Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Valen 2006, 2010

Ge synpunkter

Försnack m.m.
2010-04-30 fredag
Oppositionens ledning över regeringspartierna ökar i Synovates opinionsmätning för april, och är nu uppe i 8,1 procentenheter. Kanske förvånande om man tycker att regeringen hanterat finanskrisen och dess efterverkningar på ett bra sätt. Samtidigt lärde vi oss av Göran Perssons snöpliga nederlag att en regerings allmänna meriter inte behöver betyda något i ett val. Vad är det då som betyder något? Man kan tycka att partistrategerna borde ägna all tid åt att analysera varje tänkbar aspekt av den frågan för att komma fram till rätt åtgärder inför valet. Och ändå gör man det ena misstaget efter det andra, i frågor där de negativa effekterna ligger i öppen dag.

I fallet Göran Persson hade det inte varit omöjligt att i förväg känna av vinddraget. En stöddig och översittaraktig statsminister, som dessutom inte verkade helt motiverad, hade i väljarnas ögon gjort sitt. Mer behövdes inte för att tippa över valresultatet. Problemet var antagligen att det inte fanns någon som kunde tala om det för Göran Persson.

Precis som den dåvarande regeringen har den nuvarande hanterat statsfinanserna på ett stabilt sätt. Till skillnad från Göran Persson är Fredrik Reinfeldt inte förbrukad; han har sympatierna kvar. Men inget av detta räcker den här gången för att vinna val. Återstår som skäl för regeringens problem det uppenbara: politiken som sådan, eller mera exakt, ideologin. Man började omedelbart efter valet en attack mot den grundläggande svenska välfärdstanken. Under förevändning att vilja minska "utanförskapet" införde man försämringar för de som redan hade det sämst, för sjuka och arbetslösa. Bakom det skenbara stödet för den svenska modellen på arbetsmarknaden började man också undermineringen av fackföreningsrörelsen genom bl.a. en omstöpning av a-kassan. Hela politiken var artfrämmande för en majoritet svenskar. Inte långt efter regeringsskiftet (2006-12-19) kunde jag därför skriva på den här sidan: "Regeringen arbetar ju redan nu hårt på sin valförlust 2010".

Stödet för regeringen sjönk mycket riktigt snabbt och var extremt lågt fram till mitten av 2008. Det skiljde då som mest drygt 20 procentenheter mellan blocken, vilket innebar att oppositionen stöddes av drygt 50 procent fler röstberättigade än regeringen, vilket måste vara någon sorts rekord. I en demokrati där folkviljan hade betydelse skulle en så katastrofal förtroendekris rimligen leda till nyval, men om sådant förekom inga förslag. Regeringen fick fortsätta och kunde, antagligen med viss hjälp av finanskrisen, utjämna skillnaden. Men när valet nu närmar sig kommer de reella motsättningarna till ytan, och då blir det avgörande att regeringen står kvar vid sin ideologiska nyliberalism. Inga skattesänkningar, rut- och rotavdrag, jämställdhetsbonusar och andra garneringar på tårtan hjälper när det visar sig att själva bottnarna är problemet.

Opinionsmätningar som gäller partisympatier har vi fler än vi behöver, och under valår duggar de tätt som vårregn. Om man inte bara frågade hur väljare tänker rösta, utan också varför, skulle partierna få ett intressant underlag för sina strategier. Men frågan är om partierna vill ha några sådana intryck från verkligheten, eller om man satsar mera på att vinna valen med imageary and illusions efter amerikansk förebild. Sådana trick är inte lika lätta att utföra i Sverige som i USA, och den lärdomen har inte minst moderaterna fått göra. Här ser väljarna i det långa loppet mera till den reella politiken och reagerar därefter. När ministrarna försökte försvara sig med att "vi genomför bara den politik vi gick till val på" så godtogs inte det. Snarare kände sig många väljare säkert mer dragna vid näsan efter det försöket till ursäkt.

Till en manual med rubriken "Hur man som politiker förlorar opinionsstöd i Sverige" har de borgerliga partierna bidragit med ett antal tunga punkter. För att bara ta en som råkat aktualiseras i dagarna, stockolmsmoderaternas gåva till Lena Ström. Det handlar alltså om fyra förskolor som praktiskt taget skänktes bort av borgerliga politiker och som på bara halvannat år har ökat Lena Ströms privatförmögenhet med 9,4 miljoner kronor. Den frågan innehåller allt som mobiliserar en majoritet svenskar att protestera vid valurnorna. Stora summor skattepengar som borde använts till att förbättra förskolorna hamnar som vinst i privata fickor. Politiker skänker helt godtyckligt bort allmän egendom. Den vanliga förevändningen att privat är effektivare än kommunalt vederläggs på ett förkrossande sätt. Människor blir inte bara allmänt upprörda utan heligt förbannande (till och med Hanne Kjöller på DN ville ha tillbaka sina skattepengar). Man frågar sig hur politikerna resonerade inför det här beslutet. Om ingen räknade på utfallet så är det förstås inkompetens. Men om någon hade med sig en miniräknare och därför snabbt kom fram till vad Lena Ström skulle tjäna på gåvan, är det då ett utslag av après nous le déluge?: låt oss privatisera för allt vad tygen håller medan vi har chansen, för vi blir ändå inte omvalda.

Visst var det en kommunal fråga och inget för regeringen, men det spelar ingen roll. Saken skärper bara fokus på liknande hanteringar. Det blir snarast värre av att regeringen inte kan förklara bort, begrava eller ändra beslutet. Med behandling inom EU-rätten kommer saken dessutom att få ett mångårigt liv.

Socialdemokraterna förlorade regeringsinnehavet i huvudsak på en personfråga. Alliansen kommer av allt att döma att förlora nästa val, och då blir det i så fall på ideologi. Att ideologi är viktigare än personfrågor visar sig då av att den nuvarande oppositionsledaren är svagare än vad Göran Persson var, när det begav sig. Och det är åtminstone ett litet hälsotecken för politiken: att innehållet betyder mer än bisakerna.

2010-05-03 måndag
Det är inte lätt att bli klok på frågan (från fredagsnoteringen) hur politikerna tänkte när de skänkte bort kommunal egendom i Täby och Enskede, för att ta bara två exempel på dogmatisk privatisering sedan förra valet. Till att börja med skulle en enkel fråga till kommunjuristerna ha klargjort att gåvorna med största säkerhet strider mot både svensk lag och EU-rätten. Men det är det mindre problemet. Att alla någorlunda normala människor skulle bli rosenrasande när ett par godtyckligt utvalda privatpersoner får stora förmögenheter - beslagtagna från skattebetalarna - överlämnade på silverbricka, är ett större problem för politiker som har ambitionen att bli omvalda. Och ännu större borde problemet vara att dessa enstaka kommuner sannolikt har påverkat vilken regering väljarna vill ha efter valet. Om vi avskriver kamikazeteorin så återstår ändå bara andra typer av spekulationer (innan någon sociolog har gjort vederbörliga djupintervjuer, vilket vi knappast lär få se).

Möjligheten att alltihop berodde på okunnighet och dumhet kan förstås inte uteslutas helt, även om den inte borde vara tänkbar. Föreställningen att privat ägda skolor och förskolor är så mycket mer effektiva än kommunalt ägda att det motiverar bortskänkning av förmögenheter kan knappast heller spela in. Visserligen attraherar friskolor antagligen fler studiemotiverade elever, men en av de uppmätta egenheterna är mindre smickrande, om än ganska förväntad: friskolor delar i snitt ut högre betyg i förhållande till elevernas verkliga prestationer enligt de nationella proven än vad kommunala skolor gör. Det saknas inte heller exempel på kommunala skolors excellens. Vår kommun, Lysekil, är en av Sveriges rödaste och hade före senaste valet rekordet i oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Här finns begreppet friskolor inte i sinnevärlden. Men i alla olika mätningar år efter år placerar sig Lysekils grundskolor i toppskiktet när det gäller dokumenterat studieresultat.

Kanske måste man vända på frågan för att komma närmare kärnan i det borgerliga tänkandet. Att det alltså mindre gäller tron på det privata och mera gäller misstron mot det gemensamma. Mindre en dragning till egoism och mer en motvilja mot påtvingad altruism. Det tål att tänka på (till i morgon).

2010-09-12 söndag
Ingen undgår insikten att det stundar ett val. Har jag rätt i att massmedias bombardemang med politiska artiklar och program är värre än någonsin? Om inte så kan det istället bero på en personlig utmattning som får mig att bläddra förbi hela sjok i tidningen och sträcka mig automatiskt mot avstängningsknappen på radion.

Rösta bör vi göra, nästan skall vi göra. Att rösta är en symbolisk handling genom vilken vi uttrycker vår respekt för det demokratiska samhälle vi har den stora förmånen att leva i. Därmed blir det närmast en plikt att lägga en röst på något parti.

Men om det inte finns ett enda parti som undgår att på i varje fall någon viktig punkt avvika kraftigt från den röstandes djupt kända övertygelser, vad gör han då? Man skulle kunna tänka sig att rösta blankt, men den möjligheten är meningslös eftersom sådana röster bara läggs i högen för icke godkända. Den formaldemokratiska dogmen förutsätter att alla partier som behövs också finns. Men för att nu bara ta tre av en lång lista på modesta krav, var finns det parti som samtidigt uppfyller dessa:

1) Ett parti som har uppfattat att det privata näringslivet på 70 år inte har ökat antalet anställda, och som då drar den enda rimliga slutsatsen att privat företagande inte inger förhoppningar om minskad arbetslöshet. Och att "utbudsfrämjande" åtgärder följaktligen gör det i ännu mindre grad. Ett parti alltså som inser att nya jobb, så som vårt ekonomiska system nu ser ut, egentligen bara tillkommer i den offentliga sektorn, och som förlägger ansvaret för arbetslösheten där det hör hemma. Som därför också ser till att alla människor i påtvingat utanförskap - såsom offer för ett undermåligt system - behandlas med mänsklig värdighet och omtanke. Och som inte ljuger om att försämringar för sjuka och arbetslösa är till för att öka sysselsättningen.

I den här frågan lever alliansregeringen i en fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man kan förvänta med en finansminister som var underkänd i matematik. Partierna till vänster är mera medkännande med offren, men talar ändå ofta i skägget när det kommer till sysselsättning.

2) Ett parti som har en rationell syn på energi- och miljöfrågorna. I maskopi med massmedia och extrema miljösekter som har jagat upp en irrationell skräck för kärnkraften, har politiker ur flera partier lockats att utnyttja skrämselpropagandan för egna propagandasyften. Detta trots att vanliga människor inte är lika lättskrämda som politiker, utan till 85 procent vill ha kärnkraften kvar. I miljöfrågorna uttalar sig många politiker helt ogenerat som om de vore tekniska och vetenskapliga experter, och lägger förslag på konkreta insatser på områden som de bara har en ytlig kunskap om. Resultatet har blivit rader av skenåtgärder såsom lagar om glödlampsbyte, skattesubventioner till vindkraft, allsköns andra homeopatiska energiidéer utan verklig betydelse för miljön, komposteringsdyrkande, källsorteringsreligion och hela raden av annat (rent ut sagt) flum som har mycket liten, ingen, eller direkt kontraproduktiv effekt på den reella miljön.

I den här frågan lever särskilt de rödgröna i en fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man kan förvänta med partiledare som saknar naturvetenskaplig grundutbildning. Partierna till höger har en femtekolonn i form av centerpartiet som i åtskilliga delar kan tävla med miljöpartiet i flummighet.

3) Ett parti som har en rationell syn på jämställdhetsfrågorna och som därför vågar ta strid med det postmoderna och fullkomligt osannolika genusvansinnet (Tanja Bergkvists term) som har brett ut sig i allt från debattsidor till den akademiska världen. I konkret politik har saken tagit sig uttryck i den klåfingrighet politiker visar med sina försök att få människor att leva sina privatliv efter "korrekta" normer. Kvoteringen av föräldraförsäkringen är symbolfrågan som fullt ut belyser det bisarra i denna politikernas dragning till leninism.

I den här frågan lever alla partier (utom möjligen KD) i en fullkomligt virtuell skenvärld, helt i enlighet med den tankekapacitet man kan förvänta av politiskt korrekta institutioner överhuvudtaget. Här är det dessvärre bara att vänta ut postmodernismens död, och en ny upplysnings födelse.

Det här var tre frågor valda ur mitt skafferi, men det finns andra, som skolbetygen, krigsinsatsen i Afghanistan, huvudlösa och dogmatiska privatiseringar, och mycket annat. Eftersom ledande politiker har så bestämda åsikter i alla detaljfrågor, inte minst hur vi privat bör leva, så låser partierna upp sig i en rigid struktur där alltid någon fråga blir omöjlig att köpa. Den som menar det minsta allvar med sin röst kommer därför att sakna parti att rösta på.

2010-09-15 onsdag
(Självaste gamle KD-ledaren Alf Svensson tyckte i radion idag att det har blivit lite mycket med dessa utfrågningar inför valet.) Alla medier, och flera program i varje medium, skall ha alla partiledarna. Det blir alltså samma frågor till samma personer som ger samma svar i kanal efter kanal och program efter program. Effekten blir inte bara övermättnad, utan en sorts parodiering av idén med demokrati.

Demokrati betyder folkmakt på svenska, nicht? Borde det inte vara så att politikerna samlade vanligt folk på torget i varenda ort och frågade vilka ärenden folket tyckte att politikerna borde ta itu med och vilka problem de borde lösa? I stället är det politikerna som i alla media får tala om hur folk borde leva, och vilka andra beslut folket borde finna sig i. Sedan får folket rösta bort de politiker som man gillar minst bra, i bästa dokusåpastil.

Som Churchill sade en gång är demokrati det minst dåliga av alla politiska system, men det skulle må mindre dåligt om det vårdades med mer eftertanke, och separerades på ett värdigt sätt från den billigaste formen av marknadsföring, eller bondfångeri som var den mera robusta termen förr i tiden.

2010-09-16 torsdag
Olika detaljfrågor i all ära, men det som borde vara ett demokratiskt vals centrala ämne är det stora och avgörande tema vi kallar ideologi. Vilket samhällsideal vi vill se förverkligat, och vilka krafter vi tror leder i den riktningen. Men som Sven-Eric Liedman påpekar i dagens DN är årets valrörelse rentvättad från ideologier.

Regeringens nyliberaler må se det som ett framsteg att politiken har reducerats till att handla om privata villkor och förmåner, i sista hand pengar. Men hela idén kan visa sig lika kortsiktig som den kortsiktiga kapitalismen, och det vi ser kan mycket väl vara en pyrrhusseger.

Det första som kan sägas är att utvecklingen sedan förra regeringsskiftet är ett brott mot en lång svensk tradition som placerat vårt land i toppen när det gäller alla former av socioekonomiska jämförelser. Nu plockas den ena efter den andra av byggstenarna i detta av många avundade bygge bort, till förmån för en USA-inspirerad nyliberalism som inte kan visa några säkra, dokumenterade fördelar, men väl en skrämmande baksida av utbredd misär bland de redan sämst ställda.

I den svenska traditionen ingår bland annat att vi inte vill se tiggare på gatorna. Om man så önskar kan man se detta som ett utslag av egoism. Vi kan må personligen illa av dels åsynen av en fattig varelse, dels av tanken på att leva i ett samhälle som har en så erbarmlig omsorg om utstötta. Skulle den egoismen resultera i altruistiska åsikter och gärningar så desto bättre.

En annan intelligent aspekt av egoism är att vi inser vår egen situation i ett sårbart samhälle. Vi vet inte när vi kan drabbas av en oväntad olycka, när arbetslöshetens slår till, när bankkraschen tvingar oss att lämna vårt hus, och definitivt inte om och när vi blir allvarligt sjuka. Då vill vi att samhället skall stå färdigt med sitt välfärdssystem.

FÖRNUFT är nog ordet för att sammanfatta den svenska traditionen. Med hjälp av förnuft har vi kunnat kombinera ett livskraftigt näringsliv med ett socialt välfungerande samhälla. (Välfungerande åtminstone i jämförelse med många andra.) Nyliberalismen bygger på en till det extrema förenklad människosyn, och har haft helt andra mål än de öppet deklarerade. (Jag läser f.n. in mig på grunderna för den ideologin hos Milton Friedman. Hoppas kunna återkomma i saken.).


2006-08-31 torsdag
Valet rycker närmare och breder ut sig i media. Det lär bli anledning att ta upp saken i den här spalten, och då med en och annan värdering som inte kan motiveras med något upplysningsprojekt. Man kan beklaga att rationella överväganden står sig slätt i den politiska diskursen, men samtidigt utgör värderingar politikens kärna. Vad man kunde önska är att kunskap och logisk analys i varje fall användes för att formulera alternativen som värderingarna sedan skall användas för att välja mellan. Men med det är det lite så och så. Om själva detta fenomen kan det om inte annat finnas skäl att återkomma.

2006-09-04 måndag
På tal om Pyrrhon drabbas vi i dessa tider av en hel del politiskt tyckande och gnällande. Då är det avslappnande att läsa Polly Toynbee i dagens DN och hennes resignerade fråga "Vad är det med er, egentligen?". "Ni och andra nordiska länder är förmodligen de mest framgångsrika samhällen världen skådat." Lyssnar man på politiker så kan man få för sig att svenskar är de enda som inte förstår det. Men troligen är det bara politikerna som inte förstår sin valmanskår tillräckligt väl. Det gör väl inte heller Assar Lindbeck, som antagligen skulle gnisslat tänder om han läst artikeln.

2006-09-17 söndag
Idag valdag, och allt pekar för stunden på borgerlig seger. Vad är det vi får, och vad är det vi blir av med?

Vi blir förstås av med en statsminister vars ledarstil började bli omodern strax efter amiral Lindmans tid. Slipper gör vi också förhoppningsvis en kvasireligiös styrning av energi- och miljöfrågorna. Göran Persson har upprepat att en kärnkraftreaktor skall avvecklas under nästa mandatperiod "om det finns alternativ". Han låter sin andliga ingivelse bedöva sitt annars så taktiska sinne när han bortser från att 85 procent av hans väljare är aktiva motståndare till avveckling. Energifrågan är ett exempel på hur en stockholmsisolerad socialdemokratisk ledning har hamnat på kontrakurs mot arbetarrörelsens kärntrupper ute i det verklighetens Sverige som representerar 85 procent av medborgarna och huvuddelen av landets försörjning.

Kanske får vi också en upprensning i den sump av postmodern vidskeplighet som under förklädnad av "vänster" har fått fäste i den akademiska världen, inte minst via politiskt tillskapade professurer av typen Eva Lundgrens. Regeringens svaghet för denna och liknande postmoderniteter är ytterligare exempel på hur ledningen drivit rörelsen bort från socialdemokratins ursprungliga idéer, som hade rationalitet och äkta folkbildning som sitt fundament.

Vad vi förlorar är däremot den enda kraft som i regeringsställning kunnat balansera och jämka i intressekonflikten mellan arbete och kapital. Ytterst är det oförmåga att klara detta som fällt de borgerliga regeringar vi haft sedan 1976.

Vad får vi? Ja, förutom att slippa Persson-erans tillkortakommanden kanske det inte blir så mycket. Den socialdemokratiska ledningens nuvarande vänsterflum har sin motsvarighet i moderaternas politikvalpar som tror att verklighetens ekonomiska problem kan lösas med nationalekonomiska nybörjarkunskaper. Försämringen för arbetslösa och sjukskrivna kommer inte att skapa några nya jobb. För att sådana metoder skall ha någon effekt alls krävs en utsvältning som tvingar fram slavsysslor, och en sådan utveckling vill svenskar överhuvudtaget inte se.

Reinfeldts regering kommer att hinna sälja ut några statliga företag och genomföra några av allianspartiernas hjärtefrågor. En prognos med låga odds är att en sannolik nedgång i konjunkturen under mandatperioden än en gång kommer att blottlägga borgerliga regeringars svaga punkt. Ödet för Bildts regering, om än under extrema påfrestningar som förhoppningsvis inte kommer att upprepas, är något Reinfeldt ständigt behöver ha i medvetandet för att försöka undvika.

2006-09-18 måndag
Utfallet av valet blev det förväntade. I avvaktan på den nya regeringens prestationer kan man passa på att gnälla på valvakan. Om någonting var bättre förr så var det valvakor i teve. Nu blev det bara ett evigt babblande som fick de viktiga siffrorna att bli till små tillfälliga instick. Första timmen de obligatoriska automatintervjuerna med partiernas andraplansfigurer som alla ledde fram till att "det är för tidigt att säga någonting om hur det kommer att gå". Därefter en oändlig rad av pratsjuka hel- och halvkändisar som fick breda ut sig obehindrat, påhejade av en uppjagad programledare. När partiledare var på ingång var kameran upptagen med någon som satt och sjöng till gitarr. Det hela toppat med K G Bergströms påstridiga försök att få segrarna att tala om vilka ministrarna skulle bli, och andra frågor som han säkerligen visste att han inte kunde få svar på. Det utformade sig till en show med reportrarna och deras gäster som huvudpersoner. Ungefär som om man skulle sända en fotbollsmatch från kommentatorsbåset, och då och då visa glimtar av själva spelet.

Vi som var med på Torbjörn Thedéens tid känner stor saknad. Då stod valet i centrum. Vi fick all viktig information om situationen i valkretsarna, var det stod och vägde mandatmässigt, var den och den kända politikern riskerade att ramla ur riksdagen, och vilka nya namn som var på väg in. Om valdistrikt som gick mot strömmen och vad det kunde bero på, om intressanta rörelser i kommunalvalet och mycket annat. Den kunnige Thedéen var huvudpersonen och hans insatta kommentarer höll spänning och intresse uppe. På hans tid skulle säkerligen sådant som omröstningen om trängselskatten i Stockholm bevakats speciellt, nu fick vi inte veta någonting om den.

Man undrar om teveledningen har skaffat sig någon uppfattning om hur efterfrågan ser ut. Är det inte sannolikt att de flesta som sätter sig framför valvakan är mer intresserade av faktisk information och initierad kunskap om själva valet, än att lyssna på journalisters och avdankade politikers kallprat och privata spekulationer? Och att de som inte är intresserade av det förra ännu mindre bryr sig om det senare?

Det har gått rätt långt när Valmyndighetens hemsida är mer spännande än ett teveprogram i samma ämne.

Valanalys

2010-09-20 måndag
Den här dagen måste man (dessvärre) kommentera valet.

Halvvägs in i den gångna mandatperioden, när oppositionen hade nästan 50 procent fler anhängare än regeringen, såg det ut som om en gräddfil till statministerposten var utlagd för Mona Sahlin. Alliansen sköt redan från början det ena skottet efter det andra i egna fötter, och svenska folket revolterade mot vad de uppfattade som ett angrepp på den svenska modellen. Min typiska kommentar var (i december 2006): "Regeringen arbetar ju redan nu hårt på sin valförlust 2010", och i maj i år: "Regeringen arbetar på sin egen undergång".

Sedan gick luften på något sätt ur indignationen. Konfiskativa avgifter till a-kassan, undermineringen av facket, utskrivningen av sjuka, cancerpatienter som tvingades till arbetsförmedlingen, vanliga människor som fick gå till socialen, hela raden av skandaler. Men upprördheten hade sin tid, sedan lade vanan och glömskan tydligen en filt över alltihopa.

Samtidigt hjälpte oppositionen till för att slippa regera. Jag har pekat på Sahlins främlingskap inför de egna kärnväljarna, alla dessa människor som verkar inom, och är indirekt beroende av, den starka bas av råvaru- och tillverkningsindustrier som ligger ute i det stora, svenska landet, fjärran från Stureplan. Och att hon istället borde markera en tydligare ideologi. Hennes föreställning att en i och för sig motiverad dragning mot mitten för socialdemokraterna skulle gå i riktning mot miljöpartiet är ett generande inskränkt stockholmsperspektiv. I februari i år skrev jag: "Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag [som jag] så uppfordrar det till en prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt. Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se."

Det gick inte riktigt så fort, men desto mera rejält. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på så där ett sekel. En sak som verkar vara tydlig enligt flera mätningar är att Mona Sahlin personligen blev ett sänke för sitt parti. Sverige var antagligen inte moget för en kvinna i statsledningen, i så fall en sorglig sak som säger mera om oss än om Sahlin. Sedan fanns i bakgrunden hennes förhistoria som ett envetet drivankare; många upplevde henne säkert helt enkelt som förbrukad. Ett vad som inte lär ge mycket pengar hos Betsson är att hon avgår en lagom bit in i mandatperioden.

Någonting man inte gärna kommenterar är Sv*rig**em*kra***na (dom skall inte få en träff till på Google!). Självklart är detta en frukt av 30 års globala högervridning, som till slut fick murarna att falla i en av de sista bastionerna för en politik inriktad på mänsklig samverkan och medkänsla. Nyliberalismen har utarmat tillvaron för stora grupper utsatta människor, och ingen har några svar att ge dem på frågan varför så mycket har blivit sämre. Utom högerextremister av alla schatteringar som har svar, vedervärdiga svar visserligen, men ingen annan har några bättre: det beror på att de styrande, liberala och välmående ger bort statens pengar till invandrare. Sedan stödjer dom homosexuella och alla möjliga grupper av avvikare, medan helt vanliga och hårt arbetande människor får se sin välfärd erodera.

Den samvetsfråga alla partier måste ställa sig är varför man inte har haft något riktigt att svara nyliberalismens offer, och att gå dem till mötes med. Alla är skyldiga till detta. Frågan är inte hur SD kunde rycka fram så kraftigt; det var närmast oundvikligt. Frågan att ställa är varför alla andra partier lät det ske, genom egen oförlåtlig underlåtenhet.


2006-09-25 måndag
Efter att Ronald Reagan med en jordskredsseger hade omvalts som president gjorde ett opinionsinstitut en undersökning om av vad väljarna verkligen ansåg i viktiga politiska sakfrågor. Det visade sig att samma överväldigande majoritet som röstat på Reagan var helt emot hans politik. Något liknande har visat sig för stora delar av politiken under Bush II. Som ett belysande exempel ansåg en majoritet av Bushs väljare det som så självklart att USA skulle skriva under Kyotoavtalet att man trodde att det också var presidentens uppfattning. I båda fallen hade man röstat på en sympatisk person med förmåga att tala till vanligt folk. Båda kandidaterna lyckades också få mer eller mindre obefintliga hot mot nationens säkerhet att framstå som den viktigaste valfrågan. Men i de politiska kärnfrågorna hade många röstat diametralt emot sin egen uppfattning.

Detta är USA, säger vi då. I Europa och särskilt i Sverige ser vi först och främst till politikens sakliga innehåll. Månne det, men det skulle inte förvåna om historiens utvärdering av vårt senaste val skulle visa på lite amerikanska drag. Reinfeldt var lugn och samlad, rent av en trevlig prick. Persson däremot var som han brukar och den stilen var man trött på efter alla år. Tittar man lite närmare på allianspolitiken så innehåller den en och annan punkt som snarast är en utmaning mot majoriteten av arbetare och vanliga tjänstemän, och därmed mot majoriteten av väljarna.

Reinfeldt ingav säkert en sorts trygghet när han sade att den svenska modellen med kollektivavtal var någonting han ville värna. Men bakom den fasaden gör han en ganska kraftig attack mot samma modell när han reformerar a-kassan och tar bort avdragsrätten för fackavgifter. En risk med detta, som är så uppenbar att den får antas ha varit avsiktlig, är att fackföreningarna tappar medlemmar och därmed inflytande. Och med det hotas kollektivavtalsmodellen, eftersom den bygger på att facket har tillräcklig auktoritet för att få löntagarnas förtroende. Valmanifestet innehåller fler exempel av det här slaget som kan vara anledning att återkomma till.

Moderaterna har länge haft en olycklig dragning till kortsiktighet och till att vilja vinna pyrrussegrar. "Efter oss syndafloden" skulle kunna sättas som motto för de borgerliga regeringar vi haft sedan 1976. Den som önskar att borgerligheten skall bli uthålligt regeringsduglig behöver nog kräva en ännu tydligare nyorientering än den Reinfeldt hittills visat upp.

2006-11-20 måndag
Stödet för regeringen rasar i opinionsmätningarna redan nu, mycket tidigare än vad som är vanligt vid regeringsskiften. Ännu så länge finns alltså inget som motsäger eftervalskommentaren 25/9 (som förekommit som insändare i Göteborgs-Posten) där poängen var att väljarna i första hand hade röstat bort en bufflig pamp som man tröttnat på, och röstat för en skickligt genomförd pr-kampanj. Själva politiken kom (för tillräckligt många) i andra hand. När protesterna nu rasar mot ändringar i a-kassan och andra nedskärningar så har ministrarna givetvis rätt i att allt detta fanns med i alliansens valmanifest. Men, liksom i USA, visar sig sådana papper tydligen också i Sverige ha begränsad betydelse för många väljares beslut i vallokalen.

Ännu tråkigare är om en annan av våra förutsägelser slår in, den att de nyliberala politikvalparnas skolboksteorier inte kommer att lösa några sysselsättningsproblem, utan enbart leder till att relativt utsatta människor blir ännu mer pressade. Sambandet mellan den svenska ekonomins prestationer i yppersta världsklass och den svenska sociala modellen, där trygghetssystemet är en viktig del, är inte särskilt långsökt. Om det sambandet visar sig riktigt riskerar regeringens åtgärder att bli kontraproduktiva, att skada ekonomin. Mekanismerna för detta kan verka både genom individernas beteende på marknaden och genom reaktioner som fackförbunden kan bli tvingade till.

2006-05-11 torsdag
Demokrati är ett kärnvärde i vår kultur. Röstningsproceduren vid val är rigorös. Internationella organ skickar observatörer för att bevaka att val går rätt till när läget i något land påkallar det. Men metoderna för att överföra valresultat till politisk makt kan vara ganska godtyckliga, även i de mest civiliserade länder, utan att det föranleder någon större debatt. Bland annat om detta handlar dagens text Att välja rätt.

Avgångar
2006-10-15 söndag
Reinfeldts drag att placera en uttalat nyliberal minister i just kulturdepartementet kan verka mer än lovligt dumdristigt. Att utmana en hel kader som sitter centralt i opinionsbildningen borde inte vara det första man väntade sig av en nygräddad regeringschef. Men eftersom Reinfeldt inte är någon politisk novis så öppnar det istället för spekulationer och konspirationsteorier. Valde han detta självmordsuppdrag åt en nyliberal för att ge en konkurrerande falang i partiet en alltför svår nöt att knäcka? Eller räknar han som Bush med att motstånd från en aldrig så enig kulturelit är politiskt ofarligt?

Som konsument av politik och kultur kanske man skall välkomna den vitaminspruta som landets kulturredaktioner har fått. Det lär i varje fall stunda uppiggande och spirituella debatter. Förutsatt förstås att ministern i fråga överlever det här med teveavgiften och inte har ytterligare skelett i garderoben.

2006-10-16 måndag
Kulturministern avgick alltså. Stor risk att de uppiggande debatterna uteblir.

2006-10-31 tisdag
Efter ministeravgångar och hanteringen av a-kassan tycks nedläggningen av Arbetslivsinstitutet bli nästa drivankare för den nya regeringens försök att komma framåt. Bestörta reaktioner strömmar in från ansedda akademiska institutioner runt om i världen. Sverige raderar ut en världsledande forskning, heter det.

Som vi tidigare noterat har nyliberalismen något pinsamt gymnasialt över sig. I den andan har man beskrivit Arbetslivsinstitutet som en enbart ideologiproducerande myndighet till gagn för den socialdemokratiska rörelsen. Då har man själva tittat med så ideologiska glasögon att man inte bemödat sig att ta reda på vad forskningen faktiskt handlar om och vad den har uträttat. Trosvisshet och bristande kunskap har som så ofta gått hand i hand.

Följden av alla förhastade och ogenomtänkta beslut som kommit på löpande band är framför allt en allvarlig förlust av trovärdighet för regeringen. Reinfeldt skulle ha nytta av att begrunda tumregeln som gäller för kvalitetsarbete: att vinna en ny anhängare kostar tio gånger mer än att behålla en gammal, men att vinna tillbaka en förlorad anhängare kostar tio gånger mer än att vinna en ny.

2006-12-03 söndag

"Det handlar om ett ringa brott" säger den kortvariga ministern Stegö Chilò om sin obetalda tv-licens, som hon nu är kallad till polisförhör om. Antagligen har hon rätt, i enlighet med juridikens moraliska dilemma. Avgörande för ett brott lär vara uppsåtet, som i det här fallet inte står under tvivel. Därnäst kommer det objektiva rekvisitet som består i att hon tillskansat sig drygt 20 000 kronor av våra gemensamma medel, kallat stöld på vanlig svenska. Gör någon det på ett traditionellt sätt, till exempel genom att tillgripa sedlar ur en kassaapparat, leder brottet regelmässigt till fängelsestraff.

Övertygelser som moderater ofta lyfter högt är att brott skall straffas och demokrati värnas. Brottsbalken, stiftad av riksdagen, skall alltså hållas i helgd. Märkligt nog blir varken det ena eller det andra lika viktigt när den demokratiska församlingen lagstiftar om skatter och avgifter. Den som anser att demokrati råder bara när vissa önskade beslut fattas, och som inte känner sig bunden av oönskade lagar, har inte bara problem med logiken utan också med det kategoriska imperativet, eftersom en sådan inställning också berättigar politiska motståndare att agera lika självsvåldigt.

Ett annat ord för det hela är hyckleri.

Göran Johansson

2006-09-19 tisdag
Fastnade för en eftervalskommentar på Göteborgs-Postens insändarsida. En dam som hade en del kritiska synpunkter på Göran Johansson gav honom ändå ett erkännande för hans "lysande intellekt", ett oväntat epitet för den gamle metallarbetaren med sin breda göteborgska dialekt. Men bedömningen är inte oäven och ger en antydan om att politik borde kunna vara någonting annat än den fördummande process som valrörelser insinuerar att den är.

Basfakta är att Göran Johansson lyfte socialdemokraterna till en ökning med fyra procent i kommunalvalet, medan partiet i samma kommun förlorade lika mycket i riksdagsvalet. Utan vidare kan man säga att detta är folkets betygssättning av den ene Göran i jämförelse med den andre - Persson. Vilket är dubbelt intressant eftersom de båda ytligt sett har vissa likheter. Båda anses som dominerande och viljestarka, av många kallade pampar. Alltså är det desto mera tänkvärt vad det kan vara som skiljer.

Göran Persson är en mästerlig retoriker, i mina öron den störste Sverige haft. (Större än Olof Palme, som ibland blev alltför agitatorisk och som hade ett vokalt handikapp i sin ansträngda röst.) Göran Johansson är inte känd som någon större folktalare, även om det ha säger oftast går hem hos göteborgaren. Det man vid jämförelsen kan beklaga är att retoriken har fått så stor betydelse i politiken, vilket inte minst får skyllas på massmedias ökade roll. Men det inspirerande med Johanssons lyckade exempel är att det finns en helt annan väg till politiska framgångar.

Skall man regera med sin styrka och auktoritet visar vår jämförelse att det då också krävs både hjärna och hjärta. Johansson har det, mer än Persson. Göran Johansson har nått sin framgång genom att realisera genomtänkta och konkreta projekt som väljarna har kunnat konstatera med egna ögon, och uppskattat. Och han visar i alla sammanhang en medkänsla med kommunens invånare som ger ett fullkomligt äkta och ärligt intryck.

Göran Persson gjorde ett stordåd med budgetsaneringen. Det var en uppgift som passade hans personlighet utmärkt, men för det konstruktiva som sedan borde följt var hans begåvning inte den perfekta. Persson har naturligtvis ett hjärta, men det befinner sig på en andlig, naturromantisk plats där det svenska industrisamhälle som de flesta av oss lever i är en avlägsen företeelse.

Sensmoral: det finns en hjärnans och hjärtats väg till politisk framgång. Retorik och försäljarjargong är inte den enda vägen. Fler människor är smartare än vad journalister och en del politiker tror. Frågan är bara hur mycket förhoppning vi kan utvinna av detta inför framtiden.

2006-09-20 onsdag
Det finns en historia som belyser Göran Johanssons personlighet ganska väl, och som ger en del av nyckeln till hans mycket speciella position som politiker. För några år sedan tyckte skådespelarna i Göteborg att kulturens villkor var för bedrövliga, och man trummade ihop till en manifestation. Under stor uppmärksamhet samlade man ihop en skara av mer eller mindre kända aktörer som tågade till Gustav Adolfs torg för att demonstrera sin upprördhet för kommunens ledning. Massmedia stod på tårna, för här skulle man få se politiker som rullade sig i stoftet.

Men saken fick en annan vändning. Framme vid börshuset stegade Göran Johansson ut på torget. Där höll han en straffpredikan över kulturarbetarnas som han tyckte övermaga krav. "Ni har åkt i gräddfilen i flera år. Hälsa på hos de ensamstående mammorna i Gårdsten, så får ni se var det saknas resurser". Ungefär så löd kärnan i budskapet, och journalisterna som säkerligen varit inställda på att skriva om tillplattade politiker fann att deras artiklar snarare liknade en hyllning till Göran Johansson.

Och då handlar det inte om en politiker som saknar intresse för kultur, utan om den man som nästan egenhändigt såg till att Göteborg fick sin nya, framgångsrika opera.