Sysselsättningen och den privata sektorn

En bild säger ibland mer än tusen politiska tal och ledarartiklar. Den här bilden säger att privat företagsamhet har spelat ut sin roll när det gäller att öka sysselsättningen i Sverige. Och att den fasen inleddes redan för 70 år sedan. I privata företag arbetade 1940 ungefär lika många människor som idag, vilket med en befolkningsökning på närmare 50 procent sedan dess innebär en kraftigt minskad betydelse relativt sett för privata företag som arbetsgivare.

Förklaringen till den här utvecklingen är lika näraliggande som den är frånvarande i debatten. Under de 70 åren från 1940 har Sveriges BNP ökat med 400 procent. Färre anställda producerar avsevärt mycket mer, produktiviteten har ökat dramatiskt. Grunden för den utvecklingen är givetvis teknikens hisnande framsteg. Ett exempel kan räcka för att belysa produktivitetens betydelse: 1940 sysselsattes var tredje arbetande inom jordbruket, idag är det var trettionde. Denna lilla andel producerar mer livsmedel än jordbruket gjorde 1940 (så mycket att överproduktion nu har blivit det stora problemet).

Vändningen inträffar efter rekordårens slut och blir åskådlig om man ser på utvecklingen under en längre period:



Fram till andra världskriget svarar privata företag för så gott som all sysselsättning. Beredskapsekonomin innebar i sig en viss socialisering av olika funktioner. Men med 1965 som brytpunkt inträffar den radikala förändringen. Privat sysselsättning börjar minska i absoluta tal, och den offentliga tillväxer kraftigt. Den period som följer går i Europa under beteckningen "det svenska undret" (men som det självfallet skall visa sig finns inga underverk).

Under 70-talet härjade en internationell lågkonjunktur, som i de flesta länder orsakade stor arbetslöshet, utan att inflationen för den skull gick ner; begreppet "stagflation" föddes. Sverige lyckades komma undan med hyfsad sysselsättning och till synes ordnad ekonomi - därav "undret". En av nycklarna till det hela var att den offentliga sektorn tilläts växa, en annan att kronan ständigt devalverades. Men i en kapitalistisk värld finns inga gratisluncher, Sverige hade tagit ut växlar på framtiden. Som framgår av diagrammet förföll skulden till betalning i början av 90-talet, och priset blev högt. Det vill säga, priset blev högt för dem som fick betala, och det var i första hand den mer än en halv miljon svenskar som kastades ut från arbetsmarknaden. För oss övriga fortsatte livet i stort sett som vanligt, och för kapitalägare gällde oförändrat den överdådiga tillvaro som inletts drygt tio år tidigare med den nyliberala revolutionen.

Sysselsättningen har återhämtat sig med en halv miljon, men eftersom befolkningen ökat med lika mycket är "utanförskapet" oförändrat. Onekligen har även den privata sysselsättningen ökat under den nuvarande regeringens mandatperiod. Grundorsaken är en stark konjunktur, men på marginalen är det inte uteslutet att regeringens bitvis brutala ingrepp i bl.a. sjukersättningar och a-kassa har spelat någon roll. Som vanligt har de mest utsatta fått betala, i det här fallet för en symbolisk förbättring av sysselsättningsstatistiken. Och mycket riktigt bryts kurvan kraftigt ner i efterverkningarna av kraschen 2008, som något försenade har nått Sverige med en konjunkturnedgång 2012, som väntas fortsätta minst ett år.

Om tekniken alltså har skapat möjligheterna, så har företagens vinstkrav varit den drivande motorn för genomförandet av de allt mer slimmade produktionsapparaterna. Båda krafterna är fundamentala, starka och opåverkbara inom systemet. Den trösterika tanken har varit att marknadsekonomins ideala jämviktsmekanismer automatiskt skulle skapa nya lönsamma verksamheter för den frigjorda arbetskraften att assimileras i. Men den mera skoningslösa verklighet vi ser i diagrammet visar att det inte fungerar så. Inte under hela den moderna fasen av industrisamhället har arbetsmarknaden följt nationalekonomins naiva ”lagar” i det här avseendet. Bara den offentliga sektorns expansion har förhindrat en total kollaps på arbetsmarknaden.

Sedan 1965 har alltså antalet anställda i de privata företagen trendmässigt minskat. Samtidigt har den offentliga sektorn tagit över som efterfrågare av arbetskraft. Stat, kommun och landsting har helt enkelt använt skattepengar för att anställa folk. Något annat sätt för en regering att ”skapa” nya jobb på ser inte ut att finnas. Ändå är det om dessa andra, obefintliga metoder som hela debatten handlar. Arbetsgivarna vill ha ”bättre företagsklimat”, alliansregeringen har sin ”jobblinje” som skall pressa ut ännu fler till en krympande arbetsmarknad. Att bara öppna ögonen och konstatera att kejsaren är naken har visat sig mycket svårare.

Teknikens och produktivitetens utveckling har varit exponentiell, och de försök som gjort att lappa och laga har inte haft någon möjlighet att hänga med i samma tempo. Det troligaste scenariot är att teknikutvecklingen fortsätter i accelererande tempo, som hittills, och att därför problemen att hitta jobb till alla inte lär minska. Förr eller senare måste skendiskussionerna överges och de verkliga problemen läggas på bordet. Men den kapitalistiska marknadsekonomin har systemspärrar som förhindrar en lösning. (Vi ser nu i utvecklingen av Greklands öde hur kontraproduktivt de möjliga åtgärderna fungerar.)

Ytterligare en tanke som frekvent och tämligen enstämmigt framförs i offentligheten är att färre kommer att behöva försörja allt fler, och att vi därför måste arbeta mer och höja pensionsåldern för att klara ekonomin. Också den föreställningen tar otillräcklig hänsyn till produktivitetens betydelse. Det tog 70 år från 1940 för landet att bli fem gånger rikare, en prestation som nästa gång kanske tar 35 år.

Följaktligen kommer det inte att saknas resurser, utan problemet ”begränsar” sig till att hitta en mekanism för att fördela överflödet. Ironin med citationstecknen beror naturligtvis på att just det problemet är marknadsekonomins akilleshäl. Idag skattas produktionen på de medel som krävs för omfördelning och gemensamma samhällsfunktioner, en metod som antagligen inte är tillräcklig för att lösa framtidens fördelningsproblem. Något helt annorlunda kommer att krävas.

Något som är särskilt förvånande är den underliga tystnad som omger det privata näringslivets dubbla prestation med å ena sidan en enorm produktionsökning, och å andra sidan misslyckandet på arbetsmarknaden. Speciellt om den tystnaden kontrasteras mot den outsinliga floden av förslag till hur regeringen kan "skapa" jobb genom lättnader för privata företag, och andra åtgärder utifrån. Hur många tidningsledare har inte skrivits om dessa på förhand hopplösa idéer som med insikter om den 70-åriga trenden borde uppenbarats som dödfödda? Redan Torbjörn Fälldin skulle "skapa 400 000 nya jobb" i ett lättsinnigt vallöfte. Hans regeringsperiod befäste istället den stadiga nedgången i den privata sektorn, men fortsatte den kraftiga ökning av offentliga jobb. Han har sin efterföljare i Maud Olofsson som brinner för att underlätta nyföretagande. Och så går det på hos den ene efter den andre.

Avskalningen av arbetskraft är en självklar följd av den ökade produktiviteten och är därmed den moderna företagsamhetens andra natur. Om något händer efter allmänna lättnader och bidrag till företagen är det nog bara att den processen förstärks. Om systemet sålunda är självhämmande kan de fundamentala problemen inte lösas inom systemets ramar. En lösning kan antagligen bara arbetas fram med genuint demokratiska metoder.


2010-05-17, senast uppdaterad 2012-12-12

Ge synpunkter