Strindberg - litteratur och politik

August Strindberg är Sveriges genom tiderna störste författare. Men inte därför med nödvändighet allas favorit bland skribenter. Vår lärarinna i svenska på gymnasiet hastade snabbt förbi den store för att i stället ägna desto fler lektioner åt Hjalmar Söderberg, hennes egen favorit. Ställer man däremot upp kriterier på vad som utmärker en stor författare, kriterier som de flesta kan enas om, så blir Strindberg utan konkurrens den främste.

Språkpionjären
Redan hans betydelse för det skrivna svenska språket är fundamental och oomstridd. Att läsa även den bästa äldre svenskan är idag ansträngande och koncentrationskrävande för de flesta. Alltför långa meningar, med tyskt avstånd mellan syftningarna, formalistiskt och tungfotat är vad vi tycker idag. Strindberg förde inte bara in talspråkets spänstiga rytm i skriven text, han gjorde det med en stilkänsla och ett språkgeni som gör att hans texter fortfarande känns moderna. Samtida och efterkommande författare blev omedelbart tvungna att försöka anamma denna nya svenska.

Verksbredd
Livsverkets spännvidd kan man slumpvis välja som nästa kriterium. Med den bild Strindberg själv gärna använde hade han alla tre strängarna på sin lyra: lyriken, prosan och dramat. Man kan lägga till att han dessutom var en av Sveriges mera betydande bildkonstnärer. Fast om han fick välja bland Nobelprisen är det kanske det i kemi han mest hade eftertraktat, men på det området drev honom energin och kreativiteten över en gräns han inte begrep var den gick. All tid och kraft han lade ner på sin ”naturvetenskap” var i stort sett bortkastad möda, även om en och annan kanske kan utvinna en aning skönlitterär kvalitet ur någon av alla de böcker han skrev i ämnet. Samma med hans enorma ”språkvetenskapliga” ansträngningar som han lade ner krafterna på de sista åren av livet.

Ämnen och ståndpunkter
Förutom sin bredd i fråga om konstnärliga medel prövade han också de flesta ämnesval och ståndpunkter. Från rabulist och anarkist till Nietzscheanskt konservativ och elitist - och på ålderdomen åter till socialismen - på det politiska området. Från läsarkristen till ateist och kristendomsfiende, och åter till Swedenborgianskt färgad religiositet på det andliga området. Från ömsint romantiker till misogynt färgad kvinnokritiker (efter två skilsmässor), på det erotiska området. Men hela tiden som professionell författare, en som levde på sin penna och iscensatte sitt liv för att få material till sitt verk.

Populärt om personer som Strindberg är att beskriva dem som ”kontroversiella” eller säga att de ”väcker starka känslor”. När man skalat av all retorik finner man att anledningen i grunden är politisk. Men inte vilken politik som helst. ”Kontroversiell” är den som är samhällskritisk från vänster, som attackerar de härskande eliterna, en mäktig kyrka, ett kungahus, ett kapitalistiskt samhällssystem som behandlar fattiga som avskräde. Personer vid den konservativa motpolen, som Verner von Heidenstam, kan ha uttalade och anmärkningsvärda politiska åsikter, men kallas för den skull sällan kontroversiella.

Strindbergsfejden
Hur viktig den politiska aspekten är för människors bedömning av Strindberg och hans verk blev helt tydlig under Strindbergfejden, som fungerade som ett sociologiskt laboratorium för hela frågan. I själva verket visar den pressfejden övertygande att uppfattningarna om författarens person och verk går samman, och att de strikt följer politiska linjer. På den konservativa sidan använder man Strindbergs bristande moral som huvudargument och medger bara tillfälligtvis och med viss motvilja hans litterära förtjänster. På den radikala sidan överser man med brister som man anser tillfälliga och hänvisar till hela livsverkets obestridliga kvalitet. Men i grunden är det den politiska aspekten som är avgörande för båda sidor.

Fejden initierades av Strindberg, som med närmare 50 artiklar i arbetartidningar satte fart på en debatt som pågick från april 1910 till augusti 1911 och som resulterade i hundratals artiklar i tidningar över hela landet, sammanställda av Harry Järv 1968 i ett verk om två band.

Fejdens politiska grund
Strindbergsfejden var en arketypisk konfrontation mellan framväxande folkliga krav på inflytande över samhällsutvecklingen, med en alltmer medveten arbetarklass som avantgarde, och ett motstånd mot samma förändringar, desperat uppbådat av en ännu självmedveten borgerlighet som inrymde i sig en anakronistisk överklass med feodala inslag.
 
Söker man substantiva argument på den borgerliga sidan så blir framgångarna små. Som ofta har den som vill bevara det bestående en i egna ögon enkel uppgift: det som vunnit under evolutionens lopp behöver inte bevisa sin förträfflighet, det bara finns där av naturlighet. Argument behövs inte.
 
Den stämning som ändå läcker ut i de borgerliga textmassorna i de två böckerna är sådant vi idag stöter ifrån oss. ”Germanska ideal”, ”nationell anda”, ”manlig dådkraft” och annat i samma stil. En författare skriver i tidstypisk aningslöshet: ”Se på England och Tyskland där den moderna andan skjutit så vackra skott i den nationella rörelsens hägn”. Bara fyra år senare sköt den andan helt andra och skarpare skott när de båda ländernas unga män leddes fram att slakta varandra i miljontal.

Den borgerliga sidan
Huvudkombattanterna på den Strindbergsfientliga sidan var Fredrik Böök och Sven Hedin, med understöd av bl.a. professor Rudolf Kjellén. Naturligtvis var det inte en ren slump att så extrema nationalister och högermän som Böök och Hedin kom att bli uttalade nazistsympatisörer, eller att Kjellén var mannen som kom på begreppen nationalsocialism och livsrum tio år före tyskarna. (Var Kjellén skulle haft sina sympatier under 30-talet fick ingen veta, eftersom han gick bort 1922.)
 
Strindbergs litterära måltavla nummer ett var Verner von Heidenstam, vars försvar till en början sköttes främst av Böök (och de borgerliga ledarskribenterna), och som först i slutskedet gjorde egen entré, med blandat resultat. Bland hans biografer förekommer uppfattningen att Strindbergsfejden slutligt knäckte Heidenstams litterära självförtroende.
 
Som uttalad högerman i alla väsentliga avseenden föraktade Heidenstam ”proletärfilosofin”, vars sammanbrott han förväntade. Istället såg han fram emot ”den store byggherren” som skulle bygga upp i stället för att som proletärerna riva ner – ”och hell, hell honom, när han kommer!” Ordvalet låg otvivelaktigt i tiden, men några sympatier för nazismen finns därför inte belagda. Visserligen kom Rudolf Hess på besök till Övralid 1935, men det lär inte ha skett på Heidenstams initiativ. Dessutom hade den demenssjukdom som sedermera ändade Heidenstams liv redan då debuterat.

Hedins bravader
Sven von Hedin, inte bara högerman i största allmänhet utan alltså fullskalig nazist, personligen dekorerad av Hitler med Storkorset av Tyska Örnens Orden (med hakkors och allt), svarade för några av de mera spektakulära oförskämdheterna i debatten. Han kallade Strindberg för ”den fegaste av alla vårt lands jesuiter”, ”oändligt liten och gränslöst tarflig”, en som ”hör till de perfida och perversa förvanskarnas […] kast” och uppträder som ”en personifikation av den råa pöbeln”, ”en rutten karaktär” och ”hans alster öfverlefva icke ögonblicket och under sin korta tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker”.

Hedins utbrott kom i en andra artikel, efter att Strindberg presenterat en karta ritad av en svensk karolin som tillfångatagits efter Poltava och därefter levt i kalmuckernas land. Kartan beskrev de områden i Asien där Hedin rest omkring och med sina skildringar blivit stor hjälte i den vite mannens Europa. Att Hedin inte kände till kartan gjorde att poängen var inhöstad, men Strindberg vred om kniven på sitt respektlösa sätt och med sin subjektiva syn på fakta.

På ett för konservativa inte ovanligt vis fick Hedin kortslutning och hans avlutande förlöpning blev ryktbar: ”Mörkret har redan börjat stiga omkring honom [ASg]. Snart komma de svarta läderlapparna, och hjärtat kallnar. […] Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lefver på ruinerna af sitt eget tragiska liv! Det är som om han redan med brådskande steg, med bullersamma pipor och flöjter i täten börjat sitt tåg under de Svarta fanor som visa honom vägen till Hades.” Till deras heder skall sägas att detta blev för mycket även för många av de borgerliga debattörerna, dock inte för Heidenstam själv, som det skulle visa sig.

Huvudpersonen träder in i kampen
Strindberg kastade pilar åt lite olika håll i sina artiklar. En huvudlinje handlade om hans kritik av 90-talismen inom litteraturen, och hans kamp för att återupprätta sin egen litterära produktion, som han ansåg blivit orättfärdigt nedvärderad under den romantiska anstormningen. Huvudfienderna hade varit Heidenstam och Oscar Levertin, den senare bortgången vid tiden för fejden. Länge utgick man från att den vidsynte och kultiverade adelsmannen skulle hålla sig för god för slagsmålet i tidningsspalterna och låta Böök sköta försvaret på sitt burdusa sätt. Men när debatten efter ett halvårs intensiv drabbning egentligen hade börjat ebba ut, trädde herren till Nåddö in i striden med ett antal långa artiklar.

Vid läsningen av artiklarna får man fullt klart för sig den litterära rivaliteten mellan de båda bemärkta herrarna. För Heidenstam är Strindberg ”fullblodsbarbaren inom vår vitterhet”, han är ”upplösare och inte byggherre, och allt faller sönder i hans händer och mjölar sig”. Denne barbar ”har aldrig gjort min själ rikare, aldrig på allvar öppnat en ny utsikt, aldrig i något enda spörsmål gifvit det fullgiltiga svar, som just är det verkliga snillets gåfva till människorna”. Med ”sin isgrå och misstrogna blick nerifrån” är Strindberg ”en förlupen träl”.

Strindbergs satiriska skärpa och kvickhet i de infama påhoppen motsvaras hos de adliga och kultiverade motståndarna Hedin och Heidenstam av plumpa råheter utan minsta humor. Den dialektiken går igen mellan de två politiska falangerna i många andra sammanhang.

Strindbergsfejden som politik
Lästa i ett sammanhang ger de drygt tusen sidorna debattartiklar en tydlig bild av den politiska underton som efterhand visar sig vara huvudämnet. Fördelningen av kombattanter mellan arbetarpressen och borgerliga tidningar följde nästan fullständigt uppdelningen mellan försvarare och kritiker av Strindberg. Också bedömningen av författaren som yrkesman följde samma linjer. Borgerliga debattörer kunde förvisso ge ett erkännande till vissa odiskutabla litterära företräden, men det drunknade sedan i moraliska fördömanden över skrifter som Svarta Fanor, och allt annat förkastligt man intensivt letade upp i Strindbergs livsverk.

Medan borgerliga skribenter mestadels dolde sina politiska värderingar bakom en skärm av moralism, gjorde arbetarpressen ingen hemlighet av politikens betydelse för inställningen till Strindberg. På den kanten översåg man med författarens överlöpningar, religiösa avvikelser och andra excentriska drag, och höll sig till de två huvudfrågorna: det litterära livsverkets ojämförliga storhet, och författarens betydelse för den framväxande radikalismen och arbetarrörelsen.

Strindbergsfejden sammanföll med uppmarschen till första världskriget, en tid som måste ses i ljuset av de allt skarpare sociala konflikterna. I en bok som recenserades i början av 2012 påvisar Adam Hochschild två anledningar till att oroligheterna i Centraleuropa efter skotten i Sarajevo utvecklade sig till ett världskrig: dels trängdes på Europas territorium fem stater med imperieanspråk, och dels skälvde dessa stater ”av trycket från arbetarrörelser och kvinnorörelser som de styrande eliterna försökte stävja genom att avleda uppmärksamheten mot yttre fiender”.

Heidenstam gick snart in i demensens dimmor, Hedin och Böök lärde ingenting av det första kriget utan komprometterade sig som nazister under det andra, och fördes med det bort ur historien. Kvar står Strindberg, ännu ett sekel efter sin död, med ett litterärt arv fortsatt glödande av liv, med dramer spelade över hela världen, och som en politisk riktningsvisare som sedan länge lämnat reaktionärerna bakom sig (givetvis utan att vi för den skull ännu kan se någon sorts slutseger ens inom horisonten).

2012-05-14 Hundra år sedan mästaren gick bort




Ge synpunkter