|
Kuba
2009-01-02 fredag
Igår hade Castroregimen alltså lyckats överleva på Kuba i femtio
år, mest som en påminnelse till USA och världen att militär underlägsenhet
gentemot starkare makter inte alltid är avgörande. Fidel marscherade in i
Havanna den 1 januari 1959 med sina companieros i helskägg, och satte med
det Kuba som en finne på USA:s näsa.
Den 31:e oktober samma år steg jag iland i Havanna tillsammans med en
båtlast amerikanska turister. Jag hade som tonåring gett mig ut på den
tidens motsvarighet till dagens flygluffande: att mönstra på ett av
Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg för att med hårda elvatimmarspass
avlönade med fickpengar arbeta mig ut i världen. Via ett antal kortare
turer med utgångspunkt från New York landades öarna i Västindien med last
av amerikanska taxichaufförer, och den naiva svensken fick skåda verklig
misär med egna ögon. En erfarenhet som påverkade uppfattningen om både det
ena och det andra för resten av livet.
Ännu sent på hösten revolutionsåret kunde USA-turister alltså besöka Kuba.
Vi i besättningen fick hålla tillgodo med gratisnöjen som att vandra
omkring i stan och leta efter någon balkong från Taubes visa. Vi noterade
visserligen kubanernas rynkade ögonbryn och deras svarta blickar som
följde våra steg - naturligtvis togs vi för amerikaner - men bakom den
aggressiva minen kunde man ana en skygg respekt. Det var som om
generationer av bugande för herrefolket i norr hade satt sig i generna.
Sedan kunde vi lägga några cent på Two Brothers Bar nere i hamnkvarteren,
där rommen var billigare än Coca Colan. Cocktailpinnarna med "Two Brothers
Bar" inpräglat ligger kvar i någon kökslåda hemma.
Om Fidel Castro hade intagit Havanna som kommunistisk revolutionär hade
våra amerikanska passagerare givetvis inte kunnat gå iland och ostörda
fått uppleva resterna av den gamla "guldåldern". Det är bara en läglig
glömska hos dem det så har behagat: det faktum att Castro vid den här
tiden inte ens var kommunist. Händelsernas turordning var som bekant att
Castro förstatligade USA-ägda företag, USA svarade med att isolera Kuba,
vars regim lämnades kvar med Sovjetunionen som enda men tämligen nöjda
bundsförvant. Då först blev Fidel kommunist. Ordningsföljden är inte helt
oviktig när man samtalar om orsaker.
Konflikterna med USA eskalerade under återstoden av året. Kungsholm, som
fartyget hette, var schemalagt för ett andra besök i Havanna till den 3:e
december 1959, men då hade spänningarna blivit för stora. Havanna fick
strykas ur Itineraries för all återstående tid av Svenska Amerika
Liniens Västindienkryssningar.
2009-01-03 lördag
(forts. från igår...)
Att den okunnige svensken på besök i verkligheten omedelbart
skulle lärt sig någonting är för mycket sagt. Han var ungdomligt
egocentrisk och lyckades nog bara prisa sin stora tur att ha blivit född i
Sverige. Från sitt perspektiv idag ser han den tiden ut som en liten naiv
och självgod högergosse. Insikterna kom först efterhand och först efter
att han med hjälp av böcker hade börjat tänka.
Haiti ansågs som världens fattigaste land, och han fick en chockerande
bild av vad det innebar. Som lågavlönad sjöman blev hamnar och de närmaste
delarna av städerna det han såg mest av (turisterna försvann till en
skyddad strand någonstans). I Port-au-Prince först mängden av kvinnor som
stod och bjöd ut sig i hamnen, kvinnor på kryckor, kvinnor med ansiktena
uppsvällda av bölder, en bild av total hopplöshet. Längre upp i stan
tittade han in på gårdar mellan förfallna hus och såg människor sitta på
huk i lervälling upp till fotknölarna och försöka leva ett liv.
Där och då antar jag att han förhärdade sig. Han hade ju som sagt sin
barnsliga självgodhet att ta till. Men när medvetenheten efter flera år
började växa ställde han sig mera fruktbara frågor. Hur såg det globala
sambandet ut mellan honom och den smutsige lille grabben i trasiga byxor
som sprang efter honom och tiggde? Borde den pojken bara få skylla sig
själv, eller fanns det en maktstruktur i hans land om hade ett större
ansvar för hans misär? Vad gjorde omvärlden i sin tur för att förändra
situationen på Haiti? Vad gjorde den närmaste stormakten USA i den ena
eller andra riktningen? Och var i den här kedjan kom Sverige in - och
ytterst han själv?
Haitis nutidshistoria är fylld av anmärkningsvärda händelser där världens
demokratiska marknadsekonomier inte har haft någon ärofull roll. Alltså
finns det en tråd som går också till den där personen i Sverige och som
ger också honom ett ansvar, om än aldrig så litet. Oavsett om det ansvaret
är mikroskopiskt så får det moraliska konsekvenser. Och kunde han inte
göra något konkret av betydelse så hade han ändå ansvar för sina åsikter.
Den lille högergossen fick alltså gå.
2009-01-05 måndag
Kuba och Haiti är grannländer som skiljs åt av ett sund en knapp
landmil brett. I de flesta avseenden är skillnaden mellan länderna stora,
och där det finns likheter är skillnaderna i uppmärksamhet vi ägnar dessa
likheter i stället avsevärda. Om Kuba vet vi framför allt att regimen
fängslar och avrättar politiska motståndare och att planekonomin har
utarmat det materiella välståndet. Vi vet möjligen också att landet har
koncentrerat resurser på skola och hälsovård, och nått vissa resultat, som
t.ex. en spädbarnsdödlighet på samma nivå som USA. Men om det brukar vi få
höra att "en liter gratis mjölk om dagen" inte kompenserar för bristande
demokrati.
Det förhållandevis stora intresset för Kuba beror naturligtvis på att
kritikerna av Kubas speciella socialism förfogar över mainstreammedia. Om
Haitis brist på demokrati vet vi väl desto mindre. Alltifrån tiden som
fransk sockerplantage över USA:s ockupation 1915-34 till det groteska
förtrycket under Papa Doc och Baby Doc har Haiti varit ett land präglat av
despotism, korruption och underkastelse under utländska intressen.
Despoterna har inte behövt avrätta motståndare efter några juridiska
processer, utan helt enkelt slaktat människor i tusental.
1991 fick Haiti sin första demokratiskt valda president, Jean-Bertrand
Aristide, präst och befrielseteolog, som störtades av en militärjunta
efter sju månader. Juntan lyckades på kort tid mörda uppemot 5 000 fattiga
svarta, inte minst med hjälp av en viss Emmanuel Constant, känd för sina
kontakter med CIA. Trots sitt ansvar för dessa terrormord lever Constant
idag trygg i USA. Både presidenterna Clinton och Bush II har tillbakavisat
krav på utlämning till Haiti. Landet återfick efter 1994 en form av
demokrati, villkorad av USA och med en fortsättning till dags dato som
inte inneburit några anmärkningsvärda förbättringar av tillståndet som
helhet.
Hur kan relationen mellan Kuba och Haiti se ut när det gäller omfattningen
av våra mediers kritiska bevakning? Hundra mot ett, eller tusen mot ett?
Och hur ser livsvillkoren ut för människorna det faktiskt gäller? Den
obalansen säger mycket om politisk moral i allmänhet och vår i synnerhet.
2009-03-13 fredag
I ett föregående liv höll jag på med miljöfarligt avfall, som det hette på
den tiden. "Gubbarna" i bolaget körde slamsugare, och deras jobb var att
åka runt och ta hand om olika sorters flytande avfall hos ett antal
kunder varje dag. Enahanda och inte så glamoröst. För många av gubbarna
var tipskupongen ett sätt att ta sig igenom veckan, med hopp om att
lördagen skulle bli den stora befrielsens dag. Det blev den aldrig.
Denna människans förmåga att leva på hoppet är i lite större skala
kapitalismens livboj. Så länge teoretiska möjligheter till positiva
förändringar finns uthärdar vi svårigheter, hur liten sannolikheten än är
att det positiva förverkligas. Men när möjligheterna inte finns förlorar
vi till och med förmågan att uppskatta det vi faktiskt har. Jag kom att
tänka på detta när jag läste en text av Yoani Sánchez i DN för ett tag
sedan. Hon är skribent och regimkritisk bloggare på Kuba, enligt
bildtexten "korad till en av den spanskspråkiga världens mest
inflytelserika intellektuella".
Artikeln är en sorts kondenserad dagbok med beskrivningar av tristessen
och sönderfallet på Kuba. Just den här texten saknar varje form av analys,
och ger inget underlag för att bedöma Sánchez som intellektuell. Den är
snarare en litterärt utformad redogörelse för vedermödorna på den utarmade
ön, ungefär så som dissidentlitteraturen från socialistiska diktaturer
ofta har sett ut. Som sådan illustrerar den övertygande vad som händer när
hoppet om det stora genombrottet har grusats och ersatts av centralt
organiserad trygghet. Men Sánchez tycks inte riktigt medveten om det.
"Vi är egendomslösa, men också ovetande om vad vi saknar, för vi växte upp
med ständiga förbannelser över dem som lider av den 'småborgerliga
svagheten' att vilja äga något." Hon reflekterar inte över att hundratals
miljoner människor i världen äger ännu mindre, och åtminstone skenbart
tycks finna sig i det. Eller att ännu många fler saknar sjukvård och
skolor av Kubas standard. Antagligen omedvetet uttrycker hon den
prioritering av möjligheter framför trygghet som är så vanlig hos oss
människor när vi inte reflekterar, och ansluter sig till den.
"Vi, den generation av skeptiska kubanska ungdomar som i dag är mellan 25
och 40 år, formades av detta sociala experiment som pågick under hela vår
uppväxt." Ett experiment kräver en normalitet att avvika från, och det
normala på den sydamerikanska kontinenten har varit fattigdom för de stora
massorna, och en brutal social kamp. Det normala i stora delar av världen,
i själva verket. Sánchez undviker sådana observationer, kanske för att hon
gör ett annat tankefel som verkar ligga latent hos oss alla, nämligen
föreställningen att vi i en annan tid och på en annan plats alltid skulle
komma att tillhöra de mest lyckligt lottade.
Artikeln saknar som sagt analys. Sánchez beskriver den ekonomiska krisen
på 90-talet, och vad den förde med sig, men undviker att nämna sambandet
med Sovjetunionens kollaps. Lika tyst är hon om USA:s sanktioner och dess
betydelse för de vardagsbekymmer hon ingående uppehåller sig vid. Det är
synd, för det vore intressant att höra hennes synpunkter på sådana
avgörande frågor. Eftersom hon betecknas som intellektuell bör hon ha
gjort den analysen i andra sammanhang. Texten i DN är dock en rent
skönlitterär produkt med de förtjänster och brister sådana har för det
ämne hon har tagit på sig att gestalta.
2009-03-14 lördag
En naturlig eftertanke till gårdagens text är hur vi skulle leva om våra
levnadsvillkor berodde på en slump. Om våra liv till exempel bestämdes
genom en dragning bland sex miljarder lotter, motsvarande varje nuvarande
livsöde. Risken är överhängande att vi hamnade i en fattig
jordbrukarfamilj i något av världens utarmade områden. Bortser vi från
filosofiska spekulationer om vad "jaget" är så är det faktiskt vad som
gäller i det ögonblick vi ("jag") koncipieras. Visar det sig att vi råkar
förlösas i den rika delen av världen är det bara en lycklig slump.
De fattigaste på jorden skulle inte ha något att förlora på ett sådant
lotteri, men någonstans på välståndsskalan går en gräns över vilken det
inte vore rationellt att dra en lott. Ligger Kuba över den gränsen? Frågan
är relevant för att bedöma Yoani Sánchez relativt självcentrerade
samhällskritik.
Därmed inte sagt att vi skulle vara hänvisade till determinism. Varje
samhälle kan förbättras, och för alla som förlitar sig på verklig
demokrati innebär det social och folklig kamp i olika former. Vad en sådan
kamp skulle leda till på Kuba är det varken lätt eller rätt att spekulera
om. Det är en sak för kubanerna att avgöra själva. Sánchez tycks stå för
en ljumt borgerlig linje i sin syn på vad som är önskvärda förändringar.
Så kanske det blir. Även om den förhärskande strömningen i stora länder på
den närliggande kontinenten går åt andra hållet. Den som lever får se.
2008-06-18 fredag
Intresset för Kuba i borgerliga media står knappast i proportion till
landets egentliga storlek och betydelse. Samtidigt vilar det en sorts
masochistiskt drag över intresset. Hur kan detta blockerade och fattiga
land stå emot USA och samtidigt bedriva en välfärdspolitik som tycks
trotsa ekonomiska lagar? DN ironiserar (24/6) över Kubaapologeternas
argument, och det föranledde en replik:
Den rest av vänstern som fortfarande ägnar energi åt att försvara
socialismen på Kuba har då och då ett troskyldigt drag som är lätt att
ironisera över. "Avsaknaden av demokrati kompenseras med en liter gratis
mjölk om dagen" som du skriver. Men den viktiga frågan är den omvända:
varför kan inte alla demokratier i världen garantera sina barn en liter
gratis mjölk?
Amartya Sen har granskat de politiska systemen i Kina och Indien och visat
att det indiska systemet i jämförelse har medfört dödsoffer motsvarande
den kinesiska Kulturrevolution var åttonde år. Demokratiseringen av
Ryssland har krävt lika många i förtid döda som Stalins utrensningar på
1930-talet. För att nämna bara två exempel. Varför skall demokrati och
marknadsekonomi behöva kosta människoliv? Och hur många liv per år är
yttrandefriheten i så fall värd? Utan bra svar på sådana frågor har man
ingen position för att moralisera över alternativa system.
Spädbarnsdödligheten ligger på samma nivå i det fattiga Kuba som i det
rika USA. Vi kan ju alltid ställa krav på yttrandefrihet framför anständig
välfärd, men får inte bli förvånade om världens fattiga massor då skulle
tycka att de kapitalistiska demokratierna dessförinnan borde reformera sig
själva lite grann.
Haiti
2010-03-24 onsdag
DN:s
gästkrönikör David Brooks skrev häromsistens en förbluffande krigshistoria
om en norrman som under ofattbara strapatser tog sig tvärs över ett Norge
som med Brooks beskrivning föreföll vara femtio mil brett. Det ledde
tankarna till en tidigare krönika som var märklig på ett mera olustigt
sätt. Rakt på sak handlade den om att invånarna i Haiti, och särskilt
deras ”kultur”, får ta ansvar för fattigdomen och för konsekvenserna av
jordbävningen. ”Kulturen”, med sina voodooinslag, bör ha varit ungefär
densamma under örikets guldålder, vilket redan det skapar problem för
Brooks hypotes.
Under en period på 1700-talet var Haiti världens rikaste koloni och
svarade för en ansenlig del av Frankrikes nationalinkomster. En av dem som
blev ekonomiskt oberoende på kolonialhandeln med Haiti var Voltaire (ett
undantagsexempel på att kolonialismen kunde tjäna upplysningen!). Den
synnerligen produktiva befolkningen på ön, till största delen importerade
svarta slavar, fick för sig att ta Franska revolutionens ideal på allvar
och grep de facto makten genom ett slavuppror. Napoleon tänkte sig inte
att frihet, jämlikhet och broderskap skulle gälla också svarta, utan
skickade en ansenlig armé för att kväsa upproret och återinföra slaveriet.
Men fransmännen blev regelrätt besegrade och Haiti utropade
självständighet 1804 som den första befriade svarta kolonin.
Brooks spelar aningslös när han skall besvara frågan varför Haiti numera
är så fattigt: ”Dess historia är präglad av förtryck, slaveri och
kolonialism, javisst. Men det är Barbados historia också, och Barbados
klarar sig riktigt bra.” Han ställer inte den viktigare frågan varför just
Haiti har plågats och underminerats av i första hand Frankrike och USA
från första början sin existens. Kanske för att en avgörande del av svaret
är ren rasism. En lyckad frigörelse av svarta gav en signal till andra
svarta att befrielse var möjlig, en utveckling som kolonialister och
slavägare hade allt intresse av att sabotera. Som ett av de första stegen
påtvingade Frankrike under militärt hot Haiti ett gigantiskt skadestånd
för fräckheten att ha befriat sig själva. Officiellt krävde Frankrike
kompensation för att man inte längre kunde tjäna pengar på slaveri, en
pinsam motivation som inte höjde någons ögonbryn då, och inte heller i
någon högre grad senare. Haiti betalade av blodspengarna med ränta under
80 år.
Brooks skriver också: ”Haiti har härjats av hänsynslösa diktatorer,
korruption och invasioner utifrån. Men det har Dominikanska republiken
också, och det landet är i mycket bättre skick.” Samtida USA-militärer
hade kunnat förklara för Brooks vari skillnaden mellan de båda länderna
låg. Dominikanska republiken befolkades av ”spiks, not niggers”, dvs.
mulatter med spansk härkomst, och kunde alltså räkna med en betydligt
mänskligare behandling. Den då för tiden självklara rasismen har motiverat
omvärldens totalt respektlösa hantering av Haiti, och arméer från
Frankrike, USA, Storbritannien och Tyskland har rumsterat tämligen fritt
på ön, och vid behov hämtat pengar ur statsbankens kassavalv.
Utan tvekan har USA:s direkta interventioner och indirekta styrning varit
avgörande för Haitis tillstånd. Det största angreppskriget, och påföljande
ockupation 1915-34, beordrades av Woodrow Wilson (följaktligen en av fyra
amerikanska presidenter som fått Nobels fredspris). Officiellt var motivet
att kväsa ett uppror, men det mer prosaiska skälet var att Haiti höll på
att lagstifta om förbud för amerikaner att köpa upp landområden på ön.
Sedan dess har Haiti fått erfara den fulla innebörden av Monroedoktrinen
och tvingats hålla sig öppet för USA:s agrobusiness och andra
ekonomiska intressen.
Givetvis hade Haiti självständigt kunnat välja en progressiv
samhällsutveckling med ett helt annat resultat än det nuvarande. Men
mönstret, med en minimal överklass som förfogar över all egendom, och
mordiska diktatorer som håller massorna i schack medan de delar rovet med
oligarkerna, är en sorts standard i före detta kolonier som behärskas av
en kapitalistisk stormakt. Mönstret har gått igen på många platser i
världen, inte minst i övriga Latinamerika där USA i det närmaste
regelmässigt har gett aktivt eller passivt stöd till de förtryckande
regimerna.
Turerna kring Jean-Bertrand Aristide, Haitis förste demokratiskt valde
president, är talande. Med populisten Aristide vid makten 1991 hotade
reformer till förmån för de fattiga medborgarna, och militärkuppen lät
inte vänta på sig mer än några månader. Aristide deporterades och
dödsskvadronen FRAPH startade en blodig förföljelse av hans anhängare. Den
huvudansvarige för FRAPH och för morden, Emmanuel Constant, fick efter
Aristides återkomst en fristad i USA. Inför en förestående utvisning till
Haiti hotade han i tv-programmet 60 Minutes att göra avslöjanden om CIA:s
inblandning i militärkuppen, och Bill Clinton lät honom stanna i USA.
Efter tre år av internationella påtryckningar gick Clinton med på att
demokratins spelregler skulle gälla även på Haiti, och såg handgripligen
till att Aristide återinstallerades som president. Efter en mellanperiod
blev Aristide återvald, och genomförde landreformer, förbättring av
sjukvård, skola och andra mänskliga rättigheter, av vilket
mycket har förfallit efter den slutliga kuppen mot Aristide 2004.
Att arvet efter kolonialismen inte är lätt att hantera för de nya
nationerna finns det alltför många exempel på. Och det blir inte bättre av
att de forna kolonialmakterna fortsätter att inverka destruktivt för att
främja egna kortsiktiga intressen. Så när USA-medborgaren David Brooks
utrycker sig förmyndaraktigt om ett land som hans egna regeringar under
200 år växelvis har attackerat, ockuperat eller bara underminerat så blir
pinsamheten alltför stor. Den text Brooks skrev i DN 10/2 förutsätter en
okunnighet och ideologisk enögdhet som inte går hem i Sverige. Här blir
den generande och faller långt under det som borde vara DN:s normala
kvalitetsnivå.
2010-03-26 fredag
En fartygsresa från ett novemberkulet New York till ett hett och fuktigt
Karibien betydde en förflyttning över två hela årstider på ett drygt dygn.
När första anhalten var Haiti blev det också en resa mellan två kusligt skilda världar. Kring kryssningsfartyget på redden
utanför Port-au-Prince plaskade primitiva
roddbåtar med unga män dykande efter småmynt, som de amerikanska
passagerarna med barnslig förtjusning
kastade i vattnet. För en naiv svensk
tonåring som aldrig hade behövt inse att ett samhälle som bygger på
tiggeri, eller ens tolererar tiggeri, överhuvudtaget var möjligt, blev det
också en mental resa som bidrog till att forma en samhällsuppfattning för
livet.
Detta var 1959. Har någonting förändrats? De naivt begeistrade New
York-borna, som med ogenerade skratt
kastade småmynt från sin skyddade plats femton meter över havet för att
se hur länge de unga männen kunde hålla sig under vattenytan: synen etsade sig fast i
hjärnbarken. David Brooks var ännu inte född, men hans föräldrar kunde hå
stått där. Och hans egen syn på Haiti hade passat förträffligt redan då. Hela den bisarra situationen kunde bara förklaras med att
amerikanarna inte ett ögonblick insåg det förnedrande i situationen. På
något sätt har den bilden varit en pusselbit för att förstå också det
officiella USA:s
agerande mot fattiga länder. Grundpålen i tänkandet: den som är fattig har
bara sig själv att skylla. Stöttade vi Duvalier-klanen och alla andra
förtryckare som med mord som vapen hindrade folket på Haiti att försöka
befria sig ur sin fattigdom? Javisst! Men: so what? Samma sak har vi gjort
i många andra länder så det är ingen ursäkt för att era hus rasar när ni
drabbas av jordbävningar!
|
|