2008-04-17 torsdag För några år sedan hade vi en rutschkana på gården. För att komma
upp på toppen fick barnen klättra på en nästan lodrät stege utan räcken,
och sedan ställa sig en stund och balansera en och en halv meter över
marken. Föräldrarna hade förstås måttlig framgång med att hindra de minsta
från att göra den manövern, utan fick ständigt gå med den stressande
tanken att ett enda fall hade kunnat få tragiska konsekvenser. Alltså hade
vi ständig vaksamhet när barnen rörde sig ute. Så fick vi höra om en ny
EU-regel som bland annat maximerade höjden på sådana lekredskap till en
meter, och vi kunde med moraliskt stöd korta ner stegen till en mera
lugnande nivå.
Naturligtvis väckte dessa EU-regler om leksaker en del löje. Kommuner fick
bråttom att bygga om lekplatser, men för de mera säkerhetsmedvetna blev
det tydligt hur bristfälliga anordningar vi hade haft. Det var en märklig
känsla att vi i Sverige hade hamnat så långt efter på trygghetsområdet,
där vi brukar hånas av danskar och andra spänningssökare för vårt
överdrivna nit. Här kom alltså centraleuropéer och slog oss på fingrarna i
vårt bästa ämne.
På det sättet visar EU sin positiva kvalitet, den att många goda hjärnor
kan åstadkomma mer än få. Men lika störande kan EU bli om vi inte gillar
reglerna, och det kan lätt bli fallet när vi närmar oss det politiska
intresseområdet. Exempel är den marknadsekonomi som är EU:s
ritningsgivare. Det är bara i den förment vetenskapliga nationalekonomin
som marknadsekonomin är opolitisk. I verkligheten är den en teoretisk
formulering av en högst politisk kapitalism. Därmed tenderar EU att luta
åt den ena sidan i kraftmätningen mellan kapital och arbete. På det har vi
bland annat Laval-domen som illustration.
Så när nu Sören Wibe lämnar sitt parti, med Laval-domen som droppen, är
det förståeligt. Han markerar att hans EU-motstånd grundar sig på
politiken. Frågan är bara om vi utanför EU verkligen (och i så fall hur
länge?) skulle haft möjlighet att föra en nationell politik som mera
specifikt skyddar löntagarnas intressen. Eller om det ens är frågan om
annat än en gradskillnad mellan oss och EU. Underläget för Sören Wibes
ideal är globalt, och kampen för dessa ideal måste antagligen föras
globalt för att ha en minimal chans till framgång. Och utgångsläget är
inte det bästa.
EU:s viktigaste roll är att bevara freden på en kontinent som härjats av
förödande krig under tusen år. Jämfört med det blir andra frågor tills
vidare mindre viktiga.