Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Föräldraförsäkringen

Ge synpunkter

Principen
2006-05-22 måndag
Att motsätta sig lagstadgad kvotering av föräldraförsäkringen behöver inte innebära att vara emot all lagstiftning som strider mot enskilda individers vilja, ens om det rör sig om rätt stora grupper. Bilbältestvånget är ett exempel. Kriterier för att sådan lagstiftning skall anses motiverad kan vara att den inte ingriper för djupt i människors personliga integritet och att det skall finnas något allmänintresse som lagen tillgodoser.

Allmänintresset för att den som kör bil använder bälte är bl.a. att de skador han eller hon annars kan drabbas av kommer att ligga den allmänna sjukvården till last. Integriteten tar heller ingen större skada av att man tvingas skydda sig. Problemet med kvotering av barnledigheten är att den griper djupt in i människors liv, och att allmänintresset - att främja jämställdheten - är obestyrkt (som påvisades i gårdagens notering). Jämställdhetsargumentet bygger enbart på spekulationer och det är här upprördheten får sin näring: att det finns en talför och politiskt korrekt grupp (om än liten) som kan tänka sig ingrepp i familjers mest privata förhållanden på så lösa antaganden.

Noam Chomsky har i något sammanhang talat om västerländska intellektuellas leninistiska drag att vilja bestämma hur andra skall leva. Det är inte för inte han är känd för sina pricksäkra observationer.

Argumenten
2007-05-08 tisdag
TCO:s Sture Nordh skriver på DN Debatt idag om behovet av ett stressfritt livspussel, ett högst angeläget ämne. "Barn och heltidsarbete är ofta en omöjlig ekvation" sammanfattar han nog så invändningsfritt. TCO har låtit gör en enkät där möjligheten att kombinera arbete och privatliv rankades högst (62 %) av de svarande. Hur förbättrar man alltså denna möjlighet?

"En faktor som ständigt återkommer... är fördelningen av föräldraledigheten", skriver Nordh, och utvecklar saken som en prioriterad punkt. Låt vara att frågan ständigt återkommer bland en grupp elitistiska debattörer, men faktum kvarstår att över 80 procent av alla kvinnor inte vill ha någon statlig inblandning i form av kvotering av föräldrapenningen . Ett faktum som framkom i en auktoritativ undersökning gjord av Riksförsäkringsverket när debatten en gång började på allvar.

I sin enkät har TCO klokt nog inte låtit ställa några frågor om kvotering. I stället har man frågat om jämställdhetsbonus, en kompromiss som TCO gjort till sin idé. Tanken är att föräldrarna skall få maximal föräldrapenning om de delar lika på tiden, medan ersättningen skall sänkas med 10 procentenheter för överlåten tid. Med en ton som skall låta nöjd skriver Nordh att "nästan hälften - 47 procent - av de tillfrågade" tycker att jämställdhetsbonus är en bra tanke. Idén tilltalar mest de yngre (alltså de som inte har så många barn) och män. Att en majoritet på 53 procent uppenbarligen inte ens gillar detta måttliga ingrepp i den personliga friheten är annars mera anmärkningsvärt.

Artikeln inleds med en beskrivning av hur pressen i arbetslivet ökat genom allt snabbare förändringar och hårdare konkurrens. Eftersom privatlivets krav inte står under samma ökande press så kommer man inte ifrån att de avgörande åtgärderna för att minska trycket på barnfamiljerna behöver ske i näringslivet.

Arbetsplatserna är i huvudsak fortfarande manliga konstruktioner, utvecklade för att passa män. Det faktum att kvinnor på ett fåtal decennier ökat sin förvärvsfrekvens till i närheten av männens har ännu inte lett till en sådan anpassning av arbetslivet att det lämpar sig särskilt bra för småbarnsföräldrar. För att uppnå en sådan anpassning kan företagens villkor inte betraktas som helt oberoende, som man gör idag. Det krävs strukturella förändringar i företagens sätt att fungera, långt utöver de marginella åtgärder som hittills genomförts.

Kvinnornas höga sjukskrivningsfrekvens är belägg nog för att det är kvinnorna som får bära bördan av att förvärvsarbetet inte är fullt anpassat till det normala mänskliga livet. I det perspektivet är manipulationer av föräldrapenningen snarast ytterligare en stressfaktor. För många kvinnor är barnledigheten säkert ett nödvändigt andningshål, eftersom de lär få vänta på att arbetslivet skall bibringas en tillräckligt human struktur.


2006-05-20 lördag
Ett inlägg till webbupplagan av Läsarnas DN, som har föräldraförsäkringen som aktuellt tema:

Att dela barnledigheten så lika som möjligt mellan föräldrarna har många fördelar för alla parter, i varje fall om jag skall döma efter min egen personliga erfarenhet. Dagens föräldraförsäkring utgår också från att lika delning är normalläget, och överlåtelse av dagar skall bekräftas med namnteckning på varje bidragsansökan.

Vad hela frågan gäller är om mammor och pappor själva skall inse detta eller om staten skall tvinga fram den insikten med hjälp av ekonomiska styrmedel. Idag vet vi att åtminstone 80 % av alla kvinnor inte vill ha kvotering av föräldrapenningen. Om vi föreställer oss att frågan skulle lösas på sedvanlig demokratisk väg så är den alltså överhuvud taget inte något problem.

När man förespråkar lagstadgad kvotering så måste man reflektera över sin inställning till dessa 80 % av kvinnorna. Vilken syn på deras självinsikt och fattningsförmåga är det man ger uttryck för? Och hur rättfärdigar man sin självpåtagna befogenhet att vilja föreskriva hur andra människor skall leva? Man bör också inse att man tillhör en liten minoritet som vill ta sig denna befogenhet.

I det ganska liberala samhälle vi har är det ett mysterium att en kommandoekonomisk idé av det här slaget alls kan komma upp. Vi har många vägval i livet där kvinnor och män väljer olika, utbildning och yrkesval inte minst, och där valet kan påverka jämställdheten i form av olika lön och karriärmöjligheter. Om kvoterad föräldraförsäkring skulle anses legitim, så vore det lika naturligt att med ekonomiska tvångsmedel se till att det alltid fanns lika många kvinnor som män på t.ex. tekniska högskolor och sjuksköterskeutbildningar. Men där inser vi det absurda (förhoppningsvis).

Bättre är att andas lugnt, slappna av och övertyga sig om att människor i Sverige, kvinnor som män, i allmänhet är fullt kapabla att fatta bra beslut om hur deras privatliv skall utformas.

2006-05-21 söndag
Dagens föräldraförsäkring tillåter vilken fördelning av barnledigheten som helst mellan mammorna och papporna, med undantag för två månader. När föräldrarna gör sitt val så tar mammorna ut 85 % av barnledigheten, vilket råkar motsvara den andel av kvinnorna som i RFV:s utredning aktivt avvisar kvotering av försäkringen. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att valet är medvetet och frivilligt. (Att vår natur har ett finger med i spelet är ett tabubelagt faktum som Pinker har några infallsvinklar på.)

Många av argumenten för att till varje pris tvinga fram en annan fördelning är diskutabla. Femton månaders frånvaro från arbetslivet är inte avgörande för en yrkeskarriär. (Det är händelsevis exakt så lång tid som högskoleutbildade 40-talistmän förlorade gentemot sina kvinnliga klasskamrater när de gjorde lumpen, och det har knappast hämmat deras befordringsgångar.) Barnen kräver föräldrarnas engagemang många år till, och det är säkerligen viktigare att detta betydligt större arbete delas lika.

Ofta utgår man till och med från att vården av spädbarnet under en begränsad tid är den yttersta orsaken till alla andra brister i jämställdheten som sedan följer. Handfasta belägg saknas vanligen, argumenten framförs som övertalande berättelser men är mestadels spekulationer. Den samhällvetenskap som skulle ha kunnat tillföra någon kunskap är lika vilsegången bland sina postmoderna narrationer och producerar mestadels ideologi när det gäller genusfrågor. Inte har det heller förbättrats av den speciella och snabbt växande genusvetenskapen som har en särskild förkärlek för hermeneutiskt mumbo-jumbo.

Man tycker sig höra den vitdraperade damen viska: "vi talar inte om kunskap här, det är något annat och mycket högre som står på spel".

2006-11-16 torsdag
Frågan om kvotering av föräldraförsäkringen lever kvar i spalterna, nu hos Hanne Kjöller (i DN 10/11), och inspirerar till några reflektioner som bara delvis bemöter hennes synpunkter.

En föreställning som ligger bakom argumentationen för kvotering är att "männen vägrar" och "kvinnor tvingas" när det gäller spädbarnsvården. Redan denna förenklade motivering är uppenbarligen inte korrekt. I den stora undersökning som RFV gjorde, och som visade att 85 procent av kvinnorna inte vill ha någon kvotering, framgick också att en något större andel män än kvinnor önskade att pappor kunde vara hemma mer med barnen än idag.
 
Vi har alltså en liten grupp kvinnor, synbarligen mest i karriäryrken eller tillhörande ett feministiskt avantgarde, som vill "tvinga" den stora majoriteten av medsystrar att förändra sin spädbarnsvård. Argumenten omfattar ett spektrum av problem som drabbar de kvinnor som väljer att ta huvuddelen av föräldraledigheten. Men bör man inte utgå från att kvinnor väger in dessa problem när de fattar sitt beslut om barnomsorgen? Och att de som anser att yrkesaspekten väger över följaktligen löser sin egen barnomsorg i full jämställdhet med sina män, allt enligt den valfrihet som dagens försäkring garanterar? Att förutsätta något annat är detsamma som att omyndigförklara kvinnor på ett sätt som man knappast skulle göra med män i en motsvarande situation.
 
När man vill lösa ett problem så är det första man brukar göra att söka problemets orsak. Redan här har elitfeminismen hamnat på villovägar med sin fantasifulla men grundlösa teori om "könsmaktsordningen", som bäddar för slutsatsen att den ojämlika spädbarnsvården skulle bero på att männen bestämmer och att männen "inte vill". Att männen skulle bestämma allt i hemmet är en spännande tanke som verkligen ropar på en empirisk studie. Den andra delen av slutsatsen är som nämnts redan undersökt och avfärdad (dvs. männen vill i något högre utsträckning än kvinnorna tillåter).
 
Söker man istället verkliga orsaker till de val män och kvinnor gör när de fritt får välja sin barnomsorg så får man se lite djupare. Eftersom förklaringen ligger inom ett område som är explosivt för många humanister måste vi börja med den viktiga reservationen: det handlar enbart om en naturvetenskaplig kausalitet och ger ingen nämnvärd ledning om hur vi kan eller bör inrätta våra samhällen.
 
Förutsatt att vi inte är kreationister utan godtar de överväldigande beläggen för evolutionsläran är förklaringen alldeles självklar: de grundläggande könsrollerna är ett resultat av selektionen. Vi kan följa utvecklingen ett par miljoner år tillbaka. Rollerna som jägare respektive barnafödare har till att börja med selekterat fram fysiska differenser mellan könen som är uppenbara vid blotta anblicken. Men skillnaderna går även ner i en mängd specifika detaljer och i vissa mentala egenskaper. Ett av många exempel är skillnader mellan könen hos ögats förmåga att uppfatta rörliga och stillastående föremål, som har haft betydelse för könsrollerna. Trots att vår nuvarande miljö inte har några likheter med jägarsamhället dras vi alltså med anakronistiska egenskaper på grund av att evolutionen är så förtvivlat långsam. Och några av dessa egenskaper är könsspecifika.
 
Vår biologiska drift att inordna oss i dessa könsroller är knappast särskilt stark, och kan lätt undertryckas när den sociala miljön så kräver. (Under världskrigen bemannade kvinnorna ammunitionsfabrikerna och skötte andra typiskt manliga uppgifter.) Men även om biologin i sig är svag i förhållande till vår medvetna vilja så finns den latent i oss alla, så att den nästan oförmärkt kommer att bli styrande för de sociala normerna när vi lämnas att välja fritt och oreflekterat. (Efter krigen återgick kvinnorna till hemmen och männen till fabrikerna.) Poängen med att inse den fundamentala grunden för könsrollerna är att man lättare kan undvika att gå vilse med felaktiga teorier (som könsmaktsgrillerna) som bara riskerar att hämma och fördröja jämställdhetsarbetet.

Fördelningen av spädbarnsvården skulle alltså utan vidare kunna styras med olika medel. Men det kräver att kvinnornas uttryckliga och nästan enhälliga önskemål undertrycks. Detta är kärnfrågan. Att köra över en 85-procentig majoritet är inte vanligt i en demokrati, och kanske inte önskvärt? Det naturliga vore att kvoteringsförespråkarna med argument försökte vinna över åtminstone 51 procent av medsystrarna på sin sida innan man väcker frågan om lagstadgad kvotering.

Andra socialförsäkringar

2010-06-03 torsdag
Hanne Kjöller gick igår in lite djupare än vanligt i sitt favoritämne sjukförsäkringar och gav på ett sympatiskt sätt intryck av en viss medkänsla, och en till synes nyfunnen realism i fråga om lösningar. Några rader till HK:

Efter att ha stört dig med kritik vid ett antal tillfällen är det inte mer än rätt att också kunna göra motsatsen någon gång. Du skrev igår att lösningen på en alltför elitistisk arbetsmarknad inte är att sjukskriva alla som inte passar in, utan att bygga upp alternativa arbetsmarknader av bl.a. typen Samhall. Det är en konstruktiv väg du föreslår, och den implicerar insikten att jobb inte uppstår därför att man jagar sjukskrivna med piska. Våra socialförsäkringar har utan tvekan använts som en metod att försörja överflödiga medborgare när privat efterfrågan på arbetskraft minskat i absoluta tal under nu snart ett halvsekel. En annan metod har varit att anställa fler i den offentliga sektorn. Vad jag tidigare haft synpunkter på är det poänglösa i att nagelfara försäkringarna och bidragstagarna när hela problemet står och faller med en dysfunktionell arbetsmarknad.

Att använda socialförsäkringarna som skyddsnät har antagligen tjänat flera funktioner. Så har t.ex. sjuka kunnat undvika stämpeln som odugliga och varit skyddade bakom socialt accepterade diagnoser. En annan sida är att försäkringarna skylt över det faktum att det privata näringslivet och marknadsekonomin har misslyckats med sin centrala samhällsuppgift: att skapa sysselsättning åt en växande befolkning. En tredje kan vara att de tänkbara alternativen, t.ex. medborgarlön, är förknippade med alltför stora problem av olika slag. Av sådana skäl har det i skilda politiska läger saknats motivation att förändra ett system som alla vet är ett skensystem. Vad det har gällt är att på ett eller annat sätt skaffa mat på bordet hos de medborgare som bara behövs som konsumenter men inte som producenter, sak samma vad pengarna kallas.

Den långsiktiga utvecklingen av privat sysselsättning är betydelsefull för den här frågan. Det finns utvecklat här (och uppåt i texten) om du skulle ha tid och intresse.