|
2010-06-02 onsdag
Tennis på Roland Garros måste vara ett legitimt skäl att låta
hemsidan vila ett tag. Särskilt en dag som igår när Robin Söderling
spelade en briljant grusmatch mot legendaren Federer. Robins flacka, djupa
och tunga slag pressade ner Federer på en defensiv han inte är van att
behöva befinna sig i. Denna krafttennis har nått en nivå där det
långsammare grusunderlaget inte längre räcker för att stoppa upp farten på
bollen så att det tidigare typiska, mera defensiva, grusspelet med kraftig
toppspinn betalar sig. Med förra årets vinst mot Nadal demonstrerade
Söderling den nya stilen med framgång, och upprepade demonstrationen i
årets uppvisning mot Federer med ännu större eftertryck.
Problemet med krafttennis på grus är att precisionen måste vara hög. Den
säkerhetsmarginal som en kraftig toppspinn ger har man inte i det spelet.
Men säkerheten i slagen är något som elitspelarna har utvecklat starkt på
senare tid, i viss mån med hjälp av materialutveckling, och
fler kan väntas ta efter Robins spelstil även på grus. En spelare med
liknande kraft i tillslaget är Tomas Berdych, som blir Robins
semifinalmotståndare. Han kan spelmässigt vara den svåraste av de
återstående spelarna, men kanske är bristen på rutin i grand
slam-semifinaler ett handikapp. Vi får se på fredag.
I New York Times nätupplaga finns en hel artikel där författaren går
igenom alla argument för att Söderling skulle komma att vinna mot Federer.
Resultatet förutsågs bli 3 - 1, som det också blev. Artikeln var skriven
två dagar före matchen, dumdristigt men intelligent.
2009-06-07 söndag
Daniel Berta juniorsegrare i Franska öppna mästerskapen i tennis
på Roland Garros grusbanor, och Robin Söderling finalist i herrklassen,
besegrad av historiens främste tennisspelare Roger Federer. Svensk tennis
lyser helt plötsligt från toppen, kommen från ingenstans. Alla som arbetat
ideellt med sporten under de många obemärkta åren får uppleva en oväntad
medvind.
Robins spel gav en antydan om att de utpräglade grusspecialisternas dagar
kan vara räknade. Utskåpningen av Nadal var inte enbart en lyckträff, den
var de flacka, djupa och hårda forehandslagens seger över
toppspinnsnötandet. Betecknande är att den snabbare spelande Gonzales gav
Robin ett hårdare motstånd än Nadal. Därför kom finalen att gå mellan två
utpräglade hardcourtspelare. Möjligen har spelets snabbhet nått en sådan
nivå att grusets bromsande effekt har övervunnits. Och eftersom idrottens
hårda konkurrens främjar läraktighet kommer vi i så fall att få se fler
finaler i Paris av samma karaktär.
Federer fick sin välförtjänta seger i Paris. En spelare som höjt tennisen
till en rent estetisk nivå och som kommit tillbaka efter en påtaglig
svacka. I Paris blandade han sin spelkvalitet, men i finalen var han den
store RF i hela sin aktion. Att Robin tvingade fram ett tie-breakset mot
denne man är i sig själv en liten seger.
Vi som jobbar med tennis kan lägga en intressant dag till minnesarkivet.
2008-10-05 söndag
Författaren David Foster Wallace tog sitt liv för en knapp månad
sedan, bara 46 år gammal. DN hyllar honom genom att påminna om en längre
artikel i New York Times från 2006: Federer as Religious Experience.
Den hittas lätt på nätet, och visar sig vara en pärla.
Wallace var som junior licensierad tennisspelare och behärskar sitt ämne.
Han lyckas med precision beskriva syntesen av tennisens själ och dess
fysiska realiteter. Så långt borde hans analys ingå i grundkursen för
blivande kommentatorer. Men han fångar också in den suggestiva känsla som
gör det så svårt för tennisvänner att slita sig från TVn när Federer
spelar på den ena sidan av nätet.
Ofattbar fulländning är fascinerande inom alla verksamheter. Människor som
gör prestationer helt utom det begripliga för åskådaren tilltalar
uppenbarligen någonting fundamentalt i vår natur. (Vi behöver bara tänka
på hur fängslande illusionister kan vara.) Har man sedan prövat
tillräckligt mycket tennis för att ha blivit klar över spelets enorma
svårigheter så framstår tenniselitens spelskicklighet som just magisk.
I Sverige skulle vi kanske inte tala om en tennisspelare som en religiös
erfarenhet, det räcker med termen övermänsklig. Ändå är det en bara en
människa som utför bedriften. Alla elitspelare kan lyckas med
häpnadsväckande slag, men ingen gör det med så magisk självklarhet som
Federer. I det taktiska är han mestadels överlägsen, just därför att hans
brillianta teknik tillåter honom att successivt bygga upp ett övertag i en
boll, och avsluta med det vinnande slaget mot det tomma hörnet. Hans sätt
att till synes flyta fram över banan helt utan ansträngning är en annan av
hans unika drag. När motståndarens tröja sitter fastklibbad av svett mot
kroppen fladdrar Federers lös och ledig.
En sak som Wallace stannar vid är skillnaden mellan tennis live och på TV,
eller som han formulerar det: "the truth is that TV tennis is to live
tennis pretty much as video porn is to the felt reality of human love".
Tycker man att spelarna ser skickliga ut på TV skall man tänka på att
upplevelsen i verkligheten är ännu mer imponerande. TVn ger ingen klar
uppfattning om hur hårt spelarna verkligen slår och med vilken hastighet
bollen rör sig. Ljudet när racketen träffar bollen når inte fram genom
Tv:ns mikrofoner, inte heller knallen när en missad serve smäller in i
planket bakom mottagaren. Först när man står vid sidan av banan känner man
denna dynamik och inser hur snabbt spelarna måste röra sig, och vilket
fysiskt spel tennisen är.
Tennis är ett icke-intuitivt spel. Det duger inte att slå till bollen på
det sätt man tycker känns bra. Den riktiga tekniken behöver läras in och
det tar emot i början, men hjärnan måste tvinga kroppen att utföra slagen
på rätt sätt. När kroppen till slut har lärt sig gäller det tvärtom att
koppla bort hjärnan och låta kroppsminnet ta över rörelsen helt och
hållet. Tennisslaget är en komplicerad process som innehåller att
blixtsnabbt kalkylera bollbanan och räkna ut var nedslaget kommer att ske.
Samtidigt skall kroppens förflyttas till rätt position, slaget förberedas
med en baksving och bollen slutligen träffas exakt i racketens soft
spot, med precis den träffvinkel som krävs för att få till den avsedda
skruven. Och allt skall ske utan medvetet tänkande.
För att hålla kroppsminnet i trim krävs daglig, enahanda träning. Ett
oändligt antal forehandslag, lika många backhandslag, servar, volleys,
smashar - och som avslutning lite gameräkning. Inte ett särskilt glamoröst
yrke till vardags, alltså. Ett fåtal blir riktigt rika, några hundra
tjänar bra, och den stora massan av challengerspelare kan hjälpligt hanka
sig fram med sitt tennisspel. Men för amatören och motionären kan tennisen
bli en livslång fascination där känslan av flow efter ett enda perfekt
slag i en match skapar motivation nog för att fortsätta med spelet.
Jag har inte gjort rättvisa åt Wallace's artikel utan mest gjort
utvikningar - artikeln måste läsas i original!
|
|