|
...och dess brott
2008-03-12 onsdag
Regeringen Reinfeldt har som bekant uppdragit åt Forum för levande
historia att granska kommunismens brott. Göran Perssons framgång med
Forumet, och granskningen av Förintelsen, kan ha varit frestande för en
högerregering att försöka kopiera, men nu med sin egen huvudmotståndare
som mål. Ytligt sett låter det rimligt, men politiska schabloner löper
många risker under en seriös forskningsprocess. Åtskilliga kommer att
fråga sig om det var av ideologiskt övermod som man gläntade på denna
bakdörr, och därmed öppnade för angrepp från framsidan.
Feltänkandet börjar med att överhuvudtaget jämställa begreppen "nazism"
och "kommunism". Det är bara den ena som är en ideologi. Nazismen är ett
hopkok på primitiv staminstinkt och absurd rasföreställning, frampiskat av
en psykopatisk Führer. Nazismen är ingen ideologi, lika lite som Maffian
eller Bandidos, utan till hela sin funktion en organisation för brott mot
mänskliga rättigheter och mot folkrätten. Därför kan den som begrepp
mycket väl granskas för sina brott.
Sammanställningen "kommunismens brott", och jämställandet med nazismen,
leder naturligtvis tanken till att kommunismen som ideologi är brottslig,
eller oundvikligen leder till brott, en allusion som beställarna bakom
Forumets nya uppdrag säkert inte är omedvetna om. Vad man tydligen
förbisett är att det då blir lika legitimt (och lika felaktigt) att tala
om "demokratins brott".
Kommunismen i sig är lika lite brottslig som demokratin i sig, och
handlingar i bådas namn kan mycket väl strida mot själva ideologierna. De
brottsliga handlingarna måste bedömas oberoende av ideologi, och
eventuella skyldiga brottslingar utpekas.
Forums nya projekt hade en redovisning i måndags, refererad av Stefan
Jonsson i dagens DN. Den gick inte som beställarna förmodligen hade tänkt
sig. En av forskarna, Michael Schoenhals, professor i Kinas historia,
läste upp ett äldre, officiellt kinesiskt dokument, som försvarade
grymheter mot enskilda individer och visade till vilka ytterligheter Maos
regim var beredd att gå.
Efter det sade han: "Ni som kommit hit för att höra oss fördöma
kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är
att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna
igen dem i samtiden - och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller
demokratins namn". Varpå han avslöjade att det han läst upp inte var ett
kinesiskt dokument utan en lätt maskerad men i övrigt ordagrann
återgivning av George Bushs senast tal, där presidenten förklarade varför
USA skall använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Brott har onekligen begåtts av demokratier. Efter andra världskriget har
USA ansvaret för det största antalet oskyldiga människors våldsamma död i
krigshandlingar. Noam Chomsky har tillämpat den amerikanska krigsmaktens
egen definition av terrorism, ord för ord, och med den påvisat att USA,
alltså enligt sin egen begreppsbestämning, är den största terrorutövaren i
vår tid.
Det är detta som bilden med bakdörren syftar på. Reinfeldts "geniala" drag
för att komma åt en ideologi han ogillar släpper med nödvändighet fram
granskningar av brott mot mänskligheten som begåtts inom alla ideologiska
system. Och den kanske inte faller så väl ut för våra egna kapitalistiska
och demokratiska system.
2008-03-14 fredag
I dagens DN inflyter en kommentar till Stefan Jonsson, Michael
Schoenhals och granskningen av kommunismens brott. Det är Ana Maria Narti
som inte håller med om att kommunismens ideologi kan hållas isär från dess
praktik. Hon lutar sig mot Hanna Arendt som menar att nazismen och
kommunismen förenas av en sorts deterministisk historiesyn, och att den
utgör grunden för förtrycket. Hitler och Stalin skulle ha varit övertygade
om att de bara var redskap för den nödvändiga historiska utvecklingen,
vilket befriade dem fram allt ansvar, all moral.
Utan att vara inläst på Arendt, och tvungen att ta Narti på orden, verkar
detta vara en "filosofiering" som bär spår av Arendts läromästare
Heidegger, och därmed är relativt typisk för postmodernt tänkande. Man för
ett abstrakt resonemang med tyngdpunkt på att själva formuleringarna skall
låta övertygande, men tar lättare på det nödvändiga testet av hypotesen.
Om man kan tala om determinism hos Marx så innebar den åtminstone att det
var arbetarna som skulle göra revolutionen. Denna nödvändiga historiska
utveckling fick överges redan av Lenin (och i ännu högre grad av Mao), som
fick genomföra revolutionen i ett bondeland. När Stalin kom till makten
tillhörde determinismen historien, och det är svårt att se honom uppfatta
sig som en ansvarbefriad aktör i en oundviklig utveckling. Den brutala
maktutövning som krävdes för att hålla systemet flytande talar ett annat
språk. Möjligen kan man finna motsägande spår i retoriken, men den
överspelades av praktiken.
Hitlers determinism är ännu svårare att föreställa sig. Visserligen ansåg
han sig besitta en överlägsen insikt om judarnas förödande inflytande, men
han föreställde sig knappast att Förintelsen skulle ske av historisk
nödvändighet. Tvärtom såg han sig tvungen att själv genomföra den eftersom
hans fiender skulle göra allt för att förhindra den. Hitlers tal om det
tusenåriga riket får ses som den propagandistiska svulstighet den var, och
inget som han verkligen trodde skulle inträffa automatiskt.
Själva tanken att determinismen skulle vara en avgörande förklaring till
förtryck är långsökt. Kristendomen är ett bra exempel: en deterministisk
lära åtminstone så till vida att domedagen ofrånkomligen väntar i slutet.
I kristendomens namn har också de mest groteska grymheter begåtts. Än idag
åberopar Bush sin Gud i dödandet av oskyldiga civila i Irak. Men ingen
hävdar att allt detta ligger i kristendomens deterministiska natur eller ideologi.
Med samma resultat utfaller givetvis granskningen av kommunismens motpol,
kapitalismen. Dess senaste offer i vår del av världen, och som i antal är
i paritet med Stalinterrorns under 1930-talet, är alla de som dött som en
direkt följd av omvälvningen i Ryssland sedan 1989. Kapitalismens offer är
också demokratins. Och vi behöver inte söka någon abstrakt princip som
determinism för att förklara demokratins ansvar för så mycket förödelse.
Däremot säger det ingenting om den ideala demokratin som ideologi.
Nazismen är till hela sitt väsen ett brott mot mänskligheten. Kommunismen
är en ideologi med medmänskliga och solidariska element, som hittills inte
kunnat förverkligas utan förödande konsekvenser. Nazismen kan granskas som
begrepp därför att den inte är en ideologi i verklig mening. Men att
försöka döma kommunismen för sin ideologi riskerar bara att ta bort fokus
på brotten.
2008-03-17 måndag
Stefan Jonsson svarar idag (i DN) Ana Maria Narti om
jämförelsen mellan nazism och kommunism. Narti hade åberopat Hanna Arendt
som vittne, men Jonsson menar att Arendt inte avsåg att jämföra två
ideologier, utan två totalitära samhällsystem, Stalins och Hitlers.
Dessutom såg hon som dessa systems föregångare de europeiska
nationalstaternas imperialism. (Med detta förtydligande blir en del av
mina reflektioner överflödiga: de som byggde på Nartis bild av Arendts
uppfattning.)
2007-05-11 fredag
"Kunskaperna om kommunismen har alltid varit låga i Sverige" menade DN
igår och illustrerade risken med att driva en argumentation för långt.
Svar till DN:
Huvudledaren igår (10/5) var en
mystifikation. Det var som om man under den gamla tiden hade fått läsa en
artikel i Pravda som klagade över sovjetmedborgarnas bristande kunskaper
om kapitalismens illgärningar.
Om det är något massmedia hos oss, socialdemokratiska såväl som
borgerliga, informerat om på bred front är det om kommunismens alla
grymheter och tillkortakommanden. Nu skulle det enligt ledaren vara först
efter det kalla kriget som svenskarna på allvar fick upp ögonen. (Som
underbetyg på massmedias betydelse är det i så fall åtminstone
självkritiskt.)
Redan under världskriget hade de svenska beslutsfattarna så långt läget
klart för sig att man lät internera svenska kommunister som potentiella
landsförrädare (en ära som inte tillkom nazisterna). Under en kort
smekmånadsperiod efter kriget, rimligen för att Sovjet hade gjort oss
tjänsten att besegra nazismen, gick det an för en svensk arbetare att
kalla sig kommunist. När det kalla kriget sedan startade på allvar under
50-talet blev informationen om kommunismens illdåd verkligt fullödig.
Svenska kommunister blev en mindre skara underliga avvikare som
registrerades av Säpo.
Under en kort tid på 1960-talet fanns ungdomsrörelser som anammade Marx
analys av det kapitalistiska samhället. Katalysen för 68-rörelsen var
avskyn för den ledande demokratins groteska krig mot bönder i Vietnam.
Sovjetunionen var aldrig något större ideal för den rörelsen, för
majoriteten snarare en antagonist. En galjonsfigur som Jan Myrdal skrev
djupt kritiskt om Sovjet och blev förklarad persona non grata av
Kreml. Man kan inte hitta någon grund för ”bristande kunskaper” hos dem
som fostrades i dessa rörelser, men möjligen för rationaliseringar av
omhuldade regimers grymheter.
Mystisk är också skrivningen om Estland och monumentet. Det tycks av
texten som om vi bör förstå Estland i konflikten, men att vi inte kan göra
det därför att vi stod utanför världskriget. Men finns där något annat att
förstå än att vissa politiska krafter har så starka aversioner mot
sovjetockupationen att man gärna genomför riskabla demonstrationer?
Estland var under tre år ockuperat och införlivat med nazityskland, men
det har varit svårt att få krigsförbrytare från den tiden identifierade
och lagförda. Med sina prioriteringar av åtgärder visar man sina politiska
preferenser, så enkelt är det väl, där som här.
”Baltikum betraktades i årtionden som en del av Sovjetunionen.” Att det i
själva verket rörde sig om enskilda stater ”var de flesta pinsamt okunniga
om”. Estland var före 1990 en självständig stat i allt som allt 22 år, en
självständighet som ironiskt nog garanterades av Lenin vid freden i Tartu.
I historien var Estland en del av i tur och ordning Tyska stater, Sverige
och Tsarryssland. Att det historiskt har funnits estniskt språk och
estnisk kultur, men ingen stat, råder det nog varken någon pinsam eller
utbredd okunnighet om.
Kommunistiska härskares fruktansvärda övergrepp på enskilda människor och
hela folk står givetvis utanför allt ifrågasättande och berättigar till
absolut fördömande. Men att låta detta fördömande automatiskt omfatta
också alla alternativ till det kapitalistiska ekonomiska systemet är mera
demagogiskt än logiskt. Ledaren upprörs över att 40 procent av de svenska
ungdomarna anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.
För att komma tillrätta med detta föreslås ”en bred upplysningskampanj”.
Bättre vore en saklig analys av det slag som till exempel nobelekonomen
Amartya Sen har varit föregångare för. Han har bidragit med ett och annat
som skulle kunna fylla även ledarskribentens eventuella ”kunskapsluckor”.
2007-09-01 lördag
Kravet att kommunismens brott måste granskas, nu när nazismens
förbrytelser har belysts så ingående, dyker upp med jämna mellanrum (t.ex.
hos Mats Wiklund i DN 22/8). Saken framställs mer eller mindre som ett
rättvisekrav.
Svåra illgärningar har begåtts - och motiverats - av de flesta ideologiska
system: kristendom, islam, feodalism, kommunism, kapitalism och demokrati,
bland andra. Offrens antal är inte måttet på hur vi bedömer lärorna. Efter
senaste världskriget är det den mest framstående demokratin som dödat
flest oskyldiga människor i orättfärdiga krig. I det sönderfallande
Sovjetväldet har den kapitalistiska omvälvningen hittills medfört lika
många dödsoffer som Stalin var skyldig till under 30-talet. Amartya Sen
har påvisat att den ekonomiska strukturen i Indien var åttonde år kräver
lika många liv som hela kulturrevolutionen i Kina gjorde. Bara som exempel
på att våra fördömanden grundas på annat än övergreppens konsekvenser.
Skälet till att vi inte fördömer själva ideologierna i de här fallen är
att illdåden inte är en ofrånkomlig följd av lärorna. Kristendomen har ett
klart kärleksbudskap, kapitalismen är den effektivaste mekanismen för att
åstadkomma välstånd, demokratin är den förnämsta av politiska system. När
dessa läror spårar ur i sin motsats anser vi att det beror på anomalier,
till exempel att någon illasinnad maktgruppering har utnyttjat en kyrka,
en rörelse eller ett parti för destruktiva syften. Även kommunismen, med
sitt program för arbetarklassens emancipation, hör till rörelserna med
rättfärdighetsideal som missbrukats.
Nazismen är någonting helt annat. Nazismen hade våldet i sin ideologi. När
man spred död och förödelse kring sig så genomförde man helt enkelt sitt
program. Att kräva en "rättvis" behandling av andra brott i jämförelse med
nazismens är på sätt och vis att rättfärdiga de helt igenom antihumana,
bisarra och hjärndöda föreställningar som var nazismens kärna. En
relativism in i absurditetens mörker.
Lenins och Stalins brott kan självklart granskas, men att kalla dem för
kommunismens brott är en politisk ståndpunkt, av samma skäl som att kraven
på granskning av kapitalismens eller demokratins brott är det.
Jämförelser med nazismen
2006-07-18 tisdag
Per Landin skriver i DN idag om historikerstriden i Tyskland
och konstaterar "att trettiotalets röda och bruna diktaturer hade
mycket gemensamt". Man kan också konstatera vad som skiljde: den röda
byggde på en rättfärdighetslära som spårade ur, den bruna på en
övermänniskolära som genomförde sitt program. Genom att göra jämförelsen
till en fråga om att räkna kroppar slipper man reflektera över de båda
lärornas moraliska fundament.
Offren för Stalins jordbrukspolitik i Ukraina läggs in på kontot, liksom
offren för kulturrevolutionen i Kina. Det är inte mer än rätt, men väcker
andra problem. Nobelprisekonomen Amartya Sen har påpekat att om Indien
haft samma ekonomiska system som Kina skulle var åttonde år lika många
offer som kulturrevolutionen skördade ha kunnat undvikas i Indien. Ett
annat nerslag i verkligheten är situationen i Ryssland, där bytet av
ekonomiskt system har skördat så många liv att medellivslängden dramatiskt
sjunkit. En tredje "body count" är de tio miljoner barn som dör varje år
av banala sjukdomar som kunde ha botats med en summa som tobaksbolagen
enbart i USA lägger ut på reklam. Dessa barn lever i mer eller mindre
kapitalistiska länder, och offrens antal ställer Hitler och Stalin i
skuggan. Tyvärr finns det ett fjärde, ett femte och ett n:te exempel i
samma kategori.
Utöver nazism och kommunism har vi alltså kapitalism. Om samhällsystem
skall bedömas efter antal offer så får vi i den rika världen ett
obehagligt bekymmer. Vi ingår då i ett system som måste jämföras med det
röda och det bruna. Men vi har ett ovärderligt övertag: det finns ingen
despot att peka ut. Besluten som skapar situationen i vår värld fattas i
demokratisk ordning. Vårt system må ha obehagliga konsekvenser i den
obönhörliga verkligheten, men det är med andra ord moraliskt överlägset.
Fast det var en aspekt vi inte skulle lägga på jämförelsen mellan de bruna
och röda systemen.
Nordkorea
2009-05-26 tisdag
Dagens fråga är provsprängningen av kärnvapen i Nordkorea, som med
all rätt fördöms över hela världen. Provstoppsavtalet anses allmänt gälla,
även om det inte undertecknats av bl.a. Nordkorea eller ratificerats av
bl.a. USA.
Frågan varför Nordkorea tar detta steg besvaras med sedvanliga politiska
schabloner. Av ett skrupelfritt kommunistparti styrt av en envåldshärskare
kan man inte vänta några toleranta drag. Den som dessutom förtrycker och
hjärntvättar sitt eget folk måste ha någon form av inbyggd omänsklighet i
sitt tänkande. I varje fall är det ingen man kan vänta några genomtänkta
och logiska handlingar av, men desto mer av grym maktdemonstration.
Den politiska
schablonen lider dock av några problem. Till exempel har olika bedömare
beskrivit Kim Jong-il
som en bildad och intelligent person. Skulle det helt enkelt kunna ligga
en rationell analys bakom provsprängningen? Världens överlägsna härskare
USA har utsett Nordkorea till ondskans makt nr 1, och genomdrivit hårda
sanktioner mot ett av världens fattigaste länder. Samtidigt har samma makt
visat med pedagogisk övertydlighet vad dess fiender måste göra för att
undvika militära angrepp, nämligen skaffa sig militära avskräckningsmedel.
USA:s mjuka punkt ligger i känsligheten för egna förluster. Egna dödade
militärer väger numera tungt när det gäller allmänhetens och politikers
stöd för krig. Efter Vietnam har USA följaktligen bara angripit
försvarslösa länder som Grenada, Panama, Somalia och Irak. Redan
motståndet i det fattiga Nicaragua föranledde stormakten att kriga med
legosoldater. Lärdomen för länder som utsetts till fiender av USA är klar:
var militärt stark.
Mot den bakgrunden är Kim Jong-il strängt logisk. Han vet dessutom sedan
tidigare att kraftdemonstrationer har varit ett verksamt argument i
förhandlingar. När det kommer till kausala samband blir frågan samtidigt
klar och enkel. Militära hot mot små skurkstater är det effektivaste
sättet att få dem att beväpna sig till tänderna. Kan världen få någon att
dra en slutsats?
2009-05-27 onsdag
Kärnvapen i ett litet land fungerar som avskräckning och möjligen
som komparativ fördel vid förhandlingar, men inte som vapen. Idag skriver
tidningen att Nordkorea hotar sin granne i söder, ett hot som i så fall på
sin höjd kan vara retorik i ett förhandlingsspel. Att försöka verkställa
det vore liktydigt med självmord. Att verkställa det med någon inblandning
av kärnvapen skulle leda till att Nordkorea förgasades till ett
radioaktivt moln inom timmar.
Politisk propaganda mot ett land vi avskyr får gärna förutsätta att landets
ledare är idioter, även när en sådan premiss är improduktiv. Kanske värre
ändå är att alla som propagandan riktar sig till antas vara underbegåvade.
Sådana fördumningsprocesser tjänar som skottfältsröjning inför upptrappade
konflikter och krig. Förnuftet trängs undan och blir till en föraktad
avvikelse.
Människan har onekligen utvecklats under sin existens på jorden, men det
mesta återstår att göra.
|
|