Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Latinamerika

Ge synpunkter

Kuba
2009-01-02 fredag

Igår hade Castroregimen alltså lyckats överleva på Kuba i femtio år, mest som en påminnelse till USA och världen att militär underlägsenhet gentemot starkare makter inte alltid är avgörande. Fidel marscherade in i Havanna den 1 januari 1959 med sina companieros i helskägg, och satte med det Kuba som en finne på USA:s näsa.

Den 31:e oktober samma år steg jag iland i Havanna tillsammans med en båtlast amerikanska turister. Jag hade som tonåring gett mig ut på den tidens motsvarighet till dagens flygluffande: att mönstra på ett av Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg för att med hårda elvatimmarspass avlönade med fickpengar arbeta mig ut i världen. Via ett antal kortare turer med utgångspunkt från New York landades öarna i Västindien med last av amerikanska taxichaufförer, och den naiva svensken fick skåda verklig misär med egna ögon. En erfarenhet som påverkade uppfattningen om både det ena och det andra för resten av livet.

Ännu sent på hösten revolutionsåret kunde USA-turister alltså besöka Kuba. Vi i besättningen fick hålla tillgodo med gratisnöjen som att vandra omkring i stan och leta efter någon balkong från Taubes visa. Vi noterade visserligen kubanernas rynkade ögonbryn och deras svarta blickar som följde våra steg - naturligtvis togs vi för amerikaner - men bakom den aggressiva minen kunde man ana en skygg respekt. Det var som om generationer av bugande för herrefolket i norr hade satt sig i generna.

Sedan kunde vi lägga några cent på Two Brothers Bar nere i hamnkvarteren, där rommen var billigare än Coca Colan. Cocktailpinnarna med "Two Brothers Bar" inpräglat ligger kvar i någon kökslåda hemma.

Om Fidel Castro hade intagit Havanna som kommunistisk revolutionär hade våra amerikanska passagerare givetvis inte kunnat gå iland och ostörda fått uppleva resterna av den gamla "guldåldern". Det är bara en läglig glömska hos dem det så har behagat: det faktum att Castro vid den här tiden inte ens var kommunist. Händelsernas turordning var som bekant att Castro förstatligade USA-ägda företag, USA svarade med att isolera Kuba, vars regim lämnades kvar med Sovjetunionen som enda men tämligen nöjda bundsförvant. Då först blev Fidel kommunist. Ordningsföljden är inte helt oviktig när man samtalar om orsaker.

Konflikterna med USA eskalerade under återstoden av året. Kungsholm, som fartyget hette, var schemalagt för ett andra besök i Havanna till den 3:e december 1959, men då hade spänningarna blivit för stora. Havanna fick strykas ur Itineraries för all återstående tid av Svenska Amerika Liniens Västindienkryssningar.

2009-01-03 lördag
(forts. från igår...)
Att den okunnige svensken på besök i verkligheten omedelbart skulle lärt sig någonting är för mycket sagt. Han var ungdomligt egocentrisk och lyckades nog bara prisa sin stora tur att ha blivit född i Sverige. Från sitt perspektiv idag ser han den tiden ut som en liten naiv och självgod högergosse. Insikterna kom först efterhand och först efter att han med hjälp av böcker hade börjat tänka.

Haiti ansågs som världens fattigaste land, och han fick en chockerande bild av vad det innebar. Som lågavlönad sjöman blev hamnar och de närmaste delarna av städerna det han såg mest av (turisterna försvann till en skyddad strand någonstans). I Port-au-Prince först mängden av kvinnor som stod och bjöd ut sig i hamnen, kvinnor på kryckor, kvinnor med ansiktena uppsvällda av bölder, en bild av total hopplöshet. Längre upp i stan tittade han in på gårdar mellan förfallna hus och såg människor sitta på huk i lervälling upp till fotknölarna och försöka leva ett liv.

Där och då antar jag att han förhärdade sig. Han hade ju som sagt sin barnsliga självgodhet att ta till. Men när medvetenheten efter flera år började växa ställde han sig mera fruktbara frågor. Hur såg det globala sambandet ut mellan honom och den smutsige lille grabben i trasiga byxor som sprang efter honom och tiggde? Borde den pojken bara få skylla sig själv, eller fanns det en maktstruktur i hans land om hade ett större ansvar för hans misär? Vad gjorde omvärlden i sin tur för att förändra situationen på Haiti? Vad gjorde den närmaste stormakten USA i den ena eller andra riktningen? Och var i den här kedjan kom Sverige in - och ytterst han själv?

Haitis nutidshistoria är fylld av anmärkningsvärda händelser där världens demokratiska marknadsekonomier inte har haft någon ärofull roll. Alltså finns det en tråd som går också till den där personen i Sverige och som ger också honom ett ansvar, om än aldrig så litet. Oavsett om det ansvaret är mikroskopiskt så får det moraliska konsekvenser. Och kunde han inte göra något konkret av betydelse så hade han ändå ansvar för sina åsikter. Den lille högergossen fick alltså gå.

2009-01-05 måndag
Kuba och Haiti är grannländer som skiljs åt av ett sund en knapp landmil brett. I de flesta avseenden är skillnaden mellan länderna stora, och där det finns likheter är skillnaderna i uppmärksamhet vi ägnar dessa likheter i stället avsevärda. Om Kuba vet vi framför allt att regimen fängslar och avrättar politiska motståndare och att planekonomin har utarmat det materiella välståndet. Vi vet möjligen också att landet har koncentrerat resurser på skola och hälsovård, och nått vissa resultat, som t.ex. en spädbarnsdödlighet på samma nivå som USA. Men om det brukar vi få höra att "en liter gratis mjölk om dagen" inte kompenserar för bristande demokrati.

Det förhållandevis stora intresset för Kuba beror naturligtvis på att kritikerna av Kubas speciella socialism förfogar över mainstreammedia. Om Haitis brist på demokrati vet vi väl desto mindre. Alltifrån tiden som fransk sockerplantage över USA:s ockupation 1915-34 till det groteska förtrycket under Papa Doc och Baby Doc har Haiti varit ett land präglat av despotism, korruption och underkastelse under utländska intressen. Despoterna har inte behövt avrätta motståndare efter några juridiska processer, utan helt enkelt slaktat människor i tusental.

1991 fick Haiti sin första demokratiskt valda president, Jean-Bertrand Aristide, präst och befrielseteolog, som störtades av en militärjunta efter sju månader. Juntan lyckades på kort tid mörda uppemot 5 000 fattiga svarta, inte minst med hjälp av en viss Emmanuel Constant, känd för sina kontakter med CIA. Trots sitt ansvar för dessa terrormord lever Constant idag trygg i USA. Både presidenterna Clinton och Bush II har tillbakavisat krav på utlämning till Haiti. Landet återfick efter 1994 en form av demokrati, villkorad av USA och med en fortsättning till dags dato som inte inneburit några anmärkningsvärda förbättringar av tillståndet som helhet.

Hur kan relationen mellan Kuba och Haiti se ut när det gäller omfattningen av våra mediers kritiska bevakning? Hundra mot ett, eller tusen mot ett? Och hur ser livsvillkoren ut för människorna det faktiskt gäller? Den obalansen säger mycket om politisk moral i allmänhet och vår i synnerhet.

2009-03-13 fredag
I ett föregående liv höll jag på med miljöfarligt avfall, som det hette på den tiden. "Gubbarna" i bolaget körde slamsugare, och deras jobb var att åka runt och ta hand om olika sorters flytande avfall hos ett antal kunder varje dag. Enahanda och inte så glamoröst. För många av gubbarna var tipskupongen ett sätt att ta sig igenom veckan, med hopp om att lördagen skulle bli den stora befrielsens dag. Det blev den aldrig.

Denna människans förmåga att leva på hoppet är i lite större skala kapitalismens livboj. Så länge teoretiska möjligheter till positiva förändringar finns uthärdar vi svårigheter, hur liten sannolikheten än är att det positiva förverkligas. Men när möjligheterna inte finns förlorar vi till och med förmågan att uppskatta det vi faktiskt har. Jag kom att tänka på detta när jag läste en text av Yoani Sánchez i DN för ett tag sedan. Hon är skribent och regimkritisk bloggare på Kuba, enligt bildtexten "korad till en av den spanskspråkiga världens mest inflytelserika intellektuella".

Artikeln är en sorts kondenserad dagbok med beskrivningar av tristessen och sönderfallet på Kuba. Just den här texten saknar varje form av analys, och ger inget underlag för att bedöma Sánchez som intellektuell. Den är snarare en litterärt utformad redogörelse för vedermödorna på den utarmade ön, ungefär så som dissidentlitteraturen från socialistiska diktaturer ofta har sett ut. Som sådan illustrerar den övertygande vad som händer när hoppet om det stora genombrottet har grusats och ersatts av centralt organiserad trygghet. Men Sánchez tycks inte riktigt medveten om det.

"Vi är egendomslösa, men också ovetande om vad vi saknar, för vi växte upp med ständiga förbannelser över dem som lider av den 'småborgerliga svagheten' att vilja äga något." Hon reflekterar inte över att hundratals miljoner människor i världen äger ännu mindre, och åtminstone skenbart tycks finna sig i det. Eller att ännu många fler saknar sjukvård och skolor av Kubas standard. Antagligen omedvetet uttrycker hon den prioritering av möjligheter framför trygghet som är så vanlig hos oss människor när vi inte reflekterar, och ansluter sig till den.

"Vi, den generation av skeptiska kubanska ungdomar som i dag är mellan 25 och 40 år, formades av detta sociala experiment som pågick under hela vår uppväxt." Ett experiment kräver en normalitet att avvika från, och det normala på den sydamerikanska kontinenten har varit fattigdom för de stora massorna, och en brutal social kamp. Det normala i stora delar av världen, i själva verket. Sánchez undviker sådana observationer, kanske för att hon gör ett annat tankefel som verkar ligga latent hos oss alla, nämligen föreställningen att vi i en annan tid och på en annan plats alltid skulle komma att tillhöra de mest lyckligt lottade.

Artikeln saknar som sagt analys. Sánchez beskriver den ekonomiska krisen på 90-talet, och vad den förde med sig, men undviker att nämna sambandet med Sovjetunionens kollaps. Lika tyst är hon om USA:s sanktioner och dess betydelse för de vardagsbekymmer hon ingående uppehåller sig vid. Det är synd, för det vore intressant att höra hennes synpunkter på sådana avgörande frågor. Eftersom hon betecknas som intellektuell bör hon ha gjort den analysen i andra sammanhang. Texten i DN är dock en rent skönlitterär produkt med de förtjänster och brister sådana har för det ämne hon har tagit på sig att gestalta.

2009-03-14 lördag
En naturlig eftertanke till gårdagens text är hur vi skulle leva om våra levnadsvillkor berodde på en slump. Om våra liv till exempel bestämdes genom en dragning bland sex miljarder lotter, motsvarande varje nuvarande livsöde. Risken är överhängande att vi hamnade i en fattig jordbrukarfamilj i något av världens utarmade områden. Bortser vi från filosofiska spekulationer om vad "jaget" är så är det faktiskt vad som gäller i det ögonblick vi ("jag") koncipieras. Visar det sig att vi råkar förlösas i den rika delen av världen är det bara en lycklig slump.

De fattigaste på jorden skulle inte ha något att förlora på ett sådant lotteri, men någonstans på välståndsskalan går en gräns över vilken det inte vore rationellt att dra en lott. Ligger Kuba över den gränsen? Frågan är relevant för att bedöma Yoani Sánchez relativt självcentrerade samhällskritik.

Därmed inte sagt att vi skulle vara hänvisade till determinism. Varje samhälle kan förbättras, och för alla som förlitar sig på verklig demokrati innebär det social och folklig kamp i olika former. Vad en sådan kamp skulle leda till på Kuba är det varken lätt eller rätt att spekulera om. Det är en sak för kubanerna att avgöra själva. Sánchez tycks stå för en ljumt borgerlig linje i sin syn på vad som är önskvärda förändringar. Så kanske det blir. Även om den förhärskande strömningen i stora länder på den närliggande kontinenten går åt andra hållet. Den som lever får se.


2008-06-18 fredag
Intresset för Kuba i borgerliga media står knappast i proportion till landets egentliga storlek och betydelse. Samtidigt vilar det en sorts masochistiskt drag över intresset. Hur kan detta blockerade och fattiga land stå emot USA och samtidigt bedriva en välfärdspolitik som tycks trotsa ekonomiska lagar? DN ironiserar (24/6) över Kubaapologeternas argument, och det föranledde en replik:

Den rest av vänstern som fortfarande ägnar energi åt att försvara socialismen på Kuba har då och då ett troskyldigt drag som är lätt att ironisera över. "Avsaknaden av demokrati kompenseras med en liter gratis mjölk om dagen" som du skriver. Men den viktiga frågan är den omvända: varför kan inte alla demokratier i världen garantera sina barn en liter gratis mjölk?

Amartya Sen har granskat de politiska systemen i Kina och Indien och visat att det indiska systemet i jämförelse har medfört dödsoffer motsvarande den kinesiska Kulturrevolution var åttonde år. Demokratiseringen av Ryssland har krävt lika många i förtid döda som Stalins utrensningar på 1930-talet. För att nämna bara två exempel. Varför skall demokrati och marknadsekonomi behöva kosta människoliv? Och hur många liv per år är yttrandefriheten i så fall värd? Utan bra svar på sådana frågor har man ingen position för att moralisera över alternativa system.

Spädbarnsdödligheten ligger på samma nivå i det fattiga Kuba som i det rika USA. Vi kan ju alltid ställa krav på yttrandefrihet framför anständig välfärd, men får inte bli förvånade om världens fattiga massor då skulle tycka att de kapitalistiska demokratierna dessförinnan borde reformera sig själva lite grann.

Haiti

2010-03-24 onsdag
DN:s gästkrönikör David Brooks skrev häromsistens en förbluffande krigshistoria om en norrman som under ofattbara strapatser tog sig tvärs över ett Norge som med Brooks beskrivning föreföll vara femtio mil brett. Det ledde tankarna till en tidigare krönika som var märklig på ett mera olustigt sätt. Rakt på sak handlade den om att invånarna i Haiti, och särskilt deras ”kultur”, får ta ansvar för fattigdomen och för konsekvenserna av jordbävningen. ”Kulturen”, med sina voodooinslag, bör ha varit ungefär densamma under örikets guldålder, vilket redan det skapar problem för Brooks hypotes.

Under en period på 1700-talet var Haiti världens rikaste koloni och svarade för en ansenlig del av Frankrikes nationalinkomster. En av dem som blev ekonomiskt oberoende på kolonialhandeln med Haiti var Voltaire (ett undantagsexempel på att kolonialismen kunde tjäna upplysningen!). Den synnerligen produktiva befolkningen på ön, till största delen importerade svarta slavar, fick för sig att ta Franska revolutionens ideal på allvar och grep de facto makten genom ett slavuppror. Napoleon tänkte sig inte att frihet, jämlikhet och broderskap skulle gälla också svarta, utan skickade en ansenlig armé för att kväsa upproret och återinföra slaveriet. Men fransmännen blev regelrätt besegrade och Haiti utropade självständighet 1804 som den första befriade svarta kolonin.

Brooks spelar aningslös när han skall besvara frågan varför Haiti numera är så fattigt: ”Dess historia är präglad av förtryck, slaveri och kolonialism, javisst. Men det är Barbados historia också, och Barbados klarar sig riktigt bra.” Han ställer inte den viktigare frågan varför just Haiti har plågats och underminerats av i första hand Frankrike och USA från första början sin existens. Kanske för att en avgörande del av svaret är ren rasism. En lyckad frigörelse av svarta gav en signal till andra svarta att befrielse var möjlig, en utveckling som kolonialister och slavägare hade allt intresse av att sabotera. Som ett av de första stegen påtvingade Frankrike under militärt hot Haiti ett gigantiskt skadestånd för fräckheten att ha befriat sig själva. Officiellt krävde Frankrike kompensation för att man inte längre kunde tjäna pengar på slaveri, en pinsam motivation som inte höjde någons ögonbryn då, och inte heller i någon högre grad senare. Haiti betalade av blodspengarna med ränta under 80 år.

Brooks skriver också: ”Haiti har härjats av hänsynslösa diktatorer, korruption och invasioner utifrån. Men det har Dominikanska republiken också, och det landet är i mycket bättre skick.” Samtida USA-militärer hade kunnat förklara för Brooks vari skillnaden mellan de båda länderna låg. Dominikanska republiken befolkades av ”spiks, not niggers”, dvs. mulatter med spansk härkomst, och kunde alltså räkna med en betydligt mänskligare behandling. Den då för tiden självklara rasismen har motiverat omvärldens totalt respektlösa hantering av Haiti, och arméer från Frankrike, USA, Storbritannien och Tyskland har rumsterat tämligen fritt på ön, och vid behov hämtat pengar ur statsbankens kassavalv.

Utan tvekan har USA:s direkta interventioner och indirekta styrning varit avgörande för Haitis tillstånd. Det största angreppskriget, och påföljande ockupation 1915-34, beordrades av Woodrow Wilson (följaktligen en av fyra amerikanska presidenter som fått Nobels fredspris). Officiellt var motivet att kväsa ett uppror, men det mer prosaiska skälet var att Haiti höll på att lagstifta om förbud för amerikaner att köpa upp landområden på ön. Sedan dess har Haiti fått erfara den fulla innebörden av Monroedoktrinen och tvingats hålla sig öppet för USA:s agrobusiness och andra ekonomiska intressen.

Givetvis hade Haiti självständigt kunnat välja en progressiv samhällsutveckling med ett helt annat resultat än det nuvarande. Men mönstret, med en minimal överklass som förfogar över all egendom, och mordiska diktatorer som håller massorna i schack medan de delar rovet med oligarkerna, är en sorts standard i före detta kolonier som behärskas av en kapitalistisk stormakt. Mönstret har gått igen på många platser i världen, inte minst i övriga Latinamerika där USA i det närmaste regelmässigt har gett aktivt eller passivt stöd till de förtryckande regimerna.

Turerna kring Jean-Bertrand Aristide, Haitis förste demokratiskt valde president, är talande. Med populisten Aristide vid makten 1991 hotade reformer till förmån för de fattiga medborgarna, och militärkuppen lät inte vänta på sig mer än några månader. Aristide deporterades och dödsskvadronen FRAPH startade en blodig förföljelse av hans anhängare. Den huvudansvarige för FRAPH och för morden, Emmanuel Constant, fick efter Aristides återkomst en fristad i USA. Inför en förestående utvisning till Haiti hotade han i tv-programmet 60 Minutes att göra avslöjanden om CIA:s inblandning i militärkuppen, och Bill Clinton lät honom stanna i USA.

Efter tre år av internationella påtryckningar gick Clinton med på att demokratins spelregler skulle gälla även på Haiti, och såg handgripligen till att Aristide återinstallerades som president. Efter en mellanperiod blev Aristide återvald, och genomförde landreformer, förbättring av sjukvård, skola och andra mänskliga rättigheter, av vilket mycket har förfallit efter den slutliga kuppen mot Aristide 2004.

Att arvet efter kolonialismen inte är lätt att hantera för de nya nationerna finns det alltför många exempel på. Och det blir inte bättre av att de forna kolonialmakterna fortsätter att inverka destruktivt för att främja egna kortsiktiga intressen. Så när USA-medborgaren David Brooks utrycker sig förmyndaraktigt om ett land som hans egna regeringar under 200 år växelvis har attackerat, ockuperat eller bara underminerat så blir pinsamheten alltför stor. Den text Brooks skrev i DN 10/2 förutsätter en okunnighet och ideologisk enögdhet som inte går hem i Sverige. Här blir den generande och faller långt under det som borde vara DN:s normala kvalitetsnivå
.

2010-03-26 fredag
En fartygsresa från ett novemberkulet New York till ett hett och fuktigt Karibien betydde en förflyttning över två hela årstider på ett drygt dygn. När första anhalten var Haiti blev det också en resa mellan två kusligt skilda världar. Kring kryssningsfartyget på redden utanför Port-au-Prince plaskade primitiva roddbåtar med unga män dykande efter småmynt, som de amerikanska passagerarna med barnslig förtjusning kastade i vattnet. För en naiv svensk tonåring som aldrig hade behövt inse att ett samhälle som bygger på tiggeri, eller ens tolererar tiggeri, överhuvudtaget var möjligt, blev det också en mental resa som bidrog till att forma en samhällsuppfattning för livet.

Detta var 1959. Har någonting förändrats? De naivt begeistrade New York-borna, som med ogenerade skratt kastade småmynt från sin skyddade plats femton meter över havet för att se hur länge de unga männen kunde hålla sig under vattenytan: synen etsade sig fast i hjärnbarken. David Brooks var ännu inte född, men hans föräldrar kunde hå stått där. Och hans egen syn på Haiti hade passat förträffligt redan då. Hela den bisarra situationen kunde bara förklaras med att amerikanarna inte ett ögonblick insåg det förnedrande i situationen. På något sätt har den bilden varit en pusselbit för att förstå också det officiella USA:s agerande mot fattiga länder. Grundpålen i tänkandet: den som är fattig har bara sig själv att skylla. Stöttade vi Duvalier-klanen och alla andra förtryckare som med mord som vapen hindrade folket på Haiti att försöka befria sig ur sin fattigdom? Javisst! Men: so what? Samma sak har vi gjort i många andra länder så det är ingen ursäkt för att era hus rasar när ni drabbas av jordbävningar!