|
Rättsuppfattning
2007-10-17 onsdag
Stureplansmålet är avslutat i hovrätten, med domen fyra års fängelse. Det
hårda utslaget är samtidigt en dom med udden riktad mot alla former av
våldsamt sex, som sadomasochism och annat, där framkallande av plågor
ingår i utövningen. (Och lika bra är det, kan man tycka.) Var och en som
deltar i sådana övningar har nu en latent fängelsedom hängande över sig,
om nämligen någon annan deltagare tycker att det gått för långt och vänder
sig till polisen.
Den accepterande synen på sexuella minoriteter bygger annars på den
liberala grundsatsen att ingen skall lägga sig i vad vuxna människor
frivilligt gör i sina sovrum. Man kan föreställa sig att det har samband
med strävandena att normalisera homosexualiteten. Skall samhället
acceptera en minoritet i namn av individuell frihet så måste också andra
minoriteter accepteras, tycks logiken ha krävt. Inte fel tänkt, men som
väntat klarar sådana instrumentella friheter inte påfrestningarna när de
konfronteras med våra och domstolarnas moraliska värderingar i konkreta
fall. Om någon som en följd av den friheten upplever sig utnyttjad och
förnedrad så träder straffsanktionerna i stället in.
Utan att vara insatt i alla detaljer kan ingen ha en underbyggd
uppfattning om just den här domen. Vår övertygelse bestäms av moral och
känslor. Ett ständigt återkommande argument i mål av det här slaget kan
man dock ha en synpunkt på, nämligen påståendet att förhistorien inte får
spela någon roll. När en åtalads advokat pressar en våldtagen kvinna om
hennes tidigare sexvanor så tolkas det ofta som försök till svartmålning.
Frågorna anses illvilliga eftersom kvinnans vandel inte får ha någon
betydelse för målet. Ett nej skall alltid betyda ett nej, oavsett
historien.
Man kan skissa ett mera odramatiskt parallellfall som visar att
förhistorien mycket väl kan ha betydelse för rättssäkerheten: En kvinna
tar en större summa pengar ur en mans plånbok och mannen polisanmäler
kvinnan för stöld. Vid rättegången vidgår kvinnan de faktiska
omständigheterna men hävdar att hon handlat med mannens tillstånd, vilket
mannen förnekar. I trovärdighetsfrågan tycks mannen ha ett visst övertag.
Men advokaten påvisar då att kvinnan vid tidigare tillfällen har fått
mannens tillstånd att ta lika stora summor, och mannen medger detta inför
domaren. Trovärdigheten svänger då snarare över till kvinnans fördel. Om
inget annat presenteras för rätten kan kvinnan inte "utan allt rimligt
tvivel" bindas till något brott, och hon kommer att frikännas. Ungefär
motsvarande scenario leder inte sällan till friande (och kritiserade)
domar i sexualbrottsmål.
Vad Stureplansmålet visar är att juridiken inte kan stå helt fri från den
allmänna rättsuppfattningen. En handling som gemene man uppfattar som
avskyvärd måste kunna bestraffas. Tingsrätten gjorde en snävt juridisk
bedömning och friade. Hovrätten "korrigerade" på samma underlag och
räddade rättsystemet i allmänhetens ögon.
2007-11-04 söndag
Moderater med olika typer av skattebrott på sitt samvete passerar revy.
Någon menar att en samhällsklass som är van att flyta ovanpå också kan få
föreställningen att befinna sig över lagen. Särskilt intressant är det med
moderaterna, eftersom de ofta anser att toleransen mot brott skall vara
noll.
Länge framfördes ganska ogenerat försvaret att socialdemokratiska skatter
i sig var omoraliska, vilket berättigade till skatteflykt med alla medel.
Men nu är det moderata skatter som gäller, och en sådan anarkistisk
attityd är alltså inte längre möjlig för moderater.
Ett framstående f.d. borgarråd med EU-delegat till fru har haft svart
städhjälp. Personer som är så informerade i samhällsfrågor borde veta hur
lätt det är att köpa sådana tjänster lagligt. Skatteverkets blankett för
detta är mycket enkel. På en enda sida skall ett fåtal uppgifter fyllas i,
och det enda jobbiga är att ta reda på hemhjälpens namn, adress och
personnummer. Men det kanske är just det som har varit problemet?
|
|