Mellanöstern
2009-01-25 söndag
Hörde slutdelen av en diskussion i radions P1 om medias bristfälliga
redovisning av objektiva juridiska och folkrättsliga aspekter på Israels
agerande i Gaza. Poängen var att det finns handfasta och bindande
folkrättsliga regler som Israel odiskutabelt har brutit mot.
Intressant är att en undersökande journalistik som bedrivits i decennier i
dissidentmedia (av Chomsky och många andra) nu blir salongsfähig nog för
Svenska Dagbladet (om jag uppfattade källan rätt) och Sveriges Radio. (Är
det månne också en Obamaeffekt?) Den undanskuffade debatten om Israels
respekterande av FN:s resolutioner är väl annars lika gammal som landet
självt, men fick sin perenna status efter säkerhetsrådets resolution 242
från 1967, som föranleddes av sexdagarskriget.
Resolution 242 fastlade som allra första punkt: "Withdrawal of Israel
armed forces from territories occupied in the recent conflict". Eftersom
krav också ställdes på erkännande av suveränitet och territoriell
integritet för alla stater i området blev Israels tolkning att
tillbakadragandet av trupper förutsatte att staten Israel först erkändes
av motparterna. Och den tolkningen är föremål för oenighet ännu fyrtio år
senare.
Efter 242 har FN utfärdat en lång rad resolutioner som främst USA och
Israel röstat emot i generalförsamlingen, alternativt USA inlagt veto mot
i säkerhetsrådet. De resolutioner som händelsevis passerat, genom att USA
lagt ner sin röst, har mestadels fastnad i förmenta tolkningstvister.
Oräkneliga fredsdiskussioner och något fredsavtal har upplösts i intet,
enligt alla inblandade därför att motparten saboterat genomförandet. USA
och Israel säger sig till exempel principiellt vara för en
tvåstatslösning, men agerar i alla sammanhang för att förhindra den.
Vad som otvivelaktigt hör till allmänt erkänd folkrätt drunknar alltså
enögd politisk retorik. Det är betecknande hur våra "seriösa"
intellektuella låter sig styras av partiska preferenser i politiska frågor
som Israel-Palestinakonflikten. Och för övrigt i många andra frågor av
liknande natur. Jämför med den mildare version av Gazaattacken som
Ryssland genomförde i Georgien, och den nästan unisona värdering som media
då gjorde. Den "ryska björnen" hade visat sitt rätta ansikte och sina
imperialistiska ambitioner. Ett helt annat språkbruk än det som kommer
till användning när det gäller Israel. Denna barnsliga egenskap hos
intelligenta människor att oavsett fakta "hålla på det egna laget" är
förstås patetisk och beklämmande. Har människan verkligen inte kommit
längre i intellektuell utveckling?
Övrigt
2010-02-12 fredag
I en debatt med Maj Wechselmann har Olle Törnqvist demonstrerat ett fall
av politik i vetenskapen, till på köpet under förevändning av saklighet.
En mail till DN:
I Indonesien mördades en gång i tiden två generaler av vänsteraktivister.
I normala länder leder det till polisarbete och jakt på förövarna. I
Indonesien blev det en förevändning för Suhartos maktövertagande och därpå
följande slakt av en miljon människor av den egna befolkningen, mestadels
fattiga bönder. Men vad är det Olle Törnqvist skriver om detta i dagens
DN?
Jo, han måste ta avstånd från Maj Wechselmanns film om saken därför att
hon ”negligerar” kommunistpartiets skuld när förevändningen för massmordet
skapades. Gör man nämligen det så kan ”vi inte lära något” av ”hur
generalerna kunde iscensätta folkmordet med stöd av landets liberaler och
väst”. Nu var det i och för sig inte bara stöd som kom från väst, i USA
hälsades slakten med ovationer av massmedia och politiker. Suharto blev
snabbt en av USA:s favoritmonster i regionen. Det var nämligen en tid då
dödandet av ”kommunister” var tämligen accepterat och redan hade pågått en
tid i Vietnam.
Törnqvists inställning är lika intressant som motbjudande. Tillämpad på
andra fall innebär den t.ex. att man inte kan göra en film om Förintelsen
utan att också ta på allvar vad som kan ha varit riktigt i Hitlers
förevändningar för att utrota judarna (för visst var det åtminstone sant
att judarna hade en stark ställning i Tyskland, osv.…). Eller för den
delen att det kunde ligga något i Stalins anklagelser mot kulakerna, som
han sedan utrotade. Eftersom professor Törnqvist knappast håller med om de
senare påståendena, så borde han inse att hans relativism när det gäller
Indonesien och Suharto saknar den moraliska konsekvens en vetenskapsman
borde hålla sig till.
Inga folkmord i historien har kunnat rättfärdigas med någon godtagbar
förevändning. Tvärtom har förevändningarna enbart tjänat att skyla över
den avgörande skulden för dåden. Alla historiens härskare som beordrat
folkmord har varit personer med moraliska defekter. Varje försök att genom
relativisering ursäkta sådana monster är i sig en moralisk tvivelaktighet.
Iran
2010-05-08 lördag
En nära bekant par befinner sig just nu på rundresa i Iran, mest för att
se på gamla persiska kulturskatter. Jag ser fram emot att få ta del av en
självupplevd bild av det iranska vardagslivet när de kommer hem.
Iran som en ondskans makt har blivit en klichébild som sprids tämligen
homogent över västvärldens media, utan att det blivit helt klart för en
fundersam läsare vilka grova brott som Iran skulle ha begått. När
Ahmadinejad kritiseras,
och inte sällan förhånas, är det som att förflyttas ett halvsekel tillbaka
i tiden när Mossadeq var västvärlden hatobjekt. Jag minns inga foton från
den tiden, men väl karikatyrteckningar av en svartmuskig man i lång kappa,
med stor krokig näsa och en vild blick. Störtandet av Mossadeq är en av
mina första politiska minnen. Jag var tolv år och förstod antagligen redan
då att det fanns något kluvet i tidningens och radions rapporter om
statskuppen. Å ena sidan beskrevs han av vissa som en galen kommunist, men
å den andra kunde man ana en sorts dåligt samvete eftersom han ändå var en
legitim regeringschef.
Senare i livet klarnade bilden. Den var i själva verket enkel rakt igenom
och handlade om olja, som så ofta när väst är inblandat i öster. Irans
oljefyndigheter hade utvunnits av det brittiska bolag som senare blev BP
(och numera har kritiska problem i mexikanska golfen), men den royalty som
Iran fick var mycket mindre än den som t.ex. Saudiarabien och Venezuela
kunde tillgodoräkna sig. Mossadeq tillhörde en stark politisk falang som
länge förordat ett förstatligande av oljetillgångarna, men hans misstag
kan ha varit att han öppet menade att pengarna skulle användas till att
förbättra villkoren för Irans tämligen fattiga majoritet. På det viset kan
han ha fått kommuniststämpeln i väst, trots att han enligt samtida vittnen
var öppet fientlig mot socialism.
Följaktligen dröjde det inte länge efter att Mossadeq genomfört
nationaliseringarna förrän han störtades i en statskupp organiserad av
först brittiska MI6 och sedan huvudsakligen av amerikanska CIA.
Dessförinnan hade Storbritannien inlett en ekonomisk blockad, samtidigt
som BP dragit bort all personal från oljeutvinningen och stoppat
produktionen, och därigenom undergrävt Mossadeqs stöd bland allmänheten. I
efterhand förefaller det inte osannolikt att brittiska kapitalintressen
hade kunnat förebygga mycket av de ekonomiska förlusterna genom att
tillerkänna Iran en rimlig andel av oljeintäkterna. Men det var allt eller
inget som gällde, Iran skulle helt enkelt lyda order.
Konsekvenserna av ekonomiska makthavares ointresse för utveckling på
längre sikt illustreras av historiens fortsättning. Den av USA tillsatta
diktatorn lyckades efterhand göra sig ovän med alla olika falanger, genom
att inte tillfredsställa någon, och 1979 gick Iran definitivt förlorat för
västliga kapitalister och politiska intressen. Det var allt eller inget
som gällde och det blev inget. Men sådan självsvåldighet måste bestraffas.
Och då börjar den fundersamme läsaren kunna lägga ihop ett och ett. Hur
straffar man Iran, som har betett sig tämligen fredligt mot omvärlden och
som inte har några andra lik i garderoben? Man kan ju inte straffa ett
land bara för att det tar över sina egna tillgångar och därigenom
förhindrar en ogenerad stöld som andra länder bedrivit i decennier.
Vad som hände var att USA invaderade ett grannland, dödade hundratusentals
människor och lämnade landet politiskt i spillror. Därefter uttalades illa
kamouflerade hot om att också Iran skulle invaderas. Massmedia i USA
diskuterade helt öppet för- och nackdelar med ett militärt angrepp.
Liknande diskussioner förekom i Israel. Låt oss anta att Iran då kände sig
hotat. Låt oss också under fem minuter låtsas vara iranier. Vad skulle vi
göra? Vi skulle säkert sluta upp bakom Ahmadinejad,
hur illa vi än tyckte om hans övriga politik. Vi skulle antagligen
acceptera hans manövrer och skenmanövrer i kärnvapenfrågan, eftersom det
är det enda avskräckningsmedel som står till buds inför hotet från de båda
kärnvapenmakterna USA och Israel. (Vi vet att avskräckning är det enda som
Iranska kärnvapen kan användas till. Skulle de så mycket som apteras vore
hela Iran förgasat inom ett par timmar.)
Om de fem minuterna inte är slut skulle vi också tycka att omvärldens syn
på kärnvapnen är underligt ojämlik. Israel, som har skäl att se Iran som
en huvudfiende, har vägrat skriva under icke-spridningsavtalet, undgår
därigenom alla krav på inspektioner, medger officiellt inte att man har
kärnvapen, men låter gärna alla veta att man faktiskt har det. Iran, som
har undertecknat icke-spridningsavtalet och därför måste tillåta
inspektioner men gör motstånd, hävdar att man inte vill ha kärnvapen, men
låter gärna alla tro att man vill det. Av dessa båda länder är det Iran vi
antas se som ondskans makt.
Det man sår får man skörda. Västvärldens imperialistiska makter har med
våldsmedel försökt behärska och lägga under sig Iran och många andra
länder, i första hand för att komma över naturrikedomar. Kortsiktiga
ambitioner att komma över allt, utan kompromisser, leder i det långa
loppet ofta till att man förlorar allt.