|
Principen
2006-05-22 måndag
Att motsätta sig lagstadgad kvotering av föräldraförsäkringen
behöver inte innebära att vara emot all lagstiftning som strider mot
enskilda individers vilja, ens om det rör sig om rätt stora grupper.
Bilbältestvånget är ett exempel. Kriterier för att sådan lagstiftning
skall anses motiverad kan vara att den inte ingriper för djupt i
människors personliga integritet och att det skall finnas något
allmänintresse som lagen tillgodoser.
Allmänintresset för att den som kör bil använder bälte är bl.a.
att de skador han eller hon annars kan drabbas av kommer att ligga den
allmänna sjukvården till last. Integriteten tar heller ingen större skada
av att man tvingas skydda sig. Problemet med kvotering av barnledigheten
är att den griper djupt in i människors liv, och att allmänintresset - att
främja jämställdheten - är obestyrkt (som påvisades i gårdagens notering).
Jämställdhetsargumentet bygger enbart på spekulationer och det är här
upprördheten får sin näring: att det finns en talför och politiskt korrekt
grupp (om än liten) som kan tänka sig ingrepp i familjers mest privata
förhållanden på så lösa antaganden.
Noam Chomsky har i något sammanhang talat om västerländska intellektuellas
leninistiska drag att vilja bestämma hur andra skall leva. Det är inte för
inte han är känd för sina pricksäkra observationer.
Argumenten
2007-05-08 tisdag
TCO:s Sture Nordh skriver på DN Debatt idag om behovet av ett stressfritt
livspussel, ett högst angeläget ämne. "Barn och heltidsarbete är ofta en
omöjlig ekvation" sammanfattar han nog så invändningsfritt. TCO har låtit
gör en enkät där möjligheten att kombinera arbete och privatliv rankades
högst (62 %) av de svarande. Hur förbättrar man alltså denna möjlighet?
"En faktor som ständigt återkommer... är fördelningen av
föräldraledigheten", skriver Nordh, och utvecklar saken som en prioriterad
punkt. Låt vara att frågan ständigt återkommer bland en grupp elitistiska
debattörer, men faktum kvarstår att över 80 procent av alla kvinnor inte
vill ha någon statlig inblandning i form av kvotering av föräldrapenningen
. Ett faktum som framkom i en auktoritativ undersökning gjord av
Riksförsäkringsverket när debatten en gång började på allvar.
I sin enkät har TCO klokt nog inte låtit ställa några frågor om kvotering.
I stället har man frågat om jämställdhetsbonus, en kompromiss som TCO
gjort till sin idé. Tanken är att föräldrarna skall få maximal
föräldrapenning om de delar lika på tiden, medan ersättningen skall sänkas
med 10 procentenheter för överlåten tid. Med en ton som skall låta nöjd
skriver Nordh att "nästan hälften - 47 procent - av de tillfrågade" tycker
att jämställdhetsbonus är en bra tanke. Idén tilltalar mest de yngre
(alltså de som inte har så många barn) och män. Att en majoritet på 53
procent uppenbarligen inte ens gillar detta måttliga ingrepp i den
personliga friheten är annars mera anmärkningsvärt.
Artikeln inleds med en beskrivning av hur pressen i arbetslivet ökat genom
allt snabbare förändringar och hårdare konkurrens. Eftersom privatlivets
krav inte står under samma ökande press så kommer man inte ifrån att de
avgörande åtgärderna för att minska trycket på barnfamiljerna behöver ske
i näringslivet.
Arbetsplatserna är i huvudsak fortfarande manliga konstruktioner,
utvecklade för att passa män. Det faktum att kvinnor på ett fåtal
decennier ökat sin förvärvsfrekvens till i närheten av männens har ännu
inte lett till en sådan anpassning av arbetslivet att det lämpar sig
särskilt bra för småbarnsföräldrar. För att uppnå en sådan anpassning kan
företagens villkor inte betraktas som helt oberoende, som man gör idag.
Det krävs strukturella förändringar i företagens sätt att fungera, långt
utöver de marginella åtgärder som hittills genomförts.
Kvinnornas höga sjukskrivningsfrekvens är belägg nog för att det är
kvinnorna som får bära bördan av att förvärvsarbetet inte är fullt
anpassat till det normala mänskliga livet. I det perspektivet är
manipulationer av föräldrapenningen snarast ytterligare en stressfaktor.
För många kvinnor är barnledigheten säkert ett nödvändigt andningshål,
eftersom de lär få vänta på att arbetslivet skall bibringas en
tillräckligt human struktur.
2006-05-20 lördag
Ett inlägg till webbupplagan av
Läsarnas DN, som har föräldraförsäkringen som aktuellt tema:
Att dela barnledigheten så lika som möjligt mellan föräldrarna har många
fördelar för alla parter, i varje fall om jag skall döma efter min egen
personliga erfarenhet. Dagens föräldraförsäkring utgår också från att lika
delning är normalläget, och överlåtelse av dagar skall bekräftas med
namnteckning på varje bidragsansökan.
Vad hela frågan gäller är om mammor och pappor själva skall inse detta
eller om staten skall tvinga fram den insikten med hjälp av ekonomiska
styrmedel. Idag vet vi att åtminstone 80 % av alla kvinnor inte vill ha
kvotering av föräldrapenningen. Om vi föreställer oss att frågan skulle
lösas på sedvanlig demokratisk väg så är den alltså överhuvud taget inte
något problem.
När man förespråkar lagstadgad kvotering så måste man reflektera över sin
inställning till dessa 80 % av kvinnorna. Vilken syn på deras självinsikt
och fattningsförmåga är det man ger uttryck för? Och hur rättfärdigar man
sin självpåtagna befogenhet att vilja föreskriva hur andra människor skall
leva? Man bör också inse att man tillhör en liten minoritet som vill ta
sig denna befogenhet.
I det ganska liberala samhälle vi har är det ett mysterium att en
kommandoekonomisk idé av det här slaget alls kan komma upp. Vi har många
vägval i livet där kvinnor och män väljer olika, utbildning och yrkesval
inte minst, och där valet kan påverka jämställdheten i form av olika lön
och karriärmöjligheter. Om kvoterad föräldraförsäkring skulle anses
legitim, så vore det lika naturligt att med ekonomiska tvångsmedel se till
att det alltid fanns lika många kvinnor som män på t.ex. tekniska
högskolor och sjuksköterskeutbildningar. Men där inser vi det absurda
(förhoppningsvis).
Bättre är att andas lugnt, slappna av och övertyga sig om att människor i
Sverige, kvinnor som män, i allmänhet är fullt kapabla att fatta bra
beslut om hur deras privatliv skall utformas.
2006-05-21 söndag
Dagens föräldraförsäkring tillåter vilken fördelning av
barnledigheten som helst mellan mammorna och papporna, med undantag för
två månader. När föräldrarna gör sitt val så tar mammorna ut 85 % av
barnledigheten, vilket råkar motsvara den andel av kvinnorna som i RFV:s
utredning aktivt avvisar kvotering av försäkringen. Det är svårt att tolka
detta på annat sätt än att valet är medvetet och frivilligt. (Att vår
natur har ett finger med i spelet är ett tabubelagt faktum som Pinker har
några infallsvinklar på.)
Många av argumenten för att till varje pris tvinga fram en annan
fördelning är diskutabla. Femton månaders frånvaro från arbetslivet är
inte avgörande för en yrkeskarriär. (Det är händelsevis exakt så lång tid
som högskoleutbildade 40-talistmän förlorade gentemot sina kvinnliga
klasskamrater när de gjorde lumpen, och det har knappast hämmat
deras befordringsgångar.) Barnen kräver föräldrarnas engagemang många år
till, och det är säkerligen viktigare att detta betydligt större arbete
delas lika.
Ofta utgår man till och med från att vården av spädbarnet under en
begränsad tid är den yttersta orsaken till alla andra brister i
jämställdheten som sedan följer. Handfasta belägg saknas vanligen,
argumenten framförs som övertalande berättelser men är mestadels spekulationer. Den samhällvetenskap som skulle ha kunnat tillföra någon
kunskap är lika vilsegången bland sina postmoderna narrationer och
producerar mestadels ideologi när det gäller genusfrågor. Inte har det
heller förbättrats av den speciella och snabbt växande genusvetenskapen
som har en särskild förkärlek för hermeneutiskt mumbo-jumbo.
Man tycker sig höra den vitdraperade damen viska: "vi talar inte om
kunskap här, det är något annat och mycket högre som står på spel".
2006-11-16 torsdag
Frågan om kvotering av föräldraförsäkringen lever kvar i spalterna, nu
hos Hanne Kjöller (i DN 10/11), och inspirerar till några reflektioner som
bara delvis bemöter hennes synpunkter.
En föreställning som ligger bakom argumentationen för kvotering är att
"männen vägrar" och "kvinnor tvingas" när det gäller spädbarnsvården.
Redan denna förenklade motivering är uppenbarligen inte korrekt. I den
stora undersökning som RFV gjorde, och som visade att 85 procent av
kvinnorna inte vill ha någon kvotering, framgick också att en något större
andel män än kvinnor önskade att pappor kunde vara hemma mer med barnen än
idag.
Vi har alltså en liten grupp kvinnor, synbarligen mest i karriäryrken
eller tillhörande ett feministiskt avantgarde, som vill "tvinga" den stora
majoriteten av medsystrar att förändra sin spädbarnsvård. Argumenten
omfattar ett spektrum av problem som drabbar de kvinnor som väljer att ta
huvuddelen av föräldraledigheten. Men bör man inte utgå från att kvinnor
väger in dessa problem när de fattar sitt beslut om barnomsorgen? Och att
de som anser att yrkesaspekten väger över följaktligen löser sin egen
barnomsorg i full jämställdhet med sina män, allt enligt den valfrihet som
dagens försäkring garanterar? Att förutsätta något annat är detsamma som
att omyndigförklara kvinnor på ett sätt som man knappast skulle göra med
män i en motsvarande situation.
När man vill lösa ett problem så är det första man brukar göra att söka
problemets orsak. Redan här har elitfeminismen hamnat på villovägar med
sin fantasifulla men grundlösa teori om "könsmaktsordningen", som bäddar
för slutsatsen att den ojämlika spädbarnsvården skulle bero på att männen
bestämmer och att männen "inte vill". Att männen skulle bestämma allt i
hemmet är en spännande tanke som verkligen ropar på en empirisk studie.
Den andra delen av slutsatsen är som nämnts redan undersökt och avfärdad
(dvs. männen vill i något högre utsträckning än kvinnorna tillåter).
Söker man istället verkliga orsaker till de val män och kvinnor gör när de
fritt får välja sin barnomsorg så får man se lite djupare. Eftersom
förklaringen ligger inom ett område som är explosivt för många humanister
måste vi börja med den viktiga reservationen: det handlar enbart om en
naturvetenskaplig kausalitet och ger ingen nämnvärd ledning om hur vi kan
eller bör inrätta våra samhällen.
Förutsatt att vi inte är kreationister utan godtar de överväldigande
beläggen för evolutionsläran är förklaringen alldeles självklar: de
grundläggande könsrollerna är ett resultat av selektionen. Vi kan följa
utvecklingen ett par miljoner år tillbaka. Rollerna som jägare respektive
barnafödare har till att börja med selekterat fram fysiska differenser
mellan könen som är uppenbara vid blotta anblicken. Men skillnaderna går
även ner i en mängd specifika detaljer och i vissa mentala egenskaper. Ett
av många exempel är skillnader mellan könen hos ögats förmåga att uppfatta
rörliga och stillastående föremål, som har haft betydelse för
könsrollerna. Trots att vår nuvarande miljö inte har några likheter med
jägarsamhället dras vi alltså med anakronistiska egenskaper på grund av
att evolutionen är så förtvivlat långsam. Och några av dessa egenskaper är
könsspecifika.
Vår biologiska drift att inordna oss i dessa könsroller är knappast
särskilt stark, och kan lätt undertryckas när den sociala miljön så
kräver. (Under världskrigen bemannade kvinnorna ammunitionsfabrikerna och
skötte andra typiskt manliga uppgifter.) Men även om biologin i sig är
svag i förhållande till vår medvetna vilja så finns den latent i oss alla,
så att den nästan oförmärkt kommer att bli styrande för de sociala
normerna när vi lämnas att välja fritt och oreflekterat. (Efter krigen
återgick kvinnorna till hemmen och männen till fabrikerna.) Poängen med
att inse den fundamentala grunden för könsrollerna är att man lättare kan
undvika att gå vilse med felaktiga teorier (som könsmaktsgrillerna) som
bara riskerar att hämma och fördröja jämställdhetsarbetet.
Fördelningen av spädbarnsvården skulle alltså utan vidare kunna styras med
olika medel. Men det kräver att kvinnornas uttryckliga och nästan
enhälliga önskemål undertrycks. Detta är kärnfrågan. Att köra över en
85-procentig majoritet är inte vanligt i en demokrati, och kanske inte
önskvärt? Det naturliga vore att kvoteringsförespråkarna med argument
försökte vinna över åtminstone 51 procent av medsystrarna på sin sida
innan man väcker frågan om lagstadgad kvotering.
Andra socialförsäkringar
2010-06-03 torsdag
Hanne Kjöller gick igår
in lite djupare än vanligt i sitt favoritämne sjukförsäkringar och gav på
ett sympatiskt sätt intryck av en viss medkänsla, och en till synes nyfunnen
realism i fråga om lösningar. Några rader till HK:
Efter att ha stört dig med kritik vid ett antal tillfällen är det inte mer
än rätt att också kunna göra motsatsen någon gång. Du skrev igår att
lösningen på en alltför elitistisk arbetsmarknad inte är att sjukskriva
alla som inte passar in, utan att bygga upp alternativa arbetsmarknader av
bl.a. typen Samhall. Det är en konstruktiv väg du föreslår, och den
implicerar insikten att jobb inte uppstår därför att man jagar sjukskrivna
med piska. Våra socialförsäkringar har utan tvekan använts som en metod
att försörja överflödiga medborgare när privat efterfrågan på arbetskraft
minskat i absoluta tal under nu snart ett halvsekel. En annan metod har
varit att anställa fler i den offentliga sektorn. Vad jag tidigare haft
synpunkter på är det poänglösa i att nagelfara försäkringarna och
bidragstagarna när hela problemet står och faller med en dysfunktionell
arbetsmarknad.
Att använda socialförsäkringarna som skyddsnät har antagligen tjänat flera
funktioner. Så har t.ex. sjuka kunnat undvika stämpeln som odugliga och
varit skyddade bakom socialt accepterade diagnoser. En annan sida är att
försäkringarna skylt över det faktum att det privata näringslivet och
marknadsekonomin har misslyckats med sin centrala samhällsuppgift: att
skapa sysselsättning åt en växande befolkning. En tredje kan vara att de
tänkbara alternativen, t.ex. medborgarlön, är förknippade med alltför
stora problem av olika slag. Av sådana skäl har det i skilda politiska
läger saknats motivation att förändra ett system som alla vet är ett
skensystem. Vad det har gällt är att på ett eller annat sätt skaffa mat på
bordet hos de medborgare som bara behövs som konsumenter men inte som
producenter, sak samma vad pengarna kallas.
Den långsiktiga utvecklingen av privat sysselsättning är betydelsefull för
den här frågan. Det finns utvecklat
här (och uppåt i texten) om du skulle ha tid och intresse.
|
|