Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2008                         Filosofi och vetenskap

 Till huvudmeny
Till meny

Tro och vetande                                            

Ge synpunkter


2006-04-04 tisdag
Hittade en notering bland filerna efter en kritisk betraktelse över Hedenius som stod att läsa i DN för ett drygt år sedan. Ämnet är inte inaktuellt (även om ärkebiskopen snart är en annan).

Läste med intresse i DN om Ingemar Hedenius häromdagen. Jag tog också fram Tro och vetande för inte länge sedan och måste hålla med om att den känns obsolet. Men jag tror det beror på att kristendomen inte har den officiella ställning den hade ännu på 50-talet och att kyrkan numera är utan all makt. Svenska kyrkan förefaller idag vara en sorts NGO, med en högste företrädare som i viss mån saknar de samhällsbevarande krafternas stöd på grund av vänsteravvikelse. Religionen har istället blivit personlig och privat, och Tro och vetande skulle väl nu vara lika svår att ge ut som en bok om det oförnuftiga med filateli.

Det jag fäste mig vid var artikelns tes om att "också Hedenius hade en tro, nämligen på vetenskapen och förnuftet". Synsättet med förnuftet som en trosfråga dyker upp då och då, särskilt i humanistiska texter. Jag kom att tänka på självaste Nationalencyklopedins formulering om Voltaire, den att han "trodde på möjligheten att med förnuftets hjälp skapa en harmonisk och lycklig värld". Själv hittar jag inga sådana trosbekännelser varken i Tro och vetande eller hos Voltaire (i det halvdussin böcker av honom jag läst). Voltaire gick förvisso till attack mot oförnuft och bigotteri, som fanns till övermått i den dåtida katolska kyrkan. Men att han skulle ha haft en naiv syn på någonting, inklusive förnuftet, strider mot hela hans natur. Detsamma kan väl antagligen sägas om Hedenius.

Att tro på något är väl att försanthålla utan krav på specifika belägg. Satsen "att tro på vetenskapen" är då givetvis självmotsägande. Vetenskap är en uppsättning metoder för att bygga kunskap, varvid både metodernas och kunskapens begränsningar ingår som en viktig del att klargöra. Den som har vetenskapen som ett trosobjekt måste ha en oklar uppfattning av själva begreppet. Samma resonemang kan tillämpas på förnuftet.

Jag tror att vi i den här frågan befinner oss i det gamla gapet mellan de två kulturerna. Vissa postmoderna förvillelser har dessutom vidgat gapet. En mera nutida diskussion av denna företeelse finns i Georg Kleins Korpens blick, bl.a. i brevväxlingen där med Göran Rosenberg. Klein menar att det är icke-naturvetare som föreställt sig vetenskapen som ett trosobjekt, som en gud. "När det visade sig att vetenskapen inte var någon gud, hade besvikelsen inga gränser." En naturligare grund för det postmoderna kunskapstvivlet behöver man inte tänka sig.

 2006-05-29 måndag
 Lars Linder skriver i DN idag om tro och vetande, eller mera exakt religion kontra evolution. Hela problemet bygger på missuppfattningen att naturvetenskapen med nödvändighet skulle ta bort något av livets mystik och fascination. - Själv har jag svårt att uppskatta modern konst. Folk som studerat konstvetenskap säger inte sällan att kunskapen gör det lättare att tycka om konstverken. Det är helt enkelt samma sak med naturvetenskap. Orsaken till den onödiga debatten är med andra ord inte för mycket utan för lite kunskap.

2006-07-10 måndag
Eva Ekselius recenserar i DN (4/7) en antologi med titeln Postmodern teologi. En introduktion. Hon skriver bland annat:

"När Ingemar Hedenius 1949 kom med sin bok "Tro och vetande" kom den att prägla generationer av svenska intellektuella just för att den artikulerade modernitetens övertygelse att det vetenskapliga 'vetandet' nu avslöjat religionerna som institutionaliserad vidskeplighet.

Nu, mer än femtio år senare, är det naturvetenskapen som tvingats backa från sina anspråk på att kunna utforska en för alla tider given sanning. Det finns definitiva gränser för vart vi med vårt förnuft och våra instrument kan nå."

Att Ingemar Hedenius i Tro och vetande skulle ha "avslöjat religionerna" med "det vetenskapliga vetandet" är oprecist i överkant. Han satte helt enkelt upp tre postulat, som borde kunna accepteras som självklara:

  • (det religionspsykologiska) att den kristna tron till en väsentlig del innebär att man håller vissa saker för sanna

  • (det språkteoretiska) att det även för icke troende är möjligt att förstå vad de religiösa utsagorna påstår

  • (det logiska) att två sanningar inte kan motsäga varandra

En stor del av boken består sedan av hur Hedenius testar dessa postulat mot utsagor gjorda av framstående kristna teologer, och hur han finner avgörande brister i utsagorna. Om man förr ville förkasta Hedenius slutsatser så använde man den gamla hederliga metoden att granska och bemöta kritiken punkt för punkt. Postmodernismens innovation är att avvisa allt sådant som postulat, logik och redlighet i tänkandet. Naturligtvis är det ett sätt att göra livet som intellektuell betydligt enklare.

Religioner som inte omfattas av det första postulatet (att hålla vissa faktiska omständigheter för sanna) riskerar inte att hamna i konflikt med vetenskapen. Hedenius ansåg sig själv religiös i den meningen. En religiös trosbekännelse av det slaget skulle då i princip likna utförandet av ett musikstycke.

Däremot är en religion grundad på en helig och ofelbar skrift med 2000 år på nacken, som innehåller många påståenden om verkligheten, öppen för allehanda faror. Hedenius demonstration av dessa faror var dock försumbar jämfört med föregångaren Galileis. Om det bara inte hade stått i bibeln att jorden var universums centrum så hade påvekyrkan varit ett stort problem mindre. Effekterna hade kanske också kunnat lindras om kyrkan inte hade gjort så stort motstånd att det tog ett par sekler för att komma på bättre tankar. Den geocentriska envisheten ledde till att kyrkan förlorade inflytande och anseende, och står som den första stora milstolpen på vägen mot det sekulariserade samhälle vi nu lever i. (Att vi för tillfället (I USA) har en liknande kalamitet på gång när det gäller skapelseläran är troligen mera av ett etnografiskt problem.)

Till frågan om det finns en gud eller ej har naturvetenskapen inget att bidra med. Den som tror att naturvetenskapens snabba utveckling skulle minska "utrymmet" för en gud har nog bristfällig kunskap om naturvetenskapen. Människans känsloliv är centralt för vår tillvaro och alldeles oberoende av hur mycket vi vet om t.ex. de biokemiska mekanismerna bakom. Alltså är föreställningen om en allmän motsättning mellan "moderniteten" och religionen falsk. Motsättningen gäller bara när kyrkornas dogmer om verkligheten inte stämmer med vår faktiska kunskap.

Så till det andra stycket om naturvetenskapens påstådda anspråk på "att kunna utforska en för alla tider given sanning". Uppfattningen att detta är en grov villfarelse delar jag med en som kan formulera det bättre, Georg Klein, som i Korpens blick återger en brevväxling med Göran Rosenberg. Så här skriver han:

"Jag vill först och främst tillrättalägga en viktig missuppfattning. Du säger att jag 'ställer i utsikt en fullständig kunskap om den yttre verkligheten' (med hjälp av naturvetenskapen). Det gör jag inte alls. För mig hoppar vetenskapen i bästa fall mellan en serie koncentriska ringar med minskande diameter. Verkligheten finns i mitten men är ouppnåelig. ...

Du är inte ensam om denna missuppfattning. Jag har mött den så många gånger nu att jag inser att den bygger på en existerande föreställning hos många. Det är inte bara vetenskapsmännen som skall lastas för den. Nej, det är ni själva, icke naturvetarna, både den bildade och den icke så bildade allmänheten, inklusive våra kritiker, som i hög grad bidragit till den.

Problemet ligger i att ni eller snarare era föregångare har hjälpts åt att höja upp vetenskapen till en piedestal som tidigare var förbehållen gudar och så småningom Gud. När det visade sig att vetenskapen inte var någon gud, hade besvikelsen inga gränser. Det förlovade landet omvandlades till det förlorade och, i mångas ögon, till det bedrägliga landet."

Där tar postmodernismen avstamp, i en villfarelse som beror på okunnighet.

2006-07-12 onsdag
Märklig är - med en fortsättning av föregående notering - postmodernismens överskattning av naturvetenskapens "anspråk" och samtidiga underskattning av dess verkliga betydelse. Anspråken är påhittade av främst andra än naturvetare (en av många källor är t.ex. den skönlitterära sciencefictionlitteraturen), medan det stora framsteget, att övertygande kunna beskriva verkligheten, är det som postmodernismen definierar sig genom att förneka.

Om naturvetenskapen som sådan inte står i konflikt med människors religiösa behov så kan ändå inte undgås att kunskap som strider mot bibelns utsagor har skapat problem för kristendomen. Och behovet av Gud som hypotes, för att tala med Laplace, riskerar givetvis att bli mindre hos den som får en djupare kunskap om naturlagarna och om livets ursprung. Vilket inte betyder att driften att filosofera om livets mening och andra fundamentala frågor för den skull behöver minska.

Jag kommer att tänka på morgonsamtalen med Bengt Anderberg i radion, somrarna för så där en 30 år sedan. Han var djupt beläst i bibeln och anlitades (om jag minns rätt) i nyöversättningarna som då pågick, och fick frågan: "Hur kommer det sig att du som har ägnat så mycket tid åt bibeln inte alls är kristen?". Han svarade: "Just därför."

Den pragmatiska svenska kyrkan har mestadels navigerat runt blindskären genom att betrakta bibelns utsagor om verkligheten som metaforer, en synbarligen klok strategi. Medan det postmoderna försöket att vända på det hela och istället förneka verkligheten uppenbarligen saknar framtidsutsikter.