Dagsnoteringar 2006 - 2010                                            Miljö

Allmänt
2008-04-19 lördag
Ingenjörsförbundets tidskrift heter följdriktigt Ingenjören. Den skrivs och redigeras lyckligtvis av journalistiskt kunniga personer, annars skulle den troligtvis blivit tungläst. Problemet uppstår, som i alla media, när journalister skall hantera naturvetenskap och teknik. En yrkeskår som default är ludditer hamnar mestadels snett, och det kan ju skära sig speciellt mycket i Ingenjörsförbundets organ. Några rader till redaktionen, på förekommen anledning:

Ingenjören presenterar på en helsida (i nr 3, 2008) en professor Nordells uppfattning att det är värmespillet och inte växthusgaserna som orsakar den globala uppvärmningen. ”Tre fjärdedelar av uppvärmningen kan förklaras med värmeutsläppen”, menar han. Särskilt kärnkraften skulle vara ”en betydande del av problemet”, till skillnad från förnybar energi. På den naturliga invändningen att värmespillet bara uppgår till en bråkdel av solinstrålningen svarar Nordell obekymrat att han är ”medveten” om det.

Kärnkraftens globala energiproduktion motsvarar någon hundradels promille (~ 0,00001) av den energi som solen värmer upp jorden med. Om denna helt försumbara energimängd vore en av huvudorsakerna till jordens ökade temperatur skulle det kräva att Nordell satt inne med en genial och hittills okänd teoretisk förklaring. Av någon sådan finns inte ens en antydan i artikeln.

Varför skriver Ingenjören en text som den här för en läsekrets som består av just ingenjörer? Vi är i allmänhet inte så intresserade av den massmediala vinklingen av miljöfrågorna, eller av professorer i förnybar energi för den delen - vi vill ha förklaringen. Och den måste överensstämma med de fysikaliska grundlagarna. Redaktionen kan säkert få hjälp av många kunniga medlemmar i förbundet för att åtminstone ställa de rätta frågorna, om nu fler tänkare av Nordells sort skulle anses viktiga att uppmärksamma.

2008-10-23 torsdag
Några rader till tidskriften Ingenjören - på förekommen anledning:

Varje organisation av något slag skall tydligen ha en tidskrift. Vanligen med snygg layout och några blandade texter med syfte att fånga blicken och vara lättlästa. Så gott som varje dag ligger någon av dessa resurskrävande trycksaker i brevlådan. Ett av de få alster som man tar sig tid att läsa är Ingenjören, trots allt organ för det fackförbund man har tillhört under lång tid. Den borde vara värd att avsätta tid för.

Som nu nummer 8. Visst finns det flera informativa artiklar, men en del annat är irrelevant med eftertryck. Det börjar med ledaren där det påstås att elsparandet lätt kan klaras av genom att släcka lampor och stänga av ”all stand by” (eller standby som det egentligen skrivs). Med svenskt klimat och våra uppvärmningssystem så är detta rakt av fel. Det vet alla ingenjörer som är insatta i termodynamikens första huvudsats och som säkert inte förstår varför man i sin egen tidskrift skall behöva läsa denna obligatoriska vandringsmyt för naturvetenskapligt okunniga.

Nästa anhalt är en krönika av en kvinnlig teknolog. Den skall ha ett jämställdhetstema, men är ett minikompendium över tomma fraser omhuldade inom en gren av feminismen. Som t.ex. svaret på frågan varför kvinnor är i minoritet i teknikutbildningar: ”Jag tror att problemet uppstår redan i barn- och ungdomen, då flickor uppmuntras att tycka om hästar och dockor medan pojkarna hänvisas till bilar och datorer”. Alla som är föräldrar vet hur fåfängt det är att försöka styra sina barn till att leka med sådant som de inte självmant dras till och självmant vill leka med. Resten av krönikan går i samma stil.

Bläddrar man ett blad kommer ett långt reportage om Tjernobyl, ”den största miljökatastrofen i världen”. Den ena av artiklarna handlar om ”spökstaden” Pripjat och förmedlar den sedvanliga ödesmättade bilden. Journalister får verkligen utlopp för sin utbildning i stämningsskapande skrivande när de närmar sig den staden.

Ingen drabbas märkligt nog av samma stämning när de närmar sig Lysekil, trots att strålningsdoserna man får här är av samma storleksordning som i Pripjat. (Möjligen är strålningen farligare i Lysekil eftersom den bl.a. yttrar sig som radonstrålning i bostäderna.) Skulle det mesta som skrivits om Tjernobyl alltså vara myter? Ja, om man får lita till 142 av världens främsta strålningsexperter som i FN:s regi gjorde en grundlig studie redan för åtta år sedan (UNSCEAR 2000).

Rapporten från FN:s strålningsexperter hamnade i ett massmedialt svart hål. (FN:s motsvarande klimatexperter har som bekant fått ett helt annat genomslag. Skillnaden kanske avslöjar vad en journalistiskt intressant FN-rapport skall innehålla. Den får inte dämpa oro, men gärna motsatsen?) Om Tjernobyl kunde Ingenjören åstadkomma hart när ett scoop genom att helt enkelt skriva sanningen. Det krävs bara en hyfsat teknikkunnig skribent som sammanställer det väsentliga ur FN-rapporten (finns lätt tillgänglig på nätet).

Redan till nr 3 av Ingenjören hade jag en synpunkt som jag tillsände redaktionen. Det gällde då en professor som påstod att kärnkraftens energiproduktion – helt försumbar i förhållande till solens instrålning – utgjorde ”en betydande del av problemet” när det gällde den globala uppvärmningen. Påståendet levererades utan någon förklaring till den sensationella teorin, och utan att intervjuaren ens ställde frågan. På mitt mail fick jag inget svar (till skillnad från när jag lämnar synpunkter till mindre ansträngda redaktioner som Dagens Nyheter, Forskning&Framsteg och liknande).

Vi kan inte göra mycket åt myterna i miljöfrågor som väller över oss dagligen och som mestadels beror på bristande kunskap i naturvetenskap och teknik. Men vi kan välja att inte läsa det, eller byta kanal på TV:n. Däremot känns det illa att tidskriften för ingenjörernas eget förbund sjunger med i denna tondöva kör. Det är ungefär som om evolutionsbiologernas tidskrift skulle skrivas av kreationister.

Eller för att vända saken positivt. Här har vi ett fackförbund med medlemmar vars yrkesverksamhet ofta behandlas kritiskt - av okunniga skribenter - i den offentliga debatten. Vad vore naturligare än att förbundets tidskrift fyllde denna stora lucka genom att värna vetenskaplig korrekthet i stället för politisk korrekthet. Här finns ett outtömligt material att ösa ur.

2008-10-24 fredag
Chefredaktören för Ingenjören svarade med vändande post, dock inte på min text utan med det korta rutinsvaret till klagande läsare. Hon tyckte det var "tråkigt" att jag inte gillade tidningen, men att andra läsare gjorde det och att jag kunde slippa tidningen om jag ville. Ett likaledes kort svar:

Det skiljer nog en värld mellan oss i verklighetssyn. Jag har inte skrivit ett ord om att jag inte ”gillar” tidningen. Jag kritiserade ett  antal utsagor i tidningen för att de helt enkelt är sakligt fel, och påpekade hur missriktat det är att sådana fel, särskilt inom tekniska verksamheter, skall förekomma i ingenjörernas tidskrift. Påståenden som mina bemöter man med argument i de aktuella frågorna, för det måste väl vara så att redaktionen väljer ämnen och skriver texter utifrån någon egen kunskap?

Mitt första omdöme gällde att det finns informativa artiklar i Ingenjören. Desto mera beklagligt då att det också finns så många onödiga plumpar. Eftersom du inte alls bemöter mina påståenden i sakfrågorna finns risken att det måste tolkas som att du inte bryr dig om ifall artiklarna innehåller blamanta sakfel eller ej, så länge läsarna ”gillar” tidningen. Det är i så fall ett journalistiskt ideal jag inte gillar.

Tips till ämne har jag redan nämnt, men upprepar gärna. Bli första tidning i landet (utanför de rena facktidskrifterna) som ger en korrekt bild av Tjernobylolyckan genom att utgå från UNSCEAR 2000. Sverige hade ordföranderollen i expertgruppen på den tiden, och det finns mycket strålningskunnigt folk att välja bland för intervju.

2008-10-29 onsdag
Från chefredaktören för Ingenjören kom ett mera genomtänkt och förstående svar på mitt svar. Däremot inga egentliga motargument i sakfrågorna. En replik:

På ett sätt förstår jag dig naturligtvis. Vi reagerar alla på tonfall, och det färgar vår läsning av en text. Hade jag utgett mig för att skriva en recension av hela tidningen så hade din tolkning varit befogad. Men så var det ju inte. Jag ville peka på delar av innehållet som allmänt sett var missvisande, och som i en tidning för ingenjörer är alldeles särskilt felplacerade.

Vår tid präglas fortfarande av en relativistisk kunskapssyn som härstammar ur de senaste decenniernas postmoderna tänkande. Alldeles särskilt har det drabbat naturvetenskapen, som behandlas med en generande lättsinnighet i så gott som alla media. Det har producerats okunskap i en omfattning som man får gå långt tillbaka för att hitta motsvarigheter till. Under slagordet ”alla berättelser är lika sanna”  har vilka påståenden som helst beretts utrymme såsom likvärdiga med gedigna kunskaper. Journalister har (med förtjusning?) slagit ut med händerna och sagt sig inte kunna döma när ”expert står mot expert”.

Min avsikt med mitt första mail var ge konstruktiv kritik. Min förhoppning är att ingenjörernas egen tidskrift skulle bli ett lysande undantag i detta överflöd av relativistiskt nonsens. Så enkelt var det.

Kemikalierna
2010-04-21 onsdag
Varje andetag luft vi tar innehåller kvävemolekyler som också har passerat Karl XII:s lungor. Jag minns den statistiska aforismen som en tankeväckare vår första kemilärare använde för att ge oss ett begrepp om molekylers litenhet och antal. Ett annat sätt att säga samma sak är att antalet molekyler som våra lungor rymmer är biljontals gånger fler än antalet människor som någonsin levat på jorden. [En ledtråd för den som vill öva sina räknefärdigheter: En viss viktsmängd, kallad mol, av vilken gas som helst innehåller 6x10²³ molekyler (Avogadros tal) och upptar en volym av ca. 22 liter.] Om någon journalist hade läst såpass mycket kemi (men ändå förstått lika lite som tidigare) kan man föreställa sig lysande larmrapporter av t.ex. det här slaget: Varje ANDETAG vi tar innehåller luft från ALLA världens DÖDSSJUKA tbc-patienter. Teoretiskt sett sant, men utan innebörd.
 
Jag brukar tänka på Karl XII-exemplet när miljölarm av en viss typ med jämna mellanrum slås upp i media, till exempel: "Kemikalier som gör oss sterila har nu spritt sig till Arktis isar". Halterna man då talar om är av storleksordningen ppb (parts per billion) eller miljarddelar på svenska, och har överhuvudtaget blivit möjliga att beakta bara tack vare en närmast ofattbar utveckling av analystekniken. En miljarddel är i stort sett noll; det är bokstavligen som ett grässtrå jämfört med avståndet till månen. I sådana halter sprids så gott som alla ämnen över hela jorden, antingen de är giftiga eller ej, naturliga eller ej. Larmen blir möjliga bara om man räknar med att publikens majoritet, liksom säkert journalisterna själva, lider av en irrationell kemikaliefobi som vi säkert får söka närmare i människans natur för att förklara.
 
Kemikalier i miljön delar med radioaktivt strålning egenskaper som stimulerar obehagsmekanismer i våra hjärnor: osynlighet, okända verkningar och, framför allt, att det är någonting skapat av människan, alltså onaturligt. Det är inte svårt att spekulera över hur vår trygghet med det naturliga kan ha uppstått under evolutionen; det naturliga var enda garanten för att någonting var beprövat under generationer och befunnet ofarligt. Som spegelbild uppstod vår intuitiva skepsis mot helt nya ämnen och företeelser som människan efterhand hittade på. Att detta är en irrationell instinkt som inte sällan slår helt fel är kan vara svårt att ta till sig. Generellt sett lägger vi mycket kraft på att försöka minska redan mikroskopiskt små risker om de har mänskligt ursprung, samtidigt som vi inte sällan gör motstånd mot försök att minska betydligt större risker som vi uppfattar som naturliga. För att ta bara ett av oändligt många exempel: Rädslan för bekämpningsmedelsrester på t.ex. frukt är utbredd, men det verkliga förhållandet är att en enda kopp kaffe är lika cancerframkallande som alla bekämpningsmedel vi får i oss under ett helt år. Vetenskapen ger oss en trygg kunskap som ofta visar på det irrationella i vår urtidsångest, men den når inte fram till allmänheten i en offentlighet som domineras av humanister och journalister, med deras förtjusta dragning till katastrofer och ångest.

Den gamle gode undergångromantikern Stefan Jarl har nu gjort en domedagsfilm om kemikalierna, "med kunskap som är näst intill outhärdlig att bära" (DN). (Den som söker hopp kan möjligen finna tröst i vetskapen om att Jarls tidigare outhärdliga profetior, t.ex. om kärnkraften, har kommit rejält på skam.) Enligt en artikel i DN igår presenterar filmen 23 forskare som Jarl har letat fram på konferenser runt om i världen, i sig ingen svårare uppgift eftersom miljö är ett politiskt prioriterat forskningsområde med gott om pengar och karriärvägar. Och den som forskar om flamskyddsmedel kan naturligtvis hitta många problem och risker som mänskligheten lika gärna kunde leva utan, även om de skulle vara infinitesimala. Men avgörande är om en film som denna kan ställa den viktiga frågan: Är riskerna med syntetiska kemikalier så stora att de motiverar larmen? Är de ens större än riskerna med naturliga kemikalier? Vad händer med tilltron hos allmänheten om det visar sig vara precis tvärtom? Helt säkert är att vi gör fel prioritering för att optimera människors hälsa och välbefinnande när vi ensidigt fokuserar på syntetiska ämnen.
 
Med en mycket komprimerad historieskrivning kan man säga att kemikalianvändningen har haft en grundläggande roll för utvecklingen från det fattiga jordbrukarsamhället till det någorlunda välmående industrisamhället. Nyckelprodukterna har varit, och är fortfarande, handelsgödsel och bekämpningsmedel, som höjt produktiviteten i jordbruket så att arbetskraft kunnat frigöras för den industriella tillväxt som skedde parallellt. Räknar vi till kemin också farmakologins framsteg blir betydelsen ännu mer markerad. Utan tvekan har kemi och övrig teknik varit av största betydelse för att ge folkets flertal bättre levnadsvillkor, ett friskare och längre liv. Det problem som borde intressera vänstern (hur den nu definieras) är inte tekniken som sådan, utan vilka tillämpningar av tekniken som vanliga människor efter förnuftiga analyser har intresse av, och vilka som har tillkommit för att förleda och därmed enbart syftar till att främja profit och ekonomisk makt. Den avgörande frågan är alltså hur tekniken kan styras för att tjäna folkets verkliga intressen. Stefan Jarl har inte det perspektivet. Hans vinkling av problematiken, välkänd från mycket av hans produktioner, är den som en reaktionär luddit eller utvecklingsfientlig fantast skulle göra.

2010-04-23 fredag
Stefan Jarls film Underkastelsen, som föranledde kommentaren i onsdags, fick idag en översvallande recension i DN av Helena Lindblad. Man kan förbryllas över den totala underkastelsen under ett antal miljöforskare, vars livsuppgift och födkrok är att konstatera miljöproblem. Fast mänskligt är det. Vi gillar allt som stärker våra egna fördomar. Det gäller också tidningar och journalister, även om massmedias höga ideal säger något annat. Men vi lär få se mera sansade bedömningar så småningom. Det brukar bara ta lite tid.
En mail till Helena L:
 
En skräckfilm som handlar om utomjordingar kan vara ett mästerverk och ge en god 5:a i betyg. Men en film som hävdar att utomjordingar faktiskt existerar bedöms antagligen efter andra kriterier, t.ex. sanningshalt. Du ger i dagens DN Stefan Jarls kemikaliefilm en 5:a, och medger att betyget är ”ideologiskt betingat”. Bättre vore väl att kunna ge ett vetenskapligt betingat betyg till en sådan film? Det credo Jarl och andra domedagsprofeter har som enda fasta grund är påståendet att ”vi vet inte vad som händer, kanske inte nu men i framtida generationer…”. Allmänhetens kritiska förmåga har en tendens att falla platt inför den ångestskapande meningen, och den har lagt grunden för medias framgångsrika larm om kärnkraft, mobiltelefoner, mikrovågsugnar, mängder av andra konstgjordheter, och – som paradnumret – kemikalier. (Vi kan använda populärdebattens definition av ”kemikalier”, som oftast tycks vara ungefär: ”kemiska föreningar som är framställda av människan”, även om kemivetenskapen använder en annan definition.)

Naturligtvis vet människan inte allt, inte ens mer än en gnutta av den komplicerade verklighet vi lever i, men ändå ofantligt mycket mer än vad den naturvetenskapligt okunniga kultureliten ens kan föreställa sig. Till det mera enkla vi vet hör att ett antal kemikalier efter att ha varit i bruk en längre tid visade sig ha oacceptabla effekter, t.ex. DDT, PCB, dioxin och freoner. När de skadliga mekanismerna upptäcktes infördes snabbt internationella förbud mot användning, med god effekt (samtidigt som det visade sig att farhågorna inför PCB och dioxin hade varit överdrivna, och några allvarliga skador på människor inte hade inträffat). I övrigt kan vi observera, utan bevisvärde givetvis, att människors hälsa och välbefinnande generellt sett har ökat i takt med kemikalieanvändningen. Och vad vi säkert vet är att de stora riskerna för vår hälsa orsakas av ”naturliga kemikalier” i sådant som tobak, alkohol, kaffe och dessutom i fet, rökt, hårdstekt eller salt mat. I de uppräknade kemikaliekällorna hittar vi de helt dominerande orsakerna till cancer, och dessutom bidragande orsaker till hjärt-kärlsjukdomar och en hel del andra åkommor som förkortar våra liv. Effekterna av dessa vardagsämnen är direkta och inte sällan dramatiska. Av de syntetiska kemikalierna i mikroskopiska halter ser vi inga effekter alls. Så någon larmklocka borde ha ringt när forskarna i filmen tillskriver kemikalierna orsaken till ”allt”, som t.ex. adhd, autism, diabetes och fetma. Då löper de stor risk att hamna i samma skojargenre som den nyligen avslöjade kampanjen mot mässlingsvaccinationerna.

2010-04-24 lördag
Igår bereddes Stefan Jarl och en professor i miljökemi, som varit hans mentor under filmarbetet, välvilligt utrymme i P1:s Vetenskapsradion. Tillsammans med en ännu mer katastroftroende radiokvinna uppstod stämningen av ett litet väckelsemöte i studion. Fascinerande var med vilken hurtighet och triumferande ton man försökte överglänsa varandra med domedagsspekulationer, och med vilken underlig glädje man uttalade ordet "kemikaliecocktail", denna dödliga soppa som vi alla går och bär på i våra kroppar. Vetenskapsradion uppfyllde givetvis inte det objektivitetskrav som åligger public service-företaget, något man brukar frias ifrån med argumentet att alternativa synpunkter kommer fram i andra program. Nu stämmer inte det för just miljö- och energifrågor där ett och samma perspektiv är helt dominerande i nästan alla program. Men det finns en rimligare policy för att bredda den verkliga kunskapen. På varje miljöprofessor går det ett antal kompetenta professorer inom kemi, toxikologi, onkologi osv. som hade kunnat ge en balanserande bild och lätta trycket för en rimligtvis skräckslagen allmänhet, utsatta för ett ständigt undergångsbombardemang. Man kan tycka att det skulle ha varit radioproducentens skyldighet att hitta någon sådan person.

Av någon anledning lider just miljöområdet särskilt mycket av propagerande forskare. Jag minns ett kompendium i miljökemi som jag råkade se för ett antal år sedan, skrivet av en lärare på KTH (kanske Jarls professor, vem vet?). Tyvärr hittar jag inte papprena nu och får citera ur minnet, men det är å andra sidan ganska tydligt. Ett stycke av texten inleddes ungefär så här: "80 procent av all cancer orsakas av miljöfaktorer" (med reservation för den exakta siffran). Direkt efter följde en lista med "exempel på miljöfaktorer", som alla handlade om den externa miljön, alltså föroreningar av olika slag, och andra liknande fenomen som miljödebatten handlar om och som vi utsätts för utan egen förskyllan. Enda undantaget från externa faktorer som nämndes var medicinsk strålning. Nu vet vi att externa miljöfaktorer bara orsakar några enstaka procent av alla cancerfall, men det upplyste författaren inte om. Begreppet "miljöfaktorer" innefattar nämligen framför allt livsstilsfaktorer som mat, rökning, sexualvanor etc., alltså just de företeelser som är helt dominerande som cancerorsaker. Den här metoden att genom ett uppsåtligt vilseledande göra sitt eget område viktigare än vad det är skulle inom andra naturvetenskapliga discipliner förorsaka kritik och rättelse. Men miljö som studieämne är hos oss mera politik än naturvetenskap, vilket förklarar åtskilligt.

En annan miljökuf med professors rang skrev jag om för ett år sedan. Han menade på fullt allvar att kärnkraften var en viktig orsak till uppvärmningen av atmosfären. Alltså den kärnkraft vars energiproduktion sammantaget i hela världen motsvarar någon hundradels promille av den energi som solen strålar in mot jorden. Till råga på allt var det en redaktör på civilingenjörernas egen tidskrift som hade kommit på idén att skriva om tokerierna, utan att ställa en enda kritisk fråga, när vilken som helst av förbundets medlemmar hade kunna avslöja charlatanen med hjälp av gymnasiekunskaper.

Frågan om "kemikaliecocktailen" är alltför viktig för att hanteras av alla dessa fantaster. Riktig vetenskap har målet att steg för steg komma närmare en allt bättre grundad kunskap. Det är vad som behövs på kemikalieområdet, i stället för denna rad av överspända katastrofscenarier enligt vilka en handfull molekyler tycks kunna innebära slutet för mänskligheten. Men filmande misantroper eller politiserande miljöprofessorer kan inte anlitas för att få fram tillförlitlig kunskap på det här området, det är ett faktum som har blivit kraftigt understruket under dessa senaste dagar.

2010-04-25 söndag
Hela vår värld är uppbyggd av grundämnen och kemiska föreningar. I naturen pågår ständiga kemiska reaktioner mellan olika slag av atomer och molekyler, och antalet möjliga föreningar är praktiskt taget oändligt. Ungefär 50 miljoner finns beskrivna i CAS-registret (Chemical Abstract Service) och 50 000 nya tillkommer varje vecka. En del av dessa föreningar finns (så vitt man vet) inte naturligt, utan har tillkommit genom att människan har sammanfört komponenter under speciella omständigheter i fråga om t.ex. tryck, temperatur och närvaro av katalysatorer. Inga utom ett fåtal av de nya föreningarna lämnar någonsin E-kolvarna på laboratorierna.

Om vi kallar alla dessa ämnen för "kemikalier", så kan vi göra några observationer när det gäller naturliga och syntetiska kemikalier. Generellt kan man säga att naturkemin är ett eftersatt forskningsfält. Dels beror det säkert på att området är ofantligt stort, men kanske också på att behovet inte upplevts som överhängande. I vilket fall vet vi fortfarande bara en bråkdel om kemikalierna i naturen, t.ex. om deras hälsoeffekter. En del vet vi, som att de mest dödliga gifter som finns är naturliga. En enda cell av Clostridium botulinum räcker för att alstra en dödlig dos gift. Vi vet också att flera gifter från växter och svampar är ytterligt farliga, och nödvändiga att lära sig undvika. Vissa metallföreningar är livsfarliga. Så kan man fortsätta uppräkningen ett bra tag.

Inför naturens farlighet är vi dock generösa och toleranta. Antagligen spelar det in att naturen av många uppfattas som ett harmoniskt system där människan ingår i en gudomlig jämvikt med alla andra organismer, en jämvikt skapad och upprätthållen av antingen en Gud eller evolutionen. Problemet är att evolutionen inte fungerar för att optimera just människans tillvaro i förhållande till övriga organismer. (Hur Gud tänker vet vi väl inget alls om.) Hundratusentals år har inte räckt för att anpassa oss till botulinumgiftet eller alla andra kemiska risker som naturen är fylld av. Evolutionen slösar inte energi på anpassningar till fenomen som trots allt är marginella. Men fastän vår tillvaro är fylld av sådana "brister" hos naturen, så är föreställningen om dess ideala och sakrosankta beskaffenhet svårutrotlig.

I gengäld är föreställningarna om människans fatala ingrepp desto mer krassa och kritiska. Benämningen "ekofascism" om uppfattningen av människan som ond och naturen som god är välfunnen. Vad som ständigt måste diskuteras är vilka följder ett sådant tänkesätt kan få. Stefan Jarl säger sig med sin film vilja "rädda mänskligheten" och skydda kommande generationer. Avsikten är vällovlig, men ser man till Jarls produktion sedan filmen "Naturens hämnd" för trettio år sedan så har den handlat om att bekämpa "människans manipulerande av naturen". I den traditionen har han en lång rad föregångare, varav den förste dokumenterade möjligen är Lao-tse, som antas ha levat i sjätte århundradet före Kristus. Denne kinesiske filosof (kanske också den förste ekofascisten) betraktade vägar, broar och båtar med motvilja eftersom de var resultatet av mänskliga manipulationer och därför ”onaturliga”. Han hade samma invändning mot tämjandet av hästar, liksom mot krukmakarnas och snickarnas verksamhet. En senare svärmare för det naturliga, Jean-Jacques Rousseau, hade knappast något att invända mot vägar och broar, och för honom var snickaren och krukmakaren själva urtypen för ofördärvade människor. Och på den vägen har det alltjämt varit. Varje generation har sina teknofober och naturdyrkare som skaffar sig nya normer och förkastar föregångarnas skrämselobjekt, som de vant sig vid som naturliga. En sak kan bara konstateras. Hade Lao-tses aversion mot människans manipulerande av naturen blivit en evig lag så hade Stefan Jarl inte kunnat göra några filmer överhuvudtaget. Han hade som vi alla kunnat se fram emot ett fattigt, eländigt och kort liv.

Men visst måste det vara fel att sprida en massa syntetiska kemikalier om vi faktiskt inte vet vilka effekter det kan ha för vår hälsa? Det får tydligen bli en fortsättning på ämnet i morgon.

2010-04-26 måndag
Om filmmakare och andra som har drabbats av kemikaliefobi nu skulle råka skjuta över målet, är det verkligen något att bekymra sig om? Ja, rent teoretiskt skulle ju människor kunna bli så deprimerade av ödesbudskapen att deras liv förstörs, att självmorden av den orsaken t.ex. skulle bli fler än offren för kemikalierna. Men också utan sådana skador är det en moralisk ansvarsfråga vad man utsätter människor för. Därmed är det inte alls självklart att bevisbördan uteslutande ligger hos kemikaliproducenter. En av de avgörande frågorna blir vilka belägg man har för sina domedagsprofetior.

Dystopikernas tankegång tycks vara den här: Vi vet att det finns vissa enstaka kemikalier som är mycket farliga, därför kan vi räkna med att många nya kemikalier tillsammans kan vara farliga, även i halter som normalt skulle betraktas som försumbara. Sådana samband går sällan att belägga, och då tillgriper man försiktighetsprincipen, som säger att i brist på kunskap skall de mest pessimistiska gissningarna gälla. Normalt kan det vara en god princip, men ibland skjuter den snett. Och vems gissningar skall sätta normen? Tillämpad på radioaktiv strålning har försiktighetsprincipen lett till att radiofobikernas uppfattning har levt kvar i den allmänna debatten i strid mot en kompakt vetenskaplig kunskap. Diskussionen om Tjernobyl är där ett skolexempel.

Min bestämda tro är att kemikaliehanteringen är så intensivt bevakad att varje antydan till skadliga effekter omedelbart skulle leda till effektiva motåtgärder. Så har det varit hittills i historien, och det kan vara belysande att referera några av de viktiga fallen. Det första är portalexemplet för hela miljöaktivismen, Rachel Carsons berömda larm om det kvicksilverbetade utsädet som visade sig vara en dödsfälla för fåglar. Betningsmetoden togs snabbt bort och fåglarna återkom. Ett larm med svensk anknytning handlade om att sälarna i Östersjön minskade i antal. Man spårade orsaken till föroreningar av PCB (polyklorerade bifenyler), som visade sig göra sälarna sterila. Även här var den internationella handlingskraften god, och förbud infördes omgående. Idag lever sälarna ett gott liv (alltför gott menar fiskarena som klagar över förstörda redskap och uppäten fångst).

PCB är värd en utvikning. Ganska snart visade det sig att sälarna var unikt känsliga mot den här typen av föreningar. För människor och många andra arter ledde motsvarande exponeringar inte alls till samma följder. Men PCB hade redan blivit ett "politiskt gift" och har därför inte blivit av med sin stämpel av extrem farlighet, och det har givetvis fått följder. Själv fick jag en personlig inblick i den saken när ett företag runt 1990 drabbades av en liten men dyr PCB-skada. Det visade sig då att PCB hörde till ett fåtal exempel på sådant som var uttryckligen undantaget i företagets ansvarsförsäkring. Som med kärnkraft gick det alltså inte att försäkra sig mot sådana olyckor. Ur försäkringsbolagets perspektiv var det säkert affärsmässigt korrekt eftersom en PCB-olycka kunde förväntas skapa en politisk och allmän uppståndelse vars kostnadseffekter inte gick att bedöma i förväg. (Hur det är med PCB-klausulen idag vet jag inte, men den borde ju vara borta eftersom den politiska laddningen har dämpats.)

PCB-frågan fick indirekt betydelse under säldöden på västkusten 1988, som givetvis antogs bero på någon förorening i havet. På det antagande växte miljöpartiet och fick riksdagsstatus (för att sedan bli kvar där). Numera vet vi att sälarna dog av en virussjukdom, oberoende av mänskliga aktiviteter. Men den väldiga uppståndelsen i media ledde antagligen till en diffus föreställning att människan ändå på något sätt var inblandad. Drygt ett decennium senare drabbades sälarna återigen av en virussjukdom, med lika många offer, men det passerade i det närmaste helt obemärkt i media.

Nästa stora larm efter PCB handlade om dioxiner, som för övrigt bl.a. bildas när PCB förbränns. Uppmärksamheten kring dioxiner väcktes när man fann att marsvin var särskilt känsliga och dog av extremt små doser. Visserligen insåg man att marsvinens känslighet var unik; redan den närbesläktade hamstern har 5 000 gånger så stor tålighet. Men försiktighetsprincipen måste tillämpas, i detta fall med rätta , till dess att mekanismerna är fullt utredda. Larmet gick alltså, och dioxiner gjorde PCB sällskap på hyllan för politiska gifter. Oavsiktligt har människans känslighet för dioxin testats vid den kända utsläppsolyckan i Seveso. Lyckligtvis visade det sig att människan inte är tillnärmelsevis lika känslig som hamstern, och några dödfall inträffade inte i Seveso. En kronisk följd av dioxinförgiftning är den Ukrainas förre president Sjevtjenko drabbades av, kloracne med bestående hudskador som följd.

Finns det någon risk att kemikalier skulle orsaka skador på människor och natur som inte upptäcks alls, eller inte upptäcks i tid? Sannolikheten för det är i varje fall mycket mindre än motsvarande risker inom andra områden. Skälet är att kemikalier, i en omfattning som bara kan jämföras med kärnkraften, är utsatt för en intensiv bevakning av inte bara forskare utan hela arméer av miljöaktivister, politiker och (som vi har sett) kulturpersoner. Ett särskilt statligt verk bevakar kemikaliehanteringen (medan t.ex. tobaken, som verkligen kräver dödsoffer, tusentals varje år, sköts med vänster hand någonstans). Livsmedelstillsatser är strängt prövade, med The Delaney Clause i USA som normgivare, en lag som kräver att syntetiska tillsatser skall klara cancertester som i sin stränghet är närmast verklighetsfrämmande (därför har vi nu blivit av med det utmärkta sötningsmedlet cyklamat, och får istället leva med det vedervärdiga aspartam). Läkemedel ligger på toppen av kravkurvan, med så stränga kriterier att utvecklingen av många nya läkemedel numera måste läggas ner av ekonomiska skäl. Vaksamheten mot kemikalierisker är med andra ord enorm.

Kvar står ändå frågan om vi gör rätt saker, och det gäller både kemikalier och andra produkter. Men det är en helt annan och mycket viktigare fråga, och den gäller hela vårt politiska och ekonomiska system, där bristerna i den nuvarande situationen ligger i öppen dag. Oavsett hur man vill lösa den stora frågan så finns ingen förnuftig och mänsklig väg som innebär en återgång till ett tidigare stadium i fråga om kunskap och teknik. Reaktionärt och principiellt motstånd mot teknikutvecklingen är och förblir människofientligt. Särskilt för dem som vill förbättra villkoren för jordens alla fattiga är tekniken ett ofrånkomligt redskap.

2010-04-29 torsdag
Bara ett litet tillägg till kommentaren om Vetenskapens Värld i P1. Professorn i miljökemi pratade där om "efftalater", en grupp kemiska föreningar som annars bara är känd vid det namnet bland miljöaktivister och andra amatörer. Alla kemister som läst grundkursen säger nämligen ftalater, precis som det stavas, och av samma skäl som en litteraturvetare inte talar om den svenske diktaren "Effröding".
---
Det har gått några dagar och larmrapporterna har tystnat. De dog i själva verket direkt. Den kunskap som var "näst intill outhärdlig att bära" verkade som bortblåst, och mänsklighetens undergång var redan historia. Det är inte utan att man undrade hur diskussionen gick vid redaktionsmötet på tidningen...
- Har vi nått mer på det här med Stefan Jarl och kemikalierna?
- Nej, jag pratade med en kemiprofessor men han var så tråkig så tapeterna lossnade...
- Då släpper vi det... hur är det med prinsessbröllopet?
- ...

Det var alltså det det. Några människor till hade blivit uppskrämda och miljöparitet hade fått en del ytterliga väljare, annars var allt som vanligt. Den enda viktiga frågan, den om vi använder teknikens och kemins utveckling till att främja människors verkliga behov, blev aldrig ställd. För den frågan rör vid den ekonomiska makten, och den makten kan inte på allvar ifrågasättas.
 

2008-10-28 tisdag
En av de stora nyheterna idag var att vin innehåller cancerframkallande bekämpningsmedel. I massan av sedvanlig larmjournalistik hittade man undanstucket ett litet faktum som motsäger hela "nyheten": halterna av syntetiska bekämpningsmedel uppgår till en tusendel (0,001) av det godkända gränsvärdet! Följaktligen är risken för att de skall orsaka cancer eller andra skador obefintlig. (Att de överhuvudtaget går att upptäcka beror enbart på analysteknikens utveckling.)

Naturskyddsföreningens hemsida är källan till larmet. I sina försök att lobba för ekologisk odling drar sig denna förening inte för ogenerade metoder. Man exploaterar vanliga människors naturligt bristande kunskaper i specialämnen för att skapa obehagsstämningar med hjälp av negativt laddade begrepp. Det skulle varit enbart olustigt om det inte samtidigt hade ett drag av satir, som obegripligt nog borde vara omedveten.

Vin är förvisso cancerframkallande. Men det beror på alkoholen och på naturliga bekämpningsmedel som t.ex. tanniner, av vilka ett fint vin gärna får ha en rejäl dos. Sedan kommer de verkligt storskaliga effekterna av vin som bekant från alkoholens alla övriga skadeverkningar (som sammanlagt kräver 5 000 dödsoffer i landet varje år). Man kan tycka att bara någon som ville driva med miljörörelsen skulle leta efter molekylmängder av symbolämnen just i en sådan produkt. Att sedan göra en stor nyhet av saken borde vara vikt för Grönköpings Veckoblad.

Naturskyddsföreningen har en värdig föregångare i denna satir. Björn Gillberg försökte för många år sedan skapa upprördhet över förekomsten av bisulfit i vin. Inte heller han låtsades inse hur många gånger man statistiskt sett hade behövt dö av direkta alkoholskador innan man hade känt av någon biverkan av kemikalietillsatserna.

Den enkla verkligheten är att alla syntetiska bekämpningsmedel vi får i oss under ett helt år medför ungefär samma cancerrisk som en enda kopp kaffe. Naturskyddsföreningen har givetvis den kunskapen, men drar sig inte för en propaganda som saknar respekt för sådana sanningar och därmed för alla människor man vänder sig till.

2008-11-07 fredag
Det hade blivit dags att köpa nya diskhandskar efter att det gamla lagret av förnämliga PVC-handskar hade tagit slut hemma. Men numera letar man förgäves efter den produkten i ICA-hyllan.

Latexhandskar finns däremot att köpa, trots risken för allergiker att komma i kontakt med naturgummi. Latex är en potent allergen som hos särskilt känsliga personer i svåraste fall kan leda till anafylaktisk chock. Alternativet till PVC i diskhandskar är nu nitrilgummi.

Historien om PVC - polyvinylklorid - är en tragikomisk såpa i den miljöpsykologiska genren. Det hela började med PCB - polyklorerade bifenyler. Upptäckten att denna kemiska förening gjorde sälar i Östersjön sterila orsakade miljöpanik. PCB fördes upp som nummer ett bland miljögifter, och ett mer eller mindre globalt förbud mot tillverkning infördes. Så småningom stod det klart att sälarna var unikt känsliga för PCB och att risken för människor var betydligt mindre. Men med PCB hade grundämnet klor blivit det stora symbolämnet för miljörörelsen.

Sedan fortsatte det med freonerna, kolväten som innehåller halogener, bland annat klor. Upptäckten att freoner bryter ner ozonskiktet i atmosfären ledde till kraftfulla regleringar och vissa förbud, också internationella. Utsläppen reducerades snabbt och påtagligt. Åtgärderna visade på världssamfundets handlingskraft i en (denna gång) viktig miljöfråga. Men freonerna spädde också på den inte alltid rationella skräcken för klor.

Klorskräcken spillde så över på PVC. (Den rent grafiska likheten med akronymen PCB kanske också spelade in.) Först försökte man med associationer skapa en känsla av direkt fara med föreningen som sådan. När det visade sig vetenskapligt ohållbart blev huvudargumentet i stället att PVC inte bryts ner i naturen. Även om många andra ämnen (till exempel våra bergarter) också har lång livslängd så lyckades den strategin. PVC började fasas ut, inte så mycket på grund av verkliga risker som genom psykologiskt tryck. Miljörörelsens obegripliga förkärlek för skenfrågor, i detta fall en irrationell motvilja mot klor, ledde till omotiverad svartlistning av en polymer med många förnämliga egenskaper.

Så vad är det speciella med klor? Bara världshaven innehåller i storleksordningen 10¹⁶ ton klor (en etta med sexton nollor) en mängd som vi har svårt att ens föreställa oss storleken av. Jo, säger man, men nu gäller det organiska klorföreningar. Givetvis finns det också omätbara mängder av sådana i naturen.

Fokuseringen på skenfrågor har två nackdelar: förlust av långsiktig trovärdighet och förlorade resurser för att lösa verkliga miljöproblem. De berörda tycks inte bekymra sig om någondera av dessa brister.

2008-11-26 onsdag
Naturskyddsföreningen försöker oförtrutet profitera på vår instinktiva motvilja mot kemikalier, och bereds inte oväntat plats på DN Debatt (26/11) för sitt lättsålda projekt. Huvudsyftet med kampanjen mot syntetiska bekämpningsmedel, som saken framställs, är att värna människors hälsa. Om man då konstaterar att risken att få cancer eller andra sjukdomar av att äta besprutad frukt är försumbar, inte minst i jämförelse med motsvarande risk från vissa rent naturligt förekommande kemikalier i livsmedel, vilka är då de möjliga motargumenten? Ett tänkbart svar är att man bör minska en onödig risk oavsett hur liten den är.

Men så enkel är inte frågan. Bekämpningsmedlen är en grundpelare i en jordbruksrevolution som räddar miljontals människoliv och skapar förutsättning för miljarder mänskliga levnadsår. Vad som måste prövas är det rättfärdiga i att uppamma en ogrundad kemikaliepanik som kan drabba produktiviteten hos en näring med en så livsskapande funktion. Istället för att till varje pris dödsmärka användningen av bekämpningsmedel borde en organisation som vill framstå som filantropisk alltså göra en ärlig bedömning av hela bilden. Den kan bara utfalla så att det försumbart onda måste väljas för att uppnå det överväldigande goda. Att argumentera för en annan moral än den skulle nog de flesta anse suspekt. Vilken moral har Naturskyddsföreningen?

2008-12-15 måndag
Vid sällsynta tillfällen bereds professionella naturvetare utrymme i våra stora media för att uttala sig i frågor av naturvetenskaplig art, där allsköns tyckare annars dominerar debatten. Igår fick t.ex. Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien, på DN Debatt chans att förklara ett och annat i den populistiska frågan om livsmedelstillsatser. Hennes viktigaste påpekande handlade om att konserveringsmedel är nödvändiga för att förhindra livshotande förgiftningar.

Människan är på ett underligt sätt både överkultiverad och underbegåvad, och detta samtidigt. Överkultiverad i jämförelse med djur och deras förhållande till mat. Djur tycks ha en medfödd förmåga att undvika giftiga födoämnen, åtminstone sådana som förekommer frekvent, t.ex. giftiga svampar. Evolutionärt är den förmågan lätt att förstå; individer som saknade egenskapen sorterades snabbt bort ur reproduktionsprocessen. Vi människor har inte lika utvecklade sinnen men fick i stället en bra hjärna och kunde kommunicera nödvändiga erfarenheter mellan generationerna.

Djurens instinkt fungerar okomplicerat och hyfsat säkert för normalt utvecklade individer. Svårare är det för människan som är hänvisad till att inhämta kunskapen genom inlärning. Var och en för sig är vi underbegåvade i förhållande till informationsmängden, och vi är hänvisade till att lita på kunnigare medmänniskor. När vi inte förstår det utan behandlar naturen som ett allvist gudssubstitut riskerar vi att hamna i obskurantism, som i värsta fall kan vara livsfarlig. I fråga om maten landar vi där när vi föreställer oss att mat som människan inte har manipulerat ipso facto är nyttig, anpassad till oss, och i det stora hela bra.

Alldeles bortsett från att ursprunglig och av människan helt omanipulerad mat knappast existerar så är naturnormen helt otillräcklig när det gäller säkerhet. Stora livsmedelsföretag har råd med den bästa tillgängliga kunskapen för att framställa säker mat. Tänker man på att en enda förgiftningsskandal antagligen skulle innebära slutet för ett oskickligt bolag så kan man få en föreställning om hur säkerheten prioriteras. För att också mindre livsmedelsföretag skall vara säkerhetsmedvetna finns en särskilt sträng kvalitetsstandard som bolagen måste uppfylla, och som granskas av ackrediterade revisorer.

Allt detta innebär bl.a. att godkända livsmedelstillsatser är testade in absurdum, vilket inte naturligt förekommande kemikalier alltid är. Om de naturligt förekommande ämnena vet vi att de ibland kan vara giftiga, cancerframkallande och skadliga på många andra sätt, men det är en etablerad juridisk princip att mat som existerade innan lagarna om kontroll kom till inte skall förbjudas. Sammanfattningsvis alltså: människan löper ingen mätbar risk genom att äta mat som innehåller syntetiska livsmedelstillsatser, medan en lång rad naturligt förekommande kemikalier i maten är dokumenterat skadliga eller onyttiga. Var alla dessa engagerade lekmän borde koncentrera sina kritiska energier behövde alltså inte råda någon tvekan. Eller med Danielsson-Thams ord:

"Att raljera med alla E-nummer som finns på innehållsdeklarationen är lätt. Det kräver endast god verbal förmåga. Att värdera informationen och dra korrekta slutsatser kräver många års specialutbildning"

2008-12-17 onsdag
I noteringen om tillsatserna i förrgår kunde det låta som om jag trodde att livsmedelsföretagen i första hand månade om kundernas hälsa. Så är det nödvändigtvis inte. Företagen håller en hög säkerhetsnivå därför att man av egenintresse inte vill orsaka hälsoskandaler som skulle leda till stort rabalder. Det är företagsvinsten man inte vill riskera, och det råkar få positiva effekter på den hygieniska nivån. (Allt kvalitetsarbete syftar ytterst till att göra företagen framgångsrika, och bygger på insikten att företagens framgångar beror på hur nöjda kunder man har.)

När sjukdomar vid sällsynta tillfällen orsakas av mat, som salmonella och liknande, är källan oftast mindre företag eller serveringar där kunskapen om hygien inte är den bästa. Som professorn påpekade i DN är en riktig användning av tillsatser en av de faktorer som gör maten från etablerade tillverkare säker.

Att företagen inte primärt månar om vår hälsa ser man snarare på utbudet av skräpmat som är en viktig orsak till fetmaepidemin i hela västvärlden. Här riskeras ingen skandal eftersom förekomsten av farlig mat bygger på illusionen att vi som konsumenter är fria att välja. Därigenom blir företagen befriade från ansvar.

Människoliv förkortas i en skrämmande skala utan att folk i allmänhet bryr sig. Allra minst tycks miljöextremister med kemikaliefobi bry sig om dessa verkliga risker. Trots att människor utsätts för ett massivt utbud av socker- och fettbomber, så är det en accepterad föreställning att det bara är vårt eget ansvar vad vi sätter i oss. Vi reagerar inte längre ens för den omdömeslösa tevereklamen för skräpmat, riktad direkt till barn. Grunden är den liberalistiska chimär som alltid drabbar de redan mest utsatta.

Hade alarmisterna haft intresse av att verkligen värna människors liv och hälsa är det alltså helt andra saker än tillsatserna man borde angripa livsmedelsindustrin för. Och inte bara livsmedelsindustrin utan också reklammedia, krämarliberaler och alla politiker som direkt eller indirekt stöder en hälsovådlig livsmedelpolitik.