Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                       Energi

Till huvudmeny
Till meny Energi allmänt Ge synpunkter

2008-03-04 tisdag
Personfrågor kan ibland vara viktiga, och det är inte utan att man undrat över hur Energimyndighetens högsta ledning har varit formerad. En ledning som ytterst ansvarar för märkliga prioriteringar av energisparandet, inklusive de obegripliga utspelen om lågenergilampor och standby-el.

Generaldirektör för myndigheten från starten för tio år sedan och till och med i förrgår har varit Thomas Korsfeldt. Han är bondson från Tjust, och centerpartist. Till utbildningen humanist, närmare bestämt historiker med idéinriktning på sitt eget parti. I mitten av 1970-talet var han verksam i statsrådsberedningen i kretsen av Thorbjörn Fälldin, och mot slutet av 1980-talet kanslichef i centerns riksdagsorganisation. 1991-94 var han Olof Johanssons statssekreterare. Alltså i högsta grad en politiskt utnämnd generaldirektör (förklarar det månne koordinationen med Maud Olofssons fixering vid lågenergilampor?).

En humanist och politiker i ledningen för en organisation som förväntas hantera tekniska och naturvetenskapliga frågeställningar. Och en centerpartist som chef för landets energifrågor. Närmare bocken som trädgårdsmästare är svårt att komma.

Ny generaldirektör från och med igår är Tomas Kåberger. Han är civilingenjör och teknologie doktor och kan således räkna. I en intervju i gårdagens DN menar han mycket riktigt att folk inte "ska tvingas jaga energi genom att slå av alla standby-funktioner och släcka lampor i rum som man inte är i för tillfället. Det är helt enkelt ingen bra lösning...". Att syssla med sådant "är ofta väldigt jobbigt i förhållande till vad man sparar...".

Kåberger önskar dessutom att den svenska energidebatten skulle vara mer inriktad på sakfrågor än på konflikter. Alltför ofta siktar massmedierna och andra in sig på det politiskt brännbara, menar han.

Det ser ut som om man kan sluta reta sig på Energimyndighetens stolligheter i framtiden. Skönt dessutom att skriva någonting positivt som omväxling.


Etanol
2007-02-28 onsdag

Att etanol som drivmedel till bilar är en tekniskt och ekonomiskt dödfödd tanke är alla med någon insikt och kunskap överens om. Några citat:

"Etanolen bärs upp av trossatser utan verklighetsförankring. Jordbrukets och omvandlingsindustrins lobbyister har framgångsrikt etablerat en grön myt" (prof. Bengt Kriström, prof. Marian Radetzki, Per Kågeson)

"Etanolen är och förblir en återvändsgränd" (Björn Gillberg)

"Så länge staten subventionerar går det fortfarande att leva i förhoppningen att kejsaren har kläder och inte är naken. Den dag kejsaren avslöjas kommer etanolbubblan att spricka" (Gunnar Lindstedt, Veckans Affärer)

"Jag menar att kommissionen explicit borde ha klargjort att spannmålsetanol eller RME-anläggningar ej är en attraktiv strategi ur ett klimat- och oljeersättningsperspektiv" (prof. Christian Azar)

Citaten är hämtade från DN (27/1) som låter en specialist på området, Torbjörn Rydberg vid Lantbruksuniversitetet, presentera förkrossande fakta som avslöjar etanoldrömmarna. Etanolen kräver så väldiga energiinsatser i produktionskedjan att det hela blir till Ebberöds bank. Förutom att de ekologiska konsekvenser är oöverskådliga blir det helt enkelt tveksamt om etanol som drivmedel ens minskar koldioxidutsläppen.

Ett faktum som ensamt spräcker illusionen är det grundläggande resursbehovet. I Sverige skulle vi behöva 20-25 miljoner hektar åker- eller skogsmark för att förse transporsektorn med etanol. De tillgängliga åkermarken är i sin helhet cirka tre miljoner hektar.

2007-12-18 tisdag
Julen stormar närmare och handeln slår som vanligt försäljningsrekord. Vi källsorterar, byter ut glödlampor och våndas inför klimathotet. Sedan går vi och köper platt-tv, gps och Nintendo Wii för miljarder. Tidningarnas dubbelmoral återspeglar vår egen. På ena sidan textmassor om det skräckscenario som väntar om några decennier som en följd av vår överkonsumtion, på nästa sida oro för att högkonjunkturen skall mattas och konsumtionen gå ner.

För att motverka temperaturhöjningen erbjuds vi skenlösningar som lågenergilampor, etanolbilar och vindkraft. Det viktigaste tycks vara att vi tror på åtgärderna, inte att ganska elementär kunskap visar att vi inte borde tro på dem.

Vindkraften kommer aldrig någonsin att bidra nämnvärt till världens energibehov, inte ens till priset av ett fullständigt industrialiserat och förött landskap. Den inger oss bara en falsk förhoppning och samma lugna trygghet som de idylliska väderkvarnarna.

Nu när bilindustrin, mackarna och politikerna redan har etablerat etanollinjen släpps den verkliga kunskapen fram: etanol till bilar minskar inte koldioxidutsläppen, men slår desto hårdare mot livsmedelsförsörjningen för de fattigaste. Kort sagt är etanol som ersättning för bensin en bluff.

Den s.k. Energimyndigheten har som vi sett en diffus uppfattning om termodynamikens första huvudsats som avslöjar att lågenergilamporna är försumbara energisparare. Till synes har man inte heller något begrepp om dessa lampors funktionssätt. En 14 watts lågenergilampa drar i själva verket mer än så; mellanskillnaden uppstår som extra ledningsförluster och betalas alltså av energileverantören. (När Vattenfall delade ut sådana lampor gratis till sina abonnenter så fick man alltså betala dubbelt.) Den redan försumbara besparingen blir alltså med lite ytterligare kunskap direkt imaginär.

Man kan beklaga att bristande insikter får oss att tro på illusioner. Är det journalisterna, politikerna eller vi själva som har största ansvaret? Desinformationen är bitvis så flagrant att konspirationsteoretiker borde ha glada dagar. Den grundläggande tilltron till förnuftet försvann tydligen rätt rejält i det postmoderna pseudosamhället.

Men det finns åtgärder som fungerar. På den tekniska sidan är kärnkraften en, och det finns många fler av mindre dimensioner. På den politiska sidan... ja, där finns mycket att göra, men kommer det att bli gjort? För dagen ser det inte så ut. Vi lägger mer och mer av vår dyrbara tid på köpcentret.


2006-05-09 tisdag
Göran Persson löser våra energiproblem i den stora dagstidningen idag. Han har en trygg och självsäker uppfattning i de tekniska detaljerna; skogen skall bli räddningen. Man behöver ingen akademisk grundutbildning i teknik eller naturvetenskap för så enkla problem, ty energi är numera politik. För ändamålet har regeringen inrättat en politisk energimyndighet, som inte tycks ha kunskap om elementära naturlagar som termodynamikens första huvudsats (demonstrerat i en ovetenskaplig studie om hur man kan spara in ett kärnkraftverk genom att stänga av datorer).

Det skall bli intressant att se beräkningarna på hur skogen skall räcka till åt allt den nu förväntas klara av (om vi nu får se någon sådan beräkning). Idag har vi redan tillgång till en teknik som löser alla de problem Persson målar upp: kärnkraftproducerad vätgas.

2006-09-01 fredag
En fråga där känslorna helt tagit över i den politiska debatten är miljön. En annan är energin. Göran Perssons har tvingat på rörelsen sin uppenbarligen ärligt upplevda men kvasireligiösa föreställning om en grön omställning. Landskapsförstörande vindmöllor med marginell betydelse för energiförsörjningen, tillsammans med en odling av drivmedel på åkrarna, som ingen tycks ha gjort någon totalkalkyl över, skall säkra en sådan omställning. Verklighetsflykten är total. Vet man någonting i regeringskansliet om Sveriges basindustrier, som fortfarande är stommen i vår ekonomi? Vet man någonting om basindustrins energibehov? Troligen ser vi i detta en illustration till monokulturen och ignoransen i den provinsiella miljö regeringen befinner sig i.

Vedeldning
2009-02-28 lördag
För ett par veckor sedan redovisade en seriös studie att vedeldning orsakar samma luftkvalitet inomhus som den man kan njuta av på Hornsgatan. Halterna av stoftburna cancerframkallande PAH i vedeldade hus är fem gånger högre än gränsvärdet.

Forskningsrapporter av det här slaget blir en medelstor nyhet – under en dag –och sjunker sedan snabbt bort. Intressant är att betrakta allt som skrivits, och upprepats, om dubbdäckens fördärvliga föroreningar av samma typ, och jämföra med den mycket sparsamma informationen om de allvarligare riskerna med vedeldandet. För att inte tala om allt som skrivs om kärnkraftens hälsorisker, som i jämförelse med vedeldningens är försumbara.

För många år sedan påvisades att den sämsta luftkvaliteten i Sverige återfanns i mindre orter i glesbygden där vedeldningen var omfattande. Halterna av de särskilt farliga kemikalierna var där högre ute i ”friska luften” än vad som maximalt tillåts i industrimiljöer. Den rapporten blev också en endagsnyhet.

Anledningen till den ologiska nyhetsvärderingen är kanske naturlig. Eldat med ved har människan gjort sedan urminnes tider, och gammal välkänd teknik upplevs inte som farlig, oavsett fakta. I många av de fattigare delarna av världen är eldning med ved och spillning fortfarande det enda som finns att tillgå för värme och matlagning.

Ungefär tre miljoner människor om året beräknas få sina liv förkortade av detta småskaliga eldande, som därmed är den farligaste av alla miljöfaktorer som orsakas av mänsklig teknik. Förutom den katastrofala hälsoeffekten orsakar eldandet också bruna moln av luftföroreningar som täcker hela regioner, och kraftigt bidrar till klimateffekten.

Om någon energiform borde motverkas och ersättas är det alltså den småskaliga bioenergin. Den märkliga energidebatt vi har haft i politik och media i Sverige är cynisk, människofientlig och idiotisk.

Man kan tycka att den märkliga nyhetsvärderingen ändå är en paradox, med tanke på att journalister normalt inte drar sig för att jaga skräck i människor. En tänkbar förklaring kunde vara att mediefolket själva är ludditer med motvilja mot teknik de inte förstår. Att journalister driver en egen teknikpolitisk agenda styrks i så fall av kärnkraftfrågan, där media hamnat helt ur fas med de breda massorna av befolkningen.

2009-03-02 måndag
När Forsmark för ett år sedan slarvade med säkerheten utlöstes en följetong av artiklar i pressen under veckor och månader. Ingen handlade dock om vilken absolut risk som slarvet orsakat. (Kanske rörde det sig om att risken för härdsmälta hade ökat till en på tiotusen år, eller någonting åt det hållet.) Ingen redovisade heller att en härdsmälta i Forsmark knappast hade drabbat någon annan än Vattenfall. Verkliga risker hade som vanligt ingen betydelse för skrämseljournalistiken när det gäller kärnkraft.

Det rent omvända är förhållandet med påtagliga och verkliga hälsofaror som orsakas av t.ex. vedeldning. Då tonas riskerna ner, och forskningsrapporter som visar hur det faktiskt ligger till redovisas pliktskyldigast, en gång. Sedan blir det tyst. Såvida inte - som den här gången - det dyker upp en rapport som lägligt förskjuter skulden i riktning från veden och till bilarna. En avhandling från Lunds Universitet visar att stoftet från bilavgaser i högre grad än från vedröken stannar i lungorna. En klen tröst visserligen för de miljoner människor som saknar bil men dör av röken från sin hushållseldning, men en läglig rapport för en del andra.

Överraskande nog följer bara några dagar senare (DN Debatt 27/2) en artikel av två professorer vid Bert Bolin-centret för klimatforskning, som övertygande påvisar betydelsen av att minska de globala sotutsläppen, varav en stor del (i Indien 2/3) kommer från småskalig eldning. Skälet är att sotet inte bara är en stor hälsofara, utan också bidrar till växthuseffekten.

Inget ont utan att det har något gott med sig. Klimathotet i kombination med recessionen har tvingat fram en avmytologisering av kärnkraften, och en renässans för förnuftet i energipolitiken. Förr eller senare skulle den kommit. Människan är ett tänkande djur och sanningar kan inte undanhållas för evigt. Ibland tar det decennier, ibland sekler, men i längden vinner verkligheten.