|
Sebastian Haffner
2008-03-19 onsdag
Sebastian Haffners En tysk mans historia är en observant
skildring av nazismens olika stadier fram till maktövertagandet, av en
författare som i mer än ett avseende var högst närvarande. Dessutom är det
en fängslande självbiografi. Manuskriptet skrevs när Haffner hade
emigrerat till England 1939, men lades undan för arbetet på den bok som
kom att bli Haffners först utgivna: Germany - Jekyll and Hyde
(självbiografin gavs ut först år 2000, efter författarens död).
Germany är likaså en observationsrik beskrivning av nazismens natur
och dess utövare i olika skikt. Haffner var rationell och klartänkt,
vilket räcker långt för att hans prognoser och slutsatser med
eftervärldens facit skall visa sig ytterst träffsäkra. Boken skrevs för
att förse de allierade med information som kunde vara användbar i
konfrontationen med nazityskland, men den har fortfarande mycket att ge i
dagens debatt om nazismen. Jag hoppas kunna återkomma till Haffner, men
nöjer mig för dagen med ett kort citat som har en viss bäring på vad som
tidigare har varit uppe i den här spalten (kursiverat i originalet):
"Nazism is no ideology but a magic formula which attracts a definite
type of men. It is a form of 'characterology' not ideology. To be a Nazi
means to be a type of human being."
2008-03-20 torsdag
En grupp som var viktig för nazismens maktposition var de lojala
tyskarna, människor som inte var egentliga nazister men som var tacksamma
offer för propagandan som makten levererade. Enligt Haffner (i Germany
- Jekyll and Hyde) fann man de lojala tyskarna i alla samhällsskikt,
och han bedömde att de uppgick till 40 procent av befolkningen.
Som grupp har de en "ovanligt begränsad perceptions- och
urskillningsförmåga, och lite sunt förnuft - och det oberoende av
utbildning och intelligens. Hembiträdet och universitetsprofessorn är lika
benägna att hellre lita på suggestivt framförda påståenden än på sina fem
sinnen, och angelägna att bortse från sin egen bättre omdömesförmåga."
Goebbels propaganda kunde vara hur groteskt orimlig och lögnaktig som
helst, vilket de flesta någonstans insåg, men det hade snarast effekten
att förblinda omdömet hos många, och göra dem till lojala tyskar.
Finns det något i detta att reflektera över, i vår tid? Hur ser våra
officiella "sanningar" ut, och hur långt från det sunda förnuftets sanning
kan de ibland hamna? Propagandan hos oss är självfallet mer sofistikerad,
men mekanismen skulle kunna vara likartad. Vi kan individuellt reagera på
orimliga teser som ständigt upprepas från många håll, men på något
märkligt sätt "blir" de så småningom "sanningar" som vi slutar reagera på.
2008-03-22 lördag
Då och då luftas påståendet att vi alla, vem som helst av oss,
skulle kunna bli en Förintelses bödel om vi hade hamnat i samma situation
som det tyska folket under nazismen. Haffners beskrivning av utvecklingen
i Tyskland 1933-40 ger starka argument för att en så defaitistisk
människosyn inte är riktig. En stor andel av tyska folket, mer än en
tredjedel, behöll en medveten illojalitet eller direkt opposition mot
nazismen, trots den uppiskade patriotismen, de militära framgångarna, den
massiva propagandan och de stora personliga riskerna. Vad som krävdes för
inta opposition var en klar blick för nazismens skamlösa grymheter, och
dess idiotiserande motiv för grymheterna.
Koncentrationslägren fanns och var väl kända. Enligt Haffner var det ingen
hemlighet (alltså 1940) att judar, kommunister, socialdemokrater och andra
torterades och dödades i Gestapos ökända tillhåll. Nazismens allmänna
fördumningsprojekt demonstrerades dagligen i radio och tidningar, där
lögnernas kunde drivas till löjets gräns. Allt fanns på plats för tänkande
människor att reflektera över och ta ställning till.
Närmast rutinmässigt anses Versaillesfreden, krigsskadeståndet och den
nationella förödmjukelsen efter första världskriget som den gödslade jord
varur nazismen mer eller mindre självklart växte upp ur. Haffner visar att
det också krävdes annat, nämligen den tyska mentalitet med preussiska
rötter som hade skapats i das Reich. Här kommer han in på
nationalkaraktärer, vilket kan lura en nutida läsare att slå igen boken.
Men gör man det går man miste om en helhetsbild som ger en mycket
trovärdig föreställning om hur en så osannolik företeelse som nazismen
alls kunde bli möjlig.
De verkliga nazisterna, en samling antiintellektuella barbarer som var
i det närmaste psykopatiskt befriade från all medkänsla med människor
(dock inte med djur), utgjorde en minoritet, som lyckades komma till
makten med hjälp av till synes aningslösa landsmän. Under läsningen av
Haffner blir man mer och mer klar över att nazismen inte återkommer i
Europa i tillnärmelsevis samma form. Samhälle och politik har utvecklats
på grunden av ökat medvetande hos befolkningens majoritet. EU bör kunna
vara en garanti för en sådan framtid, också som en följd av detta ökade
medvetande.
2008-03-24 måndag
Men det går inte att slå sig till ro. Mänskliga instinkter och
oreflekterade känslor hotar alltid att skapa samma "filosofiska" miljö som
hjälpte nazismen att bli accepterad. (Haffner förbigår den roll som den
tyska romantiken med dess undergångdyrkan spelade för att vänja sinnena
vid de extrema yttringarna av motsvarande tankevärld hos nazisterna.
Victor Klemperer ser däremot i sina dagböcker nazismens samband med den
tyska romantiken.)
Vår nutida postmodernism, med sitt arv från Nietzsche och Heidegger och
sin upplysningsfientlighet, är en sådan romantisk tankefigur som ligger i
tiden. Vi ser också högerextremistiska och populistiska rörelser ha
framgångar i enskilda länder, men också att vaksamheten och majoritets
motstånd är tydligt och handfast. Också här har EU en viktig roll, som
markerades bland annat när den fascistoida österrikiska populismen
motverkades.
Redan C.P. Snow efterlyste i De två kulturerna
humanisternas ansvar för sin del av det andliga klimatet. Snow ansåg att
de många undergångsromantiska författarna under och efter sekelskiftet på
sitt sätt bidrog till att mentalt bereda marken för de förödande krigen.
Samma ansvar måste man kräva av dagens postmodernister som, om de gjorde
bruk av sin ofta höga intelligens, inte kan undgå att se de yttersta
konsekvenserna av sin relativism på alla områden, inklusive moralens. Inte
minst har vi nazismen som det obehagliga åskådningsexemplet på vad som kan
hända när medvetande och rationalitet förträngs.
2008-03-25 tisdag
Sebastian Haffners En tysk mans historia har jämförts med
Victor Klemperers dagböcker 1933-45, som på svenska gavs ut under titeln
Intill slutet vill jag vittna. Haffner kom ur borgerlig miljö;
pappan var en hög statstjänsteman som var uppväxt med preussiska
hedersideal. Med sin rationella och liberala grundsyn kom Sebastian
Haffner att beröras intill vämjelighet av nazismens fördumning och
brutalitet, och emigrerade till England 1939. Motivet till emigrationen
stärktes av att han var gift med en judisk kvinna. Hans egentliga namn var
Raimund Pretzel. Pseudonymen blev nödvändig för att skydda anhöriga i
Tyskland, när hans första bok skulle publiceras.
Victor Klemperer var en judisk man, gift med en "arisk" tyska och bosatt i
Dresden. Äktenskapet gav honom ett visst skydd, såtillvida att han kom att
hamna bland de sista på deporteringslistan. Men transporten var bestämd
när han i sista stund räddades av den stora katastrofen. Bombmattorna över
hemstaden smulade sönder både husen och nazisternas organisation.
Mirakulöst överlevde både han och hustrun, och efter en flykt ut på
landsbygden hamnade de till slut under amerikanska truppers beskydd.
Likheten mellan de båda verken är närvarokänslan och den självklara
blicken för nazismens andliga och fysiska barbari. Man läser hos båda in
en viss förvåning över hur lätt nazisterna kunde ta makten över ett
gammalt kulturland, och få helt vanliga tyskar att bli medlöpare. Haffner
analyserade senare (i Germany...) processen i detalj för att
försöka göra den begriplig. Klemperers reflektioner är lugnt klarsynta,
och blir djupt gripande när man betänker att de skrevs ner av en man som
hade en våldsam död att vänta.
I vår tid, med sin utbredd modernitetskritik, är böcker som de här högst
aktuella. Vi är säkert berättigade att kritisera många företeelser i den
moderna samhället, men att söka lösningarna i förakt för förnuftet kan
leda samhället på de mest groteska avvägar. Läser vi Haffner och Klemperer
kan vi se hur lätt och motståndslöst ett helt folk kan fösas in i
antiintellektualism, med fasansfullt resultat.
|
|