Lars Schaff - texter

 

En annan sorts stockholmssyndrom

Till menyn

En fråga inför EM i friidrott i Göteborg var om megasuccén från VM 1995 skulle kunna upprepas. Svaret blev väl att bättre svenska prestationer på banan visserligen skapade stämning under tävlingarna och möjligen uppvägde det sämre vädret, men att folkfesten i sin helhet inte nådde upp till samma svävande höjder. Annat var inte att vänta eftersom den ribban låg så högt.

Inför världsmästerskapen 1995 var förväntningarna lågt ställda, särskilt i de lokala stockholmstidningar som ibland går under beteckningen rikspress. Två frågor dominerade helt och hållet förhandsskriverierna i t.ex. Dagens Nyheter. Den ena var IAAF-presidenten Nebiolos förment skumma affärer, som beskrevs i mafiosotermer (antagligen mest för att mannen såg ut som en maffiaboss). Den andra var att den svenske generalsekreterarens andel av intäkterna för spelen skulle bli för hög. Själva idrottstävlingen i Göteborg förblev i skymundan och kunde nästan lika gärna ha gällt ett regionmästerskap i Västra Götaland.

Under VM fylldes sedan ett soligt Göteborg av fridsamma och festande människor som omvandlade hela centrum till ett enda stort nöjesfält. Stämningen på Ullevi liknade hänförelse och gjorde också tävlingarna som sådana till en närmast lyrisk upplevelse. Chocken efter denna explosion i folkfest och idrottseufori levde kvar länge och tvingade fram en hel del skamsen självkritik i spalterna.

Nu skulle försummelsen inte upprepas, och DN hade på EM:s premiärdag (7/8) ett helt uppslag om Göteborg, där sportkrönikören släppte loss i en närapå överdriven hyllning till evenemangsstaden nummer ett i Sverige. Hans förklaring till att Stockholm står i skuggan är att där "ska det tjafsas, maktkampas och ältas innan beslut tas", medan Göteborg bestämmer snabbt och enigt under Göran Johanssons fasta ledning. Rimligt och näraliggande, men orsaken har också en orsak.

En påtaglighet som skiljer städerna är att Stockholm domineras av förvaltningsverksamheter, medan Göteborg är en utpräglad industri- och handelsstad. Inom en radie av 30 mil runt Göteborg lär hälften av Nordens industrikapacitet finnas. Karaktäristiskt för produktionsverksamhet styrd av tekniker är förmågan att lösa problem och att komma till skott. (Typiskt nog är Göran Johansson från början metallarbetare vid SKF.) Förvaltningsbyråkratier däremot lär sig att verka i politiska förhandlings- och kompromissmiljöer och tvingas acceptera att beslutsprocesser tar tid. Det skulle kunna vara en av anledningarna till den skillnad i beslutskraft som bl.a. gör att Göteborg tar hand om de stora evenemangen.

Under större delen av 1970-talet bodde och arbetade jag i Stockholm. Det var för övrigt en positiv erfarenhet, som jag skall återkomma till. När jag återvände under några år på 90-talet slogs jag av hur lite som hade hänt i stadsbilden, inte minst i jämförelse med Göteborg. Med undantag för Norrtull var det i stort sett samma gamla nedslitna gator att köra på, nu bara med ännu värre köer. Den kommunala trögheten kändes påträngande. (Först nu, under hotet av total trafikinfarkt, börjar det hända en del.)

En annan sak som kan spela in är en märklig form av självgodhet i huvudstan, som ibland liknar provinsiell inskränkthet. Anna Kinbergs omedvetna självsatir "stockholmare är smartare än lantisar" är symtomatisk, Hasse Alfredssons avsiktliga satir "Norrland börjar vid Stallmästargården" likaså.

När bokmässan i Göteborg för många år sedan blev en riksangelägenhet förfasade sig en kulturskribent i DN över att man skulle behöva åka tåg för att besöka den. Med detta "man" menade hon de 15 procent av svenska folket som med lite god vilja kan kallas stockholmare. Att 85 procent av alla människor i Sverige alltid behövt åka tåg för att besöka kulturinrättningarna i huvudstaden (som de bekostar över skattsedeln) hade hon antagligen aldrig reflekterat över. Och självgodhet är en vanlig orsak till lättja och handlingsförlamning.

Av exemplen på självcentrering är det här med "skärgården" i bestämd form mönsterbildande. Med "skärgården" i riksmedia menas alltid Stockholms skärgård. Ingen utanför den begränsade gruppen av invånare i huvudstan skulle komma på tanken att den egna skärgården var den enda i landet.

Ett annat utslag av provinsialismen är de obligatoriska kärleksförklaringarna till "världens vackraste stad". Låtskrivare därifrån har svårt att motstå driften att skriva hyllningssånger. Sportkrönikören som prisade EM-staden fick givetvis med brasklappen: "Jag älskar Stockholm i mitt hjärta". Nu är Stockholm visserligen vackert, men mest på flygbilder; inne i gatuvimlet liknar den vilken stad som helst. Och det provinsiella framgår rätt tydligt om man skulle föreställa sig att behöva höra sådant som: "jag älskar Borås i mitt hjärta", ackompanjerat av lika patetiska slagdängor.

Stockholm är en förhållandevis liten huvudstad. Makten finns där, men i övrigt representerar den en monokultur som radikalt skiljer sig från det andra Sverige som befolkningsmässigt utgör en förkrossande majoritet. Oviljan och ointresset i Stockholm att ta till sig och lära känna detta "verkliga" Sverige är problematisk, för både Stockholm och Sverige.

Göteborg är känt för humorn och för att man kan prata med folk på spårvagnen, något som inte minst stockholmare tycks ha en svaghet för. Men under humorns yta finns en mera sammansatt folkpsykologi. En gren därav som starkt präglar mentaliteten är den välordnade arbetarklassens stränga moral (inkännande beskriven av Ronny Ambjörnsson i Mitt förnamn är Ronny), en annan den kälkborgerliga medelklassens inte mindre stränga moral, och det hela framodlat i skuggan av den bohuslänska schartauanismen. Ett av resultaten är den högsta konsumtionen av psykofarmaka i landet.

Den göteborgska avspändheten är med andra ord skenbar och döljer en starkt rotad uppfattning om vad som går för sig, med vidhängande social kontroll av efterlevnaden. Att som någorlunda ung komma från den miljön till Stockholm innebar en känsla av stor befrielse. Om Stockholm är kärvare på ytan så finns den verkliga avspändheten därunder, med en tillåtande atmosfär fri från förtryckande normer för hur livet bör levas. Att bli accepterad för den man är gör samtal mindre hämmade, och det har alltid känts mycket lättare att prata med stockholmare än med göteborgare. Om man nu inte nödvändigtvis måste samtala på tunnelbanan, förstås.

Detta var som sagt 70-tal. När jag kom tillbaka på 90-talet verkade atmosfären lite mera tryckt. Nu tycktes det vara fler som bara stirrade rakt fram och inte svarade på tilltal. De enda som yttrade sig spontant var de som pratade med månen och gatlyktorna, ett resultat av alla stängda vårdinrättningar sedan sist. Samma frihetskänsla som förr gick inte helt att återskapa, men det kunde till lika stor del bero på min egen förändring med åren. För det avspända fanns givetvis kvar.

2006-08-21
Ge synpunkter