|
Forsmark 2008
2008-01-25 fredag
Lars-Ingmar Karlsson skrev i DN härom dagen om alla problemen på
Forsmark. Några rader till författaren:
”Forsmark ses ännu som en säkerhetsrisk” lyder rubriken till din artikel i
DN 21/1 (som en pendang till nyhetsartikeln om att varannan svensk vill ha
nya kärnkraftverk). Men vad menar man med säkerhetsrisk? Som begrepp är det
ju relativt och måste sättas i relation till graden av risk i andra
verksamheter.
Man kan till exempel jämföra med risken att bli innebränd i sitt hem, ett
öde som varje år drabbar ett antal människor i landet. Några av dem skulle
ha överlevt om bostaden haft brandvarnare. Priset för att rädda ett
människoliv genom att göra brandvarnare obligatoriska är minimalt jämfört
med kärnkraftens kostnader för att uppnå samma mål.
Översätter man kärnkraftens säkerhetskrav till bostadens kunde det
ungefärligen innebära att varje rum förses med dubbla brandvarnare, som
kontrolleras dagligen och förses med nya batterier varje månad. Vad man
försummat på Forsmark är, med samma analogi, att kontrollera brandvarna
enligt schemat. Det allvarliga är förvisso att rutinerna inte har följts
eftersom det skapar en allmän misstro mot verksamheten. Däremot är det
knappast någon som tycker att två brandvarnare i varje rum skulle vara en
säkerhetsrisk även om man missköter kontrollen.
Kärnkraften har fått vinna sitt politiska godkännande genom att minimera
riskerna in absurdum. Insatserna för säkerheten är så stora att ytterligare
höjningar i själva verket hotar att öka riskerna. Att i absoluta termer
beskriva Forsmark som en säkerhetsrisk är alltså med all rimlig semantik
alldeles falskt.
Media har mestadels stått på den mytskapande sidan i kärnkraftsfrågan. En
saklig artikelserie om kärnkraften som den verkligen är skulle alltså kunna
bli ett scoop. Och att avliva myter borde väl vara en prioriterad uppgift
för den fria pressen.
2008-02-02 lördag
DN:s journalister har den trevliga vanan att oftast besvara synpunkter
man skickar till dem. All heder åt dem för det. Lars-Ingmar Karlsson svarade
alltså på mina rader (25/1) om hans Forsmarkartikel, och ställde sig
frågande till mitt påstående om massmedias mytskapande roll. Men han ville
gärna ha förslag på ämne för ett scoop. Mitt svar:
Vad jag menar med mytskapande? Jo, att jag inte har sett
något tevereportage från ett kärnkraftverk som visat annat än suggererande
bilder på mystiska strålningsmätare, blåskimrande vatten, blinkande lampor
och skrämmande kontrollpaneler, ofta ackompanjerat av ödesmättad musik och
tendentiöst tal. I pressen en fullkomligt oproportionerlig fixering vid
förmenta risker. En tappad skiftnyckel kan bli nyhet. I varje fall blir
driftstopp i en turbin en riksnyhet trots att det inte har det minsta med
kraftverkets säkerhet att göra. Med känslor i stället för fakta och med ett
sagolikt nyhetsurval har media hypnotiserat fram en bild av kärnkraftens
stora osäkerhet.
En rent grotesk mytbildning härskar också kring Tjernobyl. Världens främsta
experter på ämnet har i FN:s regi granskat olyckan i detalj och kommit fram
till slutsatser som totalt skiljer sig från den allmänt utbredda
föreställningen. Deras rapporter har media funnit för gott att glömma.
Kontrasten mot det fenomenala intresse som FN:s motsvarande experter på
klimat har mött är talande.
Hur förhåller sig myten till verkligheten? Kärnkraften är bland de allra
säkraste industriprocesser som existerar. Efter många tusen reaktorårs drift
(med vår typ av reaktorer) har bara ett fåtal skador och dödsfall på grund
av strålning inträffat. (Under samma tid har hundratusentals människor dött
i kolgruvor.) Borde det inte vara ytterligt förvånande att kärnkraftverken
praktiskt taget inte har någon skadefrekvens, när vi oupphörligt matas av
media med nyheter om dess förment stora risker.
En tänkbar definition av scoop borde väl vara att presentera något som är
sant och som helt avviker från en dominerande uppfattning, och som därför
säkerligen skulle väcka en avsevärd uppmärksamhet. Några seriösa artiklar
byggda på information från personer som verkligen kan något om kärnkraft
skulle bli ett scoop i den meningen.
Men varför inte säga som det är? Skillnaden i medias intresse för FN:s
experter när det gäller klimatet jämfört med strålningen ligger i
nyhetsvärderingens mekanismer. Larm, oro, skandaler och annat negativt är
alltid nyheter. Positiva händelser är det ytterst sällan. Alla vet det, men
journalister låtsas ofta något annat.
2007-03-01 torsdag
Säkerhetskulturen i kärnkraftsverken är ifrågasatt, och den gamla
välkända debatten är igång. Vad vi inte får veta är om den vacklande
kulturen också betyder bristande säkerhet i realiteten. Alltså hur riskabel
verksamheten har blivit genom de försummelser som har avslöjats. Det beror
förstås mycket på hur hög risken var från början.
Ett bra mått på risken med en verksamhet är hur mycket man investerar i
förhållande till den säkerhet man uppnår. För att spara ett människoliv är
insatsen inom kärnkraften grovt räknat tusen gånger större än i andra
industrier. En slutsats är att säkerhetskulturen måste kollapsa rejält för
att risken skall komma i närheten av den vi accepterar i andra sammanhang.
Men den verkliga risken med kärnkraft har aldrig varit intressant, det är
föreställningar och känslor som varit avgörande. För att köpa politiskt
godkännande har kraftbolagen erbjudit absurda säkerhetsnivåer, som i sin tur
bara har förstärkt den allmänna bilden av att verksamheten måste vara
särdeles farlig. (Visserligen inte en bild som en majoritet av folket har,
men dock en majoritet av kultureliten.)
Ett illustrativt exempel är det lågaktiva avfallet - handskar, overaller och
liknande - som måste deponeras i rigoröst inrättade slutförvar, ett avfall
som inte har högre strålnivåer än inredningen i landets alla radonhus. Men
oavsett hur bisarrt detta kan verka så är ribban nu en gång lagd, och då
blir det en absolut skyldighet för kraftverken att hålla nivån uppe, hur
överstarkt man än tycker att systemet är. Bristerna i Forsmark är alltså
inte ursäktliga.
Grundsynen är att människors oro skall tas på allvar, oberoende av hur den
uppkommit. Det intressanta är att denna psykologiskt grundade
strålningsrädsla så sällan behandlas i media. Diskussionen handlar för det
mesta om tekniska pseudoproblem som snarats leder till att den obefogade
rädslan ökar.
Alla verklighetsbaserade studier, från Inhabers och framåt, slår fast att
kärnkraften är avsevärt mindre farlig för liv och hälsa än konventionella
energikällor som kol och olja, alla olycksrisker inräknade, och inte
farligare än alternativa källor som till exempel vindkraft.
Men en del litar mer på sina starka övertygelser som de hämtar från andra
håll än verkligheten, och de bryr sig inte om att de då kan bli totalt
ologiska. Samma personer kan säkert utan att tveka sätta sig i ett flygplan
på semesterresan fastän flygplansvingen är konstruerad med en
säkerhetsmarginal av bara en och en halv gång den teoretiska
maxbelastningen. Men de kan fortsätta att vara lugna, för risken att dö av
att en flygplansvinge går av är extremt liten, även om den är större än
risken att dö på grund av en kärnkraftsolycka.
Koivisto
och Tjernobyl
2008-02-14 torsdag
Mauno Koivisto har anklagats av en professor i Finland för att ha
velat skydda Sovjetunionen efter Tjernobylolyckan genom att fördröja en
evakuering av finska medborgare från Kiev. En artikel av Stefan Lundberg i
DN idag uppfordrade till ett svar:
”Å andra sidan är det bekant att det officiella Finland gjorde allt för
att förringa kärnkraftsolyckans följder. Ännu efter Sovjetunionens fall
intygade strålsäkerhetsmyndigheterna i Finland att konsekvenserna av
utsläppet hade överdrivits.”
Citatet är från din text i DN (14/2), apropå att Mauno Koivisto skulle haft
för avsikt att skydda Sovjetunionens intressen genom att fördröja en
evakuering efter olyckan i Tjernobyl. Även om den konspiratoriska
motiveringen skulle vara riktig, så hade myndigheterna i vilket fall rätt i
sakfrågan.
För när världens antagligen yppersta experter i FN:s regi studerade alla
aspekter av olyckan kom de i sin rapport (UNSCEAR 2000) fram till slutsatser
som inte kunde tolkas på annat sätt än att konsekvenserna av det radioaktiva
utsläppet hade överdrivits bortom alla proportioner. Däremot blev de sociala
konsekvenserna av felaktiga politiska beslut om utrymning förödande. UNDP,
UNICEF och IAEA har därefter publicerat tunga rapporter med samma
slutsatser.
Utrymningen, som på ett bra sätt illustrerar överdrifterna, visar på en
politisk process som löpte amok. En mycket liten areal var olämplig för
permanent boende, men ett 5 000 gånger så stort område utrymdes. I den
bekanta ”spökstaden” Pripjat, som blivit en viktig symbol för
kärnkraftsmotståndare, får idag inga människor bo. Desto populärare har den
blivit för fotograferande skönandar att ta suggererande bilder från. Men
stråldoserna man får av att vistas i Pripjat är ungefär desamma som man får
där jag bor (Lysekil, Sverige), och en bråkdel av vad man får på mängder av
platser runt jorden där människor levt i hundratals generationer.
Den första FN-rapporten har nu varit tillgänglig i åtta år och hittas enkelt
på nätet, tillsammans med lättlästa referat och kommentarer. Det torde vara
ett mysterium att rapporterna har förblivit så totalt okända i den
journalistiska och politiska världen att man fortfarande som en självklarhet
kan tala om katastrofala strålningsrisker som inte finns.
Den aktuella anklagelsen mot Koivisto och finsk eftergivenhet hamnar
onekligen i ett annat ljus när man utgår från en mera sann bild av
Tjernobyl.
...och
knäppskallar
2007-03-03 lördag
Motståndet mot kärnkraften försöker ta nya tag nu när klimathotet har
blivit den stora frågan och den rena energikällan har fått medvind i
debatten. Ibland tar sig detta motstånd desperata uttryck, som på dagens
insändarsida i DN, där en skribent hävdar att kärnkraften bidrar till
jordens uppvärmning. Några rader till insändarredaktionen:
Jag vill inte replikera i tryck på dagens insändare om kärnkraftens
bidrag till jordens uppvärmning, bara tipsa om att den är komplett felaktig
i sin slutsats. Kärnkraftens totala energiproduktion är inte större än någon
hundradels promille av den energi som strömmar in till jorden från solen,
och kan alltså inte bidra till någon temperaturhöjning. Till exempel skulle
en tillfällig förändring i molnigheten under några timmar på ett år motsvara
hela effekten av kärnenergin.
Om någon i en insändare påstår att Karl XII stupade i Lützen eller att
Fröding skrev Hemsöborna så läggs alstret säkert direkt i lådan för
knäppskallar. Naturvetenskapens elementära fakta hör inte på samma sätt till
allmänbildningen och då kan lika stolliga påståenden slinka igenom. Kanske
skulle ett samarbete med vetenskapsredaktionen vara ett sätt att göra
grovsållningen.
...och
jämställdhet
2007-03-08 torsdag
Idag Internationella kvinnodagen men ingen riktigt bra
dag för kultureliten. 83 procent är den ödesdigra siffran. Så stor andel av
svenska folket vill behålla eller bygga ut kärnkraften, och lika stor andel
av kvinnorna anser sig leva i ett hyfsat jämställt förhållande med sina män,
allt enligt undersökningar som gjorts av Sifo och som redovisades idag.
Samma procentsats är i det närmaste identisk med den andel av kvinnorna som
inte vill ha någon kvotering av föräldraförsäkringen, enligt RFV:s tidigare
studie.
Återstår alltså bara 17 procent som vill avveckla kärnkraften, som
personligen saknar jämställdhet och som vill kvotera föräldrapenningen. (Är
det helt enkelt samma personer?) Dessa minoriteter har dock en i det
närmaste 100-procentig uppbackning av journalister och den övriga
kultureliten. Man måste fråga sig om det är eliten eller folket som tappat
kontakt med verkligheten.
När det gäller kärnkraften är frågan onekligen intressant. Rapporteringen i
alla media med någon genomslagskraft har i åratal handlat enbart om
incidenter och säkerhetsbrister i kraftverken. I stort sett genomgående har
man dock "glömt" att informera om vilken verklig (nämligen försumbar) risk
händelserna medfört. Denna rätt så massiva indoktrinering genomskådas alltså
av människor utan särskild utbildning och utan direkt tillgång till
motinformation. Hur är det möjligt?
Sociologin är kanske inte så intresserad av just en sådan fråga, så tills
vidare får man spekulera. En hypotes kan vara att den vanlige svensken, i
högre grad än kultureliten, verkar i en mer eller mindre industrialiserad
miljö där riskbedömningar och arbetarskydd är dagliga och levande frågor.
Det blir kanske lättare att då också få en korrekt föreställning om
kärnkraftens säkerhet.
Motsvarande problem får man med jämställdheten. Har kvinnorna inte lärt sig
av vad eliten försökt trumma in? Birgitta Ohlsson (fp) har redan ryckt ut
och förklarat att kvinnorna (83 procent!) uppsåtligen inte har svarat
sanningsenligt på frågan för att inte framstå som offer. Anonyma offer
visserligen, men det ökar bara marginellt märkligheten i ett påstående som
egentligen uttrycker kvinnoförakt.
Karriärkvinnor med barn delar idag helt naturligt barnledigheten lika med
sina män. För vilka skulle en påtvingad kvotering av föräldraförsäkringen
överhuvudtaget vara ett stöd? Knappast för helt vanliga svenska kvinnor som
återfinns bland undersköterskor, skollärare, kassabiträden, servitörer och
kontorister. Kvinnor vars barnledighet inte riskerar någon karriär men som
inte vill något hellre än att ta hand om sina barn. Kvoteringskravet drivs
med antiliberala argument, inte sällan av liberaler.
83 procent! I en demokrati är det en förkrossande majoritet, i det närmaste
enhällighet.
...och
kolgruvor
2007-03-20 tisdag
En svår gruvolycka inträffade igår i Ryssland. Minst 61 arbetare
omkom och 64 saknas efter en explosion i en kolgruva. Händelsen
uppmärksammas med en minimal notis på 39 ord i dagens tidning; SVT Text hade
ingenting alls om händelsen i morse. Dödstalet är större än
Tjernobylolyckans. Men medan Tjernobyl fick tjäna som bevis för kärnkraftens
gränslösa farlighet, och motiverade stopp för ny kärnkraft under åtskilliga
år, så läggs denna kolkatastrof i form av en notis bara till raden av alla
andra liknande som årligen kräver några tusental människoliv.
Logiken är självfallet obefintlig, men det är också miljörörelsernas
specifika dilemma. Vädjar man i första hand till känslor och intuition så
blir verklighetsbilden lidande. Som andra trosföreställningar är den svår
att komma åt med sakliga argument. Elementär realism säger annars att kolets
dubbla belastning med koldioxidutsläpp och stora risker för människors liv
borde avgöra frågan om vilken energiproduktionsmetod som måste stoppas
först. Problemet som uppstår är vilken syn på människolivets värde
miljörörelserna egentligen har.
.....
Har just lyssnat på kvart i fem-ekot i P1. Inte ett ord där om
olyckan. Man kan lätt tänka sig hur tablån skulle sett ut om det hade
handlat om en urangruva!
2007-03-21 onsdag
106 döda och 4 saknade är dagens siffra för gruvolyckan. Inte ett
utan två Tjernobyl med andra ord. Något mer text i tidningen än igår, och en
stor bild. Men ändå lite en passant tillsammans med andra olyckor,
och mest som ett utredningsproblem för Putin.
Precis som i Tjernobyl är det familjeförsörjare, fäder, makar och söner som
omkommit. Men vi kommer inte att få se några dokumentärfilmer som skildrar
lidandet och sorgen i Novokusnetsk i Sibirien, liksom vi inte kommer att få
se någon utredning av orsaker och säkerhetsbrister. Olyckor i kolgruvor är
alltför vanliga och triviala. Ännu mindre kommer olyckan att ge upphov till
någon kampanj mot kolkraften.
Miljörörelsen har en misantropisk och en metafysisk underström. Det är inte
dödsoffer i sig som är viktiga och skrämmande utan människans manipulation
av naturen. Vi ser en kvasireligiös rörelse för vilken Naturen är Gud.
Utifrån den trosföreställningen riktas oppositionen i första hand mot
kärnkraften, trots att kolkraften, från gruvolyckor till hälsovådliga
utsläpp, kräver ofantligt fler människoliv. (Den mer balanserade ovilja man
vänder mot kolet beror enbart på växthuseffekten.)
Återstår att se hur länge denna virtuella verklighet kan behålla sitt grepp
om den begränsade "eliten". Sanningen är att en majoritet av vanliga
människor har en helt annan och sunt förnuftig syn på energifrågan.
2007-04-05 torsdag
Någon gång mellan 2020 och 2025 måste det till ny storskalig
kraftproduktion i Sverige. Om detta är enigheten stor, det är bara
prognoserna om behovets exakta ökningstakt som varierar något. Att det då
skulle finnas några alternativ till kärnkraft finns idag inga realistiska
föreställningar om.
Greenpeace och andras enögda motstånd mot kärnkraft blir allt mer avskalat
från annat än populism, och också som sådant blir det allt mindre gångbart.
Folk begriper helt enkelt bättre än Greenpeace. Kärnkraften (i väst) har ett
oöverträffat driftresultat när det gäller avsaknaden av skador på människor
och miljö. Alla teoretiska beräkningar av säkerheten har inte bara uppfyllts
utan överträffats av verkliga driftserfarenheter. Härdsmältor inträffar
något mer sällan än WASH-1400 på 1970-talet, och andra studier, räknade ut
(dvs. ett par gånger på 40 år). Av alla härdsmältor som kommer att inträffa
leder en ytterst liten bråkdel till personskador, I det verkliga livet
kommer det alltså praktiskt taget aldrig att inträffa. Det var detta Tage
Danielsson gjorde sig lustig över på samma 70-tal, men det humoristiska låg
i själva missförståndet.
Skulle man göra om WASH-1400 idag skulle riskerna behöva skrivas ner
ytterligare. Teknisk utveckling har fortsatt minskat risken för härdsmältor
och dessutom förbättrat anläggningarnas förmåga att hantera de som med
försumbar sannolikhet inträffar. Kraftverkens risker kan idag inte anföras
som skäl att motarbeta kärnkraft.
Den som minns Harrisburg kommer kanske ihåg att man först ett bra tag efter
olyckan kunde konstatera att det var en härdsmälta som inträffat. Detta
slogs upp av tidningarna med krigsrubriker, inte så lite triumferande. Att
ingen enda människa kommit till skada i den svåraste form av olycka man
kunde tänka sig tycktes däremot inte intressera så många. Filmen
Kinasyndromet, som hade haft premiär innan olyckan, hade ju skapat bilden av
härdsmältan: ett radioaktivt, glödande klot som borrar sig ner genom jorden.
Erfarenheterna av Harrisburg borde alltså varit lugnande, i stället
inträffade det motsatta, oron tog ny fart. Den avklingade helt sakta men tog
igen ny fart efter Tjernobyl.
Men oron härskar i snäva kretsar: journalister, kultureliten och diverse
"gröna" kretsar, alla behärskade av en antiintellektuell inställning i den
här frågan, och i en del andra. Folket, de vanliga människorna - 83 procent
- har däremot en rationell inställning och vill behålla kärnkraften.
...och
andra risker
2009-03-28 lördag
67 döda och 100 saknade efter dammolycka i Indonesien rapporteras idag.
Många av de döda dränktes antagligen i sömnen. Notisen kommer med säkerhet
att läggas till handlingarna utan närmare reflektioner.
I Sverige har vi mycket stora kraftverksdammar. Följderna av ett dammbrott
på någon av dammarna har analyserats, och i de svåraste scenarierna räknas
dödsfallen i tusental. Men går någon i Luleå och oroas över att de
faktiskt kan drabbas av samma öde som de olyckliga människorna utanför
Jakarta? Säkert inte. Många oroas troligen mycket mer över riskerna med
kärnkraft.
Under en konferens om olyckor och risker i Davos i augusti förra året
redovisades faktiska siffror över antalet dödfall förknippade med olika
produktionsformer för energi under perioden 1970 - 2005. Tabellen här
nedanför tar bara upp direkta dödsfall på grund av olyckor omedelbart
kopplade till energislaget. Sekundära hälsoeffekter och för tidig död
orsakade av framför allt kol och olja finns alltså inte med. Så här
verkligheten ut:
|
OECD |
EU 27 |
Icke OECD |
Energislag |
Olyckor |
Dödsfall |
Olyckor |
Dödsfall |
Olyckor |
Dödsfall |
Vattenkraft |
1 |
14 |
1 |
116 |
12 |
30 007 |
Kol |
81 |
2 123 |
41 |
942 |
1 507 |
29 816 |
Olja |
174 |
3 388 |
64 |
1 236 |
308 |
17 990 |
LPG (gasol) |
59 |
1 875 |
20 |
559 |
61 |
2 636 |
Naturgas |
103 |
1 204 |
33 |
337 |
61 |
1 366 |
Kärnkraft |
0 |
0 |
0 |
0 |
1 |
31 |
Som framgår har vattenkraften orsakat tusen gånger fler dödsfall än
kärnkraften under 35-årsperioden. Vad en rationell individ i Luleå, som
känner behov av att oroa sig, i första hand skulle behöva tänka på råder
med andra ord ingen tvekan om.
Några noter till tabellen kan vara på sin plats. När det gäller både kol
och vattenkraft har Kina drabbats värst, med 24 456 respektive ca. 26 000
dödsfall. Stora dammolyckor där har inträffat i Banqiao och Shimantan.
Siffran för EU 27 (116 döda) härrör från Belcidammens ras i Rumänien 1991.
Noterbart är att produktionen av en så marginell energikälla som LPG
nästan är lika riskabel som kolkraften i OECD-länderna. Som också framgår
är naturgasen heller inte att leka med. Inom EU kräver oljeindustrin flest
dödsfall, varav en stor del kan härledas till oljefälten i Nordsjön.
Kärnkraften står i en klass för sig. Sammanlagt 10 000 reaktorår har
medfört en enda olycka med 31 döda (ungefär 20 personer dog senare i
sviter av strålskador). I reaktorer av västerländsk konstruktion har
överhuvudtaget inga människor omkommit som följd av egentliga
kärnkraftsolyckor. För att skapa en bild av säkerhetsnivån kan man
föreställa sig en kärnkraftreaktor som byggdes ungefär när mänskligheten
började idka jordbruk och som sedan under tio sekler producerat enorma
energimängder - men under den tiden bara orsakat en enda allvarlig olycka.
I en fullständig analys måste man dessutom på kärnkraftens pluskonto räkna
in de människoliv som sparas genom att betydligt farligare energislag
ersätts.
En intelligent utomjording som hamnat på vår planet skulle betrakta
människan som en fullkomligt irrationell varelse om han konfronterades med
fakta om energislagen, och sedan jämförde med den utbredda skräcken för
kärnkraften. Särskilt i kontrast mot hur riskerna med alternativen till
kärnkraft bedöms. Ser han sedan hur politiker, massmedia, miljögrupper och
andra exploaterar denna fullkomligt omotiverade skräck så skulle han inte
ge mycket för vår intellektuella elit.
Referens till tabellen.
2009-03-29 söndag
Överför man siffrorna över totala antalet omkomna i gårdagens tabell till
ett diagram så blir bilden om möjligt ännu tydligare:
2007-10-11 torsdag
Från olika håll i världen kommer rapporter om att kärnkraften håller
på att byggas ut. Om det beror på att beslutsfattare i andra länder tar
detta med växthuseffekten på större allvar må vara osagt, men i faktisk
handling främjar man den enda energikälla av någon betydelse som kan ge
något verkligt bidrag till minskningen av den globala uppvärmningen. Här i
Sverige däremot lever politikerna kvar i sitt radiofobiska flum.
Sören Wibe (s) fick igår framträda på DN Debatt med en artikel som med enkla
och klara fakta visade det ohållbara med svensk och socialdemokratisk
kärnkraftspolitik. En helt lysande text som med ett par enkla drag redde ut
riskaspekten, det skenbara avfallsproblemet och sanningen om biobränslet.
Som professor i skogsekonomi kan Wibe uttala sig om biobränslet med en viss
auktoritet. Han konstaterar att utsläppen av växthusgaser från skogsbränslen
de närmaste 10 - 100 åren storleksmässigt är fullt jämförbara med de som
kommer från olja och bensin. Avskogningen i tropikerna orsakar större
koldioxidutsläpp än all världens trafik. Själva dammsuger vi nu skogarna på
biomassa som vi eldar upp. Allt tillsammans innebär ett överutsläpp av
koldioxid som jämnar ut sig först i ett tusenårsperspektiv. Men det är de
närmaste 100 åren som är kritiska för klimatet.
Om kärnkraftens avfall påpekar han att frågan är löst, tekniskt och
ekonomiskt. Det är bara politiskt som den inte är löst, nämligen i fråga om
var avfallet skall slutförvaras. Närmare 100 miljarder kronor kommer hela
programmet för förvaring av avfallet att gå på, pengar som kärnkraften
betalar i sin helhet. Han ber läsaren jämföra med vad som satsas på att lösa
det akuta problemet med avfallet från förbränning av kolväten. Vi lägger mer
forskning på att utreda vad som kan hända med kärnavfallet djupt ner i
berget om 150 000 år, än vi lägger på att förhindra en eventuell
klimatkatastrof inom några decennier.
När det gäller riskerna med driften av kärnkraftverken noterar Wibe att
säkerhetskraven är så höga att de skulle stjälpt nästan all annan
industriell verksamhet. I klartext betyder det att risken för någon att bli
skadad på grund av kärnkraften är ofantligt mycket mindre än risken att
skadas nästan all annan aktivitet, var för sig. Att anföra kärnkraftens
"höga" risker som ett argument är med andra ord oinformerat.
Wibe tar också upp det stora slöseriet med kärnkraftens kylvatten, som
innehåller två tredjedelar av den energi verken alstrar. Forsmarks kylvatten
skulle med enkla medel kunna värma upp större delen av Uppsala och
Stockholm, men det förhindrades när verket byggdes för att man inte ville
"bygga fast" sig med kärnkraften. Argumentet är under alla omständigheter
stolligt eftersom ett utbyggt fjärrvärmenät när som helst kan ställas om
till valfri energikälla.
Thomas Östros har hunnit komma med en kommentar idag, där han avvisar Wibes
synpunkter. Hans argument är samma som Göran Persson på sin tid: om det
inträffar en kärnkraftolycka kommer det att bli stora problem på grund av
människors reaktioner. Han är alltså inte lika klok som de människor han
säger sig värna, eftersom de till 85 procent litar på kärnkraften och vill
ha den kvar eller bygga ut den.
Kärnkraftsmotståndet har sin kärna i en intellektuell, företrädesvis
humanistisk, elit som också omfattar flertalet journalister. En krets
däromkring består av misantropiska miljövänner som drömmer sig tillbaka till
en orörd värld där människan inte härjat med sina tekniska onaturligheter.
Gemensamt för dem är att de inte förstår hur den utveckling de ogillar är
själva förutsättningen för att de skall kunna leva sina liv och samtidigt få
tid och resurser för sitt engagemang. Östros och hans likar är antagligen
alltför inbäddade i den miljön. Han borde ta tåget till Norrland, eller för
den delen Göteborg, och ha ett rejält snack med arbetarna i basindustrin och
tillverkningsföretagen. Där finns hans väljare som förstår behovet av
kärnkraft och inte är rädda för den.
2007-10-12 fredag
Antar vi att Thomas Östros inte är så oinformerad som han framstår,
utan bara taktisk, så kommer saken i ett annat läge som inte är så mycket
vackrare. Om hans parti skall regera efter 2010 så vet han att det blir med
stöd av v och mp, två partier som har gjort kärnkraften till sin
symptomatiska profilfråga. Med en socialdemokrati som vill bygga ut
kärnkraften blir det inget stöd från dessa partier, och inget regerande. Så
krasst egoistiskt kan politiken fungera i en ödesfråga för landet och
klimatet.
Idag får vi också höra att Volvo beslutat att inte köpa kärnkraftsel. Den är
inte "uthållig". Vad det innebär när dagens lättutvunna urantillgångar
räcker i hundratals år är svårt att förstå. Klimatkrisen kommer långt
dessförinnan, om IPCC har räknat rätt. Tänker vi oss dessutom ett högre
energipris så kan havens innehåll av uran utvinnas, tillgångar som
bokstavligen är outtömliga. Men innan haven behöver tillgripas så har
teknikutvecklingen fortsatt och skapat helt nya möjligheter, där
fusionskraften är en definitiv lösning som vi redan nu har inom synfältet.
Vad som i övrigt kan komma vet vi inte ens om idag..
Istället skall Volvo elda med pellets, ett beslut som mot bakgrund av Wibes
skogskunniga inlägg blir obegripligt. När en så romantisk längtan tillbaka
till svunna energitekniker får grepp om en av våra främsta industrier så
måste man börja undra. Är det en flirt med politiskt korrekta drömmare, som
tillkommit för att skyla över biltransporternas förmenta skurkroll i
klimatfrågan? Som vi kunde sluta oss till av Wibes text så vore det mycket
effektivare för miljön om Volvo gjorde en kraftig sponsringsinsats för att
skydda de tropiska skogarna.
Men vi lever i en drömvärld fylld av skenlösningar på verkliga problem.
Vindkraften är ju en annan sådan. I Ny Teknik kan vi läsa att Vattenfall
måste byta ut alla vindsnurror i en stor park i Themsens mynning, ett
tekniskt misslyckande som enligt bolagets vindkraftansvarige hotar hela
vindkraftens existens. Som om inte detta landskapsförstörande mikrobidrag
till energiförsörjningen vore en Potemkinkuliss redan som det är.
Tjernobyl
2006-04-16 söndag
Människosläktet har ett förunderligt behov av oro inför sina egna
prestationer. Frankenstein blev arketypen för den litterära formuleringen av
denna skräck inför människans manipulation av naturen. När den fyrkantiga
och rätt så trista romanfiguren blivit något sliten fanns Kärnkraften som
ett lämpligt ångestobjekt. "Att spränga atomer för att koka lite vatten" som
man sade för att skapa rätt stämning.
Så kom Tjernobyl som den bekräftande megakatastrofen och
nära-Harmageddonupplevelsen. Föreställningen om Tjernobyl har vårdats i
olika former av kulturella yttringar. Sanningen var given och behövde inte
prövas, upplevelsen var avgörande. Så när en FN-rapport för fyra år sedan
satte händelsen i ett märkligt perspektiv, genom att helt enkelt undersöka
den faktiska verkligheten, så inträffade antagligen någon form av mental
härdsmälta i kulturvärlden och i massmedia överhuvud taget. Hur skulle detta
hanteras? Man valde tystnaden, och myten om den stora katastrofen fick leva
vidare.
Om åtta dagar har det gått 20 år sedan olyckan. Ångestnostalgin odlas redan
i media. Kommer vi att få någon redogörelse med anknytning till
verkligheten, t.ex. baserad på UNSCEAR 2000? Det är knappast säkert.
Det utbredda lidandet efter olyckan orsakades av felaktiga beslut som hade
sin grund i panikstämningen kring själva begreppet kärnkraftskatastrof. Hade
massmedia någon avgörande roll för hur denna stämning hade skapats? Det lär
vi inte få se någon analys av, i varje fall inte i massmedia.
2006-04-17 måndag
Mera av känslosamma sjok om Tjernobyl i radion. Vi kan vänta en daglig dos
av samma slag en vecka framöver. Naturligtvis med besök i Pripjat, med
ödesmättad beskrivning av spökstaden, övergivna hus med kvarlämnade
leksaker, den ofrånkomliga intervjun med kvinnan vars man dog av cancer (att
det var av strålningen behöver inte ens nämnas). Är reportern insatt i några
fakta kring det hon så övertygat beskriver? (Vet hon ens att hon fick en
högre stråldos under flygturen över Östersjön än under hela besöket i
Pripjat?)
Nej hon kan omöjligt veta någonting verkligt, för då hade hon varit en
otänkbar hycklare. Med elementär faktakunskap skulle denna lidelse i
ångestexploateringen inte varit möjlig. Media lever i en postmodern,
imaginär värld. Sanningen är det vi tror är sant. Det stora mysteriet är hur
en sådan regrediering är möjlig. Vi är tillbaka till tiden före Voltaire, om
inte till tiden före Galilei.
2006-04-19 onsdag
"Forskare anser att FN-rapport skönmålar läget vid Tjernobyl" skriver DN. En
ordentlig redovisning av FN:s rapporter har man dock fått leta efter. Själv
har jag inte hittat någon sådan i tidningar eller etermedia, men de finns
lätt tillgängliga på Internet.
Debatten gäller hur många cancerfall som följd av strålningen man kan vänta
i framtiden. Siffran spänner mellan FN:s 9 000 och Greenpeace 800 000. Den
senare siffran förutsätter den s.k. linjära hypotesen (som seriös forskning
avskriver), och säkert några egenhändiga dystopiska teorier. Tyvärr kommer
man inte att empiriskt kunna bekräfta FN:s prognos. Just dessa cancerfall
kommer inte att märkas i den beklagligtvis mycket större incidensen bland
hela befolkningen. (Om ryssarna t.ex. minskar cigarettförbrukningen med
några procent så skärmar den följande cancerminskningen av alla andra
effekter.)
Vad FN:s rapporter har lyft fram, men som inte tycks intressera media, är
hur många människor som redan nu dött i förtid på grund av sjukdomar och
annat lidande. Helt klart kan dödsfallen räknas i tusental. De har inte dött
av strålningen men av den förödande katastrof i deras liv som följde av att
de rycktes upp från sina hem och tvångsförflyttades till andra platser.
Denna permanenta evakuering av 350 000 människor var till allra största
delen helt omotiverad, och berodde på en ogrundad radiofobi som inte minst
massmedia och känslolösa miljöorganisationer är skyldig till.
2006-04-21 fredag
Tre sidor Tjernobyl i morgontidningen, stora bilder. Gripande intervju med
en bror till en av dem som dog av strålningen. Det mesta som står i artikeln
är sant, men när den mycket viktigare sanningen utelämnas blir bilden falsk.
Förvisso var det en stor olycka, omkring 50 personer dog. Men hur är det
möjligt att så konsekvent bortse från de enda expertgranskningar av
händelsen som har gjorts och som visar att det var fråga om en politiskt
skapad katastrof som krävt många fler dödsoffer än så?
"Minst 200 byar för alltid stängda på grund av strålningen" - en av få
direkta felaktigheter i artikeln. "På grund av massmedial och politisk
panik" borde det ha stått.
"Mer om Tjernobyl på söndag" utlovar tidningen, få se då.
2006-04-23 söndag
Tidningen höll löftet, det blev mer om Tjernobyl idag. Mer av samma slag som
fyllt oändliga tidningssidor under dessa tjugo år: om smattrande
geigermätare, cesiumnedfallet över Sverige i påkostad grafik, cesium i
mjölk, cesium i renar. Men inte ett ord - inte ett enda - som ger något
perspektiv på dessa fakta. Inget försök att t.ex. sätta stråldoserna från
Tjernobyl i relation till andra strålkällor som vi lever med i Sverige, för
att ge läsaren någon möjlighet att värdera händelsen.
I stället dessa slarviga fel (i faktarutan): "Hittills sextio döda i
cancersjukdomar efter Tjernobyl". De som avlidit som direkt följd av olyckan
dog av akuta strålskador eller följdsjukdomar, inte cancer.
Om man nu inte orkar läsa hela UNSCEAR 2000, så behöver man bara ta sig
igenom en och en halv sida pressrelease. Där kan man t.ex. klippa ur detta:
"There is no
scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or
in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure."
Och man skulle kunnat slå en signal till
Lars-Erik Holm som var ordförande för UNSCEAR när rapporten skrevs.
Pressreleasen innehåller en tabell, och den sätter Tjernobylolyckans
strålningseffekter i globalt perspektiv:
Average radiation
doses at year 2000 from natural
and man-made sources of radiation
expressed in
millisievert (mSv) |
Source |
Worldwide average
annual effective
dose |
Natural background |
2.4 |
Diagnostic medical
examinations |
0.4 |
Atmospheric nuclear
testing |
0.005 |
Chernobyl accident |
0.002 |
Nuclear power
production |
0.002 |
Man (de främsta experterna från 21
länder) påstår alltså att strålningseffekterna av Tjernobylolyckan globalt
sett är försumbara. Det borde om inte annat locka alla normalt nyfikna
personer som skriver artiklar i ämnet att läsa hela rapporten.
2006-05-02 tisdag
Det kan vara läge att sammanfatta Tjernobylfrågan för den här gången
(med ett inlägg tänkt som insändare till Dagens Nyheter). Vid nästa jämna
decennium får vi se om inte perspektiven har klarnat, även i massmedia.
Tjernobyls dubbla sanningar
När 20-årsminnet av Tjernobyl nu har passerat har vi fortfarande två olika
beskrivningar av händelsen att ta ställning till, två beskrivningar som ger
diametralt motsatta bilder av olyckans konsekvenser. Den ena är medias
domedagsmättade och nästan enhälliga bild av en katastrof orsakad av
radioaktiv strålning. Cancer, missbildningar, strålsmittade områden för
alltid obeboeliga, cesiumnedfall över Sverige - detta har varit medias
huvudteman. Den andra bilden ges av expertutredningar som framför allt
konstaterar en social katastrof, orsakad av politiska beslut grundade på en
obefogad radiofobi.
För en av de tunga rapporterna, UNSCEAR 2000, svarade
142 strålningsbiologer och andra experter från 21
länder, som på FN:s uppdrag studerade olyckans förlopp och följder.
Rapporten konstaterade bl.a. att den permanenta evakueringen av närmare
350 000 människor till största delen var omotiverad och ingenting som
strålningen i området tvingade till. (Den stråldos man får av att vistas i
den utrymda ”spökstaden” Pripjat är av samma storleksordning som den man får
av naturlig bakgrundsstrålning på många platser i världen, t.ex. Bohuslän).
Utöver det 50-tal räddningsarbetare som avlidit av akuta strålskador har
ingen i befolkningen i övrigt dött av radioaktiv strålning. Missbildningar
är inte fler i det drabbade området än på andra platser. Detta för att nämna
ett par av de slutsatser som radikalt avviker från den bild
massmedia mestadels har frammanat.
En studie som gjordes av UNDP och UNICEF bekräftade att det stora lidande
som drabbat befolkningen berodde på den påtvingade folkomflyttningen och
inte på strålningen. IAEA hör till de expertorgan som har kommit till
liknande slutsatser.
Antag att experterna har rätt. Hur fördelar sig i så fall ansvaret för det
lidande som drabbat människorna i området? Har massmedia något ansvar för
den panikstämning som fick politikerna att fatta sina felaktiga beslut? Än
viktigare om experterna har rätt är att media, och vi alla, har ett ansvar
för att bygga upp en sådan kunskap och medvetenhet att förödande beslut kan
undvikas när nästa kärnkraftsolycka inträffar.
En sista förvånad fråga: varför har (så vitt jag vet, i varje fall) ingen
tidning eller tevekanal gjort en grundlig och kritisk redovisning av dessa
FN-rapporter, vars slutsatser journalister och reportrar borde uppfatta som
sensationella?
...och
opinionen
2009-02-05 torsdag
Regeringen tog idag ett historiskt beslut om kärnkraften när den nu enats
om att nya kärnkraftverk skall ersätta de nuvarande när de tjänat ut.
Efter decennier av bollande har den heta potatisen äntligen svalnat
tillräckigt för att läggas på plats. Avgörande blev Maud Olofssons
vändning som man inte skall frånkänna ett visst mod, eftersom delar av
hennes parti fortfarande lever i en naturromantisk idévärld som påminner
om Rousseaus. Man kan gissa att Olofssons omvändelse kan bero på att hon
som näringsminister fått en klarare insikt om industrins villkor.
För radions Ekosändning kvart i sex blev frågan med rätta helt
dominerande. Jag uppfattade en positiv röst, ordföranden för
Metall. I övrigt hade redaktionen letat upp alla upptänkliga
representanter för kärnkraftsmotståndet. Tydligare kan det inte
demonstreras att mediefolkets eget kärnkraftsmotstånd är en yrkesåkomma.
En av de kritiska var Mona Sahlin. Som representant för en stockholmsk
byråkratkultur står hon helt främmande för åsikterna hos majoriteten av
socialdemokratins folk i den svenska industriella verkligheten. Av samma
skäl som hon i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen tar ställning
mot en överväldigande majoritet i partiet, inte minst bland kvinnorna.
Dessa två frågor kan ensamma sänka sossarna i nästa val.
Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag så uppfordrar det till en
prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa
opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt.
Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se.
2009-02-06 fredag
Sverker Sörlin skriver idag en humanistkria om kärnkraften, med alla
inslag man förväntar av en sådan. En mail till svar:
Varför finns det inte
fler kärnkraftverk i världen, undrar du i DN (6/2). Som historiker vet du
svaret, men skriver något annat. Det började med Hiroshima och Nagasaki,
som väckte en berättigad skräck för människans nya makt att bokstavligen
kunna förgöra hela världen. Alla ord som börjar med ”atom-” (sedermera
”kärn-”) förknippades därefter med något uront.
Politiker kan inte lastas för att ha exploaterat så starka känslor, hur
irrationella de än varit. Det ligger i deras jobb. Men många humanister,
journalister, miljögrupper och andra har följt med samma ström. Sedan har
det inte spelat någon roll att den radiofobi som blivit resultatet har
fått proportioner bortom det fattbara, och bortom den mest elementära
kunskap. Inte heller att kärnkraftverkens risker är i en skala som faller
långt under den för de flesta andra verksamheter människor sysslar med.
När du vid tanken på kärnkraften får associationer till Napoleons
föråldrade stridsteknik får läsaren i sin tur lätta krampkänningar i
hjärnan. Vi talar om den yngsta energikällan av betydelse, med inte ens
fyrtio år på nacken. Eldat med ved har människan däremot gjort ganska
länge, hur länge vet du bättre än jag. Den tekniken påminner betydligt
mera om ”att köra fast i den ryska leran”.
Du anser att vi har en helt annan framtid än kärnkraftens. Vi lever i
stället ”i vad som förefaller vara ett take off-skede för solceller,
vindkraftverk och bioenergi”. Om du bläddrar lite längre fram i samma
nummer av DN hittar du ett diagram över Sveriges energiförsörjning.
Vindkraftens bidrag syns där överhuvudtaget inte. Om trycktekniken
tillåtit hade den blivit ett 0,2 mm smalt streck. Solcellerna är givetvis
obefintliga.
Återstår biobränslena som åtminstone syns i diagrammet. Då skall man veta
att ungefär två tredjedelar används av industrin, till stor del ett
utnyttjande av egna biprodukter som t.ex. svartlut. Det är en gammal
tradition och ingår inte i någon ”take off”. Vill man dessutom skaffa sig
en uppfattning om det svårt problematiska med biobränslena för att lösa
klimatproblemet har skogsprofessorn Sören Wibe redogjort för det på ett
pedagogiskt sätt.
Om vi skulle befinna oss i ett take off-skede för vindkraft så är det
sannerligen från en nollpunkt, och med darriga prognoser. Här väntar inga
trollformler som nämnvärt kan öka verkningsgrad och effekt eftersom
fysikaliska grundlagar ställer villkoren. Hur många vindsnurror på varje
kulle vi står ut med kommer att sätta gränsen.
Din önskan om en ”framtidens lätta industrialism” inrättar sig bland
liknande retoriska krumelurer som ”tjänstesamhället” och IT-erans ”nya
ekonomi”. I bakgrunden fanns hela tiden tämligen oförändrad den gamla
vanliga industrin, för Sveriges del en markant tung industri, som stabil
garant för välstånd och tillväxt. Det andra var ord på en modestyrd
mediemarknad.
C P Snows problemformulering gäller fortfarande, och problemet tycks
aldrig bli löst. Om jag skulle försöka skriva om något av Heideggers verk
(t.ex. Teknikens väsen), som jag inte förstår någonting av, så
skulle redan min bristande utbildning diskvalificera mig. Om kärnkraft kan
vem som helst skriva. För att bli publicerad tycks det närmast vara en
fördel att inte ha naturvetenskaplig eller teknisk grundutbildning. Och
det följer av att frågan inte gäller kunskap om teknik, industri eller för
den delen kunskap överhuvudtaget. Kärnkraften har blivit en psykologisk
och rent politisk fråga utan anknytning till den konkreta verkligheten.
Därför kan humanister skriva i det närmaste vad som helst i saken utan att
det stör några andra än enstaka tekniknördar.
Med bästa hälsningar
...
PS. En litet lustigt (?) exempel som belyser första och sista stycket:
Nuclear Magnetic Resonance (NMR) är ett fenomen som länge utnyttjats i en
elegant metod för kemisk analys. När tekniken efterhand utvecklades visade
det sig att den kunde användas i diagnostiken för att ta detaljrika
”röntgenbilder” på människan. Till skillnad från vanlig röntgen förekommer
ingen joniserande strålning, alltså sådan som bl.a. uppstår vid
kärnreaktioner. Likafullt ansågs det nödvändigt att ta bort ordet
”Nuclear” eftersom allmänheten förknippar det med strålning, och
metoden döptes till (det oegentliga) MRI. Uppochnervända världen alltså.
Det är ordets makt över tanken, och kunskapens underläge i offentligheten.
2009-02-08 söndag
Tidigare opinionsundersökningar har visat att runt en tredjedel av
svenskarna har velat bygga ut kärnkraften, och bara 17 procent avveckla
den. Nu säger en snabbundersökning att 70 procent stöder alliansens linje
som innebär att nya kärnkraftverk kommer att byggas. Tilliten till
kärnkraften hos allmänheten fortsätter tydligen att öka. Trots den
samstämmiga och suggererande skräckpropagandan i media har folkets breda
lager behållit sitt sunda förnuft.
Utvecklingen är ett anmärkningsvärt bakslag för politiker som byggt sina
karriärer på populistisk spekulation i energifrågan. Men ännu större är
nederlaget för massmedia som systematiskt vinklat alla nyheter om
kärnkraften för att underblåsa en obefogad rädsla. Allt som kunnat ge en
realistisk bild av teknikens risker har konsekvent förbigåtts.
Ett verkligt belysande exempel är den FN-utredning som världens främsta
experter gjorde av Tjernobylolyckan och som redovisade en totalt
annorlunda bild än den media oupphörligt förmedlat. Den rapporten begravde
media i total tystnad, och fortsatte sprida en uppfattning om olyckan som
är komplett missvisande.
Frågan är sannerligen intressant, och värd en doktorandstudie vid
Journalisthögskolan. Medias, inte minst TV:s, betydelse för att skapa
opinion anses ganska avgörande. Här har vi ett antagligen unikt fall där
folkopinionen bildar sig en självständig uppfattning i opposition mot en
kompakt propaganda i motsatt riktning. Den som hittar nyckeln till ett så
märkligt fenomen har fått ett intressant politiskt verktyg i sin hand.
Eller som journalist en möjlighet att skriva artiklar som folk vill läsa.
2009-02-13 fredag
"S-väljarna går emot Sahlin om kärnkraften" är DN:s huvudrubrik idag. En
nyhet som varit gammal sedan länge. Sahlin kan inte rimligen ha varit
omedveten om opinionen som under många år visat en trendmässigt ökad
tilltro till kärnkraften. Politikers standardmetod när deras gamla politik
förlorar väljarstöd är annars att gradvis sänka profilen, ungefär som Maud
Olofsson gjort. Så inte Sahlin, och det kommer att kosta.
Synovate har gjort en snabb opinionsmätning som är talande. Bara en
fjärdedel av väljarna är klart emot regeringens kärnkraftslinje, övriga
för eller osäkra. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är mycket liten,
medan skillnaden mellan könen är anmärkningsvärd. Tre fjärdedelar av
männen vill att det byggs ny kärnkraft. Mäns och kvinnors olika erfarenhet
av industri borde vara en förklaring, och kanske en skillnad i
teknikutbildning.
Jag kommer att tänka på en TV-snutt för många herrans år sedan, när
kärnkraften stod i centrum för första gången. En reporter i USA frågade
folk på gatan vad de tyckte i frågan. En kvinna sa:
"Vad skall vi med kärnkraft till när vi har el?"
En del borde inte skratta. Nämligen de som på fullt allvar ställer den
ekvivalenta frågan: "Vad skall vi med kärnkraft till när vi har vindkraft
och solceller?"
2006-09-05 tisdag
Idag publiceras en undersökning av kärnkraftsopinionen, som Dagens
Eko har låtit Synovate Temo göra. Enligt den vill 30 procent av svenska
folket att kärnkraften byggs ut och 53 procent att nuvarande reaktorer drivs
vidare. Bara 12 procent vill avveckla snarast möjligt.
En stabil majoritet av 83 procent är alltså emot den uttryckliga eller
underförstådda avvecklingslinje som drivs av alla partier, utom folkpartiet
och möjligen moderaterna. En pikant detalj är att så många som 50 procent av
miljöpartiets väljare går emot partiet i den stora hjärtefrågan.
Annars är fördelningen efter sociala kategorier som utbildning och
hushållsinkomst överraskande jämn. Andelen som förordar avveckling varierar
där bara mellan 9 och 14 procent. Ser man till andra kategorier står kvinnor
(16 %), ungdomar 16-29 år (16 %) och glesbygdsboende (15 %) för de högsta
siffrorna. För de lägsta står män (7 %) och personer över 60 år (7 %).
Intressant är utfallet för olika utbildningar: grundskola 10 %, gymnasium 11
% och högre utbildning 13 % (ett exempel på educated incapacity?).
Vad vi ser är ett fall där de breda massornas sunda förnuft gör uppror mot
medias och politikers olyckliga svaghet för katastroftänkande. Trots (eller
kanske tack vare) en monumental ensidighet i medias rapportering, där varje
tappad skiftnyckel i ett kärnkraftverk blir en riksnyhet, har folk med egna
ögon kunnat se att olyckskorparna har fel. Betecknande nog står det så här i
artikeln om opinionsmätningen på SR:s hemsida:
"I slutet av juli slogs flera av säkerhetssystemen i Forsmark ut och
reaktorerna stängdes. Senare stängdes dessutom två reaktorer i Oskarshamn,
eftersom säkerhetssystemet där liknar Forsmarks.
Händelserna har fått mycket uppmärksamhet och dessutom påverkat elpriset,
enligt bland annat Fortum. Men trots det har problemen inte lett till att
kärnkraftsmotståndet fått fart i Sverige."
Man hör undertonen: "varför i hela fridens namn lyckas vi inte skrämma upp
folk?". Antagligen förstår allmänheten bättre det som massmedia avstår från
att rapportera, nämligen att det som kallas säkerhetsproblem i kärnkraftverk
är problem på en mycket sofistikerad nivå. (Tillbudet i Forsmark klassades
bara som en tvåa på en sjugradig skala.) Om all verksamhet hade tvingats
leva upp till samma säkerhetskrav som kärnkraften skulle hela samhället ha
behövt stängas av. Kärnkraften är alltså en av de säkraste verksamheter vi
har. Sannolikheten för att det mest dramatiska olycksförloppet skulle
inträffa i en reaktor är försumbar, och i dagens anläggningar skulle inte
ens det få några konsekvenser för allmänheten (även om det skulle bli dyrt
för kraftbolaget).
Kärnkraften har genom åren räddat otaliga människoliv genom att ersätta
kolkraft och andra av de betydligt farligare energislagen. Den enda större
olycka som drabbat kärnkraften (Tjernobyl) är, som inte är det minsta
överraskande, totalt felrapporterad i media. Det har vi varit inne på
tidigare.
Allmänt
2009-06-13 lördag
En av reaktorerna i Oskarshamns kärnkraftverk skall moderniseras
och effekthöjas. Vore det inte fråga om en så stor höjning så skulle den
antagligen ha passerat lika oförmärkt som andra liknande åtgärder tidigare
har gjort. Effekthöjningen skall bli på 245 MW, vilket ungefärligen
motsvarar den energimängd som hela vindkraften i Sverige bidrar med.
Alltså: enbart en ökning av effekten i en av Sveriges tio kärnreaktorer
betyder lika mycket som hela vindkraften.
Hur länga skall man kunna inbilla folk att landskapsmarodörerna till
vindkraftverk har någonting med vårt verkliga energibehov att skaffa?
(Eller om det kanske mest är journalister och politiker som inbillar
varandra.) Det kommer en dag när det inte längre går, det är allt man kan
vara säker på.
|
|