|
Ordförandeval
2007-01-05 fredag
Inte en dag utan spekulationer i tidningarna om sossarnas nästa
ordförande, en fråga som av någon anledning är en allmän angelägenhet (i
kontrast mot det rätt så loja intresset för andra partiers motsvarande
val). Analyser av olika sorters "nej" når kremlologiska djup. Skulle någon
lyckas pressa fram ett "ja" från Mona Sahlin så väntar gyllene
journalisttider med rusning till offentliga arkiv för att söka något
saknat kvitto eller annat slarv som händelsevis kan ha slunkit igenom
granskningen förra gången.
En positiv sida av den långa varseltiden har blivit att hetsen tonat ner
en aning efter hand. Journalister är inte så uthålliga när utvecklingen
segar till sig. Alltid något gott med en (bland flera) yrkesmässiga
brister
2007-03-18 söndag
Igår blev Mona Sahlin även officiellt socialdemokraternas
ordförande, den sjunde på över hundra år. Överraskningen är måttlig
eftersom det redan från början blev en allmänt accepterad premiss, i och
utanför rörelsen, att det måste bli en kvinna. (Det kan förbrylla att man
ansåg det finnas så många dugliga kandidater att man redan från början
hade råd att sortera bort minst häften.)
Göran Perssons snöpliga fall blev en illustration till det välkända faktum
att management by fear inte är en långsiktigt hållbar ledarskapsmodell i
det moderna samhället. Nu kostade det en onödig valförlust, och tvingade
fram ett ledarbyte i ett läge där inga kronprins/ar/essor hade tillåtits
växa fram. I ledarskapsfrågan väntas Sahlin i varje fall medföra en
tillnyktring.
Mona Sahlins utgångsläge försvagas av att hon har blivit inkvoterad som
kvinna. Själv berörs hon nog inte av det; hon har i andra sammanhang visat
att hon anser kvotering vara en godtagbar metod. Men hon har nu mycket mer
att bevisa än om hon blivit vald i en förutsättningslös process. Hur det
skall gå har hon i egna händer, och det finns ingen anledning att göra
några prognoser. Hon har som alla andra rätt till en smekmånad innan det
är dags för utvärderingar.
2006-09-24 söndag
Det vankas högtidsstunder för journalister nu när sossarna skall välja
ny partiordförande. En sosse får inte säga nej när en journalist frågar om
intresset att kandidera. Det gjorde Persson och det har dom inte kommit
över ännu. "Är det tillåtet att ljuga?" pressade reportern Marita Ulfskog
med i Ekots lördagsintervju igår, och Marita ålade sig.
Nej, det skall vara som med Mona Sahlin. Tvinga dom att sticka ut huvudet
så att man kan hugga till ordentligt. Det går att tycka vad som helst om
Sahlin, men den behandling media utsatte henne för var mångfalt värre
än att ljuga. Hon hade varit lite slarvig det var det hela, och det fanns
inget förgripligt att anklaga henne för. En som tog munnen full av
moraliska fördömanden var Per Unckel som sedan avslöjades med verkliga
regelbrott, oredovisade taxiresor för stora belopp utan verifikationer
(och det rann givetvis ut i sanden).
Media har själva drivit fram det läget att allt som inte är ett klart nej
betyder ja. Och att ja betyder gatlopp. När man sedan vältrar sig i
hyckleri om ljugande så är det bara stilenligt för samhällets minst
respekterade yrkesgrupp (snäppet under politikerna).
Veteraner
2007-03-12 måndag
Överraskande många framstående svenskar har vuxit upp i mindre städer runt
om i landet. En av dem är den gamle hedervärde Metallbasen Bert Lundin.
Han föddes här i Lysekil och började arbeta på Skandiaverken i stan vid 13
års ålder. Intresset för det fackliga arbetet kom tidigt och han lärde sin
grunderna samtidigt som han arbetade med svarvar, brotschar och fräsar.
Efter 18 år på verkstadsgolvet blev han kallad av Arne Geijer till
Stockholm för att bli ombudsman på Metall.
Bert Lundin har övertalats att ge ut en berättelse om sitt liv och om
utvecklingen inom facket, Ett liv i metall. I övrigt har han gått
tillbaka till sina industriella rötter, och har ägnat sig åt att bygga upp
den mekaniska verkstaden på Skansen. Det är något visst med den gamla
stammen av fackliga ledare.
Mona Sahlin
2009-02-27 fredag
Efter regeringens utspel om fortsatt kärnkraft under överskådlig tid, och
Mona Sahlins förlegade kärnkraftsmotstånd i opposition mot majoriteten
bland hennes egna väljare, skrev jag så här (5/2):
"Är man så här tvärsäker om Sahlins misstag så uppfordrar det till en
prognos. Jag vågar alltså en gissning att sossarna i nästa
opinionsundersökning kommer att tappa rejält, och alliansen gå framåt.
Möjligheten finns att skillnaden mellan blocken utraderas. Vi får se."
I början av veckan redovisade Skop den hittills minsta skillnaden mellan
blocken sedan valet, 2,5 procent.
Efter att regeringen inlett mandatperioden med nyliberala och
utbudsekonomiska missgrepp helt ur fas med svensk opinion fick
oppositionen ett rekordstort övertag som borde lagt grunden för en lätt
valseger 2010. Särskilt som riksdagen matades med propositioner i samma
anda med jämna mellanrum, och gapet mellan blocken följdriktigt fortsatte
att öka. Omsvängningen kom med Mona Sahlins ödesdigra bortstötning av
vänsterpartiet, som sedan späddes på med kärnkraftstabben.
Under tiden hade finansministern, möjligen efter en lärorik kontakt med
verkligheten, börjat överge sina skolboksdogmer och inlett ett försiktigt
återtåg från Chicagoskolans förenklade läror. Åtskilligt lever kvar, som
till exempel miljardfiaskot med jobbcoachning. Men det finns tid för
regeringen att reparera sådana floppar fram till valet. Och då är den
givna S-segern bortspelad. För att Mona Sahlins parti skall kunna
förhindra det krävs ett gediget omtänkande av ett slag som politiker av
prestigeskäl mestadels har svårt att åstadkomma.
2008-10-20 måndag
Exemplet Mona Sahlin visar att person kan ha betydelse i politiken. En
partiledare sätter dagordningen och kan driva fram sina speciella
hjärtefrågor. I Sahlins fall har det skapat problem för socialdemokratin.
Hennes dragning till miljöfrågorna är av en känslomässig karaktär som har
likheter med miljöpartiets. Möjligen bidrog det till att förleda henne
till det misslyckade initiativet i regeringsfrågan efter nästa val. Att
hon med det steget fjärmade sig från stommen i sitt eget parti kan inte
tolkas på annat sätt än att hon inte har helt klart för sig vad
majoriteten i partiet tycker..
Man kan kanske tala om ett Sveavägssyndrom som bottnar i att miljön i
Stockholm är så artskild från det övriga landets. Partiledningen tycks ha
tappat den omedelbara anknytningen till det industriella Sverige och har i
sina försök att vinna mittenväljare hamnat i ett småflummigt
ingenmansland.
Energipolitiken ger ett konkret exempel. En överväldigande majoritet (83
%) av svenska folket vill att kärnkraftverken drivs vidare, ungefär en
tredjedel vill att det dessutom byggs fler. Den socialdemokratiska
partiledningen håller däremot fast vid avvecklingsbeslutet. Minoriteten på
17 % som vill avveckla finns knappast bland mittenväljarna utan i huvudsak
som udda falanger inom cp, mp och v. Både arbetarrörelsens fasta bas och
den stabila medelklassen vill ha kärnkraft.
Exempel nummer två är Mona Sahlins fixering vid frågan om kvotering av
föräldraförsäkringen. Här är 85 % av befolkningen (något fler kvinnor än
män!) motståndare till kvotering. Inte heller här hittar man så många ur
den resterande minoriteten bland mittenväljarna. Istället hamnar Sahlin i
stort sett i sällskap med en grupp isolerade elitfeminister. Ett argument
som ofta används är att politiker måste kunna leda opinionen, inte bara
följa den. Men här leder Sahlin opinionen ut i öknen. Hon skapar en djup
irritation bland sina egna väljare med en politik vars effekter på
jämställdheten är rent spekulativa och definitivt inte belagda med några
seriösa studier.
Bordet är dukat för socialdemokraterna inför valet 2010. Allianspartierna
har blottat strupen med en regeringspolitik som går på tvärs mot
djupgående svenska uppfattningar om hur ett samhälle bör fungera. Det
borde bara vara att slakta, tillreda och servera… Spelar
socialdemokraterna bort sådana möjligheter borde det bli någon sorts
rekord i politisk klantighet.
2008-11-03 måndag
Domen över Mona Sahlins snedsteg kom snabbt: ras i opinionen för
socialdemokraterna med drygt 5 procent. Vem som helst hade kunnat räkna ut
det, utom tydligen s-ordföranden som har sitt intuitiva samförstånd med en
alltför avgränsad grupp av väljarna.
Med en viss raljans i tonen kunde man från borgerligt håll höra att
uppgången för s efter valet gick galant så länge Sahlin och partiet i
stort sett höll tyst. Att regeringen bäddat för oppositionen genom att
agera helt out-of-touch med det svenska politiska fundamentet var
naturligtvis svårare att erkänna. "Vi genomför bara det program vi gick
till val på."
Först demonstrerade regeringen att man inte förstod, eller ville förstå,
den svenska grundinställningen hos en stabil majoritet. Nu kommer Mona
Sahlin mer förvånande och visar samma främlingskap. Både alliansen eller
Sahlin agerar som om Sverige inte vore ett ovanligt homogent land med en
utbildad och informerad arbetar- och lägre medelklass. Man tycks inte ha
analyserat det rätt unika faktum att samma kompromissinriktade
välfärdsparti har fått väljarnas förtroende att regera landet under i
stort sett hela 1900-talet. Än mindre dragit rätt slutsatser.
Arbetarrörelsen
2009-05-01 fredag
Första maj efter en genomliden global finanssvindel följd av en djup
recession. Kapitalismen har blottat sin hals, men var är arbetarrörelsen?
Dagens demonstrationer har uppvisat en decimerad och vilsen vänster,
samtidigt som miljoner människor världen över drabbats hårt, de fattigaste
allra värst. Paradoxalt, eller logiskt?
Den svenska analysen är torftig. Visst gjorde Wanja Lundby-Wedin en
blunder i sitt styrelsearbete, men hon har knappast med uppsåt främjat
miljonpensioner. Varför skulle hon göra det? Mona Sahlin har förvisso
bidragit med avgörande misstag i sin uppenbara okunnighet om sin egen
rörelses kärnfrågor. Båda har självklart bidragit till socialdemokraternas
ras i opinionen - Sahlin mest - men ensamma har de inte orsakat vänsterns
förvirring.
Vilsenhetens rötter kan nog härledas till 1970-talet då besvikna
revolutionärer sökte sig frälsning genom allsköns andlig verklighetsflykt.
Postmodernismen erbjöd en samlande filosofi som snart hade lagt en död
hand över all konkret och kunskapsbaserad samhällsanalys. Under åren har
denna halvbildning skapat en imaginär värld där önsketänkande och
dogmatism har tagit ett kraftigt grepp om de ideologiproducerande
"eliterna". Utanför, i den verkliga världen, finns bland annat
socialdemokratins kärnväljare, det vanliga svenska folket med sitt sunda
förnuft i behåll.
Det är detta Mona Sahlin och många andra aldrig har förstått. Hon lever
innesluten i den imaginära världen och tror därför bland mycket annat att
ett närmande till miljöpartiet betyder att söka sig mot mitten. Hennes
arbetarrörelse existerar i en helt annan värld som tycks henne tämligen
främmande. Men, som sagt, hon är egentligen inte ansvarig för vänsterns
förvirring, hon är bara en anslående symbol för den.
|
|