|
Lars Schaff - texter |
||
|
De två kulturerna |
||
|
Det är sällan så tunna skrifter som C.P. Snows The Two Cultures and the Scientific Revolution orsakar så intensiva debatter. Häftet var en upptryckt version av ett 40 sidors manus till en föreläsning, hållen för snart ett halvsekel sedan. ”De två kulturerna” har blivit ett begrepp med status av bevingat uttryck och dyker upp i de mest skilda diskussioner. Förmodligen har en allt mindre andel av dem som använder begreppet läst den ursprungliga texten. På svenska trycktes den 1961, och med ett tillägg 1964. Snow själv menar, möjligen något för blygsamt, att det väldiga genomslaget berodde på att tiden var mogen för ämnet. Han pekar på att inte bara han själv, utan också andra, tidigare publicerat texter med samma teser utan att väcka uppmärksamhet. Om han nu kan ha rätt i det så var det ändå också en välformulerad och engagerande föreläsning, som mobiliserade den humanistiska eliten till frenetisk argumentation. Snows huvudtes är att den intellektuella världen är separerad i två delar. Som utövande naturvetare och skönlitterär författare hade Snow en fot i vartdera lägret, vilket grundade hans auktoritet i ämnet. ”Vid den ena polen humanister – vid den andra naturvetenskapsmän, och som de mest representativa bland dessa, fysiker. Mellan de två polerna utbreder sig en avgrund av ömsesidig okunnighet om den andra parten – ibland (vilket särskilt gäller de unga) fientliga och ogillande, men framför allt brist på förståelse. De har båda en groteskt vanställd bild av varandra.” Även om han utgår från att ignoransen är ömsesidig, handlar huvuddelen av föreläsningen om de humanistiskt intellektuellas naturvetskapliga okunnighet och deras aversion mot teknologi. Konsekvenserna av den okunnigheten hos den främsta opinionsbildande gruppen är hans ärende. Han utmanade språkets mästare med en stilistiskt elegant framställning, och debattkriget blev oundvikligt. ”Vid den ena polen den naturvetenskapliga kulturen, vilken verkligen är en kultur, inte bara i intellektuell utan också i antropologisk mening. Detta betyder att dess medlemmar inte alltid behöver förstå varandra fullständigt; och de gör de naturligtvis inte ofta. Biologer har t.ex. oftare än man tror en tämligen dimmig uppfattning och samtida fysik. Men det finns gemensamma attityder, gemensamma normer och mönster för beteendet och gemensamma angreppsmetoder och antaganden. Denna ömsesidiga förståelse är förvånansvärt vid och djup. Den skär tvärs över andliga mönster som t.ex. religion, politisk uppfattning och klasstillhörighet.” Snow menar alltså att den komplementära kunskapsbristen hos humanisterna får mera svårartade följder. ”Men vad kan man nu säga om den andra sidan? De är också utarmade – och hos dem är det allvarligare, eftersom de är stolta över det. Där vill man fortfarande påstå att den traditionella kulturen är hela ’kulturen’, som om den naturvetenskapliga kulturen över huvud inte existerade. Som om utforskandet av naturens ordning varken hade ett egenvärde eller kunde leda till värdefulla resultat. Som om naturvetenskapens konstruktion av den fysiska verkligheten till sitt intellektuella djup, till sin komplicerade struktur och exakthet inte vore det underbaraste och skönaste kollektiva verk som människan skapat. Trots detta har de flesta humanister inget som helst begrepp om denna konstruktion. Och om de ville ha det, så skulle de inte kunna. Det är som en hel grupp av de intellektuella vore helt döva för ett oerhört stort område av människans intellektuella erfarenhet. Men denna dövhet är inte medfödd utan förvärvad genom inlärning, eller snarare genom brist på inlärning.” Så rakt kan man inte utan risk formulera sig idag. Ändå har den humanistiska okunnigheten om naturvetenskap relativt sett ökat under dessa närmare femtio år, eftersom kunskapsmassan har blivit så mycket större. Detta motsägs inte av litterära referenser till ”den nya fysiken” och annan flirt med naturvetenskapen; vanligen bekräftas i stället okunnigheten (se t.ex. Fashionabelt nonsens på en närstående sida). Den materiella tillvaron utvecklas med accelererande hastighet, av de utanförstående synbarligen framdriven av en liten specialistvärld av Frankensteinliknande individer arbetande i avskildhet på sina laboratorier. Majoriteten av intelligentian, alltså den humanistiska, tittar på med någon förundran, men mest med förskräckelse. ”Vid ett par tillfällen har jag blivit så retad av denna attityd att jag har frågat hur många av dem som kunde redogöra för termodynamikens andra sats. Svaret blev kyligt, naturligtvis blev det också negativt. Ändå kan man säga att min fråga var den naturvetenskapliga motsvarigheten till frågan: ’Har ni läst något drama av Shakespeare’. Jag tror att om jag hade ställt en ännu enklare fråga, som t.ex.: ’Hur definierar ni begreppet massa eller acceleration?’ vilket är den naturvetenskapliga motsvarigheten till : ’Kan ni läsa?’, så skulle inte en på tio av dessa högt bildade personer förstå att jag talade samma språk som de. Sålunda växer den moderna fysikens underbara konstruktion fram, medan majoriteten av de intelligentaste människorna i Västerlandet vet lika litet om den som deras förfäder på stenålderns gjorde.” Möjligen underblåstes debatten kring De två kulturerna av Snows politiska slutsatser av sambandet mellan naturvetenskap, teknik och människans materiella utveckling. Han förundras över den utbredda föreställningen om det svunna lyckoriket, i en tid när kunskapen om det eländiga liv som de flesta tvingades leva före det industriella genombrottet är så allmänt tillgängliga. Här har inget förändrats, om det inte möjligen har förvärrats. Det helt dominerande positiva i välståndsutvecklingen tas av många för given, och allt intresse fokuseras på teknologiernas problem. Hela politiska rörelser byggs på tron att förhållandevis marginella problem kan lösas genom återgång till en tid och en livsstil då nästan allt var problem. ”Om vi inte tar hänsyn till den naturvetenskapliga kulturen, då har de övriga intellektuella i Västerlandet aldrig försökt, velat eller ens varit i stånd att förstå den industriella revolutionen och än mindre erkänt den. De intellektuella, och alldeles särskilt de litterärt intellektuella, är av naturen ludditer.” ”Dessa två revolutioner, den agrikulturella och den industriella-vetenskapliga, är i själva verket de enda kvalitativa sociala förändringar som människan någonsin har varit med om. Men den traditionella kulturen märkte ingenting eller också, om de märkte något, såg de det med ogillande.” ”Nästan ingen av tidens begåvningar ägnade någon intellektuell energi åt att utforska den revolutionen som åstadkom välståndet.” ”En sak är emellertid fullständigt klar, och det är att industrialiseringen är de fattigas enda hopp. Jag använder här ordet ’hopp’ i en grov, prosaisk betydelse.” ”Det är helt enkelt så att teknik är någonting tämligen lättfattligt. Eller mer exakt uttryckt, teknologi är den gren av mänskligt vetande där man kan förutsäga resultatet av inlärningen. Västerlandet har under en lång tid grovt felbedömt detta.” Snows text är ännu efter ett halvsekel gångbar, för att inte säga aktuell. Skulle den väcka samma uppmärksamhet om det skrivits idag? Det vet man inte eftersom den knappast hade blivit publicerad. Den humanistiska värld som alltid haft tolkningsföreträde i kulturdebatten har tagit några steg bakåt, några sekel bakåt i själva verket, och med ett postmodernt kunskapsförakt lagt en blöt trasa över intellektuell aktivitet som ägnar sig åt verkligheten. C.P. Snow skulle idag ha varit en dissident, hänvisad till bloggar och till smala tidskrifter som ingen läser. 2006-04-21 |
||