Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Kommunismen

Ge synpunkter

...och dess brott
2008-03-12 onsdag
Regeringen Reinfeldt har som bekant uppdragit åt Forum för levande historia att granska kommunismens brott. Göran Perssons framgång med Forumet, och granskningen av Förintelsen, kan ha varit frestande för en högerregering att försöka kopiera, men nu med sin egen huvudmotståndare som mål. Ytligt sett låter det rimligt, men politiska schabloner löper många risker under en seriös forskningsprocess. Åtskilliga kommer att fråga sig om det var av ideologiskt övermod som man gläntade på denna bakdörr, och därmed öppnade för angrepp från framsidan.

Feltänkandet börjar med att överhuvudtaget jämställa begreppen "nazism" och "kommunism". Det är bara den ena som är en ideologi. Nazismen är ett hopkok på primitiv staminstinkt och absurd rasföreställning, frampiskat av en psykopatisk Führer. Nazismen är ingen ideologi, lika lite som Maffian eller Bandidos, utan till hela sin funktion en organisation för brott mot mänskliga rättigheter och mot folkrätten. Därför kan den som begrepp mycket väl granskas för sina brott.

Sammanställningen "kommunismens brott", och jämställandet med nazismen, leder naturligtvis tanken till att kommunismen som ideologi är brottslig, eller oundvikligen leder till brott, en allusion som beställarna bakom Forumets nya uppdrag säkert inte är omedvetna om. Vad man tydligen förbisett är att det då blir lika legitimt (och lika felaktigt) att tala om "demokratins brott".

Kommunismen i sig är lika lite brottslig som demokratin i sig, och handlingar i bådas namn kan mycket väl strida mot själva ideologierna. De brottsliga handlingarna måste bedömas oberoende av ideologi, och eventuella skyldiga brottslingar utpekas.

Forums nya projekt hade en redovisning i måndags, refererad av Stefan Jonsson i dagens DN. Den gick inte som beställarna förmodligen hade tänkt sig. En av forskarna, Michael Schoenhals, professor i Kinas historia, läste upp ett äldre, officiellt kinesiskt dokument, som försvarade grymheter mot enskilda individer och visade till vilka ytterligheter Maos regim var beredd att gå.

Efter det sade han: "Ni som kommit hit för att höra oss fördöma kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden - och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller demokratins namn". Varpå han avslöjade att det han läst upp inte var ett kinesiskt dokument utan en lätt maskerad men i övrigt ordagrann återgivning av George Bushs senast tal, där presidenten förklarade varför USA skall använda tortyr i kampen mot terrorismen.

Brott har onekligen begåtts av demokratier. Efter andra världskriget har USA ansvaret för det största antalet oskyldiga människors våldsamma död i krigshandlingar. Noam Chomsky har tillämpat den amerikanska krigsmaktens egen definition av terrorism, ord för ord, och med den påvisat att USA, alltså enligt sin egen begreppsbestämning, är den största terrorutövaren i vår tid.

Det är detta som bilden med bakdörren syftar på. Reinfeldts "geniala" drag för att komma åt en ideologi han ogillar släpper med nödvändighet fram granskningar av brott mot mänskligheten som begåtts inom alla ideologiska system. Och den kanske inte faller så väl ut för våra egna kapitalistiska och demokratiska system.

2008-03-14 fredag
I dagens DN inflyter en kommentar till Stefan Jonsson, Michael Schoenhals och granskningen av kommunismens brott. Det är Ana Maria Narti som inte håller med om att kommunismens ideologi kan hållas isär från dess praktik. Hon lutar sig mot Hanna Arendt som menar att nazismen och kommunismen förenas av en sorts deterministisk historiesyn, och att den utgör grunden för förtrycket. Hitler och Stalin skulle ha varit övertygade om att de bara var redskap för den nödvändiga historiska utvecklingen, vilket befriade dem fram allt ansvar, all moral.

Utan att vara inläst på Arendt, och tvungen att ta Narti på orden, verkar detta vara en "filosofiering" som bär spår av Arendts läromästare Heidegger, och därmed är relativt typisk för postmodernt tänkande. Man för ett abstrakt resonemang med tyngdpunkt på att själva formuleringarna skall låta övertygande, men tar lättare på det nödvändiga testet av hypotesen.

Om man kan tala om determinism hos Marx så innebar den åtminstone att det var arbetarna som skulle göra revolutionen. Denna nödvändiga historiska utveckling fick överges redan av Lenin (och i ännu högre grad av Mao), som fick genomföra revolutionen i ett bondeland. När Stalin kom till makten tillhörde determinismen historien, och det är svårt att se honom uppfatta sig som en ansvarbefriad aktör i en oundviklig utveckling. Den brutala maktutövning som krävdes för att hålla systemet flytande talar ett annat språk. Möjligen kan man finna motsägande spår i retoriken, men den överspelades av praktiken.

Hitlers determinism är ännu svårare att föreställa sig. Visserligen ansåg han sig besitta en överlägsen insikt om judarnas förödande inflytande, men han föreställde sig knappast att Förintelsen skulle ske av historisk nödvändighet. Tvärtom såg han sig tvungen att själv genomföra den eftersom hans fiender skulle göra allt för att förhindra den. Hitlers tal om det tusenåriga riket får ses som den propagandistiska svulstighet den var, och inget som han verkligen trodde skulle inträffa automatiskt.

Själva tanken att determinismen skulle vara en avgörande förklaring till förtryck är långsökt. Kristendomen är ett bra exempel: en deterministisk lära åtminstone så till vida att domedagen ofrånkomligen väntar i slutet. I kristendomens namn har också de mest groteska grymheter begåtts. Än idag åberopar Bush sin Gud i dödandet av oskyldiga civila i Irak. Men ingen hävdar att allt detta ligger i kristendomens deterministiska natur eller ideologi.

Med samma resultat utfaller givetvis granskningen av kommunismens motpol, kapitalismen. Dess senaste offer i vår del av världen, och som i antal är i paritet med Stalinterrorns under 1930-talet, är alla de som dött som en direkt följd av omvälvningen i Ryssland sedan 1989. Kapitalismens offer är också demokratins. Och vi behöver inte söka någon abstrakt princip som determinism för att förklara demokratins ansvar för så mycket förödelse. Däremot säger det ingenting om den ideala demokratin som ideologi.

Nazismen är till hela sitt väsen ett brott mot mänskligheten. Kommunismen är en ideologi med medmänskliga och solidariska element, som hittills inte kunnat förverkligas utan förödande konsekvenser. Nazismen kan granskas som begrepp därför att den inte är en ideologi i verklig mening. Men att försöka döma kommunismen för sin ideologi riskerar bara att ta bort fokus på brotten.

2008-03-17 måndag
Stefan Jonsson svarar idag (i DN) Ana Maria Narti om jämförelsen mellan nazism och kommunism. Narti hade åberopat Hanna Arendt som vittne, men Jonsson menar att Arendt inte avsåg att jämföra två ideologier, utan två totalitära samhällsystem, Stalins och Hitlers. Dessutom såg hon som dessa systems föregångare de europeiska nationalstaternas imperialism. (Med detta förtydligande blir en del av mina reflektioner överflödiga: de som byggde på Nartis bild av Arendts uppfattning.)
 


2007-05-11 fredag
"Kunskaperna om kommunismen har alltid varit låga i Sverige" menade DN igår och illustrerade risken med att driva en argumentation för långt. Svar till DN:

Huvudledaren igår (10/5) var en mystifikation. Det var som om man under den gamla tiden hade fått läsa en artikel i Pravda som klagade över sovjetmedborgarnas bristande kunskaper om kapitalismens illgärningar.

Om det är något massmedia hos oss, socialdemokratiska såväl som borgerliga, informerat om på bred front är det om kommunismens alla grymheter och tillkortakommanden. Nu skulle det enligt ledaren vara först efter det kalla kriget som svenskarna på allvar fick upp ögonen. (Som underbetyg på massmedias betydelse är det i så fall åtminstone självkritiskt.)

Redan under världskriget hade de svenska beslutsfattarna så långt läget klart för sig att man lät internera svenska kommunister som potentiella landsförrädare (en ära som inte tillkom nazisterna). Under en kort smekmånadsperiod efter kriget, rimligen för att Sovjet hade gjort oss tjänsten att besegra nazismen, gick det an för en svensk arbetare att kalla sig kommunist. När det kalla kriget sedan startade på allvar under 50-talet blev informationen om kommunismens illdåd verkligt fullödig. Svenska kommunister blev en mindre skara underliga avvikare som registrerades av Säpo.

Under en kort tid på 1960-talet fanns ungdomsrörelser som anammade Marx analys av det kapitalistiska samhället. Katalysen för 68-rörelsen var avskyn för den ledande demokratins groteska krig mot bönder i Vietnam. Sovjetunionen var aldrig något större ideal för den rörelsen, för majoriteten snarare en antagonist. En galjonsfigur som Jan Myrdal skrev djupt kritiskt om Sovjet och blev förklarad persona non grata av Kreml. Man kan inte hitta någon grund för ”bristande kunskaper” hos dem som fostrades i dessa rörelser, men möjligen för rationaliseringar av omhuldade regimers grymheter.

Mystisk är också skrivningen om Estland och monumentet. Det tycks av texten som om vi bör förstå Estland i konflikten, men att vi inte kan göra det därför att vi stod utanför världskriget. Men finns där något annat att förstå än att vissa politiska krafter har så starka aversioner mot sovjetockupationen att man gärna genomför riskabla demonstrationer? Estland var under tre år ockuperat och införlivat med nazityskland, men det har varit svårt att få krigsförbrytare från den tiden identifierade och lagförda. Med sina prioriteringar av åtgärder visar man sina politiska preferenser, så enkelt är det väl, där som här.

”Baltikum betraktades i årtionden som en del av Sovjetunionen.” Att det i själva verket rörde sig om enskilda stater ”var de flesta pinsamt okunniga om”. Estland var före 1990 en självständig stat i allt som allt 22 år, en självständighet som ironiskt nog garanterades av Lenin vid freden i Tartu. I historien var Estland en del av i tur och ordning Tyska stater, Sverige och Tsarryssland. Att det historiskt har funnits estniskt språk och estnisk kultur, men ingen stat, råder det nog varken någon pinsam eller utbredd okunnighet om.

Kommunistiska härskares fruktansvärda övergrepp på enskilda människor och hela folk står givetvis utanför allt ifrågasättande och berättigar till absolut fördömande. Men att låta detta fördömande automatiskt omfatta också alla alternativ till det kapitalistiska ekonomiska systemet är mera demagogiskt än logiskt. Ledaren upprörs över att 40 procent av de svenska ungdomarna anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen. För att komma tillrätta med detta föreslås ”en bred upplysningskampanj”. Bättre vore en saklig analys av det slag som till exempel nobelekonomen Amartya Sen har varit föregångare för. Han har bidragit med ett och annat som skulle kunna fylla även ledarskribentens eventuella ”kunskapsluckor”.

2007-09-01 lördag
Kravet att kommunismens brott måste granskas, nu när nazismens förbrytelser har belysts så ingående, dyker upp med jämna mellanrum (t.ex. hos Mats Wiklund i DN 22/8). Saken framställs mer eller mindre som ett rättvisekrav.

Svåra illgärningar har begåtts - och motiverats - av de flesta ideologiska system: kristendom, islam, feodalism, kommunism, kapitalism och demokrati, bland andra. Offrens antal är inte måttet på hur vi bedömer lärorna. Efter senaste världskriget är det den mest framstående demokratin som dödat flest oskyldiga människor i orättfärdiga krig. I det sönderfallande Sovjetväldet har den kapitalistiska omvälvningen hittills medfört lika många dödsoffer som Stalin var skyldig till under 30-talet. Amartya Sen har påvisat att den ekonomiska strukturen i Indien var åttonde år kräver lika många liv som hela kulturrevolutionen i Kina gjorde. Bara som exempel på att våra fördömanden grundas på annat än övergreppens konsekvenser.

Skälet till att vi inte fördömer själva ideologierna i de här fallen är att illdåden inte är en ofrånkomlig följd av lärorna. Kristendomen har ett klart kärleksbudskap, kapitalismen är den effektivaste mekanismen för att åstadkomma välstånd, demokratin är den förnämsta av politiska system. När dessa läror spårar ur i sin motsats anser vi att det beror på anomalier, till exempel att någon illasinnad maktgruppering har utnyttjat en kyrka, en rörelse eller ett parti för destruktiva syften. Även kommunismen, med sitt program för arbetarklassens emancipation, hör till rörelserna med rättfärdighetsideal som missbrukats.

Nazismen är någonting helt annat. Nazismen hade våldet i sin ideologi. När man spred död och förödelse kring sig så genomförde man helt enkelt sitt program. Att kräva en "rättvis" behandling av andra brott i jämförelse med nazismens är på sätt och vis att rättfärdiga de helt igenom antihumana, bisarra och hjärndöda föreställningar som var nazismens kärna. En relativism in i absurditetens mörker.

Lenins och Stalins brott kan självklart granskas, men att kalla dem för kommunismens brott är en politisk ståndpunkt, av samma skäl som att kraven på granskning av kapitalismens eller demokratins brott är det.

Jämförelser med nazismen
2006-07-18 tisdag
Per Landin skriver i DN idag om historikerstriden i Tyskland och konstaterar "att trettiotalets röda och bruna diktaturer hade mycket gemensamt". Man kan också konstatera vad som skiljde: den röda byggde på en rättfärdighetslära som spårade ur, den bruna på en övermänniskolära som genomförde sitt program. Genom att göra jämförelsen till en fråga om att räkna kroppar slipper man reflektera över de båda lärornas moraliska fundament.

Offren för Stalins jordbrukspolitik i Ukraina läggs in på kontot, liksom offren för kulturrevolutionen i Kina. Det är inte mer än rätt, men väcker andra problem. Nobelprisekonomen Amartya Sen har påpekat att om Indien haft samma ekonomiska system som Kina skulle var åttonde år lika många offer som kulturrevolutionen skördade ha kunnat undvikas i Indien. Ett annat nerslag i verkligheten är situationen i Ryssland, där bytet av ekonomiskt system har skördat så många liv att medellivslängden dramatiskt sjunkit. En tredje "body count" är de tio miljoner barn som dör varje år av banala sjukdomar som kunde ha botats med en summa som tobaksbolagen enbart i USA lägger ut på reklam. Dessa barn lever i mer eller mindre kapitalistiska länder, och offrens antal ställer Hitler och Stalin i skuggan. Tyvärr finns det ett fjärde, ett femte och ett n:te exempel i samma kategori.

Utöver nazism och kommunism har vi alltså kapitalism. Om samhällsystem skall bedömas efter antal offer så får vi i den rika världen ett obehagligt bekymmer. Vi ingår då i ett system som måste jämföras med det röda och det bruna. Men vi har ett ovärderligt övertag: det finns ingen despot att peka ut. Besluten som skapar situationen i vår värld fattas i demokratisk ordning. Vårt system må ha obehagliga konsekvenser i den obönhörliga verkligheten, men det är med andra ord moraliskt överlägset. Fast det var en aspekt vi inte skulle lägga på jämförelsen mellan de bruna och röda systemen.

Nordkorea
2009-05-26 tisdag
Dagens fråga är provsprängningen av kärnvapen i Nordkorea, som med all rätt fördöms över hela världen. Provstoppsavtalet anses allmänt gälla, även om det inte undertecknats av bl.a. Nordkorea eller ratificerats av bl.a. USA.

Frågan varför Nordkorea tar detta steg besvaras med sedvanliga politiska schabloner. Av ett skrupelfritt kommunistparti styrt av en envåldshärskare kan man inte vänta några toleranta drag. Den som dessutom förtrycker och hjärntvättar sitt eget folk måste ha någon form av inbyggd omänsklighet i sitt tänkande. I varje fall är det ingen man kan vänta några genomtänkta och logiska handlingar av, men desto mer av grym maktdemonstration.

Den politiska schablonen lider dock av några problem. Till exempel har olika bedömare beskrivit Kim Jong-il som en bildad och intelligent person. Skulle det helt enkelt kunna ligga en rationell analys bakom provsprängningen? Världens överlägsna härskare USA har utsett Nordkorea till ondskans makt nr 1, och genomdrivit hårda sanktioner mot ett av världens fattigaste länder. Samtidigt har samma makt visat med pedagogisk övertydlighet vad dess fiender måste göra för att undvika militära angrepp, nämligen skaffa sig militära avskräckningsmedel.

USA:s mjuka punkt ligger i känsligheten för egna förluster. Egna dödade militärer väger numera tungt när det gäller allmänhetens och politikers stöd för krig. Efter Vietnam har USA följaktligen bara angripit försvarslösa länder som Grenada, Panama, Somalia och Irak. Redan motståndet i det fattiga Nicaragua föranledde stormakten att kriga med legosoldater. Lärdomen för länder som utsetts till fiender av USA är klar: var militärt stark.

Mot den bakgrunden är Kim Jong-il strängt logisk. Han vet dessutom sedan tidigare att kraftdemonstrationer har varit ett verksamt argument i förhandlingar. När det kommer till kausala samband blir frågan samtidigt klar och enkel. Militära hot mot små skurkstater är det effektivaste sättet att få dem att beväpna sig till tänderna. Kan världen få någon att dra en slutsats?

2009-05-27 onsdag
Kärnvapen i ett litet land fungerar som avskräckning och möjligen som komparativ fördel vid förhandlingar, men inte som vapen. Idag skriver tidningen att Nordkorea hotar sin granne i söder, ett hot som i så fall på sin höjd kan vara retorik i ett förhandlingsspel. Att försöka verkställa det vore liktydigt med självmord. Att verkställa det med någon inblandning av kärnvapen skulle leda till att Nordkorea förgasades till ett radioaktivt moln inom timmar.

Politisk propaganda mot ett land vi avskyr får gärna förutsätta att landets ledare är idioter, även när en sådan premiss är improduktiv. Kanske värre ändå är att alla som propagandan riktar sig till antas vara underbegåvade. Sådana fördumningsprocesser tjänar som skottfältsröjning inför upptrappade konflikter och krig. Förnuftet trängs undan och blir till en föraktad avvikelse.

Människan har onekligen utvecklats under sin existens på jorden, men det mesta återstår att göra.