|
Yttrandefrihet
2008-06-14 lördag
Dagens Nyheter hade under en period en ruta på ledarsidan där man
varje dag uppmärksammade en kinesisk dissident, förföljd av staten för
sina åsikters skull. Bristen på yttrandefrihet i Kina repeterades in som
en avgörande defekt hos den nya ekonomiska stormakten. Antagligen
uppfattade vi i allmänhet DN:s kampanj som välmotiverad och rakryggad. Om
det dagliga porträttet i stället hade visat någon av alla de utfattiga
bönder som är det ekonomiska undrets förlorare så hade vi nog undrat vad
det var frågan om.
Dag Solstad (refererad av Ola Larsmo i DN 13/6) har svurit i kyrkan genom
att angripa heligheten hos begreppet yttrandefrihet. Han menar att
yttrandefriheten inte är ett överordnat värde och inte ett mål i sig. Den
skall användas för att fästa uppmärksamheten på faktiskt okränkbara
värden. Karikatyrerna av Mohammed var en utgångspunkt för Solstad, och ett
exempel på hur ordet "yttrandefrihet" ensamt kunde tysta all kritik
som berörde
syften och underliggande motiv.
Naturligtvis skulle man förvånas om inte media försökte lyfta
yttrandefriheten upp över alla andra värden. Intresset talar. Med
tryckfriheten och "allmänintresset" som försvar tar sig tidningar till
exempel rätten att föröda enskilda människors liv. Skulle man inte med
alla medel skydda en så utomordentlig rättighet? Med medias intresse
följer intelligentians och kulturelitens; en det fria ordets kartell.
Förvånande är bara att inte dissidenter med Solstads etablerade position
oftare tar bladet från munnen, och från det allra heligaste. Lite lagom
kätteri är ju bara en krydda i tillvaron och tjänar väl närmast som en
legitimering av det bestående. Att någon verklig förändring i synen på
våra rättigheter skulle bli följden är väl ingen som tror.
2007-10-06 lördag
Yttrande- och tryckfriheten får belysning från fler håll dessa dagar.
Nathan Shachar (DN 5/10) kritiserar ledningen för Columbia University som
lät Mahmoud Ahmadinejad hålla ett tal till studenterna. Bakgrunden till
det felaktiga beslutet anser han vara den multikulturella relativism som
växt sig bred på universitetet och som relativiserar illdåd begångna av
andra kulturer än vår. Så villkorslös får yttrandefriheten inte bli att
sådana som den iranske presidenten får sprida sina förvirrade åsikter,
lika lite som Hitler skulle ha fått.
Problemet med instrumentella rättigheter som yttrandefriheten är att den
lätt kommer i konflikt med innehållsliga rättigheter. Det kan leda fram
till rena paradoxer. Har till exempel någon som vill beröva oss
yttrandefriheten rätt att tala fritt? När vi ställs inför sådana
konflikter blir det den instrumentella rättigheten som relativiseras.
Frågan blir ju då vad yttrandefriheten egentligen garanterar. Du har rätt
att tala om allting som vi inte förbjuder dig att tala om. Det är inte
mycket till norm, även om det är bättre än att enbart ett fåtal tillåtna
ämnen är godkända.
Men om det inte finns någon absolut yttrandefrihet så blir det
problematiskt att tala om den som en mänsklig rättighet, utan att
gränserna i förväg har fastställts i rättighetsdokumentet. Svårigheten att
kritisera ett land för att sakna yttrandefrihet blir uppenbar. Vi kan
möjligen säga att yttrandefriheten i det landet är sämre än vår, men vi
tvingas då gå in och väga de olika komponenterna mot varandra. Antalet
förbjudna ämnen är en svag parameter, men kanske sanktionernas
hårdhetsgrad kan vara användbar? Även om man kunde enas om en lämplig
måttstock, så blir själva mätandet grannlaga.
I Sverige kan en person bli dömd av domstol för något han/hon sagt. Om
just det vi straffbelägger i vårt land råkar vara tillåtet i ett land som
vi anser ha sämre yttrandefrihet, hur skall det bedömas? Vi hamnar i en
olöslig relativism där var och en hävdar att den egna bedömning av vad som
är tillåtet respektive förbjudet att säga är den rätta bedömningen. Att
tänka sig en internationell domstol som dömer i yttrandefrihetsfrågor är
än så länge en orimlighet.
Debatten i våra media bortser i stort sett alltid från den här
problematiken. Vi inbillar oss att våra bedömningar är universella och kan
därför anse yttrandefriheten vara en oproblematisk rättighet. Men som
rader av frågor från IB-affären till rondellhunden visar så används
yttrandefriheten som ett argument i själva sakdebatten, av den ena parten
vill säga, och tillbakavisas lika energiskt av den andra. Ändå ser vi inte
det självmotsägande i vår uppfattning.
Det vi borde göra istället för att fördöma andras brist på yttrandefrihet
är att ge argument som förklarar varför vissa
värderingar om vad som är rätt och fel att säga kan vara bättre än
andra. För på den punkten måste man hålla med Shachar: den
multikulturella relativismen är tragiskt misstag. Mänsklighetens
moralkompass är formad av evolutionen och ger oss en någorlunda gemensam
bas för att kunna säga vad civilisering innebär. Kulturella faktorer har
kalibrerat kompasserna lite olika, men det kommer att utjämnas med tiden.
Våra olika värderingar av de mänskliga rättigheterna konvergerar, även om
processen är långsam. Men detta får absolut inte missförstås som att den
civilisation vi har uppnått i västvärlden skulle vara den optimala.
Därtill har vi alltför mycket kvar att civilisera, och en oändlig väg att
färdas.
Demokrati
2008-04-22 tisdag
DN:s ledarskribenter har fått upp farten och fumlar i hastigheten med
tangenterna. Nu senast (idag) bortser man från skillnaden mellan
demokratiska fackförbund och mera diktatoriska system. Vårdförbundets
styrelse har blivit "överkörd" av förbundets kongress som avvisat
medlarbudet i den pågående lönekonflikten. Det vi normalt brukar kalla
demokrati är för DN något onormalt: "Att ge dem [kongressens valda ombud]
veto över en känslig slutförhandling är uppochnervända världen".
I den rättvända världen är det alltså en handlingskraftig ledning som
bestämmer, vad medlemmarna än tycker. Den demokrati som DN (och vi andra)
talar med brösttoner om när vi riktar oss till Kina och andra icke
önskvärda regimer betyder alltså inte att majoriteten skall bestämma.
Demokrati är när folket röstar fram de beslut "vi" anser riktiga. Denna
tendentiösa användning av begreppet är i viss mån framkallad av dess egen
mångtydighet.
Problemet ligger i att demokrati i betydelsen folkstyre är ett
instrumentellt begrepp med tydliga begränsningar. För att skapa ett gott
samhälle är en viss teknisk styrprincip långt ifrån tillräcklig. Det krävs
också, och framför allt, att den instrumentella demokratin verkar i en
miljö av värderingar grundad på en samhällelig moral, som gör att
valproceduren leder fram till demokrati i en vidare betydelse.
Denna någorlunda gemensamma miljö växer fram i en social process, som har
det offentliga samtalet under yttrandefrihet som en av förutsättningarna.
Miljön utvecklas och förändras följaktligen över tiden. För att ta det
extrema exemplet så är det enligt vår nuvarande samsyn inte verklig
demokrati om ett folk röstar fram ett nazistiskt parti till
regeringsställning, även om valet skulle gå helt rätt till. Vi kan å andra
sidan se ett och annat samhälle där folkets verkliga behov och önskningar
tillgodoses bättre än i formellt mer korrekta demokratier.
Hyckleriet uppstår när man inte håller isär dessa demokratins olika
element. Alltså när man på ett demagogiskt vis använder den aspekt av
demokratin som i varje särskilt fall främjar den egna politiska avsikten.
2008-05-06 tisdag
Min kommentar
som gällde DN:s till synes märkliga demokratiuppfattning i frågan om den
pågående vårdkonflikten ledde till ett par repliker där kontentan var att
en facklig ledning som blev nedröstad av en kongress borde avgå. En tredje
replik:
Saken dyker upp
igen i dagens huvudledare, därför nytt svar.
I en situation som den rådande finns två, och endast två, alternativ:
1) ordföranden anser sig inte ha mandat för sin linje och ställer
förtroendefråga, eller 2) den beslutande församlingen begär
förtroendevotum mot ordföranden. Om inget av detta sker är förtroendet
uppenbarligen tillräckligt ur de berördas synpunkt.
Vad utomstående - särskilt om de är ideologiska motståndare - skulle anse
om hur förtroendet "borde" vara har obetydlig relevans. Just detta passivt
aggressiva intresse för arbetarrörelsens inre angelägenheter är en
återkommande borgerlig svaghet. En svaghet i dubbel mening eftersom den
också signalerar underordning.
Man kan vara emot strejken, och argumentera för det. Men att lägga sig i
hur de som tänker annorlunda
internt har kommit fram till sina beslut riskerar bara att bli patetiskt.
Nobels fredspris
2010-10-10 söndag
Liu Xiaobo har
alltså tilldelats Nobels fredspris av den norska Nobelkommittén, för sin
”långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina”.
Utan att känna till detaljer om Lius arbete verkar valet höra till de mera
rimliga av Nobelkommitténs många märkliga under sin historia. Särskilt
uppmuntrande är priset i kontrast till förra årets mottagare, en statschef
huvudansvarig för två blodiga och i grunden illegala krig.
Nobel stipulerade i sitt testamente att fredspriset skulle gå till ”den
som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande
eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av
fredskongresser.” Antagligen hade han inte en tanke på att priset
för fredsarbete skulle kunna ges till någon som aktivt bedriver krig. Orwell hade ju ännu
inte skrivit sina berömda böcker, så tron på ordens okorrumperade värde
var alltjämt gångbar när Nobel skrev ner sin sista vilja.
Kanske ännu mer häpnadsväckande var det delade priset 1973 till Henry
Kissinger, vars fredsälskande insats bestod i att vara med och avsluta
de groteska krigsförbrytelser som han själv haft ett stort ansvar för
att initiera och genomföra. Hade samma princip gällt 1945 hade Dönitz varit garanterad
ett delat fredspris. Eller - om man skall hålla sig till utrikesministrar
- Ribbentrop, men han blev hängd istället.
Som man ser av listan över pristagare har norska Nobelkommittén många
gånger tillämpat en mycket fri tolkning av Nobels testamente. Så fri att
själva priset i år snarast kommer att inverka menligt på ”folkens
förbrödrande”, i varje fall mellan Kina och Norge. Men det borde det
kanske vara värt för ett ädelt syfte?
Problemet är att Nobelkommittén, som så många andra i väst, med mänskliga
rättigheter avser i stort sett bara fyra (nr. 18–21) av de trettio artiklarna i
FN:s deklaration om dessa rättigheter från 1948. Av de övriga har ett antal visserligen
karaktären av truismer, men åtskilliga är sådana som vi i de fria,
demokratiska länderna i väst gärna bläddrar förbi lite hastigt. De stör
nämligen vår självrättfärdiga bild av vad mänskliga rättigheter skall
handla om.
För att ta ett enda exempel av flera, som visar att frågan inte är så
endimensionell som vi tror, kan vi ta följande ur artikel 25:
1. Var och en har rätt till en
levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och
välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga
sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet,
sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust
av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
Som vi har haft uppe i den här spalten
tidigare har nobelekonomen Amartya Sen påvisat att Kina lever upp till artikel 25 i
högre grad än Indien. Skillnaden mellan länderna har kostat Indien miljoner
människoliv, och sparat motsvarande antal liv i Kina. Å andra sidan lever
Indien bättre än Kina upp till artikel 19 om åsikts- och yttrandefrihet.
Om frågan gäller att efterleva rättighetsdeklarationen så ställs den
norska Nobelkommittén inför en kinkig avvägning. Hade man värderat människoliv
högre än yttrandefrihet så kunde man ha råkat hamna i den situationen att
Kinas president vore den som skulle ha priset för sin prestation att
implementera deklarationens artikel 25 mera framgångsrikt än andra jämförbara länder.
Förvisso vore det lysande om Kina kunde rätta sig bättre efter båda de
aktuella artiklarna än omvärlden. Rimligen kommer man också där i sinom
tid att närma sig den mycket smartare propagandametod vi har i väst, där
vi inte låser in folk för obekväma åsikter, utan bara håller dem utanför
alla dominerande media. Och skapar en kommersiell miljö där media ser som
sin uppgift att sprida lagom utslätade åsikter och lite lätt fördummande
underhållning. Repressiv tolerans kallades det hos oss på 60-talet, då när
hundra blommor tilläts blomma under några korta år.
När vi ändå är inne på mänskliga rättigheter kan vi se på artikel 23, och
fundera på hur vi själva i den rika världen uppfyller den:
1. Var och en har rätt till
arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande
ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en
människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel
för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för
att värna sina intressen.
Har
inte Sverige lite att jobba med här? Och t.ex. USA ännu lite mer? En
dissident som ägnat ett långt liv åt att kämpa för rättigheter av det här
slaget i sitt hemland, och för många andra frågor om fred, rättfärdighet,
sanning och moral, borde vara intressant som kandidat för fredspriset.
En sådan dissident undgick med nöd och näppe en gång i tiden att hamna i
fängelse på grund av sina åsikter, och räddades i sista minuten av Tet-offensiven,
som gav landets ledning annat att tänka på.
Mordhot hörde till bilden under den perioden, men han överlevde och växte
med åren till en intellektuell förebild som inte längre går att mörda.
Namnet är förstås Noam Chomsky, en ikon i kampen mot krig under decennier,
och en närmast perfekt kandidat till priset. Men vi kommer aldrig att få se honom
i Oslo i den egenskapen, och det ger ett viktigt perspektiv på oss själva
som hyckleriets och dubbelmoralens tillbedjare. Och något att reflektera
över när kvällarna mörknar.
Främlingsfientlighet
2010-10-12 tisdag
Några reflexioner
(och extrapolationer) efter DN-läsningen idag:
Från nazismens
sammanbrott och fram till ungefär 1980-talet, i Sverige längre, var ohöljd
och uttalad rasism ett marginellt fenomen i Europa och på en del andra
håll. Som orsak antogs ibland att nazismen hade komprometterat fenomenet
så djupt att främlingsfientlighet av alla slag blivit en social omöjlighet
att visa upp, även om den fanns där. Antaget att den förklaringen är
riktig, vad hände då senare, när nynazism i mjuka eller hårda former på
nytt väcktes till offentligt liv?
Här blir det plötsligt mycket svårt att hitta orsaker. DN har idag två
exempel på att analyserna går torra. I en ledarkommentar konstaterar
Annika Ström Melin en ny stor framgång för högerpopulister i Österrike,
att lägga till alla tidigare sedan 90-talet. Någon bra förklaring hittar
hon inte eftersom Österrike ”är ett av Europas mest välmående länder”, som
dessutom vunnit mest på EU:s utvidgning.
Det andra exemplet finner man på DN Debatt, där Camilla Modéer och Arne
Modig redovisar en undersökning av attityder till invandring och
integration. I sammandrag finner de att en starkt negativ inställning till
invandring är kopplad till sämre kunskap, låga inkomster och lägre
förtroende för forskare. Alltså till en underprivilegierad grupp som också
är mindre nöjda med sina liv och med demokratin. ”Många av dem återfinns
bland SD:s väljare.” Författarnas förslag till åtgärd är tämligen
idylliskt: ”Forskare och experter – ta er tid att möta människor i samtal
om den kunskap ni har…”
Debattartikeln kommer i varje fall i närheten av den verklighet som vi –
vinnarna i det nyliberala lotteriet – tycks ha så lätt att förtränga.
Sedan kampen mot välfärdssamhället inleddes på 1980-talet, med Reagan,
Thatcher och Friedman i spetsen, har de ekonomiska klyftorna vidgats
radikalt, till och med i Sverige. Grupperna längst ner, som har fått se
sina livsvillkor försämrade, har dessutom vuxit, samtidigt som de fått
acceptera att vara åskådare till ett gigantiskt guldregn över de lyckligt
lottade.
Att nationella ekonomier har haft fortsatt tillväxt (fast under
nyliberalismen med lägre procenttal) betyder givetvis inget för den
marginaliserade grupp som bara fått uppleva försämringar. Inget kan
förvåna om den gruppen utgör det främsta rekryteringsunderlaget för
högerextrema partier. För vem annars bryr sig om dess problem?
Vårt svenska val är nog ett typiskt fall. En borgerlig regering hade
grundligt försämrat livsvillkoren för sjuka och arbetslösa, något som
efter halva mandatperioden hade chocksänkt väljarstödet. Sympatierna
flyttades över till oppositionen, som antagligen förutsattes stå för en
motsatt politik. Men det stora arbetarpartiet var ute i andra riktningar,
och var upptaget med att försöka vinna över den halvbildade medelklassen
för vilken kompostering av matavfall är höjden av revolutionär verksamhet.
Allt eftersom tiden gick, och oppositionen föreföll allt vagare i sitt
stöd för de svagaste, så tappade man också sitt väljarstöd. In kom
istället SD, som enligt ett uttalande idag inför budgetdebatten kommer att
lägga ett budgetförslag ”som återställer välfärden”. Klarare kan det inte
framstå att regeringen sopade banan för SD, och att oppositionen lät det
ske genom passivitet.
Förvisso varierar jordmånen för högerextremism mellan länder med olika
bakgrund, och orsakerna kan säkert vara av olika slag. Men i Sverige, utan
historia på området, söker man nog enklast efter raka förklaringsmodeller.
När hela det politiska klimatet under de tre senaste decennierna har
förskjutits allt längre åt höger kan det inte överraska att ett utrymme
också skapas för ren högerextremism. I stället för att vägra tala med
SD-företrädare borde övriga politiker rannsaka sig själva och med kraft ta
hand om välfärdsfrågorna, som säkerligen har bidragit starkt till SD:s
maktposition.
|
|