|
August Strindberg
är Sveriges genom tiderna störste författare. Men inte därför med
nödvändighet allas favorit bland skribenter. Vår lärarinna i svenska på
gymnasiet hastade snabbt förbi den store för att i stället ägna desto fler
lektioner åt Hjalmar Söderberg, hennes egen favorit. Ställer man däremot upp
kriterier på vad som utmärker en stor författare, kriterier som de flesta
kan enas om, så blir Strindberg utan konkurrens den främste.
Språkpionjären
Redan hans betydelse för det skrivna svenska språket är fundamental
och oomstridd. Att läsa även den bästa äldre svenskan är idag ansträngande
och koncentrationskrävande för de flesta. Alltför långa meningar, med tyskt
avstånd mellan syftningarna, formalistiskt och tungfotat är vad vi tycker
idag. Strindberg förde inte bara in talspråkets spänstiga rytm i skriven
text, han gjorde det med en stilkänsla och ett språkgeni som gör att hans
texter fortfarande känns moderna. Samtida och efterkommande författare blev
omedelbart tvungna att försöka anamma denna nya svenska.
Verksbredd
Livsverkets spännvidd kan man slumpvis välja som nästa kriterium.
Med den bild Strindberg själv gärna använde hade han alla tre strängarna på
sin lyra: lyriken, prosan och dramat. Man kan lägga till att han dessutom
var en av Sveriges mera betydande bildkonstnärer. Fast om han fick välja
bland Nobelprisen är det kanske det i kemi han mest hade eftertraktat, men
på det området drev honom energin och kreativiteten över en gräns han inte
begrep var den gick. All tid och kraft han lade ner på sin ”naturvetenskap”
var i stort sett bortkastad möda, även om en och annan kanske kan utvinna en
aning skönlitterär kvalitet ur någon av alla de böcker han skrev i ämnet.
Samma med hans enorma ”språkvetenskapliga” ansträngningar som han lade ner
krafterna på de sista åren av livet.
Ämnen och ståndpunkter
Förutom sin bredd i fråga om konstnärliga medel prövade han också de flesta
ämnesval och ståndpunkter. Från rabulist och anarkist till Nietzscheanskt
konservativ och elitist - och på ålderdomen åter till socialismen - på det
politiska området. Från läsarkristen till ateist och kristendomsfiende, och
åter till Swedenborgianskt färgad religiositet på det andliga området. Från
ömsint romantiker till misogynt färgad kvinnokritiker (efter två
skilsmässor), på det erotiska området. Men hela tiden som professionell
författare, en som levde på sin penna och iscensatte sitt liv för att få
material till sitt verk.
Populärt om personer som Strindberg är att beskriva dem som
”kontroversiella” eller säga att de ”väcker starka känslor”. När man skalat
av all retorik finner man att anledningen i grunden är politisk. Men inte
vilken politik som helst. ”Kontroversiell” är den som är samhällskritisk
från vänster, som attackerar de härskande eliterna, en mäktig kyrka, ett
kungahus, ett kapitalistiskt samhällssystem som behandlar fattiga som
avskräde. Personer vid den konservativa motpolen, som Verner von Heidenstam,
kan ha uttalade och anmärkningsvärda politiska åsikter, men kallas för den
skull sällan kontroversiella.
Strindbergsfejden
Hur viktig den politiska aspekten är för människors bedömning av
Strindberg och hans verk blev helt tydlig under Strindbergfejden, som
fungerade som ett sociologiskt laboratorium för hela frågan. I själva verket
visar den pressfejden övertygande att uppfattningarna om författarens person
och verk går samman, och att de strikt följer politiska linjer. På den
konservativa sidan använder man Strindbergs bristande moral som
huvudargument och medger bara tillfälligtvis och med viss motvilja hans
litterära förtjänster. På den radikala sidan överser man med brister som man
anser tillfälliga och hänvisar till hela livsverkets obestridliga kvalitet.
Men i grunden är det den politiska aspekten som är avgörande för båda sidor.
Fejden initierades av Strindberg, som med närmare 50 artiklar i
arbetartidningar satte fart på en debatt som pågick från april 1910 till
augusti 1911 och som resulterade i hundratals artiklar i tidningar över hela
landet, sammanställda av Harry Järv 1968 i ett verk om två band.
Fejdens politiska grund
Strindbergsfejden var en arketypisk konfrontation mellan framväxande
folkliga krav på inflytande över samhällsutvecklingen, med en alltmer
medveten arbetarklass som avantgarde, och ett motstånd mot samma
förändringar, desperat uppbådat av en ännu självmedveten borgerlighet som
inrymde i sig en anakronistisk överklass med feodala inslag.
Söker man substantiva argument på den borgerliga sidan så blir framgångarna
små. Som ofta har den som vill bevara det bestående en i egna ögon enkel
uppgift: det som vunnit under evolutionens lopp behöver inte bevisa sin
förträfflighet, det bara finns där av naturlighet. Argument behövs inte.
Den stämning som ändå läcker ut i de borgerliga textmassorna i de två
böckerna är sådant vi idag stöter ifrån oss. ”Germanska ideal”, ”nationell
anda”, ”manlig dådkraft” och annat i samma stil. En författare skriver i
tidstypisk aningslöshet: ”Se på England och Tyskland där den moderna andan
skjutit så vackra skott i den nationella rörelsens hägn”. Bara fyra år
senare sköt den andan helt andra och skarpare skott när de båda ländernas
unga män leddes fram att slakta varandra i miljontal.
Den borgerliga sidan
Huvudkombattanterna på den Strindbergsfientliga sidan var Fredrik Böök och
Sven Hedin, med understöd av bl.a. professor Rudolf Kjellén. Naturligtvis
var det inte en ren slump att så extrema nationalister och högermän som Böök
och Hedin kom att bli uttalade nazistsympatisörer, eller att Kjellén var
mannen som kom på begreppen nationalsocialism och livsrum tio
år före tyskarna. (Var Kjellén skulle haft sina sympatier under 30-talet
fick ingen veta, eftersom han gick bort 1922.)
Strindbergs litterära måltavla nummer ett var Verner von Heidenstam, vars
försvar till en början sköttes främst av Böök (och de borgerliga
ledarskribenterna), och som först i slutskedet gjorde egen entré, med
blandat resultat. Bland hans biografer förekommer uppfattningen att
Strindbergsfejden slutligt knäckte Heidenstams litterära självförtroende.
Som uttalad högerman i alla väsentliga avseenden föraktade Heidenstam
”proletärfilosofin”, vars sammanbrott han förväntade. Istället såg han fram
emot ”den store byggherren” som skulle bygga upp i stället för att som
proletärerna riva ner – ”och hell, hell honom, när han kommer!” Ordvalet låg
otvivelaktigt i tiden, men några sympatier för nazismen finns därför inte
belagda. Visserligen kom Rudolf Hess på besök till Övralid 1935, men det lär
inte ha skett på Heidenstams initiativ. Dessutom hade den demenssjukdom som
sedermera ändade Heidenstams liv redan då debuterat.
Hedins bravader
Sven von Hedin, inte bara högerman i största allmänhet utan alltså
fullskalig nazist, personligen dekorerad av Hitler med Storkorset av Tyska
Örnens Orden (med hakkors och allt), svarade för några av de mera
spektakulära oförskämdheterna i debatten. Han kallade Strindberg för ”den
fegaste av alla vårt lands jesuiter”, ”oändligt liten och gränslöst
tarflig”, en som ”hör till de perfida och perversa förvanskarnas […] kast”
och uppträder som ”en personifikation av den råa pöbeln”, ”en rutten
karaktär” och ”hans alster öfverlefva icke ögonblicket och under sin korta
tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker”.
Hedins utbrott kom i en andra artikel, efter att Strindberg presenterat en
karta ritad av en svensk karolin som tillfångatagits efter Poltava och
därefter levt i kalmuckernas land. Kartan beskrev de områden i Asien där
Hedin rest omkring och med sina skildringar blivit stor hjälte i den vite
mannens Europa. Att Hedin inte kände till kartan gjorde att poängen var
inhöstad, men Strindberg vred om kniven på sitt respektlösa sätt och med sin
subjektiva syn på fakta.
På ett för konservativa inte ovanligt vis fick Hedin kortslutning och hans
avlutande förlöpning blev ryktbar: ”Mörkret har redan börjat stiga omkring
honom [ASg]. Snart komma de svarta läderlapparna, och hjärtat kallnar. […]
Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lefver på ruinerna af sitt eget
tragiska liv! Det är som om han redan med brådskande steg, med bullersamma
pipor och flöjter i täten börjat sitt tåg under de Svarta fanor som visa
honom vägen till Hades.” Till deras heder skall sägas att detta blev för
mycket även för många av de borgerliga debattörerna, dock inte för
Heidenstam själv, som det skulle visa sig.
Huvudpersonen träder in i kampen
Strindberg kastade pilar åt lite olika håll i sina artiklar. En huvudlinje
handlade om hans kritik av 90-talismen inom litteraturen, och hans kamp för
att återupprätta sin egen litterära produktion, som han ansåg blivit
orättfärdigt nedvärderad under den romantiska anstormningen. Huvudfienderna
hade varit Heidenstam och Oscar Levertin, den senare bortgången vid tiden
för fejden. Länge utgick man från att den vidsynte och kultiverade
adelsmannen skulle hålla sig för god för slagsmålet i tidningsspalterna och
låta Böök sköta försvaret på sitt burdusa sätt. Men när debatten efter ett
halvårs intensiv drabbning egentligen hade börjat ebba ut, trädde herren
till Nåddö in i striden med ett antal långa artiklar.
Vid läsningen av artiklarna får man fullt klart för sig den litterära
rivaliteten mellan de båda bemärkta herrarna. För Heidenstam är Strindberg
”fullblodsbarbaren inom vår vitterhet”, han är ”upplösare och inte
byggherre, och allt faller sönder i hans händer och mjölar sig”. Denne
barbar ”har aldrig gjort min själ rikare, aldrig på allvar öppnat en ny
utsikt, aldrig i något enda spörsmål gifvit det fullgiltiga svar, som just
är det verkliga snillets gåfva till människorna”. Med ”sin isgrå och
misstrogna blick nerifrån” är Strindberg ”en förlupen träl”.
Strindbergs satiriska skärpa och kvickhet i de infama påhoppen motsvaras hos
de adliga och kultiverade motståndarna Hedin och Heidenstam av plumpa
råheter utan minsta humor. Den dialektiken går igen mellan de två politiska
falangerna i många andra sammanhang.
Strindbergsfejden som politik
Lästa i ett sammanhang ger de drygt tusen sidorna debattartiklar en tydlig
bild av den politiska underton som efterhand visar sig vara huvudämnet.
Fördelningen av kombattanter mellan arbetarpressen och borgerliga tidningar
följde nästan fullständigt uppdelningen mellan försvarare och kritiker av
Strindberg. Också bedömningen av författaren som yrkesman följde samma
linjer. Borgerliga debattörer kunde förvisso ge ett erkännande till vissa
odiskutabla litterära företräden, men det drunknade sedan i moraliska
fördömanden över skrifter som Svarta Fanor, och allt annat
förkastligt man intensivt letade upp i Strindbergs livsverk.
Medan borgerliga skribenter mestadels dolde sina politiska värderingar bakom
en skärm av moralism, gjorde arbetarpressen ingen hemlighet av politikens
betydelse för inställningen till Strindberg. På den kanten översåg man med
författarens överlöpningar, religiösa avvikelser och andra excentriska drag,
och höll sig till de två huvudfrågorna: det litterära livsverkets
ojämförliga storhet, och författarens betydelse för den framväxande
radikalismen och arbetarrörelsen.
Strindbergsfejden sammanföll med uppmarschen till första världskriget, en
tid som måste ses i ljuset av de allt skarpare sociala konflikterna. I en
bok som recenserades i början av 2012 påvisar Adam Hochschild två
anledningar till att oroligheterna i Centraleuropa efter skotten i Sarajevo
utvecklade sig till ett världskrig: dels trängdes på Europas territorium fem
stater med imperieanspråk, och dels skälvde dessa stater ”av trycket från
arbetarrörelser och kvinnorörelser som de styrande eliterna försökte stävja
genom att avleda uppmärksamheten mot yttre fiender”.
Heidenstam gick snart in i demensens dimmor, Hedin och Böök lärde ingenting
av det första kriget utan komprometterade sig som nazister under det andra,
och fördes med det bort ur historien. Kvar står Strindberg, ännu ett sekel
efter sin död, med ett litterärt arv fortsatt glödande av liv, med dramer
spelade över hela världen, och som en politisk riktningsvisare som sedan
länge lämnat reaktionärerna bakom sig (givetvis utan att vi för den skull
ännu kan se någon sorts slutseger ens inom horisonten).
2012-05-14
Hundra år sedan mästaren gick bort
Ge synpunkter
|
|