2010-06-06 söndag
Johannes Åman (DN 3/6) har lyft fram en studie av Anna Sjögren, som
bl.a. skulle visa att tidigare betyg i skolan har gynnat barn till
lågutbildade men missgynnat söner till högutbildade. Resultaten framstår
som mycket specifika, men slutsatserna bygger i grunden enbart på
korrelation. Några rader till JÅ:
En grundsten i
statistikkunskapen är den om korrelationers bedräglighet. I kurser förr i
tiden användes exemplet om studien som visade att rökare hade lägre betyg
på universitet än icke-rökare. Somliga kunde alltså peka på ännu en av
rökningens skadliga verkningar, medan andra kunde hävda de låga betygens
fördärvliga effekt att öka antalet rökare. Endast kreativiteten sätter en
gräns för hur många ytterligare förklaringar man kan hitta. Slutsatsen är
att enkla korrelationer inte säger någonting alls om orsakssamband. Trots
att även samhällsvetare och ekonomer läser grundkursen i statistik är vi
ändå överösta av ”forskning” där säkra slutsatser dras enbart utifrån
korrelation.
Det framgår inte ur din beskrivning av Anna Sjögrens betygsstudie hur hon
hanterat kausalitetsproblemet. Läser man däremot hennes studie så
redovisar hon klokt nog egna reservationer: ”Det går därför inte att
utesluta att samma faktorer som gjorde att en kommun avskaffade betygen
tidigt också kan ha haft direkt betydelse för elevernas skolprestationer.
Ett skäl skulle kunna vara att kommuner som avskaffade betygen tidigt
också förde en annan politik som kan ha påverkat unga människors framtid.
En enkel jämförelse av skolprestationer kan därför bli missvisande.”
Kreativa personer skulle kunna hitta en uppsjö andra möjliga orsakssamband
som alla förklarar studiens faktiska resultat.
Anna Sjögren har gjort ett ambitiöst
arbete, där hon fört in en mängd parametrar och därigenom fått fram
intressanta observationer. Hon använder en avancerad teoretisk apparat,
och har uppenbarligen god kunskap om betydelsen av statistisk signifikans.
Hon samlar att antal indicier som pekar mot att hennes slutsatser skulle
kunna vara sannolika. Men precis som i brottmål spelar antalet indicier
ingen roll om det visar sig att den misstänkte hade fullgott alibi.
De verkliga orsakerna till Anna Sjögrens observationer kan mycket väl
sakna samband med betygen, och ger då ingen ledning för rationella beslut.
För att verkligen klarlägga orsakssamband av den här typen är övergripande
statistiska studier troligen en alltför trubbig metod. Problemet med
betygen är att alla debattörers och politikers uppfattning i frågan är
bergfast från början. ”Forskning” är sådant man ofta hänvisar till i de
fall den stödjer ens egen förutfattade åsikt.
2010-06-08 tisdag Johannes Åman svarade vänligt på mailen om betygen i söndags. En
replik på repliken till JÅ:
Min tro i sakfrågan är att betygen
är grovt överskattade som pedagogiskt redskap och i vissa fall riskabla
som urvalsinstrument (jfr friskoledebatten). Men inte värre än att man
både kan ha och mista betygen i grundskolan utan större skillnad därför
att andra faktorer i pedagogiken betyder ofantligt mycket mer. Jag tror
också att det finns systematiska metoder för att få fram fakta om betygens
effekter om man skulle vilja det. Enbart korrelationsstudier ger däremot
inga svar, här lika lite som i andra sammanhang. Men det verkar ibland som
om betygens symboliska betydelse i den politiska debatten är så stor att
ingen riktigt vill döda den med fakta. (Man frestas jämföra med
feministdebatten där det cirkulerar många lösa påståenden som enkelt hade
kunnat bekräftas eller avvisas med sociologiska standardstudier, men där
myterna fyller en viktigare funktion än sanningen.)
Betygsdebatten är ingalunda ny. Den amerikanske filosofen John Dewey
grundade en experimentskola på sin pedagogik, där inga jämförelser eller
bedömningar av eleverna tilläts. En känd Dewey-elev är Noam Chomsky, som
beskriver sin grundskoletid som en helt igenom ljus och stimulerande
period. Inte förrän han kom till en vanlig high school förstod att han var
en s.k. begåvad elev. Om vi med en betygsfri grundskola skulle få fram
fler elever som senare i livet erövrar ett trettiotal hedersdoktorat så
kan det inte vara någon fara med att ta bort betygen? Eller mera seriöst:
betygen har troligen ingen avgörande betydelse för inlärningen, varken åt
det ena eller andra hållet. Jag vågar en hundralapp på att en korrekt
gjord studie skulle bekräfta det.