Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

EU

Ge synpunkter

2008-04-17 torsdag
För några år sedan hade vi en rutschkana på gården. För att komma upp på toppen fick barnen klättra på en nästan lodrät stege utan räcken, och sedan ställa sig en stund och balansera en och en halv meter över marken. Föräldrarna hade förstås måttlig framgång med att hindra de minsta från att göra den manövern, utan fick ständigt gå med den stressande tanken att ett enda fall hade kunnat få tragiska konsekvenser. Alltså hade vi ständig vaksamhet när barnen rörde sig ute. Så fick vi höra om en ny EU-regel som bland annat maximerade höjden på sådana lekredskap till en meter, och vi kunde med moraliskt stöd korta ner stegen till en mera lugnande nivå.

Naturligtvis väckte dessa EU-regler om leksaker en del löje. Kommuner fick bråttom att bygga om lekplatser, men för de mera säkerhetsmedvetna blev det tydligt hur bristfälliga anordningar vi hade haft. Det var en märklig känsla att vi i Sverige hade hamnat så långt efter på trygghetsområdet, där vi brukar hånas av danskar och andra spänningssökare för vårt överdrivna nit. Här kom alltså centraleuropéer och slog oss på fingrarna i vårt bästa ämne.

På det sättet visar EU sin positiva kvalitet, den att många goda hjärnor kan åstadkomma mer än få. Men lika störande kan EU bli om vi inte gillar reglerna, och det kan lätt bli fallet när vi närmar oss det politiska intresseområdet. Exempel är den marknadsekonomi som är EU:s ritningsgivare. Det är bara i den förment vetenskapliga nationalekonomin som marknadsekonomin är opolitisk. I verkligheten är den en teoretisk formulering av en högst politisk kapitalism. Därmed tenderar EU att luta åt den ena sidan i kraftmätningen mellan kapital och arbete. På det har vi bland annat Laval-domen som illustration.

Så när nu Sören Wibe lämnar sitt parti, med Laval-domen som droppen, är det förståeligt. Han markerar att hans EU-motstånd grundar sig på politiken. Frågan är bara om vi utanför EU verkligen (och i så fall hur länge?) skulle haft möjlighet att föra en nationell politik som mera specifikt skyddar löntagarnas intressen. Eller om det ens är frågan om annat än en gradskillnad mellan oss och EU. Underläget för Sören Wibes ideal är globalt, och kampen för dessa ideal måste antagligen föras globalt för att ha en minimal chans till framgång. Och utgångsläget är inte det bästa.

EU:s viktigaste roll är att bevara freden på en kontinent som härjats av förödande krig under tusen år. Jämfört med det blir andra frågor tills vidare mindre viktiga.