Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Socialdemokraterna

Ge synpunkter

Ordförandeval
2007-01-05 fredag
Inte en dag utan spekulationer i tidningarna om sossarnas nästa ordförande, en fråga som av någon anledning är en allmän angelägenhet (i kontrast mot det rätt så loja intresset för andra partiers motsvarande val). Analyser av olika sorters "nej" når kremlologiska djup. Skulle någon lyckas pressa fram ett "ja" från Mona Sahlin så väntar gyllene journalisttider med rusning till offentliga arkiv för att söka något saknat kvitto eller annat slarv som händelsevis kan ha slunkit igenom granskningen förra gången.

En positiv sida av den långa varseltiden har blivit att hetsen tonat ner en aning efter hand. Journalister är inte så uthålliga när utvecklingen segar till sig. Alltid något gott med en (bland flera) yrkesmässiga brister

2007-03-18 söndag
Igår blev Mona Sahlin även officiellt socialdemokraternas ordförande, den sjunde på över hundra år. Överraskningen är måttlig eftersom det redan från början blev en allmänt accepterad premiss, i och utanför rörelsen, att det måste bli en kvinna. (Det kan förbrylla att man ansåg det finnas så många dugliga kandidater att man redan från början hade råd att sortera bort minst häften.)

Göran Perssons snöpliga fall blev en illustration till det välkända faktum att management by fear inte är en långsiktigt hållbar ledarskapsmodell i det moderna samhället. Nu kostade det en onödig valförlust, och tvingade fram ett ledarbyte i ett läge där inga kronprins/ar/essor hade tillåtits växa fram. I ledarskapsfrågan väntas Sahlin i varje fall medföra en tillnyktring.

Mona Sahlins utgångsläge försvagas av att hon har blivit inkvoterad som kvinna. Själv berörs hon nog inte av det; hon har i andra sammanhang visat att hon anser kvotering vara en godtagbar metod. Men hon har nu mycket mer att bevisa än om hon blivit vald i en förutsättningslös process. Hur det skall gå har hon i egna händer, och det finns ingen anledning att göra några prognoser. Hon har som alla andra rätt till en smekmånad innan det är dags för utvärderingar.


2006-09-24 söndag
Det vankas högtidsstunder för journalister nu när sossarna skall välja ny partiordförande. En sosse får inte säga nej när en journalist frågar om intresset att kandidera. Det gjorde Persson och det har dom inte kommit över ännu. "Är det tillåtet att ljuga?" pressade reportern Marita Ulfskog med i Ekots lördagsintervju igår, och Marita ålade sig.

Nej, det skall vara som med Mona Sahlin. Tvinga dom att sticka ut huvudet så att man kan hugga till ordentligt. Det går att tycka vad som helst om Sahlin, men den behandling media utsatte henne för var mångfalt värre än att ljuga. Hon hade varit lite slarvig det var det hela, och det fanns inget förgripligt att anklaga henne för. En som tog munnen full av moraliska fördömanden var Per Unckel som sedan avslöjades med verkliga regelbrott, oredovisade taxiresor för stora belopp utan verifikationer (och det rann givetvis ut i sanden).

Media har själva drivit fram det läget att allt som inte är ett klart nej betyder ja. Och att ja betyder gatlopp. När man sedan vältrar sig i hyckleri om ljugande så är det bara stilenligt för samhällets minst respekterade yrkesgrupp (snäppet under politikerna).

Veteraner

2007-03-12 måndag
Överraskande många framstående svenskar har vuxit upp i mindre städer runt om i landet. En av dem är den gamle hedervärde Metallbasen Bert Lundin. Han föddes här i Lysekil och började arbeta på Skandiaverken i stan vid 13 års ålder. Intresset för det fackliga arbetet kom tidigt och han lärde sin grunderna samtidigt som han arbetade med svarvar, brotschar och fräsar. Efter 18 år på verkstadsgolvet blev han kallad av Arne Geijer till Stockholm för att bli ombudsman på Metall.

Bert Lundin har övertalats att ge ut en berättelse om sitt liv och om utvecklingen inom facket, Ett liv i metall. I övrigt har han gått tillbaka till sina industriella rötter, och har ägnat sig åt att bygga upp den mekaniska verkstaden på Skansen. Det är något visst med den gamla stammen av fackliga ledare.

Mona Sahlin

2009-02-27 fredag
Efter regeringens utspel om fortsatt kärnkraft under överskådlig tid, och Mona Sahlins förlegade kärnkraftsmotstånd i opposition mot majoriteten bland hennes egna väljare, skrev jag så här (5/2):

"Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag så uppfordrar det till en prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt. Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se."

I början av veckan redovisade Skop den hittills minsta skillnaden mellan blocken sedan valet, 2,5 procent.

Efter att regeringen inlett mandatperioden med nyliberala och utbudsekonomiska missgrepp helt ur fas med svensk opinion fick oppositionen ett rekordstort övertag som borde lagt grunden för en lätt valseger 2010. Särskilt som riksdagen matades med propositioner i samma anda med jämna mellanrum, och gapet mellan blocken följdriktigt fortsatte att öka. Omsvängningen kom med Mona Sahlins ödesdigra bortstötning av vänsterpartiet, som sedan späddes på med kärnkraftstabben.

Under tiden hade finansministern, möjligen efter en lärorik kontakt med verkligheten, börjat överge sina skolboksdogmer och inlett ett försiktigt återtåg från Chicagoskolans förenklade läror. Åtskilligt lever kvar, som till exempel miljardfiaskot med jobbcoachning. Men det finns tid för regeringen att reparera sådana floppar fram till valet. Och då är den givna S-segern bortspelad. För att Mona Sahlins parti skall kunna förhindra det krävs ett gediget omtänkande av ett slag som politiker av prestigeskäl mestadels har svårt att åstadkomma.
 


2008-10-20 måndag
Exemplet Mona Sahlin visar att person kan ha betydelse i politiken. En partiledare sätter dagordningen och kan driva fram sina speciella hjärtefrågor. I Sahlins fall har det skapat problem för socialdemokratin. Hennes dragning till miljöfrågorna är av en känslomässig karaktär som har likheter med miljöpartiets. Möjligen bidrog det till att förleda henne till det misslyckade initiativet i regeringsfrågan efter nästa val. Att hon med det steget fjärmade sig från stommen i sitt eget parti kan inte tolkas på annat sätt än att hon inte har helt klart för sig vad majoriteten i partiet tycker..

Man kan kanske tala om ett Sveavägssyndrom som bottnar i att miljön i Stockholm är så artskild från det övriga landets. Partiledningen tycks ha tappat den omedelbara anknytningen till det industriella Sverige och har i sina försök att vinna mittenväljare hamnat i ett småflummigt ingenmansland.

Energipolitiken ger ett konkret exempel. En överväldigande majoritet (83 %) av svenska folket vill att kärnkraftverken drivs vidare, ungefär en tredjedel vill att det dessutom byggs fler. Den socialdemokratiska partiledningen håller däremot fast vid avvecklingsbeslutet. Minoriteten på 17 % som vill avveckla finns knappast bland mittenväljarna utan i huvudsak som udda falanger inom cp, mp och v. Både arbetarrörelsens fasta bas och den stabila medelklassen vill ha kärnkraft.

Exempel nummer två är Mona Sahlins fixering vid frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Här är 85 % av befolkningen (något fler kvinnor än män!) motståndare till kvotering. Inte heller här hittar man så många ur den resterande minoriteten bland mittenväljarna. Istället hamnar Sahlin i stort sett i sällskap med en grupp isolerade elitfeminister. Ett argument som ofta används är att politiker måste kunna leda opinionen, inte bara följa den. Men här leder Sahlin opinionen ut i öknen. Hon skapar en djup irritation bland sina egna väljare med en politik vars effekter på jämställdheten är rent spekulativa och definitivt inte belagda med några seriösa studier.

Bordet är dukat för socialdemokraterna inför valet 2010. Allianspartierna har blottat strupen med en regeringspolitik som går på tvärs mot djupgående svenska uppfattningar om hur ett samhälle bör fungera. Det borde bara vara att slakta, tillreda och servera… Spelar socialdemokraterna bort sådana möjligheter borde det bli någon sorts rekord i politisk klantighet.

2008-11-03 måndag
Domen över Mona Sahlins snedsteg kom snabbt: ras i opinionen för socialdemokraterna med drygt 5 procent. Vem som helst hade kunnat räkna ut det, utom tydligen s-ordföranden som har sitt intuitiva samförstånd med en alltför avgränsad grupp av väljarna.

Med en viss raljans i tonen kunde man från borgerligt håll höra att uppgången för s efter valet gick galant så länge Sahlin och partiet i stort sett höll tyst. Att regeringen bäddat för oppositionen genom att agera helt out-of-touch med det svenska politiska fundamentet var naturligtvis svårare att erkänna. "Vi genomför bara det program vi gick till val på."

Först demonstrerade regeringen att man inte förstod, eller ville förstå, den svenska grundinställningen hos en stabil majoritet. Nu kommer Mona Sahlin mer förvånande och visar samma främlingskap. Både alliansen eller Sahlin agerar som om Sverige inte vore ett ovanligt homogent land med en utbildad och informerad arbetar- och lägre medelklass. Man tycks inte ha analyserat det rätt unika faktum att samma kompromissinriktade välfärdsparti har fått väljarnas förtroende att regera landet under i stort sett hela 1900-talet. Än mindre dragit rätt slutsatser.

Arbetarrörelsen
2009-05-01 fredag
Första maj efter en genomliden global finanssvindel följd av en djup recession. Kapitalismen har blottat sin hals, men var är arbetarrörelsen? Dagens demonstrationer har uppvisat en decimerad och vilsen vänster, samtidigt som miljoner människor världen över drabbats hårt, de fattigaste allra värst. Paradoxalt, eller logiskt?

Den svenska analysen är torftig. Visst gjorde Wanja Lundby-Wedin en blunder i sitt styrelsearbete, men hon har knappast med uppsåt främjat miljonpensioner. Varför skulle hon göra det? Mona Sahlin har förvisso bidragit med avgörande misstag i sin uppenbara okunnighet om sin egen rörelses kärnfrågor. Båda har självklart bidragit till socialdemokraternas ras i opinionen - Sahlin mest - men ensamma har de inte orsakat vänsterns förvirring.

Vilsenhetens rötter kan nog härledas till 1970-talet då besvikna revolutionärer sökte sig frälsning genom allsköns andlig verklighetsflykt. Postmodernismen erbjöd en samlande filosofi som snart hade lagt en död hand över all konkret och kunskapsbaserad samhällsanalys. Under åren har denna halvbildning skapat en imaginär värld där önsketänkande och dogmatism har tagit ett kraftigt grepp om de ideologiproducerande "eliterna". Utanför, i den verkliga världen, finns bland annat socialdemokratins kärnväljare, det vanliga svenska folket med sitt sunda förnuft i behåll.

Det är detta Mona Sahlin och många andra aldrig har förstått. Hon lever innesluten i den imaginära världen och tror därför bland mycket annat att ett närmande till miljöpartiet betyder att söka sig mot mitten. Hennes arbetarrörelse existerar i en helt annan värld som tycks henne tämligen främmande. Men, som sagt, hon är egentligen inte ansvarig för vänsterns förvirring, hon är bara en anslående symbol för den.