|
Social katastrof efter -89
2010-03-19 fredag
Dagens Nyheter hade genom alla tider ett gott öga till Sovjetunionen.
Sinade ämnena på ledaravdelningen var det bara att ta fram formuläret och
skriva standardledaren om Sovjet. Nu har Ryssland fått ärva den
favoritpositionen, som särskilt omhuldas av Peter Wolodarski. För
tillfället är Putin i den ständigt återkommande skottgluggen. Ett mail
till PW:
Man kan som du gör i din signerade
ledare (DN 14/3) rada upp brister hos Vladimir Putin och hans politik, men
om man är intresserad av demokrati kan man inte gå förbi frågan varför han
är så uppenbart populär bland en klar majoritet av ryssarna. Vad man då
antagligen får är en bild av ett Ryssland före och ett efter Putin. Den
förra är bilden av ett land så demolerat att Putin kom att framstå som en
räddande ängel. Destruktionen av Ryssland efter 1990 var ohygglig och det
måste ha krävt en betydande ideologisk disciplin i västvärldens medier för
att förtränga all verklig information om den.
Den kapitalistiska revolutionen i Ryssland krossade i princip över en natt
en stor del av landets industriella infrastruktur. Samtidigt rånade en
handfull förslagna gåpåare och politruker landet på alla värdefulla
tillgångar. En del tog med sig bytet till säkra adresser i väst. Som en
självklar följd ställdes miljoner människor utan försörjning. Resultatet
blev en social katastrof med få motsvarigheter i fredstid, i antal
dödsoffer jämförbar med Stalins utrensningar på 1930-talet. Revolutionen
orsakade en sådan mängd dödsfall att medellivslängden dramatiskt sjönk.
Men detta drabbade främst den stora massan ute i landet, och därifrån
rapporterade få västerländska journalister. I Moskva däremot tändes
neonskyltar över nya västliga lyxbutiker för den nyrika lilla
medelklassen. Och där satt journalisterna och skrev.
Fram till 1917 var Ryssland en anakronistisk feodalstat som behärskades av
en minimal jordägande elit och styrdes politiskt som ett repressivt och
reaktionärt tsardöme. Bolsjevikernas åttioåriga epok betydde en
modernisering och industrialisering uppifrån, på många sätt primitiv men
inte utan en viss framgång. BNP-tillväxten blev från den låga utgångsnivån
tidvis imponerande och var nog mera skrämmande för makthavare i väst än
den militära styrkan. Samtidigt växte samhället ur sin feodala kostym och
in i en modernare dräkt. Chomsky har välfunnet beskrivit utvecklingen
efter 1990 som en sorts återgång till tiden före 1917. Nu är det inte
jorden utan oljan och mineralerna som ägs av en minimal elit, medan
industrikapaciteten har fallit tillbaka decennier i utveckling. Den stora
majoriteten har följaktligen fått återknyta bekantskapen med det urgamla,
fattiga Ryssland.
Mot den här bakgrunden var Putin en både nödvändig och förväntad
ledarfigur. Ett tsarvälde leds bäst av en tsar. Om Jeltsin (coachad av
sådana som Anders Åslund, som dock ansåg att omvälvningen genomfördes för
långsamt och var för lite kapitalistisk) och hans linje hade fått
fortsätta styra hade sammanbrottet rimligen blivit totalt. Oligarkerna
högg in samvetslöst på landets tillgångar, statens intäkter sinade, kaos
härskade, och - döden spred sig som en epidemi över landet. Utarmade
människor brukar visserligen inte göra revolution, men det är svårt att
hitta något annat än ett ofattbart slutstadium för ett sådant scenario.
Putin blir därmed den ofrånkomliga skörden av Åslunds och övriga
nyliberalers sådd.
Den trosvissa föreställningen att privatkapitalism och västerländsk
demokrati skulle kunna genomföras i Ryssland i en handvändning och med
någons slags chockterapi slår till och med som politisk dumhet åtskilliga
rekord. Eller också struntade man i (välkomnade?) den sociala katastrof
som ofrånkomligen skulle bli följden. Nu får vi leva med Putin. Någon
annan ledare för att stabilisera kaoset i Ryssland finns inte i sikte (och
de möjliga alternativen vill vi nog helst inte tänka på). Därmed blir
Putin också den ende garanten för säkerhetspolitiskt lugn i Sveriges
närregion, förutsatt att vi önskar den sortens säkerhetspolitiskt lugn i
vår närregion, och det kanske inte heller alla gör.
2010-05-25 tisdag
Per Jönsson skriver om fyra rysslandsböcker i dagens DN. Tre av
böckerna förefaller ha det där härliga, breda perspektivet där man inte
behöver ta hänsyn till trivialiteter som lidande människor, eller annat i
den stilen. Den fjärde däremot verkar relevant och nödvändig. Några rader
till PJ:
Du
refererar idag fyra böcker om Ryssland, som var och en tycks ha olika
perspektiv och ämnesval. Vladislav Savic beskriver i sin bok vad som
faktiskt hände efter Sovjets sammanbrott, med USA:s och Natos snabba
framryckningar mot Rysslands gräns i form av nya militära installationer
och medlemsvärvningar, följt av EU:s utvidgning i samma riktning. Allt
genomfördes som ett blamant brott mot västvärldens uttryckliga löften till
Gorbatjov i samband med Tysklands återförening. Efter att ha beskrivit
perspektiven i de tre övriga böckerna avslutar du med att uttrycka
förståelse med Savics ”skildring av hur ryssarna i dag känner sig utsatta
och inringade”.
Ändå fungerar detta ”känner sig” som en liten reservation. För det finns
ju en faktisk verklighet som kan konstateras: antingen är Ryssland
inringat eller så är det inte inringat. Enklast testar man frågan genom att pröva ett
diametralt motsatt antagande, som i det här fallet skulle innebära att
Ryssland byggde militärförläggningar och robotbaser i t.ex. Latinamerika
och på andra platser runt USA. Befolkningen i USA skulle då inte bara
känna sig inringade, utan verkligen vara det. Men bara tanken är helt
verklighetsfrämmande. (Den lilla test av saken som genomfördes för femtio
år sedan på Kuba förde mänskligheten hårsmånen från kärnvapenutplåning.)
Tar vi för givet att moralisk universalism är en självklarhet för tänkande
människor så är ryssarna alltså de facto utsatta och inringade. I just det
avseendet har inget förändrats i USA:s politik från kalla krigets
containment, utom att gränserna för inringningen har flyttats närmare
Moskva.
Du tar också upp Savics beskrivning av det ekonomiska sammanbrottet efter
den kapitalistiska revolutionen, i och för sig utan att nämna de yttersta
konsekvenserna, som var total misär och massdöd bland befolkningen.
Dödsoffrens antal har uppskattats till lika många som under Stalins
”jordbrukspolitik” på 30-talet. Ingen hjälp kom utifrån; kollapsen fick
bli fullkomlig. På många sätt förflyttades Ryssland tillbaka till den
feodala tsartiden. Som då kunde åter en minimal överklass leva rikemansliv
i Europa, och en begränsad medelklass i städerna höja sin standard. Men
folkets stora flertal kastades tillbaka i ren fattigdom.
För dödsoffren under jordbrukets förstatligande kommer Stalin att för
evigt och rättmätigt tvingas bära ansvaret. Lika många dödsoffer under
privatiseringen av näringslivet sextio år senare kommer ingen att behöva
ta ansvar för. Inte ens Jeltsin. Det är kapitalismens genialitet: brott
kan förbli anonyma (även om det givetvis alltid finns någon som har fattat
beslutet).
Mot bakgrund av det skrämmande resultatet av den kapitalistiska
omvandlingen, och den sociala katastrof som följde, var Putins entré på
arenan både nödvändig och förväntad. Alternativet kunde mycket väl ha
blivit ett fullständigt sammanbrott för Ryssland, med konsekvenser för
omvärlden som vi nog avstår från att föreställa oss. Att ”rätt man hamnade
på rätt plats vid rätt tidpunkt” var tydligen också Savics övervägda
slutsats.
I kontrast mot Savics inriktning på sakliga och väsentliga förhållanden i
post-sovjetiska Ryssland tycks Stig Fredriksson representera den gängse
intellektuelle i Sverige, den som genom val av perspektiv - men skenbart
objektivt – inriktar sig på värderingar som är lämpliga och säljbara på
den intellektuella marknaden. Idag handlar det givetvis om Putin som
person och som auktoritär politiker på gränsen till självhärskare. Allt
som värmer under den urgamla svenska rysskräcken har ständigt lika god
mediemarknad. Man behöver bara notera den täta strömmen av ledare i DN med
samma allmänna ryssförakt inlindat i kritik av Putin. (Det enda man undrar
över är varför den här hotbilden skall vara så viktig att hålla liv i för
ett land som inte har några militära ambitioner.)
Poängen med intellektuellas standardtaktik är att påståendena skall vara
omöjliga att säga emot. Så visst är Putin en gammal hårdhudad KGB-man med
begränsad tro på verklig demokrati, skrupelfri i valet av metoder, och
mycket annat. Ingen vettig människa i Sverige kan ha en sådan man som
favoritpolitiker. Men diskussionen om Putin och hans brister är idag
totalt betydelselös. Rysslands aktuella problem är inte att förfina
demokratin utan att komma upp ur ett stort svart hål orsakat av en total
ekonomisk härdsmälta, till inte ringa del orsakad och genomförd av
hjärndöda och känslolösa nyliberaler från västvärlden (inklusive Sverige,
tyvärr). Av allt att döma är en politikertyp som Putin den minst olämpliga
för en sådan uppgift. Eftersom mycket verkar vara kvar att göra lär
demokratins fulländning i Ryssland ta sin rundliga tid.
2010-08-14 lördag
Bränderna i Ryssland är tänkvärda av fler skäl än det underförstådda
sambandet med klimatfrågan. Överdödlighet i Ryssland blir plötsligt
intressant, Putins ansvar kan granskas, och misstankar om "en mörkläggning
som på Sovjettiden, när ryssarna fick ratta in utländska radiostationer
för att få reda på omfattningen av sina inrikes katastrofer" (DN 10/8) kan
luftas igen.
En inrikes katastrof av betydligt större mått som ryssarna inte har fått
veta något om från väst är det sociala sammanbrott som orsakades av den
kapitalistiska revolutionen på 90-talet. Överdödligheten blev då dramatisk
och räknades i miljontals människoliv, alltså i samma storleksordning som
under Stalins s.k. jordbrukspolitik på 1930-talet. Denna sociala
katastrof, en av de största under efterkrigstiden, har förbigåtts så
samvetsgrant av västliga massmedier (bl.a. DN) att man inte kan komma på något bättre
ord än mörkläggning. Om några miljoner människor dör är inte väsentligt om
det sker av fel orsak.
Ryssarna behövde visserligen ingen information från väst om sammanbrottet,
de upplevde den själva i hela sin grymhet. Men mörkläggningen i våra media
är desto mer belysande. Vi behöver ingen diktator som förbjuder vissa
nyheter, våra journalister vet vad som lämpligen skrivs och vad som
lämpligen förtigs. Därvid finns inget samband med en händelses verkliga
omfattning och betydelse. Det är bara någonting man vet, förutsatt att man
är välutbildad. Om detta har Noam Chomsky skrivit uttömmande och
knivskarpt. DN har bara svarat för ännu ett exempel.
2007-03-15 torsdag
Kerstin Vinterhed skrev i DN (11/3) om Ryssland som det nya landet av våld
och hemlösa. Hur många hemlösa som finns är det ingen som vet, statistik
saknas. Men 2, 3 eller 4 procent av landets befolkning har ingenstans att
bo, i ett av jordens kallaste länder. Att Rysslands hemlösa är världens
mest välutbildade menar i varje fall Läkare utan gränser, som uppskattar
att sju procent av dem har universitetsexamen. Anledningen är den snabba
omställningen av produktionssystemet som raserade hela den gamla
strukturen och som därigenom vräkte ut människor från arbetsmarknaden.
Vinterhed citerar en amerikansk statsvetare som menar att de
postsovjetiska staterna är delvis kollapsade välfärdsstater. Att Ryssland
idag är mera likt USA när det gäller (brist på) offentligfinansierad
välfärd medan de forna öststaterna längre västerut mera liknar Europa tror
han beror på att IMF hjälpte till med uppbyggnaden i Ryssland och EU i de
övriga länderna.
I en uppskattning som stått att läsa tidigare har den kapitalistiska
nyordningen i Ryssland orsakat lika många i förtid döda som Stalins
excesser på 1930-talet. Dödsoffren är så många att medellivslängden
sjunker högst påtagligt. Denna dramatiska utveckling i ett stort,
närliggande land betraktar vi med sval distans. Enstaka artiklar som
Vinterheds (längst ner på familjesidan) kan förekomma, men större
nyhetsreportage eller fördömanden på ledarsidor lyser med sin frånvaro.
Länge efter 1989 kunde problemen i Ryssland skyllas på att landet var helt
nerkört i botten av det kommunistiska styret. Arton år senare fungerar
inte den retoriken.
Intressant är att spekulera över vad som skulle hänt om ett land av
Rysslands storlek och betydelse hade övergått från kapitalism till någon
sorts socialistiskt system, med samma förödande effekter som vi nu har
sett i landet. Knappast hade det varit så lugnt och stilla i massmedia hos
oss som det är nu.
En betydligt viktigare fråga hos oss är istället - och det tycks ha något
med regeringsskiftet att göra - att kommunismens historiska förbrytelser
måste granskas lika ingående som nazismens har gjort under senare år. Den
politiska rättvisan kräver detta..... Sedan återstår förvisso att granska
kapitalismens tillkortakommanden, men den regering som initierar en sådan
lär vi inte få se i vår tid.
2007-04-02 måndag
En mail till redaktionen för Forskning och Framsteg, idag:
F&F öppnar jag varje gång med förväntan eftersom det är en välgjord och
intressant tidskrift. Marsnumret hade på omslaget: ”TEMA Arvet efter
Sovjet”, och min förhoppning denna gång var att få en djupare kunskap om
den katastrof som överskuggar alla katastrofer i vår tid, men vars orsaker
och verkningar vi får veta så lite om i våra media. Jag syftar
naturligtvis på den sociala kollaps i Ryssland som sedan den ekonomiska
omvälvningen kostat lika många människoliv som Stalins excesser på
1930-talet. Överdödligheten är nu så stor att medellivslängden har sjunkit
dramatiskt, ett helt exempellöst förhållande i ett industriland.
Hade jag haft rätt att förvänta mig mer information om detta? Egentligen
inte, eftersom rätten att avgränsa ett ämne ligger hos författaren. Men
man kan väl anta att ett temanummer på till exempel ämnet ”Arvet efter
Lenin” som inte hade behandlat de grymma effekterna av Stalins politik
skulle ha varit överraskande. (Frågan är om en sådan vinkling inte hade
varit oväntad till och med i Literaturnaja
gazeta på Brezjnevs tid.)
Författaren till huvudartikeln (Per-Arne Bodin) nämner på ett ställe,
närmast i förbigående (i en presentation av Javlinskij), att den
ekonomiska chockterapin ”gjorde miljoner ryssar medellösa”. I övrigt
handlar artikeln om helt andra saker. Han har dock ett längre stycke om
Stalin och den nostalgi som nu får många i Ryssland att tycka att det var
bättre förr, till och med under förtryckaren. Bodin menar att minnet av
den verklige Stalin har falnat och att folk därför har skapat sig en
idealbild av hur det var på den tiden. Han prövar överhuvudtaget inte
tanken att den misär som stora grupper av befolkningen nu kastats ner i
kan ligga bakom den förmenta idealiseringen. Förklaringen till nostalgin
skulle då kunna vara att livet nu de facto är ännu hårdare för dessa
människor än det var under kommunisttiden.
Det borde ha varit viktigt att i detalj analysera den process som har lett
fram till den formliga utrotning av människor som pågått i snart två
decennier. När frågan behandlas i våra media sker det bara med svepande
förklaringar som att ”folk super ihjäl sig”, och liknade förenklingar. En
djupare kunskap om de faktiska mekanismerna skulle inte minst kunna vara
av stort värde för andra länder och samhällen som står inför förändringar.
Nu får man intrycket att det är politisk bias som gör att den
största sociala katastrofen i vår tid förbigås med en axelryckning. Kanske
F&F i ett framtida nummer kan dementera denna farhåga med en saklig och
analyserande behandling av den verkliga situationen för folket i Ryssland,
och då inte bara för den nya medelklassen som strövar på Moskvas
neonbelysta shoppinggator, i stort sett de enda ryssar vi idag får veta
något om i våra massmedier.
Demonisering
2009-01-11 söndag
Vår förnämsta dagstidning hade härom dagen följande formidabla mening
i huvudledaren: "Trots att Ryssland insisterat på att landet vill vara en
del av det nya Europa verkar Putin och Medvedev oförmögna att ge upp den
på hot och bestraffning baserade politik som anses så förlegad i väst."
George Orwell hade väl inte vetat om han skulle gråta eller skratta. När
skulle denna taktik ha blivit förlegad i väst? Knappast efter Vietnam,
Kambodja, Laos, Kuba, Nicaragua, Grenada, Panama, Afghanistan eller Irak?
Räknar vi Israel till väst ser vi ser vi väl just nu ett skolexempel på
hot och bestraffning.
Sådan enögdhet dyker ju upp titt och tätt på våra ledarsidor. Med tanke på
att skribenterna tillhör våra mest meriterade är det svårt att tro att det
sker oavsiktligt. Men vad tror man sig uppnå? Individer som gör sig möda
med att läsa ledarsidor har säkert tankeförmåga nog att se med löje på
sådana grodor, och med ungefär samma trötta avsmak som man tvingas se all
naiv TV-reklam. Likheterna är för övrigt slående, och syftet kanske
likartat: hamra in dumheterna bara, alltid går det hem någonstans. Vi
lever ju alla på att kränga våra egna varor.
2009-03-25 onsdag
För några dagar sedan raljerade DN på ledarsidan över ryska ambassadens
offentliga irritation efter den förolämpande sketchen under den svenska
schlagerfinalen. Sketchen var visserligen "ett ganska rått påhopp på
Eurovisionens värdland", men "varför fälla ut klorna offentligt?" Ryssland
borde ta en PR-lektion från Israel, menade skribenten. Det är väl så den
selektiva minnesförlusten fungerar. För det är inte så värst länge sedan
en offentlig representant för Israel attackerade ett (som det kallades)
konstverk på ett svenskt museum, därför att det enligt hans mening
förolämpade hans land.
Debatten efter Mohammedkarikatyrerna lärde oss hur enkelriktade processer
av det här slaget är. När vi förolämpar människor, länder eller religioner
vi inte gillar så är det ett uttryck för vår heliga yttrandefrihet.
Förolämpningar mot oss själva eller mot dem vi gillar ser vi mera kritiskt
på. Vi behöver bara tänka på hur vi skulle reagerat inför ett motsvarande
"rått påhopp" om finalen skulle ha gått i - till exempel - Israel.
Till bedrövligheten hör att inslaget (antagligen) var tänkt som humor, men
bara blev plumpt och pinsamt. Den slutgiltiga kommentaren stod Johan
Croneman för några dagar senare i en fulländad TV-kolumn. Den är för bra
för att refereras och måste läsas. Mening för mening, fram till den sista:
"Tita, jak är rysst och prattar kånstikt och har myssa på mek. Skåjikt."
2007-05-04 fredag
Maciej Zaremba skriver i DN idag om det flyttade krigsmonumentet i
Tallinn. Som ofta med Z:s texter sveps politiska värderingar in i en
förstklassig formuleringskonst. Formen tar över argumenten och gör att
åsikterna slinker ner motståndslöst. Först vid en andra läsning ser man
vad där faktiskt står. Och då infinner sig en annan eftersmak.
Enligt Z är ryssarnas agerande i konflikten om monumentet (liksom i en
parallell konflikt om den ryska montern i Auschwitz) högst sannolikt en
del av Putins beprövade maktmedel. "Men denna gång på en bädd av äkta
sårade känslor." Såren beror på att väst inte erkänner att det var
ryssarna som besegrade nazismen. Z "förstår" det, men bara med
förklaringen att ryssarna genom ett sådant erkännande skulle kunna finna
någon mening med det måttlösa lidandet under kommunismen. Exempel på den
måttlösheten är att de ryska soldaterna "föstes till Berlin med
NKVD-trupper i ryggen, som sköt den som blev efter. Det var så de segrade."
Andra nationer kunde inte besegra monstret på lika kort tid.
"Demokratierna värderade människolivet alltför högt."
"Det var så de segrade" - utan reservationer eller nyanseringar. Detta är
en föreställning om den omänskliga sovjetiska mentaliteten som gällde i
Sverige under kalla kriget för ett halvsekel sedan. (Man ser fortfarande
framför sig bilden i tidningen Se där Sovjetunionen framställdes som en
jättelik bläckfisk som med sina armar omslingrade hela jordklotet.) Om det
är Z:s uppriktiga mening att den kraftansträngning som krävdes av miljoner
soldater för att besegra den tyska krigsmaskinen kunde åstadkommas enbart
med terror, så får vi bara vara tacksamma att Z inte är politiker eller
general.
Att demokratierna skulle värderat människolivet alltför högt ger
terrorbombningarna av Hamburg, Berlin och Dresden knappast belägg för.
Hiroshima och Nagasaki behöver inte ens läggas till. (Inte heller ett par
miljoner oskyldiga civila som dödats i bombningar efter andra
världskriget.)
Ur Zarembas delvis lysande stilkonst sticker det alltså ut en primitiv
demonisering av ett politiskt system han inte gillar. De goda argumenten
förstörs av de dåliga. Vi behöver inte ens jämföra med hur nationella
känslor i länder vi sympatiserar med skulle ta sig uttryck inför liknande
monumentpolitik som i Tallinn. För demonen gäller inte samma hänsyn som
för oss.
2007-05-19 lördag
Politiken trivialiserar det mänskliga tänkandet och gör oss till
ociviliserade evolutionära automater. Politiken får oss att i varje läge
rättfärdiga den egna "stammens" intresse och klä det i "argument". En så
elementärt logisk moralregel som Kants välkända imperativ, den att vi bör
ställa samma krav på oss själva som på andra, rationaliserar vi med
lätthet bort.
Noam Chomsky har demonstrerat hur det går till vid hantering av begreppet
terrorism. Med en definition av begreppet som fastställts av ett statligt
amerikanskt organ blir det alldeles otvetydigt att hans eget lands
regeringar har begått terrorhandlingar. Men så uppenbara slutsatser är
naturligtvis helt orimliga i den städade diskussionen. Ingen anständig
tidning trycker ett sådant påstående. Efter sin analys finner Chomsky
därför att det bara finns en definition som stämmer med verkliga
handlingar och uttalanden: terrorism är viss våldsutövning som strider mot
internationell rätt, förutsatt att den begås av andra.
Kants regel kan testas på konflikten om det flyttade monumentet i
Estland. Den som allmänt sympatiserar med Estland och med västliga världen
tenderar att bortse från ryssars sårade känslor och i stället framhålla
den kommunistiska ockupationens vedervärdighet, Putins manipulationer för
att stärka sin makt, gatumobbens ligistfasoner i Tallinn, de estniska
ryssarnas bristande samhörighet med det land de bor i, och så vidare.
Reaktionen i Ryssland får vi mest beskriven som en spegelbild, men vi kan
lätt föreställa oss hur den rättfärdigas där.
Genom ett tankeexperiment kan man enkelt testa hur argument kan
konstrueras och anpassas till egna intressen, oberoende av Kants
imperativ. Antag till exempel (men i och för sig orealistiskt) att en
starkt USA-fientlig regim skulle komma till makten i Frankrike och besluta
att de amerikanska krigskyrkogårdarna vid invasionskusten tas bort (ändrat
till flyttas), med motiveringen att USA dödat miljoner oskyldiga civila i
orättfärdiga krig det senast halvseklet. Samma individer som nu stöder
Estland skulle mycket väl kunna tänkas bli synnerligen upprörda av ett
sådant beslut, och vice versa. Detta för att vi inte grundar våra
uppfattningar i politiska frågor på rationella bedömningar av olika
argument, utan på känslomässiga reaktioner som framför allt styrs av att
vi "håller på den egna sidan".
Med tanke på att politiken är det instrument med vilket den högsta
ledningen av nationer utövas borde denna politikens antirationalism vara
oroväckande. Åtminstone kunde man tycka att problemställningen borde
ventileras då och då. Men den sortens introspektion tycks helt främmande
för politiker och ledarskribenter. Spelet spelas med de regler som gäller,
hur primitivt det än kan bli.
U 137
2006-10-29 söndag
SVT visade i torsdags, med repris igår, en välgjord dokumentär om den
sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Man
hade fått tag på sekonden och politiske officeren Vasilij Besedin, förutom
en rad andra nyckelpersoner från dramat, som gjorde hela framställningen
levande och underhållande. I den centrala frågan om spioneri eller
felnavigering valde programmakarna en neutral position och överhuvudtaget
en låg profil; saken fick inget större utrymme i programmet. För detta
fick man beröm på DN:s ledarsida igår.
Men frågan är om en sådan linje är hållbar. Antagandet att det handlade om
en avsiktlig inträngning var förutsättningen för att hela historien fick
de proportioner den fick, och därmed också för att det alls kunde göras en
påkostad tevefilm 25 år senare. Man kan försöka föreställa sig en
situation där felnavigering vore en självklar förklaring, till exempel en
korvett som går på grund i fullt dagsljus och med dyngrak besättning på
bryggan. Det skulle bli en pinsam uppmärksamhet några dagar, men saken
skulle snabbt hamna i notisarkivet. U 137:s förmenta spioneriavsikt ledde
däremot till en mer än decennielång ubåtsfobi med många bisarra inslag.
Wilhelm Agrell får i programmet säga att konflikten om spioneri eller ej
är en fråga om tro, från båda sidor. Åsikten faller väl in i den nymornat
postmoderna tid då händelsen inträffade, men är innehållslös. För
självklart finns en verklighet att ta ställning till: antingen hade
ubåtens befälhavare order att avsiktligt tränga in på svensk vatten, eller
så hade han det inte. Att sedan bevisläget kan vara mer eller mindre klart
är en annan sak. Men som fakta och vittnesutsagor framträtt vore det
osannolikt att en domstol skulle kunna komma till någon annan slutsats än
att det var en oavsiktlig händelse, troligen felnavigering. Däremot fanns
det starka intressen från försvaret och från politiskt håll att det skulle
vara spioneri, och man ville få det till att bli mer eller mindre
landsförrädiskt att hävda något annat.
En inflytelserik politiker som gjorde spionhypotesen till sin var Carl
Bildt. Troligen var hans auktoritet i frågan en av många orsaker till den
hysteri om ubåtar som sedan följde och som sysselsatte marinen och
massmedia ännu när Sovjetunionen så småningom fallit samman. En tid efter
Bildts självsvåldiga och taktlösa brev till Boris Jeltsin upphörde abrupt
och totalt "ubåtsobservationerna" som fyllt tidningarna under ett
decennium. Det var när marinen fick medge att det var minkar man hade
jagat som plötsligt ingen längre såg några ubåtar.
Detta är inte detsamma som att säga att främmande ubåtar aldrig har kränkt
svensk vatten. Så var det till exempel inte ovanligt att NATO-ubåtar
gjorde närgångna besök under krigsförbandsövningar på västkusten. Avsikten
- att testa den svenska vaksamheten och avlyssna lite radiotrafik - var
inte särskilt långsökt. Under en övning på 1960-talet observerade ett
kustartilleriförband en västtysk ubåt långt innanför
territorialvattengränsen. Från högre chef kom order om strängaste
sekretess. Ingenting fick yppas ens till någon i förbandet (som inte hade
fått rapporten i tjänsten). Stambefälet kunde enskilt berätta att sådana
ubåtskränkningar var mer eller mindre rutin vid större övningar.
Självklart kom inget av detta till allmän kännedom, och frågan är om det
någonsin nådde regeringen.
I historien kommer affären med U 137 att bli en demonstration av hur
mäktiga egenintressen - politiska och andra - kan kväva de mest elementära
krav på klarhet och sanning. I stället för en underhållande tevefilm som
stryker sådana intressen medhårs borde det vara dags för en granskning som
definitivt avslutar ärendet. Aktuella sovjetiska arkiv kan säkert bli
tillgängliga, ryska personer som sitter inne med kunskap kan säkert
intervjuas. Men finns det intresset? Det är frågan.
Not:
Karaktäristiskt för typen av argument är Torbjörn Fälldins val av svar på
varför det skulle varit ett avsiktligt intrång: han ansåg att en
felnavigering på 13 landmil inte var sannolik ("fan tro't"). Man kan
förmoda att Fälldin inte brukade vara ute i båtar med bara hav
horisonten runt - i mörker och dimma dessutom - tvungen att förlita
sig på kompass för navigeringen. För då hade han vetat att
navigeringsfelet i landmil kan bli vad som helst om något går snett, till
exempel med kompassen eller med avläsningen av besticken. (Man kommer i
sammanhanget att tänka på den ödesdigra flight KE007, det koreanska
passagerarplan som sköts ner över sovjetiskt territorium två år senare, då
alla 269 personerna ombord omkom. Trots modern utrustning,
radarövervakning och fungerade radiokommunikation hade planet kommit
nästan 60 landmil från sin kurs. Sovjetunionen hävdade officiellt att man
uppfattat flygningen som en spionoperation. Troligen tillhörde även
Fälldin den stora majoritet som avvisade Sovjets primitiva förklaring och
fördömde den monstruösa nerskjutningen. Man får bara vara tacksam att
förnuftet hade mer att säga till om när problemet med U 137 skulle lösas.)
Not till noten:
Det bör tilläggas att U 137 utöver kompasserna även var utrustad med
Decca Navigator som kunde användas i ytläge (radiopejl och ekolod var
däremot ur funktion). Enligt förhören med fartygschefen hade en oerfaren
navigatör misstolkat Decca-instrumentet under navigeringen som föregick
grundstötningen.
|
|