|
Lysekil
2007-04-01 söndag
I den här årstiden och det här vädret gnistrar Lysekil som en liten
diamant. Vägen till centrum går högt över Gullmarens mynning och vid
middagstid står solen mitt i havet och kastar laserstrålar bakom kyrkan,
som reser sig på högsta berget och gör skäl för sin gamla utmärkelse som
sjömärke vid Skagerack.
Läget är stadens största tillgång. I en mera tättbebyggd miljö skulle de
redan höga tomtpriserna vid havet blivit astronomiska. De gamla
lysekilsborna har sent uppfattat värdet, själva har de helst velat bo i
lä. Nu först planeras och byggs i de mest attraktiva lägena.
Delvis har det varit en politisk prioritering. Intresset för att förse
höginkomsttagare med glassiga bostäder har inte varit särskilt stort.
Målet har varit att kommunala tomter skall kunna köpas av alla. Ambitionen
är hedervärd, men med det ekonomiska system vi lever i står det i
motsättning till kommunens intresse att få nya innevånare som betalar hög
skatt. Inpendlingen till jobb i kommunen är ungefär lika stor som
utpendlingen. Med stadens läge skulle ingen inpendling alls behöva finnas.
Lysekil är antagligen den kommun som haft det längsta oavbrutna
socialdemokratiska styret. Senaste valet blev i stort sett oavgjort, men
efter utdragen långbänk utsågs en folkpartist till kommunalråd.
Socialdemokraterna förlorade sedan sin första votering i fullmäktige på 76
år. Men omtänkandet i bostadspolitiken hade redan börjat.
Ortens dominerande industri, Preemraff, står inför en nyinvestering på sex
miljarder. Optimismen blommar, villapriserna går upp och efterfrågan på
hus är långt större än utbudet. Staden går en intressant tid till mötes.
(Obs. det finns inget aprilskämt i texten.)
Göteborg/Stockholm
2007-07-07 lördag
Johan Croneman skrev för ett tag sedan (22/6) i DN om den gamla kära
rivaliteten mellan Göteborg och Stockholm. Med erfarenhet från 16 år i
vardera stan, och med sin omisskännliga penna, träffade han huvudet på
båda spikarna med ett slag. Lillebrorskomplexet i den ena stan matchas av
ett mera svårförståeligt storebrorskomplex i den andra. Och han tar upp
den speciella form av provinsiell självgodhet som ligger i
huvudstadsmentaliteten (som jag
behandlat
på en närstående sida).
Min upplevelse av social tvångströja i Göteborg motsvarar för Croneman
känslan av en hög mur, där det tog stopp. En avskalad bild med utrymme för
olika tolkningar, och där jag därför lätt känner igen mig. Och hans
exempel på lillebrorskomplexet är träffande och självklart genanta för
göteborgare, om än antagligen oundvikliga i en tvåstadsrivalitet av det
här slaget.
Stockholmaren säger "vem bryr sig?" och pratar sedan i två timmar om hur
fullständigt löjeväckande det är med alla göteborgska egenheter. (Jag
minns en krönika av Bengt Ohlsson som gick helt på det temat.) Men
naturligtvis bryr han sig inte på allvar, lika lite som han bryr sig om
någonting utanför den centralpunkt där han befinner sig. Häri ligger det
provinsiella som skapar en förvånansvärd analogi mellan stockholmaren och
glesbygdbonden som aldrig varit utanför sin by. |
|