|
|
Några nedkastade anteckningar under
läsningen av Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean
Bricmont.
Boken har undertiteln Postmodern Intellectuals Abuse of Science och
är en djupt avslöjande genomgång av den okunniga användning av naturvetenskapen
som vissa högt uppburna filosofer ägnat sig åt till stöd för ett ovanligt
djupsinnigt mumbo-jumbo.
-.-
Jacques Lacan är mannen som skapat det märkliga begreppet psykoanalytisk
topologi. En av de kroppar som studeras inom topologin kallas ”torus” och har
formen av en munk (flottyrring). Lacan lär att en torus är den exakta strukturen
för en neurotiker. (Han förnekar uttryckligen att han avser detta som en analogi
eller metafor.) En annan av hans kända absurditeter är att människans penis är
ekvivalent med talet i = roten ur minus ett. Sokal
och Bricmont (S&B) konstaterar lakoniskt att Lacans ”matematik” är så bisarr att
den inte kan spela någon fruktbar roll i en seriös psykologisk analys.
-.-
Julia Kristeva försäkrar i ett ungdomsverk bl.a. att det poetiska språket är ett
”formellt system vars teoretisering kan baseras på mängdlära”, t.ex. att ”den
poetiska betydelsens funktion följer de principer som anges av urvalsaxiomet”.
S&B försäkrar i sin tur att detta är precis lika stolligt som det låter. Hon
lyckas missförstå en hel del annat utmed vägen, bl.a. boolesk logik och Gödels
teorem. Även om Kristevas direkta misstag i det matematiska är mindre svåra än
Lacans, lyckas hon lika lite som han visa matematikens relevans för litteraturen.
Kristeva försöker uppenbart imponera på läsaren med begrepp som hon bara ytligt
förstår (och sedan hoppas att ingen matematiker skall läsa).
-.-
Foucault: Det finns ingen objektiv verklighet, bara texter, och alla texter är
fiktion. Alltså, medger Foucault, är även hans egna texter fiktion och kan
tolkas efter läsarens godtycke.
-.-
Luce Irigaray är den postmoderna kärntruppens feministikon. Hon menar att
vätskors mekanik är ett outvecklat forskningsområde i jämförelse med fasta
kroppars, beroende på att det förra identifieras med kvinnor och det senare med
män. Denna märkliga korrespondens motiveras inte på annat sätt än att det
flytande står för kvinnor och det fasta för män. Skillnaden i forskningsläge
beror för övrigt på att vätskors mekanik är beräkningsmässigt komplicerad och
att fasta kroppars mekanik har ett större tillämpningsområde. Irigaray hinner
med en hel del andra underligheter i sina ansträngningar att ge en matematisk
formulering av feminismen.
-.-
Bruno Latour är den franska skolans representant för den sociala
konstruktivismen inom vetenskapssociologin. I sin radikala form hävdar skolan
att vetenskapliga sanningar fastställs genom en social process vetenskapsmän
emellan, där maktförhållanden och andra sociala faktorer helt fäller avgörandet.
Naturen själv har inget med saken att göra. Naturlagar finns bara därför att de
beskrivits av en grupp som (för tillfället) har tillskansat sig
tolkningsföreträde, de upptäcks inte. I linje med denna säregna
uppfattning ställer Latour en belysande fråga inför ett forskningsresultat från
1976. En fransk undersökning av Ramses II:s mumie avslöjade att den gamle faraon
dog (ca. 1213 f.Kr.) av tuberkulos. Latours fråga: ”Hur kunde han dö av en
bacill som upptäcktes av Robert Koch först 1882?” För vanliga människor är ju
frågan stollig, men för sociala konstruktivister kan den vara berättigad.
-.-
Latour har också gett sig på uppgiften att förklara hur Einsteins
relativitetsteori ”i sig själv kan sägas vara social”. Hur det än skulle tänkas
gå till, demonstrerar S&B att hans resonemang bygger på ett antal fundamentala
missförstånd redan om själva relativitetsteorin.
-.-
Noam Chomskys (vår tids Voltaire) kommentar när han läser postmodernismens
polysyllabiska diskurser: det av texten jag förstår är huvudsakligen truismer
eller villfarelser, men det är bara en bråkdel av den totala ordmassan.
-.-
Några särskilt omhuldade matematiska och naturvetenskapliga teorier som används
för att bl.a. styrka tesen om kunskapens omöjlighet eller relativitet är Gödels
teorem, Heisenbergs osäkerhetsrelation, kaosteori, fraktaler, kvantmekanik. S&B
redovisar pedagogiskt varför detta är grava missförstånd, helt enkelt baserade
på bristande grundkunskap.
-.-
Postmodernismens rötter är romantiken, dess huvudstam kunskapsrelativismen, som
man uppfattar som den bästa försvarsstrategin mot förnuftets härjningar.
Kunskapsteoretisk skepticism eller relativism har en lång historia och många
grenar, med början hos Platon naturligtvis. Modernare namn är många: Hume,
Nietzsche, Heidegger, Kuhn, Quine, Feyerabend… Postmodernismens centralfigurer,
Foucault, Lacan och Derrida bygger direkt på Nietzsche och/eller Heidegger.
-.-
Medan de postmoderna filosoferna abstraherar från verkligheten och försjunker i
sitt isolerade glaspärlespel stormar moderniteten fram och omformar människans
villkor i accelererande fart. Där står då humanisterna utan verktyg att påverka
utvecklingen och har inget annat svar än verklighetsflykten. Så förloras en
central kraft och ett fundamentalt perspektiv i samhällskritiken när de skulle
behövas som bäst. Detta är postmodernismens största tragik.
2006-03-26
Ge synpunkter
|
|