|
2008-04-10 torsdag
Johan Croneman dristade sig igår (i DN) att kommentera dramaturgin
kring Kina-OS. Stig Fredriksson hade jämfört den kommande OS-invigningen
med nazisternas Berlin-OS 1936 - "väldigt oförsiktigt av en så erfaren
journalist och kommentator". Det OS som mest påminner om Berlin 1936 är
Los Angeles 1984, menar Croneman. Den propagandasatsningen och hysteriska
nationalismen är svåröverträffad.
Går man tillbaka i minnet och rekapitulerar Los Angeles 1984 så visst
var den ohämmade nationalismen påträngande. För mer tillbakalutade européer
kändes den naiv och rörande, men också stötande.
Några tankar på bojkott 1984 diskuterades förstås inte i vår del av
världen. Fjorton kommunistländer uteblev däremot från spelen, liksom
tjugofem västländer hade uteblivit från Moskva-OS fyra år tidigare, den
gången med Sovjets invasion av Afghanistan som motiv. Bojkotten av Los
Angeles förutsattes vara en väntad motaktion, och några reella motiv kunde
vi inte se. Pravda kunde säkert se en hel del, men om det vet vi inte så
mycket, för Pravda brydde vi oss inte heller om.
1984 hade USA i flera år bedrivit ett krig mot grannlandet Nicaragua och
dess lagliga regim. Sandinisterna hade följt internationella regler och
vänt sig till Internationella domstolen i Haag, som gav dem rätt, och
beordrade USA att upphöra med sitt olagliga bruk av våld samt betala
omfattande skadestånd. USA är därmed den enda nation som fällts av en
internationell domstol för terrorism.
Olympiaåret hade Reagan utsett 1 maj (!) till "Rättstatens dag", en
hyllning till USA:s "200-åriga samarbete mellan lag och frihet". Dagen
innan hade han firat Rättstatens dag genom att meddela att USA skulle
nonchalera Haagdomstolens dom. Svaret på domen blev istället att
attackerna mot Nicaragua trappades upp och inriktades mot "mjuka mål", som
till exempel jordbrukskooperativ och vårdcentraler. (Källa? Chomsky, of
course.) Men någon diskussion om att just det här skulle påverka Olympiska
spelen i Los Angeles kom väl aldrig på tanke hos oss.
Vi kan le åt detta politiska tunnelseende som gör oss till halvblinda
automater och hjälplösa slavar under den härskande ideologin, var och en
på sin sida om olika politiska skiljelinjer. Men hoppet ligger i att vi
med hjärnans hjälp steg för steg tar befälet över våra miljoner år gamla
impulser. Det kommer att ske, men bakslagen på vägen kommer att vara
många.
2008-05-29 torsdag
Att noteringarna blivit sporadiska på senaste tiden beror på ideellt
arbete i den lokala tennisklubben, som är i ett krisartat skick. Som enda
idrottsförening i kommunen (golf räknar jag i sammanhanget inte som
idrott) får tennisklubben försöka finansiera sin idrottshall på egen hand.
Ekonomin har alltså ständigt balanserat på en knivsegg. Det krävs bara en
minimal nedgång i aktiviteten och en måttlig ökning av räntorna för att
konkursen skall stå för dörren.
Man kan med rätta reflektera över särbehandlingen av tennisen. Betraktas
den fortfarande som en överklassport? Jämförelse med ridningen är
intressant. Kommunen lade upp 9 miljoner kronor för ett nytt ridhus, och
Ryttarföreningen har följaktligen god ekonomi. Säkert är det mer kostsamt
att rida än att spela tennis, så vad är det i så fall som gör ridningen
mera folklig? Någon föreslog att det kan bero på att ridningen är en
flicksport. Kan så vara, men i tennisen är i varje fall hälften av
ungdomarna flickor.
Kommunpolitikerna har fått tennisklubbens problem på sitt bord. Få se vad
som händer.
|
|