Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Politik

Kina

Ettbarnspolitik
2006-11-28 tisdag
Hanne Kjöller skriver i dagens DN om ettbarnspolitiken i Kina. Hon är djupt kritisk till hur myndigheterna går till väga för att bevaka efterlevnaden och för att straffa dem som bryter mot regeln. Hon förespråkar köp- och turistbojkott samtidigt som hon konstaterar svagheterna men sådana protester. Jag reflekterade i en mejl:

Tioårsåldern är en tid då barn funderar mycket över livet, och inte minst över döden. Du skriver idag om vad du då tänkte om Förintelsen. När jag var i samma ålder (50-talet) trodde många, inte bara barn, att vi inte skulle få möjlighet att dö av ålderdom. De akuta farorna var två: den slutliga atomsmällen och befolkningsexplosionen som hotade att knäcka världen. Hade Kina inlett sin ettbarnspolitik då hade det välkomnats av många. (Idag tycks det som om tioåringar ofta funderar på döden genom den slutliga miljökatastrofen.)

Allt förtryck är av ondo, självklart är det så. Men det finns så väldiga skillnader mellan konsekvenserna av olika förtryck. Jag tänker till exempel på de 30 000 barn som dör varje dag helt i onödan. Barn som kunde ha räddats till livet med den spottstyver som satsas på tobaksreklam enbart i USA. Problemet är att jag inte kan rösta med plånboken för att påverka det. Eller de miljoner i Ryssland som dör i förtid på grund av ett nytt politiskt och ekonomiskt system, sedan befrielsen lika många som under Stalins excesser på 30-talet. Det hjälper ju inte att jag slutar köpa ryska produkter.

I Kina diskuteras nu tydligen lättnader i ettbarnspolitiken. Man har troligen förstått att människor med anständig levnadsstandard föder färre barn, tvärtemot vad Malthus en gång påstod och vad många på 50-talet fortfarande trodde.

Låt oss däremot bara hoppas att Kina inte ändrar sin satsning på kärnkraften utan fortsätter bidra till att motverka klimatproblemen för oss i den rika världen.

Tibet
2008-04-12 lördag
Tibet har hamnat i fokus detta OS-år. Bilden av Tibet hos oss är väl den vi har genom Dalai Lama: ett fridsamt buddistiskt land där folket styrde sig självt, oberoende av främmande tyranner. Det kan vara gott nog att ha en positiv syn på tillvaron, även om den skulle vara falsk. Varför svartmåla något som vi egentligen inte har med att göra?

En anledning kan vara att sanningen har ett värde i sig. En annan är att vår bild av Tibet används för att misskreditera Kina, och det skulle ju heller inte vara så lovvärt för en välvilligt sinnad filantrop. Men alltihop är som vi vet politik, och då är osanningar ett av de mildare vapen som kommer till användning.

Annars var det så att Tibet, fram till de kinesiska truppernas invasion i början av 1950-talet, antagligen var det mest anakronistiska landet i världen, "där dumheten härskar än mer despotiskt än i Västeuropa... där det knappt finns en enda detalj som inte är helt idiotisk i allra högsta potens" (Aldous Huxley). Hälften av landets en och en kvarts miljoner invånare var trälar, en fjärdedel av den manliga befolkningen var munkar, en liten minoritet regelrätta slavar, resten var tiggare. All jord ägdes av cirka 200 adelsfamiljer, av klostren och av de två högsta lamornas regeringar.

Trälarna odlade sina feodala ägares jord och fick lämna fem sjättedelar av skörden i arrende. Därutöver var de tvingade att utföra diverse tjänster för sina herrar, naturligtvis utan ersättning. Slavarna hade inga rättigheter alls och inga ägodelar. De användes vanligen som tjänare i herrarnas hushåll. Deras avkomlingar föddes till slaveri, och ingen slav kunde bli fri.

Där de världsliga herrarnas övermakt till slut hade en gräns tog teokratins vid. Med en av religionen framkallad vidskeplighet som vi har svårt att föreställa oss tvingades de fattiga arbetande att försörja massorna av sysslolösa munkar. Förutom maten till munkarna beräknar man att så mycket som en tredjedel av den samlade produktionen av jaksmör skänktes till kloster och tempel för att brännas upp i religiösa ceremonier.

Så såg det Tibet ut som Dalai Lama flydde ifrån. Uppgifterna kommer från tillgängliga källor och refereras till i Stuart och Roma Gelders bok Nya vindar över Tibet, som skrevs efter en vistelse i landet 1962. Författarna visar också, bland annat med bildbevis, att centrala påståenden i Dalai Lamas självbiografi (Mitt land och mitt folk) är felaktiga. I självbiografin sägs att Potalapalatset och andra viktiga byggnader förstördes av kineserna. Dalai Lamas sommarresidens, varifrån flykten skedde, skulle hört till de sönderskjutna palatsen, men författarna kunde fotografera både det och Potalapalatset intakta och med inredningen sorgfälligt bevarad. Inte ens de åtta och ett halvt ton guld som den trettonde Dalai Lamans gravmonument bestod av hade rörts.

Egentligen är det förvånande att självbiografins greuelartade beskrivningar så lättvindigt blev trodda. Utöver förstöringen av religiösa byggnader skulle människor ha blivit hänsynslöst avlivade enbart på grund av sin religiösa tro. Bara en gravt underbegåvad inkräktare skulle ge sig på religionen med så brutala medel. Det skulle vara att tigga om helt meningslösa problem. Kineserna har bedrivit sekulariseringsprocessen med mera stegvisa och därför mer effektiva medel. Däremot användes kraftfullare metoder när man bröt ner den feodala ordningen, konfiskerade egendom och genomförde jordreformer.

Omvärlden har i åtminstone tre sekler betraktat Tibet som en del av det kinesiska intresseområdet, fast med hög grad av självstyre. Även om landets osannolika underutveckling inte i sig rättfärdigade Kinas ingrepp, så får man ändå ett problem när den positiva utveckling som det kinesiska styret skapat skall vägas mot den principiella sidan av frågan. Problemet uppstår för vår europeiska del därför att vi själva alltid har kvittat det ena mot det andra när vi värderat våra ingrepp i andras civilisationsprocess. Följer vi Kants gamla moralregel tvingas vi använda vår egen måttstock på Kina. Och då är vi otvivelaktigt bakbundna.

2008-04-13 söndag
Man skulle kunna förundras över att just Tibets krav på självbestämmande har fått så stort stöd i väst. I vår del av världen har vi ju basker, katalaner, Quebec-nationalister och andra separatister som driver mer eller mindre aktiva självständighetsrörelser - utan att vinna något stöd från andra länder eller opinioner. Förklaringen är som vanligt politisk.

Organisationer till stöd för Tibets självständighet växte fram under det kalla kriget. I bakgrunden fanns omärkta amerikanska pengar. Sedan fanns också den fjortonde Dalai Lama som centralfigur, och frågan fick en koppling till religionsfrihet. Allt var bäddat för en framgångsrik kampanj med udden riktad mot kommunist-Kina, och mot kommunism överhuvudtaget.

Attackerna mot OS-facklan är en offspring av denna rörelse. De aktiva är få men handlingskraftiga, och den massmediala myllan är väl gödslad för att göra någonting stort av det hela. Samtidigt ger de skjuts åt den högst rimliga kritiken mot bristande yttrandefrihet i Kina. Kritiken är motiverad, men frågan är hur uppriktig den är.

Många hade nog betraktat det som en omöjlighet att operera in en rätt långt driven privatkapitalism mitt i ett centralstyrt system som det kinesiska. Men det gick. Antag att det också skulle visa sig möjligt att infoga den repressiva toleransen (som gäller hos oss) i stället för den mindre effektiva intoleransen; kineserna har ju visat sig klara det till synes hopplösa. Skulle den antikinesiska hållningen i väst därmed upphöra? Det är knappast troligt. Kärnfrågan kommer att visa sig vara att den kinesiska kapitalismen inte är tillräckligt öppen för de verkliga makthavarna, det globala storkapitalet, att agera så fritt som det önskar. Staten och partiet är en alltför stark reglerande kraft i Kina.

Detta är vad kinakritiken i botten handlar om. Yttrandefriheten är ett delmål på vägen, inte slutmålet. Den indirekta bevisningen har om inte annat Chomsky tydligt påvisat. Länder som öppnar sig för våra kapitalmakter - eller på annat sätt anpassar sig efter våra intressen - kan ha vilka brister som helst i fråga om yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter överhuvudtaget, och ändå förbli fullständigt ointressanta för våra "intellektuella" och våra massmedier att kritisera. De kan till och med slakta en halv miljon människor (Indonesien) eller gasa sin egen befolkning (Irak) under aktivt stöd från USA och passivt ointresse från alla andra västländer. För att bara ta två exempel ur en förskräckande stor samling liknande.

Men igen: ursäktar det brister i Kina? Nej! Men det kastar ljus över ett gränslöst hyckleri som egentligen inte skulle varit möjligt om vår yttrandefrihet hade varit en reell frihet för tänkande människor att utbyta åsikter, och inte bara en repressiv tolerans - inte möjligt därför att människor är intelligentare än så.

2008-04-20 söndag
Så skulle jag velat skriva om Tibetfrågan, tänkte jag efter att ha läst den slovenske filosofen Slavoj Zizeks text (DN 18/4) i samma ämne. Mycket djupare tänkt och bättre formulerat än i min notering, även om tankegången var likartad.

Till bilden av Tibet före 1950 adderar Zizek: en medellivslängd runt 30 år, inbördeskrig mellan rivaliserande kloster, och en härskande klass som bromsade all industriell utveckling samtidigt som den skickade sina egna barn till brittiska skolor i Indien.

Paret Gelders bok om Tibet skrevs före kulturrevolutionen, när den hårda repressionen mot kloster och munkar inte hade börjat. Men Zizek påpekar att attackerna mot munkarna under kulturrevolutionen inte tvingades fram av kineserna. Det kom färre än hundra rödgardister till Tibet, och de ungdomsgäng som brände ner kloster bestod nästan utan undantag av tibetaner. Reaktionen från fattiga människor mot det utsugande munkväsendet är knappast förvånande.

Zizek gör en intressant koppling mellan Dalai Lamas ideologiska framgångar i vår del av världen och den västerländska dragningen till buddism som en av huvudingredienserna i samtidens nyhedonistiska new-age-andlighet. Vår fascination för Tibet förvandlar också landet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. "Vad vi vill är att tibetanerna skall vara genuint andliga åt oss, så att vi i stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg."

Min syntes gick ut på att kritiken mot det kinesiska styret hade som ett av sina syften att öppna landet helt för det globala kapitalet. Zizek tänker återigen djupare och går ett steg längre i sin sammanfattning: "Detta är kanske det mest skrämmande med dagens Kina: misstanken att dess auktoritära kapitalism inte bara är något vi kan se i vårt förflutna utan tvärtom i själva framtiden." "Tänk om demokratin, så som vi uppfattar den, inte längre är en förutsättning för ekonomisk utveckling, utan snarare ses som ett hinder?"