Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                       Energi

Till huvudmeny
Till meny Kärnkraften Ge synpunkter

Forsmark 2008
2008-01-25 fredag

Lars-Ingmar Karlsson skrev i DN härom dagen om alla problemen på Forsmark. Några rader till författaren:

”Forsmark ses ännu som en säkerhetsrisk” lyder rubriken till din artikel i DN 21/1 (som en pendang till nyhetsartikeln om att varannan svensk vill ha nya kärnkraftverk). Men vad menar man med säkerhetsrisk? Som begrepp är det ju relativt och måste sättas i relation till graden av risk i andra verksamheter.

Man kan till exempel jämföra med risken att bli innebränd i sitt hem, ett öde som varje år drabbar ett antal människor i landet. Några av dem skulle ha överlevt om bostaden haft brandvarnare. Priset för att rädda ett människoliv genom att göra brandvarnare obligatoriska är minimalt jämfört med kärnkraftens kostnader för att uppnå samma mål.

Översätter man kärnkraftens säkerhetskrav till bostadens kunde det ungefärligen innebära att varje rum förses med dubbla brandvarnare, som kontrolleras dagligen och förses med nya batterier varje månad. Vad man försummat på Forsmark är, med samma analogi, att kontrollera brandvarna enligt schemat. Det allvarliga är förvisso att rutinerna inte har följts eftersom det skapar en allmän misstro mot verksamheten. Däremot är det knappast någon som tycker att två brandvarnare i varje rum skulle vara en säkerhetsrisk även om man missköter kontrollen.

Kärnkraften har fått vinna sitt politiska godkännande genom att minimera riskerna in absurdum. Insatserna för säkerheten är så stora att ytterligare höjningar i själva verket hotar att öka riskerna. Att i absoluta termer beskriva Forsmark som en säkerhetsrisk är alltså med all rimlig semantik alldeles falskt.

Media har mestadels stått på den mytskapande sidan i kärnkraftsfrågan. En saklig artikelserie om kärnkraften som den verkligen är skulle alltså kunna bli ett scoop. Och att avliva myter borde väl vara en prioriterad uppgift för den fria pressen.

2008-02-02 lördag
DN:s journalister har den trevliga vanan att oftast besvara synpunkter man skickar till dem. All heder åt dem för det. Lars-Ingmar Karlsson svarade alltså på mina rader (25/1) om hans Forsmarkartikel, och ställde sig frågande till mitt påstående om massmedias mytskapande roll. Men han ville gärna ha förslag på ämne för ett scoop. Mitt svar:

Vad jag menar med mytskapande? Jo, att jag inte har sett något tevereportage från ett kärnkraftverk som visat annat än suggererande bilder på mystiska strålningsmätare, blåskimrande vatten, blinkande lampor och skrämmande kontrollpaneler, ofta ackompanjerat av ödesmättad musik och tendentiöst tal. I pressen en fullkomligt oproportionerlig fixering vid förmenta risker. En tappad skiftnyckel kan bli nyhet. I varje fall blir driftstopp i en turbin en riksnyhet trots att det inte har det minsta med kraftverkets säkerhet att göra. Med känslor i stället för fakta och med ett sagolikt nyhetsurval har media hypnotiserat fram en bild av kärnkraftens stora osäkerhet.

En rent grotesk mytbildning härskar också kring Tjernobyl. Världens främsta experter på ämnet har i FN:s regi granskat olyckan i detalj och kommit fram till slutsatser som totalt skiljer sig från den allmänt utbredda föreställningen. Deras rapporter har media funnit för gott att glömma. Kontrasten mot det fenomenala intresse som FN:s motsvarande experter på klimat har mött är talande.

Hur förhåller sig myten till verkligheten? Kärnkraften är bland de allra säkraste industriprocesser som existerar. Efter många tusen reaktorårs drift (med vår typ av reaktorer) har bara ett fåtal skador och dödsfall på grund av strålning inträffat. (Under samma tid har hundratusentals människor dött i kolgruvor.) Borde det inte vara ytterligt förvånande att kärnkraftverken praktiskt taget inte har någon skadefrekvens, när vi oupphörligt matas av media med nyheter om dess förment stora risker.

En tänkbar definition av scoop borde väl vara att presentera något som är sant och som helt avviker från en dominerande uppfattning, och som därför säkerligen skulle väcka en avsevärd uppmärksamhet. Några seriösa artiklar byggda på information från personer som verkligen kan något om kärnkraft skulle bli ett scoop i den meningen.

Men varför inte säga som det är? Skillnaden i medias intresse för FN:s experter när det gäller klimatet jämfört med strålningen ligger i nyhetsvärderingens mekanismer. Larm, oro, skandaler och annat negativt är alltid nyheter. Positiva händelser är det ytterst sällan. Alla vet det, men journalister låtsas ofta något annat.

2007-03-01 torsdag
Säkerhetskulturen i kärnkraftsverken är ifrågasatt, och den gamla välkända debatten är igång. Vad vi inte får veta är om den vacklande kulturen också betyder bristande säkerhet i realiteten. Alltså hur riskabel verksamheten har blivit genom de försummelser som har avslöjats. Det beror förstås mycket på hur hög risken var från början.

Ett bra mått på risken med en verksamhet är hur mycket man investerar i förhållande till den säkerhet man uppnår. För att spara ett människoliv är insatsen inom kärnkraften grovt räknat tusen gånger större än i andra industrier. En slutsats är att säkerhetskulturen måste kollapsa rejält för att risken skall komma i närheten av den vi accepterar i andra sammanhang.

Men den verkliga risken med kärnkraft har aldrig varit intressant, det är föreställningar och känslor som varit avgörande. För att köpa politiskt godkännande har kraftbolagen erbjudit absurda säkerhetsnivåer, som i sin tur bara har förstärkt den allmänna bilden av att verksamheten måste vara särdeles farlig. (Visserligen inte en bild som en majoritet av folket har, men dock en majoritet av kultureliten.)

Ett illustrativt exempel är det lågaktiva avfallet - handskar, overaller och liknande - som måste deponeras i rigoröst inrättade slutförvar, ett avfall som inte har högre strålnivåer än inredningen i landets alla radonhus. Men oavsett hur bisarrt detta kan verka så är ribban nu en gång lagd, och då blir det en absolut skyldighet för kraftverken att hålla nivån uppe, hur överstarkt man än tycker att systemet är. Bristerna i Forsmark är alltså inte ursäktliga.

Grundsynen är att människors oro skall tas på allvar, oberoende av hur den uppkommit. Det intressanta är att denna psykologiskt grundade strålningsrädsla så sällan behandlas i media. Diskussionen handlar för det mesta om tekniska pseudoproblem som snarats leder till att den obefogade rädslan ökar.

Alla verklighetsbaserade studier, från Inhabers och framåt, slår fast att kärnkraften är avsevärt mindre farlig för liv och hälsa än konventionella energikällor som kol och olja, alla olycksrisker inräknade, och inte farligare än alternativa källor som till exempel vindkraft.

Men en del litar mer på sina starka övertygelser som de hämtar från andra håll än verkligheten, och de bryr sig inte om att de då kan bli totalt ologiska. Samma personer kan säkert utan att tveka sätta sig i ett flygplan på semesterresan fastän flygplansvingen är konstruerad med en säkerhetsmarginal av bara en och en halv gång den teoretiska maxbelastningen. Men de kan fortsätta att vara lugna, för risken att dö av att en flygplansvinge går av är extremt liten, även om den är större än risken att dö på grund av en kärnkraftsolycka.

Koivisto och Tjernobyl
2008-02-14 torsdag
Mauno Koivisto har anklagats av en professor i Finland för att ha velat skydda Sovjetunionen efter Tjernobylolyckan genom att fördröja en evakuering av finska medborgare från Kiev. En artikel av Stefan Lundberg i DN idag uppfordrade till ett svar:

”Å andra sidan är det bekant att det officiella Finland gjorde allt för att förringa kärnkraftsolyckans följder. Ännu efter Sovjetunionens fall intygade strålsäkerhetsmyndigheterna i Finland att konsekvenserna av utsläppet hade överdrivits.”

Citatet är från din text i DN (14/2), apropå att Mauno Koivisto skulle haft för avsikt att skydda Sovjetunionens intressen genom att fördröja en evakuering efter olyckan i Tjernobyl. Även om den konspiratoriska motiveringen skulle vara riktig, så hade myndigheterna i vilket fall rätt i sakfrågan.

För när världens antagligen yppersta experter i FN:s regi studerade alla aspekter av olyckan kom de i sin rapport (UNSCEAR 2000) fram till slutsatser som inte kunde tolkas på annat sätt än att konsekvenserna av det radioaktiva utsläppet hade överdrivits bortom alla proportioner. Däremot blev de sociala konsekvenserna av felaktiga politiska beslut om utrymning förödande. UNDP, UNICEF och IAEA har därefter publicerat tunga rapporter med samma slutsatser.

Utrymningen, som på ett bra sätt illustrerar överdrifterna, visar på en politisk process som löpte amok. En mycket liten areal var olämplig för permanent boende, men ett 5 000 gånger så stort område utrymdes. I den bekanta ”spökstaden” Pripjat, som blivit en viktig symbol för kärnkraftsmotståndare, får idag inga människor bo. Desto populärare har den blivit för fotograferande skönandar att ta suggererande bilder från. Men stråldoserna man får av att vistas i Pripjat är ungefär desamma som man får där jag bor (Lysekil, Sverige), och en bråkdel av vad man får på mängder av platser runt jorden där människor levt i hundratals generationer.

Den första FN-rapporten har nu varit tillgänglig i åtta år och hittas enkelt på nätet, tillsammans med lättlästa referat och kommentarer. Det torde vara ett mysterium att rapporterna har förblivit så totalt okända i den journalistiska och politiska världen att man fortfarande som en självklarhet kan tala om katastrofala strålningsrisker som inte finns.

Den aktuella anklagelsen mot Koivisto och finsk eftergivenhet hamnar onekligen i ett annat ljus när man utgår från en mera sann bild av Tjernobyl.


...och knäppskallar
2007-03-03 lördag

Motståndet mot kärnkraften försöker ta nya tag nu när klimathotet har blivit den stora frågan och den rena energikällan har fått medvind i debatten. Ibland tar sig detta motstånd desperata uttryck, som på dagens insändarsida i DN, där en skribent hävdar att kärnkraften bidrar till jordens uppvärmning. Några rader till insändarredaktionen:

Jag vill inte replikera i tryck på dagens insändare om kärnkraftens bidrag till jordens uppvärmning, bara tipsa om att den är komplett felaktig i sin slutsats. Kärnkraftens totala energiproduktion är inte större än någon hundradels promille av den energi som strömmar in till jorden från solen, och kan alltså inte bidra till någon temperaturhöjning. Till exempel skulle en tillfällig förändring i molnigheten under några timmar på ett år motsvara hela effekten av kärnenergin.

Om någon i en insändare påstår att Karl XII stupade i Lützen eller att Fröding skrev Hemsöborna så läggs alstret säkert direkt i lådan för knäppskallar. Naturvetenskapens elementära fakta hör inte på samma sätt till allmänbildningen och då kan lika stolliga påståenden slinka igenom. Kanske skulle ett samarbete med vetenskapsredaktionen vara ett sätt att göra grovsållningen.

...och jämställdhet
2007-03-08 torsdag

Idag Internationella kvinnodagen men ingen riktigt bra dag för kultureliten. 83 procent är den ödesdigra siffran. Så stor andel av svenska folket vill behålla eller bygga ut kärnkraften, och lika stor andel av kvinnorna anser sig leva i ett hyfsat jämställt förhållande med sina män, allt enligt undersökningar som gjorts av Sifo och som redovisades idag. Samma procentsats är i det närmaste identisk med den andel av kvinnorna som inte vill ha någon kvotering av föräldraförsäkringen, enligt RFV:s tidigare studie.
 
Återstår alltså bara 17 procent som vill avveckla kärnkraften, som personligen saknar jämställdhet och som vill kvotera föräldrapenningen. (Är det helt enkelt samma personer?) Dessa minoriteter har dock en i det närmaste 100-procentig uppbackning av journalister och den övriga kultureliten. Man måste fråga sig om det är eliten eller folket som tappat kontakt med verkligheten.
 
När det gäller kärnkraften är frågan onekligen intressant. Rapporteringen i alla media med någon genomslagskraft har i åratal handlat enbart om incidenter och säkerhetsbrister i kraftverken. I stort sett genomgående har man dock "glömt" att informera om vilken verklig (nämligen försumbar) risk händelserna medfört. Denna rätt så massiva indoktrinering genomskådas alltså av människor utan särskild utbildning och utan direkt tillgång till motinformation. Hur är det möjligt?
 
Sociologin är kanske inte så intresserad av just en sådan fråga, så tills vidare får man spekulera. En hypotes kan vara att den vanlige svensken, i högre grad än kultureliten, verkar i en mer eller mindre industrialiserad miljö där riskbedömningar och arbetarskydd är dagliga och levande frågor. Det blir kanske lättare att då också få en korrekt föreställning om kärnkraftens säkerhet.
 
Motsvarande problem får man med jämställdheten. Har kvinnorna inte lärt sig av vad eliten försökt trumma in? Birgitta Ohlsson (fp) har redan ryckt ut och förklarat att kvinnorna (83 procent!) uppsåtligen inte har svarat sanningsenligt på frågan för att inte framstå som offer. Anonyma offer visserligen, men det ökar bara marginellt märkligheten i ett påstående som egentligen uttrycker kvinnoförakt.
 
Karriärkvinnor med barn delar idag helt naturligt barnledigheten lika med sina män. För vilka skulle en påtvingad kvotering av föräldraförsäkringen överhuvudtaget vara ett stöd? Knappast för helt vanliga svenska kvinnor som återfinns bland undersköterskor, skollärare, kassabiträden, servitörer och kontorister. Kvinnor vars barnledighet inte riskerar någon karriär men som inte vill något hellre än att ta hand om sina barn. Kvoteringskravet drivs med antiliberala argument, inte sällan av liberaler.
 
83 procent! I en demokrati är det en förkrossande majoritet, i det närmaste enhällighet.

...och kolgruvor
2007-03-20 tisdag
En svår gruvolycka inträffade igår i Ryssland. Minst 61 arbetare omkom och 64 saknas efter en explosion i en kolgruva. Händelsen uppmärksammas med en minimal notis på 39 ord i dagens tidning; SVT Text hade ingenting alls om händelsen i morse. Dödstalet är större än Tjernobylolyckans. Men medan Tjernobyl fick tjäna som bevis för kärnkraftens gränslösa farlighet, och motiverade stopp för ny kärnkraft under åtskilliga år, så läggs denna kolkatastrof i form av en notis bara till raden av alla andra liknande som årligen kräver några tusental människoliv.

Logiken är självfallet obefintlig, men det är också miljörörelsernas specifika dilemma. Vädjar man i första hand till känslor och intuition så blir verklighetsbilden lidande. Som andra trosföreställningar är den svår att komma åt med sakliga argument. Elementär realism säger annars att kolets dubbla belastning med koldioxidutsläpp och stora risker för människors liv borde avgöra frågan om vilken energiproduktionsmetod som måste stoppas först. Problemet som uppstår är vilken syn på människolivets värde miljörörelserna egentligen har.
.....
Har just lyssnat på kvart i fem-ekot i P1. Inte ett ord där om olyckan. Man kan lätt tänka sig hur tablån skulle sett ut om det hade handlat om en urangruva!

2007-03-21 onsdag
106 döda och 4 saknade är dagens siffra för gruvolyckan. Inte ett utan två Tjernobyl med andra ord. Något mer text i tidningen än igår, och en stor bild. Men ändå lite en passant tillsammans med andra olyckor, och mest som ett utredningsproblem för Putin.

Precis som i Tjernobyl är det familjeförsörjare, fäder, makar och söner som omkommit. Men vi kommer inte att få se några dokumentärfilmer som skildrar lidandet och sorgen i Novokusnetsk i Sibirien, liksom vi inte kommer att få se någon utredning av orsaker och säkerhetsbrister. Olyckor i kolgruvor är alltför vanliga och triviala. Ännu mindre kommer olyckan att ge upphov till någon kampanj mot kolkraften.

Miljörörelsen har en misantropisk och en metafysisk underström. Det är inte dödsoffer i sig som är viktiga och skrämmande utan människans manipulation av naturen. Vi ser en kvasireligiös rörelse för vilken Naturen är Gud. Utifrån den trosföreställningen riktas oppositionen i första hand mot kärnkraften, trots att kolkraften, från gruvolyckor till hälsovådliga utsläpp, kräver ofantligt fler människoliv. (Den mer balanserade ovilja man vänder mot kolet beror enbart på växthuseffekten.)

Återstår att se hur länge denna virtuella verklighet kan behålla sitt grepp om den begränsade "eliten". Sanningen är att en majoritet av vanliga människor har en helt annan och sunt förnuftig syn på energifrågan.

2007-04-05 torsdag
Någon gång mellan 2020 och 2025 måste det till ny storskalig kraftproduktion i Sverige. Om detta är enigheten stor, det är bara prognoserna om behovets exakta ökningstakt som varierar något. Att det då skulle finnas några alternativ till kärnkraft finns idag inga realistiska föreställningar om.

Greenpeace och andras enögda motstånd mot kärnkraft blir allt mer avskalat från annat än populism, och också som sådant blir det allt mindre gångbart. Folk begriper helt enkelt bättre än Greenpeace. Kärnkraften (i väst) har ett oöverträffat driftresultat när det gäller avsaknaden av skador på människor och miljö. Alla teoretiska beräkningar av säkerheten har inte bara uppfyllts utan överträffats av verkliga driftserfarenheter. Härdsmältor inträffar något mer sällan än WASH-1400 på 1970-talet, och andra studier, räknade ut (dvs. ett par gånger på 40 år). Av alla härdsmältor som kommer att inträffa leder en ytterst liten bråkdel till personskador, I det verkliga livet kommer det alltså praktiskt taget aldrig att inträffa. Det var detta Tage Danielsson gjorde sig lustig över på samma 70-tal, men det humoristiska låg i själva missförståndet.

Skulle man göra om WASH-1400 idag skulle riskerna behöva skrivas ner ytterligare. Teknisk utveckling har fortsatt minskat risken för härdsmältor och dessutom förbättrat anläggningarnas förmåga att hantera de som med försumbar sannolikhet inträffar. Kraftverkens risker kan idag inte anföras som skäl att motarbeta kärnkraft.

Den som minns Harrisburg kommer kanske ihåg att man först ett bra tag efter olyckan kunde konstatera att det var en härdsmälta som inträffat. Detta slogs upp av tidningarna med krigsrubriker, inte så lite triumferande. Att ingen enda människa kommit till skada i den svåraste form av olycka man kunde tänka sig tycktes däremot inte intressera så många. Filmen Kinasyndromet, som hade haft premiär innan olyckan, hade ju skapat bilden av härdsmältan: ett radioaktivt, glödande klot som borrar sig ner genom jorden. Erfarenheterna av Harrisburg borde alltså varit lugnande, i stället inträffade det motsatta, oron tog ny fart. Den avklingade helt sakta men tog igen ny fart efter Tjernobyl.

Men oron härskar i snäva kretsar: journalister, kultureliten och diverse "gröna" kretsar, alla behärskade av en antiintellektuell inställning i den här frågan, och i en del andra. Folket, de vanliga människorna - 83 procent - har däremot en rationell inställning och vill behålla kärnkraften.

...och andra risker
2009-03-28 lördag
67 döda och 100 saknade efter dammolycka i Indonesien rapporteras idag. Många av de döda dränktes antagligen i sömnen. Notisen kommer med säkerhet att läggas till handlingarna utan närmare reflektioner.

I Sverige har vi mycket stora kraftverksdammar. Följderna av ett dammbrott på någon av dammarna har analyserats, och i de svåraste scenarierna räknas dödsfallen i tusental. Men går någon i Luleå och oroas över att de faktiskt kan drabbas av samma öde som de olyckliga människorna utanför Jakarta? Säkert inte. Många oroas troligen mycket mer över riskerna med kärnkraft.

Under en konferens om olyckor och risker i Davos i augusti förra året redovisades faktiska siffror över antalet dödfall förknippade med olika produktionsformer för energi under perioden 1970 - 2005. Tabellen här nedanför tar bara upp direkta dödsfall på grund av olyckor omedelbart kopplade till energislaget. Sekundära hälsoeffekter och för tidig död orsakade av framför allt kol och olja finns alltså inte med. Så här verkligheten ut:

 

OECD

EU 27

Icke OECD

Energislag

Olyckor

Dödsfall

Olyckor

Dödsfall

Olyckor

Dödsfall

Vattenkraft

1

14

1

116

12

30 007

Kol

81

2 123

41

942

1 507

29 816

Olja

174

3 388

64

1 236

308

17 990

LPG (gasol)

59

1 875

20

559

61

2 636

Naturgas

103

1 204

33

337

61

1 366

Kärnkraft

0

0

0

0

1

31


Som framgår har vattenkraften orsakat tusen gånger fler dödsfall än kärnkraften under 35-årsperioden. Vad en rationell individ i Luleå, som känner behov av att oroa sig, i första hand skulle behöva tänka på råder med andra ord ingen tvekan om.

Några noter till tabellen kan vara på sin plats. När det gäller både kol och vattenkraft har Kina drabbats värst, med 24 456 respektive ca. 26 000 dödsfall. Stora dammolyckor där har inträffat i Banqiao och Shimantan. Siffran för EU 27 (116 döda) härrör från Belcidammens ras i Rumänien 1991.

Noterbart är att produktionen av en så marginell energikälla som LPG nästan är lika riskabel som kolkraften i OECD-länderna. Som också framgår är naturgasen heller inte att leka med. Inom EU kräver oljeindustrin flest dödsfall, varav en stor del kan härledas till oljefälten i Nordsjön.

Kärnkraften står i en klass för sig. Sammanlagt 10 000 reaktorår har medfört en enda olycka med 31 döda (ungefär 20 personer dog senare i sviter av strålskador). I reaktorer av västerländsk konstruktion har överhuvudtaget inga människor omkommit som följd av egentliga kärnkraftsolyckor. För att skapa en bild av säkerhetsnivån kan man föreställa sig en kärnkraftreaktor som byggdes ungefär när mänskligheten började idka jordbruk och som sedan under tio sekler producerat enorma energimängder - men under den tiden bara orsakat en enda allvarlig olycka. I en fullständig analys måste man dessutom på kärnkraftens pluskonto räkna in de människoliv som sparas genom att betydligt farligare energislag ersätts.

En intelligent utomjording som hamnat på vår planet skulle betrakta människan som en fullkomligt irrationell varelse om han konfronterades med fakta om energislagen, och sedan jämförde med den utbredda skräcken för kärnkraften. Särskilt i kontrast mot hur riskerna med alternativen till kärnkraft bedöms. Ser han sedan hur politiker, massmedia, miljögrupper och andra exploaterar denna fullkomligt omotiverade skräck så skulle han inte ge mycket för vår intellektuella elit.

Referens till tabellen.

2009-03-29 söndag
Överför man siffrorna över totala antalet omkomna i gårdagens tabell till ett diagram så blir bilden om möjligt ännu tydligare:


2007-10-11 torsdag
Från olika håll i världen kommer rapporter om att kärnkraften håller på att byggas ut. Om det beror på att beslutsfattare i andra länder tar detta med växthuseffekten på större allvar må vara osagt, men i faktisk handling främjar man den enda energikälla av någon betydelse som kan ge något verkligt bidrag till minskningen av den globala uppvärmningen. Här i Sverige däremot lever politikerna kvar i sitt radiofobiska flum.

Sören Wibe (s) fick igår framträda på DN Debatt med en artikel som med enkla och klara fakta visade det ohållbara med svensk och socialdemokratisk kärnkraftspolitik. En helt lysande text som med ett par enkla drag redde ut riskaspekten, det skenbara avfallsproblemet och sanningen om biobränslet.

Som professor i skogsekonomi kan Wibe uttala sig om biobränslet med en viss auktoritet. Han konstaterar att utsläppen av växthusgaser från skogsbränslen de närmaste 10 - 100 åren storleksmässigt är fullt jämförbara med de som kommer från olja och bensin. Avskogningen i tropikerna orsakar större koldioxidutsläpp än all världens trafik. Själva dammsuger vi nu skogarna på biomassa som vi eldar upp. Allt tillsammans innebär ett överutsläpp av koldioxid som jämnar ut sig först i ett tusenårsperspektiv. Men det är de närmaste 100 åren som är kritiska för klimatet.

Om kärnkraftens avfall påpekar han att frågan är löst, tekniskt och ekonomiskt. Det är bara politiskt som den inte är löst, nämligen i fråga om var avfallet skall slutförvaras. Närmare 100 miljarder kronor kommer hela programmet för förvaring av avfallet att gå på, pengar som kärnkraften betalar i sin helhet. Han ber läsaren jämföra med vad som satsas på att lösa det akuta problemet med avfallet från förbränning av kolväten. Vi lägger mer forskning på att utreda vad som kan hända med kärnavfallet djupt ner i berget om 150 000 år, än vi lägger på att förhindra en eventuell klimatkatastrof inom några decennier.

När det gäller riskerna med driften av kärnkraftverken noterar Wibe att säkerhetskraven är så höga att de skulle stjälpt nästan all annan industriell verksamhet. I klartext betyder det att risken för någon att bli skadad på grund av kärnkraften är ofantligt mycket mindre än risken att skadas nästan all annan aktivitet, var för sig. Att anföra kärnkraftens "höga" risker som ett argument är med andra ord oinformerat.

Wibe tar också upp det stora slöseriet med kärnkraftens kylvatten, som innehåller två tredjedelar av den energi verken alstrar. Forsmarks kylvatten skulle med enkla medel kunna värma upp större delen av Uppsala och Stockholm, men det förhindrades när verket byggdes för att man inte ville "bygga fast" sig med kärnkraften. Argumentet är under alla omständigheter stolligt eftersom ett utbyggt fjärrvärmenät när som helst kan ställas om till valfri energikälla.

Thomas Östros har hunnit komma med en kommentar idag, där han avvisar Wibes synpunkter. Hans argument är samma som Göran Persson på sin tid: om det inträffar en kärnkraftolycka kommer det att bli stora problem på grund av människors reaktioner. Han är alltså inte lika klok som de människor han säger sig värna, eftersom de till 85 procent litar på kärnkraften och vill ha den kvar eller bygga ut den.

Kärnkraftsmotståndet har sin kärna i en intellektuell, företrädesvis humanistisk, elit som också omfattar flertalet journalister. En krets däromkring består av misantropiska miljövänner som drömmer sig tillbaka till en orörd värld där människan inte härjat med sina tekniska onaturligheter. Gemensamt för dem är att de inte förstår hur den utveckling de ogillar är själva förutsättningen för att de skall kunna leva sina liv och samtidigt få tid och resurser för sitt engagemang. Östros och hans likar är antagligen alltför inbäddade i den miljön. Han borde ta tåget till Norrland, eller för den delen Göteborg, och ha ett rejält snack med arbetarna i basindustrin och tillverkningsföretagen. Där finns hans väljare som förstår behovet av kärnkraft och inte är rädda för den.

2007-10-12 fredag
Antar vi att Thomas Östros inte är så oinformerad som han framstår, utan bara taktisk, så kommer saken i ett annat läge som inte är så mycket vackrare. Om hans parti skall regera efter 2010 så vet han att det blir med stöd av v och mp, två partier som har gjort kärnkraften till sin symptomatiska profilfråga. Med en socialdemokrati som vill bygga ut kärnkraften blir det inget stöd från dessa partier, och inget regerande. Så krasst egoistiskt kan politiken fungera i en ödesfråga för landet och klimatet.

Idag får vi också höra att Volvo beslutat att inte köpa kärnkraftsel. Den är inte "uthållig". Vad det innebär när dagens lättutvunna urantillgångar räcker i hundratals år är svårt att förstå. Klimatkrisen kommer långt dessförinnan, om IPCC har räknat rätt. Tänker vi oss dessutom ett högre energipris så kan havens innehåll av uran utvinnas, tillgångar som bokstavligen är outtömliga. Men innan haven behöver tillgripas så har teknikutvecklingen fortsatt och skapat helt nya möjligheter, där fusionskraften är en definitiv lösning som vi redan nu har inom synfältet. Vad som i övrigt kan komma vet vi inte ens om idag..

Istället skall Volvo elda med pellets, ett beslut som mot bakgrund av Wibes skogskunniga inlägg blir obegripligt. När en så romantisk längtan tillbaka till svunna energitekniker får grepp om en av våra främsta industrier så måste man börja undra. Är det en flirt med politiskt korrekta drömmare, som tillkommit för att skyla över biltransporternas förmenta skurkroll i klimatfrågan? Som vi kunde sluta oss till av Wibes text så vore det mycket effektivare för miljön om Volvo gjorde en kraftig sponsringsinsats för att skydda de tropiska skogarna.

Men vi lever i en drömvärld fylld av skenlösningar på verkliga problem. Vindkraften är ju en annan sådan. I Ny Teknik kan vi läsa att Vattenfall måste byta ut alla vindsnurror i en stor park i Themsens mynning, ett tekniskt misslyckande som enligt bolagets vindkraftansvarige hotar hela vindkraftens existens. Som om inte detta landskapsförstörande mikrobidrag till energiförsörjningen vore en Potemkinkuliss redan som det är.


Tjernobyl
2006-04-16 söndag
Människosläktet har ett förunderligt behov av oro inför sina egna prestationer. Frankenstein blev arketypen för den litterära formuleringen av denna skräck inför människans manipulation av naturen. När den fyrkantiga och rätt så trista romanfiguren blivit något sliten fanns Kärnkraften som ett lämpligt ångestobjekt. "Att spränga atomer för att koka lite vatten" som man sade för att skapa rätt stämning.

Så kom Tjernobyl som den bekräftande megakatastrofen och nära-Harmageddonupplevelsen. Föreställningen om Tjernobyl har vårdats i olika former av kulturella yttringar. Sanningen var given och behövde inte prövas, upplevelsen var avgörande. Så när en FN-rapport för fyra år sedan satte händelsen i ett märkligt perspektiv, genom att helt enkelt undersöka den faktiska verkligheten, så inträffade antagligen någon form av mental härdsmälta i kulturvärlden och i massmedia överhuvud taget. Hur skulle detta hanteras? Man valde tystnaden, och myten om den stora katastrofen fick leva vidare.

Om åtta dagar har det gått 20 år sedan olyckan. Ångestnostalgin odlas redan i media. Kommer vi att få någon redogörelse med anknytning till verkligheten, t.ex. baserad på UNSCEAR 2000? Det är knappast säkert.

Det utbredda lidandet efter olyckan orsakades av felaktiga beslut som hade sin grund i panikstämningen kring själva begreppet kärnkraftskatastrof. Hade massmedia någon avgörande roll för hur denna stämning hade skapats? Det lär vi inte få se någon analys av, i varje fall inte i massmedia.


2006-04-17 måndag
Mera av känslosamma sjok om Tjernobyl i radion. Vi kan vänta en daglig dos av samma slag en vecka framöver. Naturligtvis med besök i Pripjat, med ödesmättad beskrivning av spökstaden, övergivna hus med kvarlämnade leksaker, den ofrånkomliga intervjun med kvinnan vars man dog av cancer (att det var av strålningen behöver inte ens nämnas). Är reportern insatt i några fakta kring det hon så övertygat beskriver? (Vet hon ens att hon fick en högre stråldos under flygturen över Östersjön än under hela besöket i Pripjat?)

Nej hon kan omöjligt veta någonting verkligt, för då hade hon varit en otänkbar hycklare. Med elementär faktakunskap skulle denna lidelse i ångestexploateringen inte varit möjlig. Media lever i en postmodern, imaginär värld. Sanningen är det vi tror är sant. Det stora mysteriet är hur en sådan regrediering är möjlig. Vi är tillbaka till tiden före Voltaire, om inte till tiden före Galilei.

2006-04-19 onsdag
"Forskare anser att FN-rapport skönmålar läget vid Tjernobyl" skriver DN. En ordentlig redovisning av FN:s rapporter har man dock fått leta efter. Själv har jag inte hittat någon sådan i tidningar eller etermedia, men de finns lätt tillgängliga på Internet.

Debatten gäller hur många cancerfall som följd av strålningen man kan vänta i framtiden. Siffran spänner mellan FN:s 9 000 och Greenpeace 800 000. Den senare siffran förutsätter den s.k. linjära hypotesen (som seriös forskning avskriver), och säkert några egenhändiga dystopiska teorier. Tyvärr kommer man inte att empiriskt kunna bekräfta FN:s prognos. Just dessa cancerfall kommer inte att märkas i den beklagligtvis mycket större incidensen bland hela befolkningen. (Om ryssarna t.ex. minskar cigarettförbrukningen med några procent så skärmar den följande cancerminskningen av alla andra effekter.)

Vad FN:s rapporter har lyft fram, men som inte tycks intressera media, är hur många människor som redan nu dött i förtid på grund av sjukdomar och annat lidande. Helt klart kan dödsfallen räknas i tusental. De har inte dött av strålningen men av den förödande katastrof i deras liv som följde av att de rycktes upp från sina hem och tvångsförflyttades till andra platser. Denna permanenta evakuering av 350 000 människor var till allra största delen helt omotiverad, och berodde på en ogrundad radiofobi som inte minst massmedia och känslolösa miljöorganisationer är skyldig till.

2006-04-21 fredag
Tre sidor Tjernobyl i morgontidningen, stora bilder. Gripande intervju med en bror till en av dem som dog av strålningen. Det mesta som står i artikeln är sant, men när den mycket viktigare sanningen utelämnas blir bilden falsk.

Förvisso var det en stor olycka, omkring 50 personer dog. Men hur är det möjligt att så konsekvent bortse från de enda expertgranskningar av händelsen som har gjorts och som visar att det var fråga om en politiskt skapad katastrof som krävt många fler dödsoffer än så?

"Minst 200 byar för alltid stängda på grund av strålningen" - en av få direkta felaktigheter i artikeln. "På grund av massmedial och politisk panik" borde det ha stått.

"Mer om Tjernobyl på söndag" utlovar tidningen, få se då.

2006-04-23 söndag
Tidningen höll löftet, det blev mer om Tjernobyl idag. Mer av samma slag som fyllt oändliga tidningssidor under dessa tjugo år: om smattrande geigermätare, cesiumnedfallet över Sverige i påkostad grafik, cesium i mjölk, cesium i renar. Men inte ett ord - inte ett enda - som ger något perspektiv på dessa fakta. Inget försök att t.ex. sätta stråldoserna från Tjernobyl i relation till andra strålkällor som vi lever med i Sverige, för att ge läsaren någon möjlighet att värdera händelsen.

I stället dessa slarviga fel (i faktarutan): "Hittills sextio döda i cancersjukdomar efter Tjernobyl". De som avlidit som direkt följd av olyckan dog av akuta strålskador eller följdsjukdomar, inte cancer.

Om man nu inte orkar läsa hela UNSCEAR 2000, så behöver man bara ta sig igenom en och en halv sida pressrelease. Där kan man t.ex. klippa ur detta: "
There is no scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure." Och man skulle kunnat slå en signal till Lars-Erik Holm som var ordförande för UNSCEAR när rapporten skrevs.

Pressreleasen innehåller en tabell, och den sätter Tjernobylolyckans strålningseffekter i globalt perspektiv:

 

 

Average radiation doses at year 2000 from natural and man-made sources of radiation

expressed in millisievert (mSv)

 

 

Source

 

Worldwide average

annual effective dose

 

Natural background

 

2.4

 

Diagnostic medical examinations

 

0.4

 

Atmospheric nuclear testing

 

0.005

 

Chernobyl accident

 

0.002

 

Nuclear power production

 

0.002


Man (de främsta experterna från 21 länder) påstår alltså att strålningseffekterna av Tjernobylolyckan globalt sett är försumbara. Det borde om inte annat locka alla normalt nyfikna personer som skriver artiklar i ämnet att läsa hela rapporten.

2006-05-02 tisdag
Det kan vara läge att sammanfatta Tjernobylfrågan för den här gången (med ett inlägg tänkt som insändare till Dagens Nyheter). Vid nästa jämna decennium får vi se om inte perspektiven har klarnat, även i massmedia.

Tjernobyls dubbla sanningar

När 20-årsminnet av Tjernobyl nu har passerat har vi fortfarande två olika beskrivningar av händelsen att ta ställning till, två beskrivningar som ger diametralt motsatta bilder av olyckans konsekvenser. Den ena är medias domedagsmättade och nästan enhälliga bild av en katastrof orsakad av radioaktiv strålning. Cancer, missbildningar, strålsmittade områden för alltid obeboeliga, cesiumnedfall över Sverige - detta har varit medias huvudteman. Den andra bilden ges av expertutredningar som framför allt konstaterar en social katastrof, orsakad av politiska beslut grundade på en obefogad radiofobi.

För en av de tunga rapporterna, UNSCEAR 2000, svarade 142 strålningsbiologer och andra experter från 21 länder, som på FN:s uppdrag studerade olyckans förlopp och följder. Rapporten konstaterade bl.a. att den permanenta evakueringen av närmare 350 000 människor till största delen var omotiverad och ingenting som strålningen i området tvingade till. (Den stråldos man får av att vistas i den utrymda ”spökstaden” Pripjat är av samma storleksordning som den man får av naturlig bakgrundsstrålning på många platser i världen, t.ex. Bohuslän). Utöver det 50-tal räddningsarbetare som avlidit av akuta strålskador har ingen i befolkningen i övrigt dött av radioaktiv strålning. Missbildningar är inte fler i det drabbade området än på andra platser. Detta för att nämna ett par av de slutsatser som radikalt avviker från den bild massmedia mestadels har frammanat.

En studie som gjordes av UNDP och UNICEF bekräftade att det stora lidande som drabbat befolkningen berodde på den påtvingade folkomflyttningen och inte på strålningen. IAEA hör till de expertorgan som har kommit till liknande slutsatser.

Antag att experterna har rätt. Hur fördelar sig i så fall ansvaret för det lidande som drabbat människorna i området? Har massmedia något ansvar för den panikstämning som fick politikerna att fatta sina felaktiga beslut? Än viktigare om experterna har rätt är att media, och vi alla, har ett ansvar för att bygga upp en sådan kunskap och medvetenhet att förödande beslut kan undvikas när nästa kärnkraftsolycka inträffar.

En sista förvånad fråga: varför har (så vitt jag vet, i varje fall) ingen tidning eller tevekanal gjort en grundlig och kritisk redovisning av dessa FN-rapporter, vars slutsatser journalister och reportrar borde uppfatta som sensationella?

...och opinionen
2009-02-05 torsdag
Regeringen tog idag ett historiskt beslut om kärnkraften när den nu enats om att nya kärnkraftverk skall ersätta de nuvarande när de tjänat ut. Efter decennier av bollande har den heta potatisen äntligen svalnat tillräckigt för att läggas på plats. Avgörande blev Maud Olofssons vändning som man inte skall frånkänna ett visst mod, eftersom delar av hennes parti fortfarande lever i en naturromantisk idévärld som påminner om Rousseaus. Man kan gissa att Olofssons omvändelse kan bero på att hon som näringsminister fått en klarare insikt om industrins villkor.

För radions Ekosändning kvart i sex blev frågan med rätta helt dominerande. Jag uppfattade en positiv röst, ordföranden för Metall. I övrigt hade redaktionen letat upp alla upptänkliga representanter för kärnkraftsmotståndet. Tydligare kan det inte demonstreras att mediefolkets eget kärnkraftsmotstånd är en yrkesåkomma.

En av de kritiska var Mona Sahlin. Som representant för en stockholmsk byråkratkultur står hon helt främmande för åsikterna hos majoriteten av socialdemokratins folk i den svenska industriella verkligheten. Av samma skäl som hon i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen tar ställning mot en överväldigande majoritet i partiet, inte minst bland kvinnorna. Dessa två frågor kan ensamma sänka sossarna i nästa val.

Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag så uppfordrar det till en prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt. Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se.

2009-02-06 fredag
Sverker Sörlin skriver idag en humanistkria om kärnkraften, med alla inslag man förväntar av en sådan. En mail till svar:

Varför finns det inte fler kärnkraftverk i världen, undrar du i DN (6/2). Som historiker vet du svaret, men skriver något annat. Det började med Hiroshima och Nagasaki, som väckte en berättigad skräck för människans nya makt att bokstavligen kunna förgöra hela världen. Alla ord som börjar med ”atom-” (sedermera ”kärn-”) förknippades därefter med något uront.

Politiker kan inte lastas för att ha exploaterat så starka känslor, hur irrationella de än varit. Det ligger i deras jobb. Men många humanister, journalister, miljögrupper och andra har följt med samma ström. Sedan har det inte spelat någon roll att den radiofobi som blivit resultatet har fått proportioner bortom det fattbara, och bortom den mest elementära kunskap. Inte heller att kärnkraftverkens risker är i en skala som faller långt under den för de flesta andra verksamheter människor sysslar med.

När du vid tanken på kärnkraften får associationer till Napoleons föråldrade stridsteknik får läsaren i sin tur lätta krampkänningar i hjärnan. Vi talar om den yngsta energikällan av betydelse, med inte ens fyrtio år på nacken. Eldat med ved har människan däremot gjort ganska länge, hur länge vet du bättre än jag. Den tekniken påminner betydligt mera om ”att köra fast i den ryska leran”.

Du anser att vi har en helt annan framtid än kärnkraftens. Vi lever i stället ”i vad som förefaller vara ett take off-skede för solceller, vindkraftverk och bioenergi”. Om du bläddrar lite längre fram i samma nummer av DN hittar du ett diagram över Sveriges energiförsörjning. Vindkraftens bidrag syns där överhuvudtaget inte. Om trycktekniken tillåtit hade den blivit ett 0,2 mm smalt streck. Solcellerna är givetvis obefintliga.

Återstår biobränslena som åtminstone syns i diagrammet. Då skall man veta att ungefär två tredjedelar används av industrin, till stor del ett utnyttjande av egna biprodukter som t.ex. svartlut. Det är en gammal tradition och ingår inte i någon ”take off”. Vill man dessutom skaffa sig en uppfattning om det svårt problematiska med biobränslena för att lösa klimatproblemet har skogsprofessorn Sören Wibe redogjort för det på ett pedagogiskt sätt.

Om vi skulle befinna oss i ett take off-skede för vindkraft så är det sannerligen från en nollpunkt, och med darriga prognoser. Här väntar inga trollformler som nämnvärt kan öka verkningsgrad och effekt eftersom fysikaliska grundlagar ställer villkoren. Hur många vindsnurror på varje kulle vi står ut med kommer att sätta gränsen.

Din önskan om en ”framtidens lätta industrialism” inrättar sig bland liknande retoriska krumelurer som ”tjänstesamhället” och IT-erans ”nya ekonomi”. I bakgrunden fanns hela tiden tämligen oförändrad den gamla vanliga industrin, för Sveriges del en markant tung industri, som stabil garant för välstånd och tillväxt. Det andra var ord på en modestyrd mediemarknad.

C P Snows problemformulering gäller fortfarande, och problemet tycks aldrig bli löst. Om jag skulle försöka skriva om något av Heideggers verk (t.ex. Teknikens väsen), som jag inte förstår någonting av, så skulle redan min bristande utbildning diskvalificera mig. Om kärnkraft kan vem som helst skriva. För att bli publicerad tycks det närmast vara en fördel att inte ha naturvetenskaplig eller teknisk grundutbildning. Och det följer av att frågan inte gäller kunskap om teknik, industri eller för den delen kunskap överhuvudtaget. Kärnkraften har blivit en psykologisk och rent politisk fråga utan anknytning till den konkreta verkligheten. Därför kan humanister skriva i det närmaste vad som helst i saken utan att det stör några andra än enstaka tekniknördar.

Med bästa hälsningar
...

PS. En litet lustigt (?) exempel som belyser första och sista stycket: Nuclear Magnetic Resonance (NMR) är ett fenomen som länge utnyttjats i en elegant metod för kemisk analys. När tekniken efterhand utvecklades visade det sig att den kunde användas i diagnostiken för att ta detaljrika ”röntgenbilder” på människan. Till skillnad från vanlig röntgen förekommer ingen joniserande strålning, alltså sådan som bl.a. uppstår vid kärnreaktioner. Likafullt ansågs det nödvändigt att ta bort ordet ”Nuclear” eftersom allmänheten förknippar det med strålning, och metoden döptes till (det oegentliga) MRI. Uppochnervända världen alltså. Det är ordets makt över tanken, och kunskapens underläge i offentligheten.

2009-02-08 söndag
Tidigare opinionsundersökningar har visat att runt en tredjedel av svenskarna har velat bygga ut kärnkraften, och bara 17 procent avveckla den. Nu säger en snabbundersökning att 70 procent stöder alliansens linje som innebär att nya kärnkraftverk kommer att byggas. Tilliten till kärnkraften hos allmänheten fortsätter tydligen att öka. Trots den samstämmiga och suggererande skräckpropagandan i media har folkets breda lager behållit sitt sunda förnuft.

Utvecklingen är ett anmärkningsvärt bakslag för politiker som byggt sina karriärer på populistisk spekulation i energifrågan. Men ännu större är nederlaget för massmedia som systematiskt vinklat alla nyheter om kärnkraften för att underblåsa en obefogad rädsla. Allt som kunnat ge en realistisk bild av teknikens risker har konsekvent förbigåtts.

Ett verkligt belysande exempel är den FN-utredning som världens främsta experter gjorde av Tjernobylolyckan och som redovisade en totalt annorlunda bild än den media oupphörligt förmedlat. Den rapporten begravde media i total tystnad, och fortsatte sprida en uppfattning om olyckan som är komplett missvisande.

Frågan är sannerligen intressant, och värd en doktorandstudie vid Journalisthögskolan. Medias, inte minst TV:s, betydelse för att skapa opinion anses ganska avgörande. Här har vi ett antagligen unikt fall där folkopinionen bildar sig en självständig uppfattning i opposition mot en kompakt propaganda i motsatt riktning. Den som hittar nyckeln till ett så märkligt fenomen har fått ett intressant politiskt verktyg i sin hand. Eller som journalist en möjlighet att skriva artiklar som folk vill läsa.

2009-02-13 fredag
"S-väljarna går emot Sahlin om kärnkraften" är DN:s huvudrubrik idag. En nyhet som varit gammal sedan länge. Sahlin kan inte rimligen ha varit omedveten om opinionen som under många år visat en trendmässigt ökad tilltro till kärnkraften. Politikers standardmetod när deras gamla politik förlorar väljarstöd är annars att gradvis sänka profilen, ungefär som Maud Olofsson gjort. Så inte Sahlin, och det kommer att kosta.

Synovate har gjort en snabb opinionsmätning som är talande. Bara en fjärdedel av väljarna är klart emot regeringens kärnkraftslinje, övriga för eller osäkra. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är mycket liten, medan skillnaden mellan könen är anmärkningsvärd. Tre fjärdedelar av männen vill att det byggs ny kärnkraft. Mäns och kvinnors olika erfarenhet av industri borde vara en förklaring, och kanske en skillnad i teknikutbildning.

Jag kommer att tänka på en TV-snutt för många herrans år sedan, när kärnkraften stod i centrum för första gången. En reporter i USA frågade folk på gatan vad de tyckte i frågan. En kvinna sa:

"Vad skall vi med kärnkraft till när vi har el?"

En del borde inte skratta. Nämligen de som på fullt allvar ställer den ekvivalenta frågan: "Vad skall vi med kärnkraft till när vi har vindkraft och solceller?"


2006-09-05 tisdag
Idag publiceras en undersökning av kärnkraftsopinionen, som Dagens Eko har låtit Synovate Temo göra. Enligt den vill 30 procent av svenska folket att kärnkraften byggs ut och 53 procent att nuvarande reaktorer drivs vidare. Bara 12 procent vill avveckla snarast möjligt.

En stabil majoritet av 83 procent är alltså emot den uttryckliga eller underförstådda avvecklingslinje som drivs av alla partier, utom folkpartiet och möjligen moderaterna. En pikant detalj är att så många som 50 procent av miljöpartiets väljare går emot partiet i den stora hjärtefrågan.

Annars är fördelningen efter sociala kategorier som utbildning och hushållsinkomst överraskande jämn. Andelen som förordar avveckling varierar där bara mellan 9 och 14 procent. Ser man till andra kategorier står kvinnor (16 %), ungdomar 16-29 år (16 %) och glesbygdsboende (15 %) för de högsta siffrorna. För de lägsta står män (7 %) och personer över 60 år (7 %). Intressant är utfallet för olika utbildningar: grundskola 10 %, gymnasium 11 % och högre utbildning 13 % (ett exempel på educated incapacity?).

Vad vi ser är ett fall där de breda massornas sunda förnuft gör uppror mot medias och politikers olyckliga svaghet för katastroftänkande. Trots (eller kanske tack vare) en monumental ensidighet i medias rapportering, där varje tappad skiftnyckel i ett kärnkraftverk blir en riksnyhet, har folk med egna ögon kunnat se att olyckskorparna har fel. Betecknande nog står det så här i artikeln om opinionsmätningen på SR:s hemsida:

"I slutet av juli slogs flera av säkerhetssystemen i Forsmark ut och reaktorerna stängdes. Senare stängdes dessutom två reaktorer i Oskarshamn, eftersom säkerhetssystemet där liknar Forsmarks.
Händelserna har fått mycket uppmärksamhet och dessutom påverkat elpriset, enligt bland annat Fortum. Men trots det har problemen inte lett till att kärnkraftsmotståndet fått fart i Sverige."

Man hör undertonen: "varför i hela fridens namn lyckas vi inte skrämma upp folk?". Antagligen förstår allmänheten bättre det som massmedia avstår från att rapportera, nämligen att det som kallas säkerhetsproblem i kärnkraftverk är problem på en mycket sofistikerad nivå. (Tillbudet i Forsmark klassades bara som en tvåa på en sjugradig skala.) Om all verksamhet hade tvingats leva upp till samma säkerhetskrav som kärnkraften skulle hela samhället ha behövt stängas av. Kärnkraften är alltså en av de säkraste verksamheter vi har. Sannolikheten för att det mest dramatiska olycksförloppet skulle inträffa i en reaktor är försumbar, och i dagens anläggningar skulle inte ens det få några konsekvenser för allmänheten (även om det skulle bli dyrt för kraftbolaget).

Kärnkraften har genom åren räddat otaliga människoliv genom att ersätta kolkraft och andra av de betydligt farligare energislagen. Den enda större olycka som drabbat kärnkraften (Tjernobyl) är, som inte är det minsta överraskande, totalt felrapporterad i media. Det har vi varit inne på tidigare.

Allmänt

2009-06-13 lördag
En av reaktorerna i Oskarshamns kärnkraftverk skall moderniseras och effekthöjas. Vore det inte fråga om en så stor höjning så skulle den antagligen ha passerat lika oförmärkt som andra liknande åtgärder tidigare har gjort. Effekthöjningen skall bli på 245 MW, vilket ungefärligen motsvarar den energimängd som hela vindkraften i Sverige bidrar med. Alltså: enbart en ökning av effekten i en av Sveriges tio kärnreaktorer betyder lika mycket som hela vindkraften.

Hur länga skall man kunna inbilla folk att landskapsmarodörerna till vindkraftverk har någonting med vårt verkliga energibehov att skaffa? (Eller om det kanske mest är journalister och politiker som inbillar varandra.) Det kommer en dag när det inte längre går, det är allt man kan vara säker på.