Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Jämställdhet

Ge synpunkter

Genusflum
2010-08-17 tisdag
En av årets DN-artiklar som tävlar om priset som mest queer, i ordet ursprungliga betydelse, har legat på skrivbordet här sedan början av juli. Det är en professor i litteraturvetenskap, Lisbeth Larsson, som demonstrerar en syn på vetenskaplig metodik som skulle kunna få en begåvad och vaken högstadielev att flina i mjugg.

Professorns tes är att det råder ett månghundraårigt tabu för kvinnor att kritisera män, och att de som försöker blir tystade. Hennes belägg för tesen - hennes enda belägg - är en antik myt om en kung som våldtar sin hustrus syster och sedan skär av hennes tunga för att hon inte skall kunna avslöja brottet. Att myten baseras på en ren skröna, lik vår tids vandringsmyter, framgår av att den finns i helt olika versioner.

Högstadieeleven har lärt sig att ett enda exempel inte bevisar någonting. Om avskuren tunga hade förekommit åtminstone någon gång utanför myten kunde det möjligen finnas någon perversitet att undersöka (men det enda i den vägen vi hört talas om är väl avskurna penisar). Även detta förutan är professorns resonemang i stor röra. Mytens nyckelhandling syftade inte i största allmänhet till att tysta en kvinna, utan hade som avsikt att försöka dölja en våldtäkt. Också med det ändamålet blir myten absurd, eftersom den mutilerade kvinnan hade kunnat kommunicera övergreppet på många olika sätt, varav skriven text inte är det sämsta.

Skulle det vara möjligt att en person som trots allt blivit professor (kvoterad eller ej) inte ser dessa orimligheter i myten som sådan, eller dess totala brist på betydelse som belägg för någonting överhuvudtaget? Det är inte troligt. Men hon verkar i en postmodern föreställningsvärld där de mest elementära vetenskapliga principer, som de lärs ut i grundskolan, saknar all innebörd. I den förvirrade världen gäller det att i ersättning för evidens skapa en evidenskänsla, och det kan med fördel göras i mytiska, litterära former. Om Larsson upplever att män tystar kvinnor så ser hon det som sin akademiska uppgift att skapa en känsla av att det är sant.

Att Larssons artikel blir tryckt i landets viktigaste tidning är ett kontrabelägg för hennes tes. Om jag under ett långt arbetsliv hade skrivit ner alla hundratals historier, många riktigt roliga, om hur män upplever sig nedtystade av sina kvinnor, så hade det aldrig kunnat bli en tryckbar artikel. Postmodernismen verkar inte i den riktningen, och med rätta hade ingen betraktat en sådan anekdotsamling som belägg för någonting. Men vad man gör i stället för att samla på goda historier har den seriösa samhällsvetenskapen känt till länge.

Vi tycks inte lida brist på genusforskare i den akademiska världen, men de verkar mest sitta på sina kamrar och skriva hermeneutiska texter. Förutfattade meningar presenteras som fakta, och fördomarna fortplantas sedan genom att man citerar varandra korsvis. Mycket, för att inte säga det mesta, av alla dessa spekulationer hade kunnat testas på ett avgörande sätt med traditionell sociologisk metodik. Den konsekvens med vilken genusforskare undviker att ta reda på fakta är så ihärdig att den måste tolkas som avsiktlig. Evidenskänslan tycks viktigare än evidensen, för då kan var och en måla upp den "vetenskapliga" verklighetsbild man själv föredrar.

Eftervärlden kommer med andra ord att se det postmoderna genusvansinnet (som Tanja Bergkvist kallar det) som en period av djupt, intellektuellt förfall.


2009-01-15 torsdag
Gömda är boken i alla bloggar just nu. Har den stora Liza Marklund ljugit? Har hon skyddats för den saken därför att hon har så stort inflytande i medievärlden? Ett idealt bloggämne med andra ord. Hanne Kjöller söker som så ofta ett kvinnoförtryck bakom kulisserna. En mail till HK:


”Jante är en man” skriver du idag i DN och förutsätter att Liza Marklund jagas för lögnerna i sin bok om ”Mia” därför att hon är kvinna, och särskilt för att hon är en framgångsrik kvinna. Tesen kan prövas relativt enkelt genom att skifta kön på rollerna. Säg att Jan Guillou hade skrivit den sanna historien om ”Mats” som misshandlats mentalt och sedan förföljts av en kvinna så illa att han tvingats fly utomlands med sina barn. Bortsett från att en sådan bok knappast hade tryckts: hade Guillou blivit mindre jagad än Marklund om det skulle visa sig att han hade hanterat sanningen lika vårdlöst som hon? Fan tro’t.

Sedan blir väl din tes inte starkare av att överste-Jante i så fall skulle vara Monica Antonsson, som med sin bok åtminstone övertygat DN:s kvinnliga recensent om att Marklunds text baseras på ”en härva av lögner utan slut, där mängder av människor, inte minst barn, har drabbats.”

Du konstaterar samtidigt det för alla uppenbara att män och kvinnor bedöms efter olika måttstock. ”I ett patriarkalt samhälle är det mestadel liktydigt med: fördel männen.” Ja, i ett sådant samhälle var det kanske på det sättet. Med det visar väl snarare att vi lever i ett annat och mera feministiskt samhälle. För i vilka sammanhang har männen fördel av en gynnsammare bedömning? Inte är det i varje fall i straffrätten, varken den juridiska eller moraliska.

2009-01-19 måndag
Efter att först ha vägrat har Liza Marklund till slut gått i svaromål, . Eller snarare avgivit kommunikéer i skriftlig och muntlig form, de senare av därvid gynnade media kallade intervjuer. Hon medger ett mindre fel i förlagets presentation på bokens omslag, men inget annat. Hon har beskrivit en alldeles speciell form av sanning, nämligen "Mias sanning". Därmed har hon inte begått något fel. Om "Mias sanning" skulle råka vara
”en härva av lögner utan slut" (DN) så är Marklunds bok ändå, med hennes egna ord, "baserad på en sann historia". Det är postmodernismen i sin blomstring. Eller om man så vill: knäppskallarnas paradis.

Hanne Kjöllers uppfattning att Marklund angrips bara därför att hon är kvinna motsägs av en liknande affär för några år sedan. Per Gunnar Evander hade skrivit en personlig historia om sig och sin familj, som han framställde som en sann beskrivning av hans liv. En dotter framträdde då med kraftfull kritik, och gav en bild av fadern som var betydligt mer negativ än den Evander själv hade målat upp. Hon beskrev sakliga felaktigheter i faderns text på ett sätt som gav henne ett övertag i fråga om trovärdighet. Evander drabbades hårt av sina förmodade lögner i självförhärligande syfte och har väl inte kommit tillbaka till litteraturen efter det(?). Inte hjälpte det att han var man.

Kjöller spinner alltså på den kvinnliga offermyten (vars evolutionära rötter i och för sig är intressanta att spekulera om). En överman (sic!) i den genren hade hon i Gudrun Schyman, med talibantalet som kronan på verket. På den tiden var Schyman ledare för ett stödparti till regeringen, och hade i den kapaciteten personligt inflytande över beslut som gällde rikets högsta ledning. Samtidigt hade hon just ansvarat för att sparka ut en manlig partimedlem ur partiet därför att han hade varit aktör i en pornografisk film. I den mäktiga positionen står hon i talarstolen och rabblar den postmoderna feminismens fras: "Alla kvinnor [alltså även Gudrun Schyman] är underordnade alla män". Detta språk utan skymt av referenser till någon verklighet kan givetvis bara ha effekten att hålla den postmoderna feminismen utanför all påverkan på samhällets utveckling.

2009-04-24 fredag
Sitter jämställdheten i så ytliga företeelser som kläder? Eller i vad pojkar och flickor väljer att leka med? Enligt Insidan i DN bör man svara ja på sådana frågor. Den "sanningen" är dessutom så viktig att den kräver en serie av artiklar för att beläggas. Problemet är att "bevisen" inte är mycket mer än spekulativa resonemang som utgår från den av vetenskapen torpederade behaviorismen, och som dessutom förutsätter slutsatsen redan i hypotesen.

Föräldrar som inte har sin verklighetsuppfattning fördunklad av förutfattade queer-idéer har nog en annan bild. För att ta ett konkret och jordnära fall: En flicka som jag kunnat följa på nära håll har från sin allra första medvetna tid uttryckt en tydlig personlighet som sedan inte har förändrats nämnvärt under de nio år hon hittills levt. Som flicka fick hon naturligtvis dockleksaker som presenter, inte beroende på fördomar utan på ett enkelt sannolikhetsresonemang. Flickor brukar vilja ha dockleksaker. Men flickor som får en pojkaktig natur (till exempel genom att utsättas för manliga hormoner i fosterstadiet) får andra intressen, Sådan är den här flickan.

Hon ställde undan dockorna i ett hörn och föredrog bilar, robotar och Lego. Hennes bästa lekkamrater har från första början varit pojkar, ofta av den lite mjukare typen. På våren spelar hon kula från morgon till kväll, och vinner mycket på att pojkarna underskattar henne. Klänningar och kjolar har hon alltid vägrat ta på sig, och gör bara undantag ett par gånger om året för att glädja sin mamma. Rosa kläder är bannlysta, och har varit så från långt innan hon kan ha haft någon aning om den färgens ideologiska innebörd. (Att sådant som rosa färg och bilar skulle vara inlärda könsmarkörer är helt enkelt orimligt. Man måste söka förklaringen djupare än så.)

I Insidans artikel (24/4) lämnas tipset att låta alla barn prova klänningar. "Pojkar i klänning verkar vara en skräckbild av jämställdhet för många." Det leder tankarna till en tid när vuxna inte tvekade att tvinga barn efter sina egna idéer. Ernest Hemingways mamma hade så innerligt gärna velat ha en dotter att hon kammade flickhår på lille Ernest och lät honom gå klädd i klänningar. Det lär ha gett honom ett efterhängset trauma, som kanske gjorde honom till en bättre författare men efterlämnade ett livslångt hat till modern. Artikelns enträgna anvisningar om olika sätt att manipulera barnen att förneka sin personlighet kommer en bit på samma väg. I det avseendet visar den bristande respekt för barnens egna känslor och önskemål, en typ av förakt som världen (i varje fall utanför queer-gemenskapen) gjort stora ansträngningar för att övervinna.

Flickan vi talade om har en bror som är en mycket typisk pojke i alla avseenden. Vad som förenar dem är en klar och bestämd uppfattning om vad de vill, uppvisad från allra första medvetna tid, och delvis dessförinnan. I detta är jag övertygad om att de flesta föräldrar känner igen sig. Uppfostran innebär mycket riktigt en kamp för att stävja den viljan när den leder fel, och att försöka påverka med föredöme och uppmuntran. Vad föräldrar som inte drabbats av ideologiskt självbedrägeri snart upptäcker är att sådana styrningsförsök har sina begränsningar. Förutom att grunden till personligheten är generna, så visar det sig efter hand att miljöpåverkan från kamratkretsen och övriga omvärlden väger tyngre än föräldrarna inflytande.

Om vi instämmer i den här bilden så står det klart att Insidans artikelserie förespråkar meningslösa, fåfänga och integritetskränkande åtgärder. Meningslösa därför att lekarna inte skapar kön, utan tvärtom kön skapar lekarna. Fåfänga därför att jämställdheten inte sitter i kläder, lekar och andra ytliga fenomen. Genom att tvärtom fokusera på att visa respekt för barnen som självständiga individer bygger man den bästa grunden för en ansvarstagande ny generation.


2008-02-13 onsdag
Barack Obama tar ledningen i primärvalen. Prognosen [att Clinton inte vinner primärvalet] stärks en aning, och det som kanske är huvudskälet bekräftas: Hillary Clinton har inte säkrat de kvinnliga väljarna. I nattens valomgång fick Obama majoriteten av kvinnornas röster i Maryland och Virginia.

Utfallet styrker slutsatsen att den postmoderna feminismens huvudtes - könsmaktsordningen - är en konstruktion i tankarna hos en liten grupp verklighetsfrämmande teoretiker. När det kommer till den krassa verkligheten så stöder kvinnor inte andra kvinnor, ens när de har ett helt fritt val. Tvärtom ser man här samma tendens som kan iakttas på arbetsplatser och andra ställen i samhället: kvinnor motarbetar inte sällan sina könskollegor. Anledningen till det kan man spekulera i, men att den skulle ligga så ytligt som i sociala konventioner verkar inte så sannolikt.


2007-01-22 måndag
Feministiskt initiativ är på tapeten efter en dokumentär på SVT, där produktionsteamet av någon svårförståelig anledning har släppts in för att filma känsliga styrelsemöten. Ulrika Kärnborg beskriver (i dagens DN) Fi som ett offer för medias hantering, där Fi till en början hårdbevakas men under valrörelsen hamnar i medieskugga och tigs ihjäl. Medieexponeringen visar sig efter valet förvisso ha varit den största som ägnats något parti, i förhållande till valresultatet.

Kärnborg hamnar till slut i den obligatoriska jämmerligheten om kvinnor som offer. "Hur kommer det sig att medierna alltid förvandlar kvinnlig maktkamp till gyttjebrottning?" Men det var nog närmast så att nyckelpersonerna själva gjorde offentliga uttalanden och skrev artiklar som frivilligt exponerade "gyttjebrottningen". TV-filmen motsäger inte den bilden.

Intressantast i hela frågan är valresultatet: 0,7 procent av rösterna för ett parti som vill befria hälften av valmanskåren från förtryck. Enda slutsatsen är att den hälften inte är förtryckt, eller inte uppfattar sig som så förtryckt att det kräver särskilda insatser i riksdagen. En möjlig eftertanke är att Fi:s kärntrupp tillhör en minoritetsgrupp som inte lever sig in i vanliga kvinnors önskningar och problem. Benämningen elitfeminism är måhända inte så missriktad. Den slutsatsen stöds i så fall av RFV:s undersökning som visade att 85 procent av kvinnorna inte vill ha kvotering av föräldraförsäkringen. Om Fi:s väljare återfinns bland de övriga 15 procenten, så utgör de ändå maximalt 4,7 procent av den minoritetsgruppen.

Ett parti som specialiserar sig på att föra alla kvinnors talan skulle först och främst behöva skaffa sig korrekta fakta genom att ta reda på vad verklighetens kvinnor i allmänhet vill med sina liv och med jämställdheten. Genom att Fi istället utgick från marginella gruppers särintressen var valfiaskot helt överraskningsfritt.

2007-03-30 fredag
Gudrun Schyman har som taleskvinna för Fi höjt nyhetsvärdet hos en bolagsstämma till den grad att Aktuellt i SVT ägnade 13 minuter åt "fördjupning" i saken. Wolodarski har i DN (29/3) en mediekritisk poäng när han anser att ett parti med mindre än en procent av väljarkåren bakom sig inte har meriterat sig för en sådan bevakning. Förutom den underligheten har vi själva ämnet: fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Schymans prioritering av kvinnofrågor, som tycks så relevant för media, ter sig nog ganska märklig för kassörskan på Konsum och hennes många medsystrar, vilket säkerligen återspeglas i Fi:s försumbara röstsiffror.

Schymans huvudargument tycks vara att det finns tillräckligt många välutbildade kvinnor som är meriterade att sitta i en styrelse. Underförstått är det enbart manliga strukturer ("könsmaktsordningen" igen) som hindrar att det blir så. Hon bortser från att 99,99 procent av alla välutbildade män inte heller sitter i börsbolagsstyrelser. Anledningen är att den normala befordringsgången till styrelseplatser går via kvalificerade ledande befattningar. Detta av naturliga skäl eftersom det i en position som är överordnad en verkställande direktör är en tillgång att ha minst lika stor erfarenhet och kunskap som den man är satt att styra över.

En minnesbild från den stora bankkraschen gör sig påmind. Staten hade då representation i bankernas styrelser, med avsikten att få ett samhälleligt inflytande i en central sektor med halvofficiell ställning. Till dessa poster utsågs i allmänhet andrarangspolitiker som genom flitigt partiarbete ansågs ha gjort sig förtjänta av något uppdrag.

Genom ett ovanligt oprofessionellt agerande av sina företagsledningar och styrelser drevs ett par av storbankerna som bekant till konkursens brant, endast räddade genom en insats av den borgerliga regeringen som generöst ställde skattebetalarnas pengar till förfogande. En kvinnlig styrelseledamot utsedd av staten fick i sammanhanget frågan vilket ansvar hon tog för sin banks vanskötsel. Något sådant ansvar ville hon inte vidgå; hon ansåg att hon placerats i styrelsen "för att se och lära". Säkert var det en tillfällighet att just en kvinna fått frågan, även många av hennes manliga politikerkolleger skulle nog behövt medge att de accepterat en styrelsepost utan ta reda på vilket ansvar lagstiftningen lägger på uppdraget.

Schyman förväxlar nog näringslivet med det politiska systemet där man kan nå ända till den högsta beslutande befattningen, statsministerposten, genom att med begåvning, energi och talets gåva klättra i partihierarkin, men utan att nödvändigtvis att ha fått sitt ledarskap prövat i en tung exekutiv position.

2007-08-29 onsdag
När Eva Lundgren försvarar sig i dagens DN mot Bo Rothsteins anklagelser om forskningsfusk är det med ett tonläge som får argumenten att verka svaga. Samtidigt blir man påmind om den postmoderna uppfattningen att varje berättelse är lika sann som någon annan. Det måste naturligtvis gälla också för varje individ: det jag säger idag behöver inte överensstämma med det jag sade igår.

Nu skriver Lundgren att hon bara "samtalat" med hundratals barn och vuxna om ritualmord och att Rothstein bara försökt "få det till" att hon själv påstått något om sådana mord. Sekvensen från teveprogrammet Könskriget är dock helt klar, och har repriserats tillräckligt många gånger för att sitta säkert i minnet. Lundgren svarar i programmet uttryckligen "ja" på den direkta frågan om hon anser att det begåtts hundratals rituella barnamord i Sverige. Inför följdfrågan varför polisen i så fall inte upptäckt dessa mord skruvar hon sig besvärat.

Vad som i dagligt tal kallas lögn kan i den postmoderna forskningsmiljön kallas olika hermeneutiska infallsvinklar, en bekväm situation för forskaren. Rothstein är något viktigt på spåren. Det postmoderna paradigmet har öppnat dörren för en antiintellektuell hållning som är ett direkt hot mot elementär akademisk hederlighet. För att värna universitetens trovärdighet, som är dess kärnvärde, krävs en mera kritisk och granskande attityd till den postmoderna (s.k.) forskningen.

2007-09-19 onsdag
Dilemmat feminismen har är att den påstådda underordningen under männen (i alla avseenden) används som rörelsens tyngsta argument, samtidigt som man hävdar könens jämbördiga kapacitet. Det senare är sant. Kvinnor som grupp är inte underlägsna männen som grupp, bara annorlunda. Underläget uppstår när kvinnor skall hävda sig i en miljö som är optimerad för männens specifika kompetenser, likaväl som männen kommer till korta i en kvinnligt formad miljö.

Könsmaktsfeministerna snor in sig i en olöslig härva när man först förnekar alla biologiska skillnader mellan könen (och i flera fall bestrider att det finns kön överhuvudtaget) och ändå hävdar att alla män skaffat sig herravälde över alla kvinnor. Hur har den ofattbara prestationen i så fall gått till? Om det till råga på allt är en social konstruktion måste alla som råkat födas med testiklar lyckats skapa ett världsomspännande kamaraderi av osannolika mått. (Jag måste också säga att man i så fall missade att kalla mig till det möte där saken beslutades.)

Lösningen på denna gåta är istället att könsmaktsteorin, och hela den postmoderna feminismen, är ett hjärnspöke och saknar förbindelse med verkligheten. Därför leder den praktik som härleds ur teorin till helt verkningslösa, om inte helt enkelt kontraproduktiva, åtgärdsförslag. Hela arbetet med att skapa verklig jämställdhet drabbas av denna förvirring, och könsmaktsteoretikerna blir till kvinnornas främsta fiender.


2006-07-27 torsdag
Så har ännu en av dessa opportunistiskt motiverade och politiskt beställda nonsensutredningar lämnat trycket. Den här gången har det handlat om jämställdhet i förskolan. Skall man döma av redovisningen på DN debatt idag har utredningen efter tre års arbete kommit fram till en egentlig slutsats: det behövs mer kunskap. Efter ordföranden Anna Ekströms redovisning undrar man om det inte också gäller utredarna själva.

"Visst finns det biologiska skillnader mellan könen, även om debatten går hög om hur stora och betydelsefulla de är" skriver Ekström, men det spelar "ingen roll" hur det är med den saken. Det ingår nämligen "i förskolans uppdrag att ge varje flicka och varje pojke full möjlighet att utveckla hela sin personlighet, alla sina färdigheter utan att begränsas av snäva könsroller."

Finns det någon med barn i förskola som har uppfattat att förskolelärarna indoktrinerar flickor och pojkar i linje med snäva könsroller? Jag är knappast ensam som förälder att ha noterat det rakt motsatta. Den hegemoni och politiska korrekthet som genusteorier har tillskansat sig har skapat en känslighet för att det allra minsta bli beskylld för sådana könsuppfattningar. Utredningen har intalat sig något helt verklighetsfrämmande kanske för att undvika det enda existerande alternativet, att lägga ner sig själv.

Verklighetens människor, antingen vi jobbar på dagis eller ej, vet att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Pojkars fysiska utlevelse och riskbetonade beteende är socialt inte så accepterat och vi ägnar pojkens hela uppväxttid åt att försöka göra honom mindre pojkaktig i det avseendet, oftast med tvivelaktig framgång. Sedan finns det enstaka pojkar som har andra intressen, med en variation som också har en motsvarighet bland flickorna. Vuxenvärldens inflytande på barnens beteende är överhuvudtaget begränsad i jämförelse med de jämnårigas. Om detta finns det också forskning som utredningen, vad det verkar, har valt att bortse ifrån.

När man sitter med en text som denna Anna Ekströms så påminns man osökt om trivselbyråkraterna i Jan Myrdals Myglaren, som också excellerade i konsten att skapa verksamhet av ingenting. Problem uppstår bara om någon tar det hela på allvar och börjar fatta beslut.

Jämställdheten

2010-04-06 tisdag
En blogg som måste läsas!! Tanja Bergkvist är, för dem som inte redan känner till henne, en knivskarp och satirisk kritiker av postmodernt, genusfeministiskt flum. Som doktor i matematik har hon en vass tankeförmåga som hon kombinerar med en mördande humor. Eftersom hon har skaffat sig en överblick över genusflummet som redan den skulle räcka för en avhandling till, så hittar hon de mest fantastiska "forskningsprojekt" som underhålls med väldiga anslag, och som bara genom hennes raka presentation framstår i hela sin groteska absurditet. Måste läsas, som sagt!

Att bli länkad i en kommentar på hennes blogg är förstås en ovansklig ära.

2010-06-18 fredag
Ingenjörernas medlemstidning repeterar den perenna "nyheten" om löneskillnader mellan män och kvinnor, denna gång när det gäller ingångslöner för civilingenjörer. När DN skrev om precis samma var det på ett torftigt underlag, som jag kommenterade. Inte heller nu redovisas hur studien har gjorts, men intrycket är att metodiken är lika undermålig här. En kommentar till artikeln:

Samma nyhet förekom i Dagens Nyheter för precis ett år sedan, men var där illa underbyggd. Är den här studien gjord så att man har stöd för antagandet att skillnaden i ingångslön beror på kön, och inte på något annat?

Ser man bara översiktligt på SI:s egen lönestatistik så visar sig utbildningsinriktningen vara avgörande för lönen. Mellan högsta och lägsta medellön (examensår 2008) skiljer 4 000 kr/mån. Lägst ligger kemilinjen där en stor del av de kvinnliga civilingenjörerna återfinns (men där följaktligen också männen har lägre ingångslön). Betydande skillnader finns också mellan offentlig och privat sektor.

En korrekt studie skulle jämföra personer med i övrigt helt likartade förutsättningar för att kunna isolera den eventuella effekten av kön. Med dagens stora fokus på jämställdhet i näringslivet verkar det inte särskilt sannolikt att kön specifikt skulle kunna ha någon systematisk betydelse för civilingenjörers ingångslön.


2009-03-08 söndag
= Internationella kvinnodagen, från början införd av socialistiska kvinnorörelser i USA, sedermera institutionaliserad i Sovjetunionen och numera en globalt anammad företeelse. Så länge den behövs kommer den att påminna om bristen på jämställdhet mellan könen. I en värld där inga skillnader finns mellan könen finns heller inget behov av en kvinnodag, lika lite som av en mansdag.

Därmed kommer den att finnas kvar så länge mänskligheten (i huvudsak) kan indelas i två skilda kön, eftersom brist på jämställdhet till sin grundläggande del är brist på jämlikhet, i meningen brist på likhet mellan män och kvinnor som kön. De genomsnittliga olikheterna är uppenbara, tydliga och i huvudsak biologiskt betingade. Alla ansträngningar under det gångna seklet att påverka jämlikheten med hjälp av sociologisk ingenjörskonst har haft små och oftast kortlivade resultat. Däremot har jämställdhetsarbetet gjort stora framsteg genom att i det närmaste eliminera juridiska, byråkratiska och sociala skillnader i villkoren för de båda könen.

Så när postmoderna feminister talar föraktfullt om biologism så avvisar de den enda återstående förklaringsmodellen, efter hundra år av misslyckanden för sociologismen. Finns det något tredje? Queerteoretikernas försök att hugga av knuten genom att helt bortdefiniera kön är förstås att definitivt vända verkligheten ryggen.

2009-06-22 måndag
Med märklig envetenhet odlas föreställningen om kvinnan som offer för odefinierade krafter som vill hålla henne diskriminerad. Logiken kan vara obefintlig utan att det påverkar resonemanget. Cecilia Jacobsson odlade vidare i lönefrågan för en vecka sedan. En mail till henne:

Vill man lösa ett problem så behöver man ju först ta reda på vari problemet består. Du skriver på ett uppslag i DN förra tisdagen om skillnader i ingångslön för civilingenjörer, med den genomgående premissen att kvinnor lönemässigt är missgynnade i förhållande till män. Föreställningen att frågan gäller könsdiskriminering är felaktig som problembeskrivning och leder inte till någon lösning.

Betecknande är att det enda konkreta exemplet du tar upp motsäger ansatsen. Det gäller IBM som ger lika lön till nyanställda från högskolan, oavsett kön. Om man ringer runt till fler företag kommer man sannolikt få en likartad bild. Jämställdhetsfrågan tillhör närmast grundpelarna i näringslivet idag, i varje fall i större företag.

Förklaringar till löneskillnaderna hittar man på mycket fastare grund. ”Civilingenjör” är till att börja med inget yrke, och ännu mindre ett enda yrke. Ett dussintal linjeval leder till helt olika branscher, som i sin tur grenar ut sig i många olika befattningar. Vissa inriktningar är ibland överhettade (t.ex. data) och ger då högre ingångslöner. Andra linjer är permanent populära (arkitekt) och lider av konkurrens om jobben. Marknadssituationen för de olika linjerna kan alltså vara högst varierande.

Flest kvinnor hittar man inom arkitektur och kemi. Inom övriga sektioner är kvinnoandelen anmärkningsvärt låg. Bland alla yrkesinriktningar man kan välja från kemilinjen kan man urskilja en med betoning på laboratoriearbete och en mera processkemisk. Sedan länge har processjobb varit lönemässigt gynnade framför labbjobb, oavsett kön. Kvinnor väljer oftare den senare inriktningen.

En del företag som anställer många civilingenjörer har som policy att hålla ingångslönerna låga. Andra har det inte. Också sedan lång tid har löneskillnaderna mellan kommunal, statlig och privat anställning för civilingenjörer varit påtaglig. Letar man efter förklaringar till kvinnolönerna så finns det alltså gott om variabler att undersöka. Gör man det på ett seriöst sätt skall man säkert upptäcka att löneskillnader som beror på uppsåtlig diskriminering är minimala.

Frågan man bör ställa sig är varför kvinnor i något högre grad än män tycks välja jobb i den lägre delen av spektrumet. Det kan ju finnas ett samband med det faktum att kvinnor i mindre utsträckning söker sig till chefsjobb. Antagligen är svaren på de båda frågorna besläktade, och för den som vill åstadkomma en förändring är det avgörande att söka sådana svar. Dagens slentrianmässiga offerretorik kommer inte att förändra någonting, eftersom den inte baseras på verkliga förhållanden.

2009-06-28 söndag
Cecilia J svarade positivt på måndagens mail,, men tillbakavisade talet om offerretorik. En uppföljningsmail:

De tre kvinnor som får komma till tals i artiklarna förlägger ansvaret för löneskillnaderna i första hand på företagen, arbetsgivarna. Då blir den utsatta ett offer. Som en andra förklaring pekar man på kvinnornas sämre förmåga att förhandla (eller ”snacka”). Kvinnliga civilingenjörer får alltså lägre ingångslön på grund av sitt kön, det är axiomet. Eftersom detta troligen är en komplett felaktig förklaring, så ger artiklarna inget bidrag till någon förändring av grundproblemet.

Helene S. från facket fokuserar på förhandlingsfasen. Men för helt nyexaminerade ingenjörer finns inget att förhandla om. Större företag har (precis som IBM) en fastställd ingångslön, eller så följer man SI:s rekommendation, givetvis könsneutralt. Även om det skulle gå något annorlunda till hos företag med få civilingenjörer så kan det inte förklara löneskillnaderna.

Ulrika J. från DO använder patentargumentet att arbetsgivarna räknar in en ”graviditetsmarginal” i lönesättningen. Om hon (som jag) hade många kvinnliga civilingenjörer i bekantskapskretsen skulle hon kunna konstatera att det är en kategori av kvinnor som numera delar föräldraledigheten lika med sina män. (Arbetsgivare som går i DO:s låga tankar borde alltså hellre fråga arbetssökande män vem dom är gifta med, för att undvika överraskningar.) DO gissar - som jag, fast på uppenbart sämre underlag - men har inga fakta. Det är en sorglig realitet att den genusforskning som får enorma resurser inte ägnar sig åt att ta fram väsentliga fakta om jämställdheten, utan främst sysslar med att försöka övertyga (”hermeneutiskt”) om sina förutfattade meningar, som i vissa postmoderna avsnitt är rent bisarra (som detta att kön inte existerar).

Emma D. har både haft en bra ingångslön och numera en deklarerat könsjämlik lön, men tycker ändå att företagen bör rannsaka sig själva. Hon tar alltså för givet det som skulle bevisas.

Stereotyper har fått ersätta intellektuell och konstruktiv diskussion i jämställdhetsfrågan. Här finns mycket att dra fram i ljuset och skriva om, med början i en granskning av genusetablissemanget.


2008-03-09 söndag
Igår firade tidningen som vanligt internationella kvinnodagen med artiklar om alla tänkbara aspekter av kvinnofrågorna. Det skrivs, talas, organiseras och lagstiftas om jämställdhet utan att det till synes händer någonting som skulle kunna göra de skrivande, talande, organiserande och lagstiftande jämställdhetsivrarna tillnärmelsevis nöjda. Därför ser tidningen likadan ut varje åttonde mars, år efter år.

En misstanke som borde födas av dessa föregivna brister på framgång är att problemet kan vara fel formulerat. Män och kvinnor kanske i genomsnitt är olika av naturen? Kvinnor kanske ofta håller männen borta från småbarnsomsorgen? Arbetsgivare i gemen kanske gör allt för att försöka fylla kvinnokvoten? Att kvinnor är i minoritet inom välavlönade mansyrken kanske beror på att det inte är fler av dem som har intresse och därför utbildning för sådana jobb? Att inte ett större antal chefer är kvinnor kanske beror på kvinnor i högre grad än män väljer bort chefskarriären? Att majoriteten av kvinnor, som till yrket är butiksbiträden, undersköterskor, förskollärare och liknande, inte tycker att deras yrkeskarriär hotas av föräldraledigheten kanske är högst förståeligt? Kvinnor i karriäryrken kanske redan har delat föräldraledigheten lika med sina män? Och så vidare.

Om alternativa hypoteser som dessa skulle vara tillnärmelsevis riktiga så är dagens dominerande problemformulering inom den feministiska huvudfåran uppenbarligen felaktig. Då finns det ju nämligen inte någon könsmaktsordning som håller kvinnor borta från höglönejobb och chefskarriärer. Och männen som föraktar barnpassning skulle vara avsevärt färre än kvinnorna som håller fast vid sitt omvårdnadsprivilegium. Arbetsfördelningen i samhället mellan män och kvinnor skulle i stort sett vara frivilligt vald, och inom äktenskapet framförhandlad mellan makarna. Och vilket är i så fall problemet?

Jo, genusfeministerna - med sin utomvetenskapliga föreställning om könen som enbart en social konstruktion - är inte nöjda med att verkligheten är som den är. Därför skall männen, och kanske i ännu högre grad kvinnorna, påtvingas förändringar som de varken vill ha eller har begåvning för. En ideologi som är så fritt svävande bortom verkligheten är dömd att misslyckas med sina målsättningar. Det förklarar varför tidningarna igår såg likadana ut som förra året, och året före det... 

-"-

En artikel i DN skiljer ut sig genom att vilja söka fotfäste i en konkret verklighet: Nina Björks krönika i kulturdelen. Hennes sätt att möta problemen med ett aktivt intellekt och öppna ögon frammanar bilden av en oas i en dogmatiserad öken.

2008-12-30 tisdag
"Hon menar att eftersom det i varje familj är kvinnorna som bestämmer är mötena vid mjölkbordet ett världsligt sken. Nästan teater, eftersom den verkliga makten i byn låg hos kvinnorna, som dock ej stodo vid mjölkpallen och skreije."

"Hon" är Per Olov Enquists mamma och citatet är ur början av hans bok Ett annat liv, årets Augustvinnare.

"Och denna upprördhet vid mjölkbordet när karlarna skreije om att nu fick det vara nog och mjölkstrejk vore nödvändig - det blev ju aldrig verkligt. Dagen efter var det lugnt. Men om alla dessa som verkligen fattade besluten, alltså i hemmen, om dessa kvinnor fingo vara med! Då kanske det blev resultat. Enär dessa ju verkligen visste vad som var verklighet. Och voro vana att styra och ställa."

Samma tema finns i Elsie Johanssons Mosippan, formulerad med samma litterära känsla: Kvinnan som beslutsfattaren. Jag har en avlägsen bekant av den gamla stammen, den riktigt gamla, som närmast skryter om hur obekant han är med hustruns husliga sysslor och med vilken självklarhet han blir serverad. Men sin högljudda maskulinitet till trots har han all möda i världen att någon gång få sin vilja igenom i familjens beslut. Han bestämmer inte ens hur många snapsar han får ta vid middagsbjudningen.

Kvinnans bestämmande i hemmet har en logisk, evolutionär bakgrund. Man kan lätt föreställa sig att talet om patriarkatet har sin upprinnelse i kvinnans inträde i det manliga jägarkollektivet, idag omformat till det rationella, industriella näringslivet där det manliga sedan länge har svarat för normerna. Kvinnan hamnar i en främmande värld organiserad av manliga hjärnor. Till råga på allt kolliderar hennes maktkompetens avsedd för hemmet med en helt annorlunda hierarkisk struktur där hennes speciella auktoritet inte har någon självklar plats.

I det traditionella samhället var det svårt att se hur kvinnan skulle kunna föreställa sig själv som underordnad alla män. Tvärtom borde hon kunna uppleva sig som den bestämmande i all sin verksamhet, som dygnet runt kretsade kring hemmet, och som kan antas ha omfattat männen när de befann sig inom detta kvinnans territorium. Männen hade sitt kompetensområde som var skilt från kvinnans. Minns Xantippa!

Nu kan man lätt lyfta fram exempel på avvikelser från den här bilden. Men frågan är vad som faktiskt är normen. Och hur ser det egentligen ut hemma hos talibanen, i hans kök?

Det märkliga är i vilket fall hur starkt den miljoner år gamla evolutionära könsskillnaden lever kvar. Hundra millennier av intelligent handlande, tio millennier av socialiserat fastboende och två århundraden av sociologiskt reformarbete har visserligen åstadkommit förändringar på ytan, men som instinktvarelser är vi häpnadsväckande oreformerade.


2007-03-08 torsdag
Idag Internationella kvinnodagen men ingen riktigt bra dag för kultureliten. 83 procent är den ödesdigra siffran. Så stor andel av svenska folket vill behålla eller bygga ut kärnkraften, och lika stor andel av kvinnorna anser sig leva i ett hyfsat jämställt förhållande med sina män, allt enligt undersökningar som gjorts av Sifo och som redovisades idag. Samma procentsats är i det närmaste identisk med den andel av kvinnorna som inte vill ha någon kvotering av föräldraförsäkringen, enligt RFV:s tidigare studie.
 
Återstår alltså bara 17 procent som vill avveckla kärnkraften, som personligen saknar jämställdhet och som vill kvotera föräldrapenningen. (Är det helt enkelt samma personer?) Dessa minoriteter har dock en i det närmaste 100-procentig uppbackning av journalister och den övriga kultureliten. Man måste fråga sig om det är eliten eller folket som tappat kontakt med verkligheten.
 
När det gäller kärnkraften är frågan onekligen intressant. Rapporteringen i alla media med någon genomslagskraft har i åratal handlat enbart om incidenter och säkerhetsbrister i kraftverken. I stort sett genomgående har man dock "glömt" att informera om vilken verklig (nämligen försumbar) risk händelserna medfört. Denna rätt så massiva indoktrinering genomskådas alltså av människor utan särskild utbildning och utan direkt tillgång till motinformation. Hur är det möjligt?
 
Sociologin är kanske inte så intresserad av just en sådan fråga, så tills vidare får man spekulera. En hypotes kan vara att den vanlige svensken, i högre grad än kultureliten, verkar i en mer eller mindre industrialiserad miljö där riskbedömningar och arbetarskydd är dagliga och levande frågor. Det blir kanske lättare att då också få en korrekt föreställning om kärnkraftens säkerhet.
 
Motsvarande problem får man med jämställdheten. Har kvinnorna inte lärt sig av vad eliten försökt trumma in? Birgitta Ohlsson (fp) har redan ryckt ut och förklarat att kvinnorna (83 procent!) uppsåtligen inte har svarat sanningsenligt på frågan för att inte framstå som offer. Anonyma offer visserligen, men det ökar bara marginellt märkligheten i ett påstående som egentligen uttrycker kvinnoförakt.
 
Karriärkvinnor med barn delar idag helt naturligt barnledigheten lika med sina män. För vilka skulle en påtvingad kvotering av föräldraförsäkringen överhuvudtaget vara ett stöd? Knappast för helt vanliga svenska kvinnor som återfinns bland undersköterskor, skollärare, kassabiträden, servitörer och kontorister. Kvinnor vars barnledighet inte riskerar någon karriär men som inte vill något hellre än att ta hand om sina barn. Kvoteringskravet drivs med antiliberala argument, inte sällan av liberaler.
 
83 procent! I en demokrati är det en förkrossande majoritet, i det närmaste enhällighet.

2007-05-20 söndag
En kvinnlig styrelsemedlem i Lund energi har kallat sina manliga kolleger för "dinosauriegubbar", vilket allvarligt upprört en 71-årig gubbe i styrelsen. Hanne Kjöller tyckte i DN igår att den reaktionen visade att gubbarna var "nippertippiga och lättkränkta". För att vara kränkande var det förstås inget särskilt kraftigt uttryck. Värre saker sägs dagligen i debatten. Men med tanke på att epitetet framkallats av den sneda könsfördelningen i styrelsen blir det intressant att tänka sig hur vi skulle reagera inför det omvända, att en ensam man i en styrelse kallat sina kvinnliga kolleger för "dinosauriekärringar". Antagligen hade vi tänkt ungefär i samma banor som vi skulle gjort ifall Linda Skugges beryktade "recension" av Björn Ranelid hade skrivits av en man om en kvinna.

Det finns helt enkelt skillnader mellan män och kvinnor. Om man skall kalla det diskriminerande att män inte kan uttala sig lika burdust om kvinnor som kvinnor kan göra om män är en smaksak. Anledningen är det Strindberg kallade galanteriet, som är en social konstruktion ytterst grundad på det biologiska faktum att kvinnor har ett begränsat antal ägg och män ett nästan obegränsat antal spermier. Den obalansen avgör vem som uppvaktar och vem som blir uppvaktad. Allt vårt jämställdhetsarbete har inte kommit särskilt långt för att ändra på det förhållandet, vilket bara visar att människans biologiska fundament är mera robust än vad våra genusteoretiker vill tro. Genom att låtsas något annat blir debatten bara förvirrad, och framför allt fruktlös. I just den punkten vi talar om här ser vi att hundra års jämställdhetsdiskussioner mycket riktigt inte har ändrat på någonting.

2007-05-21 måndag
Den kära Hanne [Kjöller] är en inspirationskälla för reflektioner om ditt och datt. Igår förundrade hon sig över att kvinnor som har barn och som utmärker sig ofta tituleras "mammor" i pressen. Nu senast att några kvinnor som utfört ett värdetransportrån blivit döpta till Mammaligan. Egentligen vet hon som gammal tidningsräv att det är ovanligheten som skapar nyheten, och som alltså poängteras. Hanne efterlyser Pappaligan om motsvarande män, och gör saken till en jämlikhetsfråga.

Men ovanligheten ligger i att kvinnor sällan begår den här typen av brott. Beteckningen Mammaligan utgår alltså från positiva (och välgrundade) fördomar om kvinnor och mödrar i allmänhet. Om tre rörelsehindrade män utfört samma brott skulle man av samma skäl möjligen få läsa om Rullstolsligan. Likadant om pensionärer som bryter mot lagen. Däremot undviker pressen oftast benämningar som skulle förutsätta (och därför underblåsa) negativa fördomar, till exempel Invandrarligan. Media har ibland en moralisk hållning.

När kvinnor når höga chefsposter brukar också antalet barn de har rapporteras. I allmänhet underförstått att prestationen är desto större eftersom kvinnorna förutsätts ha burit den tyngsta bördan av föräldraskapet. Trots att också detta är en form av positiv fördom reagerar feminister ofta negativt.

Skulle det sålunda vara ett jämställdhetskrav att kvinnor borde anses lika bedrövliga som män?

2007-09-17 måndag
Att vara feminist blir att gilla det kvinnor gör - oavsett vad de gör. Orden är Nina Björks i en kolumn för någon vecka sen i DN. Hon har kommit en lång väg från Rosa täcket till en intellektuell feminism som använder tankeförmågan mer än magkänslan. Hennes kolumner ger numera nya intressanta vinklingar på den gamla könsfrågan.

Björk menar att det inte räcker med att vända uppochned på den patriarkala ordningen och helt sonika sätta kvinnan överst. Vad det gäller för feminismen är att bygga upp nya värderingar, egna visioner och egna drömmar. Utan att direkt säga det tycks hon acceptera att det finns skillnader mellan könen som inte låter sig förändras med politisk korrekthet.

En fortsättning av hennes kritik mot den nutida feminismen kan riktas mot tanken att kvinnan som offer i historien måste rättas till genom gottgörelse så att den långa perioden av underordning kompenseras. Kort sagt den ideologi som skall motivera kvotering i alla sammanhang. Kvinnan skall till varje pris in i den av män konstruerade och dominerade miljön där hon i allmänhet, och av självklara skäl, kommer i underläge.

Som analogi kan man betrakta de allra flesta sportgrenar, som är påkomna av och för män, och där fysisk styrka och manlig aggressivitet följaktligen premieras. Kvinnor väljer att tävla i samma grenar och gör det då i en separat grupp inbördes, eftersom tävling mot män vore meningslös. I ett fåtal grenar (t.ex. ridning och skytte) kan könen tävla på lika villkor, och ett likaledes ringa antal grenar är konstruerade speciellt för kvinnor. Eftersom den genomsnittliga fysiska skillnaden mellan könen nu är ofrånkomlig kunde en progressiv feministisk strategi vara skapa fler nya idrottsgrenar som inte gynnar manliga fysiska egenskaper.

På motsvarande sätt är arbetslivet i huvudsak uppbyggt efter manliga principer. Den hierarkiska strukturen är en sådana karaktäristik, det stora teknikinnehållet en annan. Kvinnor måste anstränga sig mer än män för att passa in sin natur i den strukturen. För inte så få slutar det med att karriären viker av, när det inte helt enkelt leder till utbrändhet. Igen borde strategin vara att ställa krav på förändring av arbetslivets villkor så att det bättre passar kvinnor. Det finns ju dessutom fler grupper som av olika skäl inte har en naturlig plats i det högproduktiva näringslivet, småbarnsföräldrar inte att förglömma. Då glider ju dock frågan över till att mer handla om solidaritet, en helt otidsenlig synvinkel.

Genom att syssla med skenproblem (av typen andel kvinnliga styrelsemedlemmar) främjar feminismen indirekt den bestående ordningen, som är en viktigare orsak till de verkliga problem både män och kvinnor har i arbetslivet. Dagens feminism är därför de facto reaktionär, medan den i sin egen idévärld framställer sig som progressiv.

2007-10-05 fredag
Kemiingenjören Angela Merkel har stöd av närmare 70 procent av tyska folket. Bland de socialdemokratiska motståndarna har hon större stöd än vad deras egen partiledare har.

Sensmoral? - Fler naturvetare i politiken!

Misstanken stärks att bristfällig träning i logiskt tänkande är en tung orsak till misslyckanden bland politiker.

2007-10-22 måndag
Doris Lessing fick till slut Nobelpriset. Som "den kvinnliga erfarenhetens epiker" omfamnas hon av många nutida feminister, som kanske inte riktigt vill se vad hennes klarsynta blick på hela mänsklighetens predikament betyder för en mer begränsande feminism.

Jag kommer att tänka på en intervju med Lessing jag läste för ett par år sedan. Hon hade varit på besök i en skolklass där lärarinnan hade förklarat för eleverna att männen var skyldiga till alla krig. Flickorna hade sugit i sig lärarinnans visdom med snörpta munnar och kastat självrättfärdiga blickar på pojkarna. Lessing hade inte bara ogillat lärarinnans tilltag, utan ansett henne direkt ohistorisk.

Efter den episoden hade Lessing hamnat i en kvinnogrupp där hon pressades med feministiska ensidigheter i olika frågor. När de lönlösa försöken inte ville upphöra kände sig Lessing till slut tvungen att upplysa om att "det finns dumma och ondskefulla kvinnor".

Antagligen är det så att Doris Lessing betytt mer än de flesta för kvinnornas sak just genom denna rationalitet och klarsynthet. Något mer kontraproduktivt än dagens postmoderna könsmaktsteoretiker som reducerar alla kvinnor till viljelösa och undertryckta änglar kan man ju nämligen inte tänka sig.


2006-06-06 tisdag
Att arbeta för ökad jämställdheten mellan könen, liksom mellan andra grupper, är något som är positivt och önskvärt. Detta är en ideologiskt grundad värdering som jag delar med antagligen ganska många andra. Paradoxalt nog har tongivande grupper av feminister skapat sig en samhällsbild som på viktiga punkter ligger helt vid sidan av verkligheten och som därför får svårt att bidra med något konstruktivt till jämställdhetsarbetet. Som med så många andra förvirrade fenomen i tiden kan det till stor det skrivas på postmodernismens (premodernismens) konto.

För att ta en avgränsad fråga: varför finns det så få kvinnliga chefer? I linje med den feministiska könsmaktsanalysen beror det i grunden på att män inte rekryterar kvinnor till chefsposter i tillräckligt stor utsträckning. Det synsättet ligger i botten på nästan all medial behandling av frågan. Ytterst sällan undersöker man frågan om kvinnor möjligen inte vill bli chefer i samma utsträckning som män.

För ett bra tag sedan hörde jag ett radioprogram som handlade om könsfördelning på olika nivåer inom en akademisk institution. Under huvuddelen av programtiden utreddes med utförlig statistik hur andelen kvinnor stadigt minskade ju högre upp i hierarkin man kom. Bilden man frammanade var att någon (manlig) maktstruktur på något oredovisat sätt sorterade bort kvinnor på vägen uppåt. När denna slutsats var väl förankrad hos lyssnaren så ställdes i programmets slutminuter frågan till en kvinnlig personalchef varför det inte fanns kvinnliga chefer på de högre posterna. Hon svarade: "Vi har inte haft några kvinnliga sökande".

Har man någon insikt i hur dagens företag i allmänhet fungerar så vet man att jämställdheten numera är ett levande värde. Rekryterare värnar sina kvinnliga sökande, kvinnor har mer av försteg än handikapp vid befordran, inte minst i verksamheter som är mansdominerade. Den machokultur som många feminister tror är förhärskande finns förvisso, men är marginaliserad och för en tynande tillvaro i främst lite mindre företag.

Om alltså en viktig orsak till den lägre andelen kvinnliga chefer är att kvinnor själva väljer bort den karriären, så blir åtgärderna som krävs helt andra än de som nu tar upp huvuddelen av diskussionsutrymmet. Det blir meningslöst att försöka hitta, och bekämpa, någon sorts manliga maktstrukturer. Vill man att andelen kvinnliga chefer skall öka behöver man i stället ta reda på vilka faktorer som spelar in när kvinnorna gör sitt val, och sätta in åtgärder beroende på vilka svar man får. Jag skall inte spekulera i vilka åtgärder det kan betyda, vi har alldeles tillräckligt med spekulationer i det här ämnet. Vad som behövs är forskning som för en gångs skull kan ge lite verklig information. Vi saknar ju i varje fall inte genusforskare, men det gäller nog att någon väcker upp dem ur deras könsmaktsdimmor och ser till att de tar tag i verkliga forskningsobjekt.

2006-10-22 söndag
Nina Björk skrev den feministiska halvklassikern Under det rosa täcket som vi har granskat kritiskt på annan plats på denna sajt. Sedan fick hon barn och upptäckte säkert vad de flesta av oss gör i den omvälvningen, att livet får en helt annan innebörd. Antagligen upptäckte hon också att det är ont om rosa täcken på svenska BB. I varje fall kom hon ut med en helt ny syn på feminismen och annat, en som var mera grundad på medveten och rationell analys. Hennes nya insikter har återspeglats i hennes kolumn i DN, som idag när hon med J L Austin som referens bemöter det tidsenliga credot: "Ord beskriver inte verkligheten - de skapar den." Nina Björks begåvning och stilkänsla kommer nu till sin fulla rätt och det är nöjsamt att kunna rekommendera hennes texter.

Genusforskning
2007-02-26 måndag
Professorn i neurobiologi, Annica Dahlström, attackerades på DN Debatt (18/2) för sin oförsynta vana att presentera solid vetenskaplig forskning som visar att det genomsnittligt finns en skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor. Angriparna tillhörde det vanliga genuslägret, och argumenten var de sedvanliga verbala och politiskt korrekta.

Tankarna går osökt till den politiskt korrekte Simplicio hos Galilei, som hade övertalande och skenbart goda belägg för att solen snurrar runt jorden, och inte tvärtom som vi numera vet. På den tiden var det kyrkan som fastställde vad som var sant, nuförtiden är det en skara postmodernt troende som står för hegemonin i samhällsdebatten. Kyrkan på Galileis tid accepterade att fria forskare sysslade med den kopernikanska världsbilden så länge man höll det för sig själva. Galileis stora försyndelse var att han i Dialog om de två världssystemen vände sig till offentligheten och avslöjade hur det låg till i verkligheten.

Genusforskningen håller sig till sin hermeneutik och ägnar sig bara undantagsvis åt empiri och annat som skulle kunna ge någon stadga åt resultaten. Däremot lägger man stor energi på att hålla den biologiska forskning som studerar kön på armlängds avstånd. I den processen är anklagelser om biologism, som insinuerar ett samband med rasism och andra föraktfulla företeelser, ett av de retoriska knepen. Dömer man efter den allmänna debattens helt dominerande åsikter så har genusfalangen än så länge haft framgång med den strategin. Annica Dahlström är en av få som lyckats göra en avvikande stämma hörd, och mycket riktigt får hon en svärm av ilskna bin över sig.

I verkligheten tillväxer den gedigna forskningen om människan som biologisk varelse med exponentiell hastighet. Kunskaper om könens biologiska grund är bara en del av de nya intressanta resultat den forskningen ger. Naturligtvis kommer en dag när en modern Galilei en gång för alla placerar jorden på sin rätta plats också i genusdebatten. Sedan kan man hoppas på att den sekulära kyrkan inte skall ta två sekler på sig för att acceptera uppenbara fakta, som den katolska gjorde på sin tid.

2007-03-05 måndag
För ett par veckor sedan hade SVT en temakväll om mannen, som jag missade så när som på en kort diskussion mellan Tiina Rosenberg och en hormonforskare. Den senare refererade forskningsresultat som visade hur flickor påverkas när de som foster utsatts för höga testosteronhalter. En klart överrepresenterad andel av den gruppen lekte pojklekar som barn, och hade som vuxna en dragning till manliga sporter och intressen, som till exempel mekande med bilar. Resultat av det slaget kan inte förklaras på annat sätt än att det finns en klar biologisk komponent, inte bara i kön utan i beteende överhuvudtaget.

Vad svarade Tiina Rosenberg på det? Det vet man inte riktigt, för det var med en ogenomtränglig ordmassa. Slutet kunde man dock uppfatta, och det var att sådan forskning bara "bekräftade det som inte behövde bekräftas". Med tanke på att detta "som inte behövde bekräftas" fullkomligt slår undan grunden för hela Rosenbergs egen forskning var det ett ganska avspänt påstående. Hennes forskning står ju och faller med postulatet att kön enbart är en social konstruktion.

Den hermeneutiska skola som TR representerar har konstruerat en parallell värld som saknar förbindelser med den konkreta och verkliga världen. I denna skenvärld sysslar man med tankelekar som inte tål att testas empiriskt. Sådana bubblor har begränsat liv. Hur begränsat återstår att se.

2006-06-12 måndag
Omläsningen av Pinker (Ett oskrivet blad) har nått framtill kapitlet Könsskillnader, där han lugnt och effektivt visar att genusteoretikerna (de med könsmaktsteorin) med sin verklighetsfrämmande ideologi är en belastning och ett problem för jämställdhetsarbetet. "Denna doktrinära hållning hotar att surra fast den feministiska rörelsen på ett järnvägsspår där tåget kommer framrusande med hög fart." Tåget, det är kunskapen som den neurovetenskapliga, genetiska, psykologiska och etnografiska forskningen med exponentiell tillväxt förser oss med.

Hur kan intelligenta akademiker hamna i en sådan återvändsgränd? Postmoderna influenser från annan samhällsvetenskap och humaniora kan vara en ursäkt. Men att resultatet blir så självdestruktivt leder till spekulationer om att vårdandet av offermyten har blivit viktigare än konkreta framsteg för jämställdheten.

2006-06-19 måndag
Det vi tror på vill vi gärna hålla för sant. Under läsningen av Pinker kommer jag att tänka på dagiset där personalen filmade sig själva och slogs av hur olika de tilltalade pojkar och flickor. Eftersom slutsatsen också var premiss så följde som en självklarhet att personalens tilltal var en av orsakerna till att pojkar och flickor betedde sig så olika. Lösningen att försöka ändra på rollerna föll sig då naturlig: mera av fotmassage för pojkarna och balansgång på lina för flickorna.

Mycken sociologisk och psykologisk forskning har samma naiva ansats. Man utgår från en tes och letar exempel som stödjer tesen, utan att hämmas av några strängare krav på vetenskaplighet. När Pinker utreder hur våra personligheter formas så utgår han från forskning som gör bättre skäl för namnet. En väg till reell kunskap är att studera enäggstvillingar, biologiska syskon och adoptivsyskon, både sådana som växt upp i samma familj och sådana som skiljts åt i unga år. All sådan forskning pekar på att variationen i beteendedrag inom grupperna förklaras till ungefär hälften med genetiska faktorer och resten med miljöfaktorer, varav den gemensamma miljön (familjen) svarar för mindre än 10 %. (Variationen är en viktig distinktion, det är inte frågan om att individens egenskaper fördelas efter dessa procentsatser.)

En sak som förenar många som sysslar med denna forskning är att de utsatts för hätska angrepp, inte sällan beskyllning för nazism, demonstrationer i föreläsningssalar och personliga hot. Att undergräva människors tro är inte utan risk, som vi också har sett i andra sammanhang. Vad Pinker ägnar kraft åt är att visa hur missriktad denna opposition är. Kunskap om människans natur rättfärdigar inte allsköns omoraliska ståndpunkter. Den som tror det har bara fallit offer för det naturalistiska felslutet.

Ett JämO-ärende

2008-01-28 måndag
I det "tysta" förekommer flagranta brott mot jämställdheten. När de till synes riktas mot män blir uppmärksamheten inte alltid så stor. En annan dimridå som används är när man döljer diskrimineringen bakom förhållandet att allmänheten inte är så hemma i statistiska finesser. Det senare är kanske tillämpbart på denna anmälan till JämO.

Anmälan gällande PPM:s regler för överföring av pensionsrätt

Premiepensionsrätt kan överföras mellan äkta makar. Vid överföringen minskas pensionsrätten med 14 procent. På Försäkringskassans blankett motiveras detta avdrag på följande sätt: ”Att premiepensionsrätten minskar vid överföringen beror på att Premiepensionsmyndigheten (PPM) räknar med att fler överföringar kommer att göras till kvinnor än till män.” Avdraget svarar i detta normalfall mot en korrekt försäkringsteknisk beräkning som i sig inte skall ifrågasättas.

När pensionsrätten överförs från mannen till kvinnan kommer avdraget att motsvara den ökade pensionsutbetalning som följer av att kvinnor har längre medellivslängd. Situationen blir neutral och familjen kommer statistiskt att få samma pension totalt som den skulle få utan överföring. Den intjänade pensionsrätten behåller sitt fulla värde.

Helt annan blir situationen när överföringen görs till mannen. Förutom avdraget kommer familjens samlade pension att minska på grund av männens kortare livslängd. Om PPM:s avdrag är försäkringstekniskt riktig och helt grundas på skillnaden i medellivslängd, kommer kvinnorna alltså att i genomsnitt berövas 28 % av sin pensionsrätt. Den kostnaden är så stor att den i praktiken hindrar kvinnor från att överföra pensionsrätt till sina män.

En neutral tillämpning av försäkringsprincipen kräver att kvinnors pensionsrätt ökas med 14 procent vid överföring till mannen. Det vore oacceptabelt om PPM skulle hänvisa till administrativa eller andra problem som hinder för att åtgärda denna uppenbara diskriminering på grund av kön. Allt som krävs är rimligtvis att införa två rutiner i stället för en. Av ansökan framgår vem som överför och vem som mottar pensionsrätten. (Om PPM eller Försäkringskassan har problem med könsspecifika namn kan ju blanketten kompletteras med kryssrutor för ”kvinna” och ”man”.)

11 § Lagen om förbud mot diskriminering stadgar att ”Diskriminering som har samband med kön… är förbjuden i fråga om socialförsäkringen…”. De enda undantag som anges i paragrafen gäller änkepension, hustrutillägg och utbetalning av barnbidrag.

Såvitt vi kan se är Premiepensionsmyndighetens regler för överföring av pensionsrätt ett brott mot denna paragraf. Vi vill därför formellt anmäla ansvarig myndighet - antingen det är PPM eller Försäkringskassan - till Jämställdhetsombudsmannen för de diskriminerande regler för överföring av premiepensionsrätt som myndigheten tillämpar. Som framgår ovan gäller anmälan inte försäkringsprincipen som bygger på olika medellivslängd för män och kvinnor. Den gäller att principen måste tillämpas korrekt oavsett kön på överförare och mottagare av pensionsrätten.

2008-02-25 måndag
Ett försök till jämställdhetsarbete i praktiken resulterade i en anmälan till JämO om PPM:s pensionsrätter. Första svaret från JämO var att anmälaren måste lida personlig skada av en diskriminering för att JämO skall behandla ett ärende. Så det fick bli ett brev till:

Överföring av pensionsrätt – ärendenummer 138/2008

Vid ett telefonsamtal efter vår inledande anmälan diskuterade vi att återkalla ärendet. Efter noggrannare överväganden, som vi vill motivera i detta brev, väljer vi att vidhålla vår anmälan och önskar därför JämO:s prövning av frågan.

Skada
En avgörande faktor för frågans bedömning var att vi skulle de facto ha drabbats av en skada för att JämO skulle kunna behandla ärendet. Vi vill vidhålla att vi har lidit en sådan skada, nämligen den att vi vid en överföring av pensionsrätt skulle ha påtvingats en oskälig förlust - orsakad av en könsdiskriminerande regel – och därigenom har förhindrats att göra en överföring som vi eljest skulle haft fördel av att göra.

Skadan är i och för sig av ideell karaktär, men för oss är den högst reell. Vi menar att det inte kan anses rimligt att först behöva göra en överföring för att realisera en oskälig förlust, som var uppenbar i förväg. Dessutom består hälften av skadan i en försäkringsmässig förlust som beror på mäns statistiskt sett kortare livslängd, och den kan överhuvudtaget inte konstateras i ett enskilt fall. (Om detta senare inte kan betraktas som en skada så skulle JämO vara förhindrad att avgöra många frågor som rör könsdiskriminering i försäkringsverksamhet, vilket inte förefaller rimligt.)

Försäkringsmomentet
All försäkring bygger på statistiska beräkningar. I vissa försäkringar är riskerna ojämnt fördelade mellan olika grupper av försäkringstagare, så till exempel i bilförsäkringar. Unga män orsakar fler skador än medelålders kvinnor. I försäkringsverksamhet är det därför, på rent affärsmässiga grunder, motiverat att gruppen unga män betalar en högre premie än gruppen medelålders kvinnor.

Av samma skäl är det naturligt att skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga livslängd påverkar pensionsförsäkringars premier. I detta ligger ingen könsdiskriminering. PPM:s regler för överföring av pensionsrätt tillämpar emellertid principen totalt bakvänt, dessutom med dubbel effekt. Kvinnans högre premie skall betalas för att erhålla mannens lägre pension.

Könsdiskriminering
Bortsett från den könsfördom som ligger i antagandet (PPM ”räknar med…”) att fler män kommer att göra överföringar, så innebär PPM:s regel en otvetydig könsdiskriminering. Om ett äkta par kommer att förlora en stor del av sin pensionsrätt eller ej beror helt och hållet på vilket kön överförare respektive mottagare av pensionsrätten har. Vi utgår därför från att det inte kan ifrågasättas att vårt ärende rör könsdiskriminering.

Rättsläget
Eftersom frågan gäller könsdiskriminering bryter PPM:s regler för överföring av pensionsrätt mot 11 § i Lagen om förbud mot diskriminering. Enligt samma lag har JämO tillsynsskyldighet och ”skall se till att denna lag följs”. I JämO:s regleringsbrev för 2008 ingår också bland målen ”att se till att de lagar där myndigheten har tillsynsansvar efterföljs”.

Hemställan
Vid sidan av vårt individuella ärende hemställer vi att JämO genom att utöva sin tillsyn försöker få PPM att snarast ändra sin könsdiskriminerande regel. Syftet med vår anmälan är givetvis att kunna utöva en rättighet som gäller våra pensioner, och kunna göra det på könsjämlik basis. Vi är knappast ensamma om detta behov och intresse. Därför har frågan inte bara principiellt utan också sakligt sett stor betydelse.

2008-04-04 fredag

Verklig könsdiskriminering är knappast särskilt vanlig idag, och den som eventuellt förekommer balanseras antagligen av den positiva särbehandling som kommer kvinnor till del i många sammanhang. Skillnader vi kan iaktta beror på mestadels andra saker än diskriminering. Men undantagsvis hittar man otvetydig könsdiskriminering, som i det fall med överföring av pensionsrätt som jag tagit upp i ett första och andra brev till JämO. Varför PPM:s flagranta fall av diskriminering tydligen har passerat kan man fundera över. Kanske kan det bero på att försäkringar är knepigt; man måste kunna räkna lite, och förstå principen.

Vad genusfeministerna än hävdar så finns det konkreta skillnader mellan könen, som ibland kräver särbehandling. Till exempel kan en man inte hävda diskriminering därför att han inte får beställa tid hos en gynekolog. Medellivslängden är en annan faktisk omständighet som skiljer, och den får självklara konsekvenser för sådant som pensionsförsäkringar. Det är inte av rättviseskäl utan av strikt affärsmässiga orsaker som pensionspremier är högre för kvinnor än för män. Skulle ett försäkringsbolag försöka tillämpa "jämställdhet", genom att ha en lika och genomsnittlig premie för alla, skulle kundstocken komma att fyllas av kvinnor och tömmas på män, och bolaget skulle så småningom gå omkull.

Våra försök att påtala PPM-fallet hos JämO har hittills strandat på formaliteter. JämO:s tillsynsansvar omfattar tydligen inte det som formuleringarna säger vid en rak läsning (ack denna juridik!). Man måste ha ett konkret fall av skada för att kunna agera. På JämO:s rekommendation skrev vi därför direkt till PPM för att få ett utslag att eventuellt kunna gå vidare på. Frågan är ju inte avgörande som ett individuellt fall, men den är principiellt viktig och dessutom intressant. Här är för en gångs skull ett otvetydigt fall av könsdiskriminering, och det är fascinerande att se hur samhällsorganen reagerar. Och att jämföra denna yrvakenhet mot den tyngd som jämställdheten har i politik och retorik i samhället.

Brevet till PPM:

                                            
Premiepensionsmyndigheten

826 86 Söderhamn

Överföring av pensionsrätt

Vi är ett gift par som har för avsikt att överföra pensionsrätt från den ena maken till den andra, och därmed kunna tillgodoräkna oss de möjligheter som skall finnas enligt PPM:s regelverk. Dessvärre är det inte möjligt i vårt speciella fall därför att vi då skulle drabbas av att förlora ungefär en fjärdedel av pensionsrätten. Anledningen är att vi tillhör det undantag som PPM inte ”räknar med”, nämligen att vi vill överföra pensionsrätt från kvinnan till mannen.

På Försäkringskassans blankett för anmälan om överföring av pensionsrätt kan man läsa:

”Vid överföringen får mottagaren 86 procent av det överförda beloppet. Resterande 14 procent fördelas mellan samtliga pensionssparare. Att premiepensionsrätten minskar vid överföringen beror på att Premiepensionsmyndigheten (PPM) räknar med att fler överföringar kommer att göras till kvinnor än till män. Kvinnor lever i medeltal längre än män och överförd premiepension kommer därför troligen betalas ut under en längre tid än den premiepension som inte förs över. Enligt lag skall kostnaden täckas av dem som tar emot överföringen och inte av alla pensionssparare gemensamt”.

I det som PPM betraktar som normalfallet innebär avdraget att överföringen blir neutral, pensionsrätten behåller sitt fulla värde. Om överföringen däremot görs från kvinna till man verkar principen åt helt fel håll, och med dubbel effekt. Först drabbas makarna av det avdrag som skulle kompensera för kvinnans längre livslängd, sedan av den minskade pensionen på grund av mannens kortare förväntade livslängd. Förlusten blir ungefär lika med dubbla avdraget. Förutom att förhållandet i sig är orimligt, så är den förlusten så stor att en överföring från kvinna till man i praktiken är omöjlig.

Med en korrekt tillämpning av försäkringsprincipen, där hänsyn tas till skillnaden i förväntad livslängd mellan könen, skulle pensionsrätten i stället ökas med 14 procent när överföringen görs från kvinna till man.

PPM:s regler innebär att kön har en avgörande betydelse för hur utfallet blir. Om ett äkta par skall få behålla pensionsrättens värde, eller förlora en stor del av den, beror enbart på vilket kön överförare respektive mottagare av pensionsrätten råkar ha. Vi talar alltså om ett otvetydigt fall av könsdiskriminering.

I 11§ Lagen om förbud mot diskriminering står följande:

”Diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning eller sexuell läggning är förbjuden i fråga om socialförsäkringen och anslutande bidragssystem

Yrkande

Med hänvisning till lagstiftningens föreskrifter om förbud mot diskriminering i socialförsäkringarna hemställer vi att PPM beviljar överföring av premiepensionsrätt från [hustrun] till [mannen] på könsneutrala villkor. Det innebär att pensionsrätten skrivs upp med samma försäkringsmässiga faktor (baserad på skillnad i statistisk livslängd mellan könen) som PPM grundar motsvarande avdrag på när överföringen görs från man till kvinna.

Med vänliga hälsningar
...

2008-06-04 onsdag
Vårt test av hur jämställdhetsidealen tillämpas i praktiken har kommit ett steg till. Frågan handlade om överföring av premiepensionsrätt mellan makar, där en avgift är utformad för överföringar från make till maka, men bestraffar det omvända. Via JämO hamnade vi hos PPM som fick en skrivelse från oss för två månader sedan. Efter påstötning från JämO till oss, och från oss till PPM, fick vi till sist ett svar.

Det visar sig att avgiftens utformning är bestämd i lag. Våra jämställdhetsivrande politiker har alltså lagstiftat om könsdiskriminering. Intressant, men inte förvånande eftersom politiker förmodligen inte förstår försäkringsprinciper. PPM kunde alltså avslå vår begäran, men ärendet rullar vidare hos JämO (det skall bli fascinerande att se hur JämO förhåller sig till lagstadgad könsdiskriminering).

Även om överklagande inte var aktuellt skickade vi några rader till PPM:

                                              
Premiepensionsmyndigheten

826 86 Söderhamn

Överföring av pensionsrätt (ärendeid 2008-04-69717)

Vi har tagit emot PPM:s beslut angående vår begäran att få göra en könsneutral överföring av pensionsrätt mellan makar. Beslutet sägs grundat på gällande lagstiftning, som föreskriver att avgiften skall beräknas lika för män och kvinnor.

Läsningen av beslutet som helhet inger en aning Kafkakänsla. Den köndiskriminerande princip som var utgångspunkten för hela vår anmälan upprepas utförligt, men inget seriöst försök görs för att förklara det uppenbart orimliga. En ansats att motivera regeln som görs, nämligen ”att premiepensionssystemet ska vara ett fonderat system, vilket ställer stora krav på försäkringsmässiga och exakta beräkningar”, understryker bara den grava felaktighet i systemet som vår anmälan riktar sig emot.

I stället blir det vi som får försöka förstå hur lagstiftaren och PPM har hamnat så snett. Kanske ser man det som en självklarhet att överföringen enbart görs från män till kvinnor. I en PM (2007-04-24) skriver till exempel myndigheten: ”Avgiften är motiverad främst av försäkringsmässiga skäl eftersom överföring av pensionsrätter minskar arvsvinster.” Som PPM naturligtvis vet så ökar tvärtom arvsvinsten när överföringen görs från kvinnor till män, och om påståendet inte skulle vara en oreflekterad fördom så är andra förklaringar bara mera tvivelaktiga.

Att lagstiftaren inte skulle förstå vad ”
försäkringsmässiga och exakta beräkningar” innebär är kanske tänkbart, men när det här beslutet ger anledning till samma misstanke beträffande PPM är det mera förvånande. Vi gör ett (sista) didaktiskt försök med en liknelse:

På grund av att män statistiskt sett orsakar fler bilolyckor än kvinnor så är det försäkringsmässigt korrekt (och kommersiellt nödvändigt) att män betalar en högre premie för bilförsäkringen än kvinnor. Vi kan tänka oss ett gift par som har en bil skriven på mannen. Kvinnan använder bilen mest och paret beslutar att skriva bilen på henne. Men då bestämmer en lagstiftare att premien skall höjas (med säg 14 procent) vid överföring av bilförsäkring mellan makar, med motivet att man ”räknar med” att ”90 procent av överföringarna” görs från kvinnor till män. I det här fallet kommer mannens redan högre premie att höjas med ytterligare 14 procent för att täcka kvinnans lägre olycksrisk. Detta är en tämligen exakt analogi med överföringen av premiepensionsrätt.

Givetvis skulle inget kommersiellt försäkringsbolag acceptera en så barock regel. Inte heller har bolagen några problem med att beräkna olika premier för en uppsjö parametrar: kön, ålder, bilmärke, körsträcka etc. Då det knappast kan vara något problem för PPM att hålla reda på en parameter, kön, så är dagens överförenklade regel tämligen obegriplig också ur rent praktiskt synpunkt. (Vi kan ju inte anta att lagstiftaren helt enkelt ville straffa kvinnor som överlåter pensionsrätt till sina män.)

Den nuvarande avgiften innebär att kvinnor som grupp berövas omkring en fjärdedel av sin pensionsrätt när den överförs till männen. En sådan förlust är inte rimlig, och innebär att överföring i praktiken bara kan göras från män till kvinnor. (PPM anför mycket riktigt att bara två procent av överföringarna har skett från kvinna till man, med tycks mera betrakta det som ett rättfärdigande av systemet.) En så blamant könsdiskriminering skulle i varje annat sammanhang anses otänkbar.

Ett myndighetsbeslut som grundas på en lag går naturligtvis inte att överklaga. Vi vill med detta brev bara förmedla en viss förvåning över hur lättsamt PPM tycks betrakta ett system som är lika könsdiskriminerande som försäkringsmässigt befängt. Men vi vill samtidigt uttrycka förhoppningen att myndigheten gentemot lagstiftaren verkar för en professionell försäkringsmodell, som automatiskt blir jämställd och mera rättvis.

För en modern institution som PPM skall det ju vara tillåtet att tänka själv, och vi skulle välkomna ett seriöst och analyserande svar på detta brev. Eftersom frågan är principiellt synnerligen viktig i vår jämställdhetsinriktade tid är den väl värd att utvecklas.

Med vänliga hälsningar
...

2008-06-10 tisdag
För att JämO skall kunna behandla frågan om den könsdiskriminering som följer av PPM:s regler för överföring av pensionsrätt mellan makar krävs att en enskild individ skall ha lidit skada av diskrimineringen. Därför krävdes ett avslag av en direkt begäran hos PPM, som mycket riktigt kom. Vi bollade därför tillbaka frågan till JämO med en mail:

Tack för kopian av PPM:s beslut. Ett formellt överklagande är ju inte möjligt, men vi har skrivit några rader till PPM som svar (bifogas). (Beslutets författare formulerar sig som om han försöker förklara problemet, medan han själv inte tycks ha förstått vad som är problemet.)

Riksdagen har alltså beslutat om en regel som är gravt könsdiskriminerande. Det blir ett intressant test av frågan om könsdiskriminering är ett reellt begrepp, eller bara en politisk konstruktion i den meningen att politikers föreställningar går före ett odiskutabelt faktum.

Visst vore det befriande att lägga juridiska formaliteter åt sidan och ta tag i en fråga som verkligen gäller jämställdhet mellan könen! Här finns ju dessutom värdiga motståndare: våra riksdagsmän som kan rabbla jämställdhetsfraser i sömnen.

Till saken alltså: PPM:s beslut innebär att vi, på grund av orimliga kostnader som orsakas av en könsdiskriminerande regel, inte kan göra den överföring av premiepensionsrätt från [makan] till [maken] som vi i annat fall skulle haft för avsikt att göra. Därmed anser vi oss personligen drabbade av könsdiskriminering, och återför frågan för JämO:s bedömning och beslut.

Med hälsningar
...

2008-10-02 torsdag
Vårt JämO-ärende från januari maler vidare. PPM hade utlovat ett svar på brevet vi skrev, men låter meddela att man inte har något att tillägga, men att man sänkt avgiften för överföring av pensionsrätt från 14 till 8 procent. Skälet är att kvinnor numera inte lever lika mycket längre än män som de gjorde förr. Alltså: avgiften uttryckligen motiverad med att män överför pensionsrätt till kvinnor, men inget om det absurda med avgiften när överföringen går åt andra hållet.

PPM hade haft vänligheten att skicka över lagens förarbeten i den här punkten, och den texten bjuder en pedagogisk läsning i konsten att kamouflera en könsdiskriminering (som mest drabbar män) bakom självmotsägande skenargument. Vi skrev till PPM:s juridiske handläggare:

Hej,

Vi fick ditt brev (2008-08-15), och jag vill också passa på att tacka för utdraget ur lagens förarbeten som du mailat tidigare.

Man kan inte undgå att reflektera över den konflikt mellan politisk och verklig jämställdhet som förarbetets författare har brottats med. Att ”behandla kvinnor och män lika” innebär politiskt att man inte får ta hänsyn till skillnaden i medellivslängd mellan könen, samtidigt som hela frågan handlar om hur denna faktiskt existerande skillnad skall behandlas vid överföring av pensionsrätt. En självmotsägelse av det slaget kan inte hanteras, vilket resultatet visar. Man hade behövt välja endera av två vägar.

Antingen bör man följa den politiska tolkningen helt och hållet, och bortse från skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män. Men då kan ingen avgift alls tas ut (av livslängdsskäl) vid överföring av pensionsrätt. Eller så accepterar man skillnaden, och då är det oundvikligt att ta försäkringsmässig hänsyn till den vid överföringen. I det fallet måste pensionsrätten minskas vid överföring till kvinnan och ökas vid överföring till mannen.

I avsnittets inledning redogörs mycket riktigt för hur en sådan korrekt procedur skulle gå till. Men den avvisas omedelbart med hänvisning till Sveriges jämställdhetspolitik och möjligen också EG:s jämställdhetsdirektiv, närmare bestämt principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. Såväl Sverige som EU antas alltså ha anammat den politiska tolkningen av ”likabehandling” i fråga om pensionsförsäkringar. Tillämpningen av den principen för överföring av premiepensionsrätt resulterar då i en grav könsdiskriminering som i praktiken hindrar kvinnor från att överföra sin pensionsrätt till männen. Paradoxen tycks insedd av författarna, men döljs under retorik.

Ett nyckelcitat ur texten:


”Den justeringsmetod som bör väljas bör därför behandla kvinnor och män lika samtidigt som kostnaderna som är förknippade med överföring av pensionsrätt för premiepension bärs av dem som använder sig av möjligheten till överföring, så att de som inte använder sig av denna möjlighet inte förlorar på att överföring får ske.”

Lagstiftaren, som är angelägen att inte särbehandla män och kvinnor, särbehandlar istället två andra kollektiv: de som gör en överföring och de som inte gör det. Det framhålls som ett primärt krav att kollektivet som inte gör överföringar skall hållas skadeslösa. Att däremot kollektivet av äkta par som gör överföringar från kvinnan till mannen drabbas av en mycket större skada, i form av en dubbel straffavgift, retuscheras bort ur bilden.

Ingen ställer väl kravet att politik alltid skall bygga på kunskap och logik, men graden av självmotsägelse i det här fallet är anmärkningsvärd. Och det tycks bero på en populistisk tolkning av ”lika behandling” som i det här fallet leder till en extrem könsdiskriminering.

Jag är naturligtvis medveten om att PPM är begränsat ansvarig för situationen, men lagens förarbete krävde en kommentar (och det är kanske inte någon större mening med att skicka den till politiker).

JämO bearbetar ärendet och har föreslagit att jag tar över som ensam anmälare, eftersom mannen bedöms vara den skadedrabbade. Därför undertecknar jag med eget namn och

med bästa hälsningar
...

2011-10-09 söndag
När jag nu redigerar den här sidan slår det mig att avslutningen saknas. Det kom helt enkelt ett lakoniskt brev ett par år efter vår anmälan där JämO förklarade att vårt ärende inte handlade om jämställdhet i lagens mening, och därför inte kunde behandlas. För oss hade andra saker som kändes viktigare tagit över, och vi lät saken falla.