|
Försnack m.m.
2010-04-30 fredag
Oppositionens ledning över regeringspartierna ökar i Synovates
opinionsmätning för april, och är nu uppe i 8,1 procentenheter. Kanske
förvånande om man tycker att regeringen hanterat finanskrisen och dess
efterverkningar på ett bra sätt. Samtidigt lärde vi oss av Göran Perssons
snöpliga nederlag att en regerings allmänna meriter inte behöver betyda
något i ett val. Vad är det då som betyder något? Man kan tycka att
partistrategerna borde ägna all tid åt att analysera varje tänkbar aspekt
av den frågan för att komma fram till rätt åtgärder inför valet. Och ändå
gör man det ena misstaget efter det andra, i frågor där de negativa
effekterna ligger i öppen dag.
I fallet Göran Persson hade det inte varit omöjligt att i förväg känna av
vinddraget. En stöddig och översittaraktig statsminister, som dessutom
inte verkade helt motiverad, hade i väljarnas ögon gjort sitt. Mer
behövdes inte för att tippa över valresultatet. Problemet var antagligen
att det inte fanns någon som kunde tala om det för Göran Persson.
Precis som den dåvarande regeringen har den nuvarande hanterat
statsfinanserna på ett stabilt sätt. Till skillnad från Göran Persson är
Fredrik Reinfeldt inte förbrukad; han har sympatierna kvar. Men inget av
detta räcker den här gången för att vinna val. Återstår som skäl för
regeringens problem det uppenbara: politiken som sådan, eller mera exakt,
ideologin. Man började omedelbart efter valet en attack mot den
grundläggande svenska välfärdstanken. Under förevändning att vilja minska
"utanförskapet" införde man försämringar för de som redan hade det sämst,
för sjuka och arbetslösa. Bakom det skenbara stödet för den svenska
modellen på arbetsmarknaden började man också undermineringen av
fackföreningsrörelsen genom bl.a. en omstöpning av a-kassan. Hela
politiken var artfrämmande för en majoritet svenskar. Inte långt efter
regeringsskiftet (2006-12-19)
kunde jag därför skriva på den här sidan: "Regeringen arbetar ju redan nu
hårt på sin valförlust 2010".
Stödet för regeringen sjönk mycket riktigt snabbt och var extremt lågt
fram till mitten av 2008. Det skiljde då som mest drygt 20 procentenheter
mellan blocken, vilket innebar att oppositionen stöddes av drygt 50
procent fler röstberättigade än regeringen, vilket måste vara någon sorts
rekord. I en demokrati där folkviljan hade betydelse skulle en så
katastrofal förtroendekris rimligen leda till nyval, men om sådant förekom
inga förslag. Regeringen fick fortsätta och kunde, antagligen med viss
hjälp av finanskrisen, utjämna skillnaden. Men när valet nu närmar sig
kommer de reella motsättningarna till ytan, och då blir det avgörande att
regeringen står kvar vid sin ideologiska nyliberalism. Inga
skattesänkningar, rut- och rotavdrag, jämställdhetsbonusar och andra
garneringar på tårtan hjälper när det visar sig att själva bottnarna är
problemet.
Opinionsmätningar som gäller partisympatier har vi fler än vi behöver, och
under valår duggar de tätt som vårregn. Om man inte bara frågade hur
väljare tänker rösta, utan också varför, skulle partierna få ett
intressant underlag för sina strategier. Men frågan är om partierna vill
ha några sådana intryck från verkligheten, eller om man satsar mera på att
vinna valen med imageary and illusions efter amerikansk förebild.
Sådana trick är inte lika lätta att utföra i Sverige som i USA, och den
lärdomen har inte minst moderaterna fått göra. Här ser väljarna i det
långa loppet mera till den reella politiken och reagerar därefter. När
ministrarna försökte försvara sig med att "vi genomför bara den politik vi
gick till val på" så godtogs inte det. Snarare kände sig många väljare
säkert mer dragna vid näsan efter det försöket till ursäkt.
Till en manual med rubriken "Hur man som politiker förlorar opinionsstöd i
Sverige" har de borgerliga partierna bidragit med ett antal tunga punkter.
För att bara ta en som råkat aktualiseras i dagarna, stockolmsmoderaternas
gåva till Lena Ström. Det handlar alltså om fyra förskolor som praktiskt
taget skänktes bort av borgerliga politiker och som på bara halvannat år
har ökat Lena Ströms privatförmögenhet med 9,4 miljoner kronor. Den frågan
innehåller allt som mobiliserar en majoritet svenskar att protestera vid
valurnorna. Stora summor skattepengar som borde använts till att förbättra
förskolorna hamnar som vinst i privata fickor. Politiker skänker helt
godtyckligt bort allmän egendom. Den vanliga förevändningen att privat är
effektivare än kommunalt vederläggs på ett förkrossande sätt. Människor
blir inte bara allmänt upprörda utan heligt förbannande (till och med
Hanne Kjöller på DN ville ha tillbaka sina skattepengar). Man frågar sig
hur politikerna resonerade inför det här beslutet. Om ingen räknade på
utfallet så är det förstås inkompetens. Men om någon hade med sig en
miniräknare och därför snabbt kom fram till vad Lena Ström skulle tjäna på
gåvan, är det då ett utslag av après nous le déluge?: låt oss
privatisera för allt vad tygen håller medan vi har chansen, för vi blir
ändå inte omvalda.
Visst var det en kommunal fråga och inget för regeringen, men det spelar
ingen roll. Saken skärper bara fokus på liknande hanteringar. Det blir
snarast värre av att regeringen inte kan förklara bort, begrava eller
ändra beslutet. Med behandling inom EU-rätten kommer saken dessutom att få
ett mångårigt liv.
Socialdemokraterna förlorade regeringsinnehavet i huvudsak på en
personfråga. Alliansen kommer av allt att döma att förlora nästa val, och
då blir det i så fall på ideologi. Att ideologi är viktigare än
personfrågor visar sig då av att den nuvarande oppositionsledaren är
svagare än vad Göran Persson var, när det begav sig. Och det är åtminstone
ett litet hälsotecken för politiken: att innehållet betyder mer än
bisakerna.
2010-05-03 måndag
Det är inte lätt att bli klok på frågan (från fredagsnoteringen) hur
politikerna tänkte när de skänkte bort kommunal egendom i Täby och
Enskede, för att ta bara två exempel på dogmatisk privatisering sedan
förra valet. Till att börja med skulle en enkel fråga till
kommunjuristerna ha klargjort att gåvorna med största säkerhet strider mot
både svensk lag och EU-rätten. Men det är det mindre problemet. Att alla
någorlunda normala människor skulle bli rosenrasande när ett par
godtyckligt utvalda privatpersoner får stora förmögenheter - beslagtagna
från skattebetalarna - överlämnade på silverbricka, är ett större problem
för politiker som har ambitionen att bli omvalda. Och ännu större borde
problemet vara att dessa enstaka kommuner sannolikt har påverkat vilken
regering väljarna vill ha efter valet. Om vi avskriver kamikazeteorin så
återstår ändå bara andra typer av spekulationer (innan någon sociolog har
gjort vederbörliga djupintervjuer, vilket vi knappast lär få se).
Möjligheten att alltihop berodde på okunnighet och dumhet kan förstås inte
uteslutas helt, även om den inte borde vara tänkbar. Föreställningen att
privat ägda skolor och förskolor är så mycket mer effektiva än kommunalt
ägda att det motiverar bortskänkning av förmögenheter kan knappast heller
spela in. Visserligen attraherar friskolor antagligen fler
studiemotiverade elever, men en av de uppmätta egenheterna är mindre
smickrande, om än ganska förväntad: friskolor delar i snitt ut högre betyg
i förhållande till elevernas verkliga prestationer enligt de nationella
proven än vad kommunala skolor gör. Det saknas inte heller exempel på
kommunala skolors excellens. Vår kommun, Lysekil, är en av Sveriges
rödaste och hade före senaste valet rekordet i oavbrutet
socialdemokratiskt maktinnehav. Här finns begreppet friskolor inte i
sinnevärlden. Men i alla olika mätningar år efter år placerar sig Lysekils
grundskolor i toppskiktet när det gäller dokumenterat studieresultat.
Kanske måste man vända på frågan för att komma närmare kärnan i det
borgerliga tänkandet. Att det alltså mindre gäller tron på det privata och
mera gäller misstron mot det gemensamma. Mindre en dragning till egoism
och mer en motvilja mot påtvingad altruism. Det tål att tänka på (till i
morgon).
2010-09-12 söndag
Ingen undgår insikten att det stundar ett val. Har jag rätt i
att massmedias bombardemang med politiska artiklar och program är värre än
någonsin? Om inte så kan det istället bero på en personlig utmattning som får mig
att bläddra förbi hela sjok i tidningen och sträcka mig automatiskt mot
avstängningsknappen på radion.
Rösta bör vi göra, nästan skall vi göra. Att rösta är en symbolisk
handling genom vilken vi uttrycker vår respekt för det demokratiska
samhälle vi har den stora förmånen att leva i. Därmed blir det närmast en
plikt att lägga en röst på något parti.
Men om det inte finns ett enda parti som undgår att på i varje fall någon
viktig punkt avvika kraftigt från den röstandes djupt kända övertygelser,
vad gör han då? Man skulle kunna tänka sig att rösta blankt, men den
möjligheten är meningslös eftersom sådana röster bara läggs i högen för
icke godkända. Den formaldemokratiska dogmen förutsätter att alla partier
som behövs också finns. Men för att nu bara ta tre av en lång lista på
modesta krav, var finns det parti som samtidigt uppfyller dessa:
1) Ett parti som har uppfattat att det privata näringslivet på 70 år inte
har ökat antalet anställda, och som då drar den enda rimliga slutsatsen att privat företagande inte
inger förhoppningar om minskad arbetslöshet. Och att "utbudsfrämjande" åtgärder
följaktligen gör det i ännu mindre grad.
Ett parti alltså som inser att nya jobb, så som vårt ekonomiska system
nu ser ut, egentligen bara tillkommer i den offentliga sektorn, och som
förlägger ansvaret för arbetslösheten där det hör hemma. Som därför också ser till att
alla människor i påtvingat utanförskap - såsom offer för ett undermåligt
system - behandlas med mänsklig värdighet och omtanke. Och som inte ljuger
om att försämringar för sjuka och arbetslösa är till för att öka
sysselsättningen.
I den här frågan lever alliansregeringen i en
fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man
kan förvänta med en finansminister som var underkänd i matematik.
Partierna till vänster är mera medkännande med offren, men talar ändå ofta
i skägget när det kommer till sysselsättning.
2) Ett parti som har en rationell syn på energi-
och miljöfrågorna. I maskopi med massmedia och extrema miljösekter som har
jagat upp en irrationell skräck för kärnkraften, har politiker ur flera
partier lockats att utnyttja skrämselpropagandan för egna
propagandasyften. Detta trots att vanliga människor inte är lika
lättskrämda som politiker, utan till 85 procent vill ha kärnkraften kvar.
I miljöfrågorna uttalar sig många politiker helt ogenerat som om de vore
tekniska och vetenskapliga experter, och lägger förslag på konkreta
insatser på områden som de bara har en ytlig kunskap om. Resultatet har
blivit rader av skenåtgärder såsom lagar om glödlampsbyte,
skattesubventioner till vindkraft, allsköns andra homeopatiska energiidéer utan
verklig betydelse för miljön, komposteringsdyrkande,
källsorteringsreligion och hela raden av annat (rent ut sagt) flum som har
mycket liten, ingen, eller direkt kontraproduktiv effekt på den reella
miljön.
I den här frågan lever särskilt de rödgröna i en
fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man
kan förvänta med partiledare som saknar naturvetenskaplig grundutbildning.
Partierna till höger har en femtekolonn i form av centerpartiet som i
åtskilliga delar kan tävla med miljöpartiet i flummighet.
3) Ett parti som har en rationell syn på
jämställdhetsfrågorna och som därför vågar ta strid med det postmoderna
och fullkomligt osannolika genusvansinnet (Tanja
Bergkvists term) som har brett ut sig i allt från debattsidor till den
akademiska världen. I konkret politik har saken tagit sig uttryck i den
klåfingrighet politiker visar med sina försök att få människor att leva
sina privatliv efter "korrekta" normer. Kvoteringen av
föräldraförsäkringen är symbolfrågan som fullt ut belyser det bisarra i
denna politikernas dragning till leninism.
I den här frågan lever alla partier (utom
möjligen KD) i en
fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man
kan förvänta av politiskt korrekta institutioner överhuvudtaget. Här är
det dessvärre bara att vänta ut postmodernismens död, och en ny
upplysnings födelse.
Det här var tre frågor valda ur mitt skafferi,
men det finns andra, som skolbetygen, krigsinsatsen i
Afghanistan, huvudlösa och dogmatiska privatiseringar, och mycket annat.
Eftersom ledande politiker har så bestämda åsikter i alla detaljfrågor,
inte minst hur vi privat bör leva, så låser partierna upp sig i en rigid
struktur där alltid någon fråga blir omöjlig att köpa. Den som menar det
minsta allvar med sin röst kommer därför att sakna parti att rösta på.
2010-09-15 onsdag
(Självaste gamle KD-ledaren Alf Svensson tyckte i radion idag att det har
blivit lite mycket med dessa utfrågningar inför valet.) Alla medier, och
flera program i varje medium, skall ha alla partiledarna. Det blir alltså
samma frågor till samma personer som ger samma svar i kanal efter kanal
och program efter program. Effekten blir inte bara övermättnad, utan en
sorts parodiering av idén med demokrati.
Demokrati betyder folkmakt på svenska, nicht? Borde det inte vara så att
politikerna samlade vanligt folk på torget i varenda ort och frågade vilka
ärenden folket tyckte att politikerna borde ta itu med och vilka problem
de borde lösa? I stället är det politikerna som i alla media får tala om
hur folk borde leva, och vilka andra beslut folket borde finna sig i.
Sedan får folket rösta bort de politiker som man gillar minst bra, i bästa
dokusåpastil.
Som Churchill sade en gång är demokrati det minst dåliga av alla politiska
system, men det skulle må mindre dåligt om det vårdades med mer
eftertanke, och separerades på ett värdigt sätt från den billigaste formen
av marknadsföring, eller bondfångeri som var den mera robusta termen förr i tiden.
2010-09-16 torsdag
Olika detaljfrågor i all ära, men det som borde vara ett demokratiskt vals
centrala ämne är det stora och avgörande tema vi kallar ideologi. Vilket
samhällsideal vi vill se förverkligat, och vilka krafter vi tror leder i
den riktningen. Men som Sven-Eric Liedman påpekar i dagens DN är årets
valrörelse rentvättad från ideologier.
Regeringens nyliberaler må se det som ett framsteg att politiken har
reducerats till att handla om privata villkor och förmåner, i sista hand
pengar. Men hela idén kan visa sig lika kortsiktig som den kortsiktiga
kapitalismen, och det vi ser kan mycket väl vara en pyrrhusseger.
Det första som kan sägas är att utvecklingen sedan förra regeringsskiftet
är ett brott mot en lång svensk tradition som placerat vårt land i toppen
när det gäller alla former av socioekonomiska jämförelser. Nu plockas den
ena efter den andra av byggstenarna i detta av många avundade bygge bort,
till förmån för en USA-inspirerad nyliberalism som inte kan visa några
säkra, dokumenterade fördelar, men väl en skrämmande baksida av utbredd
misär bland de redan sämst ställda.
I den svenska traditionen ingår bland annat att vi inte vill se tiggare på
gatorna. Om man så önskar kan man se detta som ett utslag av egoism. Vi kan
må personligen illa av dels åsynen av en fattig varelse, dels av tanken på
att leva i ett samhälle som har en så erbarmlig omsorg om utstötta. Skulle
den egoismen resultera i altruistiska åsikter och gärningar så desto
bättre.
En annan intelligent aspekt av egoism är att vi inser vår egen situation i
ett sårbart samhälle. Vi vet inte när vi kan drabbas av en oväntad olycka,
när arbetslöshetens slår till, när bankkraschen tvingar oss att lämna vårt
hus, och definitivt inte om och när vi blir allvarligt sjuka. Då vill vi
att samhället skall stå färdigt med sitt välfärdssystem.
FÖRNUFT är nog ordet för att sammanfatta den svenska traditionen. Med
hjälp av förnuft har vi kunnat kombinera ett livskraftigt näringsliv med
ett socialt välfungerande samhälla. (Välfungerande åtminstone i jämförelse
med många andra.) Nyliberalismen bygger på en till det extrema förenklad
människosyn, och har haft helt andra mål än de öppet deklarerade. (Jag
läser f.n. in mig på grunderna för den ideologin hos Milton Friedman.
Hoppas kunna återkomma i saken.).
2006-08-31 torsdag
Valet rycker närmare och breder ut sig i media. Det lär bli anledning att ta upp saken i den här spalten, och då med en och annan
värdering som inte kan motiveras med något upplysningsprojekt. Man kan
beklaga att rationella överväganden står sig slätt i den politiska
diskursen, men samtidigt utgör värderingar politikens kärna. Vad man kunde
önska är att kunskap och logisk analys i varje fall användes för att
formulera alternativen som värderingarna sedan skall användas för att
välja mellan. Men med det är det lite så och så. Om själva detta fenomen
kan det om inte annat finnas skäl att återkomma.
2006-09-04 måndag
På tal om Pyrrhon drabbas vi i dessa tider av en hel del politiskt
tyckande och gnällande. Då är det avslappnande att läsa Polly Toynbee i
dagens DN och hennes resignerade fråga "Vad är det med er, egentligen?".
"Ni och andra nordiska länder är förmodligen de mest framgångsrika
samhällen världen skådat." Lyssnar man på politiker så kan man få för sig
att svenskar är de enda som inte förstår det. Men troligen är det bara
politikerna som inte förstår sin valmanskår tillräckligt väl. Det gör väl
inte heller Assar Lindbeck, som antagligen skulle gnisslat tänder om han
läst artikeln.
2006-09-17 söndag
Idag valdag, och allt pekar för stunden på borgerlig seger. Vad är det
vi får, och vad är det vi blir av med?
Vi blir förstås av med en statsminister vars ledarstil började bli omodern
strax efter amiral Lindmans tid. Slipper gör vi också förhoppningsvis en
kvasireligiös styrning av energi- och miljöfrågorna. Göran Persson har
upprepat att en kärnkraftreaktor skall avvecklas under nästa mandatperiod
"om det finns alternativ". Han låter sin andliga ingivelse bedöva sitt
annars så taktiska sinne när han bortser från att 85 procent av hans
väljare är aktiva motståndare till avveckling. Energifrågan är ett exempel
på hur en stockholmsisolerad socialdemokratisk ledning har hamnat på
kontrakurs mot arbetarrörelsens kärntrupper ute i det verklighetens
Sverige som representerar 85 procent av medborgarna och huvuddelen av
landets försörjning.
Kanske får vi också en upprensning i den sump av postmodern vidskeplighet
som under förklädnad av "vänster" har fått fäste i den akademiska världen,
inte minst via politiskt tillskapade professurer av typen Eva Lundgrens.
Regeringens svaghet för denna och liknande postmoderniteter är ytterligare
exempel på hur ledningen drivit rörelsen bort från socialdemokratins
ursprungliga idéer, som hade rationalitet och äkta folkbildning som sitt
fundament.
Vad vi förlorar är däremot den enda kraft som i regeringsställning kunnat
balansera och jämka i intressekonflikten mellan arbete och kapital.
Ytterst är det oförmåga att klara detta som fällt de borgerliga regeringar
vi haft sedan 1976.
Vad får vi? Ja, förutom att slippa Persson-erans tillkortakommanden kanske
det inte blir så mycket. Den socialdemokratiska ledningens nuvarande
vänsterflum har sin motsvarighet i moderaternas politikvalpar som tror att
verklighetens ekonomiska problem kan lösas med nationalekonomiska
nybörjarkunskaper. Försämringen för arbetslösa och sjukskrivna kommer inte
att skapa några nya jobb. För att sådana metoder skall ha någon effekt
alls krävs en utsvältning som tvingar fram slavsysslor, och en sådan
utveckling vill svenskar överhuvudtaget inte se.
Reinfeldts regering kommer att hinna sälja ut några statliga företag och
genomföra några av allianspartiernas hjärtefrågor. En prognos med låga
odds är att en sannolik nedgång i konjunkturen under mandatperioden än en
gång kommer att blottlägga borgerliga regeringars svaga punkt.
Ödet för Bildts
regering, om än under extrema påfrestningar som förhoppningsvis inte
kommer att upprepas, är något Reinfeldt ständigt behöver ha i medvetandet
för att försöka undvika.
2006-09-18 måndag
Utfallet av valet blev det förväntade. I avvaktan på den nya
regeringens prestationer kan man passa på att gnälla på valvakan. Om
någonting var bättre förr så var det valvakor i teve. Nu blev det bara ett
evigt babblande som fick de viktiga siffrorna att bli till små tillfälliga
instick. Första timmen de obligatoriska automatintervjuerna med partiernas
andraplansfigurer som alla ledde fram till att "det är för tidigt att säga
någonting om hur det kommer att gå". Därefter en oändlig rad av pratsjuka
hel- och halvkändisar som fick breda ut sig obehindrat, påhejade av en
uppjagad programledare. När partiledare var på ingång var kameran upptagen
med någon som satt och sjöng till gitarr. Det hela toppat med K G
Bergströms påstridiga försök att få segrarna att tala om vilka ministrarna
skulle bli, och andra frågor som han säkerligen visste att han inte kunde
få svar på. Det utformade sig till en show med reportrarna och deras
gäster som huvudpersoner. Ungefär som om man skulle sända en fotbollsmatch
från kommentatorsbåset, och då och då visa glimtar av själva spelet.
Vi som var med på Torbjörn Thedéens tid känner stor saknad. Då stod
valet i centrum. Vi fick all viktig information om situationen i
valkretsarna, var det stod och vägde mandatmässigt, var den och den kända
politikern riskerade att ramla ur riksdagen, och vilka nya namn som var på
väg in. Om valdistrikt som gick mot strömmen och vad det kunde bero på, om
intressanta rörelser i kommunalvalet och mycket annat. Den kunnige Thedéen
var huvudpersonen och hans insatta kommentarer höll spänning och intresse
uppe. På hans tid skulle säkerligen sådant som omröstningen om
trängselskatten i Stockholm bevakats speciellt, nu fick vi inte veta
någonting om den.
Man undrar om teveledningen har skaffat sig någon uppfattning om hur
efterfrågan ser ut. Är det inte sannolikt att de flesta som sätter sig
framför valvakan är mer intresserade av faktisk information och initierad
kunskap om själva valet, än att lyssna på journalisters och avdankade
politikers kallprat och privata spekulationer? Och att de som inte är
intresserade av det förra ännu mindre bryr sig om det senare?
Det har gått rätt långt när Valmyndighetens hemsida är mer spännande än
ett teveprogram i samma ämne.
Valanalys
2010-09-20 måndag
Den här dagen måste man (dessvärre) kommentera valet.
Halvvägs in i den gångna mandatperioden, när oppositionen hade nästan 50
procent fler anhängare än regeringen, såg det ut som om en gräddfil till
statministerposten var utlagd för Mona Sahlin. Alliansen sköt redan från
början det ena skottet efter det andra i egna fötter, och svenska folket
revolterade mot vad de uppfattade som ett angrepp på den svenska modellen.
Min typiska kommentar var (i december 2006): "Regeringen arbetar ju redan
nu hårt på sin valförlust 2010", och i maj i år: "Regeringen arbetar på
sin egen undergång".
Sedan gick luften på något sätt ur indignationen. Konfiskativa avgifter
till a-kassan, undermineringen av facket, utskrivningen av sjuka,
cancerpatienter som tvingades till arbetsförmedlingen, vanliga människor
som fick gå till socialen, hela raden av skandaler. Men upprördheten hade
sin tid, sedan lade vanan och glömskan tydligen en filt över alltihopa.
Samtidigt hjälpte oppositionen till för att slippa regera. Jag har pekat
på Sahlins främlingskap inför de egna kärnväljarna, alla dessa människor
som verkar inom, och är indirekt beroende av, den starka bas av råvaru-
och tillverkningsindustrier som ligger ute i det stora, svenska landet,
fjärran från Stureplan. Och att hon istället borde markera en tydligare
ideologi. Hennes föreställning att en i och för sig motiverad dragning mot
mitten för socialdemokraterna skulle gå i riktning mot miljöpartiet är ett
generande inskränkt stockholmsperspektiv. I februari i år skrev jag:
"Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag [som jag] så uppfordrar det till en
prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa
opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt.
Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se."
Det gick inte riktigt så fort, men desto mera rejält. Socialdemokraterna
gjorde sitt sämsta val på så där ett sekel. En sak som verkar vara tydlig
enligt flera mätningar är att Mona Sahlin personligen blev ett sänke för
sitt parti. Sverige var antagligen inte moget för en kvinna i
statsledningen, i så fall en sorglig sak som säger mera om oss än om
Sahlin. Sedan fanns i bakgrunden hennes förhistoria som ett envetet
drivankare; många upplevde henne säkert helt enkelt som förbrukad. Ett vad
som inte lär ge mycket pengar hos Betsson är att hon avgår en lagom bit in
i mandatperioden.
Någonting man inte gärna kommenterar är Sv*rig**em*kra***na (dom skall
inte få en träff till på Google!). Självklart är detta en frukt av 30 års
globala högervridning, som till slut fick murarna att falla i en av de
sista bastionerna för en politik inriktad på mänsklig samverkan och
medkänsla. Nyliberalismen har utarmat tillvaron för stora grupper utsatta
människor, och ingen har några svar att ge dem på frågan varför så mycket
har blivit sämre. Utom högerextremister av alla schatteringar som har
svar, vedervärdiga svar visserligen, men ingen annan har några bättre: det
beror på att de styrande, liberala och välmående ger bort statens pengar
till invandrare. Sedan stödjer dom homosexuella och alla möjliga grupper
av avvikare, medan helt vanliga och hårt arbetande människor får se sin
välfärd erodera.
Den samvetsfråga alla partier måste ställa sig är varför man inte har haft
något riktigt att svara nyliberalismens offer, och att gå dem till mötes
med. Alla är skyldiga till detta. Frågan är inte hur SD kunde rycka fram
så kraftigt; det var närmast oundvikligt. Frågan att ställa är varför alla
andra partier lät det ske, genom egen oförlåtlig underlåtenhet.
2006-09-25 måndag
Efter att Ronald Reagan med en jordskredsseger hade omvalts som
president gjorde ett opinionsinstitut en undersökning om av vad väljarna
verkligen ansåg i viktiga politiska sakfrågor. Det visade sig att samma
överväldigande majoritet som röstat på Reagan var helt emot hans politik.
Något liknande har visat sig för stora delar av politiken under Bush II.
Som ett belysande exempel ansåg en majoritet av Bushs väljare det som så
självklart att USA skulle skriva under Kyotoavtalet att man trodde att det
också var presidentens uppfattning. I båda fallen hade man röstat på en
sympatisk person med förmåga att tala till vanligt folk. Båda kandidaterna
lyckades också få mer eller mindre obefintliga hot mot nationens säkerhet
att framstå som den viktigaste valfrågan. Men i de politiska kärnfrågorna
hade många röstat diametralt emot sin egen uppfattning.
Detta är USA, säger vi då. I Europa och särskilt i Sverige ser vi först
och främst till politikens sakliga innehåll. Månne det, men det skulle
inte förvåna om historiens utvärdering av vårt senaste val skulle visa på
lite amerikanska drag. Reinfeldt var lugn och samlad, rent av en trevlig
prick. Persson däremot var som han brukar och den stilen var man trött på
efter alla år. Tittar man lite närmare på allianspolitiken så innehåller
den en och annan punkt som snarast är en utmaning mot majoriteten
av arbetare och vanliga tjänstemän, och därmed mot majoriteten av väljarna.
Reinfeldt ingav säkert en sorts trygghet när han sade att den svenska
modellen med kollektivavtal var någonting han ville värna. Men bakom den
fasaden gör han en ganska kraftig attack mot samma modell när han
reformerar a-kassan och tar bort avdragsrätten för fackavgifter. En risk
med detta, som är så uppenbar att den får antas ha varit avsiktlig, är att
fackföreningarna tappar medlemmar och därmed inflytande. Och med det hotas
kollektivavtalsmodellen, eftersom den bygger på att facket har tillräcklig
auktoritet för att få löntagarnas förtroende. Valmanifestet innehåller
fler exempel av det här slaget som kan vara anledning att återkomma
till.
Moderaterna har länge haft en olycklig dragning till kortsiktighet och
till att vilja vinna pyrrussegrar. "Efter oss syndafloden" skulle kunna
sättas som motto för de borgerliga regeringar vi haft sedan 1976. Den som
önskar att borgerligheten skall bli uthålligt regeringsduglig behöver nog
kräva en ännu tydligare nyorientering än den Reinfeldt hittills visat upp.
2006-11-20 måndag
Stödet för regeringen rasar i opinionsmätningarna redan nu, mycket
tidigare än vad som är vanligt vid regeringsskiften. Ännu så länge finns
alltså inget som motsäger eftervalskommentaren 25/9
(som förekommit som insändare i Göteborgs-Posten) där poängen var att
väljarna i första hand hade röstat bort en bufflig pamp som man tröttnat
på, och röstat för en skickligt genomförd pr-kampanj. Själva politiken kom
(för tillräckligt många) i andra hand. När protesterna nu rasar mot
ändringar i a-kassan och andra nedskärningar så har ministrarna givetvis
rätt i att allt detta fanns med i alliansens valmanifest. Men, liksom i
USA, visar sig sådana papper tydligen också i Sverige ha begränsad
betydelse för många väljares beslut i vallokalen.
Ännu tråkigare är om en annan av våra förutsägelser slår in, den att de
nyliberala politikvalparnas skolboksteorier inte kommer att lösa några
sysselsättningsproblem, utan enbart leder till att relativt utsatta
människor blir ännu mer pressade. Sambandet mellan den svenska ekonomins
prestationer i yppersta världsklass och den svenska sociala modellen, där
trygghetssystemet är en viktig del, är inte särskilt långsökt. Om det
sambandet visar sig riktigt riskerar regeringens åtgärder att bli
kontraproduktiva, att skada ekonomin. Mekanismerna för detta kan verka
både genom individernas beteende på marknaden och genom reaktioner som
fackförbunden kan bli tvingade till.
2006-05-11 torsdag
Demokrati är ett kärnvärde i vår kultur. Röstningsproceduren vid
val är rigorös. Internationella organ skickar observatörer för att bevaka
att val går rätt till när läget i något land påkallar det. Men metoderna
för att överföra valresultat till politisk makt kan vara ganska
godtyckliga, även i de mest civiliserade länder, utan att det föranleder
någon större debatt. Bland annat om detta handlar dagens text
Att välja rätt.
Avgångar
2006-10-15 söndag
Reinfeldts drag att placera en uttalat nyliberal minister i just
kulturdepartementet kan verka mer än lovligt dumdristigt. Att utmana en
hel kader som sitter centralt i opinionsbildningen borde inte vara det
första man väntade sig av en nygräddad regeringschef. Men eftersom
Reinfeldt inte är någon politisk novis så öppnar det istället för
spekulationer och konspirationsteorier. Valde han detta självmordsuppdrag
åt en nyliberal för att ge en konkurrerande falang i partiet en alltför
svår nöt att knäcka? Eller räknar han som Bush med att motstånd från en
aldrig så enig kulturelit är politiskt ofarligt?
Som konsument av politik och kultur kanske man skall välkomna den
vitaminspruta som landets kulturredaktioner har fått. Det lär i varje fall
stunda uppiggande och spirituella debatter. Förutsatt förstås att
ministern i fråga överlever det här med teveavgiften och inte har
ytterligare skelett i garderoben.
2006-10-16 måndag
Kulturministern avgick alltså. Stor risk att de uppiggande debatterna
uteblir.
2006-10-31 tisdag
Efter ministeravgångar och hanteringen av a-kassan tycks
nedläggningen av Arbetslivsinstitutet bli nästa drivankare för den nya
regeringens försök att komma framåt. Bestörta reaktioner strömmar in från
ansedda akademiska institutioner runt om i världen. Sverige raderar ut en
världsledande forskning, heter det.
Som vi tidigare noterat har nyliberalismen något pinsamt gymnasialt över
sig. I den andan har man beskrivit Arbetslivsinstitutet som en enbart
ideologiproducerande myndighet till gagn för den socialdemokratiska
rörelsen. Då har man själva tittat med så ideologiska glasögon att man
inte bemödat sig att ta reda på vad forskningen faktiskt handlar om och
vad den har uträttat. Trosvisshet och bristande kunskap har som så ofta
gått hand i hand.
Följden av alla förhastade och ogenomtänkta beslut som kommit på löpande
band är framför allt en allvarlig förlust av trovärdighet för regeringen.
Reinfeldt skulle ha nytta av att begrunda tumregeln som gäller för
kvalitetsarbete: att vinna en ny anhängare kostar tio gånger mer än att
behålla en gammal, men att vinna tillbaka en förlorad anhängare kostar tio
gånger mer än att vinna en ny.
2006-12-03 söndag
"Det handlar om ett ringa brott" säger den kortvariga ministern
Stegö Chilò om sin obetalda tv-licens, som hon nu är kallad till
polisförhör om. Antagligen har hon rätt, i enlighet med juridikens
moraliska dilemma. Avgörande för ett brott lär vara uppsåtet, som i det
här fallet inte står under tvivel. Därnäst kommer det objektiva rekvisitet
som består i att hon tillskansat sig drygt 20 000 kronor av våra
gemensamma medel, kallat stöld på vanlig svenska. Gör någon det på ett
traditionellt sätt, till exempel genom att tillgripa sedlar ur en
kassaapparat, leder brottet regelmässigt till fängelsestraff.
Övertygelser som moderater ofta lyfter högt är att brott skall straffas
och demokrati värnas. Brottsbalken, stiftad av riksdagen, skall alltså
hållas i helgd. Märkligt nog blir varken det ena eller det andra lika
viktigt när den demokratiska församlingen lagstiftar om skatter och
avgifter. Den som anser att demokrati råder bara när vissa önskade beslut
fattas, och som inte känner sig bunden av oönskade lagar, har inte bara
problem med logiken utan också med det kategoriska imperativet, eftersom
en sådan inställning också berättigar politiska motståndare att agera lika
självsvåldigt.
Ett annat ord för det hela är hyckleri.
Göran Johansson
2006-09-19 tisdag
Fastnade för en eftervalskommentar på Göteborgs-Postens insändarsida.
En dam som hade en del kritiska synpunkter på Göran Johansson gav honom
ändå ett erkännande för hans "lysande intellekt", ett oväntat epitet för
den gamle metallarbetaren med sin breda göteborgska dialekt. Men
bedömningen är inte oäven och ger en antydan om att politik borde kunna
vara någonting annat än den fördummande process som valrörelser insinuerar
att den är.
Basfakta är att Göran Johansson lyfte socialdemokraterna till en ökning
med fyra procent i kommunalvalet, medan partiet i samma kommun förlorade
lika mycket i riksdagsvalet. Utan vidare kan man säga att detta är folkets
betygssättning av den ene Göran i jämförelse med den andre - Persson.
Vilket är dubbelt intressant eftersom de båda ytligt sett har vissa
likheter. Båda anses som dominerande och viljestarka, av många kallade
pampar. Alltså är det desto mera tänkvärt vad det kan vara som skiljer.
Göran Persson är en mästerlig retoriker, i mina öron den störste Sverige
haft. (Större än Olof Palme, som ibland blev alltför agitatorisk och som
hade ett vokalt handikapp i sin ansträngda röst.) Göran Johansson är inte
känd som någon större folktalare, även om det ha säger oftast går hem hos
göteborgaren. Det man vid jämförelsen kan beklaga är att retoriken har
fått så stor betydelse i politiken, vilket inte minst får skyllas på
massmedias ökade roll. Men det inspirerande med Johanssons lyckade exempel
är att det finns en helt annan väg till politiska framgångar.
Skall man regera med sin styrka och auktoritet visar vår jämförelse att
det då också krävs både hjärna och hjärta. Johansson har det, mer än
Persson. Göran Johansson har nått sin framgång genom att realisera
genomtänkta och konkreta projekt som väljarna har kunnat konstatera med
egna ögon, och uppskattat. Och han visar i alla sammanhang en medkänsla
med kommunens invånare som ger ett fullkomligt äkta och ärligt intryck.
Göran Persson gjorde ett stordåd med budgetsaneringen. Det var en uppgift
som passade hans personlighet utmärkt, men för det konstruktiva som sedan
borde följt var hans begåvning inte den perfekta. Persson har naturligtvis
ett hjärta, men det befinner sig på en andlig, naturromantisk plats där
det svenska industrisamhälle som de flesta av oss lever i är en avlägsen
företeelse.
Sensmoral: det finns en hjärnans och hjärtats väg till politisk framgång.
Retorik och försäljarjargong är inte den enda vägen. Fler människor är
smartare än vad journalister och en del politiker tror. Frågan är bara hur
mycket förhoppning vi kan utvinna av detta inför framtiden.
2006-09-20 onsdag
Det finns en historia som belyser Göran Johanssons personlighet ganska
väl, och som ger en del av nyckeln till hans mycket speciella position som
politiker. För några år sedan tyckte skådespelarna i Göteborg att
kulturens villkor var för bedrövliga, och man trummade ihop till en
manifestation. Under stor uppmärksamhet samlade man ihop en skara av mer
eller mindre kända aktörer som tågade till Gustav Adolfs torg för att
demonstrera sin upprördhet för kommunens ledning. Massmedia stod på tårna,
för här skulle man få se politiker som rullade sig i stoftet.
Men saken fick en annan vändning. Framme vid börshuset stegade Göran
Johansson ut på torget. Där höll han en straffpredikan över
kulturarbetarnas som han tyckte övermaga krav. "Ni har åkt i gräddfilen i
flera år. Hälsa på hos de ensamstående mammorna i Gårdsten, så får ni se
var det saknas resurser". Ungefär så löd kärnan i budskapet, och
journalisterna som säkerligen varit inställda på att skriva om
tillplattade politiker fann att deras artiklar snarare liknade en hyllning
till Göran Johansson.
Och då handlar det inte om en politiker som saknar intresse för kultur,
utan om den man som nästan egenhändigt såg till att Göteborg fick sin nya,
framgångsrika opera.
|
|