Dagsnoteringar 2006 - 2010                         Personligheter och platser

Chomsky
2010-08-21 lördag
Bland artiklar som klippts ut under badsäsongen, och nu fått en lätt gul färgton, hör en belysande text av Catia Hultquist i DN 2/8. Hon försöker skapa en sorts samhörighet mellan en svensk konspirationsteori ("Lilla Saltsjöbadsavtalet") och Noam Chomskys Manufacturing Consent. Men likheterna är inte bara obefintliga, motsättningen är kontradiktorisk.

Den som berikat sitt intellekt genom att lyssna på några av Chomskys hundratals föredrag som finns på nätet noterar att det då och då dyker upp en knäppskalle bland frågeställarna efter föredragen, en person som vill ha medhåll i fråga om någon av de otaliga konspirationsteorier som cirkulerar i USA, den ena mer fantastisk än den andra. Chomsky svarar givetvis sin vana trogen med tålmodiga argument för att konspirationen är osannolik, men det intressanta är att dessa enstaka knäppskallar överhuvudtaget dras tills hans föredrag. En inte oäven förklaring kan vara att personerna i fråga förvisso inte har förstått Chomskys rationella analyser men upptäckt att han behandlas som paria av det etablerade samhället, "som vi", och därför måste vara "en av oss" (Hultquist spinner själv på den tråden).

Tar man det allra minsta del av Chomskys produktion så presenteras man, på punkt efter punkt, för en aldrig sinande rad av obestridliga och konkreta exempel på hur "olämpliga" fakta, hur väsentliga de än är, helt enkelt förbigås av mainstreammedia. Och det beror inte på någon konspiration; välutbildade intellektuella vet helt enkelt vad som lämpar sig att skriva, och vad som inte gör det (ungefär som en välanpassad ambassadör vet vad som passar och inte passar att göra under en bankett). En etablerad journalist frågade under en Chomskyintervju (på det typiskt journalistaggressiva sätt som skall tränga in offret i ett hörn): "tror du alltså att jag censurerar mig själv i det jag skriver?" Den snabba kontringen är Chomskys signum: "Nej, jag tror att du är övertygad om det du skriver, men om du skrev någonting annat så skulle du inte ha det jobb du har".

Chomsky är själv ett levande exempel på att gränser för etablerade media är satta. Obestridligen en av de mest framstående intellektuella i världen, den mest citerade av levande författare (på sjätte plats genom alla tider), förärad ett trettiotal hedersdoktorat och omåttligt beundrad av de intelligentaste bland världens unga akademiker, är han i det närmaste totalt censurerad av USA:s ledande medieföretag, tidningar såväl som TV-stationer. Hans böcker recenseras aldrig, men säljer ändå av och till i stora upplagor. (Hade detta skett med en dissident vars åsikter välutbildade intellektuella har lärt sig att berömma, i ett land de har lärt sig att inte gilla, hade fördömandena naturligtvis varit förkrossande och ihållande. En rysk dissident av Chomskys kaliber hade för länge sedan fått ett Nobelpris, i något av tre ämnen.)

Det på en gång rörande och djupt skrämmande är med vilken fullkomlig naivitet vi föreställer oss leva med en yttrandefrihet som garanterar att all viktig information når oss på ett opartiskt sätt. Som Chomsky påpekat är det en lysande prestation av propagandan i vår del av världen att vi inte för ett ögonblick tror oss utsatta för propaganda. I gamla Sovjetunionen, och andra kommunistländer, visste i varje fall bildade medborgare att de serverades statens lögner. I Sovjet gick det så långt att många genom Voice of America i stället fick en bild av livet i väst som en ofattbar drömtillvaro. Chomsky är en av allt för få som med en briljant skärpa analyserar vår dolda propaganda, och kritiserar när den arbetar för att understödja ett samhälle som inte värnar, bland mycket annat, fred, verklig frihet och solidaritet med svaga.
 

2009-01-29 torsdag
Citatet om Noam Chomsky, ”the most influential intellectual alive”, som brukar anges med New York Times som källa, har i likhet med många lösryckta citat en mer komplex historia. Till att börja med härrör det från en recension av en Chomsky-bok skriven av en utomstående kritiker och inte av redaktionen för NYT. Dessutom användes det där snarast med negativ biavsikt, ungefärligen: hur kan en så inflytelserik man skriva sådana fruktansvärda saker om amerikansk utrikespolitik.

Citatet har fått sitt eviga liv genom att bokutgivare placerat det på omslaget till Chomskyböcker, vilket illustrerar en notorisk förläggarvana. När Chomsky introduceras med citatet brukar han dementera det genom att berätta hela förloppet som en lustifikation.

Sedan är det en annan sak att Noam Chomsky enligt både objektiva mätmetoder som t.ex. citatfrekvens, och subjektiva som peer reviews faktiskt är den mest inflytelserike intellektuelle i världen.

2009-03-10 tisdag
Under lite allmänt surfande dök det upp en artikel ur Expressen från 2007. Den var skriven med anledning av att Noam Chomsky förärats ett hedersdoktorat av Uppsala Universitet, och författaren var en USA-född skribent, knuten till Timbro.

Artikeln var mycket intressant och upplysande. Läsarna fick veta en hel del om Chomsky som inte är så allmänt känt. Han hade till exempel förfalskat ett citat av Truman (1969) vilket fick Arthur Schlesinger att beteckna honom som en "intellektuell skurk" som "slutat bry sig om intellektuell hederlighet" och som sysslade med "forskningsförfalskning". Andra trovärdiga personer har kallat honom för "en auktoritär personlighet" och "tvättäkta mobbare" som "ljuger bara för att det är kul". Artikelförfattaren sammanfattar: "Det är i det närmaste omöjligt på ett så här begränsat utrymme att redogöra för Noam Chomskys hela meritförteckning vad gäller utelämnande av fakta, förvrängningar och rena lögner."

Den som har en ytlig kunskap om Chomskys arbeten kunde säkert bli övertygad av sådana tirader, om det inte vore för en sällsynt naiv formulering som alla med fungerande hjärna läser med pinsamhet, nämligen denna: "I USA blir han på grund av bristande intellektuell trovärdighet sällan publicerad i etablerade media". Så ogenerat fräckt kan man möjligen tänka sig att maktens intellektuella i gamla Sovjet skulle ha förklarat varför Andrei Sacharov inte fick skriva i Izvestija. Med påståendet att en person som tilldelats ett trettiotal hedersdoktorat vid universitet över hela världen skulle lida av bristande intellektuell trovärdighet avslöjar författaren sina mindre hedervärda motiv, och samtidigt den effektiva politiska censuren i världens friaste land.

För den som har varit med i Chomsky-svängen ett tag är påhoppen tämligen välkända. Kritikerna använder den ofelbara metodiken att med lupp granska varje formulering i över hundra böcker och säkert tusentalet föredrag för att hitta något som med lämplig beskärning kan lyftas ut på ett användbart sätt. I fallet Truman hade Chomsky råkat citera en nästan ordagrann parafras gjord av en analytiker. Det obetydliga felet korrigerades till andra upplagan av den aktuella boken. Men så svår tycks uppgiften för felfinnarna vara att man ännu efter fyrtio år måste tillgripa denna redan utredda bagatell.

En av de med lupp upphittade affärerna är den om Faurisson, som märkligt nog saknas i artikeln. Den var annars länge en av de tunga åtalspunkterna. Man kan anta att det till slut har blivit alltför orimligt att försöka hänföra Chomsky till förintelseförnekarna, och kanske får man tillerkänna kritikerna förmågan att inse var gränsen går där dumheter riskerar att slå tillbaka.

Sjoket med personliga invektiv från olika individer skulle i seriösa sammanhang ha rensats bort som skvaller och tyckande. För att överhuvudtaget nämna sådana påståenden skulle man naturligtvis först behöva utreda vilka personliga motiv sagesmännen eventuellt kan ha haft. Och om man händelsevis skulle kunna belägga sanningshalten hos något omdöme så hör det möjligen hemma i en biografi, men inte i en kritik av Chomskys arbeten.

Artikeln var alltså mycket intressant och upplysande, men av rakt motsatt anledning än vad författaren troligen avsåg. Chomsky har själv, bättre än någon annan, analyserat de intellektuellas politiska roll som maktens vakthundar. I den ömkliga rollen har det tydligen visat sig omöjligt att hantera den logiska och rationella kraften i Chomskys omfattande verk. Orken och förmågan har inte räckt till. Därför återstår bara censur och simpelt förtal.

2009-03-12 torsdag
Historien med Schlesinger i föregående notering har naturligtvis en mera förklarlig bakgrund. Noam Chomsky hade givit ut boken Makt och motstånd (American power and the new mandarins) som var en fortsättning på storsäljaren De intellektuellas ansvar, men med visst fokus på det då pågående Vietnamkriget. I boken förekom inte bara det beramade Trumancitatet utan också ett kort kapitel om Arthur Schlesinger såsom arketypisk representant för dåtidens liberala intellektuella.

Chomsky granskar Schlesingers Bitter Heritage och gör en så stillsam avklädning av den typiske intellektuelle att det blir dubbelt slående. Det bittra arvet är förstås Vietnamkriget som President Johnson övertagit av Kennedyregimen (där Schlesinger f.ö. tjänat som rådgivare). Nu kritiserar Schlesinger upptrappningen av kriget utan att vilja framstå som opatriotisk. Han ifrågasätter alltså inte USA:s mål, bara möjligheterna att uppnå dem. Men skulle kriget mot hans förmodan röna framgång "kan vi allesammans lovprisa den amerikanska regeringens visdom och statskonst".

Vad Chomsky vände sig emot var, då som senare, förnekandet att USA bedrev ett angreppskrig i Vietnam, och de ständiga försäkringarna om USA:s goda uppsåt. Så t.ex. betecknade Schlesinger ännu i slutet av 60-talet USA:s Vietnampolitik under 1954 "som en del av vårt allmänna, internationella goodwill-program". Att bli avklädd är aldrig roligt, och Schlesinger hade alla motiv att slå tillbaka. Det uppenbarligen mest intressanta han hittade var ett mindre redigeringsfel, som ännu efter 40 år används som bevis för Chomskys intellektuella skurkaktighet.

Omläsningen av Makt och motstånd efter alla dessa år blir en sällsam tidsresa. När boken skrevs återstod ännu åtta år av Vietnamkriget, men texten känns så uppdaterad att man inte får något intryck av det. Vad man möjligen slås av är en viss återhållsamhet i analysen som inte känns igen hos Chomsky, och som gör att delarna som handlar om Vietnamfrågan idag kan betraktas som i stort sett allmängods. En stark intellektuell prestation håller ännu efter fyra decennier. Schlesingers bok skulle idag säkert kännas generande föråldrad att läsa för de allra flesta.

2008-12-25 torsdag
Noam Chomsky har hunnit bli 80 år men är ännu energiskt aktiv att döma av hans kontinuerliga produktion. Som väntat har han synpunkter på den nuvarande finanskrisen (ZNet 13/10 -08).

I ett teoretiskt perspektiv ser han krisen som en naturlig följd av att finansföretag inte behöver kalkylera med de externa kostnader som drabbar samhället när risktagandet blivit för stort och kriser utlösts. Däremot har bolagen kunnat hämta hem de kortsiktiga vinsterna av samma risktagande så länge bubblan höll. Det alltför "billiga" risktagandet hänger samman med avregleringarna under de senaste 35 åren av nyliberalism då frekvensen av finanskriser följaktligen har ökat. Under samma period har reallönerna för majoriteten av USA:s medborgare ("a substantial majority") stagnerat, trots en i det stora hela blomstrande ekononomisk miljö. Nettoeffekten av det nyliberala projektet har alltså blivit en effektiv överföring av resurser och välstånd från majoriteten till en allt exklusivare minoritet.

Chomsky blundar inte för den allmänna uppfattningen att fattigdomen i världen med vissa mått mätt har minskat under de senaste 35 åren ("there is some truth to that"), men konstaterar att den utvecklingen har skett där man ignorerat nyliberala doktriner. Dit hör länder i Östasien, medan utvecklingen i Latinamerika, som trognast följt reglerna, har varit ett misslyckande ("a disaster").

När ekonomer som Joseph Stiglitz menar att krisen markerar slutet på den nyliberala eran håller Chomsky med, däremot inte när Hugo Chavez tror att den inleder slutet för kapitalismen. Det senare därför att kapitalismen i USA i grunden är en statsunderstödd struktur som socialiserar risker och kostnader, och privatiserar vinster. Chomsky föredrar därför att tala om statskapitalism. Krisen kommer att leda till omstruktureringar där vissa konglomerat tar över andra, och ytterligare några "even being semi-nationalized in a weak sense". Men några större inskränkningar i det privata maktmonopolet är inte att vänta. Så även om nyliberalismen kommer att modifieras åtskilligt kommer fördelningen av makt och rikedom inte att påverkas i grunden.

I samma intervju kommenterar Chomsky det då förestående presidentvalet, och visar att åldern inte mattat hans formuleringskonst: "The vice Presidential candidate, Sarah Palin, comes from a radical extremist background (by world standards), for example creationism - you know, the world was created 10 000 years ago, etc. etc. If someone like that was running for high office in Luxemburg it would be comical. But when it happens in the richest and most powerful country in the world, it is dangerous."

Någon har sagt att den enda -ism som Noam Chomsky ansluter sig till är truism, vilket han själv kommenterat med: "not entirely false". Vem finns att fortsatta hans kamp för rationalitet i politiken när han till slut har lagt ner vapnen? Som det ser ut nu kommer en stor tystnad att breda ut sig den dagen.

2007-04-13 fredag
Vänster och höger är begrepp som byter tecken och innebörd så principlöst att de ibland helt skiftar plats. Först kom Upplysningen som förband upphöjandet av förnuftet med vänster. När industrialismen vann terräng blev det högern som annekterade förnuftet, med en tillfällig polvändning under 1960-talet då rationalism i Marx anda behärskade vänstern. Med rötter i samma sextiotal växte sedan allsköns esoteriska tankeriktningar åt olika håll, varav en del i rent antiintellektuell riktning. Betecknande är att flera av den nuvarande postmodernismens tongivande grundare har en bakgrund i sextiotalvänstern, varifrån de via Nietzsche och Heidegger divergerat ända ut i ren kunskapsnihilism.

Den höger som en gång stod för rationalismen har nu på sin ytterkant nyliberalismen, som uppenbart är en trosriktning för vilken renlärighet är viktigare än förnuftiga kompromisser. På andra kanten har vi sociala konstruktivister och andra postmodernister som påstår sig tillhöra vänstern men som med sin absurda kunskapsrelativism närmast kan liknas vid en religiös sekt. Förvirringen när det gäller höger, vänster, förnuft och tro kan tyckas total.

Men den förvirringen är till stor del skapad av aktörerna och alltså skenbar. Bakom de ideologiska dimridåerna finns en verklighet som kan hanteras med kunskap och rationell analys. En författare som behärskar dessa instrument är Noam Chomsky. När man har behov av att fly från den intellektuella röran till en klar, faktabaserad och logisk värld är det bara att hämta någon av Chomskys böcker, i vilket som helst av alla ämnen han behandlar.

2007-08-20 måndag
Bara en liten illustration bland många till noteringen om Myrdal och Chomsky i fredags. Ola Larsmo skriver några rader i dagens DN om att han skulle vilja se en svensk utgåva av Le Monde Diplomatique, även om han ibland blir trött på den, bl.a. därför att "knäfallet för en fyrkantig politisk tänkare som Chomsky [är] påfrestande". Det är troligt att Noam Chomsky har ett större anseende i Europa och världen i övrigt än i USA, men han har inte heller hos oss någon plats i mainstreammedia. Trots sina 25 hedersdoktorat och sin oomstridda position i den akademiska världen och bland många oberoende intellektuella betraktas han som en dissident av de flesta intellektuella som får betalt för sitt skrivande. (Ganska överraskningsfritt med tanke på att pengarna i sista hand kommer någonstans ifrån.)

Epitetet "fyrkantig" är symtomatiskt. (Hur bemöter man det?) Skall en ansedd intellektuell skall vara "rund" utan kanter som skulle kunna stöta känsliga makthavare alltför mycket? Eller för att kunna rulla runt mellan politiska ståndpunkter inom gränserna för det accepterade?

Men sådan är kritiken av Chomsky: mestadels svepande tillvitelser och ytterst sällan bemötande i sak. För vem kan vederlägga det han skrivit t.ex. om det aktuella ämnet terrorism? Tillämpar man Kants enkla regel om att moralprinciper bör gälla lika för alla så är västvärldens självrättfärdighet i frågan ett exempel på svårt hyckleri. De i särklass värsta terrorhandlingarna har begåtts av stater och regeringar, under efterkrigstiden inte sällan direkt, eller med stöd av, USA. När Chomsky gör sådana påståenden så underbygger han dem med klara och tydliga fakta. Likadant är det inom andra områden han behandlar i sina otal böcker. Det han blottlägger är den kapitalistiska världsordningens problem och inre motsägelser.

Men visst är det "fyrkantigt" att analysera verkligheten med fakta och logik, i en tid när det är lättare att bli publicerad om man i stället ifrågasätter att det finns någon verklighet överhuvudtaget. Man kan vara liberal och tycka illa om Bush (vilket numera är tillåtet även i etablerade kretsar), men om man avvisar analyser som går några steg längre så bidrar man ändå till försvaret av den rådande maktstrukturen. De intellektuella blir en del av den strukturen, med licens att vara lite lagom förargelseväckande; det piggar bara upp och ger alibi.

Chomsky är en nutida Voltaire, med den skillnaden att Voltaire levde i en upplysningstid och trots sin fundamentala samhällskritik kunde sluta sina dagar som nationalhjälte. Det kommer Chomsky inte att hinna uppleva.

2006-03-28 tisdag
Tips till den som har en bärbar dator och vill ha något givande att lyssna på till hushållsarbetet. På www.chomsky.info finns över hundra av Noam Chomskys föredrag och intervjuer. Att få höra samhällsfrågor och politik behandlade med logik och rationell analys, och med fokus på fakta, är en välgörande kontrast mot det annars dominerande utbudet av retorik och känslor.

2006-09-26 tisdag
Venezuelas president Hugo Chávez höll häromsistens ett anförande i FN:s generalförsamling där han förutom att förolämpa USA:s president också viftade med en bok av Noam Chomsky som han rekommenderade för läsning. Det var den tre år gamla "Hegemony or survival: Americas quest for global dominance" som efter den reklamen har hamnat på första plats på nätbokhandeln Amazons bästsäljarlista (redovisat av Lennart Pehrson i dagens DN).

Just den här boken av alla Chomsky skrivit är inte bland de mera lättlästa. På Amazons hemsida har den ändå inspirerat till 200 läsarrecensioner och något tusental ytterligare kommentarer. Vanligaste läsarbetyg är fem stjärnor (det högsta), näst vanligast är en stjärna (det lägsta). Vill man få en bekräftelse av människan som en zoon politikon behöver man bara kasta ett öga på dessa recensioner, särskilt de kritiska.

En inte helt ovanlig metod för att angripa en författare man inte sympatiserar med är att anklaga för ensidighet. Exemplen överflödar, men man kan ta kritiken mot Harold Pinters nobeltal som ett typfall. De som inte uppskattade hans hårda kritik av USA:s politik avfärdade honom för att han inte hade sagt någonting om kommunisters och andra despoters illdåd. Intressant nog är det just vad regimtrogna intellektuella i Sovjetunionen också avspisade Solzjenitsyn med efter hans nobelpris, fast spegelvänt. Han hade inte skrivit någonting om kapitalismens vedervärdigheter. Den här metoden är främsta verktyget för Chomskys kritiker.

Problemet är att metoden kräver en viss intellektuell självsnöpning för att fungera på Chomsky. Irakkriget kan illustrera dilemmat. Chomsky är givetvis en extremt skarp kritiker av kriget, men för den skull ingen anhängare av Saddam Hussein, som han karaktäriserat med hårdast tänkbara epitet. Men han påvisar att inte bara samma regeringsparti utan till stor del samma individer som nu demoniserat Saddam Hussein, till den grad att det motiverade att fullskaligt krig, tidigare hade varit hans bästa vänner. Att Saddam just under den tid när han begick sina värsta förbrytelser var politiskt, militärt och ekonomiskt understödd av USA:s regering. Att samme John Negroponte som höll hyllningstal i FN till denne Saddam medan gasningen av kurder pågick, nu tillhör den inre kretsen av krigsorganisatörer. Exemplet förklarar reaktionerna på Chomskys avslöjanden: antingen stor uppskattning eller fullkomligt raseri.

En grund till att Chomsky av många betraktas som vår tids störste samhällsdebattör och intellektuell är att han arbetar i den klassiska upplysningens anda. (I den meningen påminner han inte så lite om Voltaire.) Först och främst genom att lyfta fram och beskriva sådana fakta som har raderats ut ur det allmänna medvetandet, bland annat genom självcensur i mainstreammedia. Sedan genom att tillämpa elementär logik även på moraliska och politiska frågor. Där utgår han då från Kants självklara princip att vi inte kan ställa annorlunda moraliska krav på andra än vad vi ställer på oss själva. När han sedan sätter dessa fakta i sitt moraliska och politiska sammanhang gör han det med samma strikt rationella metoder som kännetecknar naturvetenskapen. Det hela utfört med Chomskys kapacitet och skarpa intellekt förklarar hans oöverträffade resultat.

Naturligtvis är det intressant att se hur en dissident som Chomsky hanteras. I officiösa media i väst förekommer han aldrig med egen produktion, bara i enstaka notiser och då ofta med kritisk vinkling. Utanför den världen, i akademiska cirklar, småförlag, smala tevekanaler och radikala tidskrifter är han en desto mera dominerande personlighet. Själv beklagar han sig inte över att vara persona non grata i etablerade kretsar utan framhåller ofta att yttrandefriheten i USA är betydande. Fjorton miljoner träffar på hans namn i Google ger ett bättre mått på hans inflytande än den nästan totala frånvaron i vanliga tidningar och teve. Och tjugofem hedersdoktorat är ett mått på hans vetenskapliga anseende.

Hans situation är naturligtvis mycket gynnsammare än för dissidenter i totalitära samhällen. Samtidigt är vissa likheter intressanta. Givetvis utmanar han som alla dissidenter starka och etablerade intressen. Men man kan också spekulera i om den ömtåliga samhällsväven orkar med en alltför radikal klarsyn i något samhälle. Ett visst mått av självbedrägeri kan vara nödvändigt för att livet för vanliga människor skall bli hanterligt. Det är ju inte bara i politiska sammanhang vi skapar oss myter som skyddar mot en obehaglig värld.

Men Chomsky levererar en utopi i vilken vi med förnuft och rationellt handlande kan eliminera många omständigheter som gör världen obehaglig. Meningslösa krig, onödigt lidande och upprörande orättvisor hör till missförhållanden människan faktiskt kan åtgärda. Chomskys utopi är långt ifrån ouppnåelig. Den är optimistisk och ger ett starkt hopp för framtiden.

2006-09-27 onsdag
Metoden att angripa någon vars åsikter man inte gillar med kritik för att han/hon inte tar upp även motsatta sidan av ett problem är ett retoriskt tjuvknep. Den som levererar sådan kritik lever sällan upp till det själv, eftersom det skulle kräva att den angripnes alla positiva egenskaper och synpunkter beskrevs tillsammans med kritiken. Och hur ofta sker det?

Å andra sidan har många företeelser givetvis både positiva och negativa sidor. Kapitalismen till exempel har progressiva drag, som redan Marx konstaterade, och samtidigt en del förödande konsekvenser ur mänskligt perspektiv, som Marx var ännu mer fokuserad på. Vi får leva med att de som vill poängtera den ena sidan sällan fäster så stort avseende vid den andra, och vice versa. Diskursen är påtagligt dialektisk och kanske är det likafullt det bästa sättet att hålla en förändringsprocess igång. Skolböckernas utslätade beskrivningar uppammar ju trots allt inte till särskilt mycket entusiasm.

Clinton
2006-08-17 torsdag
En av reaböckerna för semesterläsning har varit Bill Clintons memoarer. Det är en lång text ("Clintons är längre än min", som Jane Fonda fick till det i en tv-intervju om hennes bok) som verkar ha ambitionen att få med varje händelse av någon betydelse under ett hektiskt liv, med tyngdpunkt på presidentperioden.

Beskrivningen av turerna kring riksrättsprocessen belyser opinionsbildningens ibland överraskande komplikationer. Clintons privata snedsteg hade orsakat en moralisk upprördhet som omfattade hela massmedievärlden och hela det republikanska partiet. Med den hade medierna fått en "perfekt" fråga som fördunklade alla andra händelser i världspolitiken. Och republikanerna hade fått ett till synes idealiskt huvudämne för valkampanjer.

Till en början gick allmänna opinionen på samma linje. Men efter mediernas oproportionerliga och aldrig upphörande fixering vid skandalen började allmänhetens uppfattning svänga. Förföljelsen i sig skapade sympatier för offret. Dessutom var Clintons insatser för att förbättra landets ekonomi och situationen för vanligt folk något som alla var medvetna om och kunde uppleva i sitt vardagsliv.

Jag kom att tänka på den här parallellen efter gårdagens notering. Media lever i sin egen värld och bryr sig inte så mycket om när man förlorar kontakten med sina läsare och tittare, eller med verkligheten. (Ett av många belysande exempel hos oss är Ebbe Carlsson-affären.) Märkligt nog anser media tydligen att priset är överkomligt. Vi får ett utbrett journalistförakt, men i övrigt tycks man inte bekymrade över att gå i otakt med sina kunder.

Makten i det republikanska partiet hade efter Newt Gingrichs framgångsrika valstrategi 1994 hamnat i händerna på den religiösa och mer extrema högern. Men lyskraften för Gingrichs linje varade inte så länge, Clinton omvaldes 1996 med stor majoritet. Nu sammanföll kongressvalet 1998 händelsevis med presidentens snedsteg, och huvudfrågan för kampanjen var given. Detta "sexårsval" under den andra ämbetsperioden är notoriskt i USA:s historia för att alltid vara ett segerval för det parti som inte innehar presidentposten. Läget för republikanerna kunde inte vara mer lovande.

För att göra en lång historia kort så blev valet 1998 ur många synpunkter det mest framgångsrika sexårsvalet för presidentens parti sedan 1822. Sensmoralen behöver inte skrivas ner, bara en stilla undran. Hur kan det komma sig att journalister, som utbildas av professorer vid akademiska högskolor, så ofta är mera besatta av skandaler än de enklaste av sina läsare?

2006-08-18 fredag
Clintons memoarer ger på det hela taget en motsägelsefull bild av politiken i USA som å ena sidan en rätt cynisk hantering, men samtidigt med idealistiska möjligheter för handlingskraftiga individer att åstadkomma förändringar. Demokraterna lyckades under Clinton genomföra sociala reformer och förbättringar trots kraftigt motstånd från mäktiga och penningstarka grupper som hade tagit makten i det republikanska partiet. Sådant kan lyckas därför att formerna för politiken är viktiga i USA, och konstitutionen helig.

Kongressen dominerades från 1994 helt av republikanerna, med Newt Gingrich som stark ledare. Eftersom reglerna för maktkampen mellan presidenten och kongressen är fastställda i konstitutionen utvecklades ett taktiskt spel med höga insatser. I en avgörande fas blockerade kongressen utbetalning av skattemedel till regeringen, och hela statsapparaten tvingades stänga under ett par månader. Men speldraget slog tillbaka kraftigt mot republikanerna som förlorade opinionsmässigt, och sedan aldrig kunde använde det vapnet mer. Clinton vann det avgörande nervspelet och lyckade efter det genomföra stora delar av sitt program.

Svaret blev istället den mera skamlösa plan B. Med särskilde åklagaren Kenneth Starr som bulvan och Whitewateraffären som förevändning startade republikanerna en personlig hetsjakt på Bill Clinton som troligen saknar motstycke i den anständiga världen. Man drev frågan fram till ett riksrättsåtal som var förlorat i förväg, och frågan vem som i sista hand vann striden kommer att avgöras i framtidens historieböcker. På kort sikt vann de republikanska råskinn som tog över i Vita huset och på ett par månader raserade den statsfinansiella stabilitet som demokraterna med möda byggt upp på de ruiner Reagan/Bush-eran lämnat efter sig. (För att nu avsluta med några värdeladdade ord.)

Carlsson
2006-08-23 onsdag
Av reaböckerna i hyllan har Ingvar Carlssons Så tänkte jag länge stått och gjort motstånd, men nådde nattduksbordet i sommar. Efter Clintons tjocka lunta, som verkade lida av en alltför forcerad översättning, blev det en överraskande lättsam läsning om än med vissa likheter. Mycket av reproducerat kalendarium, en del självförsvar och lite självkritik.

Som sitt största misstag under sina sju år som statsminister betraktade Carlsson att han inte prioriterade effekterna av den avreglerade kapitalmarknaden. Han litade i det längsta på sina ansvariga medarbetare och alla ekonomer som inte såg några problem i att bankernas utlåning formligen exploderade. Mellan 1985 och 1990 ökade utlåningen i nominella belopp med 1 300 miljarder kronor. I efterhand vet vi att avregleringen var en av de avgörande faktorerna bakom djupdykningen för svensk ekonomi i början av 90-talet.

Antagligen hade ordet "avreglering" så helt igenom positiva konnotationer att alla problem som snart blev uppenbara kunde viftas bort. Till de rena avarterna hörde att bankerna lånade ut hundratals miljoner för att hjälpa rika kunder att skatteplanera. Kjell-Olof Feldt kritiserade visserligen bankerna i riksdagen, men annars hördes inte mycket från ekonomiskt sakkunniga innan hela äventyret slutade i bankkraschen.

Frågor som tränger sig på är: Vad sysslar ekonomer med? Vad lär de sig under sin långa utbildning? Varför är ekonomer så ofta bland de sista att förstå verkliga ekonomiska förlopp?

Det hela upprepades ett decennium senare vid den stora börskraschen. Ännu när börsen från en hög nivå stigit med ytterligare 60 procent på ett år, och många med ett uns sunt förnuft hade flyttat sitt sparande från fonder, kunde man läsa ekonomiprofessorer som på fullt allvar menade att utvecklingen var under total kontroll. Vi hade helt enkelt kommit in i en "ny ekonomi" där börsvärderingar byggde på förväntningar och där föråldrade begrepp som p/e-analys helt saknade betydelse. Vi vet hur det gick.

Många ekonomer tycks mest fungera som förvaltare av ett ideologiskt system med dogmatiska inslag som har betydelse för makten i samhället. I den delen har de stora likheter med teologerna i tidigare epoker. Man kan förstå de forskare och andra intellektuella som menar att det så kallade nobelpriset i ekonomi är komprometterande för nobelinstitutionen.

Bildt
2007-05-17 torsdag
Reinfeldt träffade Bush i Washington och valde att prioritera bort Irakkriget helt ur samtalet med presidenten. Carl Bildts agenda har blivit statministerns. Bildt har alltid verkat vilja ge intryck av handlingskraftig och osentimental modern politiker. Tillsammans med en märklig blandning av gammelkonservatism och nyliberalism, har det placerat honom till höger om en majoritet av USA:s politiker och väljare, och i samma fålla som Fox-republikanerna.

Med sin förstående inställning till Bushs Irakkrig definierar sig Bildt ut ur den svenska huvudfåran. Egentligen finns bara två möjliga politiska övervägande bakom beslutet att driva en sådan linje som borgerlig utrikesminister. Antingen tror han inte att svenskar bryr sig särskilt mycket om Irakkriget, eller inser han att han i så fall har fel och tänker köra på så länge han har chansen, alltså strunta i valutgången 2010.

En försiktig prognos är att vi får se effekter av denna undfallande svenske statsministers USA-resa i framtida opinionsmätningar. Svenskar är (med exklusiva undantag, som synes) entydigt emot detta ur rätts- och andra synpunkter vidriga krig. Det är bara graden av motstånd och djupet av fördömande som varierar. En utrikesminister (och tydligen också en statsminister) som formulerar en officiell "svensk" inställning som skiljer sig radikalt från den verkliga svenska inställningen är utmanande. Vi har fått ännu ett område där regeringen tillgodoser en liten enklav bland svenska medborgare. Det är klart att det inte fungerar i nästa val. Är det verkligen så att regeringen inte bryr sig? Och om det skulle vara så: vad är det för slags moral?

2006-08-29 tisdag
Carl Bildt inledde sin statsministerkarriär med de bevingade orden: "denna regering är den mest kompetenta regering vi någonsin haft". Efter tre månader i jobbet finslipade han det hela med påståendet: "Vi har lyft politiken från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå".

Men innan det första regeringsåret var till ända hade Bildt tvingats lyfta luren till den socialdemokratiske oppositionsledaren och be om hjälp med landets havererade ekonomi. Skattesänkningar för de rikaste samtidigt med ökade statsutgifter hade lett till ett galopperande budgetunderskott, som med en samverkande lågkonjunktur hade satt Sverige i rörelse mot bankrutt.

Statsskulden sköt i höjden, räntebetalningarna tyngde den redan sviktande budgeten, valuta forsade ur landet, kreditvärderingen rasade, räntan höjdes till fantasinivåer och bankkraschen ryckte närmare. Ingvar Carlsson fick hjälpa statsministern med regerandet, i första hand för att försvara den fasta kronkursen. När det inte gick längre, och kronan i slutet av 1992 släpptes fri, innebar det ändå inget slut på problemen. Proppen gick definitivt ur när Björn Wolrath valåret 1994 meddelade att Skandia infört totalt köpstopp på svenska statsobligationer. Vid det laget hade i praktiken den mest kompetenta regering vi någonsin haft redan abdikerat. Finansministern mumlade om en plan, men ingen lyssnade på henne. När CNN skulle ge en bild av Sverige var det inte statsministern som intervjuades, utan Ingvar Carlsson som fick tala om vad socialdemokraterna tänkte göra efter valet, vars utgång ansågs given.

I sin bok Så tänkte jag har Ingvar Carlsson alltså inga svårigheter att betygsätta regeringen Bildt. Till den uppenbara inkompetensen kom statsministerns arroganta attityd i kontakterna med den opposition han så desperat behövde hjälp av. Ändå skymtar här och där en förståelse för Bildt personligen, som Ingvar Carlsson grundade på egna erfarenheter av de tunga problem en statsminister kan ställas inför.

Man kan ändå inte låta bli att reflektera över den välvilliga behandling Carl Bildt förunnades i media. Den arrogans som Bildt tävlade med Olof Palme om att vara värst på och som beskrevs som Palmes stora svaghet, blev hos Bildt närmast ett tecken på styrka. Men där Palme hade en passion för rättfärdighet som gjorde honom till en världspolitiker, hade Bildt bara sin mekaniska briljans ("stålnörden" som någon träffande kallade honom). Välvilligheten kanske på något sätt berodde på att man tyckte synd om det borgerliga blocket som så sällan fick bilda regering. Finns det andra förklaringar så är de ännu märkligare.

2006-08-30 onsdag
När Carl Bildt ledde en regering som med skattesänkningar och utgiftsökningar skapade ett galopperande budgetunderskott så hade han en värdig företrädare i Ronald Reagan, och en lika värdig efterföljare i George W Bush. För de amerikanska republikanerna är det nominella motivet att stimulera ekonomin, det mera reella att belöna partifinansiärer och de mäktiga bland kärnväljarna, och att pressa ner socialbudgeten. Bildtregeringen, som hade facit av Reaganomics och Thatcherismen, borde förstått vad följderna skulle bli i en skraltig ekonomi som den svenska 1991.

Inför årets val tycks det borgerliga läget vara ett annat. Stora skattesänkningar står inte högst på listan längre. En välvillig bedömning är att den svenska högern (numera) är mer vidsynt och mindre kortsiktig än den amerikanska. Men det återstår att se vad som händer när alla koalitionspartierna skall ha igenom sina hjärtefrågor, som brukar ha en tendens att kosta pengar. Början, med gemensamt valmanifest, är i varje fall mer lovande än tidigare borgerliga regeringsförsök.

Friedman
2006-11-18 lördag
Så har Milton Friedman gått ur tiden, vid hög ålder liksom sin politiske antipod Galbraith nyligen. Som sig bör pekar man i eftermälena på Friedmans stora betydelse som ekonom. I vilken grad han gick före och visade vägen kan vara osagt, men han "fick rätt" i så motto att ekonomierna i den kapitalistiska världen sedan 1980-talet i stort sett har utvecklat sig i den riktning han önskade.

Faktorer som inflationsbekämpning, avregleringar, disciplinering av fackföreningar och andra åtgärder som verkade i "rätt" riktning har med början hos Reagan och Thatcher skapat förväntade resultat. Sålunda har fördelningen av produktionsresultatet mellan kapital och arbete sedan 1980-talet kraftigt förskjutits till kapitalets fördel. Medianlönerna i USA har förändrats mycket lite, huvuddelen av produktionsökningen har kommit de redan rika till del och fattigdomen har ökat. Även länder med starkare fackföreningar har haft samma överföring av resurser till kapitalägarna men en något bättre löneutveckling. I gengäld har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå.

En av Friedmans upptäckter sägs vara att inflation och arbetslöshet inte är omvänt proportionella enligt någon funktion (t.ex. Phillips-kurvan). Exempel på stagflation visade sig ganska tidigt så frågan är väl hur mycket av "upptäckt" man kan tala om. Men politiken i industriländerna uppfyller förväntningarna och inriktas nu på inflationsbekämpning med accepterande av den "naturliga" arbetslöshet som följer. (Vi är tillbaka till Marx "reservarmé av arbetslösa" som han menade att kapitalismen krävde för att hålla tillbaka arbetarnas krav. Vi är också framme vid Anders Borgs Sverige där de arbetslösas anspråk skall trimmas ner till en nivå som kan vara intressant för arbetsgivarna.)

Friedman var en utpräglat politisk ekonom, en av nyliberalismens ikoner. Liksom hos von Hayek var "frihet" en central föreställning för honom. Men det gällde enbart individens suveränitet (och inte till exempel löntagarnas frihet att organisera sig). Det var i den andan Friedman kom att propagera för total drogfrihet. Betecknande nog är han mer kritiserad i media för detta etikettsbrott än för sin hårdhudade ekonomi. En annan fråga där hans politiska omdöme svek honom är hans arbete som rådgivare till Pinochets regim. Även borgerliga media visade ett anständigt förakt för den chilenske mini-hitlern och Friedman kom att framstå som okänslig och politiskt naiv.

Kapitalismen är progressiv, som redan Marx konstaterade. Ekonomisk utveckling, ökat välstånd och vissa friheter har vuxit fram effektivare under kapitalism än under något annat ekonomiska system. Frågan framtiden har av avdöma är om kapitalets framryckning på arbetskraftens bekostnad, under Friedmans fanor, var nödvändig eller bara möjlig. Eftersom dilemmat att hålla massorna disciplinerade medan rikedomen allt mer koncentreras är kapitalismens "key issue", kan man säga att Friedman bidragit till att öka fallhöjden. Och med tanke på den labila jämvikt kapitalismen har att parera kan det komma att visa sig att han varit en pyrrussegerns general. Men det återstår att se, antagligen i det mycket längre perspektivet.

Persson
2007-01-20 lördag
Riksdagens tack och farväl till Göran Persson i veckan artade sig till en förlåtande och närapå ömsint tillställning. Några såg väl fördelarna i att bli av med en stark motståndare, andra att slippa en handlingskraftig partiledare med ett primitivt ledarskap. I en situation där man inte längre förväntade sig taktiska hänsyn kunde man ana hans uppriktiga känslor för den politiska linje som han valt.

Det var när han med blicken fastborrad i Reinfeldt konstaterade att skattesänkningen som sådan säkert var välkommen, men att svenska folket inte tycker om att skattesänkningar för de som redan har det bra skall betalas av arbetslösa och sjuka (exakt så som regeringspolitiken ser ut).

Den nyliberala verklighetsbilden kan inte härbärgera föreställningen att folk kan bry sig om något annat än sitt eget privata intresse. Opinionssiffrorna som är fortsatt katastrofala för regeringen visar hur människor i Sverige uppfattar den saken. Se och lär, är man beredd att föreslå.

2007-03-22 torsdag
Nu talas det om Erik Fichtelius länge annonserade intervjuer med Göran Persson. Efter två program har de uppblåsta förväntningarna pyst ut i en smått unken suck. Man tycker sig se det grundläggande felet.

När intervjuerna görs är Göran Persson statsminister. Som sådan talar han pompöst och officiöst också om personliga ting. Därför blir det anspänt och opersonligt, till och med när han står vid häcken runt Harpsund och berättar om när han som barn vid samma häck kikade in på ministrar. Det är inte enbart Perssons fel. Han är ansvarstyngd statsminister och kan inte göra om sig inför en kamera. Fichtelius journalistiska öra borde hört hur det skar sig, men kanske han var så häpen inför sin roll att han missade det.

En annan sak som inte går att göra någonting åt är Perssons konspiratoriska deformering under ett långt politiskt liv. Småskurenheten och den lätta paranoian kan säkert ligga i personligheten och vara en orsak till hans okänsliga ledarskap. Men det finns förstås en människa bakom statsministerfasaden, en individ som inte kommer till tals i programmet. Intervjuerna borde gjorts nu, när försvarspositionen som det tunga ansvaret naturligt skapar inte längre är nödvändig.

Återstår att se om memoarerna, som skrivs utan detta tryck, kommer att föra oss närmare den i och för sig intressanta människan Göran Persson.

2007-03-24 lördag
Med varje program i serien kommer nya Perssonska grodor som följs upp med att de förfördelade intervjuas i alla medier på längden och tvären. Man förundras alltmer över det drag hos Persson som ligger bakom att han gav sig in på det här.

I den utdragna förannonseringen av programmen påpekades att Fichtelius samtalat hundra timmar med statsministern och ur det materialet redigerat ut en tjugofemtedel för visning. Ingen kan förvånas över om Fichtelius tagit med alla formuleringar som innehållit lite krydda. Och vem kan prata i hundra timmar utan att säga några saker som i efterhand borde ha sagts lite annorlunda? Ändå är Göran Persson på sin vakt i så hög grad att samtalet blir låst och tvunget.

Som sagt avslöjar det nog mest om Perssons personlighet att han överhuvudtaget gav sin in på ett så våghalsigt och feltajmat projekt. En oförmåga att betrakta sin egen person med någon distans kanske.

Bergman
2007-08-14 tisdag
Ingmar Bergmans bortgång har berikat tidningarna med många och högstämda hyllningar. Berättigat eftersom en stor personlighet lämpligen definieras som någon andra stora personligheter beundrar, och så var det i hög grad med Bergman. Han var ju inte minst regissörernas regissör. Woody Allen, bland många, utnämner honom till det stora geniet. Sannolikt var han ännu större i andra länder än i hemlandet, där hans gudsbrottning inte hade någon riktig relevans och hans nordiska svårmod inte kändes så exotiskt.

För länge sedan fanns också en kritisk diskussion om hans filmer, men den gled efterhand över i en ganska enhällig högaktning. Man kan se den beramade konfrontationen med skattepolisen och den följande landsflykten som en avgörande händelse. Efter den var han Ingmar den Store, mött av en närmast sakrosankt vördnad i vilken endast en Astrid Lindgren var hans like.

Ändå kommer jag att tänka på författaren, bibelexperten och ateisten Bengt Anderberg, som hade en annan syn på Bergman. För så där halvtannat decennium sedan förekom han i ett morgonsamtal i radion ett par somrar (på morgonandaktens ordinarie tid!). Det var uppfriskande frispråkiga program som passade utmärkt till solsken och fågelsång. Det kunde låta så här:
- Hur kan det komma sig att du Bengt som är så djupt inläst på Bibeln inte har fångats av det kristna budskapet?
- Just därför!

Bengt Anderberg hade som sagt inget till övers för Ingmar Bergman:
- Ta Det sjunde inseglet, där sitter en forntida djävul i ett träd och sågar med en Sandvikensåg!
- Men Fanny och Alexander måste du väl hålla med om är storslagen?
- Bah, pekoral!

Bergman skrev ju mestadels egna manus till sina filmer, men i likhet med andra manusförfattares öde hamnade den funktionen i skuggan av rollen som regissör. Om det markerar att formen dominerar över innehållet i film må vara osagt. I pjäser där replikerna är viktigare än iscensättningen blir författarens prestation dock tydligare. Ett sådant arbete av Bergman var Scener ur ett äktenskap, som i jämförelse med en Strindberg eller en Norén mera blir till en habil teveserie än stor konst (om jag nu skall tillåta mig en egen värdering). I ämnet relationsproblem har Woody Allen själv gjort både saltare och roligare filmer.

Historien sätter slutbetyget. Kommer vi om några decennier att se Tystnaden med samma behållning som vi fortfarande kan se Citizen Kane eller Casablanca? Den som lever får se.

2007-08-22 onsdag
Johan Croneman förutsåg för ett tag sedan att det med tiden skulle komma fram en mer kritisk värdering av Ingmar Bergmans verk och person efter den ohöljda idoldyrkan under senare delen av mästarens livstid. Redan idag skriver Rikard Loman i DN om Bergmans konsekventa blickande inåt och bakåt, om hur hans personer intensivt tycks stirra in i en spegel för att se sina egna konturer och inget annat. Att han alltså var en konstnär utanför sin samtid, till synes ointresserad av den fysiska verklighet han levde i. "På många sätt är Bergmans rika fantasi och kreativitet bortkastad. Han vitaliserar inte svensk 1900-talskultur, han väcker den inte till liv. Han bidrar tvärtom till att suga livsglädjen och livsviljan ur den."

Som tonåring upplevde jag Ingmar Bergmans filmer som dunkla, obegripligt djupsinniga och kort sagt trista. Med Lomans analys blir det klarare varför den blivande ingenjörens personlighet revolterade mot det verklighetsfrämmande och introverta i filmerna. Man tycker sig också lättare förstå varför en författare som Bengt Anderberg ställer sig helt avvisande till Bergmans konst.

Loman invänder visserligen mot att Bergman med jämna mellanrum utnämns till postmodernist, med motiveringen att det förflutna är mer levande i hans skapande än samtiden. Men när det gäller verklighetsflykten och formens hegemoni över innehållet kan man ju säga att det finns ett samband. Så mycket kan man i varje fall förmoda att Bergmans anseende inte överlevt de senaste decennierna på ett så lysande sätt som det gjorde om han hade varit i allvarlig konflikt med postmodernismen.

De flesta stora personligheter får sina mest förstående och överseende omdömen efter sin död. Ingmar Bergman åtnjöt det privilegiet redan under sin livstid. Kanske blir han det unika fall där det omvända gäller. Den som lever få se, som sagt.

Gerholm
2007-08-15 onsdag
Tor Ragnar Gerholms bortgång nyligen överskuggades av Ingmar Bergmans, även om en rad minnesartiklar vittnar om en betydande man. Den traditionella formuleringen att han lämnar ett stort tomrum efter sig är osedvanligt berättigad. Som samhällsengagerad och välformulerad fysiker var han en nästan unik röst i debatten. Naturligtvis fick han ofta anledning att försvara naturvetenskapen mot en tilltagande postmodern förvirring, men han hade också ett starkt engagemang för humaniora och samhällsfrågor. Som överbryggare av klyftan mellan de två kulturerna från naturvetenskapens sida tillhörde han en exklusiv grupp. På samma nivå i Sverige hittar vi egentligen bara Georg Klein. En av samhällets absolut mest avgörande aspekter - naturvetenskap och teknik - har alltså förlorat en av utomordentligt få röster i det offentliga kultursamtalet. En röst som nådde ut också till humanister. Tor Ragnar Gerholm kommer att saknas.

Myrdal
2007-08-17 fredag
Jan Myrdal har fyllt 80 och har inte kunnat förbigås som person på samma sätt som hans texter numera negligeras. Han var trots allt en portalfigur under 68-eran och har författat en barndomsskildring som går till litteraturhistorien. Följaktligen har han uppmärksammats av teve och tidningar. Men tyngdpunkten har hamnat på ett par av hans politiska ställningstaganden: hans försvar för allmänt föraktade figurer som Mao och Pol Pot. Huvuddelen av hans produktion, som består av faktabaserad och rationell politisk analys, anses rätt så ointressant att behandla i mainstreammedia. Numera tillhör det en förlegad intellektuell verksamhet att blottlägga maktens mekanismer.

Man kommer lätt att jämföra med Noam Chomsky, vars skarpa analyser har gjort honom till nutidens mest citerade författare, samtidigt som han är en icke-person för etablerade media. När han inbjöds till bokmässan i Göteborg för några år sedan blev det trots allt oundvikligt att observera saken. Ett soffprogram i teve hade skickat några (väl valda?) ungdomar att lyssna på hans föredrag för att sedan lämna en raljerande rapport. De låtsades att de förväntat sig en superstjärna men fick lyssna på en torr professor vars föredrag de inte brydde sig om att försöka förstå. Standardmallen för officiösa intellektuellas reaktion var den Per T Ohlsson stod för. Han avfärdade Chomsky totalt med en enda gest: Chomsky hade skrivit förord till en bok av Faurisson (vilket inte ens visat sig vara helt korrekt).

Etablissemangets teknik för att hålla borta Myrdals och Chomskys farliga kritik  är den lika elementära som populistiska: att koncentrera på någon komprometterande detalj som görs till huvudsak. I och för sig ett förståeligt försök till försvar eftersom de intellektuellas medlöperi är något som Chomsky har kartlagt och avslöjat med sin karaktäristiska skärpa. Myrdal har meriterat sig för samma teknik eftersom han liknar de nutida intellektuella vid pipor som ljuder när makten blåser i dem.

Massmedia, och de intellektuella som verkar där, har tagit över den roll som kyrkan och prästerna en gång i tiden hade för att disciplinera folket lagom mycket inför den världsliga maktens krav. Medias intellektuella vet, liksom prästerna på sin tid, vads om krävs för att kunna sälja sig med förtjänst. Och det började inte idag. Redan Balzac kallade tidningarna för ces lupanars de la pensée, dessa tankens horhus.

Enquist
2009-01-01 torsdag
Detta är min första användning av "2009" i realtid. Dags för alla bokslut, de redovisningsmässiga alltså. Kapitalismens kris får läggas som en interimspost från 2008 till det just påbörjade året. Det blir säkert anledning att återkomma.

För dagen bara några rader om Per Olov Enquist och hans senaste bok. För mig beskriver Enquist grafiskt sett en andragradsekvation som börjar med kraftprovet och den omåttliga läsupplevelsen Legionärerna, en "unik litterär prestation, i sitt slag omöjlig att överträffa och en av decenniets utan jämförelse märkligaste böcker" som Lars Gustafsson skrev i BLM. Och då kan man minnas att boken tävlade i ett decennium då politisk och andlig frigörelse producerade åtskilliga litterära upplevelser.

Legionärerna imponerade med kombinationen av kreativt utredningsarbete och litterärt mästerverk. Enquist intog i ett slag positionen som auktoritet och första rangens författare. I Ett annat liv ger han en närbild av genombrottets effekter. Det dröjde sedan sju år innan jag gjorde mitt nästa nerslag i Enquists produktion - Tribadernas natt. Den markerade för min del kurvans lågpunkt, (om än för de flesta andra ytterligare en höjdpunkt).

Pjäsen, skriven på två veckor, blev på rekordtid en världssuccé. Översattes till över 30 språk och steg inom ett decennium till det mest spelade svenska teaterstycket efter Strindberg, med över 300 uppsättningar världen över. Jag såg originalupplagan på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård, Anita Björk, Lena Nyman och Carl Billquist - och missade hela genialiteten på grund av irritation.

Som gammal Strindbergsfanatiker stördes jag så grundligt av Järegårds gastande och gormande "Strindberg" att jag inte uppfattade någonting av pjäsens innehåll, och ännu mindre minns något av det idag. Jag hade inte bara läst allt Strindberg skrivit, utan framförallt en hel del som skrivits om Strindberg, till exempel Stellan Ahlströms Ögonvittnen där han samlat ett 150-tal kommentarer från personer som träffat författaren i verkligheten. De egenskaper som så gott som samstämmigt återkommer hos alla samtida vittnen är Strindbergs blyghet, hans försynta uppträdande och hans behagliga sätt. Järegårds rollfigur var närmast en total förvrängning av den en gång faktiskt existerande August Strindberg.

Enquist hade i Tribaderna yxat till en person "Strindberg" från den bild en insiktslös och lättledd läsare hade kunnat få av denne persons texter. En tämligen fördomsfull bild, som inte minst hade manats fram av Strindbergs politiska och litterära fiender på den konservativa kanten, som när det passade egna syften inte drog sig för att blanda samman litteratur och verklighet. Vänstermannen Enquist förefull bliven borgerlig populist, och föll i min aktning.

Olof Lagercrantz skulle fyra år senare ge ut sin grundliga Strindbergsstudie där han såg som en huvuduppgift att klargöra skillnaderna mellan den biologiskt existerande August Strindberg, född på Riddarholmen i Stockholm, och det litterära subjekt denne författare hade konstruerat, inte bara i romaner och dramer utan också i sina självbiografier. Lagercrantz blev tydligen också irriterad av samma skäl som jag och skrev en recension som förbigick själva pjäsen och fokuserade på personlighetsförfalskningen. Han menade att Enquist mycket väl hade kunnat skriva sitt stycke, om han bara kallat huvudpersonen vid något annat namn än det vilseledande "Strindberg".

Vid min nästa anhalt utmed PO:s litterära bana, Livläkarens besök, vände kurvan igen brant uppåt. En överlägsen behandling av ett fängslande ämne, och författaren var tillbaka på sin ojämförliga piedestal i mitt bibliotek.

Med Ett annat liv gick resan vidare uppåt. Jag har svårt att tro att någon annan bok från 2008 skulle ha gett mig samma djupa upplevelse. Och ändå är det på ytan lite obegripligt. Mängder av korta meningar som börjar med "Han"; språkliga anakronismer och insprängda dialektord som man först har lite svårt att digerera mentalt. Men helheten smälter mirakulöst samman till en nästan hallucinatorisk inlevelse i ett liv, ett mycket speciellt liv med en mycket speciell huvudperson. Det är väl det som ligger i fenomenet litterär fulländning.

Lars Gustafsson
2010-10-03 söndag
Lars Gustafsson skriver på sin blogg om Naturvetenskapliga skrifter I av August Strindberg, nyligen utgiven i serien Samlade verk. Gustafsson medger i och för sig att vissa enskildheter i Strindbergs naturvetenskap är illa underbyggda, men vill samtidigt påminna om den miljö då skrifterna tillkom. Det var en tid av renässans för allsköns ockulta och antirationella rörelser i Europa, vilket innebar ”att Strindbergs tvivel på en formaliserat stöddig naturvetenskap på intet sätt var ett isolerat fenomen”.

Gustafsson vill göra en poäng av att Strindberg med sina expressionistiska utsvävningar dock förebådade en revolution inom naturvetenskaperna. ”Var det så att det (sic!) seismologiskt känslige Strindberg anade en kommande jordbävning?” Denna s.k. revolution är vad postmodernismen genom en avsevärd missuppfattning tagit som intäkt för sina egna idéer. En kommentar till LG:s blogg:

Vad Strindberg mest av allt ville med sina naturvetenskapliga funderingar var väl att slå världen med häpnad. Ärelystnaden är både underförstått och öppet en stark drivkraft bakom arbetet. Strindberg hade upplevt att hans geniala kreativitet kunde skapa en ny litteratur i opposition mot bakåtsträvande stofiler som hade passerats av tiden. Kanske föreställde han sig att samma urkraft också kunde kasta omkull gamla förlegade idéer inom naturvetenskapen och till slut ge honom det totala erkännande som han tycktes beredd att förbränna sig själv för att få. Men eftersom han saknade all känsla för naturvetenskapens verkliga väsen så fick han komplett fel.

Inte lite fel, eller nästan fel, utan mestadels helt bort i skogen tokota. Det enda som inte är fel i texterna är trivialt (som jag vill minnas att The Svedberg uttryckte saken). Motsvarigheten för en litteraturkunnig vore att läsa en författare som fyller en hel bok med påståenden som att Fröding skrev Röda Rummet, Tjechov skrev Hamlet osv. Tröttande och patetiskt.

När del II av ”Naturvetenskapliga skrifter” kom ut för några år sedan gav det anledning till en kritisk betraktelse på min hemsida. Idag skulle jag skrivit den mera skoningslöst negativ. Inte så mycket mot författaren som mot de devota uttolkare som med undergiven okunnighet bedömer Strindbergs text som om den skulle kunna vara korrekt. I Samlade verk har ordförklaringarna haft en central roll för att korrigera sakfel i texten, vilket i det aktuella fallet skulle gjort boken dubbelt så tjock. Lösningen på det problemet blev att för första gången helt utesluta ordförklaringarna! Samma sak har nu gjorts i del I.

Som av en händelse har samme författares s.k. ”Språkvetenskapliga skrifter” också kommit ut i Samlade verk under senare tid. En central princip för Strindbergs bevisföring i båda sina ”vetenskapliga” försöksfält är analogin, en metod som har mycket begränsad giltighet inom seriösa vetenskaper. Följaktligen blir de språkvetenskapliga resultaten också i huvudsak ofruktbara. En skillnad mellan de båda ämnena kan man notera i recensioner och kommentarer: Språk är något som fler behärskar och den negativa kritiken blir i det fallet skarpare och entydigare redan från början.

Att Strindberg med sin seismologiska känslighet skulle ha anat en annalkande naturvetenskaplig revolution är inte så sannolikt eftersom han saknade förståelse för de aktuella vetenskapernas fundamenta. Överhuvudtaget är ”revolution” ett överdrivet begrepp i sammanhanget. Fysiken kom förvisso att genomgå stora utvecklingssteg, men mycket lite av den gamla fysiken behövde förkastas. I den makrofysiska världen gäller fortfarande de newtonska naturlagarna i högsta grad; de utgör ett specialfall av den totala teorin.

Önskedrömmen att den nya fysiken skulle sparka undan fästet för de rigida naturlagarna närs främst av humanister, som i hoppet om att naturen är mera relativistisk och probabilistisk tydligen ser en ljusning för de fria andarna. Tyvärr bottnar denna illusion i att grundkunskaperna i fysik de facto är obefintliga. Som C.P. Snow skrev kan inte en på tio humanister svara på frågan hur massa definieras, vilket som fråga ”är den naturvetenskapliga motsvarigheten till: ’Kan ni läsa?’ ”. (Det krävs åratal av svettande över termodynamikens differentialekvationer och alla andra hjärnsprängande ansträngningar innan någon kan börja kalla sig grundutbildad fysiker.)

Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont har i den pedagogiska genomgången Fashionable Nonsens visat exakt vilka tankefel humanisterna begår när de försöker ta kvantmekaniken och andra fysikaliska fenomen till intäkt för att verkligheten, och därmed all kunskap, skulle vara relativistisk eller probabilistisk. När det till sist gäller tankefelet att darwinismen skulle ha infört slumpen i naturens utveckling har bl.a. Richard Dawkins levererat övertygande argumentation om hur det tvärtom förhåller sig.

2010-10-06 onsdag
Lars Gustafsson har antagligen inte släppt igenom kommentaren från i söndags till sin blogg. I varje fall har den ännu inte dykt upp på sidan. Därför blev det några rader till, som jag försökte lägga in som kommentar. Men då tycktes det som om avsändaren var blockerad. Nåja, vi skall väl inte störa poeten, så vi tar det bara här:

Bäste namne!

Jag hoppas att min kommentar inte har hamnat i den digitala papperskorgen, för det hade varit intressant att höra dina synpunkter.

Numera framhålls ofta som en självklarhet att fysikens upptäckter efter Einstein har fått följder för människans verklighetsuppfattning och filosofi, och till och med för sociologi och humaniora. Den typen av spekulationer är naturligtvis vanligast bland humanister och andra fria tänkare, men också enstaka fysiker av facket har hoppat på det tåget.

Sokal och Bricmont betraktar sådana tolkningar som ”highly debatable”, men rekommenderar David Z Alberts bok Quantum Mechanics and Experience (Harvard University Press 1992) som en bra introduktion till frågan om kvantmekanikens filosofiska implikationer. Man kan anta att S och B med sin skepticism hör till den stora gruppen av fysiker som har fötterna kvar på jorden.

Skulle man tänka i analogier som kvanthumanismen gärna gör så talar S:s och B:s bok kraftigt emot alla yviga extrapoleringar av fysikaliska teorier och fenomen till övriga mänskliga områden. Uppgörelsen med postmodernisternas alla utsvävningar i matematik och fysik, som de inte ofta behärskar och i övrigt gärna missförstår, är underhållande som lustmord betraktat.

När jag skulle skriva detta satte jag mig och bläddrade i Fashionable Nonsense, och upptäckte att Sokal i en efterskrift till sin beryktade hoax i Social Text hade samma citat av C.P. Snow som fanns med i min kommentar. I en not lägger han till:

One significant change has taken place since C. P Snow’s time: while humanist intellectuals’ ignorance about (for example) mass and acceleration remains substantially unchanged, nowadays a significant minority of humanist intellectuals feels entitled to pontificate on these subjects in spite of their ignorance (perhaps trusting that their readers will be equally ignorant).

Just den här sidan av saken är vad som förbryllar bortom all fattningsförmåga. Vad är det hos naturvetenskapen som gör att ”vem som helst” anser sig meriterad att skriva nästan vad som helst? Och få det tryckt! Vilka förläggare hade publicerat en bok där en fysiker hade skrivit de mest blamanta dumheter i något humanistiskt ämne? Inga! Att det senare alternativet är vettigare är något som människor med sunda förnuftet i behåll borde kunna enas om.

Att kritisera Strindbergs fånigheter inom naturvetenskapen är därför en välgärning mot författaren. Idag faller kritiken på hans nutida förläggare, som på något sätt borde försökt rädda Strindbergs heder. En väg skulle ha varit att som hittills under projektet med Samlade verk korrigera sakfelen i ordförklaringar. Men det kunde ha förstärkt det löjets skimmer som redan låg över texten. Ett annat alternativ hade varit att sortera mera radikalt bland texterna, och lägga de direkt blamanta åt sidan. De kunde publiceras i digital form som allt annat sidomaterial, och som man tydligen kommer att göra med en del av de språkvetenskapliga texterna.

Lars Schaff

PS. Som f.ö. håller Strindberg som den överlägset intressantaste svenske författaren.

2010-11-23 tisdag
Jag får lov att återkalla ett misstroende mot Lars Gustafsson och hans blogg. Ett inlägg om Strindberg som jag lagt in i kommentarsfältet tycktes refuserat, eftersom det inte kommit in efter rätt många dagar. Men det vara bara tiden det hängde på, nu finns det med. Ursäkta min sviktande tillit, Lars Gustafsson!

Andra
2010-10-21 torsdag
Efter nobelpriset till Mario Vargas Llosa har DN haft en lite förbryllande debatt om politik, litteratur och kön. Några tycks mena att Vargas Llosa är ovärdig priset på grund av sin kantring högerut i politiken, alternativt på grund av sin kvinnosyn. Det märkliga är att debatten förs av kulturpersoner som man förväntar sig skall hävda litteraturens egenvärde framför andra och mera tillfälliga element som politik. Konkret i det här fallet: att Vargas Llosa mycket väl skulle kunna skriva lysande romaner från ett högerperspektiv eller med en latinamerikansk kvinnosyn, eller med vilka underliga böjelser som helst. Att en högerförfattare inte borde få litteraturpriset verkar särskilt underligt, närmast som en självmotsägelse, eftersom det snarast är sanna dissidenter som definitionsmässigt borde sky all åstundan till sådana belöningar från etablissemanget.

En naiv betraktare räknar med att den som värnar litteraturen ser ett skönlitterärt verk helt enkelt som en komposition byggd av ord, så som ett musikverk är en komposition av toner. I varje fall är ju detta den ack så moderna postmodernismens synsätt. Min föreställning var att bara vi övriga - amatörerna - fäster större vikt vid litteraturens innehåll än dess form. Detta att en författare vanligen menar någonting med sin text, och borde mena någonting.

Jag räknar mig till agnostikerna när det gäller litteratur på hög nivå. Men för ungefär fyrtio år sedan läste jag Staden och hundarna och måste väl medge att den inte lämnade mig oberörd. Den fungerade alltså som effektiv litteratur på mig. Känslan romanen ingav, och som jag fortfarande kan återskapa i minnet, var dock den av en djup beklämning med nästintill depressiva inslag. Bilden av en vämjelig, fascistoid samhällsanda som romanen förmedlade konkretiseras av de mer eller mindre nynazistiska regimer som Latinamerika både tidigare och senare har drabbats av, men textens programmatiska pessimism placerade också Vargas Llosa i det borgerliga facket i min hylla. Boken åkte ut vid en bokrensning några år senare.

Upplevelsen av Staden och hundarna förstärktes kanske av att jag omedelbart innan hade läst Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet, som trots vissa likheter är en i grunden fullkomligt annorlunda roman. Om Staden gjorde mig djupt beklämd, skapade Hundra år en engagerande känsla av nyvunna insikter. Garcia Marquez beskriver samma förnuftsvidriga Latinamerika som Vargas Llosa, men skillnaderna mellan de två böckerna uppfattade jag som himmelsvid. Tekniken att med en minimal tillskruvning av en verklighetsbeskrivning plötsligt hamna i det rent absurda hanterade Garcia Marquez på ett rent magiskt sätt, som paradoxalt nog lämnade efter sig en intensiv känsla av närvaro och förståelse.

Det tunna nät av närmast ironisk lättsamhet som Garcia Marquez samtidigt lade över sin text, inklusive dess groteskerier, ingav en underlig och stark optimism. Som om författaren ville säga: "Visst, det här är ett vansinnigt samhälle men också djupt mänskligt. Därför kommer det att förändras och en vacker dag bli ett samhälle för människor av alla slag och ursprung, med allt vad det innebär." Skillnaden mellan borgerligt misantropiskt tänkande (VL) och vänsterinriktad tillförsikt (GM) blev efter dessa två böcker manifesterad i min tankevärld, och har väl aldrig jävats av decenniers erfarenheter därefter. Hundra år av ensamhet står mycket riktigt fortfarande kvar i bokhyllan.

2007-05-14 måndag
För ett par månader sedan hade vi anledning att berömma Dagens Nyheter för en lika inkännande som saklig artikelserie om den svenska psykvården. Vi efterlyste ett journalistpris till DN:s familjesida (eller "Insidan") som genom åren svarat för något av det mest läsvärda i tidningen. Vid närmare eftertanke var journalisternas egenbedömning fel forum att vädja till. Där prioriteras pseudohistorier som skapas med den speciella journalistdramaturgi som omhuldas inom kåren.

Priset blev mer hedersamt än så, det utdelades av Schizofreniförbundet till Malin Nordgren som fick 25 000 kronor och äran. Hon hade i artiklarna bland annat visat att förlegade psykoanalytiska förklaringar till hur sjukdomen uppkommer fortfarande hade ett starkt grepp om den psykiatriska vården. Eftersom den förklaringen lägger skuld på föräldrarna för schizofrenins uppkomst har man en avvisande attityd till anhörigas deltagande i terapin. Ännu mer hedersamt är att Malin Nordgren nu arbetar på en uppföljning som visar på de goda exemplen. Det finns också många platser där vården fungerar bra.

Det är bara att gratulera till ett välförtjänt pris, och önska att fler journalister ville arbeta så att de får priser från den verkliga världen utanför redaktionsväggarna.

2006-03-27 måndag
Gårdagens Aftonblad intervjuar Jonathan Safran Foer, den unga (28 år) nya storheten i USA:s litterära värld. Han har trots framgångarna inga högre tankar om sitt yrke, som han tycker mestadels skapar ångest och självhat. Språket är otillräckligt för det vi vill försöka uttrycka. Ingen människa får sagt det som hon vill ha sagt. Han citerar ur minnet Nabokov i efterordet till Lolita: "jag tänker som ett geni, jag skriver som en medelmåtta och jag pratar som en idiot".

Lagom tänkvärt en regndisig måndag!

2006-05-08 måndag
I år är det 150 år sedan Sigmund Freud föddes - en portalfigur som dominerat psykologin i ett sekel och vars grundläggande behandlingsmetoder är verkningslösa. Har vi av detta lärt att geniala auktoriteters idéer, hur underbart de än tilltalar våra sinnen, är och förblir idéer tills de verifierats i verkligheten? I den mån vi har lärt oss det av exemplet Freud så tog det i varje fall lång tid.

I nutida postmodern humaniora är samma sorts hermeneutiska beundran av de stora tänkarna i full sving. Men så har det ju dessbättre ingen praktisk betydelse för samhället vad postmoderna humanister ägnar sin tid åt. Och för att anknyta till Galbraith: humanister skall ju också ha något att sysselsätta sig med.

2006-05-10 onsdag
Som min insomningslektyr tjänar för närvarande Blond, Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe, en bok tjock som en golvbjälke. Man kan inte låta bli att imponeras av denna ordväv rad efter rad, sida efter sida (påminner om Proust), som ögonen motståndslöst följer. Upprepningarna finns, lakunerna också, men döljs av författarens skicklighet. Läsningen glider framåt och får fart av oväntade formuleringar och små geniala iakttagelser. Oates bygger upp en levande Marilyn bit för bit, och läsaren instämmer, för bilden liknar den skådespelerska han för rätt länge sedan såg på film.

Oates betonar att hon skrivit en roman och inte en biografi. Men just att det är en berättelse gör upplevelsen mera levande, och när den också stämmer så väl ens egna, om än diffusa, förställningar så drabbas man av en påtaglig evidenskänsla: "så måste det ha varit!". ---- Men då ringer en klocka.

På väg ut från Dramaten för många år sedan, efter en lång kväll med en skrikande, gormande och elak Ernst Hugo Järegård som August Strindberg i Tribadernas natt, säger mitt teatersällskap: "Jaså, det var sån han var." P.O. Enquist hade byggt vidare på den bild många har av rebellen och kvinnohataren Strindberg. För detta fick han en iskall recension av Olof Lagercrantz som menade att Enquist mycket väl kunde skapa en sådan rollfigur, men att den inte kunde heta August Strindberg.

Personligheten August var nämligen en helt annan än skriftställaren. Vill man veta mer om den förra så finns två band "Ögonvittnen" där Stellan Ahlström har samlat ett 150-tal kommentarer från personer som träffat författaren i verkligheten. Ahlström sammanfattar: "Det är ständigt samma egenskaper hos Strindberg som betonas - oftast med oförställd häpnad: blygheten, hans försynta uppträdande, hans behagliga sätt."

Om det inte finns en absolut sanning så finns det alltid det som är mera sant och det som är mindre sant. Klockans ringning betyder alltså: misstro berättelsen, sök fakta!

Eget
2010-04-05 måndag
Idag bara lite självbespegling med anledning av att hemsidans fjärde födelsedag passerat. Vad gäller besökare tävlar vi i en blygsam division, för att inte säga bara med oss själva. Men denna försumbara utveckling beskriver i varje fall en kontinuerlig funktion:

2009-04-03 fredag
Tre år för den här sidan på nätet passerade den 17 mars utan egen kommentar. Det kan vara lika bra när det inte finns några anmärkningsvärda tittarsiffror att redovisa. Besökare per dag har ökat långsamt från 10 första året till 19 nu. Sökordet "schaff" på hela nätet placerar nu sidan i första och andra position av 1,4 miljoner träffar (åtminstone om man söker från svensk server). Lästiden har väl ökat trendmässigt en aning och ligger på åtta timmar per månad. Inte mycket att yvas över alltså.

Fler och fler skriver på nätet, och inte så många hinner läsa, sägs det. Så man får ta varje liten ökning som en uppmuntran för motivationen.

2008-03-26 onsdag
Den här webbplatsens tvåårsdag - 17 mars - passerade lite plötsligt. Påminde mig om att jag skulle ge en lägesrapport. Förändringarna från första året är små. Besöken något dussin per dag, de flesta via träffar i sökmotorer. Placeringen hos Google är nu 9:e och 10:e plats bland 1,7 miljoner träffar, om man söker på hela webben (på "schaff"). Lästid runt 6 tim per månad. En liten behändig hemsida alltså, med låga prestationskrav på upphovsmannen. Fast naturligtvis roligt och uppmuntrande med de läsare som trots allt hittar hit. Ett Tack får jag allt kosta på mig!

2008-11-11 tisdag
CHANGE
Typsnittet på den här hemsidan har ändrats till Gotham (från Verdana). Till alla aspekter av Barack Obama som analyserats på längden och tvären hör också detta speciella typsnitt på hans posters - Gotham. Bokstävernas tillkomsthistoria har beskrivits och upphovsmännen intervjuats i dagspress och teve. Lyckokastet att ha attraherat Obamas kampanjmakare ger nu säkert goda inkomster (på ett ganska dyrt typsnitt).

Men vad kan man göra annat än att hänga efter ett vinnande lag? Och texten får onekligen ett smakfullare utseende som hjälper upp innehållet så gott det kan.

På tal om Obama så har han inte lovordats särskilt mycket på den här sidan, och antagligen inte efter förtjänst. Men som de flesta andra ser vi fram emot hans presidentperiod med en viss förväntan och med
HOPE

PS. Nu kommer ju Gotham att översättas till ett annat typsnitt på de flesta datorer, förstås.

2007-03-17 lördag
Dagens notering får bli lite självbespeglande, med anledning av att denna webbsida nu har exakt ett år på nacken. Det har varit intressant att få en inblick i cyberrymdens egenskaper. Webbhotellets statistik visar vilka sökbegrepp som ger träffar på sidan, och speglar tidens aktualiteter, men också mera tidlösa intressen.

Huvuddelen av träffarna har gått via sökmotorer, så mycket kan man utläsa. Eftersom det är en oglamorös sida har det inte varit någon rusning, men besöksantalet har långsamt ökat, och ligger nu på 17 besök per dag. Ett mått som förhoppningsvis uttrycker sidans relevans är placeringen hos Google. Där hamnar den på första sidan (10:e plats) bland 2,2 miljoner träffar om man söker man på "schaff" på webben. Om makterna vill så återkommer jag med en rapport ett år från nu.