|
Lars Schaff - texter |
||
|
Tjugo år efter Tjernobyl |
||
|
Den 26 april är det alltså jämnt tjugo år sedan den fjärde reaktorns bränslehärd vid kärnkraftverket i Tjernobyl i norra Ukraina exploderade. Tre dagar efter olyckan hade brittiska Daily Mail rubriken "2000 DEAD" på första sidan, och i den följande artikeln rapporterades att de döda hade begravts i "Pirogovo in the radioactive wastes depository”. Dagen därpå följde New York Post upp med rubriken: "Mass grave - in Kiev 15 thousand human bodies pushed down by bulldozers into the waste pit". Ett decennium av kärnkraftdebatt hade skapat en mental förberedelse för sådana rubriker. Alla visste att en total härdsmälta var den värsta tänkbara olyckan, nu dessutom i en reaktor som saknade inneslutning. En omätlig katastrof med total förödelse var i det läget långt ifrån överraskande. Bilden av Tjernobyl som en av seklets värsta katastrofer är ännu den förhärskande. När därför en FN-kommitté, bestående av 142 experter från 21 länder, för fyra år sedan presenterade en totalt annorlunda bild av olyckans konsekvenser kunde man ha förväntat sig en intensiv debatt. Men kommitténs rapport (UNSCEAR 2000) redovisades bara kort i massmedia och följdes av tystnad. Trots att expertgruppens slutsatser av de flesta torde ha uppfattats som helt sensationella. Vad var det denna grundliga undersökning kommit fram till, som inte ansågs intressant nog att redovisa med en bråkdel av den textmassa som dittills ägnats Tjernobylkatastrofen? Kommittén konstaterade att 28 personer av de 134 som blev sjuka av strålskador dog inom fyra månader. Ytterligare 17 dog under de följande fjorton åren, huvudsakligen av följdsjukdomar. Inga andra människor har dött av den radioaktiva strålningen från Tjernobyl. (Som akut olycka är Tjernobyl alltså jämförbar med en av alla de kolgruveolyckor som inträffar varje år.) Det landområde där man av strålningsskäl bör undvika att ha bosättningar utgör 50 hektar (ungefär som ett medelstort jordbruk). Landytorna som utrymdes är mer än 5 000 gånger större. Stråldoserna i de onödigtvis utrymda områdena är av samma storleksordning som från den naturliga bakgrundsstrålningen på många platser i världen, bl.a. den svenska västkusten. Att befinna sig i den utrymda "spökstaden" Pripjat eller i Lysekil går ungefär på ett ut, ur strålningssynpunkt. På de 50 hektaren där man inte bör bo kan man dock vistas. Man kunde t.ex. driva kvarvarande delar av kärnkraftverket vidare i många år. (Få kärnkraftskritiker tycktes fråga sig hur man kunde få den strålningskunniga personalen att fortsätta arbeta i ”dödens zon”.) Undersökningen klargjorde att missbildningar hos människor och djur inte var fler inom det drabbade området än på andra platser i världen. Med tanke på stråldosernas storlek var detta faktum helt normalt och förväntat. En speciell typ av strålskada som orsakas av kortlivat, radioaktivt jod kunde man dock förutse, nämligen sköldkörtelcancer hos barn. Det är en behandlingsbar cancerform, men naturligtvis allvarlig för de drabbade. En omfattande screening påbörjades och man har funnit närmare 2 000 fall. Slutsatserna kompliceras av att cancer normalt tar flera år att utvecklas, och här fann man den redan inom en kort tid efter olyckan. Antalet upptäckta fall hade dessutom inte lika stort samband med det radioaktiva nedfallet i ett visst område som med screeningens omfattning i området. En hel del av de fall man hade hittat kan därför antas vara latenta cellförändringar som förkommer normalt i befolkningen och som eventuellt aldrig skulle ha gett upphov till sjukdomssymptom. Kommitténs tunga slutsats är trots detta att kärnkraftsolyckan medförde enorma umbäranden för befolkningen, med sjukdomar och förtidig död som följd. Psykiska och fysiska problem drabbade många av de 350 000 människor som tvingades lämna sina hem och blev placerade i nya miljöer, inte sällan ovilligt upplåtna. För de tre berörda länderna har kostnaderna blivit gigantiska. En undersökning som gjordes parallellt av UNDP och UNICEF bekräftar slutsatsen att det mänskliga lidandet blev mycket stort (och heller knappast har minskats av den sociala turbulensen efter sovjetväldets fall). Att konsekvenserna av olyckan i Tjernobyl fick sådana enorma dimensioner beror alltså inte på den radioaktiva strålningen, utan på politiska beslut i huvudsak baserade på en grundlös radiofobi. Accepterar man rapportens slutsatser blir konsekvensen att ansvaret för lidandet ligger mindre hos kärnkraften som teknik utan mera hos bland andra massmedier och politiker. Människor i allmänhet kan inte förväntas ha nödvändig kunskap, men tidningar, radio och teve antas iaktta sin uppgift att åtminstone hjälpligt förmedla fakta. Skulle det kunna vara ett stänk av skuldinsikt som ligger bakom medias ointresse för UNSCEAR 2000? Eller är det i sin tur att ha för höga tankar om massmedia? 2006-04-15 |
||