Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Asien

Ge synpunkter

Mellanöstern
2009-01-25 söndag

Hörde slutdelen av en diskussion i radions P1 om medias bristfälliga redovisning av objektiva juridiska och folkrättsliga aspekter på Israels agerande i Gaza. Poängen var att det finns handfasta och bindande folkrättsliga regler som Israel odiskutabelt har brutit mot.

Intressant är att en undersökande journalistik som bedrivits i decennier i dissidentmedia (av Chomsky och många andra) nu blir salongsfähig nog för Svenska Dagbladet (om jag uppfattade källan rätt) och Sveriges Radio. (Är det månne också en Obamaeffekt?) Den undanskuffade debatten om Israels respekterande av FN:s resolutioner är väl annars lika gammal som landet självt, men fick sin perenna status efter säkerhetsrådets resolution 242 från 1967, som föranleddes av sexdagarskriget.

Resolution 242 fastlade som allra första punkt: "Withdrawal of Israel armed forces from territories occupied in the recent conflict". Eftersom krav också ställdes på erkännande av suveränitet och territoriell integritet för alla stater i området blev Israels tolkning att tillbakadragandet av trupper förutsatte att staten Israel först erkändes av motparterna. Och den tolkningen är föremål för oenighet ännu fyrtio år senare.

Efter 242 har FN utfärdat en lång rad resolutioner som främst USA och Israel röstat emot i generalförsamlingen, alternativt USA inlagt veto mot i säkerhetsrådet. De resolutioner som händelsevis passerat, genom att USA lagt ner sin röst, har mestadels fastnad i förmenta tolkningstvister. Oräkneliga fredsdiskussioner och något fredsavtal har upplösts i intet, enligt alla inblandade därför att motparten saboterat genomförandet. USA och Israel säger sig till exempel principiellt vara för en tvåstatslösning, men agerar i alla sammanhang för att förhindra den.

Vad som otvivelaktigt hör till allmänt erkänd folkrätt drunknar alltså enögd politisk retorik. Det är betecknande hur våra "seriösa" intellektuella låter sig styras av partiska preferenser i politiska frågor som Israel-Palestinakonflikten. Och för övrigt i många andra frågor av liknande natur. Jämför med den mildare version av Gazaattacken som Ryssland genomförde i Georgien, och den nästan unisona värdering som media då gjorde. Den "ryska björnen" hade visat sitt rätta ansikte och sina imperialistiska ambitioner. Ett helt annat språkbruk än det som kommer till användning när det gäller Israel. Denna barnsliga egenskap hos intelligenta människor att oavsett fakta "hålla på det egna laget" är förstås patetisk och beklämmande. Har människan verkligen inte kommit längre i intellektuell utveckling?

Övrigt

2010-02-12 fredag
I en debatt med Maj Wechselmann har Olle Törnqvist demonstrerat ett fall av politik i vetenskapen, till på köpet under förevändning av saklighet. En mail till DN:

I Indonesien mördades en gång i tiden två generaler av vänsteraktivister. I normala länder leder det till polisarbete och jakt på förövarna. I Indonesien blev det en förevändning för Suhartos maktövertagande och därpå följande slakt av en miljon människor av den egna befolkningen, mestadels fattiga bönder. Men vad är det Olle Törnqvist skriver om detta i dagens DN?

Jo, han måste ta avstånd från Maj Wechselmanns film om saken därför att hon ”negligerar” kommunistpartiets skuld när förevändningen för massmordet skapades. Gör man nämligen det så kan ”vi inte lära något” av ”hur generalerna kunde iscensätta folkmordet med stöd av landets liberaler och väst”. Nu var det i och för sig inte bara stöd som kom från väst, i USA hälsades slakten med ovationer av massmedia och politiker. Suharto blev snabbt en av USA:s favoritmonster i regionen. Det var nämligen en tid då dödandet av ”kommunister” var tämligen accepterat och redan hade pågått en tid i Vietnam.

Törnqvists inställning är lika intressant som motbjudande. Tillämpad på andra fall innebär den t.ex. att man inte kan göra en film om Förintelsen utan att också ta på allvar vad som kan ha varit riktigt i Hitlers förevändningar för att utrota judarna (för visst var det åtminstone sant att judarna hade en stark ställning i Tyskland, osv.…). Eller för den delen att det kunde ligga något i Stalins anklagelser mot kulakerna, som han sedan utrotade. Eftersom professor Törnqvist knappast håller med om de senare påståendena, så borde han inse att hans relativism när det gäller Indonesien och Suharto saknar den moraliska konsekvens en vetenskapsman borde hålla sig till.

Inga folkmord i historien har kunnat rättfärdigas med någon godtagbar förevändning. Tvärtom har förevändningarna enbart tjänat att skyla över den avgörande skulden för dåden. Alla historiens härskare som beordrat folkmord har varit personer med moraliska defekter. Varje försök att genom relativisering ursäkta sådana monster är i sig en moralisk tvivelaktighet.

Iran
2010-05-08 lördag
En nära bekant par befinner sig just nu på rundresa i Iran, mest för att se på gamla persiska kulturskatter. Jag ser fram emot att få ta del av en självupplevd bild av det iranska vardagslivet när de kommer hem.

Iran som en ondskans makt har blivit en klichébild som sprids tämligen homogent över västvärldens media, utan att det blivit helt klart för en fundersam läsare vilka grova brott som Iran skulle ha begått. När Ahmadinejad kritiseras, och inte sällan förhånas, är det som att förflyttas ett halvsekel tillbaka i tiden när Mossadeq var västvärlden hatobjekt. Jag minns inga foton från den tiden, men väl karikatyrteckningar av en svartmuskig man i lång kappa, med stor krokig näsa och en vild blick. Störtandet av Mossadeq är en av mina första politiska minnen. Jag var tolv år och förstod antagligen redan då att det fanns något kluvet i tidningens och radions rapporter om statskuppen. Å ena sidan beskrevs han av vissa som en galen kommunist, men å den andra kunde man ana en sorts dåligt samvete eftersom han ändå var en legitim regeringschef.

Senare i livet klarnade bilden. Den var i själva verket enkel rakt igenom och handlade om olja, som så ofta när väst är inblandat i öster. Irans oljefyndigheter hade utvunnits av det brittiska bolag som senare blev BP (och numera har kritiska problem i mexikanska golfen), men den royalty som Iran fick var mycket mindre än den som t.ex. Saudiarabien och Venezuela kunde tillgodoräkna sig. Mossadeq tillhörde en stark politisk falang som länge förordat ett förstatligande av oljetillgångarna, men hans misstag kan ha varit att han öppet menade att pengarna skulle användas till att förbättra villkoren för Irans tämligen fattiga majoritet. På det viset kan han ha fått kommuniststämpeln i väst, trots att han enligt samtida vittnen var öppet fientlig mot socialism.

Följaktligen dröjde det inte länge efter att Mossadeq genomfört nationaliseringarna förrän han störtades i en statskupp organiserad av först brittiska MI6 och sedan huvudsakligen av amerikanska CIA. Dessförinnan hade Storbritannien inlett en ekonomisk blockad, samtidigt som BP dragit bort all personal från oljeutvinningen och stoppat produktionen, och därigenom undergrävt Mossadeqs stöd bland allmänheten. I efterhand förefaller det inte osannolikt att brittiska kapitalintressen hade kunnat förebygga mycket av de ekonomiska förlusterna genom att tillerkänna Iran en rimlig andel av oljeintäkterna. Men det var allt eller inget som gällde, Iran skulle helt enkelt lyda order.

Konsekvenserna av ekonomiska makthavares ointresse för utveckling på längre sikt illustreras av historiens fortsättning. Den av USA tillsatta diktatorn lyckades efterhand göra sig ovän med alla olika falanger, genom att inte tillfredsställa någon, och 1979 gick Iran definitivt förlorat för västliga kapitalister och politiska intressen. Det var allt eller inget som gällde och det blev inget. Men sådan självsvåldighet måste bestraffas. Och då börjar den fundersamme läsaren kunna lägga ihop ett och ett. Hur straffar man Iran, som har betett sig tämligen fredligt mot omvärlden och som inte har några andra lik i garderoben? Man kan ju inte straffa ett land bara för att det tar över sina egna tillgångar och därigenom förhindrar en ogenerad stöld som andra länder bedrivit i decennier.

Vad som hände var att USA invaderade ett grannland, dödade hundratusentals människor och lämnade landet politiskt i spillror. Därefter uttalades illa kamouflerade hot om att också Iran skulle invaderas. Massmedia i USA diskuterade helt öppet för- och nackdelar med ett militärt angrepp. Liknande diskussioner förekom i Israel. Låt oss anta att Iran då kände sig hotat. Låt oss också under fem minuter låtsas vara iranier. Vad skulle vi göra? Vi skulle säkert sluta upp bakom
Ahmadinejad, hur illa vi än tyckte om hans övriga politik. Vi skulle antagligen acceptera hans manövrer och skenmanövrer i kärnvapenfrågan, eftersom det är det enda avskräckningsmedel som står till buds inför hotet från de båda kärnvapenmakterna USA och Israel. (Vi vet att avskräckning är det enda som Iranska kärnvapen kan användas till. Skulle de så mycket som apteras vore hela Iran förgasat inom ett par timmar.)

Om de fem minuterna inte är slut skulle vi också tycka att omvärldens syn på kärnvapnen är underligt ojämlik. Israel, som har skäl att se Iran som en huvudfiende, har vägrat skriva under icke-spridningsavtalet, undgår därigenom alla krav på inspektioner, medger officiellt inte att man har kärnvapen, men låter gärna alla veta att man faktiskt har det. Iran, som har undertecknat icke-spridningsavtalet och därför måste tillåta inspektioner men gör motstånd, hävdar att man inte vill ha kärnvapen, men låter gärna alla tro att man vill det. Av dessa båda länder är det Iran vi antas se som ondskans makt.

Det man sår får man skörda. Västvärldens imperialistiska makter har med våldsmedel försökt behärska och lägga under sig Iran och många andra länder, i första hand för att komma över naturrikedomar. Kortsiktiga ambitioner att komma över allt, utan kompromisser, leder i det långa loppet ofta till att man förlorar allt.