|
En fråga inför EM i friidrott i Göteborg var om megasuccén från VM
1995 skulle kunna upprepas. Svaret blev väl att bättre svenska
prestationer på banan visserligen skapade stämning under tävlingarna och möjligen uppvägde det sämre vädret, men att
folkfesten i sin helhet inte nådde upp till samma svävande höjder. Annat
var inte att vänta eftersom den ribban låg så högt.
Inför världsmästerskapen 1995 var förväntningarna lågt ställda, särskilt i
de lokala stockholmstidningar som ibland går under beteckningen rikspress. Två
frågor dominerade helt och hållet förhandsskriverierna i t.ex. Dagens
Nyheter. Den ena var IAAF-presidenten Nebiolos förment skumma affärer, som
beskrevs i mafiosotermer (antagligen mest för att mannen såg ut som en
maffiaboss). Den andra var att den svenske generalsekreterarens andel av
intäkterna för spelen skulle bli för hög. Själva idrottstävlingen i
Göteborg förblev i skymundan och kunde nästan lika gärna ha gällt ett
regionmästerskap i Västra Götaland.
Under VM fylldes sedan ett soligt Göteborg av fridsamma och festande människor som
omvandlade hela centrum till ett enda stort nöjesfält. Stämningen på Ullevi
liknade hänförelse och gjorde också tävlingarna som sådana till en närmast lyrisk upplevelse. Chocken efter denna explosion i folkfest och
idrottseufori levde kvar länge och tvingade fram en hel del skamsen
självkritik i spalterna.
Nu skulle försummelsen inte upprepas, och DN hade på EM:s premiärdag (7/8)
ett helt uppslag om Göteborg, där sportkrönikören släppte loss i en närapå
överdriven hyllning till evenemangsstaden nummer ett i Sverige. Hans förklaring
till att Stockholm står i skuggan är att där "ska det tjafsas, maktkampas
och ältas innan beslut tas", medan Göteborg bestämmer snabbt och enigt
under Göran Johanssons fasta ledning. Rimligt och näraliggande, men orsaken har
också en orsak.
En påtaglighet som skiljer städerna är att Stockholm domineras av
förvaltningsverksamheter, medan Göteborg är en utpräglad industri- och
handelsstad. Inom en radie av 30 mil runt Göteborg lär hälften av Nordens
industrikapacitet finnas. Karaktäristiskt för produktionsverksamhet styrd
av tekniker är förmågan att lösa problem och att komma till skott. (Typiskt
nog är Göran Johansson från början metallarbetare vid SKF.)
Förvaltningsbyråkratier däremot lär sig att verka i politiska förhandlings-
och kompromissmiljöer och tvingas acceptera att beslutsprocesser tar tid.
Det skulle kunna vara en av anledningarna till den skillnad i beslutskraft
som bl.a. gör att Göteborg tar hand om de stora evenemangen.
Under större delen av 1970-talet bodde och arbetade jag i Stockholm. Det
var för övrigt en positiv erfarenhet, som jag skall återkomma till. När
jag återvände under några år på 90-talet slogs jag av hur lite som hade
hänt i stadsbilden, inte minst i jämförelse med Göteborg. Med undantag för
Norrtull var det i stort sett samma gamla nedslitna gator att köra på, nu
bara med ännu värre köer.
Den kommunala trögheten kändes påträngande. (Först nu, under hotet av total trafikinfarkt,
börjar det hända en del.)
En annan sak som kan spela in är en märklig form av självgodhet i
huvudstan, som ibland liknar provinsiell inskränkthet. Anna Kinbergs
omedvetna självsatir "stockholmare är smartare än lantisar" är
symtomatisk, Hasse Alfredssons avsiktliga satir "Norrland börjar vid
Stallmästargården" likaså.
När bokmässan i Göteborg för många år sedan blev en
riksangelägenhet förfasade sig en kulturskribent i DN över att man
skulle behöva åka tåg för att besöka den. Med detta "man" menade hon de 15
procent av svenska folket som med lite god vilja kan kallas stockholmare. Att 85
procent av alla människor i Sverige alltid behövt åka tåg för att besöka
kulturinrättningarna i huvudstaden (som de bekostar över skattsedeln) hade
hon antagligen aldrig reflekterat över. Och självgodhet är en vanlig orsak
till lättja och handlingsförlamning.
Av exemplen på självcentrering är det här med "skärgården" i bestämd form
mönsterbildande. Med "skärgården" i riksmedia menas alltid Stockholms
skärgård. Ingen utanför den begränsade gruppen av invånare i huvudstan
skulle komma på tanken att den egna skärgården var den enda i landet.
Ett annat utslag av provinsialismen är de obligatoriska
kärleksförklaringarna till "världens vackraste stad". Låtskrivare därifrån
har svårt att motstå driften att skriva hyllningssånger.
Sportkrönikören som prisade EM-staden fick givetvis med brasklappen: "Jag
älskar Stockholm i mitt hjärta". Nu är Stockholm visserligen vackert, men
mest på flygbilder; inne i gatuvimlet liknar den vilken stad som helst.
Och det provinsiella framgår rätt tydligt om man skulle föreställa sig att behöva höra sådant som: "jag älskar Borås i mitt hjärta", ackompanjerat av
lika patetiska slagdängor.
Stockholm är en förhållandevis liten huvudstad. Makten finns där, men i
övrigt representerar den en monokultur som radikalt skiljer sig från det
andra Sverige som befolkningsmässigt utgör en förkrossande majoritet.
Oviljan och ointresset i Stockholm att ta till sig och lära känna detta
"verkliga" Sverige är problematisk, för både Stockholm och Sverige.
Göteborg är känt för
humorn och för att man kan prata med folk på spårvagnen, något som inte
minst stockholmare tycks ha en svaghet för. Men under humorns yta finns en
mera sammansatt folkpsykologi. En gren därav som starkt präglar mentaliteten
är den välordnade arbetarklassens stränga moral (inkännande beskriven av
Ronny Ambjörnsson i Mitt förnamn är Ronny), en annan den
kälkborgerliga medelklassens inte mindre stränga moral, och det hela
framodlat i skuggan av den bohuslänska schartauanismen. Ett av resultaten är
den högsta konsumtionen av psykofarmaka i landet.
Den göteborgska avspändheten är med andra ord skenbar och döljer en starkt
rotad uppfattning om vad som går för sig, med vidhängande social kontroll av
efterlevnaden. Att som någorlunda ung komma från den miljön till Stockholm
innebar en känsla av stor befrielse. Om Stockholm är kärvare på ytan så
finns den verkliga avspändheten därunder, med en tillåtande atmosfär fri
från förtryckande normer för hur livet bör levas. Att bli accepterad för den
man är gör samtal mindre hämmade, och det har alltid känts
mycket lättare att prata med stockholmare än med göteborgare. Om man nu inte
nödvändigtvis måste samtala på tunnelbanan, förstås.
Detta var som sagt 70-tal. När jag kom tillbaka på 90-talet verkade
atmosfären lite mera tryckt. Nu tycktes det vara fler som
bara stirrade rakt fram och inte svarade på tilltal. De enda som yttrade sig
spontant var de som pratade med månen och gatlyktorna, ett resultat av alla
stängda vårdinrättningar sedan sist. Samma frihetskänsla som förr gick inte
helt att återskapa, men det kunde till lika stor del bero på min egen
förändring med åren. För det avspända fanns givetvis kvar.
2006-08-21
Ge synpunkter |
|