Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2010                               Politik

Till huvudmeny
Till meny

Ryssland

Ge synpunkter

Social katastrof efter -89
2010-03-19 fredag
Dagens Nyheter hade genom alla tider ett gott öga till Sovjetunionen. Sinade ämnena på ledaravdelningen var det bara att ta fram formuläret och skriva standardledaren om Sovjet. Nu har Ryssland fått ärva den favoritpositionen, som särskilt omhuldas av Peter Wolodarski. För tillfället är Putin i den ständigt återkommande skottgluggen. Ett mail till PW:

Man kan som du gör i din signerade ledare (DN 14/3) rada upp brister hos Vladimir Putin och hans politik, men om man är intresserad av demokrati kan man inte gå förbi frågan varför han är så uppenbart populär bland en klar majoritet av ryssarna. Vad man då antagligen får är en bild av ett Ryssland före och ett efter Putin. Den förra är bilden av ett land så demolerat att Putin kom att framstå som en räddande ängel. Destruktionen av Ryssland efter 1990 var ohygglig och det måste ha krävt en betydande ideologisk disciplin i västvärldens medier för att förtränga all verklig information om den.

Den kapitalistiska revolutionen i Ryssland krossade i princip över en natt en stor del av landets industriella infrastruktur. Samtidigt rånade en handfull förslagna gåpåare och politruker landet på alla värdefulla tillgångar. En del tog med sig bytet till säkra adresser i väst. Som en självklar följd ställdes miljoner människor utan försörjning. Resultatet blev en social katastrof med få motsvarigheter i fredstid, i antal dödsoffer jämförbar med Stalins utrensningar på 1930-talet. Revolutionen orsakade en sådan mängd dödsfall att medellivslängden dramatiskt sjönk.

Men detta drabbade främst den stora massan ute i landet, och därifrån rapporterade få västerländska journalister. I Moskva däremot tändes neonskyltar över nya västliga lyxbutiker för den nyrika lilla medelklassen. Och där satt journalisterna och skrev.

Fram till 1917 var Ryssland en anakronistisk feodalstat som behärskades av en minimal jordägande elit och styrdes politiskt som ett repressivt och reaktionärt tsardöme. Bolsjevikernas åttioåriga epok betydde en modernisering och industrialisering uppifrån, på många sätt primitiv men inte utan en viss framgång. BNP-tillväxten blev från den låga utgångsnivån tidvis imponerande och var nog mera skrämmande för makthavare i väst än den militära styrkan. Samtidigt växte samhället ur sin feodala kostym och in i en modernare dräkt. Chomsky har välfunnet beskrivit utvecklingen efter 1990 som en sorts återgång till tiden före 1917. Nu är det inte jorden utan oljan och mineralerna som ägs av en minimal elit, medan industrikapaciteten har fallit tillbaka decennier i utveckling. Den stora majoriteten har följaktligen fått återknyta bekantskapen med det urgamla, fattiga Ryssland.

Mot den här bakgrunden var Putin en både nödvändig och förväntad ledarfigur. Ett tsarvälde leds bäst av en tsar. Om Jeltsin (coachad av sådana som Anders Åslund, som dock ansåg att omvälvningen genomfördes för långsamt och var för lite kapitalistisk) och hans linje hade fått fortsätta styra hade sammanbrottet rimligen blivit totalt. Oligarkerna högg in samvetslöst på landets tillgångar, statens intäkter sinade, kaos härskade, och - döden spred sig som en epidemi över landet. Utarmade människor brukar visserligen inte göra revolution, men det är svårt att hitta något annat än ett ofattbart slutstadium för ett sådant scenario. Putin blir därmed den ofrånkomliga skörden av Åslunds och övriga nyliberalers sådd.

Den trosvissa föreställningen att privatkapitalism och västerländsk demokrati skulle kunna genomföras i Ryssland i en handvändning och med någons slags chockterapi slår till och med som politisk dumhet åtskilliga rekord. Eller också struntade man i (välkomnade?) den sociala katastrof som ofrånkomligen skulle bli följden. Nu får vi leva med Putin. Någon annan ledare för att stabilisera kaoset i Ryssland finns inte i sikte (och de möjliga alternativen vill vi nog helst inte tänka på). Därmed blir Putin också den ende garanten för säkerhetspolitiskt lugn i Sveriges närregion, förutsatt att vi önskar den sortens säkerhetspolitiskt lugn i vår närregion, och det kanske inte heller alla gör.

2010-05-25 tisdag
Per Jönsson skriver om fyra rysslandsböcker i dagens DN. Tre av böckerna förefaller ha det där härliga, breda perspektivet där man inte behöver ta hänsyn till trivialiteter som lidande människor, eller annat i den stilen. Den fjärde däremot verkar relevant och nödvändig. Några rader till PJ:

Du refererar idag fyra böcker om Ryssland, som var och en tycks ha olika perspektiv och ämnesval. Vladislav Savic beskriver i sin bok vad som faktiskt hände efter Sovjets sammanbrott, med USA:s och Natos snabba framryckningar mot Rysslands gräns i form av nya militära installationer och medlemsvärvningar, följt av EU:s utvidgning i samma riktning. Allt genomfördes som ett blamant brott mot västvärldens uttryckliga löften till Gorbatjov i samband med Tysklands återförening. Efter att ha beskrivit perspektiven i de tre övriga böckerna avslutar du med att uttrycka förståelse med Savics ”skildring av hur ryssarna i dag känner sig utsatta och inringade”.

Ändå fungerar detta ”känner sig” som en liten reservation. För det finns ju en faktisk verklighet som kan konstateras: antingen är Ryssland inringat eller så är det inte inringat. Enklast testar man frågan genom att pröva ett diametralt motsatt antagande, som i det här fallet skulle innebära att Ryssland byggde militärförläggningar och robotbaser i t.ex. Latinamerika och på andra platser runt USA. Befolkningen i USA skulle då inte bara känna sig inringade, utan verkligen vara det. Men bara tanken är helt verklighetsfrämmande. (Den lilla test av saken som genomfördes för femtio år sedan på Kuba förde mänskligheten hårsmånen från kärnvapenutplåning.) Tar vi för givet att moralisk universalism är en självklarhet för tänkande människor så är ryssarna alltså de facto utsatta och inringade. I just det avseendet har inget förändrats i USA:s politik från kalla krigets containment, utom att gränserna för inringningen har flyttats närmare Moskva.

Du tar också upp Savics beskrivning av det ekonomiska sammanbrottet efter den kapitalistiska revolutionen, i och för sig utan att nämna de yttersta konsekvenserna, som var total misär och massdöd bland befolkningen. Dödsoffrens antal har uppskattats till lika många som under Stalins ”jordbrukspolitik” på 30-talet. Ingen hjälp kom utifrån; kollapsen fick bli fullkomlig. På många sätt förflyttades Ryssland tillbaka till den feodala tsartiden. Som då kunde åter en minimal överklass leva rikemansliv i Europa, och en begränsad medelklass i städerna höja sin standard. Men folkets stora flertal kastades tillbaka i ren fattigdom.

För dödsoffren under jordbrukets förstatligande kommer Stalin att för evigt och rättmätigt tvingas bära ansvaret. Lika många dödsoffer under privatiseringen av näringslivet sextio år senare kommer ingen att behöva ta ansvar för. Inte ens Jeltsin. Det är kapitalismens genialitet: brott kan förbli anonyma (även om det givetvis alltid finns någon som har fattat beslutet).

Mot bakgrund av det skrämmande resultatet av den kapitalistiska omvandlingen, och den sociala katastrof som följde, var Putins entré på arenan både nödvändig och förväntad. Alternativet kunde mycket väl ha blivit ett fullständigt sammanbrott för Ryssland, med konsekvenser för omvärlden som vi nog avstår från att föreställa oss. Att ”rätt man hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt” var tydligen också Savics övervägda slutsats.

I kontrast mot Savics inriktning på sakliga och väsentliga förhållanden i post-sovjetiska Ryssland tycks Stig Fredriksson representera den gängse intellektuelle i Sverige, den som genom val av perspektiv - men skenbart objektivt – inriktar sig på värderingar som är lämpliga och säljbara på den intellektuella marknaden. Idag handlar det givetvis om Putin som person och som auktoritär politiker på gränsen till självhärskare. Allt som värmer under den urgamla svenska rysskräcken har ständigt lika god mediemarknad. Man behöver bara notera den täta strömmen av ledare i DN med samma allmänna ryssförakt inlindat i kritik av Putin. (Det enda man undrar över är varför den här hotbilden skall vara så viktig att hålla liv i för ett land som inte har några militära ambitioner.)

Poängen med intellektuellas standardtaktik är att påståendena skall vara omöjliga att säga emot. Så visst är Putin en gammal hårdhudad KGB-man med begränsad tro på verklig demokrati, skrupelfri i valet av metoder, och mycket annat. Ingen vettig människa i Sverige kan ha en sådan man som favoritpolitiker. Men diskussionen om Putin och hans brister är idag totalt betydelselös. Rysslands aktuella problem är inte att förfina demokratin utan att komma upp ur ett stort svart hål orsakat av en total ekonomisk härdsmälta, till inte ringa del orsakad och genomförd av hjärndöda och känslolösa nyliberaler från västvärlden (inklusive Sverige, tyvärr). Av allt att döma är en politikertyp som Putin den minst olämpliga för en sådan uppgift. Eftersom mycket verkar vara kvar att göra lär demokratins fulländning i Ryssland ta sin rundliga tid.

2010-08-14 lördag
Bränderna i Ryssland är tänkvärda av fler skäl än det underförstådda sambandet med klimatfrågan. Överdödlighet i Ryssland blir plötsligt intressant, Putins ansvar kan granskas, och misstankar om "en mörkläggning som på Sovjettiden, när ryssarna fick ratta in utländska radiostationer för att få reda på omfattningen av sina inrikes katastrofer" (DN 10/8) kan luftas igen.

En inrikes katastrof av betydligt större mått som ryssarna inte har fått veta något om från väst är det sociala sammanbrott som orsakades av den kapitalistiska revolutionen på 90-talet. Överdödligheten blev då dramatisk och räknades i miljontals människoliv, alltså i samma storleksordning som under Stalins s.k. jordbrukspolitik på 1930-talet. Denna sociala katastrof, en av de största under efterkrigstiden, har förbigåtts så samvetsgrant av västliga massmedier (bl.a. DN) att man inte kan komma på något bättre ord än mörkläggning. Om några miljoner människor dör är inte väsentligt om det sker av fel orsak.

Ryssarna behövde visserligen ingen information från väst om sammanbrottet, de upplevde den själva i hela sin grymhet. Men mörkläggningen i våra media är desto mer belysande. Vi behöver ingen diktator som förbjuder vissa nyheter, våra journalister vet vad som lämpligen skrivs och vad som lämpligen förtigs. Därvid finns inget samband med en händelses verkliga omfattning och betydelse. Det är bara någonting man vet, förutsatt att man är välutbildad. Om detta har Noam Chomsky skrivit uttömmande och knivskarpt. DN har bara svarat för ännu ett exempel.
 


2007-03-15 torsdag
Kerstin Vinterhed skrev i DN (11/3) om Ryssland som det nya landet av våld och hemlösa. Hur många hemlösa som finns är det ingen som vet, statistik saknas. Men 2, 3 eller 4 procent av landets befolkning har ingenstans att bo, i ett av jordens kallaste länder. Att Rysslands hemlösa är världens mest välutbildade menar i varje fall Läkare utan gränser, som uppskattar att sju procent av dem har universitetsexamen. Anledningen är den snabba omställningen av produktionssystemet som raserade hela den gamla strukturen och som därigenom vräkte ut människor från arbetsmarknaden.

Vinterhed citerar en amerikansk statsvetare som menar att de postsovjetiska staterna är delvis kollapsade välfärdsstater. Att Ryssland idag är mera likt USA när det gäller (brist på) offentligfinansierad välfärd medan de forna öststaterna längre västerut mera liknar Europa tror han beror på att IMF hjälpte till med uppbyggnaden i Ryssland och EU i de övriga länderna.

I en uppskattning som stått att läsa tidigare har den kapitalistiska nyordningen i Ryssland orsakat lika många i förtid döda som Stalins excesser på 1930-talet. Dödsoffren är så många att medellivslängden sjunker högst påtagligt. Denna dramatiska utveckling i ett stort, närliggande land betraktar vi med sval distans. Enstaka artiklar som Vinterheds (längst ner på familjesidan) kan förekomma, men större nyhetsreportage eller fördömanden på ledarsidor lyser med sin frånvaro. Länge efter 1989 kunde problemen i Ryssland skyllas på att landet var helt nerkört i botten av det kommunistiska styret. Arton år senare fungerar inte den retoriken.

Intressant är att spekulera över vad som skulle hänt om ett land av Rysslands storlek och betydelse hade övergått från kapitalism till någon sorts socialistiskt system, med samma förödande effekter som vi nu har sett i landet. Knappast hade det varit så lugnt och stilla i massmedia hos oss som det är nu.

En betydligt viktigare fråga hos oss är istället - och det tycks ha något med regeringsskiftet att göra - att kommunismens historiska förbrytelser måste granskas lika ingående som nazismens har gjort under senare år. Den politiska rättvisan kräver detta..... Sedan återstår förvisso att granska kapitalismens tillkortakommanden, men den regering som initierar en sådan lär vi inte få se i vår tid.

2007-04-02 måndag
En mail till redaktionen för Forskning och Framsteg, idag:

F&F öppnar jag varje gång med förväntan eftersom det är en välgjord och intressant tidskrift. Marsnumret hade på omslaget: ”TEMA Arvet efter Sovjet”, och min förhoppning denna gång var att få en djupare kunskap om den katastrof som överskuggar alla katastrofer i vår tid, men vars orsaker och verkningar vi får veta så lite om i våra media. Jag syftar naturligtvis på den sociala kollaps i Ryssland som sedan den ekonomiska omvälvningen kostat lika många människoliv som Stalins excesser på 1930-talet. Överdödligheten är nu så stor att medellivslängden har sjunkit dramatiskt, ett helt exempellöst förhållande i ett industriland.

Hade jag haft rätt att förvänta mig mer information om detta? Egentligen inte, eftersom rätten att avgränsa ett ämne ligger hos författaren. Men man kan väl anta att ett temanummer på till exempel ämnet ”Arvet efter Lenin” som inte hade behandlat de grymma effekterna av Stalins politik skulle ha varit överraskande. (Frågan är om en sådan vinkling inte hade varit oväntad till och med i Literaturnaja gazeta på Brezjnevs tid.)

Författaren till huvudartikeln (Per-Arne Bodin) nämner på ett ställe, närmast i förbigående (i en presentation av Javlinskij), att den ekonomiska chockterapin ”gjorde miljoner ryssar medellösa”. I övrigt handlar artikeln om helt andra saker. Han har dock ett längre stycke om Stalin och den nostalgi som nu får många i Ryssland att tycka att det var bättre förr, till och med under förtryckaren. Bodin menar att minnet av den verklige Stalin har falnat och att folk därför har skapat sig en idealbild av hur det var på den tiden. Han prövar överhuvudtaget inte tanken att den misär som stora grupper av befolkningen nu kastats ner i kan ligga bakom den förmenta idealiseringen. Förklaringen till nostalgin skulle då kunna vara att livet nu de facto är ännu hårdare för dessa människor än det var under kommunisttiden.

Det borde ha varit viktigt att i detalj analysera den process som har lett fram till den formliga utrotning av människor som pågått i snart två decennier. När frågan behandlas i våra media sker det bara med svepande förklaringar som att ”folk super ihjäl sig”, och liknade förenklingar. En djupare kunskap om de faktiska mekanismerna skulle inte minst kunna vara av stort värde för andra länder och samhällen som står inför förändringar. Nu får man intrycket att det är politisk bias som gör att den största sociala katastrofen i vår tid förbigås med en axelryckning. Kanske F&F i ett framtida nummer kan dementera denna farhåga med en saklig och analyserande behandling av den verkliga situationen för folket i Ryssland, och då inte bara för den nya medelklassen som strövar på Moskvas neonbelysta shoppinggator, i stort sett de enda ryssar vi idag får veta något om i våra massmedier.

Demonisering
2009-01-11 söndag
Vår förnämsta dagstidning hade härom dagen följande formidabla mening i huvudledaren: "Trots att Ryssland insisterat på att landet vill vara en del av det nya Europa verkar Putin och Medvedev oförmögna att ge upp den på hot och bestraffning baserade politik som anses så förlegad i väst."

George Orwell hade väl inte vetat om han skulle gråta eller skratta. När skulle denna taktik ha blivit förlegad i väst? Knappast efter Vietnam, Kambodja, Laos, Kuba, Nicaragua, Grenada, Panama, Afghanistan eller Irak? Räknar vi Israel till väst ser vi ser vi väl just nu ett skolexempel på hot och bestraffning.

Sådan enögdhet dyker ju upp titt och tätt på våra ledarsidor. Med tanke på att skribenterna tillhör våra mest meriterade är det svårt att tro att det sker oavsiktligt. Men vad tror man sig uppnå? Individer som gör sig möda med att läsa ledarsidor har säkert tankeförmåga nog att se med löje på sådana grodor, och med ungefär samma trötta avsmak som man tvingas se all naiv TV-reklam. Likheterna är för övrigt slående, och syftet kanske likartat: hamra in dumheterna bara, alltid går det hem någonstans. Vi lever ju alla på att kränga våra egna varor.

2009-03-25 onsdag
För några dagar sedan raljerade DN på ledarsidan över ryska ambassadens offentliga irritation efter den förolämpande sketchen under den svenska schlagerfinalen. Sketchen var visserligen "ett ganska rått påhopp på Eurovisionens värdland", men "varför fälla ut klorna offentligt?" Ryssland borde ta en PR-lektion från Israel, menade skribenten. Det är väl så den selektiva minnesförlusten fungerar. För det är inte så värst länge sedan en offentlig representant för Israel attackerade ett (som det kallades) konstverk på ett svenskt museum, därför att det enligt hans mening förolämpade hans land.

Debatten efter Mohammedkarikatyrerna lärde oss hur enkelriktade processer av det här slaget är. När vi förolämpar människor, länder eller religioner vi inte gillar så är det ett uttryck för vår heliga yttrandefrihet. Förolämpningar mot oss själva eller mot dem vi gillar ser vi mera kritiskt på. Vi behöver bara tänka på hur vi skulle reagerat inför ett motsvarande "rått påhopp" om finalen skulle ha gått i - till exempel - Israel.

Till bedrövligheten hör att inslaget (antagligen) var tänkt som humor, men bara blev plumpt och pinsamt. Den slutgiltiga kommentaren stod Johan Croneman för några dagar senare i en fulländad TV-kolumn. Den är för bra för att refereras och måste läsas. Mening för mening, fram till den sista: "Tita, jak är rysst och prattar kånstikt och har myssa på mek. Skåjikt."


2007-05-04 fredag
Maciej Zaremba skriver i DN idag om det flyttade krigsmonumentet i Tallinn. Som ofta med Z:s texter sveps politiska värderingar in i en förstklassig formuleringskonst. Formen tar över argumenten och gör att åsikterna slinker ner motståndslöst. Först vid en andra läsning ser man vad där faktiskt står. Och då infinner sig en annan eftersmak.

Enligt Z är ryssarnas agerande i konflikten om monumentet (liksom i en parallell konflikt om den ryska montern i Auschwitz) högst sannolikt en del av Putins beprövade maktmedel. "Men denna gång på en bädd av äkta sårade känslor." Såren beror på att väst inte erkänner att det var ryssarna som besegrade nazismen. Z "förstår" det, men bara med förklaringen att ryssarna genom ett sådant erkännande skulle kunna finna någon mening med det måttlösa lidandet under kommunismen. Exempel på den måttlösheten är att de ryska soldaterna "föstes till Berlin med NKVD-trupper i ryggen, som sköt den som blev efter. Det var så de segrade." Andra nationer kunde inte besegra monstret på lika kort tid. "Demokratierna värderade människolivet alltför högt."

"Det var så de segrade" - utan reservationer eller nyanseringar. Detta är en föreställning om den omänskliga sovjetiska mentaliteten som gällde i Sverige under kalla kriget för ett halvsekel sedan. (Man ser fortfarande framför sig bilden i tidningen Se där Sovjetunionen framställdes som en jättelik bläckfisk som med sina armar omslingrade hela jordklotet.) Om det är Z:s uppriktiga mening att den kraftansträngning som krävdes av miljoner soldater för att besegra den tyska krigsmaskinen kunde åstadkommas enbart med terror, så får vi bara vara tacksamma att Z inte är politiker eller general.

Att demokratierna skulle värderat människolivet alltför högt ger terrorbombningarna av Hamburg, Berlin och Dresden knappast belägg för. Hiroshima och Nagasaki behöver inte ens läggas till. (Inte heller ett par miljoner oskyldiga civila som dödats i bombningar efter andra världskriget.)

Ur Zarembas delvis lysande stilkonst sticker det alltså ut en primitiv demonisering av ett politiskt system han inte gillar. De goda argumenten förstörs av de dåliga. Vi behöver inte ens jämföra med hur nationella känslor i länder vi sympatiserar med skulle ta sig uttryck inför liknande monumentpolitik som i Tallinn. För demonen gäller inte samma hänsyn som för oss.

2007-05-19 lördag
Politiken trivialiserar det mänskliga tänkandet och gör oss till ociviliserade evolutionära automater. Politiken får oss att i varje läge rättfärdiga den egna "stammens" intresse och klä det i "argument". En så elementärt logisk moralregel som Kants välkända imperativ, den att vi bör ställa samma krav på oss själva som på andra, rationaliserar vi med lätthet bort.

Noam Chomsky har demonstrerat hur det går till vid hantering av begreppet terrorism. Med en definition av begreppet som fastställts av ett statligt amerikanskt organ blir det alldeles otvetydigt att hans eget lands regeringar har begått terrorhandlingar. Men så uppenbara slutsatser är naturligtvis helt orimliga i den städade diskussionen. Ingen anständig tidning trycker ett sådant påstående. Efter sin analys finner Chomsky därför att det bara finns en definition som stämmer med verkliga handlingar och uttalanden: terrorism är viss våldsutövning som strider mot internationell rätt, förutsatt att den begås av andra.

Kants regel kan testas på konflikten om det flyttade monumentet i Estland. Den som allmänt sympatiserar med Estland och med västliga världen tenderar att bortse från ryssars sårade känslor och i stället framhålla den kommunistiska ockupationens vedervärdighet, Putins manipulationer för att stärka sin makt, gatumobbens ligistfasoner i Tallinn, de estniska ryssarnas bristande samhörighet med det land de bor i, och så vidare. Reaktionen i Ryssland får vi mest beskriven som en spegelbild, men vi kan lätt föreställa oss hur den rättfärdigas där.

Genom ett tankeexperiment kan man enkelt testa hur argument kan konstrueras och anpassas till egna intressen, oberoende av Kants imperativ. Antag till exempel (men i och för sig orealistiskt) att en starkt USA-fientlig regim skulle komma till makten i Frankrike och besluta att de amerikanska krigskyrkogårdarna vid invasionskusten tas bort (ändrat till flyttas), med motiveringen att USA dödat miljoner oskyldiga civila i orättfärdiga krig det senast halvseklet. Samma individer som nu stöder Estland skulle mycket väl kunna tänkas bli synnerligen upprörda av ett sådant beslut, och vice versa. Detta för att vi inte grundar våra uppfattningar i politiska frågor på rationella bedömningar av olika argument, utan på känslomässiga reaktioner som framför allt styrs av att vi "håller på den egna sidan".

Med tanke på att politiken är det instrument med vilket den högsta ledningen av nationer utövas borde denna politikens antirationalism vara oroväckande. Åtminstone kunde man tycka att problemställningen borde ventileras då och då. Men den sortens introspektion tycks helt främmande för politiker och ledarskribenter. Spelet spelas med de regler som gäller, hur primitivt det än kan bli.

U 137
2006-10-29 söndag
SVT visade i torsdags, med repris igår, en välgjord dokumentär om den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Man hade fått tag på sekonden och politiske officeren Vasilij Besedin, förutom en rad andra nyckelpersoner från dramat, som gjorde hela framställningen levande och underhållande. I den centrala frågan om spioneri eller felnavigering valde programmakarna en neutral position och överhuvudtaget en låg profil; saken fick inget större utrymme i programmet. För detta fick man beröm på DN:s ledarsida igår.

Men frågan är om en sådan linje är hållbar. Antagandet att det handlade om en avsiktlig inträngning var förutsättningen för att hela historien fick de proportioner den fick, och därmed också för att det alls kunde göras en påkostad tevefilm 25 år senare. Man kan försöka föreställa sig en situation där felnavigering vore en självklar förklaring, till exempel en korvett som går på grund i fullt dagsljus och med dyngrak besättning på bryggan. Det skulle bli en pinsam uppmärksamhet några dagar, men saken skulle snabbt hamna i notisarkivet. U 137:s förmenta spioneriavsikt ledde däremot till en mer än decennielång ubåtsfobi med många bisarra inslag.

Wilhelm Agrell får i programmet säga att konflikten om spioneri eller ej är en fråga om tro, från båda sidor. Åsikten faller väl in i den nymornat postmoderna tid då händelsen inträffade, men är innehållslös. För självklart finns en verklighet att ta ställning till: antingen hade ubåtens befälhavare order att avsiktligt tränga in på svensk vatten, eller så hade han det inte. Att sedan bevisläget kan vara mer eller mindre klart är en annan sak. Men som fakta och vittnesutsagor framträtt vore det osannolikt att en domstol skulle kunna komma till någon annan slutsats än att det var en oavsiktlig händelse, troligen felnavigering. Däremot fanns det starka intressen från försvaret och från politiskt håll att det skulle vara spioneri, och man ville få det till att bli mer eller mindre landsförrädiskt att hävda något annat.

En inflytelserik politiker som gjorde spionhypotesen till sin var Carl Bildt. Troligen var hans auktoritet i frågan en av många orsaker till den hysteri om ubåtar som sedan följde och som sysselsatte marinen och massmedia ännu när Sovjetunionen så småningom fallit samman. En tid efter Bildts självsvåldiga och taktlösa brev till Boris Jeltsin upphörde abrupt och totalt "ubåtsobservationerna" som fyllt tidningarna under ett decennium. Det var när marinen fick medge att det var minkar man hade jagat som plötsligt ingen längre såg några ubåtar.

Detta är inte detsamma som att säga att främmande ubåtar aldrig har kränkt svensk vatten. Så var det till exempel inte ovanligt att NATO-ubåtar gjorde närgångna besök under krigsförbandsövningar på västkusten. Avsikten - att testa den svenska vaksamheten och avlyssna lite radiotrafik - var inte särskilt långsökt. Under en övning på 1960-talet observerade ett kustartilleriförband en västtysk ubåt långt innanför territorialvattengränsen. Från högre chef kom order om strängaste sekretess. Ingenting fick yppas ens till någon i förbandet (som inte hade fått rapporten i tjänsten). Stambefälet kunde enskilt berätta att sådana ubåtskränkningar var mer eller mindre rutin vid större övningar. Självklart kom inget av detta till allmän kännedom, och frågan är om det någonsin nådde regeringen.

I historien kommer affären med U 137 att bli en demonstration av hur mäktiga egenintressen - politiska och andra - kan kväva de mest elementära krav på klarhet och sanning. I stället för en underhållande tevefilm som stryker sådana intressen medhårs borde det vara dags för en granskning som definitivt avslutar ärendet. Aktuella sovjetiska arkiv kan säkert bli tillgängliga, ryska personer som sitter inne med kunskap kan säkert intervjuas. Men finns det intresset? Det är frågan.

Not:
Karaktäristiskt för typen av argument är Torbjörn Fälldins val av svar på varför det skulle varit ett avsiktligt intrång: han ansåg att en felnavigering på 13 landmil inte var sannolik ("fan tro't"). Man kan förmoda att Fälldin inte brukade vara ute i båtar med bara hav horisonten runt - i mörker och dimma dessutom - tvungen att förlita sig på kompass för navigeringen. För då hade han vetat att navigeringsfelet i landmil kan bli vad som helst om något går snett, till exempel med kompassen eller med avläsningen av besticken. (Man kommer i sammanhanget att tänka på den ödesdigra flight KE007, det koreanska passagerarplan som sköts ner över sovjetiskt territorium två år senare, då alla 269 personerna ombord omkom. Trots modern utrustning, radarövervakning och fungerade radiokommunikation hade planet kommit nästan 60 landmil från sin kurs. Sovjetunionen hävdade officiellt att man uppfattat flygningen som en spionoperation. Troligen tillhörde även Fälldin den stora majoritet som avvisade Sovjets primitiva förklaring och fördömde den monstruösa nerskjutningen. Man får bara vara tacksam att förnuftet hade mer att säga till om när problemet med U 137 skulle lösas.)

Not till noten:
Det bör tilläggas att U 137 utöver kompasserna även var utrustad med Decca Navigator som kunde användas i ytläge (radiopejl och ekolod var däremot ur funktion). Enligt förhören med fartygschefen hade en oerfaren navigatör misstolkat Decca-instrumentet under navigeringen som föregick grundstötningen.