Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Politik

USA

Politiska val
2010-11-08 måndag
Nätet och ett par trådlösa hörlurar gör hushållssysslorna intressantare. Man kan också passa på att lyssna på saker man inte skulle offra tid på sittande vid datorn. Härom dagen fick jag för mig att koppla upp ett tal som Sarah Palin höll inför presidentvalet 2008. Det vi vet om personer som Palin är sådant som kommer ut efter journalisters ofta lite paternalistiska filtrering. Den råa verkligheten kan vara något helt annat.

Och Sarah Palin visar sig vara något helt annat. För att sammanfatta skulle ett tal som det jag hörde, hållet av en hög politiker i ett land vi uppfattar som främmande eller fientligt, hos oss framkalla djupaste avsky och förakt. Söker man likheter i fråga om låg intellektuell nivå, känslosam nationalism och framkallande av hjärndöd masshysteri så hamnar man inte långt från Goebbels glansföreställningar i Nürnberg.

Som kvinna kunde Palin kosta på sig en extra lång inledning där hon presenterade sina familjemedlemmar, för politiker i USA lika obligatoriskt som det i varje annat land skulle uppfattats som patetiskt. Resten var mest nationalistisk berusning och krigshets. Hockeymamman Palin levde upp till sitt valspråk: ”skillnaden mellan en hockeymamma och en pitbull är läppstiftet”.

Inför det illegala angreppskriget mot Irak hyste hon inga tveksamheter. Själv hade hon en son som hon med glädje skulle vinka av till Irak att förena sig med ”de män och kvinnor som kämpar för vårt land”. Det förhållandet att påstådda hot från Saddam Husseins Irak som handlade om massförstörelsevapen och samröre med al-Qaida sedan länge hade avslöjats som troligen avsiktliga bluffar var inget som störde Palins mobiliseringsretorik. Och självklart behövde hon inte gå in på i vilket avseende dessa män och kvinnor "kämpade för sitt land".

När det gällde John McCain, som hon kampanjade med, kom det mesta att handla om hans militära meriter (som egentligen bestod i att ha undsluppit avrättning för krigsförbrytelser under det likaledes illegala angreppskriget mot Vietnam). I ett läge när alla bedömare visste att Irakkriget var en svår belastning för republikanerna i valet eldade Palin på med en ogenerad patriotism, medveten om att hennes beundrare skulle svälja vad som helst som hon hetsade fram från podiet. Likheterna med en annan period i västerlandets historia var som sagt skrämmande. Men ingen enda av våra officiösa intellektuella verkade upptäcka det. Kanske såg man bara en rätt så vacker kvinna som inte behövde tas på allvar. Återstår att se vad man upptäcker fram till 2012.

2009-01-17 lördag
George Bushs uttåg med svansen mellan benen inbjuder till en återblick. När hans administration vid ett tillfälle hade lagt fram en av sina stora finanspropositioner genomförde ett av USA:s mest ansedda opinionsinstitut en undersökning om medborgarnas uppfattning om statsfinanserna. I det stora hela visade det sig att folket ville det rakt motsatta mot Bushadministrationen. Majoriteten ville ge mindre pengar till militären när Bush ville ge mer, men i gengäld mer pengar till den sociala sektorn och till miljön, där Bush ville strama åt. Samtidigt var allmänheten emot de stora skattesänkningarna Bush beviljade förmöget folk.

Frågan som anmäler sig är varför väljare röstar fram en president som man inte delar politisk uppfattning med. Förklaringen kan bara vara att reklamfolket som säljer presidentämnen använder samma metoder som får folk att köpa annat skräp: man vädjar inte till förnuftet - man siktar på magen. Man skapar känslor och bygger image, och ser till att politiken bäddas in i luddig retorik som låter bra men som ingen lyssnar på, alternativt inte begriper.

Bush II (eller om det nu mest var Cheney, vilket får historien utvisa) fortsatte den väg som Reagan och Thatcher under stort högmod stakat ut. Den senare lär ha upphovsrätten till begreppet TINA - There Is No Alternative, som syftade på den nyliberala kapitalismens oåterkalleliga seger. Bildt lanserade den svenska versionen - Den enda vägen - som väntat mera lagom i fråga om stöddighet.

När Bush nu tågar ut tar han hela denna trosvissa epok med sig. I likhet med andra fenomen där övermodet förblindar rusade nyliberalismen in i väggen. Man kunde inte nöja sig med måttliga vinster och segrar, man skulle nödvändigtvis ha allt. Som så ofta såg man då inte de rent fysiska gränserna för sina ambitioner utan störtade på huvudet in i sammanbrottet. Förmådde man inte se saken i sina rätta proportioner? Möjligen var det så, men sannolikare är att man struntade i det. Maximal vinst på kortast möjliga tid var det enda målet. Konsekvenser för andra människor, för miljön och framför allt för framtiden, blev i rent konkret mening ointressanta sidofrågor bland den ekonomiska världens makthavare.

Om tre dagar Obama. Skall han kunna genomföra det omöjliga: att styra USA som något annat än en marionett för de ekonomiska makthavarna, för dem som äger landet? Den som lever får se.

2009-05-13 onsdag
Det är några månader kvar av de första tjugo åren efter Berlinmurens fall, men firandet har redan börjat så smått. En radiokrönikör återkallade bilden av den patetiska östtyska demokratin och SED:s regelmässiga valsegrar med siffror runt 98,76 procent. Och det ungefär lika höga valdeltagandet, som underlättades av mer eller mindre förtäckta hot om repressalier. Regimens försäkring om att demokrati härskade var Orwellsk i klassisk mening.

Tanken går till ett annat land där det härskande samhällssystemet vinner valen med 98,76 procent. Till skillnad mot Östtyskland är valdeltagandet helt frivilligt och bland de lägsta i världen. En sorts fri valkamp förekommer, men bara mellan två falanger av samma politiska huvudlinje, och handlar till övervägande delen om symbolfrågor och image. I denna skenstrid omsätts miljarder kronor av främst reklamindustrin, som säljer kandidaterna med samma ytliga och mestadels förledande budskap som den säljer bilar och schampo. Pengar till reklamstriden måste samlas in, och de största beloppen finns naturligt nog att hämta hos de största företagen, som i sin förväntan på avkastning efter valet ofta satsar på båda fraktionerna.

Detta andra land omnämns ofta som världens ledande demokrati. Det betyder förvisso att landet är ledande, men inte att det styrs av folkets vilja. Ironiskt nog leder affärsintressenas stora behov av att veta vad folk tycker också till att människors verkliga önskemål är ordentligt kartlagda. Opinionsinstituten som utför det arbetet tillhör de bästa som går att uppbringa. Det visar sig att människors verkliga önskemål handlar om saker som vanligtvis inte ens förekommer i valdebatten. En klar majoritet vill till exempel sedan många år ha en offentlig sjukvård av ett slag som alla andra jämförbara länder har. Men eftersom sjukvårdsindustrin och försäkringsbolagen inte vill ha det så är frågan "politiskt omöjlig". Inte sällan vill den vinnande kandidatens egna väljare på punkt efter punkt ha en helt annan (och mera socialdemokratisk) politik än de kandidater man röstade på.

Helt säkert skulle ingen valmanskår frivilligt rösta fram ett östtyskt system. Men skulle man i fullt medvetande välja ett system som med hjälp av ekonomisk övermakt och massiv propaganda kan förhindra människors verkliga politiska vilja att komma till uttryck? Det senare är såtillvida mindre osmakligt som systemet trots allt tillåter politiska rörelser, och åtminstone formellt ger utrymme för förändringar. Att det sedan ger en chimär av att oönskad politik är friviligt vald är visserligen långt från den verkliga innebörden av demokrati, men bidrar starkt till systemets stabilitet.

2008-01-03 torsdag
Nytt år, valår i USA. Vi har redan kunnat läsa obegränsade mängder spekulationer om kandidaterna, oavsett att utgången bara kommer att förändra verkligheten marginellt.

En sak har de flesta förbisett: Hillary Clinton kommer inte att bli vald till president! Eftersom prognosen är något djärv kan den vara frestande att göra så här innan vi vet utgången av det första testet i Iowa. Får jag händelsevis rätt skall jag redovisa grunden till prognosen. Får jag fel så kommer jag att påminna om det också.

2008-01-04 fredag
I Iowa förlorade Hillary Clinton med något mer än vad experterna räknat med, men det säger än så länge inget om utgången. Hennes väljare finns på annat håll.

Varför hon inte blir president beror på annat. En majoritet som två gånger röstar fram George W Bush visar att den sätter folklig framtoning före intelligens. Politiskt program kommer också i andra rummet. Bill Clinton blev vald för sin personlighet, trots sitt förhållandevis liberala program. Hillary saknar hans utstrålning.

I likhet med den gammaldags religiositeten sitter en traditionell familjesyn fast förankrad i det amerikanska folkdjupet. Där är tiden inte mogen för en kvinnlig president. Att Obama fick majoriteten av kvinnorösterna i Iowa är ingen tillfällighet. Förutom traditionen spelar den kvinnliga animositeten säkert en roll, och kommer inte att gynna Clinton. En inte helt vit man har större chans än en kvinna.

Men blir Barack Obama president? Det beror på den enda sakfråga som har fått ordentligt genomslag i väljarkåren - Irakkriget. När hela den årslånga process som nu följer är avklarad skulle det inte förvåna om skillnaderna mellan kandidaterna i den frågan är utjämnad, alternativt söndertröskad. I sådana sammanhang är den amerikanska väljarkåren luttrad och skeptisk. Därmed skulle Obama förlora en av sina profilfrågor, och slutstriden skulle som vanligt handla om framtoning, smutskastning och affärer.

Det var mycket spekulation det här, men den som lever får se.

2008-01-08 tisdag
Jag tror att det var Noam Chomsky som i sin mer idealistiska ungdom ville se ett tredje alternativ till de stora partierna i USA. På det skall hans pappa ha svarat att han vore glad om det fanns två alternativ. Noam mognade upp till samma syn och jämför numera valrörelserna i hemlandet med tevereklamen för tvål. Partierna har i alla väsentliga frågor en likartad syn. Skillnaderna ligger i marginalen och i retoriken.

Man kan förundras över att intresset för dessa val är omvänt proportionellt mot deras faktiska betydelse. Men det hela liknar en spännande idrottstävling där var och en håller på sin favorit, även om utgången inte ändrar något väsentligt i världshistorien. Själva kampen är fängslande i sig, precis som en fotbollsmatch i världsklass.

Med detta skall inte vara sagt att demokratin som procedur saknar betydelse. Den skapar transparens och regelverk som bygger ett skydd mot diktatoriska excesser i det politiska ledningssystemet. Även om den också skapar skydd för de diktatoriska grundprinciperna i näringslivet.

2008-03-07 fredag
I den miljondollarindustri som valrörelser i USA utvecklats till har Hillary Clinton stärkt sina marknadsandelar. Min prognos att hon inte blir president börjar bli skakig. Men några undanflykter är inte aktuella.

Att John McCain är klar på den republikanska sidan skulle kunna tolkas som att den aggressiva och religiösa ultrahögern gör en taktisk reträtt. Man har fått sina åtta år med Bush och inser kanske att folket, och partiet också för den delen, kan må gott av en paus. McCain kan under tiden skickas fram som slagpåse i presidentvalet, ungefär som Bob Dole mot Bill Clinton, medan man vässar vapnen bakom kulisserna. Man kommer igen, eller hoppas komma igen. Allt beror på hur civilisationsprocessen i USA utvecklas.

2008-04-24 torsdag
Clinton vann i Pennsylvania - med just så mycket som behövdes för att hon inte skulle tvingas ge upp hela kampanjen. Min prognos före Iowa att hon inte blir president lever ännu under risk. Även om de flesta tror att hon inte kan vinna nomineringen, kan hon dra med sig Obama i fallet. En McCain som president påminner en del om en viss Gerald Ford.

För en gångs skull tycks utgången av ett presidentval i USA kunna få en nämnvärd betydelse för världspolitiken, även om man gör klokt i att inte ha alltför höga förhoppningar. Den här gången heller.

2008-06-08 söndag
Hillary Clinton gav upp, och prognosen från januari stämde:

"En sak har de flesta förbisett: Hillary Clinton kommer inte att bli vald till president!"

Trots att hon genusmässigt skulle förväntats ha halva väljarkåren bakom sig redan från start, och ovanpå det manliga grupper som t.ex. vita arbetare, så fungerade det inte fullt så enkelt. I några delstater hade hon till och med färre kvinnliga anhängare än Obama. Ett socialkonservativt USA var inte moget för en kvinnlig president. En inte helt vit man var så långt man kunde sträcka sig den här gången. Och det återstår att se om han blir vald.

Utgången av presidentvalet är svårare att förutse. Obama borde vinna på Bushrepublikanernas monumentala misslyckande, men inget är säkert. I sista hand gäller det vem av Obama och McCain som visar sig ha den framtoning som går hem hos väljarna. Som många presidentval i USA har visat så kommer politikens innehåll i andra hand. En tillräckligt stor PR-blunder i kampanjarbetet kan bli avgörande. Eller också blir politiken för en gångs skull avgörande, och Obama vinner enkelt. Helgardering!

2008-10-01 onsdag
Finanskrisen och presidentvalet i USA delar lika på utrymmet i tidningsspalterna. Senast jag skrev om Obama här var när Hillary Clinton just hade gett upp. Min prognos då var att valet mellan Obama och McCain skulle avgöras av vem som hade den mest väljarvänliga framtoningen.

Under nomineringsproceduren var Irak-kriget den helt dominerande frågan, och den som gav Obama en smakstart. Redan i januari spekulerade jag om att Irak-kriget skulle kunna mista sin betydelse för valutgången. "Därmed skulle Obama förlora en av sina profilfrågor, och slutstriden skulle som vanligt handla om framtoning, smutskastning och affärer."

Experterna kan inte stanna vid en så enkel analys som att det bara handlar om image, utan vänder istället på alla andra upptänkliga stenar. Skillnaderna i kandidaternas politik fingranskas. Vem som röstat si eller så i kongressen, vem som vann den eller den debatten. McCains belastning av Bushpolitiken, Obamas brist på arbetarförankring, Sarah Palins avsaknad av kunskaper. Och så vidare.

Det är förståeligt att politiska kommentatorer försöker göra skäl för sina löner och demonstrera sina kunskaper om USA:s politik, men de måste då samtidigt bortse från den uppenbara erfarenhet som alla har. Ronald Reagans väljare (70 %) var helt emot hans politik, och Reagans kunskapsluckor var notoriska. Bill Clinton var charmerande och karismatisk, men i första mellanårsvalet blev demokraterna krossade. George W Bush framstod redan från början som bortkommen och illitterat (han påminde något om Fälldin i debatt med Palme, när Fälldin vann valet).

All erfarenhet säger alltså att politiken inte är avgörande när USA-medborgarna väljer president. Man röstar med magkänslan. McCains buttra men trygga stil kan mycket väl slå ut Obamas mera akademiska. Palins brister kan mycket väl vara en tillgång (precis som Fälldins). Och under ytan - i opinionsundersökningarna kanske maskerat - ligger Barack Obamas hudfärg.

Ingen behöver bli förvånad om John McCain blir USA:s näste president.

2008-10-03 fredag
Jublet hos republikanerna blev stormande över att Palin inte gjorde bort sig under debatten med Biden. Man får säga att de intellektuella pretentionerna har sänkts med en president som Bush.

Nu spelar allt detta ingen större roll. Hela den miljardslukande apparaten är ett skådespel, eller snarare en boxningsmatch, som är underhållande i sig men där utgången inte har någon större betydelse. Att var och en håller på sin favorit har mera att göra med känslomässiga bindningar eller var man satsat sina pengar.

Den ene presidentkandidaten är kanske mer manchesterliberal än den andre, men alla utvecklingsstyrande beslut fattas på andra håll. Ta Clintons försök att skapa en allmän och offentligt finansierad sjukvård. En klar majoritet av USA:s befolkning har velat ha en sådan sedan länge. Clinton satte sin dugliga hustru att genomföra reformen. Men de verkliga beslutsfattarna (i företagsvärlden bl.a.) ville annat, och det blev ingen reform. Misslyckandet klistrades i stället på Hillary Clinton som någon sorts bevis på hennes inkompetens.

Presidentkandidaterna säljs på röstmarknaden med samma metoder som företagen använder för att sälja tvål, för att använda Chomskys liknelse. Och skillnaden mellan kandidaterna är som skillnaden mellan tvålar. Den ena är mera färgglad och parfymstark, den andra mildare och allergitestad. Men händerna blir ungefär lika rena.

2008-10-11 lördag
Valkampanjen i USA har kommit in i sin sedvanligt smutsiga fas. Som brukligt kommer de mest personligt riktade påhoppen från höger. Obama "är kompis med terrorister", han är ingen riktig amerikan, ryktet säger kryptomuslim, i varje fall är han skitförmän och främmande för den vanlige amerikanen, vars skjutvapen han vill konfiskera. För den kristna högern är han givetvis ett rött skynke med sin liberala syn på den falangens hjärtefrågor. De mest oborstade radiopratarna och debattörerna deltar som vanligt på den "rätta" sidan. Frågan om hudfärg kan inte väckas öppet, men ligger alldeles under ytan. När allmänheten får svara anonymt säger en majoritet att man inte kan tänka sig att rösta på en "svart" kandidat.

Ingen har ännu formulerat den otäcka fråga som stiger upp som en odör ur denna giftiga sörja: hur länge kommer Obama att få leva? Högerns attacker är exakt av det slaget som triggar missanpassade solitärer som vårdar sina vapen och värnar sin skjutförmåga. Att säkerhetsorganen, med sina väldiga resurser, gör allt för att skydda Obamas liv är ett verkligt avgörande test för det sant demokratiska USA.

2008-10-21 tisdag
Politikens behov av kvalitetsarbete är mer än påkallat, inte minst i den politiska debatten, och särskilt valrörelser. Man kan inte föreställa sig många verksamheter som brister lika ogenerat i fråga om att uppfylla kundernas önskningar och behov. Finns det någon normal människa som inte är innerligt trött på att höra politiker käbbla? Och ändå fortsätter käbblandet som om politikerna aldrig hade hört vad väljarnas tycker. Man tycks tro att den politiska debattstil som drabbat oss i evigheter är nödvändig på grund av någon naturlag.

Presidentvalen i USA brukar förr eller senare alltid nå fram till en fas med smutskastning och insinuationer. Eftersom en av två kandidater alltid vinner, och båda har tillämpat samma teknik, anses vinnaren ibland ha tjänat på att skymfa sin motståndare. Hur det objektivt förhåller sig med den saken kan man inte veta eftersom det alltid saknats en kontrollgrupp. Kanske blir årets val ett bättre test på metoden.

McCains kampanjmakare har satsat något mer på den fula taktiken och använt understuckna insinuationer av ganska dubiöst slag. Obama tycks ha valt en lite renare väg och försökt framstå som den mognare och mer presidentlika kandidaten. Till spindoktorernas fasa, får man anta, verkar Obamas metod fungera bättre än McCains. Har väljarna plötsligt ändrat sina preferenser? Troligare är att kampanjmakarna aldrig på allvar har vågat pröva om den gamla smutsiga taktiken verkligen var effektiv. I så fall samma undermåliga kvalitetsarbete i politiken som i finansbranschen.

En annan förbisedd faktor är att majoriteten av väljarna överhuvudtaget inte lyssnar på politikernas debatter, än mindre tar dem på allvar. Det politiska spelet försiggår inför en relativt begränsad grupp av särskilt intresserade, och naturligtvis för massmedias interna konsumtion. För dessa grupper är det hela ett spel som är intressant enbart som en sorts idrottslig kraftmätning. I USA fäller väljarnas majoritet sedan sin dom över processen genom att rösta mer efter magkänsla än efter politikens innehåll. Vilket också underlättas av att skillnaden mellan de två partiernas politik gäller randproblem, medan likheten i verkligt avgörande frågor är total.

Den ekonomiska kraschen har visat på allvarliga kvalitetsbrister i finanssektorn. Presidentvalet i USA kanske kommer att avslöja motsvarande brister i traditionellt kampanjmakeri. Står vi inför ett begynnande paradigmskifte i båda fallen? Den som lever får se.

2008-10-27 måndag
Först nu tar DN upp det potentiella hotet mot Obamas liv, som tydligen varit en fråga i USA under en längre tid. Vad DN inte har kommenterat är vad detta säger om USA som samhälle och demokrati. Frånvaron av kommentarer kan ju antyda att man ser frågan som bara en ofrånkomlig baksida av ett fritt samhälle där säkerhetstjänsten inte tar struptag på medborgarna.

När vi ser på fenomenet generellt gör vi det med större allvar. Vi behöver bara i tanken flytta problemet till vilket annat land som helst. Om en politiker som kandiderar till presidentposten skulle anses hotad till livet av reaktionära krafter så skulle saken bli en huvudfråga för våra medier. Alldeles särskilt naturligtvis om det gällde en västvänlig kandidat i ett land där motkandidaten inte var så uppskattad av "oss".

Talande var kommentaren från mannen som inte ville bestämma sig för vem han skulle rösta på förrän han sett vem som blev Obamas vicepresidentkandidat, eftersom han tog för givet att Obama själv inte skulle överleva mandatperioden.

Tidningslivet rullar vidare. I morgon är det något annat som är stor nyhet...

2008-11-05 onsdag
Barack Obama vann! Världens suck av lättnad beror väl mest på att varje spår av Bush i nästa administration är bortsopat. Men: What next?

Presidenter i USA har gjort skillnad, men mest i detaljer. De något större tagen är få: Roosevelt med New Deal, Johnson med The Great Society. Den karismatiske demokraten Clinton, som fyllde en lång mellanakt under Reaganomics-eran, ändrade inte den nyliberala huvudkursen. Han sanerade statsfinanserna med hjälp av en högkonjunktur och nedskärningar i sociala understödsprogram. Clinton gav arbetslinjen ett ansikte och under hans mandatperiod fortsatte gapet mellan rik och fattig i USA att fördjupas.

Obamas retorik påminner om Clintons. Återstår att se om politiken också kommer att göra det. Om ett halvår eller så vet vi mer.

På tal om retorik måste man ge sig för Obamas tacktal, som SVT lyckligtvis sände i sin helhet (till skillnad från McCains tal som klipptes av på mitten). En mästerlig oratorisk fullträff, som i vanlig ordning inte kommenterades av SVT:s folk. Anses det kanske politiskt inkorrekt att berömma lysande retorik? Eller är det så simpelt att reportrarna känner sig överglänsta av en rival i pratbranschen? Märkligt är under alla omständigheter detta ignorerande av ett professionellt mästerstycke.

Politiska ledare i en tid där media har stor makt måste vara goda retoriker. Hade det funnits ett naturligt samband mellan talförmåga och ledarskap så hade det varit gott och väl. I vårt lilla land har vi haft en politiker som var en gudabenådad retoriker: Göran Persson.

2008-11-06 torsdag
Den innehållslösa verbala flodvågen från valvakan i SVT 2006 upprepade sig fullt ut natten till igår. Tror tevefolket att tittarna inte tål siffror, eller blir frestelsen att göra en show kring sig själva alltför stor? Resultatet blir i vilket fall att all eventuell dramatik försvinner. Rutan fylls med ett ändlöst pratande i väntan på att en segrare skall utses. Det fick bli ett öppet brev till SVT:

Förmånen av att inte behöva passa speciella tider på mitt jobb gav mig möjlighet att stiga upp vid fyratiden på onsdagsmorgonen den 5 november för att följa slutet av valvakan i USA:s presidentval. Antagligen hörde jag till en rätt så exklusiv grupp som kunde unna sig den upplevelsen. I avsaknad av utländska kanaler valde jag SVT:s bevakning.

Det jag såg fick mig att undra över om SVT har någon kvalitetsuppföljning som inbegriper mätning av kundtillfredsställelse. Jag föreställde mig nämligen att den begränsade grupp jag antagligen tillhör var specifikt intresserade av själva valet; hur röstningen konkret fortskred i delstaterna och hur siffrorna efterhand växte fram. I andra hand hade jag också önskat en levande inblick som hade gett en känsla av närvaro i den amerikanska verkligheten under rösträkningen.

Vad jag istället fick se och höra var en ändlös räcka av svenska (eller svensktalande) pundits och reportrar som pratade oavbrutet. Några originella synpunkter minns jag inte; det mesta som sades hade förekommit i media säkert hundratals gånger under den långa valkampanjen. Avskärmad av denna ordbarriär försiggick det spännande avgörandet av själva valet i bakgrunden. På nåder, som det verkade, fick Sören Holmberg då och då sticka in med upplysningar som jag tror att de aktuella tittarna hoppats skulle ha varit programmets fokus. (Jag skänkte en arm tanke till dem som redan suttit ett par timmar i denna pratkvarn.)

Som om de svenska kommentarernas huvudroll inte hade betonats nog gick producenten in och helt sonika klippte av McCain mitt i hans tal. Obamas segertal fick vi lyckligtvis höra i sin helhet, och då fick vi för en stund verklig närvarokänsla. (Men det faktum att talet var ett retoriskt mästerstycke av historiska mått hade kommentatorerna märkligt nog inget att säga om.)

Utvecklingen mot ändlöst och innehållslöst studiopratande under valvakor hade börjat redan vid riksdagsvalet 2006. Den vakan utformade sig till en show med reportrarna och deras gäster som huvudpersoner. Ungefär som om man skulle sända en fotbollsmatch från kommentatorsbåset, och bara då och då visa glimtar av själva spelet. Avsaknaden av en Torbjörn Thedéen som centralfigur var förödande för hela idén om ett program som är tänkt att vara en valvaka.

Tittare med nog engagemang för att offra nattsömnen måste förväntas ha intresse av valet som sådant, och tillräcklig kunskap för att vid behov ha sina egna kommentarer. Redan då, för två år sedan, fick man anledning att undra om SVT hade någon uppfattning om målgruppens önskemål, eller några rutiner för att ta reda på sådana önskemål.

Jag kan givetvis ha fel i mina antaganden om preferenserna hos övriga i den målgrupp jag tillhör. Därför vore det intressant att höra vilken kunskap SVT har utgått från, vilka överväganden man gjort och vilket kundfokus man haft när man beslutade om utformningen av valvakorna 2006 och nu 2008.

9/11
2006-09-11 måndag
Fem år idag sedan vi chockades av det antagligen mest dramatiska och spektakulära terrordåd som människan någonsin skådat. En illgärning på vilket uttrycket "förändrade världen" är ovanligt tillämpligt.

Tre decennier tidigare fällde USA:s flygvapen bombmattor över Hanoi, samtidigt som Nixon och Kissinger rörde sig obehindrat i USA:s fredliga huvudstad. Man kunde inte undgå att reflektera över att Nordvietnam hade all rätt, enligt folkrättsliga regler, att bomba Washington eller med reguljär trupp försöka ta livet av Nixon. Vietnam hade inte resurserna (och säkerligen inte ens intresset eftersom man främst ville befria sitt eget land) men man hade all rätt.

Bilden av USA visade då på en gång ett öppet och ett sårbart samhälle. Öppet därför att den individuella friheten var högt skattad, och den sociala kontrollen därför begränsad. Sårbart därför att eventuella våldsverkare genom öppenheten kunde få ett stort spelrum. Intrycket av det fridsamma landet där presidenten levde skenbart ohotad kamouflerade i själva verket en stor otrygghet. Och ingen tycktes begrunda de tänkbara konsekvenserna av att övergrepp föder hämndkänslor och att viljan till hämnd är en dominant del av människans natur.

Redan då kändes det som närmast logiskt ofrånkomligt att det förr eller senare skulle inträffa något vansinnigt, om USA:s våldsinriktade aktiviteter mot andra länder inte upphörde. Men det dröjde ungefär trettio år.

Antiamerikanism
2010-07-08 torsdag
"Why do they hate us?" frågade sig redan Eisenhower och syftade på folken i förtryckta länder. Han fick svar av sina underrättelseorgan: därför att vi stödjer de brutala och korrupta regimer som utövar förtrycket. "Why do they hate us?" frågade sig Bush II efter 9/11 och svarade själv: på grund av vår frihet, vårt välstånd och vår demokrati. Bush behövde inte upplysa sig; han behövde bara CIA för att fabricera casus belli inför Irakkriget, som var planlagt innan förevändningarna var konstruerade..

Antiamerikanism är framför allt en stämpel som proamerikanismen sätter på sina kritiker. Vi är alla i väst en del av USA:s lag, och vi förväntas inte döma oss själva på samma sätt som vi dömer andra lag. Det är politikens privilegium: krasst egenintresse tillåts överskugga verklighet och sanningar. USA må vara ansvarigt för dödandet av miljontals oskyldiga i krig som stridit mot folkrätten, men USA:s avsikter anses i vår del av världen vara goda, default. En intellektuell på vänsterkanten i USA kunde kritisera Vietnamkriget som "a blundering effort to do good" (medan majoriteten av USA:s befolkning dock ansåg det vara "fundamentally wrong and immoral").

Det är förvisso sant att européer har haft synpunkter på den amerikanska statsbildningen ända sedan 1700-talet, och att det också skrivits åtskilligt i ämnet. En del har uttryckt den kritiska motvilja mot nymodigheter som konservativa i alla tider haft fäbless för, och åtskilliga av texterna är i vår backspegel enbart fåniga. Men att härleda sådan kritik till någon generell antiamerikanism, i analogi med t.ex. antisemitism, är poänglöst. Den substantiella kritiken av USA:s agerande på världsscenen hör hemma efter andra världskriget, när USA tog över rollen som imperialistisk stormakt efter Storbritannien. Och den kritiken har handlat om konkreta frågor som orättfärdiga krig, motstånd mot folkliga rörelser och understöd av allehanda brutala diktatorer.

När Bildt stämplar de rödgrönas nedrustningskrav som antiamerikanism är det frågan om han inte från Amerika måste borträkna USA:s befolkning, som i den ena undersökningen efter den andra kräver minskade anslag till militären och i stället mer till sociala insatser av olika slag. Men ack, och som sagt, realiteter har inget med det här att göra. Bildt lever i den politiska skenvärld där Orwells satirer bokstavligen har blivit verklighet.

2008-10-13 måndag
Ett nummer av Axess (nr 7) förra året är intressant att ta fram nu när mediafokus delas mellan presidentvalet i USA och finanskrisen. Det var ett temanummer om "antiamerikanism" med inlägg av lite olika tendens. Paul Hollanders bidrag kan sägas vara representativt för en utbredd högerståndpunkt, och belysande att studera närmare.

Till att börja med måste man veta vad som menas med "antiamerikanism". Noam Chomsky, som är van att möta begreppet som ett invektiv, menar att det är lika meningslöst som begreppet "antiitalianism" skulle vara. Med det har han identifierat den vanligaste användningen av ordet: som en stämpel för slippa bemöta saklig kritik.

Hollander vågar sig på en egen definition. Han accepterar att man kan föra fram kritik "mot många aspekter av det amerikanska samhället eller mot USA:s utrikespolitik utan att vara antiamerikansk. Etiketten antiamerikanism måste reserveras för attityder och åsikter som har en irrationell eller inte fullt rationell kärna eller komponent och som livnär sig på impulsen att peka ut en syndabock. Antiamerikanismen uppfattar USA som ett historiskt unikt förkroppsligande av ondska och korruption och håller landet ansvarigt för krig, global fattigdom, miljöförstöring, kapitalistisk exploatering, rasism, sexism, ojämlikheter av alla slag och förvridande av människans natur."

Utifrån denna definition kan han hävda att Noam Chomsky "exemplifierar antiamerikanismens mest genuina och renodlade strömningar" (tillsammans med Harold Pinter, Günter Grass, Gore Vidal, Carlos Fuentes och Edward Said). Chomsky kan säkert kritiseras för enskilda överdrifter, men att hans åsikter skulle ha en "irrationell" kärna är en innovation. (Andra brukar anföra mot honom att han har en alltför ensidigt rationalistisk syn på samhället.)

Lika sällsam är tanken att Chomsky skulle syssla med att utpeka USA som en syndabock. Hans ambition är alldeles uppenbart att visa på allvarliga missförhållanden med förhoppningen att åstadkomma förändringar till det bättre. Han vill visserligen inte missionera - åhörarna måste själva ta ställning till den information han ger - men på frågan vad han anser behöver göras så svarar han att folket bör organisera sig och bedriva gräsrotsarbete.

Att Chomsky koncentrerar sig på kapitalismens avigsidor och på brutaliteten och hyckleriet i USA:s utrikespolitik må vara förståeligt eftersom han drar fram fakta och gör logiska analyser som få andra ägnar sig åt. Mot honom står en armé av officiösa intellektuella i mainstreammedia som lägger ut ideologiska dimridåer över samma besvärande fakta. Hollander illustrerar själv denna överslätning med formuleringar som: "de faktiska misstagen i USA:s utrikespolitik". "Misstag" som sedan andra världskriget har lett till döden för några miljoner mestadels oskyldiga civila.

Som man kan förvänta av ideologiska texter som Hollanders glider författaren ogenerat mellan perspektiven. Från att inledningsvis ha suggererat fram bilden av "antiamerikanism" som i huvudsak en psykologisk defekt hos de utpekade, kommer han mot slutet fram till flera "olika samverkande förklaringar" till fenomenet. Där formulerar han alla de konkreta missförhållandena i USA som han själv tycks instämma i kritiken av. På ett annat ställe uttrycker han en försiktig förståelse för motvilja mot USA i drabbade länder i t.ex. Sydamerika. Men huvuddelen av artikeln handlar om den inhemska "antiamerikanismen" i USA.

Kärnan i Hollanders budskap kan man ana när han skriver: "En stor del av den inhemska antiamerikanismen är en rest av övertygelser och attityder från 1960- och tidigt 1970-tal...", och därmed klistrar etiketten på en proteströrelse i USA som kännetecknades av motstånd mot ett osedvanligt grymt och orättfärdigt krig, strävan efter rättvisa, och kamp för utsatta grupper. (Översatt till våra förhållanden skulle det betyda att varje övertygad socialist skulle kallas "antisvensk".)

Därmed närmar vi oss den verkliga innebörden av begreppet, nämligen att "antiamerikan" är var och en som kraftfullt tar front mot den hegemoniska ideologin och mot rådande maktförhållanden. Det som är speciellt med USA är att det inte finns några etablerade politiska grupperingar som driver den oppositionen. Alltså måste motståndet privatiseras, som så mycket annat i USA, och "antiamerikanen" är född.

2008-10-14 tisdag
Axessartikeln i gårdagens notering illustrerar också vår lika märkliga som ofrånkomliga förkärlek för dikotomier när det gäller politik. Paul Hollander kom till väst från Ungern 1956 och hade upplevt det dysfunktionella kommunistiska systemet. Han kände sig självklart bättre informerad och hade svårt att förstå hur intellektuella i den fria världen kunde ha några som helst sympatier för sådana system. Allstå blev han apologet för "amerikanismen".

Det är detta "alltså" som är så specifikt för politiken. Vi ansluter oss till en sida, och blir automatiskt fiender till den motsatta. Den egna sidans fel och brister ser vi inte, eller rationaliserar bort, den andra sidans lyser i eldskrift. Hela vår intellektuella självständighet blir plötsligt upplöst och låter sig utan motstånd pressas ner i det egna partiets gjutform. För att få det att gå ihop drar sig en del inte för självbedrägeri, hyckleri och, vid behov, ren lögn. Mindre sofistikerade tänkare som George W Bush formulerar det ogenerat i klarspråk: "Den som inte är med oss är emot oss!"

Inte nog med att vi blir blinda på ena ögat, vi kritiserar motståndaren för just det felet. Hollander demonstrerar sin egen halvblindhet med några överslätande formuleringar, utöver det igår nämnda också t.ex. karaktäriseringen av Irakkriget bara som ett "kostsamt och impopulärt krig", i stället för det korrekta: ett angreppskrig i strid mot FN-stadgan och ett folkrättsbrott med tusentals oskyldiga civila som offer.

Angreppen på Noam Chomsky siktar in sig på att hävda en sådan enögdhet hos honom, men man förväxlar då antagligen avsiktligt med ensidighet. Att Chomsky är inriktad på USA:s brister är begripligt, eftersom det är fullt arbete för en man, även med hans kapacitet och stora frivilliga stab. Men han drar sig därför inte från att då och då uttala sig berömmande om sådant i hans hemland som förtjänar beröm. Till det hör yttrandefriheten, som han hyllar. Trots att han bojkottas av alla stora media, så erkänner han naturligtvis att det är en mycket bättre situation än att bli fängslad för sina åsikter. Han var dock en man som hotades till livet för sina protester mot Vietnamkriget.

Man får förstå Chomsky-kritikerna som måste förlita sig på insinuationer och vinklade, lösryckta citat. Att bemöta de faktiska argumenten är mycket svårare eftersom Chomsky tar fram de odiskutabla dokumenten. Han tillämpar naturvetenskaplig metodik på politik och samhälle, vilket är artfrämmande för sociologer och andra intellektuella. Hollanders reaktion på detta följer huvudlinjen: "Chomskys antiamerikanism utmärker sig både genom sin särskilda häftighet och varaktighet och genom hans polemiska stil som alltid låter förstå att hans teser är självklara och att bara svagsinta eller totalt fördärvade personer kan tänkas ifrågasätta dem." Men den viktigare frågan vad som skulle vara fel med teserna får man aldrig veta av Chomsky-kritikerna.

Och som sagt: om Chomsky är "antiamerikan" därför att han vill se ett USA med alla dess företräden, men utan alla dess hårresande brister, så kan det inte vara särskilt ärofullt att vara "proamerikan".

Obama
2009-01-18 söndag
"Amerika, Amerika" sjungen av en stjärnspäckad kör avslutade för en stund sedan installationsfesten för Barack Obama vid Lincoln Memorial i Washington. En imponerande och gripande totalföreställning som markerade en väldig triumf för medborgarrättsrörelsen i USA. Bara det att en 90-årig Pete Seeger får vara med och hylla en amerikansk president är ett kraftfullt belägg för att mycket har hänt sedan 1960-talet. Och att det som hänt är resultatet av demokratisk kamp genomförd av rörelser med sant folklig bas.

I sitt tal upprepade Obama sin vilja att genomföra förändring, även om han också förutskickade att bakslag skulle inträffa och att stora svårigheter behövde övervinnas. CHANGE var alltså inte bara en fras i en valkampanj utan en övertygelse som han ännu inte har övergett. Medkänslan med Obama i den enorma uppgift han har tagit på sig kan bara mäta sig med hoppet att han någorlunda skall lyckas. Men är det verkligen möjligt? Och hur kommer alla förhoppningsfulla människor, inte bara i USA, att hantera sin besvikelse om han inte lyckas? Det är frågor för en spännande och oviss framtid.

2009-01-20 tisdag
CNN har markerat den historiska innebörden av Barack Obamas installation som USA:s 44:e president med en dagslång tevesändning. Bitvis storslaget på gränsen till svulstigt, bitvis avspänt och jordnära (som Gunnebostängslet bakom Itzhak Perlmans lyriska fiol). När det kommer till konkreta, produktiva resultat kan inget land ändå mäta sig med USA. Frågan som Obama får slita med är vilket pris denna kraftfullhet får tillåtas ha för stora grupper, en minoritet visserligen, men betydande. Och vilka andra intressen som kan trotsas.

I sitt tal utstrålade han igen denna amerikanska övertygelse att allt är möjligt. Men är det verkligen möjligt att utmana de tunga ekonomiska intressen som tycks ha alla maktinstrument i sina händer? Fortfarande i installationstalet vidhåller Obama sin tro på förändringar som kommer att ingripa betydligt i de befintliga maktstrukturerna. Hans retoriska reträtter är inte större än att de kan hänvisas till ceremoniernas krav. Är detta genomförbart? På mig verkar det som om mediefolket i USA har tagit till sig honnörsorden men inte riktigt insett vad det innebär om Obama också som president vidhåller sitt förändringsprogram i praktisk handling. Som sagt: en intressant tid väntar. Blir det Obama eller verkligheten som kommer att förändras mest?

2009-01-21 onsdag
Lite dagenefterstämning. Nya signaler om att recessionen bara har nått ett första stadium, och att ett andra ännu djupare väntar. Ekonomerna gissar som vanligt, eftersom det inte finns någon hållfast vetenskap att luta sig emot. Aldrig har det varit tydligare att psykologiska faktorer styr det grundläggande förloppet, och att regeringarna och riksbankerna med sina styrmetoder bara kan hoppas bygga upp någon sorts trygghet som påverkar människors agerande i marknadsekonomin.

Samtidigt blir torftigheten i hela systemet alltför uppenbart. Styrmetoderna går ut på att förmå människor att spendera mera på konsumtion, och banker att våga låna ut mera pengar. Händelserna illustrerar alltför väl det förtingligande som Marx demaskerade. Så patetiskt egentligen med ett ekonomiskt system som bara kan leverera det goda livet om vi shoppar huvudet av oss.

Nåväl, HOPE och CHANGE var förhoppningen, i rätt typsnitt dessutom.

2009-01-22 torsdag
Guantanamo stängs. En av symbolerna för självrättfärdigad våldsutövning utan motstycke i hyckleri och fördumning förpassas till historien.

Våld i politiken fungerar annars utmärkt, med förbehållet att man måste krossa och eliminera motståndaren tämligen fullständigt. I alla andra fall, som är de vanligaste, producerar våldet bara fler och starkare motståndare. Detta är så uppenbart och självklart att man måste förutsätta andra motiv till en hel del av statligt våld. Eller kan makten faktiskt vara så korttänkt som annars skulle krävas? Det är svårt att tro.

Skulle människor i det annars enastående landet USA kunna nå de högsta maktpositionerna med en intellektuell oförmåga som tillåter tanken att demokrati i Irak kan skapas med missiler och stridvagnar? Eller kan det vara så att intresset för demokrati i Irak i verkligheten är lika litet som intresset för demokrati i rader av diktaturer som USA har skyddat och skyddar? Men att våld ibland utövas för att upprätthålla credibility (med Chomskys formulering) av samma skäl som när maffiabossar slår till mot minsta försök till subordination?

Frågor av det här slaget är fullkomligt oundvikliga och lyser följaktligen med sin frånvaro i etablerade media. Desto livligare, och desto mer engagerande, är frågorna för verkligt intellektuella, som i USA knappast har sina likar i något annat land. Att de är hänvisade till marginaliserade tidskrifter är inget som i längden kan hålla de viktiga frågorna kvar under locket. Fakta sparkar.

Obama öppnar måhända dörren en liten, liten aning till en ny upplysning i USA (och därmed i världen). Vem vet?

2009-01-23 fredag
Att president Obama tar bort förbuden mot stamcellsforskning skymtar i nyhetsfloden. Ännu ett steg där förnuftet bringas ett steg framåt, i det här fallet på bekostnad av religiös dogmatism. Jo, säger någon, men det var ju hans vallöfte. Jo visst, säger en annan, men bara att hålla vallöften är ett steg på hederlighetens väg som inte alla politiker förmår ta.

Man behöver inte vara en skurk för att leda världens mäktigaste land. Enkla hjärnor som Bush och hans gäng förstod aldrig det. Upplysningens ideal är sannerligen en politisk vattendelare.

2009-01-24 lördag
Gårdagens flyktigt uppfångade notis var missförstådd i ett viktigt avseende. Det var inte Obama som tog bort något förbud, utan FDA som lämnade ett administrativt tillstånd till ett visst stamcellsprojekt. När man vet var den politiska ledningen står behövs inga formella politiska beslut. Sanningen är nog att forskarvärlden dragit en suck av lättnad och nu känner sig fri att följa en förnuftig och medmänsklig väg med målet hitta botemedel mot svåra sjukdomar. Något mörkmännen runt Bush ville stoppa av religiöst dogmatiska skäl.

2009-03-04 onsdag
Vi läser att Obama tänker överge planerna på ett missilförsvarssystem i Europa, i så fall ett befriande tecken på att det finns substans i hans tal om förnuft och internationellt samarbete.

Tvärtemot vad ordet antyder är missilförsvarssystem ett offensivt vapen: det ger innehavaren förstaslagskapacitet. Missilförsvaret garanterar att de egna kärnvapnen når sina mål när motståndarens inte gör det. Ryssarna med sin goda skolutbildning har inte missförstått det. Därav Putins och andras skarpa reaktioner, med bl.a. hot om att placera robotar i Kaliningradområdet. USA:s planer och agerande i länder runt Rysslands gränser måste ses som en av orsakerna till Rysslands militarisering och kraftdemonstrationer.

USA:s försök att förklara missilförsvaret som riktat mot Irans eventuella kärnvapen var lika bottenlöst naivt som så mycket annat under Bushs regim. Om Iran skulle försöka använda de kärnvapen (som ännu inte finns) skulle hela landet pulveriseras till en radioaktiv grushög inom några timmar. Det vore en märklig form av rasism att tilltro Irans ledare en sådan dårskap.

Att våld föder våld, och våldet i sin tur hela samhällens kollaps, har efterkrigstiden illustrerat med all tydlighet. När Gorbatjov avvecklade Sovjetunionen fick han löften om att västmakterna och NATO skulle hålla händerna borta från de nybildade staterna runt Ryssland. Ett löfte som sveks med ogenerad snabbhet. Nu fylls ledarsidorna med beskrivningar av hotet från Ryssland. Det känns som om man varit nere i arkivet och letat fram de gamla texterna från kalla kriget. Som väntat görs inga försök att hitta förklaringar hos "vårt" agerande i väst. Det är de råbarkade ryssarna och deras självklart imperialistiska ambitioner som beskrivs.

Till all lycka är världens största land också ett av de mest återhållsamma med krigiskt våld mot andra länder. Men också Kina tvingas reagera på USA:s fortsatta intrång i länder dagsresor bort från Washington. Särskilt försöken att med militära medel gripa kontrollen över oljetillgångarna i Irak är ett påtagligt hot mot Kinas behov att klara sin energiförsörjning. Och USA kan inte skrämma Kina, därtill är landet för stort och oåtkomligt. Och snart alldeles för starkt som ekonomisk makt. Men USA:s agerande aktiverar givetvis Kinas utrikespolitiska handlande och militära uppbyggnad.

Förstod inte krigsherrarna runt Bush följderna av sina tilltag? Det vore förolämpande att tro så. En mera naturlig förklaring är att de inte brydde sig. Man hade en mycket mera kortsiktig agenda.

Därför känns Obamas deklaration om missilförsvaret befriande. Den inger ett hopp om att de senaste åtta årens amerikanska ledarskap var en anomali och en djupt tragisk bottennivå i USA:s historia.

2008-11-14 fredag
Förväntningarna på Barack Obama som president är stora från många olika håll. Så stora att de inte rimligtvis går att uppfylla fullt ut.

Lyssnar man närmare på vad Obama ställt i utsikt är det inte lite. Några av hans tal under valkampanjen, som är tillgängliga på t.ex. YouTube, är tydligt idealistiska och avviker från den amerikanska huvudfåran på ett sätt som knappast kan bortförklaras som enbart retorik. Visserligen är väljarna i USA, som på så många andra håll, vana vid att valtal inte förpliktigar mer än nödvändigt, men med sin övertygande framställning förefaller Obama onekligen övertygad själv. Kan han materialisera sina höga ideal i en miljö som formats av den amerikanska kapitalismen under en cynisk och nyliberal epok?

Uppgiften han i så fall tagit på sig är inget mindre än ett systemskifte. Finanskraschen ger honom förvisso ett gynnsamt utgångsläge, men även om maktens image har solkats så har maktens centrum inte förflyttats. Ger sig Obama i kast med förändringar av det slag han antytt i sina tal kommer han att mötas upp av starka krafter. Hittills har vi inte sett att någon amerikansk president har haft framgång i en sådan kraftmätning, hur mycket politiskt stöd han än haft. Demokratin i USA är sannerligen villkorad av den ekonomiska makten.

Intressant skall det i alla händelser bli att följa Barack Obamas presidentskap. Och samtidigt med det ställa sitt hopp till att säkerhetstjänsten gör bruk av de väldiga resurser och den spetskompetens som bara det högt utvecklade USA är mäktigt, på det att Obama får fullgöra hela sin presidentperiod.

Fångvård
2009-01-12 måndag
Med trådlösa hörlurar till datorn kan de nödvändiga manuella hushållssysslorna förgyllas med givande föreläsningar från nätet (t.ex. Chomsky). Det gav härom dagen ett intressant tillägg till bilden av fängelsestraffen i USA. Att antalet och andelen fångar i USA är fullständigt utan jämförelse med alla andra någorlunda civiliserade länder har rapporterats tämligen utförligt. Om man som jag inte har reflekterat ytterligare över saken så kunde man tro att det var ett särdrag, som många andra i USA, med rötter i Vilda västern. Men så är det inte.

Vid tiden för det systemskifte som initierades av Reagans administration var antalet fängelsedömda ungefär i proportion med andra länder. (Med betoning på administration, som Chomsky har påpekat; vad Reagan själv förstod av ärendena är inte så lätt att veta.) Efter det accelererade inspärrningen av dömda i en rasande takt, så att nu närmare en procent av befolkningen, och antagligen ett par procent av arbetskraften, sitter i fängelse. Ett särskilt skrämmande inslag är att USA:s fängelser härbärgerar barn som är dömda till livstidsstraff utan möjlighet till frigivning, ett förhållande landet antagligen är ensamt om i världen.

En av de dominerande förevändningarna för den massiva inlåsningen är "kampen mot droger". Men ett intressant samband är att fångexplosionen i tiden sammanföll med nyliberalismens genombrott. I det ohämmade marknadssystemet där näringslivet inte har användning för alla - alltså tvåtredjedelssamhället - är det inte till skada för de ekonomiska krafterna att en del av de minst användbara helt enkelt lyfts ut ur gemenskapen. Hade det varit annorlunda är det inte troligt att en så extrem inlåsningspolitik hade kommit till.

Sverige släntrar som vanligt efter USA, även om det mestadels är på behörigt avstånd. Vi ser alltså också tendenser till allt längre fängelsestraff hos oss. En indirekt metod som jämnar vägen för mer kriminalitet är den ökade pressen på de utanförstående genom indragningar av samhällets bistånd. Det här är inget som svensken i gemen vill ha, och det är säkerligen den andan hos regeringen som är orsaken till det långa och djupa misstroendet som det visat sig i opinionsmätningar.

Förebyggande krig
2010-01-11 måndag
Håkan Boström skrev i DN igår om Obamas dilemma mellan fredspris och krigsbefäl. Sens moralen blir att Obama inte bör förfalla till Chamberlains impotenta idealism, underförstått att krig ibland är den bästa vägen till fred. Ett svar:

Chamberlains patetiska fredsförhoppningar har blivit en outslitlig ikon som avskräckande exempel när propagandaapparater uppammar stöd till ”förebyggande” krig och hot om krig. Att man ständigt återkommer till det 70 år gamla exemplet kunde dock väcka misstanken att det inte finns fler liknande fall att ta till, vilket borde försvaga tankefiguren.

Du nämner (i gårdagens DN) Reagans rustningspolitik som ett framgångsrikt exempel på en motsatt, och bättre, strategi. Vad Reagan personligen visste om sin politik är förvisso oklart, och  i vad mån den politik som hans administration bedrev hade någonting med Sovjets sammanbrott att göra är inte heller säkerställt. Men den viktiga frågan är på vilket sätt rustningspolitiken skulle ha bidragit till fred.

Efter att ha besegrat nazismen höll Sovjet militärt sett en låg profil. Före kriget mot Afghanistan engagerades militären i några regementsvisa angrepp i Östeuropa. (Det blodiga kriget i Tjetjenien hör ju främst hemma under Rysslands ”fria” epok.) Försöker man tolka USA:s oförändrade militära strategier efter Sovjets sammanbrott tyder det snarast på att hotet från Sovjet under det kalla kriget mest hade tjänat som en lämplig förevändning för alla krigsföretag USA själv bedrev under den perioden.

Omvälvningen i Ryssland medförde (under en tid) frihet för det talade och tryckta ordet, och därtill en glittrigare livsstil för en liten medelklass. Men de helt avgörande förändringarna var av ett annat slag. En handfull samvetslösa oligarker rånade landet och befolkningen på alla värdefulla tillgångar medan den stora massan av ryssar kastades ut i misär och i en social katastrof som antagligen saknar motstycke i fredstid.

Miljoner människor dog i förtid, i en skala som man får gå tillbaka till Stalins 1930-tal för att kunna hitta jämförelser till. Avdödningen hade sådan omfattning att medellivslängden sjönk dramatiskt, en ofattbar händelse för industriländer under modern tid. (Medias förvåning över Putins popularitet när han slår back i detta maskineri måste bero på okunnighet eller avsiktlig cynism.)

Om det fria ord som Reagan skulle ha skänkt ryssarna kan man säga att det i varje fall fyller sin selektiva roll hos oss genom att hålla den oerhörda katastrofen i Ryssland tämligen okänd här. Man behöver inte ha någon fantasi för att inse hur motsvarande kollaps i Brasilien under Lula da Silva, eller i Venezuela under Chavez skulle ha fyllt våra massmedier i volym och tid.

Medan Reagans administration arbetade på att befria ryssarna höll den själv på med ett av det senaste halvseklets smutsigare krig, nämligen mot daghem, sjukhus och obeväpnade bönder i Nicaragua. För den prestationen fälldes USA i internationella domstolen. Domskälet var olaglig våldsanvändning, eller terrorism med en annan benämning, och USA dömdes att betala ett stort skadestånd. USA avvisade givetvis domen och svarade genom att trappa upp kriget, och tystade med sitt veto frågan när den kom upp i FN.

Om chamberlainhypotesen skall ha någon mening så får man leva i föreställningen att ”våra” krig inte är några egentliga krig. USA:s och västvärldens överfall på fattiga länder, monstruösa bombningar, stöd till samvetslösa gangsterregimer, allt detta kanske då inte har hänt? Folken gjorde ju ofta militärt motstånd, men det hjälpte inte. Sex miljoner dödade sedan världskriget? Åtta miljoner? Fler? Vi vet inte, för här i väst räknar vi inte offren för våra gärningar.

På den anfallande sidan i orättfärdiga krig behövs det många fler Chamberlain, många som tror på – och föredrar - freden, många som förmår se när krig är den sämsta lösningen på ett problem, och som vill ta konsekvenserna av sin uppfattning. Viktigare än att undvika att bli en Chamberlain är att undvika att bli en Hitler.

Militära baser
2010-05-29 lördag
Vi har fått lite ovanlig turbulens i den utrikespolitiska debatten, i slagskuggan av det kommande valet, genom oppositionens utspel om USA:s militärbaser. Stödpartierna tycks ha fått med (S) på förslaget att Sverige skall ställa krav på USA att dra in alla sina baser. Som väntat fungerar sådant som en spruta i ändan på intellektuella vakthundar, och den intressanta benämningen "antiamerikanism" vädras åter. Gamla reflexer kommer till heders och rationellt tänkande suspenderas.

Hur var det nu det stora behovet av dessa baser en gång motiverades? För oss lite äldre är det inga problem att komma ihåg hur valserna gick, för de vevades outtröttligt dag efter dag, år efter år. Den imperialistiska kommunismen, med sina kommandocentraler i de kärnvapenutrustade stormakterna Sovjetunionen och Kina, utgjorde ett överhängande hot mot den fria världen. Om man nu kunde tycka att dessa två länder hade hållit en låg profil militärt under efterkrigstiden, så var det inget man skulle låta lura sig av. Även om Kina hade genomfört en enda större militär operation, och då bara när USA:s krigsmakt stod vid landets gräns, så var det enbart ett förrädiskt lugn. Man kunde ju ta fram citat från Lenin och andra av rörelsens prominenser som beskrev hur världskommunismen ofrånkomligen skulle ta makten i alla länder.

Dessutom "visste" ju alla att Sovjet och Kina låg bakom folkliga resningar i länder som frigjorde sig från kolonialismen, och bakom andra dunkla händelser. Vietnamesiska folkets ansträngningar att befria sig ur västliga kolonialmakters grepp förklarades av lika oblyga som cyniska propagandister i samma termer. Ännu när Reagans administration lät krossa den demokratiska regimen i Nicaragua, och med den hela samhällsbygget i landet, grundades det på att Sovjet annars skulle få ett fäste på kontinenten. Försvaret mot den kommunistiska imperialismen var det enda motivet för att USA behövde garnera världen med militärbaser klotet runt. Något alternativ till den förklaringen framfördes aldrig, vilket är förståeligt. För vad skulle det ha varit?

Så kom järnridåns fall för tjugo år sedan. Världskommunismen försvann i ett enda slag. Sovjet avvecklades och hela regionen bröt samman i de sedvanliga följderna av rövarkapitalism. Samtidigt accelererade privatiseringen av ekonomin i Kina, även om det skedde under statligt reglerade former. Kvar på den renodlat kommunistiska scenen stod bara Kuba och Nordkorea, två länder som var effektivt desarmerade efter genomgripande och mångåriga sanktioner. Av det enda och uteslutande motivet för alla USA:s militärbaser fanns ingenting kvar. Däremot fanns baserna kvar. Det som hände var i stället att det inte längre framfördes några skäl. Tystnaden spred sig effektivt, och ingen ställde några besvärande frågor (utom Noam Chomsky och några andra dissidenter som alltid utan problem kunnat hållas utanför massmedia i USA).

Ett sanningsenligt svar på frågan om motiv för USA:s baser kan inte bli annat än generande i ljuset av FN-stadgar och olika konventioner som reglerar fredlig samexistens. Under tiden vi väntar på svaret är det väl bara ett lagom fredsinitiativ av svenska partier att föreslå nedläggning av militära baser som inte kan motiveras. Om man river upp för mycket bråk om sådana krav riskerar man ju bara att folk börjar fundera över de verkliga skälen för basernas existens.

2010-05-30 söndag
I dagens DN svarar Peter Wolodarski sig själv ovetande på min fråga om varför USA:s militärbaser skulle vara så viktiga att bevara. Eller snarare försöker svara. Men han väcker bara saknaden efter Herbert Tingsten, som åtminstone kunde framställa sin ideologiska enögdhet med skärpa i tanken. Lyssna på det här av Tingstens bleka efterföljare:

"Om man värnar om fred, frihet och stabilitet är det tanklöst att efterlysa en ensidig amerikansk reträtt, eftersom USA:s internationella trupper ofta utgör garanten för dessa värden."

Orwell hade inte vetat om han skulle skratta eller gråta. Detta land som "värnar om fred" är ansvarigt för i det närmaste alla angreppskrig det senaste halvseklet, krig som nästan utan undantag utgjort brott mot internationella lagar och konventioner. Antalet dödsoffer räknas i miljoner, mestadels oskyldiga civila. Kroppsskador naturligtvis ännu fler, inklusive offer för kemisk krigföring, och materiella skador i ofattbar omfattning. Ett ynka litet land i Sydostasien utsattes för bombkrafter värre än vad alla länder under hela andra världskriget tillsammans fick ta emot. Just när Wolodarski skriver orden "värnar om fred" har USA huvudansvaret för två pågående angreppskrig med många civila dödsoffer och miljontals flyktingar som del av det förödande resultatet.

Åt "en ensidig amerikans reträtt" skulle Orwell nog valt att skratta. Var finns alla andra länders militärbaser på främmande mark som skulle kunna dras tillbaka som motprestation? Wolodarski litar alldeles för tungt på läsarnas okunnighet, en ofta riskabel strategi. Intressant är att de enstaka undantag som numera finns, t.ex. ryska baser i områden som Georgien gör anspråk på, med rätta beskrivs som problematiska och som risker för freden. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet (2007-08-01) hade USA då officiellt 737 (i verkligheten kanske 1000) militära baser av varierande omfattning i 130 länder runt om i världen.

Vi har bara kommit ett drygt dussin rader in i artikeln när nästa underlighet dyker upp: "Utan det amerikanska skyddet av Sydkorea och Japan skulle dessa länder rusta upp och kanske skaffa sig kärnvapen." Wolodarski tror (hoppas man) inte att ett par brigader och några flottiljer placerade i de båda länderna förhindrar dessa kärnvapen. USA kan vara på plats med hela arméer i en handvändning om det verkligen skulle behövas. Viktigare för USA är att Japan och Sydkorea frivilligt stannar inom alliansen, och för det ändamålet skulle ett bortdragande av baserna tvärtom kunna vara positivt. Det är inte obekant att allmänhetens motvilja mot de utländska militärbaserna i de båda länderna är starkt, i Japan extremt starkt, inte minst efter uppmärksammade våldtäktsskandaler.

Vilket är då det verkliga skälet till att USA håller alla dessa baser? En typ av svar får man i det refererade numret av SvD där militärhistorikern och författaren Chalmers Johnson ser ett gott och ett ont USA, det senare "ett självgående krigsmaskineri som stöttas av korrupta politiker i skydd av patriotisk ignorans bland allmänheten och som sått fler diktaturer än demokratier". Han ser alltså baserna som ett utslag av USA:s imperialistiska ambitioner. Den som vill fördjupa sig ytterligare i stringenta analyser av odiskutabla fakta rekommenderas att botanisera i Noam Chomskys många arbeten på området. Men sådant är Peter Wolodarski inte betald för. Det han skriver hade med omvända förtecken varit representativt i Pravda, och vi skulle då ha flinat åt det som ett typiskt utslag av enfaldig, sovjetisk propaganda.

2010-07-07 onsdag
Carl Bildt beviljades i fredags en utvidgning av sin blogg till DN Debatt för ett lägligt motangrepp på politiska aktörer som krävt att han skall avgå för sin påstådda delaktighet i brott mot mänskligheten. Lägligheten serverades av vänsterpartiet som antas ha förlett de rödgröna att ställa krav på nedmontering av USA:s militärbaser runt om i världen, enligt Bildt ett "återfall i primitiv anti-amerikanism" (kanske är det en signal att han skriver antiamerikanism med amerikanskt bindestreck?). Detta "ensidiga krav äventyrar global balans och stabilitet" noterar Bildt, nog så riktigt.

De rödgröna kan kritiseras på skarpen för att inte ha krävt tillbakadragande av alla länders militärbaser på främmande territorier. Framför allt skulle det varit taktiskt smartare. Effekten hade nämligen blivit densamma. Med sina tusentalet militärbaser i 130 länder är USA i praktiken ensamt om den här speciella egenheten. Undantagen gäller andra länders baser i Irak och Afghanistan, som en följd av deltagande i USA:s krig. Något marginellt undantag till kan hittas, som t.ex. ryska trupper på omstridda områden i Georgien. Den stora och mäktiga konkurrenten Kina har inte haft militära baser på främmande territorier de senaste millennierna (om man frånser från en kortvarig självförsvarsaktion i Korea), och det verkar fungera ganska bra.

En gång i tiden ansågs det kräva en motivering för den säregna vanan att brodera världen med militärbaser. Och det fanns en övertygande sådan för USA: sovjetimperialismens dokumenterade ambitioner att sprida kommunismen till alla länder, vid behov med våld. Att på alla sätt motverka Sovjets planer var det stora, och till synes rättfärdiga motivet till baserna. Sedan gick sovjetkommunismen upp i rök, men inget annat hände än att nya USA-baser i tidigare sovjetrepubliker tillkom på listan. Makthavarna i USA hade tydligen dolt någon sanning i 50 år, men det gjorde inget, för numera bryr sig ingen om med vilka propagandistiska fraser makten kamouflerar sina handlingar. Det hade aldrig varit frågan om Sovjets imperialism, utan USA:s, so what?

Afghankriget
2010-10-23 lördag
Afghanistan har hamnat i svenskt mediefokus - nu när svenska soldater har stupat och sårats. Förlusterna har blivit ett huvudargument i debatten om Sveriges eventuella tillbakadragande efter en eventuell tidsplan. Huruvida vi alls har någon rätt att vara där med krigsförband har på något sätt blivit ofint att diskutera, och behandlas mestadels i bokstavsvänsterns obskyra pamfletter och nätfora. Någonstans i rikspressen kunde man läsa om vårt deltagande som "fredsinsatsen", i en påminnelse om att Orwell aldrig tycks bli inaktuell.

Vad har detta krig för historia? Den är längre och blodigare än vi vill veta av, men kan kortas genom att inledas med Sovjets ockupation. På den tiden fanns ännu en gnutta legitimitet i krigföringen, om än alldeles otillräcklig. En kommunistisk regering i Afghanistan, som kommit till makten på någorlunda egna meriter, vände sig till Sovjet och bad om militärt stöd för att kuva upproriska krafter av varierande moralisk halt. Som med alla andra krig i Afghanistans historia var operationen dömd att misslyckas. Men det faktum att Sovjet stod på ena sidan, kombinerat med närheten till de strategiskt viktiga oljeregionerna, motiverade USA att stödja alla motkrafter, inklusive fundamentalistiska islamiska jihadister. Saken ansågs så viktig att Reagans administration smygvägen tillät Pakistan att skaffa kärnvapen.

När krig bryter ner ett land följer inte sällan ett förfall som föder sig själv. Efter ryssarnas reträtt härjade ett antal krigsherrar så rejält och våldsamt att afghanerna i själva verket välkomnade talibanerna. Och de religiösa fundamentalisterna var välbeväpnade och välorganiserade efter allt stöd de mottagit i kampen mot ryssarna.

Då inträffade den 9:e september 2001. I Afghanistan befann sig den för dådet huvudmisstänkte organisatören och saudiern Usama bin Ladin, på nåder av talibanerna men inte särskilt hjärtligt välkomnad. Ett ultimatum från USA att bin Ladin skulle utlämnas - utan specifika bevis - utlöste angreppskriget. Talibanerna kunde antagligen lika lite som någon annan få tag på bin Ladin, men det gjordes snart klart att kriget skulle ha startats i vilket fall som helst. USA leddes av en raffinerad samling krigsaktivister som ville visa handlingskraft efter den nationella förödmjukelsen, och då spelade det ingen roll att offren var civila afghaner, och en och annan taliban, som inte hade någonting med 9/11 att göra.

Insatserna i Afghanistan fick sedermera en sorts legitimation av FN, men det var och förblev USA:s och NATO:s krig. Motivet att fånga bin Ladin försvann i fjärran, han antogs f.ö. efter ganska kort tid ha lämnat landet. Så för att i efterhand på något sätt berättiga krigsinsatsen ändrades målet till att bekämpa talibanerna och deras fundamentalistiska maktutövning, som innebar diskriminering av kvinnorna och som lade hinder i vägen för demokrati av västerländskt slag. Samma "messianska vision" som W Bushs regim hade tillämpat på Irak fick duga också för Afghanistan, en så ogenerat hycklande vision att den motståndslöst slank in hos de flesta anständiga intellektuella i väst.

(Om USA:s ledare verkligen hade brunnit för uppgiften att skapa demokrati och bekämpa könsdiskriminering i andra länder så hade mycket kunnat göras utan förlust av en enda soldat. Man hade man kunnat börja med t.ex. Saudiarabien och hela raden av USA-vänliga självhärskardömen runt Persiska viken. Och sedan fortsatt med några vänskapligt sinnade asiatiska republiker som tidigare ingick i Sovjetunionen, via Egypten tagit sig an några afrikanska länder, osv. Den verkliga poängen är att Bushs vision i dessa fall hade haft stora utsikter att lyckas enbart med hjälp av en kraftfull anvisning från gudfadern - "the owner of the world". Det närmast obegripliga problemet, som för faktiskt anständiga intellektuella borde vara högprioriterat, är varför demokrati i dessa länder inte anses särskilt påkallat av västvärldens styrande. Det handlar trots allt om länder där en minimal elit mestadels använder sin oinskränkta makt för att råna sina undersåtar på väldiga rikedomar.)

Afghanistan har aldrig besegrats militärt och det kommer inte att ske nu heller. Jan Myrdal skrev redan på 70-talet att ett land där bönderna är beredda att gå ut på fälten med geväret på ryggen inte kan underkuvas. Vad gör alltså svensk militär i denna avlägsna del av världen? Skall vi offra vår framtoning som fredsnation för att delta i USA:s helt igenom hycklande "demokratiprojekt"? Talibanernas styrka kommer ur motståndet mot USA:s självsvåld, som kränker muslimer i djupet av deras själar. (Den starka tro som får muslimer att reagera mot USA:s hädelser är f.ö. bara en spegelbild av den religiösa fundamentalismen i USA.) Det säkraste och samtidigt enklaste sättet att försvaga talibanerna är att avsluta all våldsutövning och tillerkänna folken rätten till kontroll över sitt land och sina egna naturtillgångar. På samma sätt som den bästa metoden för att bekämpa terrorism är att sluta utöva den.

Västvärldens agerande i Afghanistan och Irak har skärpt misstron mot väst i stora delar av världen, och kraftigt ökat risken för terroraktioner. Om detta är underrättelseorgan i väst överens, och den empiriska bekräftelsen otvetydig. Skall vi tvingas uppfatta detta som att våra makthavare är totalt cyniska och i grunden ointresserade av riskerna de utsätter sina folk för? Chomsky menar det. Hans analys ger vid handen att andra intressen står högre i prioritet på maktens agenda. Dit hör inte minst den avgörande betydelsen av kortsiktiga ekonomiska vinster.

Allmänt
2010-04-17 lördag
Lyssnade igår på Harold Pinters Nobelföreläsning, lyckligtvis bevarad på bl.a. YouTube, men i övrigt begravd i medias svarta hål som i huvudsak ett "beklagligt" utbrott av antiamerikanism. Märkt av sjukdom höll Pinter ett känslostarkt anförande, där USA:s huvudansvar för dödandet av oskyldiga civila i orättfärdiga krig och av mordiska diktaturer efter andra världskriget, utgjorde det centrala temat. När han nu hade (för många något oväntat) fått tillträde till en talarstol högst uppe i den etablerade världen är det inte förvånande om han ville använda ett tillfälle som aldrig skulle återkomma till något han såg som avgörande för mänskligheten.

För en diktare är skillnaden mellan verkligt och overkligt inte avgörande, men för oss som levande varelser är den skillnaden helt central. Med ungefär de orden lämnade Pinter, efter en kort inledning om sitt författeri, det litterära och gick över till det politiska huvudtemat. Hans engagemang i världens ödesfrågor började tidigt i livet och omfattade bland mycket annat ett särskilt intresse för Nicaragua under den första kortvariga Sandinistregimen. Upprördheten över hur den västerländska propagandan förvred bilden av Nicaraguas första folkstyre, och över USA:s smutsiga legokrig mot landet, förstärkte säkert den viljestyrka och oräddhet han visat i kampen för människors verkliga rättigheter. När det gäller fakta och analyser står han nära Noam Chomskys distinkta rationalism, men i nobeltalet utnyttjade han också konstnärens privilegium att demonstrera känslor. Ibland medför känslor risken att trovärdigheten i en argumentation försvagas, men Pinter lyckades i stället med sin gripande framställning förstärka övertygelsen och kraften i sitt tal.

Att referera mer av ett anförande som måste avlyssnas i sin helhet vore att göra Harold Pinter orätt. Unna dig 45 minuter stark upplevelse förmedlad av en stark människa som redan såg slutet av sitt liv inom horisonten.