Dagsnoteringar 2006 - 2009                                       Energi

2007-10-11 torsdag
Från olika håll i världen kommer rapporter om att kärnkraften håller på att byggas ut. Om det beror på att beslutsfattare i andra länder tar detta med växthuseffekten på större allvar må vara osagt, men i faktisk handling främjar man den enda energikälla av någon betydelse som kan ge något verkligt bidrag till minskningen av den globala uppvärmningen. Här i Sverige däremot lever politikerna kvar i sitt radiofobiska flum.

Sören Wibe (s) fick igår framträda på DN Debatt med en artikel som med enkla och klara fakta visade det ohållbara med svensk och socialdemokratisk kärnkraftspolitik. En helt lysande text som med ett par enkla drag redde ut riskaspekten, det skenbara avfallsproblemet och sanningen om biobränslet.

Som professor i skogsekonomi kan Wibe uttala sig om biobränslet med en viss auktoritet. Han konstaterar att utsläppen av växthusgaser från skogsbränslen de närmaste 10 - 100 åren storleksmässigt är fullt jämförbara med de som kommer från olja och bensin. Avskogningen i tropikerna orsakar större koldioxidutsläpp än all världens trafik. Själva dammsuger vi nu skogarna på biomassa som vi eldar upp. Allt tillsammans innebär ett överutsläpp av koldioxid som jämnar ut sig först i ett tusenårsperspektiv. Men det är de närmaste 100 åren som är kritiska för klimatet.

Om kärnkraftens avfall påpekar han att frågan är löst, tekniskt och ekonomiskt. Det är bara politiskt som den inte är löst, nämligen i fråga om var avfallet skall slutförvaras. Närmare 100 miljarder kronor kommer hela programmet för förvaring av avfallet att gå på, pengar som kärnkraften betalar i sin helhet. Han ber läsaren jämföra med vad som satsas på att lösa det akuta problemet med avfallet från förbränning av kolväten. Vi lägger mer forskning på att utreda vad som kan hända med kärnavfallet djupt ner i berget om 150 000 år, än vi lägger på att förhindra en eventuell klimatkatastrof inom några decennier.

När det gäller riskerna med driften av kärnkraftverken noterar Wibe att säkerhetskraven är så höga att de skulle stjälpt nästan all annan industriell verksamhet. I klartext betyder det att risken för någon att bli skadad på grund av kärnkraften är ofantligt mycket mindre än risken att skadas nästan all annan aktivitet, var för sig. Att anföra kärnkraftens "höga" risker som ett argument är med andra ord oinformerat.

Wibe tar också upp det stora slöseriet med kärnkraftens kylvatten, som innehåller två tredjedelar av den energi verken alstrar. Forsmarks kylvatten skulle med enkla medel kunna värma upp större delen av Uppsala och Stockholm, men det förhindrades när verket byggdes för att man inte ville "bygga fast" sig med kärnkraften. Argumentet är under alla omständigheter stolligt eftersom ett utbyggt fjärrvärmenät när som helst kan ställas om till valfri energikälla.

Thomas Östros har hunnit komma med en kommentar idag, där han avvisar Wibes synpunkter. Hans argument är samma som Göran Persson på sin tid: om det inträffar en kärnkraftolycka kommer det att bli stora problem på grund av människors reaktioner. Han är alltså inte lika klok som de människor han säger sig värna, eftersom de till 85 procent litar på kärnkraften och vill ha den kvar eller bygga ut den.

Kärnkraftsmotståndet har sin kärna i en intellektuell, företrädesvis humanistisk, elit som också omfattar flertalet journalister. En krets däromkring består av misantropiska miljövänner som drömmer sig tillbaka till en orörd värld där människan inte härjat med sina tekniska onaturligheter. Gemensamt för dem är att de inte förstår hur den utveckling de ogillar är själva förutsättningen för att de skall kunna leva sina liv och samtidigt få tid och resurser för sitt engagemang. Östros och hans likar är antagligen alltför inbäddade i den miljön. Han borde ta tåget till Norrland, eller för den delen Göteborg, och ha ett rejält snack med arbetarna i basindustrin och tillverkningsföretagen. Där finns hans väljare som förstår behovet av kärnkraft och inte är rädda för den.

2007-10-12 fredag
Antar vi att Thomas Östros inte är så oinformerad som han framstår, utan bara taktisk, så kommer saken i ett annat läge som inte är så mycket vackrare. Om hans parti skall regera efter 2010 så vet han att det blir med stöd av v och mp, två partier som har gjort kärnkraften till sin symptomatiska profilfråga. Med en socialdemokrati som vill bygga ut kärnkraften blir det inget stöd från dessa partier, och inget regerande. Så krasst egoistiskt kan politiken fungera i en ödesfråga för landet och klimatet.

Idag får vi också höra att Volvo beslutat att inte köpa kärnkraftsel. Den är inte "uthållig". Vad det innebär när dagens lättutvunna urantillgångar räcker i hundratals år är svårt att förstå. Klimatkrisen kommer långt dessförinnan, om IPCC har räknat rätt. Tänker vi oss dessutom ett högre energipris så kan havens innehåll av uran utvinnas, tillgångar som bokstavligen är outtömliga. Men innan haven behöver tillgripas så har teknikutvecklingen fortsatt och skapat helt nya möjligheter, där fusionskraften är en definitiv lösning som vi redan nu har inom synfältet. Vad som i övrigt kan komma vet vi inte ens om idag..

Istället skall Volvo elda med pellets, ett beslut som mot bakgrund av Wibes skogskunniga inlägg blir obegripligt. När en så romantisk längtan tillbaka till svunna energitekniker får grepp om en av våra främsta industrier så måste man börja undra. Är det en flirt med politiskt korrekta drömmare, som tillkommit för att skyla över biltransporternas förmenta skurkroll i klimatfrågan? Som vi kunde sluta oss till av Wibes text så vore det mycket effektivare för miljön om Volvo gjorde en kraftig sponsringsinsats för att skydda de tropiska skogarna.

Men vi lever i en drömvärld fylld av skenlösningar på verkliga problem. Vindkraften är ju en annan sådan. I Ny Teknik kan vi läsa att Vattenfall måste byta ut alla vindsnurror i en stor park i Themsens mynning, ett tekniskt misslyckande som enligt bolagets vindkraftansvarige hotar hela vindkraftens existens. Som om inte detta landskapsförstörande mikrobidrag till energiförsörjningen vore en Potemkinkuliss redan som det är.

Tjernobyl
2006-04-16 söndag
Människosläktet har ett förunderligt behov av oro inför sina egna prestationer. Frankenstein blev arketypen för den litterära formuleringen av denna skräck inför människans manipulation av naturen. När den fyrkantiga och rätt så trista romanfiguren blivit något sliten fanns Kärnkraften som ett lämpligt ångestobjekt. "Att spränga atomer för att koka lite vatten" som man sade för att skapa rätt stämning.

Så kom Tjernobyl som den bekräftande megakatastrofen och nära-Harmageddonupplevelsen. Föreställningen om Tjernobyl har vårdats i olika former av kulturella yttringar. Sanningen var given och behövde inte prövas, upplevelsen var avgörande. Så när en FN-rapport för fyra år sedan satte händelsen i ett märkligt perspektiv, genom att helt enkelt undersöka den faktiska verkligheten, så inträffade antagligen någon form av mental härdsmälta i kulturvärlden och i massmedia överhuvud taget. Hur skulle detta hanteras? Man valde tystnaden, och myten om den stora katastrofen fick leva vidare.

Om åtta dagar har det gått 20 år sedan olyckan. Ångestnostalgin odlas redan i media. Kommer vi att få någon redogörelse med anknytning till verkligheten, t.ex. baserad på UNSCEAR 2000? Det är knappast säkert.

Det utbredda lidandet efter olyckan orsakades av felaktiga beslut som hade sin grund i panikstämningen kring själva begreppet kärnkraftskatastrof. Hade massmedia någon avgörande roll för hur denna stämning hade skapats? Det lär vi inte få se någon analys av, i varje fall inte i massmedia.

2006-04-17 måndag
Mera av känslosamma sjok om Tjernobyl i radion. Vi kan vänta en daglig dos av samma slag en vecka framöver. Naturligtvis med besök i Pripjat, med ödesmättad beskrivning av spökstaden, övergivna hus med kvarlämnade leksaker, den ofrånkomliga intervjun med kvinnan vars man dog av cancer (att det var av strålningen behöver inte ens nämnas). Är reportern insatt i några fakta kring det hon så övertygat beskriver? (Vet hon ens att hon fick en högre stråldos under flygturen över Östersjön än under hela besöket i Pripjat?)

Nej hon kan omöjligt veta någonting verkligt, för då hade hon varit en otänkbar hycklare. Med elementär faktakunskap skulle denna lidelse i ångestexploateringen inte varit möjlig. Media lever i en postmodern, imaginär värld. Sanningen är det vi tror är sant. Det stora mysteriet är hur en sådan regrediering är möjlig. Vi är tillbaka till tiden före Voltaire, om inte till tiden före Galilei.

2006-04-19 onsdag
"Forskare anser att FN-rapport skönmålar läget vid Tjernobyl" skriver DN. En ordentlig redovisning av FN:s rapporter har man dock fått leta efter. Själv har jag inte hittat någon sådan i tidningar eller etermedia, men de finns lätt tillgängliga på Internet.

Debatten gäller hur många cancerfall som följd av strålningen man kan vänta i framtiden. Siffran spänner mellan FN:s 9 000 och Greenpeace 800 000. Den senare siffran förutsätter den s.k. linjära hypotesen (som seriös forskning avskriver), och säkert några egenhändiga dystopiska teorier. Tyvärr kommer man inte att empiriskt kunna bekräfta FN:s prognos. Just dessa cancerfall kommer inte att märkas i den beklagligtvis mycket större incidensen bland hela befolkningen. (Om ryssarna t.ex. minskar cigarettförbrukningen med några procent så skärmar den följande cancerminskningen av alla andra effekter.)

Vad FN:s rapporter har lyft fram, men som inte tycks intressera media, är hur många människor som redan nu dött i förtid på grund av sjukdomar och annat lidande. Helt klart kan dödsfallen räknas i tusental. De har inte dött av strålningen men av den förödande katastrof i deras liv som följde av att de rycktes upp från sina hem och tvångsförflyttades till andra platser. Denna permanenta evakuering av 350 000 människor var till allra största delen helt omotiverad, och berodde på en ogrundad radiofobi som inte minst massmedia och känslolösa miljöorganisationer är skyldig till.

2006-04-21 fredag
Tre sidor Tjernobyl i morgontidningen, stora bilder. Gripande intervju med en bror till en av dem som dog av strålningen. Det mesta som står i artikeln är sant, men när den mycket viktigare sanningen utelämnas blir bilden falsk.

Förvisso var det en stor olycka, omkring 50 personer dog. Men hur är det möjligt att så konsekvent bortse från de enda expertgranskningar av händelsen som har gjorts och som visar att det var fråga om en politiskt skapad katastrof som krävt många fler dödsoffer än så?

"Minst 200 byar för alltid stängda på grund av strålningen" - en av få direkta felaktigheter i artikeln. "På grund av massmedial och politisk panik" borde det ha stått.

"Mer om Tjernobyl på söndag" utlovar tidningen, få se då.

2006-04-23 söndag
Tidningen höll löftet, det blev mer om Tjernobyl idag. Mer av samma slag som fyllt oändliga tidningssidor under dessa tjugo år: om smattrande geigermätare, cesiumnedfallet över Sverige i påkostad grafik, cesium i mjölk, cesium i renar. Men inte ett ord - inte ett enda - som ger något perspektiv på dessa fakta. Inget försök att t.ex. sätta stråldoserna från Tjernobyl i relation till andra strålkällor som vi lever med i Sverige, för att ge läsaren någon möjlighet att värdera händelsen.

I stället dessa slarviga fel (i faktarutan): "Hittills sextio döda i cancersjukdomar efter Tjernobyl". De som avlidit som direkt följd av olyckan dog av akuta strålskador eller följdsjukdomar, inte cancer.

Om man nu inte orkar läsa hela UNSCEAR 2000, så behöver man bara ta sig igenom en och en halv sida pressrelease. Där kan man t.ex. klippa ur detta: "There is no scientific evidence of increases in overall cancer incidence or mortality or in non-malignant disorders that could be related to radiation exposure." Och man skulle kunnat slå en signal till Lars-Erik Holm som var ordförande för UNSCEAR när rapporten skrevs.

Pressreleasen innehåller en tabell, och den sätter Tjernobylolyckans strålningseffekter i globalt perspektiv:

 

Man (de främsta experterna från 21 länder) påstår alltså att strålningseffekterna av Tjernobylolyckan globalt sett är försumbara. Det borde om inte annat locka alla normalt nyfikna personer som skriver artiklar i ämnet att läsa hela rapporten.

2006-05-02 tisdag
Det kan vara läge att sammanfatta Tjernobylfrågan för den här gången (med ett inlägg tänkt som insändare till Dagens Nyheter). Vid nästa jämna decennium får vi se om inte perspektiven har klarnat, även i massmedia.

Tjernobyls dubbla sanningar
När 20-årsminnet av Tjernobyl nu har passerat har vi fortfarande två olika beskrivningar av händelsen att ta ställning till, två beskrivningar som ger diametralt motsatta bilder av olyckans konsekvenser. Den ena är medias domedagsmättade och nästan enhälliga bild av en katastrof orsakad av radioaktiv strålning. Cancer, missbildningar, strålsmittade områden för alltid obeboeliga, cesiumnedfall över Sverige - detta har varit medias huvudteman. Den andra bilden ges av expertutredningar som framför allt konstaterar en social katastrof, orsakad av politiska beslut grundade på en obefogad radiofobi.

För en av de tunga rapporterna, UNSCEAR 2000, svarade 142 strålningsbiologer och andra experter från 21 länder, som på FN:s uppdrag studerade olyckans förlopp och följder. Rapporten konstaterade bl.a. att den permanenta evakueringen av närmare 350 000 människor till största delen var omotiverad och ingenting som strålningen i området tvingade till. (Den stråldos man får av att vistas i den utrymda ”spökstaden” Pripjat är av samma storleksordning som den man får av naturlig bakgrundsstrålning på många platser i världen, t.ex. Bohuslän). Utöver det 50-tal räddningsarbetare som avlidit av akuta strålskador har ingen i befolkningen i övrigt dött av radioaktiv strålning. Missbildningar är inte fler i det drabbade området än på andra platser. Detta för att nämna ett par av de slutsatser som radikalt avviker från den bild massmedia mestadels har frammanat.

En studie som gjordes av UNDP och UNICEF bekräftade att det stora lidande som drabbat befolkningen berodde på den påtvingade folkomflyttningen och inte på strålningen. IAEA hör till de expertorgan som har kommit till liknande slutsatser.

Antag att experterna har rätt. Hur fördelar sig i så fall ansvaret för det lidande som drabbat människorna i området? Har massmedia något ansvar för den panikstämning som fick politikerna att fatta sina felaktiga beslut? Än viktigare om experterna har rätt är att media, och vi alla, har ett ansvar för att bygga upp en sådan kunskap och medvetenhet att förödande beslut kan undvikas när nästa kärnkraftsolycka inträffar.

En sista förvånad fråga: varför har (så vitt jag vet, i varje fall) ingen tidning eller tevekanal gjort en grundlig och kritisk redovisning av dessa FN-rapporter, vars slutsatser journalister och reportrar borde uppfatta som sensationella?

...och opinionen
2009-02-05 torsdag
Regeringen tog idag ett historiskt beslut om kärnkraften när den nu enats om att nya kärnkraftverk skall ersätta de nuvarande när de tjänat ut. Efter decennier av bollande har den heta potatisen äntligen svalnat tillräckigt för att läggas på plats. Avgörande blev Maud Olofssons vändning som man inte skall frånkänna ett visst mod, eftersom delar av hennes parti fortfarande lever i en naturromantisk idévärld som påminner om Rousseaus. Man kan gissa att Olofssons omvändelse kan bero på att hon som näringsminister fått en klarare insikt om industrins villkor.

För radions Ekosändning kvart i sex blev frågan med rätta helt dominerande. Jag uppfattade en positiv röst, ordföranden för Metall. I övrigt hade redaktionen letat upp alla upptänkliga representanter för kärnkraftsmotståndet. Tydligare kan det inte demonstreras att mediefolkets eget kärnkraftsmotstånd är en yrkesåkomma.

En av de kritiska var Mona Sahlin. Som representant för en stockholmsk byråkratkultur står hon helt främmande för åsikterna hos majoriteten av socialdemokratins folk i den svenska industriella verkligheten. Av samma skäl som hon i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen tar ställning mot en överväldigande majoritet i partiet, inte minst bland kvinnorna. Dessa två frågor kan ensamma sänka sossarna i nästa val.

Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag så uppfordrar det till en prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt. Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se.

2009-02-06 fredag
Sverker Sörlin skriver idag en humanistkria om kärnkraften, med alla inslag man förväntar av en sådan. En mail till svar:

Varför finns det inte fler kärnkraftverk i världen, undrar du i DN (6/2). Som historiker vet du svaret, men skriver något annat. Det började med Hiroshima och Nagasaki, som väckte en berättigad skräck för människans nya makt att bokstavligen kunna förgöra hela världen. Alla ord som börjar med ”atom-” (sedermera ”kärn-”) förknippades därefter med något uront.

Politiker kan inte lastas för att ha exploaterat så starka känslor, hur irrationella de än varit. Det ligger i deras jobb. Men många humanister, journalister, miljögrupper och andra har följt med samma ström. Sedan har det inte spelat någon roll att den radiofobi som blivit resultatet har fått proportioner bortom det fattbara, och bortom den mest elementära kunskap. Inte heller att kärnkraftverkens risker är i en skala som faller långt under den för de flesta andra verksamheter människor sysslar med.

När du vid tanken på kärnkraften får associationer till Napoleons föråldrade stridsteknik får läsaren i sin tur lätta krampkänningar i hjärnan. Vi talar om den yngsta energikällan av betydelse, med inte ens fyrtio år på nacken. Eldat med ved har människan däremot gjort ganska länge, hur länge vet du bättre än jag. Den tekniken påminner betydligt mera om ”att köra fast i den ryska leran”.

Du anser att vi har en helt annan framtid än kärnkraftens. Vi lever i stället ”i vad som förefaller vara ett take off-skede för solceller, vindkraftverk och bioenergi”. Om du bläddrar lite längre fram i samma nummer av DN hittar du ett diagram över Sveriges energiförsörjning. Vindkraftens bidrag syns där överhuvudtaget inte. Om trycktekniken tillåtit hade den blivit ett 0,2 mm smalt streck. Solcellerna är givetvis obefintliga.

Återstår biobränslena som åtminstone syns i diagrammet. Då skall man veta att ungefär två tredjedelar används av industrin, till stor del ett utnyttjande av egna biprodukter som t.ex. svartlut. Det är en gammal tradition och ingår inte i någon ”take off”. Vill man dessutom skaffa sig en uppfattning om det svårt problematiska med biobränslena för att lösa klimatproblemet har skogsprofessorn Sören Wibe redogjort för det på ett pedagogiskt sätt.

Om vi skulle befinna oss i ett take off-skede för vindkraft så är det sannerligen från en nollpunkt, och med darriga prognoser. Här väntar inga trollformler som nämnvärt kan öka verkningsgrad och effekt eftersom fysikaliska grundlagar ställer villkoren. Hur många vindsnurror på varje kulle vi står ut med kommer att sätta gränsen.

Din önskan om en ”framtidens lätta industrialism” inrättar sig bland liknande retoriska krumelurer som ”tjänstesamhället” och IT-erans ”nya ekonomi”. I bakgrunden fanns hela tiden tämligen oförändrad den gamla vanliga industrin, för Sveriges del en markant tung industri, som stabil garant för välstånd och tillväxt. Det andra var ord på en modestyrd mediemarknad.

C P Snows problemformulering gäller fortfarande, och problemet tycks aldrig bli löst. Om jag skulle försöka skriva om något av Heideggers verk (t.ex. Teknikens väsen), som jag inte förstår någonting av, så skulle redan min bristande utbildning diskvalificera mig. Om kärnkraft kan vem som helst skriva. För att bli publicerad tycks det närmast vara en fördel att inte ha naturvetenskaplig eller teknisk grundutbildning. Och det följer av att frågan inte gäller kunskap om teknik, industri eller för den delen kunskap överhuvudtaget. Kärnkraften har blivit en psykologisk och rent politisk fråga utan anknytning till den konkreta verkligheten. Därför kan humanister skriva i det närmaste vad som helst i saken utan att det stör några andra än enstaka tekniknördar.

Med bästa hälsningar
...

PS. En litet lustigt (?) exempel som belyser första och sista stycket: Nuclear Magnetic Resonance (NMR) är ett fenomen som länge utnyttjats i en elegant metod för kemisk analys. När tekniken efterhand utvecklades visade det sig att den kunde användas i diagnostiken för att ta detaljrika ”röntgenbilder” på människan. Till skillnad från vanlig röntgen förekommer ingen joniserande strålning, alltså sådan som bl.a. uppstår vid kärnreaktioner. Likafullt ansågs det nödvändigt att ta bort ordet ”Nuclear” eftersom allmänheten förknippar det med strålning, och metoden döptes till (det oegentliga) MRI. Uppochnervända världen alltså. Det är ordets makt över tanken, och kunskapens underläge i offentligheten.

2009-02-08 söndag
Tidigare opinionsundersökningar har visat att runt en tredjedel av svenskarna har velat bygga ut kärnkraften, och bara 17 procent avveckla den. Nu säger en snabbundersökning att 70 procent stöder alliansens linje som innebär att nya kärnkraftverk kommer att byggas. Tilliten till kärnkraften hos allmänheten fortsätter tydligen att öka. Trots den samstämmiga och suggererande skräckpropagandan i media har folkets breda lager behållit sitt sunda förnuft.

Utvecklingen är ett anmärkningsvärt bakslag för politiker som byggt sina karriärer på populistisk spekulation i energifrågan. Men ännu större är nederlaget för massmedia som systematiskt vinklat alla nyheter om kärnkraften för att underblåsa en obefogad rädsla. Allt som kunnat ge en realistisk bild av teknikens risker har konsekvent förbigåtts.

Ett verkligt belysande exempel är den FN-utredning som världens främsta experter gjorde av Tjernobylolyckan och som redovisade en totalt annorlunda bild än den media oupphörligt förmedlat. Den rapporten begravde media i total tystnad, och fortsatte sprida en uppfattning om olyckan som är komplett missvisande.

Frågan är sannerligen intressant, och värd en doktorandstudie vid Journalisthögskolan. Medias, inte minst TV:s, betydelse för att skapa opinion anses ganska avgörande. Här har vi ett antagligen unikt fall där folkopinionen bildar sig en självständig uppfattning i opposition mot en kompakt propaganda i motsatt riktning. Den som hittar nyckeln till ett så märkligt fenomen har fått ett intressant politiskt verktyg i sin hand. Eller som journalist en möjlighet att skriva artiklar som folk vill läsa.

2009-02-13 fredag
"S-väljarna går emot Sahlin om kärnkraften" är DN:s huvudrubrik idag. En nyhet som varit gammal sedan länge. Sahlin kan inte rimligen ha varit omedveten om opinionen som under många år visat en trendmässigt ökad tilltro till kärnkraften. Politikers standardmetod när deras gamla politik förlorar väljarstöd är annars att gradvis sänka profilen, ungefär som Maud Olofsson gjort. Så inte Sahlin, och det kommer att kosta.

Synovate har gjort en snabb opinionsmätning som är talande. Bara en fjärdedel av väljarna är klart emot regeringens kärnkraftslinje, övriga för eller osäkra. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är mycket liten, medan skillnaden mellan könen är anmärkningsvärd. Tre fjärdedelar av männen vill att det byggs ny kärnkraft. Mäns och kvinnors olika erfarenhet av industri borde vara en förklaring, och kanske en skillnad i teknikutbildning.

Jag kommer att tänka på en TV-snutt för många herrans år sedan, när kärnkraften stod i centrum för första gången. En reporter i USA frågade folk på gatan vad de tyckte i frågan. En kvinna sa:

"Vad skall vi med kärnkraft till när vi har el?"

En del borde inte skratta. Nämligen de som på fullt allvar ställer den ekvivalenta frågan: "Vad skall vi med kärnkraft till när vi har vindkraft och solceller?"

2006-09-05 tisdag
Idag publiceras en undersökning av kärnkraftsopinionen, som Dagens Eko har låtit Synovate Temo göra. Enligt den vill 30 procent av svenska folket att kärnkraften byggs ut och 53 procent att nuvarande reaktorer drivs vidare. Bara 12 procent vill avveckla snarast möjligt.

En stabil majoritet av 83 procent är alltså emot den uttryckliga eller underförstådda avvecklingslinje som drivs av alla partier, utom folkpartiet och möjligen moderaterna. En pikant detalj är att så många som 50 procent av miljöpartiets väljare går emot partiet i den stora hjärtefrågan.

Annars är fördelningen efter sociala kategorier som utbildning och hushållsinkomst överraskande jämn. Andelen som förordar avveckling varierar där bara mellan 9 och 14 procent. Ser man till andra kategorier står kvinnor (16 %), ungdomar 16-29 år (16 %) och glesbygdsboende (15 %) för de högsta siffrorna. För de lägsta står män (7 %) och personer över 60 år (7 %). Intressant är utfallet för olika utbildningar: grundskola 10 %, gymnasium 11 % och högre utbildning 13 % (ett exempel på educated incapacity?).

Vad vi ser är ett fall där de breda massornas sunda förnuft gör uppror mot medias och politikers olyckliga svaghet för katastroftänkande. Trots (eller kanske tack vare) en monumental ensidighet i medias rapportering, där varje tappad skiftnyckel i ett kärnkraftverk blir en riksnyhet, har folk med egna ögon kunnat se att olyckskorparna har fel. Betecknande nog står det så här i artikeln om opinionsmätningen på SR:s hemsida:

"I slutet av juli slogs flera av säkerhetssystemen i Forsmark ut och reaktorerna stängdes. Senare stängdes dessutom två reaktorer i Oskarshamn, eftersom säkerhetssystemet där liknar Forsmarks.
Händelserna har fått mycket uppmärksamhet och dessutom påverkat elpriset, enligt bland annat Fortum. Men trots det har problemen inte lett till att kärnkraftsmotståndet fått fart i Sverige."

Man hör undertonen: "varför i hela fridens namn lyckas vi inte skrämma upp folk?". Antagligen förstår allmänheten bättre det som massmedia avstår från att rapportera, nämligen att det som kallas säkerhetsproblem i kärnkraftverk är problem på en mycket sofistikerad nivå. (Tillbudet i Forsmark klassades bara som en tvåa på en sjugradig skala.) Om all verksamhet hade tvingats leva upp till samma säkerhetskrav som kärnkraften skulle hela samhället ha behövt stängas av. Kärnkraften är alltså en av de säkraste verksamheter vi har. Sannolikheten för att det mest dramatiska olycksförloppet skulle inträffa i en reaktor är försumbar, och i dagens anläggningar skulle inte ens det få några konsekvenser för allmänheten (även om det skulle bli dyrt för kraftbolaget).

Kärnkraften har genom åren räddat otaliga människoliv genom att ersätta kolkraft och andra av de betydligt farligare energislagen. Den enda större olycka som drabbat kärnkraften (Tjernobyl) är, som inte är det minsta överraskande, totalt felrapporterad i media. Det har vi varit inne på tidigare.

Allmänt
2009-06-13 lördag
En av reaktorerna i Oskarshamns kärnkraftverk skall moderniseras och effekthöjas. Vore det inte fråga om en så stor höjning så skulle den antagligen ha passerat lika oförmärkt som andra liknande åtgärder tidigare har gjort. Effekthöjningen skall bli på 245 MW, vilket ungefärligen motsvarar den energimängd som hela vindkraften i Sverige bidrar med. Alltså: enbart en ökning av effekten i en av Sveriges tio kärnreaktorer betyder lika mycket som hela vindkraften.

Hur länga skall man kunna inbilla folk att landskapsmarodörerna till vindkraftverk har någonting med vårt verkliga energibehov att skaffa? (Eller om det kanske mest är journalister och politiker som inbillar varandra.) Det kommer en dag när det inte längre går, det är allt man kan vara säker på.