|
Varje andetag luft vi tar
innehåller kvävemolekyler som också har passerat Karl XII:s lungor. Jag
minns den statistiska aforismen som en tankeväckare vår första kemilärare
använde för att ge oss ett begrepp om molekylers litenhet och antal. Ett
annat sätt att säga samma sak är att antalet molekyler som våra lungor
rymmer är biljontals gånger fler än antalet människor som någonsin levat på
jorden. (En ledtråd för den som vill öva sina räknefärdigheter: En viss
viktsmängd, kallad mol, av vilken gas som helst innehåller 6x1023
molekyler [Avogadros tal] och upptar en volym av ca. 22 liter.) Om någon
journalist hade läst såpass mycket kemi (men ändå förstått lika lite som
tidigare) kan man föreställa sig lysande larmrapporter av t.ex. det här
slaget: Varje ANDETAG vi tar innehåller luft från ALLA världens DÖDSSJUKA
tbc-patienter. Teoretiskt sett sant, men utan innebörd.
Jag brukar tänka på Karl XII-exemplet när miljölarm av en viss typ med jämna
mellanrum slås upp i media, till exempel: "Kemikalier som gör oss sterila
har nu spritt sig till Arktis isar". Halterna man då talar om är av
storleksordningen ppb (parts per billion) eller miljarddelar på
svenska, och har överhuvudtaget blivit möjliga att beakta bara tack vare en
formidabel utveckling av analystekniken. En miljarddel är i stort sett noll;
det är bokstavligen som längden av ett grässtrå jämförd med avståndet till
månen. I sådana närmast obefintliga halter sprids så gott som alla ämnen
över hela jorden, antingen de är giftiga eller ej, naturliga eller ej.
Larmen blir möjliga bara om man räknar med att publikens majoritet, liksom
säkert journalisterna själva, lider av en irrationell kemikaliefobi som vi
säkert får söka närmare i människans natur för att förklara.
Kemikalier i miljön delar med radioaktivt strålning egenskaper som
stimulerar obehagsmekanismer i våra hjärnor: osynlighet, okända verkningar
och, framför allt onatur, någonting skapat av människan. Det är inte svårt
att spekulera över hur vår trygghet med det naturliga kan ha uppstått under
evolutionen; det naturliga var garanten för att någonting var beprövat under
generationer och befunnet ofarligt. Som spegelbild uppstod vår intuitiva
skepsis mot helt nya ämnen och företeelser som människan efterhand hittade
på. Att detta är en irrationell instinkt som inte sällan slår helt fel är
kan vara svårt att ta till sig.
Generellt sett lägger vi mycket kraft på att försöka minska redan
mikroskopiskt små risker om de har mänskligt ursprung, samtidigt som vi inte
sällan gör motstånd mot försök att minska betydligt större risker som vi
uppfattar som naturliga. För att ta bara ett av oändligt många exempel:
Rädslan för bekämpningsmedelsrester på t.ex. frukt är utbredd, men det
verkliga förhållandet är att en enda kopp kaffe är lika cancerframkallande
som alla bekämpningsmedel vi får i oss under ett helt år. Vetenskapen ger
oss den fastare kunskap som ofta visar på det irrationella i vår
urtidsångest, men den når inte fram till allmänheten i de offentliga samtal
som domineras av humanister och journalister, med deras förtjusta dragning
till katastrofer och ångest.
Den gamle gode undergångromantikern Stefan Jarl har nu gjort en domedagsfilm
om kemikalierna, "med kunskap som är näst intill outhärdlig att bära"
(Dagens Nyheter 20/4 -10). (Den som söker hopp kan möjligen finna tröst i
vetskapen om att Jarls tidigare outhärdliga profetior, t.ex. om kärnkraften,
har kommit rejält på skam.) Enligt artikeln i DN presenterar filmen 23
forskare som Jarl har letat fram på konferenser runt om i världen, i sig
ingen svårare uppgift eftersom miljö är ett politiskt prioriterat
forskningsområde med gott om pengar och karriärvägar. Och den som forskar om
flamskyddsmedel kan naturligtvis hitta många problem och risker som
mänskligheten lika gärna kunde leva utan, även om de skulle vara
infinitesimala. Men avgörande är om en film som denna kan ställa den viktiga
frågan: Är riskerna med syntetiska kemikalier så stora att de motiverar
larmen? Är de ens större än riskerna med naturliga kemikalier? Vad händer
med tilltron hos allmänheten om det visar sig vara precis tvärtom?
Antagligen gör vi helt fel prioritering för att optimera människors hälsa
och välbefinnande när vi ensidigt fokuserar på syntetiska ämnen.
Med en mycket komprimerad historieskrivning kan man säga att
kemikalianvändningen har haft en grundläggande roll för utvecklingen från
det fattiga jordbrukarsamhället till det någorlunda välmående
industrisamhället. Nyckelprodukterna har varit handelsgödsel och
bekämpningsmedel, som höjt produktiviteten i jordbruket så att arbetskraft
kunnat frigöras för den industriella tillväxt som skedde parallellt. Räknar
vi till kemin också farmakologins framsteg blir betydelsen ännu mer
markerad. Utan tvekan har kemi och övrig teknik varit av största betydelse
för att ge folkets flertal bättre levnadsvillkor, ett friskare och längre
liv.
Det problem som borde intressera vänstern (hur den nu definieras) är inte
tekniken som sådan, utan vilka tillämpningar av tekniken som vanliga
människor efter förnuftiga analyser har intresse av, och vilka som har
tillkommit för att förleda och därmed enbart syftar till att främja profit
och ekonomisk makt. Den avgörande frågan är alltså hur tekniken kan styras
för att tjäna folkets verkliga intressen. Stefan Jarl har inte det
perspektivet. Hans vinkling av problematiken, välkänd från mycket av hans
produktioner, är den som en reaktionär luddit eller utvecklingsfientlig
fantast skulle göra.
Oförmågan att hålla två saker i huvudet på en gång, bl.a. hos vår tids s.k.
vänster, kräver en utvikning med ett förtydligande. Att tekniken har varit
mänsklighetens största utvecklande och emanciperande kraft betyder inte att
den varit immun mot missbruk. Det är t.ex. uppenbart att kemikalier ibland
används i syften som mera är till för att förleda konsumenterna än att
förbättra produkten. Ett aktuellt exempel bland många är användningen av
bakteriehämmande ämnen som används i allt från kläder till hygienprodukter,
sannolikt helt meningslöst och inte utan teorietiska risker.
När sådana exempel dyker upp i media så framstår samhällets
kontrollmöjligheter som genant impotenta, och en mycket striktare
tillståndsprocedur som nödvändig. Om försiktighetsprincipen skall användas
intill det orimligas gräns så är det givetvis när ingen nytta alls följer av
en kemikalieanvändning, och ännu mer så när användningen är till enbart för
att lura konsumenten.
Vad vi i stora delar har att förlita oss på idag är företagens intresse av
överlevnad, som avgörs av att det inte inträffar några allvarlig
förgiftningsfall, en garanti som säkerligen är mera betryggande än vad vi i
allmänhet föreställer oss. Å andra sidan har företagens kortsiktigheten ökat
påtagligt under den nyliberala epoken, och en kritisk blick är absolut
befogad. Men det gäller att inte förväxla en rationell vaksamhet med en
ogrundad teknikskräck, byggd på övertalande men vidskepligt flum.
DN återkom 23/4 med en översvallande filmrecension där Jarls film fick
högsta betyg. Man kan förbryllas över den fullständiga mentala
underkastelsen under ett antal miljöforskare, vars livsuppgift och födkrok
är att konstatera miljöproblem. Fast mänskligt är det. Vi accepterar lätt
sådant som stärker våra egna fördomar. Snusförnuftiga professorer är däremot
inte medieanpassade och förlorar därmed automatiskt en del av sin
trovärdighet.
En skräckfilm som handlar om utomjordingar kan vara ett mästerverk och ge en
god 5:a i betyg. Men en film som hävdar att utomjordingar faktiskt besöker
jorden
borde antagligen bedömas efter andra kriterier, t.ex. sanningshalt. DN ger
Stefan Jarls kemikaliefilm en 5:a i betyg, och medger att det är
”ideologiskt betingat”. Vad ett ”vetenskapligt betingat” betyg skulle bli är
en fråga som recensenten uppenbarligen inte anser ens behöver ställas.
Det credo Jarl och andra domedagsprofeter har som enda fasta grund är
påståendet att ”vi vet inte vad som händer, och särskilt inte vad som kan
hända i framtida generationer…”. Allmänhetens kritiska förmåga har en
tendens att falla platt inför sådana ångestskapande meningar, som har lagt
grunden för medias framgångsrika larm om kärnkraft, mobiltelefoner,
mikrovågsugnar, mängder av andra konstgjordheter, och – som paradnumret –
kemikalier. (Vi kan tillsvidare använda populärdebattens definition av
”kemikalier”, som oftast tycks vara ungefär: ”kemiska föreningar som är
framställda av människan”, även om kemivetenskapen använder en annan
definition.)
Naturligtvis vet människan inte allt, inte ens mer än en gnutta av den
komplicerade verklighet vi lever i, men ändå ofantligt mycket mer än vad den
naturvetenskapligt okunniga kultureliten ens kan föreställa sig. Till det
mera enkla vi vet hör att ett antal kemikalier efter att ha varit i bruk en
längre tid visade sig ha oacceptabla effekter, t.ex. DDT, PCB, dioxin och
freoner. När de skadliga mekanismerna upptäcktes infördes snabbt
internationella förbud mot användning, med god effekt (samtidigt som det
visade sig att farhågorna inför PCB och dioxin hade varit överdrivna, och
några allvarliga skador på människor inte hade inträffat).
I övrigt kan vi observera att människors hälsa
och välbefinnande generellt sett har ökat i takt med kemikalieanvändningen.
Och vad vi säkert vet är att de stora riskerna för vår hälsa orsakas av
”naturliga kemikalier” i sådant som tobak, alkohol, kaffe och dessutom i
fet, rökt, hårdstekt eller salt mat. I de uppräknade kemikaliekällorna
hittar vi de helt dominerande orsakerna till cancer, och dessutom bidragande
orsaker till hjärt-kärlsjukdomar och en hel del andra åkommor som förkortar
våra liv. Effekterna av dessa vardagsämnen är direkta och inte sällan
dramatiska. Av de syntetiska kemikalierna i mikroskopiska halter ser vi inga
effekter alls. Så någon larmklocka borde ha ringt när forskarna i filmen
tillskriver kemikalierna orsaken till ”allt”, som t.ex. adhd, autism,
diabetes och fetma. Då löper de stor risk att hamna i samma skojargenre som
den nyligen avslöjade autismkampanjen mot mässlingsvaccinationerna.
Samma dag som recensionen kunde läsas fick Stefan Jarl och en professor i
miljökemi, som varit hans mentor under filmarbetet, välvilligt utrymme i
P1:s Vetenskapsradion. Tillsammans med en ännu mer katastroftroende
radiokvinna uppstod stämningen av ett litet väckelsemöte i studion.
Fascinerande var med vilken hurtighet och triumferande ton man försökte
överglänsa varandra med domedagsspekulationer, och med vilken underlig
glädje man uttalade ordet "kemikaliecocktail", denna dödliga soppa som vi
alla går och bär på i våra kroppar. Inte en invändning, inte ens en kritisk
fråga förekom.
Vetenskapsradion uppfyllde givetvis inte det objektivitetskrav som åligger
public service-företaget, något man brukar frias ifrån med argumentet att
alternativa synpunkter kommer fram i andra program. Nu stämmer inte det för
just miljö- och energifrågor där ett och samma perspektiv är helt
dominerande i så gott som alla program. Men det finns en rimligare policy
för att bredda den verkliga kunskapen. På varje miljöprofessor går det ett
antal kompetenta professorer inom kemi, toxikologi, onkologi osv. som hade
kunnat ge en balanserande bild och lätta trycket för en rimligtvis
skräckslagen allmänhet, utsatta för ett komplett undergångsbombardemang. Man
kan tycka att det skulle ha varit radioproducentens skyldighet att hitta
någon sådan person.
Bara en notering till om radioprogrammet: professorn i miljökemi pratade där
om "efftalater", en grupp kemiska föreningar som annars bara är känd bland
miljöaktivister och andra amatörer. Alla kemister som läst grundkursen säger
nämligen ftalater, precis som det stavas, och av samma skäl som en
litteraturvetare inte talar om den svenske diktaren "Effröding".
Av någon anledning lider just miljöområdet särskilt mycket av propagerande
forskare. Jag minns ett kompendium i miljökemi som jag råkade se för ett
antal år sedan, skrivet av en lärare på KTH (kanske Jarls professor?).
Tyvärr hittar jag inte papprena nu och får citera ur minnet, men det är å
andra sidan ganska tydligt. Ett stycke av texten inleddes ungefär så här:
"80 procent av all cancer orsakas av miljöfaktorer" (med reservation för den
exakta siffran). Direkt efter följde en lista med "exempel på
miljöfaktorer", som alla handlade om den externa miljön, alltså föroreningar
av olika slag, och andra liknande fenomen som miljödebatten handlar om och
som vi utsätts för utan egen förskyllan. (Enda undantaget från externa
faktorer som nämndes var medicinsk strålning.)
Nu är det ett känt faktum att sådana externa miljöfaktorer bara orsakar
några enstaka procent av alla cancerfall, men det upplyste inte författaren
om. Begreppet "miljöfaktorer" innefattar nämligen framför allt
livsstilsfaktorer som mat, rökning, sexualvanor etc., alltså just de
företeelser som är helt dominerande som cancerorsaker. Den här metoden att
genom ett uppsåtligt vilseledande göra sitt eget område viktigare än vad det
är skulle inom andra naturvetenskapliga discipliner förorsaka kritik och
rättelse. Men miljö som studieämne är hos oss mera politik än
naturvetenskap, vilket förklarar den ymniga förekomsten av liknande
förledande texter.
Frågan om "kemikaliecocktailen" är alltför viktig för att hanteras av
fantaster. Riktig vetenskap har målet att steg för steg komma närmare en
allt bättre grundad kunskap. Det är vad som behövs på kemikalieområdet, i
stället för raden av överspända katastrofscenarier enligt vilka en handfull
molekyler tycks kunna innebära slutet för mänskligheten. Men filmande
misantroper eller politiserande miljöprofessorer kan inte anlitas för att få
fram tillförlitlig kunskap på det här området, så långt har Stefan Jarls
film ett viktigt budskap.
En annan miljökuf med professors rang skrev jag om på de här sidorna för ett
år sedan. Han menade på fullt allvar att kärnkraften var en viktig orsak
till uppvärmningen av atmosfären. Alltså den kärnkraft vars energiproduktion
sammantaget i hela världen motsvarar någon hundradels promille av den energi
som solen strålar in mot jorden, eller med andra ord en bråkdel av den
variation lite extra moln orsakar. Till råga på allt var det en redaktör på
civilingenjörernas egen tidskrift som hade kommit på idén att skriva om
tokerierna, utan att ställa en enda kritisk fråga, när vem som helst av
förbundets medlemmar hade kunna avslöja charlatanen med hjälp av
gymnasiekunskaper.
Hela vår värld är uppbyggd av grundämnen och kemiska föreningar. I
naturen pågår ständiga kemiska reaktioner mellan olika slag av atomer och
molekyler, och antalet möjliga föreningar är praktiskt taget oändligt.
Ungefär 50 miljoner finns beskrivna i CAS-registret (Chemical Abstract
Service) och 50 000 nya tillkommer varje vecka. De flesta av dessa föreningar
finns (så vitt man vet) inte naturligt, utan har tillkommit genom att
människan har sammanfört komponenter under speciella omständigheter i fråga
om t.ex. tryck, temperatur och närvaro av katalysatorer. Inga utom ett fåtal
av de nya föreningarna lämnar någonsin E-kolvarna på laboratorierna.
Om vi kallar alla dessa ämnen för "kemikalier", så kan vi göra några
observationer när det gäller naturliga och syntetiska kemikalier. Generellt
kan man säga att naturkemin är ett eftersatt forskningsfält. Dels beror det
säkert på att området är ofantligt stort, men kanske också på att behovet
inte upplevts som överhängande. I vilket fall vet vi fortfarande bara en
bråkdel om kemikalierna i naturen, t.ex. om deras hälsoeffekter. En del vet
vi, som att de mest dödliga gifter som finns är naturliga. En enda cell av
Clostridium
botulinum räcker för att alstra en dödlig dos gift. Vi vet också att flera
gifter från växter och svampar är ytterligt farliga, och nödvändiga att lära
sig undvika. Vissa metallföreningar är livsfarliga. Uppräkningen kan
fortsättas länge och väl.
Inför naturens farlighet är vi dock generösa och toleranta. Antagligen
spelar det in att naturen av många uppfattas som ett harmoniskt system där
människan ingår i en hänförande jämvikt med alla andra organismer, en jämvikt
skapad och upprätthållen av antingen en Gud eller av evolutionen. Problemet
är att evolutionen inte fungerar för att optimera just människans tillvaro i
förhållande till övriga organismer. (Hur Gud tänker vet vi väl inget alls
om.) Hundratusentals år har inte räckt för att anpassa oss till
botulinumgiftet eller alla andra kemiska risker som naturen är fylld av.
Det beror på att evolutionen inte slösar energi på anpassningar till fenomen som trots allt
är marginella. Men fastän vår tillvaro är fylld av sådana "brister" hos
naturen, så är föreställningen om dess ideala och sakrosankta beskaffenhet
svårutrotlig.
I gengäld är föreställningarna om människans fatala ingrepp desto mer krassa
och kritiska. Benämningen "ekofascism" om uppfattningen av människan som ond
och naturen som god är välfunnen. Vad som ständigt måste diskuteras är vilka
följder sådana tänkesätt kan få. Stefan Jarl säger sig med sin film vilja
"rädda mänskligheten" och skydda kommande generationer. Avsikten är
vällovlig, men ser man till Jarls produktion sedan filmen "Naturens hämnd"
för trettio år sedan så har den (med hans egna ord) handlat om att bekämpa
"människans manipulerande av naturen". I den traditionen har han en lång rad
föregångare, varav den förste dokumenterade möjligen är Lao-tse, som antas
ha levat i sjätte århundradet före Kristus.
Denne kinesiske filosof (kanske också den förste ekofascisten) betraktade
vägar, broar och båtar med motvilja eftersom de var resultatet av mänskliga
manipulationer och därför ”onaturliga”. Han hade samma invändning mot
tämjandet av hästar, liksom mot krukmakarnas och snickarnas verksamhet. En
senare svärmare för det naturliga, Jean-Jacques Rousseau, hade knappast
något att invända mot vägar och broar, och för honom var snickaren och
krukmakaren själva urtypen för ofördärvade människor. Och på den vägen har
det alltfort varit. Varje generation har sina teknofober och naturdyrkare
som skaffar sig nya normer och förkastar föregångarnas skrämselobjekt, som
de vant sig vid som naturliga. En sak kan bara konstateras. Hade Lao-tses
aversion mot människans manipulerande av naturen blivit en evig lag så hade
Stefan Jarl inte kunnat göra några filmer överhuvudtaget. Han hade som vi
alla kunnat se fram emot ett fattigt, eländigt och kort liv. Jarl är alltså
skyldig ett svar på frågan om exakt när ”människans manipulerande av
naturen” borde ha upphört.
Men om filmmakare och andra som har drabbats av kemikaliefobi nu skulle råka
skjuta över målet, är det verkligen något att bekymra sig om? Ja, rent
teoretiskt skulle ju människor kunna bli så deprimerade av ödesbudskapen att
deras liv försämras, att självmorden av den orsaken t.ex. skulle bli fler än
offren för kemikalierna. Men också utan sådana skador är det en moralisk
ansvarsfråga vad man utsätter människor för. Därmed är det inte alls
självklart att bevisbördan uteslutande ligger hos kemikaliproducenter. En av
de avgörande frågorna blir vilka belägg man har för sina domedagsprofetior.
Dystopikernas tankegång tycks vara den här: Vi vet att det finns vissa
enstaka kemikalier som är mycket farliga, därför kan vi räkna med att många
nya kemikalier tillsammans kan vara farliga, även i halter som strängt taget
är försumbara. Sådana samband går sällan att belägga, och då tillgriper man
försiktighetsprincipen, som säger att i brist på kunskap skall de mest
pessimistiska gissningarna gälla. Normalt kan det vara en god princip, men
ibland skjuter den långt över målet. Det finns alltid en gissning som är mera
pessimistisk än en annan. Tillämpad på radioaktiv strålning har
försiktighetsprincipen lett till att radiofobikernas uppfattning har levt
kvar i den allmänna debatten i strid mot en kompakt vetenskaplig kunskap.
Diskussionen om
Tjernobyl
är där ett skolexempel.
Utan minsta tvekan är kemikaliehanteringen så intensivt bevakad att
varje antydan till skadliga effekter omedelbart skulle leda till effektiva
motåtgärder. Så har det varit under en lång tid, och det kan vara belysande
att referera några av de viktiga fallen. Det första är portalexemplet för
hela miljöaktivismen, Rachel Carsons berömda larm om det kvicksilverbetade
utsädet som visade sig vara en dödsfälla för fåglar. Betningsmetoden togs
snabbt bort och fåglarna återkom. Ett larm med svensk anknytning handlade om
att sälarna i Östersjön minskade i antal. Man spårade orsaken till
föroreningar av PCB (polyklorerade bifenyler), som visade sig göra sälarna
sterila. Även här var den internationella handlingskraften god, och förbud
infördes omgående. Idag lever sälarna ett gott liv (alltför gott menar
fiskarena som klagar över förstörda redskap och uppäten fångst).
PCB är värd en utvikning. Ganska snart visade det sig att sälarna var unikt
känsliga mot den här typen av föreningar. För människor och många andra
arter ledde motsvarande exponeringar inte alls till samma följder. Men PCB
hade redan blivit ett "politiskt gift" och har därför inte blivit av med sin
stämpel av extrem farlighet, och det har givetvis fått följder. Själv fick
jag en personlig inblick i den saken när ett företag runt 1990 drabbades av
en liten men dyr PCB-skada. Det visade sig då att PCB hörde till fåtalet
uttryckliga undantag i företagsförsäkringen. Som med kärnkraft gick det
alltså inte att försäkra sig mot sådana olyckor. Ur försäkringsbolagets
perspektiv var det säkert affärsmässigt korrekt, även om det var absurt ur
verklig risksynpunkt. En PCB-olycka kunde ju förväntas skapa en politisk och
allmän uppståndelse vars kostnadseffekter inte gick att bedöma i förväg.
(Hur det är med PCB-klausulen idag vet jag inte, men den borde ju vara borta
eftersom den politiska laddningen har dämpats.)
PCB-frågan fick indirekt betydelse under säldöden på västkusten 1988, som
givetvis antogs bero på någon förorening i havet. På det antagande växte
miljöpartiet och fick riksdagsstatus (för att sedan bli kvar där). Numera
vet vi att sälarna dog av en virussjukdom, oberoende av mänskliga
aktiviteter. Men den väldiga uppståndelsen i media ledde antagligen till en
diffus föreställning att människan ändå på något sätt var inblandad. Drygt
ett decennium senare drabbades sälarna återigen av en virussjukdom, med lika
många offer, men det passerade i det närmaste helt obemärkt i media.
Nästa stora larm efter PCB handlade om dioxiner, som för övrigt bl.a. bildas
när PCB förbränns. Uppmärksamheten kring dioxiner väcktes när man fann att
marsvin var särskilt känsliga och dog av extremt små doser. Visserligen
insåg man att marsvinets känslighet var unik; redan den närbesläktade
hamstern har 5 000 gånger så stor tålighet. Men försiktighetsprincipen måste
tillämpas, i detta fall med rätta, till dess att mekanismerna är fullt
utredda. Larmet gick alltså, och dioxiner gjorde PCB sällskap på hyllan för
politiska gifter. Oavsiktligt har människans känslighet för dioxin testats
vid den kända utsläppsolyckan i Seveso. Lyckligtvis visade det sig att
människan inte är tillnärmelsevis lika känslig som hamstern, och några
dödfall inträffade inte i Seveso. En kronisk följd av dioxinförgiftning är
den som Ukrainas förre president Sjevtjenko drabbades av, kloracne med
bestående hudskador som följd.
Finns det någon risk att kemikalier skulle orsaka skador på människor och
natur som inte upptäcks alls, eller inte upptäcks i tid? Sannolikheten för
det är i varje fall mycket mindre än motsvarande risker inom andra områden.
Skälet är att kemikalier, i en omfattning som bara kan jämföras med
kärnkraften, är utsatt för en intensiv bevakning inte bara av forskare utan
av hela arméer miljöaktivister, politiker, journalister och (som vi har sett)
kulturpersoner. Ett särskilt statligt verk bevakar kemikaliehanteringen
(medan t.ex. tobaken, som verkligen kräver dödsoffer, i tusental varje år,
hanteras med vänster hand någonstans). Livsmedelstillsatser är strängt
prövade, med The Delaney Clause i USA som normgivare, en lag som
kräver att syntetiska tillsatser skall klara cancertester som med sin
stränga krav är närmast verklighetsfrämmande (därför har vi nu blivit av med
det utmärkta sötningsmedlet cyklamat, och får istället leva med det
vedervärdiga aspartam). Läkemedel ligger på toppen av kravkurvan, med så
stränga kriterier att utvecklingen av många nya läkemedel numera måste
läggas ner av ekonomiska skäl. Vaksamheten mot kemikalierisker är med andra
ord enorm.
Kvar står ändå frågan om vi gör rätt saker, och det gäller både kemikalier
och andra produkter. Men det är en helt annan och mycket viktigare fråga,
och den gäller hela vårt politiska och ekonomiska system, där bristerna i
den nuvarande situationen ligger i öppen dag. Oavsett hur man vill lösa den
stora frågan så finns ingen förnuftig och mänsklig väg som innebär en
återgång till ett tidigare stadium i fråga om kunskap och teknik.
Reaktionärt och principiellt motstånd mot teknikutvecklingen är och förblir
människofientligt. Särskilt för dem som vill förbättra villkoren för jordens
alla fattiga är tekniken ett ofrånkomligt redskap.
-----------------------
Det gick några dagar och
larmrapporterna tystnade. De dog i själva verket direkt, utan uppföljande
diskussion. Den kunskap som var "näst intill outhärdlig att bära" verkade
som bortblåst, och mänsklighetens undergång var redan historia. Det är inte
utan att man undrade hur diskussionen gick vid redaktionsmötet på
tidningen...
- Har vi nå’t mer på det här med Stefan Jarl och kemikalierna?
- Nej, jag pratade med en kemiprofessor men han var så tråkig så tapeterna
lossnade...
- Då släpper vi det... hur är det med prinsessbröllopet?
- ...
Det var alltså det det. Några människor till hade blivit uppskrämda och
miljöparitet hade fått en del ytterliga väljare, annars var allt som
vanligt. Den enda viktiga frågan, den om vi använder teknikens och kemins
utveckling till att främja människors verkliga behov, blev aldrig ställd.
För den frågan rör vid den ekonomiska makten, och den makten kan inte på
allvar ifrågasättas.
2010-05-01, uppdaterad 2011-12-19
Ge synpunkter
|
|