Lars Schaff - texter

 

Kemikalierna, undergången och Stefan Jarl

Till menyn


Varje andetag luft vi tar innehåller kvävemolekyler som också har passerat Karl XII:s lungor. Jag minns den statistiska aforismen som en tankeväckare vår första kemilärare använde för att ge oss ett begrepp om molekylers litenhet och antal. Ett annat sätt att säga samma sak är att antalet molekyler som våra lungor rymmer är biljontals gånger fler än antalet människor som någonsin levat på jorden. (En ledtråd för den som vill öva sina räknefärdigheter: En viss viktsmängd, kallad mol, av vilken gas som helst innehåller 6x1023 molekyler [Avogadros tal] och upptar en volym av ca. 22 liter.) Om någon journalist hade läst såpass mycket kemi (men ändå förstått lika lite som tidigare) kan man föreställa sig lysande larmrapporter av t.ex. det här slaget: Varje ANDETAG vi tar innehåller luft från ALLA världens DÖDSSJUKA tbc-patienter. Teoretiskt sett sant, men utan innebörd.
  
Jag brukar tänka på Karl XII-exemplet när miljölarm av en viss typ med jämna mellanrum slås upp i media, till exempel: "Kemikalier som gör oss sterila har nu spritt sig till Arktis isar". Halterna man då talar om är av storleksordningen ppb (parts per billion) eller miljarddelar på svenska, och har överhuvudtaget blivit möjliga att beakta bara tack vare en formidabel utveckling av analystekniken. En miljarddel är i stort sett noll; det är bokstavligen som längden av ett grässtrå jämförd med avståndet till månen. I sådana närmast obefintliga halter sprids så gott som alla ämnen över hela jorden, antingen de är giftiga eller ej, naturliga eller ej. Larmen blir möjliga bara om man räknar med att publikens majoritet, liksom säkert journalisterna själva, lider av en irrationell kemikaliefobi som vi säkert får söka närmare i människans natur för att förklara.
  
Kemikalier i miljön delar med radioaktivt strålning egenskaper som stimulerar obehagsmekanismer i våra hjärnor: osynlighet, okända verkningar och, framför allt onatur, någonting skapat av människan. Det är inte svårt att spekulera över hur vår trygghet med det naturliga kan ha uppstått under evolutionen; det naturliga var garanten för att någonting var beprövat under generationer och befunnet ofarligt. Som spegelbild uppstod vår intuitiva skepsis mot helt nya ämnen och företeelser som människan efterhand hittade på. Att detta är en irrationell instinkt som inte sällan slår helt fel är kan vara svårt att ta till sig.

Generellt sett lägger vi mycket kraft på att försöka minska redan mikroskopiskt små risker om de har mänskligt ursprung, samtidigt som vi inte sällan gör motstånd mot försök att minska betydligt större risker som vi uppfattar som naturliga. För att ta bara ett av oändligt många exempel: Rädslan för bekämpningsmedelsrester på t.ex. frukt är utbredd, men det verkliga förhållandet är att en enda kopp kaffe är lika cancerframkallande som alla bekämpningsmedel vi får i oss under ett helt år. Vetenskapen ger oss den fastare kunskap som ofta visar på det irrationella i vår urtidsångest, men den når inte fram till allmänheten i de offentliga samtal som domineras av humanister och journalister, med deras förtjusta dragning till katastrofer och ångest.
 
Den gamle gode undergångromantikern Stefan Jarl har nu gjort en domedagsfilm om kemikalierna, "med kunskap som är näst intill outhärdlig att bära" (Dagens Nyheter 20/4 -10). (Den som söker hopp kan möjligen finna tröst i vetskapen om att Jarls tidigare outhärdliga profetior, t.ex. om kärnkraften, har kommit rejält på skam.) Enligt artikeln i DN presenterar filmen 23 forskare som Jarl har letat fram på konferenser runt om i världen, i sig ingen svårare uppgift eftersom miljö är ett politiskt prioriterat forskningsområde med gott om pengar och karriärvägar. Och den som forskar om flamskyddsmedel kan naturligtvis hitta många problem och risker som mänskligheten lika gärna kunde leva utan, även om de skulle vara infinitesimala. Men avgörande är om en film som denna kan ställa den viktiga frågan: Är riskerna med syntetiska kemikalier så stora att de motiverar larmen? Är de ens större än riskerna med naturliga kemikalier? Vad händer med tilltron hos allmänheten om det visar sig vara precis tvärtom? Antagligen gör vi helt fel prioritering för att optimera människors hälsa och välbefinnande när vi ensidigt fokuserar på syntetiska ämnen.
  
Med en mycket komprimerad historieskrivning kan man säga att kemikalianvändningen har haft en grundläggande roll för utvecklingen från det fattiga jordbrukarsamhället till det någorlunda välmående industrisamhället. Nyckelprodukterna har varit handelsgödsel och bekämpningsmedel, som höjt produktiviteten i jordbruket så att arbetskraft kunnat frigöras för den industriella tillväxt som skedde parallellt. Räknar vi till kemin också farmakologins framsteg blir betydelsen ännu mer markerad. Utan tvekan har kemi och övrig teknik varit av största betydelse för att ge folkets flertal bättre levnadsvillkor, ett friskare och längre liv.

Det problem som borde intressera vänstern (hur den nu definieras) är inte tekniken som sådan, utan vilka tillämpningar av tekniken som vanliga människor efter förnuftiga analyser har intresse av, och vilka som har tillkommit för att förleda och därmed enbart syftar till att främja profit och ekonomisk makt. Den avgörande frågan är alltså hur tekniken kan styras för att tjäna folkets verkliga intressen. Stefan Jarl har inte det perspektivet. Hans vinkling av problematiken, välkänd från mycket av hans produktioner, är den som en reaktionär luddit eller utvecklingsfientlig fantast skulle göra.

Oförmågan att hålla två saker i huvudet på en gång, bl.a. hos vår tids s.k. vänster, kräver en utvikning med ett förtydligande. Att tekniken har varit mänsklighetens största utvecklande och emanciperande kraft betyder inte att den varit immun mot missbruk. Det är t.ex. uppenbart att kemikalier ibland används i syften som mera är till för att förleda konsumenterna än att förbättra produkten. Ett aktuellt exempel bland många är användningen av bakteriehämmande ämnen som används i allt från kläder till hygienprodukter, sannolikt helt meningslöst och inte utan teorietiska risker.

När sådana exempel dyker upp i media så framstår samhällets kontrollmöjligheter som genant impotenta, och en mycket striktare tillståndsprocedur som nödvändig. Om försiktighetsprincipen skall användas intill det orimligas gräns så är det givetvis när ingen nytta alls följer av en kemikalieanvändning, och ännu mer så när användningen är till enbart för att lura konsumenten.

Vad vi i stora delar har att förlita oss på idag är företagens intresse av överlevnad, som avgörs av att det inte inträffar några allvarlig förgiftningsfall, en garanti som säkerligen är mera betryggande än vad vi i allmänhet föreställer oss. Å andra sidan har företagens kortsiktigheten ökat påtagligt under den nyliberala epoken, och en kritisk blick är absolut befogad. Men det gäller att inte förväxla en rationell vaksamhet med en ogrundad teknikskräck, byggd på övertalande men vidskepligt flum.

DN återkom 23/4 med en översvallande filmrecension där Jarls film fick högsta betyg. Man kan förbryllas över den fullständiga mentala underkastelsen under ett antal miljöforskare, vars livsuppgift och födkrok är att konstatera miljöproblem. Fast mänskligt är det. Vi accepterar lätt sådant som stärker våra egna fördomar. Snusförnuftiga professorer är däremot inte medieanpassade och förlorar därmed automatiskt en del av sin trovärdighet.
  
En skräckfilm som handlar om utomjordingar kan vara ett mästerverk och ge en god 5:a i betyg. Men en film som hävdar att utomjordingar faktiskt besöker jorden borde antagligen bedömas efter andra kriterier, t.ex. sanningshalt. DN ger Stefan Jarls kemikaliefilm en 5:a i betyg, och medger att det är ”ideologiskt betingat”. Vad ett ”vetenskapligt betingat” betyg skulle bli är en fråga som recensenten uppenbarligen inte anser ens behöver ställas.

Det credo Jarl och andra domedagsprofeter har som enda fasta grund är påståendet att ”vi vet inte vad som händer, och särskilt inte vad som kan hända i framtida generationer…”. Allmänhetens kritiska förmåga har en tendens att falla platt inför sådana ångestskapande meningar, som har lagt grunden för medias framgångsrika larm om kärnkraft, mobiltelefoner, mikrovågsugnar, mängder av andra konstgjordheter, och – som paradnumret – kemikalier. (Vi kan tillsvidare använda populärdebattens definition av ”kemikalier”, som oftast tycks vara ungefär: ”kemiska föreningar som är framställda av människan”, även om kemivetenskapen använder en annan definition.)
 
Naturligtvis vet människan inte allt, inte ens mer än en gnutta av den komplicerade verklighet vi lever i, men ändå ofantligt mycket mer än vad den naturvetenskapligt okunniga kultureliten ens kan föreställa sig. Till det mera enkla vi vet hör att ett antal kemikalier efter att ha varit i bruk en längre tid visade sig ha oacceptabla effekter, t.ex. DDT, PCB, dioxin och freoner. När de skadliga mekanismerna upptäcktes infördes snabbt internationella förbud mot användning, med god effekt (samtidigt som det visade sig att farhågorna inför PCB och dioxin hade varit överdrivna, och några allvarliga skador på människor inte hade inträffat).

I övrigt kan vi observera att människors hälsa och välbefinnande generellt sett har ökat i takt med kemikalieanvändningen. Och vad vi säkert vet är att de stora riskerna för vår hälsa orsakas av ”naturliga kemikalier” i sådant som tobak, alkohol, kaffe och dessutom i fet, rökt, hårdstekt eller salt mat. I de uppräknade kemikaliekällorna hittar vi de helt dominerande orsakerna till cancer, och dessutom bidragande orsaker till hjärt-kärlsjukdomar och en hel del andra åkommor som förkortar våra liv. Effekterna av dessa vardagsämnen är direkta och inte sällan dramatiska. Av de syntetiska kemikalierna i mikroskopiska halter ser vi inga effekter alls. Så någon larmklocka borde ha ringt när forskarna i filmen tillskriver kemikalierna orsaken till ”allt”, som t.ex. adhd, autism, diabetes och fetma. Då löper de stor risk att hamna i samma skojargenre som den nyligen avslöjade autismkampanjen mot mässlingsvaccinationerna.

Samma dag som recensionen kunde läsas fick Stefan Jarl och en professor i miljökemi, som varit hans mentor under filmarbetet, välvilligt utrymme i P1:s Vetenskapsradion. Tillsammans med en ännu mer katastroftroende radiokvinna uppstod stämningen av ett litet väckelsemöte i studion. Fascinerande var med vilken hurtighet och triumferande ton man försökte överglänsa varandra med domedagsspekulationer, och med vilken underlig glädje man uttalade ordet "kemikaliecocktail", denna dödliga soppa som vi alla går och bär på i våra kroppar.  Inte en invändning, inte ens en kritisk fråga förekom.

Vetenskapsradion uppfyllde givetvis inte det objektivitetskrav som åligger public service-företaget, något man brukar frias ifrån med argumentet att alternativa synpunkter kommer fram i andra program. Nu stämmer inte det för just miljö- och energifrågor där ett och samma perspektiv är helt dominerande i så gott som alla program. Men det finns en rimligare policy för att bredda den verkliga kunskapen. På varje miljöprofessor går det ett antal kompetenta professorer inom kemi, toxikologi, onkologi osv. som hade kunnat ge en balanserande bild och lätta trycket för en rimligtvis skräckslagen allmänhet, utsatta för ett komplett undergångsbombardemang. Man kan tycka att det skulle ha varit radioproducentens skyldighet att hitta någon sådan person.

Bara en notering till om radioprogrammet: professorn i miljökemi pratade där om "efftalater", en grupp kemiska föreningar som annars bara är känd bland miljöaktivister och andra amatörer. Alla kemister som läst grundkursen säger nämligen ftalater, precis som det stavas, och av samma skäl som en litteraturvetare inte talar om den svenske diktaren "Effröding".

Av någon anledning lider just miljöområdet särskilt mycket av propagerande forskare. Jag minns ett kompendium i miljökemi som jag råkade se för ett antal år sedan, skrivet av en lärare på KTH (kanske Jarls professor?). Tyvärr hittar jag inte papprena nu och får citera ur minnet, men det är å andra sidan ganska tydligt. Ett stycke av texten inleddes ungefär så här: "80 procent av all cancer orsakas av miljöfaktorer" (med reservation för den exakta siffran). Direkt efter följde en lista med "exempel på miljöfaktorer", som alla handlade om den externa miljön, alltså föroreningar av olika slag, och andra liknande fenomen som miljödebatten handlar om och som vi utsätts för utan egen förskyllan. (Enda undantaget från externa faktorer som nämndes var medicinsk strålning.)

Nu är det ett känt faktum att sådana externa miljöfaktorer bara orsakar några enstaka procent av alla cancerfall, men det upplyste inte författaren om. Begreppet "miljöfaktorer" innefattar nämligen framför allt livsstilsfaktorer som mat, rökning, sexualvanor etc., alltså just de företeelser som är helt dominerande som cancerorsaker. Den här metoden att genom ett uppsåtligt vilseledande göra sitt eget område viktigare än vad det är skulle inom andra naturvetenskapliga discipliner förorsaka kritik och rättelse. Men miljö som studieämne är hos oss mera politik än naturvetenskap, vilket förklarar den ymniga förekomsten av liknande förledande texter.

Frågan om "kemikaliecocktailen" är alltför viktig för att hanteras av fantaster. Riktig vetenskap har målet att steg för steg komma närmare en allt bättre grundad kunskap. Det är vad som behövs på kemikalieområdet, i stället för raden av överspända katastrofscenarier enligt vilka en handfull molekyler tycks kunna innebära slutet för mänskligheten. Men filmande misantroper eller politiserande miljöprofessorer kan inte anlitas för att få fram tillförlitlig kunskap på det här området, så långt har Stefan Jarls film ett viktigt budskap.

En annan miljökuf med professors rang skrev jag om på de här sidorna för ett år sedan. Han menade på fullt allvar att kärnkraften var en viktig orsak till uppvärmningen av atmosfären. Alltså den kärnkraft vars energiproduktion sammantaget i hela världen motsvarar någon hundradels promille av den energi som solen strålar in mot jorden, eller med andra ord en bråkdel av den variation lite extra moln orsakar. Till råga på allt var det en redaktör på civilingenjörernas egen tidskrift som hade kommit på idén att skriva om tokerierna, utan att ställa en enda kritisk fråga, när vem som helst av förbundets medlemmar hade kunna avslöja charlatanen med hjälp av gymnasiekunskaper.

Hela vår värld är uppbyggd av grundämnen och kemiska föreningar. I naturen pågår ständiga kemiska reaktioner mellan olika slag av atomer och molekyler, och antalet möjliga föreningar är praktiskt taget oändligt. Ungefär 50 miljoner finns beskrivna i CAS-registret (Chemical Abstract Service) och 50 000 nya tillkommer varje vecka. De flesta av dessa föreningar finns (så vitt man vet) inte naturligt, utan har tillkommit genom att människan har sammanfört komponenter under speciella omständigheter i fråga om t.ex. tryck, temperatur och närvaro av katalysatorer. Inga utom ett fåtal av de nya föreningarna lämnar någonsin E-kolvarna på laboratorierna.
 
Om vi kallar alla dessa ämnen för "kemikalier", så kan vi göra några observationer när det gäller naturliga och syntetiska kemikalier. Generellt kan man säga att naturkemin är ett eftersatt forskningsfält. Dels beror det säkert på att området är ofantligt stort, men kanske också på att behovet inte upplevts som överhängande. I vilket fall vet vi fortfarande bara en bråkdel om kemikalierna i naturen, t.ex. om deras hälsoeffekter. En del vet vi, som att de mest dödliga gifter som finns är naturliga. En enda cell av
Clostridium botulinum räcker för att alstra en dödlig dos gift. Vi vet också att flera gifter från växter och svampar är ytterligt farliga, och nödvändiga att lära sig undvika. Vissa metallföreningar är livsfarliga. Uppräkningen kan fortsättas länge och väl.
 
Inför naturens farlighet är vi dock generösa och toleranta. Antagligen spelar det in att naturen av många uppfattas som ett harmoniskt system där människan ingår i en hänförande jämvikt med alla andra organismer, en jämvikt skapad och upprätthållen av antingen en Gud eller av evolutionen. Problemet är att evolutionen inte fungerar för att optimera just människans tillvaro i förhållande till övriga organismer. (Hur Gud tänker vet vi väl inget alls om.) Hundratusentals år har inte räckt för att anpassa oss till botulinumgiftet eller alla andra kemiska risker som naturen är fylld av. Det beror på att evolutionen inte slösar energi på anpassningar till fenomen som trots allt är marginella. Men fastän vår tillvaro är fylld av sådana "brister" hos naturen, så är föreställningen om dess ideala och sakrosankta beskaffenhet svårutrotlig.

I gengäld är föreställningarna om människans fatala ingrepp desto mer krassa och kritiska. Benämningen "ekofascism" om uppfattningen av människan som ond och naturen som god är välfunnen. Vad som ständigt måste diskuteras är vilka följder sådana tänkesätt kan få. Stefan Jarl säger sig med sin film vilja "rädda mänskligheten" och skydda kommande generationer. Avsikten är vällovlig, men ser man till Jarls produktion sedan filmen "Naturens hämnd" för trettio år sedan så har den (med hans egna ord) handlat om att bekämpa "människans manipulerande av naturen". I den traditionen har han en lång rad föregångare, varav den förste dokumenterade möjligen är Lao-tse, som antas ha levat i sjätte århundradet före Kristus.

Denne kinesiske filosof (kanske också den förste ekofascisten) betraktade vägar, broar och båtar med motvilja eftersom de var resultatet av mänskliga manipulationer och därför ”onaturliga”. Han hade samma invändning mot tämjandet av hästar, liksom mot krukmakarnas och snickarnas verksamhet. En senare svärmare för det naturliga, Jean-Jacques Rousseau, hade knappast något att invända mot vägar och broar, och för honom var snickaren och krukmakaren själva urtypen för ofördärvade människor. Och på den vägen har det alltfort varit. Varje generation har sina teknofober och naturdyrkare som skaffar sig nya normer och förkastar föregångarnas skrämselobjekt, som de vant sig vid som naturliga. En sak kan bara konstateras. Hade Lao-tses aversion mot människans manipulerande av naturen blivit en evig lag så hade Stefan Jarl inte kunnat göra några filmer överhuvudtaget. Han hade som vi alla kunnat se fram emot ett fattigt, eländigt och kort liv. Jarl är alltså skyldig ett svar på frågan om exakt när ”människans manipulerande av naturen” borde ha upphört.

Men om filmmakare och andra som har drabbats av kemikaliefobi nu skulle råka skjuta över målet, är det verkligen något att bekymra sig om? Ja, rent teoretiskt skulle ju människor kunna bli så deprimerade av ödesbudskapen att deras liv försämras, att självmorden av den orsaken t.ex. skulle bli fler än offren för kemikalierna. Men också utan sådana skador är det en moralisk ansvarsfråga vad man utsätter människor för. Därmed är det inte alls självklart att bevisbördan uteslutande ligger hos kemikaliproducenter. En av de avgörande frågorna blir vilka belägg man har för sina domedagsprofetior.
 
Dystopikernas tankegång tycks vara den här: Vi vet att det finns vissa enstaka kemikalier som är mycket farliga, därför kan vi räkna med att många nya kemikalier tillsammans kan vara farliga, även i halter som strängt taget är försumbara. Sådana samband går sällan att belägga, och då tillgriper man försiktighetsprincipen, som säger att i brist på kunskap skall de mest pessimistiska gissningarna gälla. Normalt kan det vara en god princip, men ibland skjuter den långt över målet. Det finns alltid en gissning som är mera pessimistisk än en annan. Tillämpad på radioaktiv strålning har försiktighetsprincipen lett till att radiofobikernas uppfattning har levt kvar i den allmänna debatten i strid mot en kompakt vetenskaplig kunskap. Diskussionen om
Tjernobyl är där ett skolexempel.
 
Utan minsta tvekan är kemikaliehanteringen så intensivt bevakad att varje antydan till skadliga effekter omedelbart skulle leda till effektiva motåtgärder. Så har det varit under en lång tid, och det kan vara belysande att referera några av de viktiga fallen. Det första är portalexemplet för hela miljöaktivismen, Rachel Carsons berömda larm om det kvicksilverbetade utsädet som visade sig vara en dödsfälla för fåglar. Betningsmetoden togs snabbt bort och fåglarna återkom. Ett larm med svensk anknytning handlade om att sälarna i Östersjön minskade i antal. Man spårade orsaken till föroreningar av PCB (polyklorerade bifenyler), som visade sig göra sälarna sterila. Även här var den internationella handlingskraften god, och förbud infördes omgående. Idag lever sälarna ett gott liv (alltför gott menar fiskarena som klagar över förstörda redskap och uppäten fångst).
 
PCB är värd en utvikning. Ganska snart visade det sig att sälarna var unikt känsliga mot den här typen av föreningar. För människor och många andra arter ledde motsvarande exponeringar inte alls till samma följder. Men PCB hade redan blivit ett "politiskt gift" och har därför inte blivit av med sin stämpel av extrem farlighet, och det har givetvis fått följder. Själv fick jag en personlig inblick i den saken när ett företag runt 1990 drabbades av en liten men dyr PCB-skada. Det visade sig då att PCB hörde till fåtalet uttryckliga undantag i företagsförsäkringen. Som med kärnkraft gick det alltså inte att försäkra sig mot sådana olyckor. Ur försäkringsbolagets perspektiv var det säkert affärsmässigt korrekt, även om det var absurt ur verklig risksynpunkt. En PCB-olycka kunde ju förväntas skapa en politisk och allmän uppståndelse vars kostnadseffekter inte gick att bedöma i förväg. (Hur det är med PCB-klausulen idag vet jag inte, men den borde ju vara borta eftersom den politiska laddningen har dämpats.)
 
PCB-frågan fick indirekt betydelse under säldöden på västkusten 1988, som givetvis antogs bero på någon förorening i havet. På det antagande växte miljöpartiet och fick riksdagsstatus (för att sedan bli kvar där). Numera vet vi att sälarna dog av en virussjukdom, oberoende av mänskliga aktiviteter. Men den väldiga uppståndelsen i media ledde antagligen till en diffus föreställning att människan ändå på något sätt var inblandad. Drygt ett decennium senare drabbades sälarna återigen av en virussjukdom, med lika många offer, men det passerade i det närmaste helt obemärkt i media.
 
Nästa stora larm efter PCB handlade om dioxiner, som för övrigt bl.a. bildas när PCB förbränns. Uppmärksamheten kring dioxiner väcktes när man fann att marsvin var särskilt känsliga och dog av extremt små doser. Visserligen insåg man att marsvinets känslighet var unik; redan den närbesläktade hamstern har 5 000 gånger så stor tålighet. Men försiktighetsprincipen måste tillämpas, i detta fall med rätta, till dess att mekanismerna är fullt utredda. Larmet gick alltså, och dioxiner gjorde PCB sällskap på hyllan för politiska gifter. Oavsiktligt har människans känslighet för dioxin testats vid den kända utsläppsolyckan i Seveso. Lyckligtvis visade det sig att människan inte är tillnärmelsevis lika känslig som hamstern, och några dödfall inträffade inte i Seveso. En kronisk följd av dioxinförgiftning är den som Ukrainas förre president Sjevtjenko drabbades av, kloracne med bestående hudskador som följd.

Finns det någon risk att kemikalier skulle orsaka skador på människor och natur som inte upptäcks alls, eller inte upptäcks i tid? Sannolikheten för det är i varje fall mycket mindre än motsvarande risker inom andra områden. Skälet är att kemikalier, i en omfattning som bara kan jämföras med kärnkraften, är utsatt för en intensiv bevakning inte bara av forskare utan av hela arméer miljöaktivister, politiker, journalister och (som vi har sett) kulturpersoner. Ett särskilt statligt verk bevakar kemikaliehanteringen (medan t.ex. tobaken, som verkligen kräver dödsoffer, i tusental varje år, hanteras med vänster hand någonstans). Livsmedelstillsatser är strängt prövade, med The Delaney Clause i USA som normgivare, en lag som kräver att syntetiska tillsatser skall klara cancertester som med sin stränga krav är närmast verklighetsfrämmande (därför har vi nu blivit av med det utmärkta sötningsmedlet cyklamat, och får istället leva med det vedervärdiga aspartam). Läkemedel ligger på toppen av kravkurvan, med så stränga kriterier att utvecklingen av många nya läkemedel numera måste läggas ner av ekonomiska skäl. Vaksamheten mot kemikalierisker är med andra ord enorm.
 
Kvar står ändå frågan om vi gör rätt saker, och det gäller både kemikalier och andra produkter. Men det är en helt annan och mycket viktigare fråga, och den gäller hela vårt politiska och ekonomiska system, där bristerna i den nuvarande situationen ligger i öppen dag. Oavsett hur man vill lösa den stora frågan så finns ingen förnuftig och mänsklig väg som innebär en återgång till ett tidigare stadium i fråga om kunskap och teknik. Reaktionärt och principiellt motstånd mot teknikutvecklingen är och förblir människofientligt. Särskilt för dem som vill förbättra villkoren för jordens alla fattiga är tekniken ett ofrånkomligt redskap.

-----------------------

Det gick några dagar och larmrapporterna tystnade. De dog i själva verket direkt, utan uppföljande diskussion. Den kunskap som var "näst intill outhärdlig att bära" verkade som bortblåst, och mänsklighetens undergång var redan historia. Det är inte utan att man undrade hur diskussionen gick vid redaktionsmötet på tidningen...
 -  Har vi nå’t mer på det här med Stefan Jarl och kemikalierna?
 -  Nej, jag pratade med en kemiprofessor men han var så tråkig så tapeterna lossnade...
 -  Då släpper vi det... hur är det med prinsessbröllopet?
 - ...
 
Det var alltså det det. Några människor till hade blivit uppskrämda och miljöparitet hade fått en del ytterliga väljare, annars var allt som vanligt. Den enda viktiga frågan, den om vi använder teknikens och kemins utveckling till att främja människors verkliga behov, blev aldrig ställd. För den frågan rör vid den ekonomiska makten, och den makten kan inte på allvar ifrågasättas.

2010-05-01, uppdaterad 2011-12-19


Ge synpunkter