intrigen som sådan skiljer sig inte på något avgörande sätt från vad man kan råka få se på teve. Det är ingen pusseldeckare, och läsaren blir alltså inte delaktig i problemlösningen. En liten detalj stör kanske fler än mig som bor vid en kust: Offret försvinner från en ö som under den kritiska tidpunkten är avskuren från land. Författaren låter personerna i boken överväga alla alternativ till försvinnandet utom det mest näraliggande, som han helt utelämnar: att offret på något sätt har hamnat i havet och förts bort av strömmen. Förbiseendet ligger och gnager under läsningen.

DN hade igår fyra sidor om Mario Vargas Llosa som bl.a. konfronterades med ett påstående han skulle ha gjort där han jämfört Stieg Larsson med Cervantes och Don Quijote. Morgonkaffet höll på att hamna snett, men Vargas Llosa dementerade att han skulle ha sagt så, även om han medgav att trilogin är ”mycket lyckad underhållningslitteratur”, om än inte stor litteratur.

Vargas Llosa pekar som så många andra på karaktären Lisbeth Salander, som han betraktar som ”ett helt genialt påhitt”. En socialt vilsen tjej med jobbig bakgrund och dålig utbildning, men en närmast övermänsklig superhacker, en hjältinna att ta till sitt hjärta. (I trilogins första del kommer hon in handlingen från sidan, men att döma av publiciteten får hon väl en centralare roll i de övriga delarna.)

Jag kommer att läsa vidare, när energin inte tillåter annat, och får kanske anledning att ompröva min bedömning efter de övriga två delarna.

2010-12-03 fredag
Wendell Potter beskriver en annan scen som stärkte hans beslut. Å tjänstens vägnar hade han rest upp till en liten stad i Michigan där Sicko skulle förhandsvisas innan världspremiären, och tagit med sin son på resan. Sittande längst bak i salongen gjorde han sina anteckningar som underlag för den kommande motattacken. Efter visningen fick han se sonen gå fram för att bli fotograferad tillsammans med Moore och för att få en autograf.

Potters tanke om filmen var: just så här går det till, det här är vad jag har jobbat med i tjugo år. Hans dubier fick en avgörande knuff och han valde en hederligare men ekonomiskt magrare bana som dissident. Som vältränad kommunikatör är Wendell Potter intellektuellt klar och välformulerad i sina inlägg och intervjuer på nätet. Rekommenderas!

2010-12-02 torsdag
Hur fick vi tag i information innan Internet fanns? Klart är att föregångarna till Annika Ström Melin och hennes kolleger i massmedia hade ett ännu större inflytande än nu över vilken kunskap som släpptes fram till allmänheten. Den makten är fortfarande stor men naggas sakta men säkert i kanten (i dagarna illustrerat av Wikileaks). För oss som har tid och möjlighet att leta runt på datorn är nätet en outtömlig källa till en direktinformation som inte når oss på de etablerade vägarna.

Med till exempel Michael Moore finns åtskilliga videor och andra ljudspår som med trådlösa hörlurar passar perfekt som underlättare av hushållsarbetet. Med varje nytt fynd på Google följer förslag på nya sidor som anknyter och leder vidare, och utan att veta hur det gick till blir man sittande långt efter att köksarbetet och allt det andra är avklarat.

Igår ledde Moores film Sicko vidare till Wendell Potter, en före detta senior executive, vice president och chef för Corporate Communication i CIGNA, ett av USA:s största sjukförsäkringsbolag med en omsättning på drygt 100 miljarder kronor. När Moores film aviserades gick branschens konkurrerande bolag samman i ett projekt för att sprida desinformation om filmen, skrämma politiker och misskreditera Moore, ”to push him down the cliff” som det interna och förhoppningsvis bildliga mottot löd.

Potter blev CIGNA:s man i projektet och han har senare berättat om hur minutiöst, och på bästa Orwellmanér, man kartlade Moores liv - ”vi visste mer om honom än han gjorde själv”. (Tevestationen pbs hade kommit över en drygt 20-sidig handlingsplan som visar hur projektet skulle läggas upp. Den finns tillgänglig på nätet.) Efter att en tid ha lidit av moraliska tvivel hade Potter nämligen hoppat av sitt välavlönade jobb och blivit en whistleblower. Filmen fungerade som en sista knuff för hans beslut, men betänkligheterna hade börjat tidigare.

På eget initiativ hade Potter bilat upp till en mindre stad där frivilliga läkare och sjuksköterskor hade aviserat en tillfällig mottagning för människor utan försäkring eller pengar. Under en intervju efter sitt avhopp visade Potter bilder han tagit på stället. Man ser långa rader av öppna, vita tält där läkare undersöker och behandlar patienter. Tankarna leddes till hjälpinsatser efter naturkatastrofer i något uland.

Folk hade bilat från avlägsna orter för att få möjlighet till vård, och köerna var långa. Den konkreta upplevelsen av dessa många sjuka människor utan de pengar som vård i USA kräver - människor som Potter hade till yrke att hålla utanför det vinstdrivande försäkringssystemet - blev avgörande för hans beslut.

Omvändelsen kom när debatten om Sicko fortfarande rasade, och Potter fick senare möjlighet att be Moore om ursäkt i direktsänd teve. Branschens försök till bashing av Moore kom av sig också av andra skäl. CNN:s Wolf Blitzer hade tidigt släppt fram en läkare som med viss aggressivitet påstod att filmen innehöll felaktigheter. Men det visade sig snart att det var läkaren som skjutit från höften, och CNN fick i princip be Moore om ursäkt.

Saken blev inte bättre av att samma tevestation också lät en kvinnlig expert hävda (utan belägg) att Moore slarvat med sanningen. Man hade dock ”glömt” att presentera kvinnan i hennes roll som avlönad lobbyist för de inblandade företagen.

Michael Moore vann antagligen bataljen om och kring Sicko, men han förlorade kriget. När Obama presenterade sin halvmesyr till sjukvårdsreform hade de politiska frontlinjerna återgått till utgångsställningen, och den konservativa skräckpropagandan med staten som hatobjekt hade återtagit sitt dominans i debatten. När nästa försök till en riktig sjukvårdsreform skall göras får hela processen antagligen tas om från början.

2010-11-30 tisdag
Läsarkommentarerna i DN:s webbtidning till Annika Ström Melins islamartikel visar som väntat att hon drog proppen ur en slasktratt. Där släpper ”islamkritiker” ut sina innersta tankar i olika grader av verbala utbrott. De starka känslorna visar hur viktigt det är att söka islamofobins rötter för att kunna hitta vägar bort från stämningar som potentiellt kan leda till en obehaglig framtid.

Det första man måste konstatera är att motviljan mot muslimer (hos oss) är rent irrationell. Ingen svensk kan påstå sig vara allvarligt störd av muslimer, som ber sina böner i avskildhet och vars matvanor och fastande inte berör andra. De dricker visserligen inte alkohol men det är snarare ett förhållande som minskar störningarna i samhället. I brist på sådana anledningar till motvilja hänger man upp sig på att en del kvinnor bär kläder som händelsevis skiljer sig från det som just nu råkar vara mode hos oss.

Så om muslimer inverkar lika lite på våra liv som scientologer, rutgängare, UFO-fantaster eller någon annan liknande grupp, varför detta intensiva intresse för kritik av just islam? Redan själva frågan antyder viktiga svar.

Det kan inte rimligen handla om kläder. Återstår terrorismen. World Trade Center blev en påminnelse om hur fruktansvärda terrorhandlingar är, och vilka traumatiska följder de får. Vi i den vita världen i allmänhet, och USA-medborgare i synnerhet, fick en kusligt påtaglig erfarenhet av samma terror som vi utsatt den övriga världen för i ett par sekler, även om vår terror har skett i en ofantligt mycket större skala.

Det enda som är märkligt med terrorismen är varför inga av alla de folk västvärlden underkuvat, förtryckt och mördat har slagit tillbaka med terrorhandlingar redan tidigare. För vi kan ju inte rimligen ha föreställt oss att den vita världen skulle kunna fortsätta med sin våldsutövning i all evighet utan att det någon gång skulle leda till reaktioner. Slaget kom när vi frammanat terrorister som längtar efter att dö själva. Detta kan vi förebrå islam: att den skapar dödslängtande krigare (en önskedröm för vilken armé som helst).

Praktiskt och egoistiskt är islam alltså inget bekymmer för oss i Sverige. Genom att föra en fredlig utrikespolitik (som genom Olof Palme fick inslag av solidaritet med utsatta länder och grupper) har vi varit i stort sett fredade från terrorhandlingar (undantagen har handlat om europeiska [kristna] terrorister).

I brist på rationella orsaker till islamofobi gjorde Gardell antagligen helt rätt i att pröva en bredare analys. Till det finns också historiska paralleller. Nyliberalismen kulminerade i Sverige med den nya regeringen 2006. Ett dråpslag riktades mot redan utsatta sjuka och arbetslösa. Till det kom en finanskrasch och en lågkonjunktur som ökade den arbetslöshet som regeringen nu hade gjort extra kostsam för de drabbade. Samtidigt med detta fortsatte koncentrationen av rikedom till en liten grupp, medan ägare av utsatta finansbolag understöddes med skattebetalarnas pengar. Människor reagerade som väntat med missnöje, men ingen stod redo att kanalisera upprördheten i konstruktiva banor.

Utvecklingen har skett parallellt i många länder och fått likartade följder. På kontinenten har inte bara muslimerna utan på sina ställen också romerna hamnat i skottfältet. I USA har resultatet blivit Tea Party-rörelsen som med märklig självdestruktivitet utsett staten till huvudfiende.

Den historiska parallellen är givetvis mellankrigstiden i Tyskland där ekonomiska dråpslag mot vanliga medborgare beredde marken för nazisternas antisemitism, och allt det som sedan följde. Mycket har förändrats sedan dess och analogin kan inte föras för långt, men mönstret är bekant.

Ansvaret för att människor inte får seriös respons på sina problem ligger på politiker, media och intellektuella. Därifrån är det tyst. De enda svar som hörs kommer från SD, som med övertygelse talar om att problemen beror på invandringen och på muslimerna. Etablissemanget hummar i sämsta fall med lite försiktigt (som Annika SM) i den anpassliga doakören.

2010-11-29 måndag
När Annika Ström Melin lämnade public service-världen för DN:s ledarsida så presenterade hon sig under den nya friheten snart som en av tidningens mera troskyldiga och idoga ideologer. I fredags gav hon prov på den form av ideologisering som ofta framträder under sken av ”oberoende liberalism”. Ämnet var ett angrepp på Mattias Gardells bok ”Islamofobi”.

Frånsett en historisk inledning av boken ”förvandlas professor Gardell [snart] till en agitator. Han resonerar så propagandistiskt att det vore frestande att lägga boken på hyllan…” Med så klart uttalad kritik förväntar man sig att artikelns exempel på Gardells propaganda skall vara tydliga och övertygande. Men där blir man besviken. En ”agitator” tycks närmast vara en person som inte delar Ström Melins åsikter, oavsett argument.

Gardell sägs göra en politisk bakgrundsteckning till islamofobin där nyliberalismen och nedmonteringen av folkhemmet har spelat en roll, men enligt Ström Melin en så ”grovt vinklad” beskrivning att den ”mest liknar en pamflett från yttersta vänstern”. Hon tillgriper alltså invektiv för att undvika en diskussion som är central för hela frågan. (Precis lika väsentlig som analysen av orsakerna till antisemitismens framväxt, och kusliga konsekvenser, i 20-talets Tyskland.)

”Och värre blir det” menar Ström Melin. Gardell pekar nämligen ut aktörer som han anser bidragit till islamofobins tillväxt i Sverige. Frågan om vilken roll en person som till exempel Lars Vilks har spelat är givetvis grannlaga, men den kan hanteras med argument. Den diskussionen är viktig av samma skäl som motsvarande diskussion skulle ha varit i dåtidens Tyskland. Men Ström Melin avstår och håller fast vid sin moraliska indignation: ”Det är både grovt och grundlöst”.

Så blir Gardell i stället ”problemförnekare”, i det att han tonar ner den muslimska kopplingen till terrorism och kvinnoförtryck. Men det Ström Melin då själv tonar ner är de avgörande orsakerna till terrorismen, som inte ens en oberoende liberal kan komma förbi. Om orsakerna undanröjs genom att USA plötsligt skulle bli som alla andra fredliga nationer så upphör terrorismen antagligen från dag ett. Kvinnoförtrycket kan vi motverka genom upplysning och lagstiftning i våra egna länder, men att sprida död och förintelse bland andra folk är inte mycket till lösning.

Grundtonen i Ström Melins artikel blir alltså att analyser som söker islamofobins orsaker hos oss själva är ”propagandistiskt” och något bara ”ideologibyggare” sysslar med. Lätt förtäckt menar hon att muslimerna har en del i den skulden själva. Och visst är det så. I sammanhang som handlar om människor är ingen bild någonsin helt entydig. Så var det inte heller på den tiden i Tyskland. Men vi borde fortsätta lära av den blodiga läxan vi fick den gången, och inse hur vi skall skilja mellan verkliga hot och demagogi.

2010-11-25 torsdag
Stilriktiga intellektuella av idag ger inte sällan uttryck för stor klassmedvetenhet, bland annat manifesterat som bristande medvetenhet om andra klasser. Karin Johannisson skriver sålunda i DN 18/11 (apropå det planerade ”livsstilsboendet” Norra Djurgårdsstaden i Stockholm) om den nya jakten på hälsa som ett generellt fenomen som präglar vår tid.

En naturlig invändning mot hennes generalisering är att dagens hälsofientliga livsstil, som främst drabbar de minst bemedlade, via bland annat epidemisk fetma, kommer att leda till ökning av flera sjukdomar och till förkortad livslängd. ”Hälsofascismen” är möjligen ett överklassfenomen, och det verkliga problemet det omvända.

En annan klassbetonad infallsvinkel som Johannisson ägnar utrymme är statens roll som hälsouppfostrare. 1930-talets Myrdalinspirerade folkhälsoprogram tillhandahåller många citat som reser nackhåren hos dagens rättänkande intellektuella. Oundviklig att nämna i sammanhanget blir förstås Socialstyrelsens ”famösa brödkampanj 1976”. Endast inom parentes nämner Johannisson den verkliga kampanjmakaren: Brödinstitutet.

Som exempel på statligt förmynderi är denna kampanj i själva verket ett hårresande fall av uppsåtlig vantolkning. Ett samarbetsorgan för ett antal rent kommersiella företag som tillverkade bröd, och som ville att vi alla skulle äta mera bröd så att företagen skulle tjäna mera pengar, tog ett halvdussin lösryckta ord ur en rapport och satsade en ansenlig summa pengar på en landsomfattande reklamkampanj.

Vem betalade den propagandan? Jo, alla som äter bröd, dvs. vi alla, och mest betalade stora barnfamiljer. Eftersom vi alla betalade så är effekten densamma som om det vore en skatt. Kontentan: våra pengar bekostade en reklam avsedd att öka vinsten för vissa kommersiella företag, och slutresultatet blev att statlig hälsoinformation totalt förlöjligades.

Löjet borde självfallet ha drabbat Brödinstitutet, men kampanjen blev omedelbart tillskriven Socialstyrelsen, och man kan föreställa sig att brödbranschen fick omåttligt med gratisreklam av all uppståndelse.

Det skall medges att Johannisson åtminstone något berör de kommersiella intressena bakom hälsotrenden, men tyngdpunkten lägger hon på den Orwellska vinklingen om överhetens strävan ”att fabricera hälsosamma undersåtar” (med Foucaults ord). Eller som hon skriver själv: ”Frågan är viktig. Vem vill att jag skall hålla mig frisk och varför?”

På den sista frågan svarar alla normala människor: ”Jag själv!”. Och till den som vågar fråga ”varför?” frestas man citera en normal tonårings svar: ”E’ru dum i huvet?”.

Foucault är ju ofta sin egen teori trogen och lägger följaktligen inte alltid så stor vikt vid empiriska belägg för sina påståenden. Tvärtemot innebörden av hans citat här satsar överheten fullkomligt överlägsna resurser på att fabricera sjuka undersåtar. De begränsade försök hälsomyndigheter gör för att informera om sunt leverne drunknar ju nämligen totalt i den massiva kommersiella propagandan för allsköns skräpmat, alkohol, tobak och annat destruktivt leverne.

En parentes för att sätta perspektiv på propagandans omfattning: UNICEF har beräknat att enbart den summa som satsas på tobaksreklam i USA skulle räcka för att rädda livet på de omkring 20 000 barn som dör varje dag, eller 7 miljoner barn varje år, och som dör av triviala sjukdomar.

Dystopier om hälsofascism verkar alltså i den reellt existerande verkligheten vara extremt långsökta och feltajmade. Innan den stora gruppen av människor har fått sådana bekymmer måste först gigantiska problem med ohälsa och onödiga dödsfall tillnärmelsevis lösas, eller kanske snarare börja observeras. Karin Johannissons artikel är i så motto tidsenlig att hon lyckas glida förbi hela detta jättekomplex som om det aldrig hade föresvävat henne.

2010-11-24 onsdag
På DN Debatt i söndags fick Lena Sommestad komma till tals med ett tänkvärt inlägg i diskussionen om den socialdemokratiska förnyelsen. I inlägget kritiserar hon Tomas Östros som på samma plats hade varit ute i motsvarande ärende en dryg vecka tidigare. Framtidsvisionen för partiet skulle enligt Östros bygga på ”tidlösa värderingar”, som t.ex. parollerna ”det ska löna sig att arbeta” och ”Sverige ska konkurrera med kunskap”.

Sommestad lyfter fram ett par av socialdemokratins verkligt tidlösa värderingar som ingått i fundamentet för det svenska välfärdssamhället, såsom gemenskap, jämlikhet och arbetets värde. Hon påminner om att frasen ”det ska löna sig att arbeta” historiskt har använts som argument för sänkta marginalskatter, och numera används för att motivera försämringarna i de sociala försäkringarna.

Östros tar alltså en slogan som högern har använt i decennier i sin kamp mot marginalskatter för höginkomsttagare, och gör den i en handvändning till socialdemokratins tidlösa värdering. (Man kommer att tänka på Red Tops satir mot högern i samma tidning en gång i tiden: ”det måste löna sig att vara rik!”)

Man kan föreställa sig att den högerfalang i partiet som Östros tillhör uppfattar sig som realister och i den egenskapen menar att verkligheten måste accepteras som den är. Nyliberalismen har bläddrat tillbaka i kalendern ett drygt sekel när det gäller synen på ekonomisk frihet och samhällets roll. Den ekonomiska makten och rikedomen har centraliserats till renodlade oligarkier, krafter som kan förefalla övermäktiga. Två tredjedelar av väljarna verkar inte anse sig drabbade, så det är om detta borgerligt inklinerade stratum valkampen står. Ungefär så kunde resonemanget tänkas gå.

Skulle de mera idealistiska visioner Sommestad pekar på alltså vara överspelade för all framtid? Man behöver inte gå mer än två år tillbaka i tiden för att få belägg för motsatsen. Alliansregeringen hade då ”bara förverkligat sina vallöften” genom att tillfoga sjuka och arbetslösa ett dråpslag, med motiveringen att man verkade för ”arbetslinjen”. Halva mandatperioden hade gått, och regeringen hade antagligen bland de lägsta siffrorna för förtroende i väljarkåren som någonsin uppmätts. Oppositionen hade 40 % fler anhängare än alliansen.

Att det kompakta underkännandet av regeringen berodde på slaget mot sjuka och arbetslösa rådde ingen tvekan om. Sverige reagerade med chock. Men i en vrå av landet var tystnaden påtaglig: i det socialdemokratiska högkvarteret. I det centrum, mot vilket mångas blickar riktades i förhoppningen om ett kraftfullt fördömande och handfasta idéer om politiska motåtgärder, tycktes förlamning råda. När vi nu hör om Östros ”tidlösa värderingar” väcks den skrämmande farhågan att tystnaden var avsiktlig.

Oavsett avsikten så lyfte den styrande falangen inte upp socialdemokratins allra mest centrala frågor till debatt och strid under valkampanjen. Man kapitulerade genom att frivilligt överge sina kärnvärden, trots att samma värden just demonstrerat sig som ett kraftfullt vapen. Så om den defaitistiska attityden hos Östros falang mot förmodan skulle bygga på en korrekt analys av en ofrånkomlig utveckling så skulle slutsatsen bara bli en: det behövs ingen socialdemokrati!

Ty varför skulle det behövas ett femte eller sjätte parti som utgår från att människor enbart bekymrar sig om sin privata situation som den ser ut just nu? Och som helt överger den fjärdedel eller så av befolkningen som just nu faktiskt drabbas av den egoistiska politiken. Socialdemokratin har inga speciella vapen som duger i den kampen. Där är borgerliga partier helt överlägsna. Varför ge sin in i en meningslös kamp om väljare som man varken vill eller kan vinna?

Däremot behövs en politisk rörelse som sätter strålkastaren på den cynism och det människoförakt som ligger bakom den nuvarande regeringens åtgärder. Den cynism som yttrar sig i påståenden som att utsvältningen av sjuka och arbetslösa skulle vara ett led i att skapa fler jobb. I en verklighet där de privata företagen inte sysselsätter fler personer idag än de gjorde 1940 (för sjuttio år sedan!), och där sanningen alltså är att den privata produktionsapparaten totalt sett behöver allt färre anställda! (Man skall påminna sig att befolkningen sedan 1940 har ökat med 3 miljoner människor, motsvarande 50 procent.)

Antalet väsentliga stridsfrågor är många och motparten kan tyckas övermäktig. Men att ansluta sig till motståndarens linje är kapitulation och ynkedom. Att däremot ta upp kampen för rättfärdighet är en hedervärd skyldighet för alla sant moraliska krafter.