|
Genusflum
2010-08-17 tisdag
En av årets DN-artiklar som tävlar om priset som mest queer, i
ordet ursprungliga betydelse, har legat på skrivbordet här sedan början av
juli. Det är en professor i litteraturvetenskap, Lisbeth Larsson, som
demonstrerar en syn på vetenskaplig metodik som skulle kunna få en begåvad
och vaken högstadielev att flina i mjugg.
Professorns tes är att det råder ett månghundraårigt tabu för kvinnor att
kritisera män, och att de som försöker blir tystade. Hennes belägg för
tesen - hennes enda belägg - är en antik myt om en kung som våldtar sin
hustrus syster och sedan skär av hennes tunga för att hon inte skall kunna
avslöja brottet. Att myten baseras på en ren skröna, lik vår tids
vandringsmyter, framgår av att den finns i helt olika versioner.
Högstadieeleven har lärt sig att ett enda exempel inte bevisar någonting.
Om avskuren tunga hade förekommit åtminstone någon gång utanför myten
kunde det möjligen finnas någon perversitet att undersöka (men det enda i
den vägen vi hört talas om är väl avskurna penisar). Även detta förutan är
professorns resonemang i stor röra. Mytens nyckelhandling syftade inte i
största allmänhet till att tysta en kvinna, utan hade som avsikt att
försöka dölja en våldtäkt. Också med det ändamålet blir myten absurd,
eftersom den mutilerade kvinnan hade kunnat kommunicera övergreppet på
många olika sätt, varav skriven text inte är det sämsta.
Skulle det vara möjligt att en person som trots allt blivit professor
(kvoterad eller ej) inte ser dessa orimligheter i myten som sådan, eller
dess totala brist på betydelse som belägg för någonting överhuvudtaget?
Det är inte troligt. Men hon verkar i en postmodern föreställningsvärld
där de mest elementära vetenskapliga principer, som de lärs ut i grundskolan, saknar all
innebörd. I den förvirrade världen gäller det att i ersättning för evidens
skapa en evidenskänsla, och det kan med fördel göras i mytiska,
litterära former. Om Larsson upplever att män tystar kvinnor så ser
hon det som sin akademiska uppgift att skapa en känsla av att det
är sant.
Att Larssons artikel blir tryckt i landets viktigaste tidning är ett
kontrabelägg för hennes tes. Om jag under ett långt arbetsliv hade skrivit
ner alla hundratals historier, många riktigt roliga, om hur män upplever
sig nedtystade av sina kvinnor, så hade det aldrig kunnat bli en tryckbar
artikel. Postmodernismen verkar inte i den riktningen, och med rätta hade
ingen betraktat en sådan anekdotsamling som belägg för någonting. Men vad man
gör i stället för att samla på goda historier har den seriösa
samhällsvetenskapen känt till länge.
Vi tycks inte lida brist på genusforskare i den akademiska världen, men de
verkar mest sitta på sina kamrar och skriva hermeneutiska texter.
Förutfattade meningar presenteras som fakta, och fördomarna fortplantas
sedan genom att man citerar varandra korsvis. Mycket, för att inte säga
det mesta, av alla dessa spekulationer hade kunnat testas på ett avgörande
sätt med traditionell sociologisk metodik. Den konsekvens med vilken
genusforskare undviker att ta reda på fakta är så ihärdig att den måste
tolkas som avsiktlig. Evidenskänslan tycks viktigare än evidensen, för då
kan var och en måla upp den "vetenskapliga" verklighetsbild man själv
föredrar.
Eftervärlden kommer med andra ord att se det postmoderna genusvansinnet
(som Tanja Bergkvist kallar det) som en period av djupt, intellektuellt
förfall.
2009-01-15 torsdag
Gömda är boken i alla bloggar just nu. Har den stora Liza Marklund
ljugit? Har hon skyddats för den saken därför att hon har så stort
inflytande i medievärlden? Ett idealt bloggämne med andra ord. Hanne
Kjöller söker som så ofta ett kvinnoförtryck bakom kulisserna. En mail
till HK:
”Jante är en man” skriver du idag i DN och förutsätter att Liza Marklund
jagas för lögnerna i sin bok om ”Mia” därför att hon är kvinna, och
särskilt för att hon är en framgångsrik kvinna. Tesen kan prövas relativt
enkelt genom att skifta kön på rollerna. Säg att Jan Guillou hade skrivit
den sanna historien om ”Mats” som misshandlats mentalt och sedan förföljts
av en kvinna så illa att han tvingats fly utomlands med sina barn.
Bortsett från att en sådan bok knappast hade tryckts: hade Guillou blivit
mindre jagad än Marklund om det skulle visa sig att han hade hanterat
sanningen lika vårdlöst som hon? Fan tro’t.
Sedan blir väl din tes inte starkare av att överste-Jante i så fall skulle
vara Monica Antonsson, som med sin bok åtminstone övertygat DN:s kvinnliga
recensent om att Marklunds text baseras på ”en härva av lögner utan slut,
där mängder av människor, inte minst barn, har drabbats.”
Du konstaterar samtidigt det för alla uppenbara att män och kvinnor bedöms
efter olika måttstock. ”I ett patriarkalt samhälle är det mestadel
liktydigt med: fördel männen.” Ja, i ett sådant samhälle var det kanske på
det sättet. Med det visar väl snarare att vi lever i ett annat och mera
feministiskt samhälle. För i vilka sammanhang har männen fördel av en
gynnsammare bedömning? Inte är det i varje fall i straffrätten, varken den
juridiska eller moraliska.
2009-01-19 måndag
Efter att först ha vägrat har Liza Marklund till slut gått i svaromål, .
Eller snarare avgivit kommunikéer i skriftlig och muntlig form, de senare
av därvid gynnade media kallade intervjuer. Hon medger ett mindre fel i
förlagets presentation på bokens omslag, men inget annat. Hon har
beskrivit en alldeles speciell form av sanning, nämligen "Mias sanning".
Därmed har hon inte begått något fel. Om "Mias sanning" skulle råka vara
”en härva av lögner utan slut" (DN) så är Marklunds bok ändå, med hennes
egna ord, "baserad på en sann historia". Det är postmodernismen i sin
blomstring. Eller om man så vill: knäppskallarnas paradis.
Hanne Kjöllers uppfattning att Marklund angrips
bara därför att hon är kvinna motsägs av en liknande affär för några år
sedan. Per Gunnar Evander hade skrivit en personlig historia om sig och
sin familj, som han framställde som en sann beskrivning av hans liv. En
dotter framträdde då med kraftfull kritik, och gav en bild av fadern som
var betydligt mer negativ än den Evander själv hade målat upp. Hon beskrev
sakliga felaktigheter i faderns text på ett sätt som gav henne ett övertag
i fråga om trovärdighet. Evander drabbades hårt av sina förmodade lögner i
självförhärligande syfte och har väl inte kommit tillbaka till
litteraturen efter det(?). Inte hjälpte det att han var man.
Kjöller spinner alltså på den kvinnliga offermyten (vars evolutionära
rötter i och för sig är intressanta att spekulera om). En överman (sic!) i
den genren hade hon i Gudrun Schyman, med talibantalet som kronan på
verket. På den tiden var Schyman ledare för ett stödparti till regeringen,
och hade i den kapaciteten personligt inflytande över beslut som gällde
rikets högsta ledning. Samtidigt hade hon just ansvarat för att sparka ut
en manlig partimedlem ur partiet därför att han hade varit aktör i en
pornografisk film. I den mäktiga positionen står hon i talarstolen och
rabblar den postmoderna feminismens fras: "Alla kvinnor [alltså även
Gudrun Schyman] är underordnade alla män". Detta språk utan skymt av
referenser till någon verklighet kan givetvis bara ha effekten att hålla
den postmoderna feminismen utanför all påverkan på samhällets utveckling.
2009-04-24 fredag
Sitter jämställdheten i så ytliga företeelser som kläder? Eller i vad
pojkar och flickor väljer att leka med? Enligt Insidan i DN bör man svara
ja på sådana frågor. Den "sanningen" är dessutom så viktig att den kräver
en serie av artiklar för att beläggas. Problemet är att "bevisen" inte är
mycket mer än spekulativa resonemang som utgår från den av vetenskapen
torpederade behaviorismen, och som dessutom förutsätter slutsatsen redan i
hypotesen.
Föräldrar som inte har sin verklighetsuppfattning fördunklad av
förutfattade queer-idéer har nog en annan bild. För att ta ett konkret och
jordnära fall: En flicka som jag kunnat följa på nära håll har från sin
allra första medvetna tid uttryckt en tydlig personlighet som sedan inte
har förändrats nämnvärt under de nio år hon hittills levt. Som flicka fick
hon naturligtvis dockleksaker som presenter, inte beroende på fördomar
utan på ett enkelt sannolikhetsresonemang. Flickor brukar vilja ha
dockleksaker. Men flickor som får en pojkaktig natur (till exempel genom
att utsättas för manliga hormoner i fosterstadiet) får andra intressen,
Sådan är den här flickan.
Hon ställde undan dockorna i ett hörn och föredrog bilar, robotar och
Lego. Hennes bästa lekkamrater har från första början varit pojkar, ofta
av den lite mjukare typen. På våren spelar hon kula från morgon till
kväll, och vinner mycket på att pojkarna underskattar henne. Klänningar
och kjolar har hon alltid vägrat ta på sig, och gör bara undantag ett par
gånger om året för att glädja sin mamma. Rosa kläder är bannlysta, och har
varit så från långt innan hon kan ha haft någon aning om den färgens
ideologiska innebörd. (Att sådant som rosa färg och bilar skulle vara
inlärda könsmarkörer är helt enkelt orimligt. Man måste söka förklaringen
djupare än så.)
I Insidans artikel (24/4) lämnas tipset att låta alla barn prova
klänningar. "Pojkar i klänning verkar vara en skräckbild av jämställdhet
för många." Det leder tankarna till en tid när vuxna inte tvekade att
tvinga barn efter sina egna idéer. Ernest Hemingways mamma hade så
innerligt gärna velat ha en dotter att hon kammade flickhår på lille
Ernest och lät honom gå klädd i klänningar. Det lär ha gett honom ett
efterhängset trauma, som kanske gjorde honom till en bättre författare men
efterlämnade ett livslångt hat till modern. Artikelns enträgna anvisningar
om olika sätt att manipulera barnen att förneka sin personlighet kommer en
bit på samma väg. I det avseendet visar den bristande respekt för barnens
egna känslor och önskemål, en typ av förakt som världen (i varje fall
utanför queer-gemenskapen) gjort stora ansträngningar för att övervinna.
Flickan vi talade om har en bror som är en mycket typisk pojke i alla
avseenden. Vad som förenar dem är en klar och bestämd uppfattning om vad
de vill, uppvisad från allra första medvetna tid, och delvis dessförinnan.
I detta är jag övertygad om att de flesta föräldrar känner igen sig.
Uppfostran innebär mycket riktigt en kamp för att stävja den viljan när
den leder fel, och att försöka påverka med föredöme och uppmuntran. Vad
föräldrar som inte drabbats av ideologiskt självbedrägeri snart upptäcker
är att sådana styrningsförsök har sina begränsningar. Förutom att grunden
till personligheten är generna, så visar det sig efter hand att
miljöpåverkan från kamratkretsen och övriga omvärlden väger tyngre än
föräldrarna inflytande.
Om vi instämmer i den här bilden så står det klart att Insidans
artikelserie förespråkar meningslösa, fåfänga och integritetskränkande
åtgärder. Meningslösa därför att lekarna inte skapar kön, utan tvärtom kön
skapar lekarna. Fåfänga därför att jämställdheten inte sitter i kläder,
lekar och andra ytliga fenomen. Genom att tvärtom fokusera på att visa
respekt för barnen som självständiga individer bygger man den bästa
grunden för en ansvarstagande ny generation.
2008-02-13 onsdag
Barack Obama tar ledningen i primärvalen. Prognosen [att Clinton inte
vinner primärvalet] stärks
en aning, och det som kanske är huvudskälet bekräftas: Hillary Clinton har
inte säkrat de kvinnliga väljarna. I nattens valomgång fick Obama
majoriteten av kvinnornas röster i Maryland och Virginia.
Utfallet styrker slutsatsen att den postmoderna feminismens huvudtes -
könsmaktsordningen - är en konstruktion i tankarna hos en liten grupp
verklighetsfrämmande teoretiker. När det kommer till den krassa
verkligheten så stöder kvinnor inte andra kvinnor, ens när de har ett helt
fritt val. Tvärtom ser man här samma tendens som kan iakttas på
arbetsplatser och andra ställen i samhället: kvinnor motarbetar inte
sällan sina könskollegor. Anledningen till det kan man spekulera i, men
att den skulle ligga så ytligt som i sociala konventioner verkar inte så
sannolikt.
2007-01-22 måndag
Feministiskt initiativ är på tapeten efter en dokumentär på SVT, där
produktionsteamet av någon svårförståelig anledning har släppts in för att
filma känsliga styrelsemöten. Ulrika Kärnborg beskriver (i dagens DN) Fi
som ett offer för medias hantering, där Fi till en början hårdbevakas men
under valrörelsen hamnar i medieskugga och tigs ihjäl. Medieexponeringen
visar sig efter valet förvisso ha varit den största som ägnats något
parti, i förhållande till valresultatet.
Kärnborg hamnar till slut i den obligatoriska jämmerligheten om kvinnor
som offer. "Hur kommer det sig att medierna alltid förvandlar kvinnlig
maktkamp till gyttjebrottning?" Men det var nog närmast så att
nyckelpersonerna själva gjorde offentliga uttalanden och skrev artiklar
som frivilligt exponerade "gyttjebrottningen". TV-filmen motsäger inte den
bilden.
Intressantast i hela frågan är valresultatet: 0,7 procent av rösterna för
ett parti som vill befria hälften av valmanskåren från förtryck. Enda
slutsatsen är att den hälften inte är förtryckt, eller inte uppfattar sig
som så förtryckt att det kräver särskilda insatser i riksdagen. En möjlig
eftertanke är att Fi:s kärntrupp tillhör en minoritetsgrupp som inte lever
sig in i vanliga kvinnors önskningar och problem. Benämningen elitfeminism
är måhända inte så missriktad. Den slutsatsen stöds i så fall av RFV:s
undersökning som visade att 85 procent av kvinnorna inte vill ha kvotering
av föräldraförsäkringen. Om Fi:s väljare återfinns bland de övriga 15
procenten, så utgör de ändå maximalt 4,7 procent av den minoritetsgruppen.
Ett parti som specialiserar sig på att föra alla kvinnors talan skulle
först och främst behöva skaffa sig korrekta fakta genom att ta reda på vad
verklighetens kvinnor i allmänhet vill med sina liv och med
jämställdheten. Genom att Fi istället utgick från marginella gruppers
särintressen var valfiaskot helt överraskningsfritt.
2007-03-30 fredag
Gudrun Schyman har som taleskvinna för Fi höjt nyhetsvärdet hos en
bolagsstämma till den grad att Aktuellt i SVT ägnade 13 minuter åt
"fördjupning" i saken. Wolodarski har i DN (29/3) en mediekritisk poäng
när han anser att ett parti med mindre än en procent av väljarkåren bakom
sig inte har meriterat sig för en sådan bevakning. Förutom den
underligheten har vi själva ämnet: fler kvinnor i bolagsstyrelserna.
Schymans prioritering av kvinnofrågor, som tycks så relevant för media,
ter sig nog ganska märklig för kassörskan på Konsum och hennes många
medsystrar, vilket säkerligen återspeglas i Fi:s försumbara röstsiffror.
Schymans huvudargument tycks vara att det finns tillräckligt många
välutbildade kvinnor som är meriterade att sitta i en styrelse.
Underförstått är det enbart manliga strukturer ("könsmaktsordningen" igen)
som hindrar att det blir så. Hon bortser från att 99,99 procent av alla
välutbildade män inte heller sitter i börsbolagsstyrelser. Anledningen är
att den normala befordringsgången till styrelseplatser går via
kvalificerade ledande befattningar. Detta av naturliga skäl eftersom det i
en position som är överordnad en verkställande direktör är en tillgång att
ha minst lika stor erfarenhet och kunskap som den man är satt att styra
över.
En minnesbild från den stora bankkraschen gör sig påmind. Staten hade då
representation i bankernas styrelser, med avsikten att få ett samhälleligt
inflytande i en central sektor med halvofficiell ställning. Till dessa
poster utsågs i allmänhet andrarangspolitiker som genom flitigt
partiarbete ansågs ha gjort sig förtjänta av något uppdrag.
Genom ett ovanligt oprofessionellt agerande av sina företagsledningar och
styrelser drevs ett par av storbankerna som bekant till konkursens brant,
endast räddade genom en insats av den borgerliga regeringen som generöst
ställde skattebetalarnas pengar till förfogande. En kvinnlig
styrelseledamot utsedd av staten fick i sammanhanget frågan vilket ansvar
hon tog för sin banks vanskötsel. Något sådant ansvar ville hon inte
vidgå; hon ansåg att hon placerats i styrelsen "för att se och lära".
Säkert var det en tillfällighet att just en kvinna fått frågan, även många
av hennes manliga politikerkolleger skulle nog behövt medge att de
accepterat en styrelsepost utan ta reda på vilket ansvar lagstiftningen
lägger på uppdraget.
Schyman förväxlar nog näringslivet med det politiska systemet där man kan
nå ända till den högsta beslutande befattningen, statsministerposten,
genom att med begåvning, energi och talets gåva klättra i partihierarkin,
men utan att nödvändigtvis att ha fått sitt ledarskap prövat i en tung
exekutiv position.
2007-08-29 onsdag
När Eva Lundgren försvarar sig i dagens DN mot Bo Rothsteins anklagelser
om forskningsfusk är det med ett tonläge som får argumenten att verka
svaga. Samtidigt blir man påmind om den postmoderna uppfattningen att
varje berättelse är lika sann som någon annan. Det måste naturligtvis
gälla också för varje individ: det jag säger idag behöver inte
överensstämma med det jag sade igår.
Nu skriver Lundgren att hon bara "samtalat" med hundratals barn och vuxna
om ritualmord och att Rothstein bara försökt "få det till" att hon själv
påstått något om sådana mord. Sekvensen från teveprogrammet Könskriget
är dock helt klar, och har repriserats tillräckligt många gånger för att
sitta säkert i minnet. Lundgren svarar i programmet uttryckligen "ja" på
den direkta frågan om hon anser att det begåtts hundratals rituella
barnamord i Sverige. Inför följdfrågan varför polisen i så fall inte
upptäckt dessa mord skruvar hon sig besvärat.
Vad som i dagligt tal kallas lögn kan i den postmoderna
forskningsmiljön kallas olika hermeneutiska infallsvinklar, en bekväm
situation för forskaren. Rothstein är något viktigt på spåren. Det
postmoderna paradigmet har öppnat dörren för en antiintellektuell hållning
som är ett direkt hot mot elementär akademisk hederlighet. För att värna
universitetens trovärdighet, som är dess kärnvärde, krävs en mera kritisk
och granskande attityd till den postmoderna (s.k.) forskningen.
2007-09-19 onsdag
Dilemmat feminismen har är att den påstådda underordningen under männen (i
alla avseenden) används som rörelsens tyngsta argument, samtidigt som man
hävdar könens jämbördiga kapacitet. Det senare är sant. Kvinnor som grupp
är inte underlägsna männen som grupp, bara annorlunda. Underläget uppstår
när kvinnor skall hävda sig i en miljö som är optimerad för männens
specifika kompetenser, likaväl som männen kommer till korta i en kvinnligt
formad miljö.
Könsmaktsfeministerna snor in sig i en olöslig härva när man först
förnekar alla biologiska skillnader mellan könen (och i flera fall
bestrider att det finns kön överhuvudtaget) och ändå hävdar att alla män
skaffat sig herravälde över alla kvinnor. Hur har den ofattbara
prestationen i så fall gått till? Om det till råga på allt är en social
konstruktion måste alla som råkat födas med testiklar lyckats skapa ett
världsomspännande kamaraderi av osannolika mått. (Jag måste också säga att
man i så fall missade att kalla mig till det möte där saken beslutades.)
Lösningen på denna gåta är istället att könsmaktsteorin, och hela den
postmoderna feminismen, är ett hjärnspöke och saknar förbindelse med
verkligheten. Därför leder den praktik som härleds ur teorin till helt
verkningslösa, om inte helt enkelt kontraproduktiva, åtgärdsförslag. Hela
arbetet med att skapa verklig jämställdhet drabbas av denna förvirring,
och könsmaktsteoretikerna blir till kvinnornas främsta fiender.
2006-07-27
torsdag
Så har ännu en av dessa opportunistiskt motiverade och politiskt
beställda nonsensutredningar lämnat trycket. Den här gången har det
handlat om jämställdhet i förskolan. Skall man döma av redovisningen på DN
debatt idag har utredningen efter tre års arbete kommit fram till en
egentlig slutsats: det behövs mer kunskap. Efter ordföranden Anna Ekströms
redovisning undrar man om det inte också gäller utredarna själva.
"Visst finns det biologiska skillnader mellan könen, även om debatten går
hög om hur stora och betydelsefulla de är" skriver Ekström, men det spelar
"ingen roll" hur det är med den saken. Det ingår nämligen "i förskolans
uppdrag att ge varje flicka och varje pojke full möjlighet att utveckla
hela sin personlighet, alla sina färdigheter utan att begränsas av snäva
könsroller."
Finns det någon med barn i förskola som har uppfattat att förskolelärarna
indoktrinerar flickor och pojkar i linje med snäva könsroller? Jag är
knappast ensam som förälder att ha noterat det rakt motsatta. Den hegemoni
och politiska korrekthet som genusteorier har tillskansat sig har skapat
en känslighet för att det allra minsta bli beskylld för sådana
könsuppfattningar. Utredningen har intalat sig något helt
verklighetsfrämmande kanske för att undvika det enda existerande
alternativet, att lägga ner sig själv.
Verklighetens människor, antingen vi jobbar på dagis eller ej, vet att
pojkar är pojkar och flickor är flickor. Pojkars fysiska utlevelse och
riskbetonade beteende är socialt inte så accepterat och vi ägnar
pojkens hela uppväxttid åt att försöka göra honom mindre pojkaktig i det
avseendet, oftast med tvivelaktig framgång. Sedan finns det enstaka pojkar
som har andra intressen, med en variation som också har en motsvarighet
bland flickorna. Vuxenvärldens inflytande på barnens beteende är
överhuvudtaget begränsad i jämförelse med de jämnårigas. Om detta finns
det också forskning som utredningen, vad det verkar, har valt att bortse
ifrån.
När man sitter med en text som denna Anna Ekströms så påminns man osökt om
trivselbyråkraterna i Jan Myrdals Myglaren, som också excellerade i
konsten att skapa verksamhet av ingenting. Problem uppstår bara om någon
tar det hela på allvar och börjar fatta beslut.
Jämställdheten
2010-04-06 tisdag
En blogg som måste läsas!! Tanja Bergkvist är, för dem som inte redan
känner till henne, en knivskarp och satirisk kritiker av postmodernt,
genusfeministiskt flum. Som doktor i matematik har hon en vass
tankeförmåga som hon kombinerar med en mördande humor. Eftersom hon har
skaffat sig en överblick över genusflummet som redan den skulle räcka för
en avhandling till, så hittar hon de mest fantastiska "forskningsprojekt"
som underhålls med väldiga anslag, och som bara genom hennes raka
presentation framstår i hela sin groteska absurditet. Måste läsas, som
sagt!
Att bli
länkad i en kommentar på hennes blogg är förstås en ovansklig ära.
2010-06-18 fredag
Ingenjörernas medlemstidning repeterar den perenna "nyheten" om
löneskillnader mellan män och kvinnor, denna gång när det gäller
ingångslöner för civilingenjörer. När DN skrev om precis samma var det på
ett torftigt underlag, som jag
kommenterade.
Inte heller nu redovisas hur studien har gjorts, men intrycket är att
metodiken är lika undermålig här. En kommentar till artikeln:
Samma nyhet förekom i Dagens Nyheter för precis ett år sedan, men var där
illa underbyggd. Är den här studien gjord så att man har stöd för
antagandet att skillnaden i ingångslön beror på kön, och inte på något
annat?
Ser man bara översiktligt på SI:s egen lönestatistik så visar sig
utbildningsinriktningen vara avgörande för lönen. Mellan högsta och lägsta
medellön (examensår 2008) skiljer 4 000 kr/mån. Lägst ligger kemilinjen
där en stor del av de kvinnliga civilingenjörerna återfinns (men där
följaktligen också männen har lägre ingångslön). Betydande skillnader
finns också mellan offentlig och privat sektor.
En korrekt studie skulle jämföra personer med i övrigt helt likartade
förutsättningar för att kunna isolera den eventuella effekten av kön. Med
dagens stora fokus på jämställdhet i näringslivet verkar det inte särskilt
sannolikt att kön specifikt skulle kunna ha någon systematisk betydelse
för civilingenjörers ingångslön.
2009-03-08 söndag
= Internationella kvinnodagen, från början införd av socialistiska
kvinnorörelser i USA, sedermera institutionaliserad i Sovjetunionen och
numera en globalt anammad företeelse. Så länge den behövs kommer den att
påminna om bristen på jämställdhet mellan könen. I en värld där inga
skillnader finns mellan könen finns heller inget behov av en kvinnodag,
lika lite som av en mansdag.
Därmed kommer den att finnas kvar så länge mänskligheten (i huvudsak) kan
indelas i två skilda kön, eftersom brist på jämställdhet till sin
grundläggande del är brist på jämlikhet, i meningen brist på likhet mellan
män och kvinnor som kön. De genomsnittliga olikheterna är uppenbara,
tydliga och i huvudsak biologiskt betingade. Alla ansträngningar under det
gångna seklet att påverka jämlikheten med hjälp av sociologisk
ingenjörskonst har haft små och oftast kortlivade resultat. Däremot har
jämställdhetsarbetet gjort stora framsteg genom att i det närmaste
eliminera juridiska, byråkratiska och sociala skillnader i villkoren för
de båda könen.
Så när postmoderna feminister talar föraktfullt om biologism så avvisar de
den enda återstående förklaringsmodellen, efter hundra år av misslyckanden
för sociologismen. Finns det något tredje? Queerteoretikernas försök att
hugga av knuten genom att helt bortdefiniera kön är förstås att definitivt
vända verkligheten ryggen.
2009-06-22 måndag
Med märklig envetenhet odlas föreställningen
om kvinnan som offer för odefinierade krafter som vill hålla henne
diskriminerad. Logiken kan vara obefintlig utan att det påverkar
resonemanget. Cecilia Jacobsson odlade vidare i lönefrågan för en vecka
sedan. En mail till henne:
Vill man lösa ett problem så behöver man ju först ta reda på vari
problemet består. Du skriver på ett uppslag i DN förra tisdagen om
skillnader i ingångslön för civilingenjörer, med den genomgående premissen
att kvinnor lönemässigt är missgynnade i förhållande till män.
Föreställningen att frågan gäller könsdiskriminering är felaktig som
problembeskrivning och leder inte till någon lösning.
Betecknande är att det enda konkreta exemplet du tar upp motsäger
ansatsen. Det gäller IBM som ger lika lön till nyanställda från högskolan,
oavsett kön. Om man ringer runt till fler företag kommer man sannolikt få
en likartad bild. Jämställdhetsfrågan tillhör närmast grundpelarna i
näringslivet idag, i varje fall i större företag.
Förklaringar till löneskillnaderna hittar man på mycket fastare grund.
”Civilingenjör” är till att börja med inget yrke, och ännu mindre ett enda
yrke. Ett dussintal linjeval leder till helt olika branscher, som i sin
tur grenar ut sig i många olika befattningar. Vissa inriktningar är ibland
överhettade (t.ex. data) och ger då högre ingångslöner. Andra linjer är
permanent populära (arkitekt) och lider av konkurrens om jobben.
Marknadssituationen för de olika linjerna kan alltså vara högst
varierande.
Flest kvinnor hittar man inom arkitektur och kemi. Inom övriga sektioner
är kvinnoandelen anmärkningsvärt låg. Bland alla yrkesinriktningar man kan
välja från kemilinjen kan man urskilja en med betoning på
laboratoriearbete och en mera processkemisk. Sedan länge har processjobb
varit lönemässigt gynnade framför labbjobb, oavsett kön. Kvinnor väljer
oftare den senare inriktningen.
En del företag som anställer många civilingenjörer har som policy att
hålla ingångslönerna låga. Andra har det inte. Också sedan lång tid har
löneskillnaderna mellan kommunal, statlig och privat anställning för
civilingenjörer varit påtaglig. Letar man efter förklaringar till
kvinnolönerna så finns det alltså gott om variabler att undersöka. Gör man
det på ett seriöst sätt skall man säkert upptäcka att löneskillnader som
beror på uppsåtlig diskriminering är minimala.
Frågan man bör ställa sig är varför kvinnor i något högre grad än män
tycks välja jobb i den lägre delen av spektrumet. Det kan ju finnas ett
samband med det faktum att kvinnor i mindre utsträckning söker sig till
chefsjobb. Antagligen är svaren på de båda frågorna besläktade, och för
den som vill åstadkomma en förändring är det avgörande att söka sådana
svar. Dagens slentrianmässiga offerretorik kommer inte att förändra
någonting, eftersom den inte baseras på verkliga förhållanden.
2009-06-28 söndag
Cecilia J svarade positivt på måndagens mail,, men tillbakavisade
talet om offerretorik. En uppföljningsmail:
De tre kvinnor som får komma
till tals i artiklarna förlägger ansvaret för löneskillnaderna i första
hand på företagen, arbetsgivarna. Då blir den utsatta ett offer. Som en
andra förklaring pekar man på kvinnornas sämre förmåga att förhandla
(eller ”snacka”). Kvinnliga civilingenjörer får alltså lägre ingångslön på
grund av sitt kön, det är axiomet. Eftersom detta troligen är en komplett
felaktig förklaring, så ger artiklarna inget bidrag till någon förändring
av grundproblemet.
Helene S. från facket fokuserar på förhandlingsfasen. Men för helt
nyexaminerade ingenjörer finns inget att förhandla om. Större företag har
(precis som IBM) en fastställd ingångslön, eller så följer man SI:s
rekommendation, givetvis könsneutralt. Även om det skulle gå något
annorlunda till hos företag med få civilingenjörer så kan det inte
förklara löneskillnaderna.
Ulrika J. från DO använder patentargumentet att arbetsgivarna räknar in en
”graviditetsmarginal” i lönesättningen. Om hon (som jag) hade många
kvinnliga civilingenjörer i bekantskapskretsen skulle hon kunna konstatera
att det är en kategori av kvinnor som numera delar föräldraledigheten lika
med sina män. (Arbetsgivare som går i DO:s låga tankar borde alltså hellre
fråga arbetssökande män vem dom är gifta med, för att undvika
överraskningar.) DO gissar - som jag, fast på uppenbart sämre underlag -
men har inga fakta. Det är en sorglig realitet att den genusforskning som
får enorma resurser inte ägnar sig åt att ta fram väsentliga fakta om
jämställdheten, utan främst sysslar med att försöka övertyga
(”hermeneutiskt”) om sina förutfattade meningar, som i vissa postmoderna
avsnitt är rent bisarra (som detta att kön inte existerar).
Emma D. har både haft en bra ingångslön och numera en deklarerat
könsjämlik lön, men tycker ändå att företagen bör rannsaka sig själva. Hon
tar alltså för givet det som skulle bevisas.
Stereotyper har fått ersätta intellektuell och konstruktiv diskussion i
jämställdhetsfrågan. Här finns mycket att dra fram i ljuset och skriva om,
med början i en granskning av genusetablissemanget.
2008-03-09 söndag
Igår firade tidningen som vanligt internationella kvinnodagen med
artiklar om alla tänkbara aspekter av kvinnofrågorna. Det skrivs, talas,
organiseras och lagstiftas om jämställdhet utan att det till synes händer
någonting som skulle kunna göra de skrivande, talande, organiserande och
lagstiftande jämställdhetsivrarna tillnärmelsevis nöjda. Därför ser
tidningen likadan ut varje åttonde mars, år efter år.
En misstanke som borde födas av dessa föregivna brister på framgång är att
problemet kan vara fel formulerat. Män och kvinnor kanske i genomsnitt är
olika av naturen? Kvinnor kanske ofta håller männen borta från
småbarnsomsorgen? Arbetsgivare i gemen kanske gör allt för att försöka
fylla kvinnokvoten? Att kvinnor är i minoritet inom välavlönade mansyrken
kanske beror på att det inte är fler av dem som har intresse och därför
utbildning för sådana jobb? Att inte ett större antal chefer är kvinnor
kanske beror på kvinnor i högre grad än män väljer bort chefskarriären?
Att majoriteten av kvinnor, som till yrket är butiksbiträden,
undersköterskor, förskollärare och liknande, inte tycker att deras
yrkeskarriär hotas av föräldraledigheten kanske är högst förståeligt?
Kvinnor i karriäryrken kanske redan har delat föräldraledigheten lika med
sina män? Och så vidare.
Om alternativa hypoteser som dessa skulle vara tillnärmelsevis riktiga så
är dagens dominerande problemformulering inom den feministiska huvudfåran
uppenbarligen felaktig. Då finns det ju nämligen inte någon
könsmaktsordning som håller kvinnor borta från höglönejobb och
chefskarriärer. Och männen som föraktar barnpassning skulle vara avsevärt
färre än kvinnorna som håller fast vid sitt omvårdnadsprivilegium.
Arbetsfördelningen i samhället mellan män och kvinnor skulle i stort sett
vara frivilligt vald, och inom äktenskapet framförhandlad mellan makarna.
Och vilket är i så fall problemet?
Jo, genusfeministerna - med sin utomvetenskapliga föreställning om könen
som enbart en social konstruktion - är inte nöjda med att verkligheten är
som den är. Därför skall männen, och kanske i ännu högre grad kvinnorna,
påtvingas förändringar som de varken vill ha eller har begåvning för. En
ideologi som är så fritt svävande bortom verkligheten är dömd att
misslyckas med sina målsättningar. Det förklarar varför tidningarna igår
såg likadana ut som förra året, och året före det...
-"-
En artikel i DN skiljer ut sig genom att vilja söka fotfäste i en konkret
verklighet: Nina Björks krönika i kulturdelen. Hennes sätt att möta
problemen med ett aktivt intellekt och öppna ögon frammanar bilden av en
oas i en dogmatiserad öken.
2008-12-30 tisdag
"Hon menar att eftersom det i varje familj är kvinnorna som
bestämmer är mötena vid mjölkbordet ett världsligt sken. Nästan
teater, eftersom den verkliga makten i byn låg hos kvinnorna, som dock ej
stodo vid mjölkpallen och skreije."
"Hon" är Per Olov Enquists mamma och citatet är ur början av hans bok
Ett annat liv, årets Augustvinnare.
"Och denna upprördhet vid mjölkbordet när karlarna skreije om att nu fick
det vara nog och mjölkstrejk vore nödvändig - det blev ju aldrig verkligt.
Dagen efter var det lugnt. Men om alla dessa som verkligen fattade
besluten, alltså i hemmen, om dessa kvinnor fingo vara med! Då kanske det
blev resultat. Enär dessa ju verkligen visste vad som var verklighet. Och
voro vana att styra och ställa."
Samma tema finns i Elsie Johanssons Mosippan, formulerad med samma litterära känsla: Kvinnan som beslutsfattaren. Jag har en
avlägsen bekant av den gamla stammen, den riktigt gamla, som närmast
skryter om hur obekant han är med hustruns husliga sysslor och med vilken
självklarhet han blir serverad. Men sin högljudda maskulinitet till trots
har han all möda i världen att någon gång få sin vilja igenom i familjens
beslut. Han bestämmer inte ens hur många snapsar han får ta vid
middagsbjudningen.
Kvinnans bestämmande i hemmet har en logisk, evolutionär bakgrund. Man kan
lätt föreställa sig att talet om patriarkatet har sin upprinnelse i
kvinnans inträde i det manliga jägarkollektivet, idag omformat till det
rationella, industriella näringslivet där det manliga sedan länge har
svarat för normerna. Kvinnan hamnar i en främmande värld organiserad av
manliga hjärnor. Till råga på allt kolliderar hennes maktkompetens avsedd
för hemmet med en helt annorlunda hierarkisk struktur där hennes speciella
auktoritet inte har någon självklar plats.
I det traditionella samhället var det svårt att se hur kvinnan skulle
kunna föreställa sig själv som underordnad alla män. Tvärtom borde hon
kunna uppleva sig som den bestämmande i all sin verksamhet, som dygnet
runt kretsade kring hemmet, och som kan antas ha omfattat männen när de
befann sig inom detta kvinnans territorium. Männen hade sitt
kompetensområde som var skilt från kvinnans. Minns Xantippa!
Nu kan man lätt lyfta fram exempel på avvikelser från den här bilden. Men
frågan är vad som faktiskt är normen. Och hur ser det egentligen ut hemma
hos talibanen, i hans kök?
Det märkliga är i vilket fall hur starkt den miljoner år gamla
evolutionära könsskillnaden lever kvar. Hundra millennier av intelligent
handlande, tio millennier av socialiserat fastboende och två århundraden
av sociologiskt reformarbete har visserligen åstadkommit förändringar på
ytan, men som instinktvarelser är vi häpnadsväckande oreformerade.
2007-03-08 torsdag
Idag
Internationella kvinnodagen men ingen riktigt bra dag för
kultureliten. 83 procent är den ödesdigra siffran. Så stor andel av
svenska folket vill behålla eller bygga ut kärnkraften, och lika stor
andel av kvinnorna anser sig leva i ett hyfsat jämställt förhållande med
sina män, allt enligt undersökningar som gjorts av Sifo och som
redovisades idag. Samma procentsats är i det närmaste identisk med den
andel av kvinnorna som inte vill ha någon kvotering av
föräldraförsäkringen, enligt RFV:s tidigare studie.
Återstår alltså bara 17 procent som vill avveckla kärnkraften, som
personligen saknar jämställdhet och som vill kvotera föräldrapenningen.
(Är det helt enkelt samma personer?) Dessa minoriteter har dock en i det
närmaste 100-procentig uppbackning av journalister och den övriga
kultureliten. Man måste fråga sig om det är eliten eller folket som tappat
kontakt med verkligheten.
När det gäller kärnkraften är frågan onekligen intressant. Rapporteringen
i alla media med någon genomslagskraft har i åratal handlat enbart om
incidenter och säkerhetsbrister i kraftverken. I stort sett genomgående
har man dock "glömt" att informera om vilken verklig (nämligen försumbar)
risk händelserna medfört. Denna rätt så massiva indoktrinering genomskådas
alltså av människor utan särskild utbildning och utan direkt tillgång till
motinformation. Hur är det möjligt?
Sociologin är kanske inte så intresserad av just en sådan fråga, så tills
vidare får man spekulera. En hypotes kan vara att den vanlige svensken, i
högre grad än kultureliten, verkar i en mer eller mindre industrialiserad
miljö där riskbedömningar och arbetarskydd är dagliga och levande frågor.
Det blir kanske lättare att då också få en korrekt föreställning om
kärnkraftens säkerhet.
Motsvarande problem får man med jämställdheten. Har kvinnorna inte lärt
sig av vad eliten försökt trumma in? Birgitta Ohlsson (fp) har redan ryckt
ut och förklarat att kvinnorna (83 procent!) uppsåtligen inte har svarat
sanningsenligt på frågan för att inte framstå som offer. Anonyma offer
visserligen, men det ökar bara marginellt märkligheten i ett påstående som
egentligen uttrycker kvinnoförakt.
Karriärkvinnor med barn delar idag helt naturligt barnledigheten lika med
sina män. För vilka skulle en påtvingad kvotering av föräldraförsäkringen
överhuvudtaget vara ett stöd? Knappast för helt vanliga svenska kvinnor
som återfinns bland undersköterskor, skollärare, kassabiträden, servitörer
och kontorister. Kvinnor vars barnledighet inte riskerar någon karriär men
som inte vill något hellre än att ta hand om sina barn. Kvoteringskravet
drivs med antiliberala argument, inte sällan av liberaler.
83 procent! I en demokrati är det en förkrossande majoritet, i det
närmaste enhällighet.
2007-05-20 söndag
En kvinnlig styrelsemedlem i Lund energi har kallat sina manliga kolleger
för "dinosauriegubbar", vilket allvarligt upprört en 71-årig gubbe i
styrelsen. Hanne Kjöller tyckte i DN igår att den reaktionen visade att
gubbarna var "nippertippiga och lättkränkta". För att vara kränkande var
det förstås inget särskilt kraftigt uttryck. Värre saker sägs dagligen i
debatten. Men med tanke på att epitetet framkallats av den sneda
könsfördelningen i styrelsen blir det intressant att tänka sig hur vi
skulle reagera inför det omvända, att en ensam man i en styrelse kallat
sina kvinnliga kolleger för "dinosauriekärringar". Antagligen hade vi
tänkt ungefär i samma banor som vi skulle gjort ifall Linda Skugges
beryktade "recension" av Björn Ranelid hade skrivits av en man om en
kvinna.
Det finns helt enkelt skillnader mellan män och kvinnor. Om man skall
kalla det diskriminerande att män inte kan uttala sig lika burdust om
kvinnor som kvinnor kan göra om män är en smaksak. Anledningen är det
Strindberg kallade galanteriet, som är en social konstruktion ytterst
grundad på det biologiska faktum att kvinnor har ett begränsat antal ägg
och män ett nästan obegränsat antal spermier. Den obalansen avgör vem som
uppvaktar och vem som blir uppvaktad. Allt vårt jämställdhetsarbete har
inte kommit särskilt långt för att ändra på det förhållandet, vilket bara
visar att människans biologiska fundament är mera robust än vad våra
genusteoretiker vill tro. Genom att låtsas något annat blir debatten bara
förvirrad, och framför allt fruktlös. I just den punkten vi talar om här
ser vi att hundra års jämställdhetsdiskussioner mycket riktigt inte har
ändrat på någonting.
2007-05-21 måndag
Den kära Hanne [Kjöller] är en inspirationskälla för reflektioner om ditt och datt.
Igår förundrade hon sig över att kvinnor som har barn och som utmärker sig
ofta tituleras "mammor" i pressen. Nu senast att några kvinnor som utfört
ett värdetransportrån blivit döpta till Mammaligan. Egentligen vet hon som
gammal tidningsräv att det är ovanligheten som skapar nyheten, och som
alltså poängteras. Hanne efterlyser Pappaligan om motsvarande män, och gör
saken till en jämlikhetsfråga.
Men ovanligheten ligger i att kvinnor sällan begår den här typen av brott.
Beteckningen Mammaligan utgår alltså från positiva (och välgrundade)
fördomar om kvinnor och mödrar i allmänhet. Om tre rörelsehindrade män
utfört samma brott skulle man av samma skäl möjligen få läsa om
Rullstolsligan. Likadant om pensionärer som bryter mot lagen. Däremot
undviker pressen oftast benämningar som skulle förutsätta (och därför
underblåsa) negativa fördomar, till exempel Invandrarligan. Media har
ibland en moralisk hållning.
När kvinnor når höga chefsposter brukar också antalet barn de har rapporteras. I
allmänhet underförstått att prestationen är desto större eftersom
kvinnorna förutsätts ha burit den tyngsta bördan av föräldraskapet. Trots
att också detta är en form av positiv fördom reagerar feminister ofta
negativt.
Skulle det sålunda vara ett jämställdhetskrav att kvinnor borde anses lika
bedrövliga som män?
2007-09-17 måndag
Att vara feminist blir att gilla det kvinnor gör - oavsett vad de
gör. Orden är Nina Björks i en kolumn för någon vecka sen i DN. Hon har
kommit en lång väg från Rosa täcket till en intellektuell feminism som
använder tankeförmågan mer än magkänslan. Hennes kolumner ger numera nya
intressanta vinklingar på den gamla könsfrågan.
Björk menar att det inte räcker med att vända uppochned på den patriarkala
ordningen och helt sonika sätta kvinnan överst. Vad det gäller för
feminismen är att bygga upp nya värderingar, egna visioner och egna
drömmar. Utan att direkt säga det tycks hon acceptera att det finns
skillnader mellan könen som inte låter sig förändras med politisk
korrekthet.
En fortsättning av hennes kritik mot den nutida feminismen kan riktas mot
tanken att kvinnan som offer i historien måste rättas till genom
gottgörelse så att den långa perioden av underordning kompenseras. Kort
sagt den ideologi som skall motivera kvotering i alla sammanhang. Kvinnan
skall till varje pris in i den av män konstruerade och dominerade miljön
där hon i allmänhet, och av självklara skäl, kommer i underläge.
Som analogi kan man betrakta de allra flesta sportgrenar, som är påkomna
av och för män, och där fysisk styrka och manlig aggressivitet
följaktligen premieras. Kvinnor väljer att tävla i samma grenar och gör
det då i en separat grupp inbördes, eftersom tävling mot män vore
meningslös. I ett fåtal grenar (t.ex. ridning och skytte) kan könen tävla
på lika villkor, och ett likaledes ringa antal grenar är konstruerade
speciellt för kvinnor. Eftersom den genomsnittliga fysiska skillnaden
mellan könen nu är ofrånkomlig kunde en progressiv feministisk strategi
vara skapa fler nya idrottsgrenar som inte gynnar manliga fysiska
egenskaper.
På motsvarande sätt är arbetslivet i huvudsak uppbyggt efter manliga
principer. Den hierarkiska strukturen är en sådana karaktäristik, det
stora teknikinnehållet en annan. Kvinnor måste anstränga sig mer än män
för att passa in sin natur i den strukturen. För inte så få slutar det med
att karriären viker av, när det inte helt enkelt leder till utbrändhet.
Igen borde strategin vara att ställa krav på förändring av arbetslivets
villkor så att det bättre passar kvinnor. Det finns ju dessutom fler
grupper som av olika skäl inte har en naturlig plats i det högproduktiva
näringslivet, småbarnsföräldrar inte att förglömma. Då glider ju dock
frågan över till att mer handla om solidaritet, en helt otidsenlig
synvinkel.
Genom att syssla med skenproblem (av typen andel kvinnliga
styrelsemedlemmar) främjar feminismen indirekt den bestående ordningen,
som är en viktigare orsak till de verkliga problem både män och kvinnor
har i arbetslivet. Dagens feminism är därför de facto reaktionär, medan
den i sin egen idévärld framställer sig som progressiv.
2007-10-05 fredag
Kemiingenjören Angela Merkel har stöd av närmare 70 procent av tyska
folket. Bland de socialdemokratiska motståndarna har hon större stöd än vad deras egen
partiledare har.
Sensmoral? - Fler naturvetare i politiken!
Misstanken stärks att bristfällig träning i logiskt tänkande är en tung
orsak till misslyckanden bland politiker.
2007-10-22 måndag
Doris Lessing fick till slut Nobelpriset. Som "den kvinnliga erfarenhetens
epiker" omfamnas hon av många nutida feminister, som kanske inte riktigt
vill se vad hennes klarsynta blick på hela mänsklighetens
predikament betyder för en mer begränsande feminism.
Jag kommer att tänka på en intervju med Lessing jag läste för ett par år
sedan. Hon hade varit på besök i en skolklass där lärarinnan hade
förklarat för eleverna att männen var skyldiga till alla krig. Flickorna
hade sugit i sig lärarinnans visdom med snörpta munnar och kastat
självrättfärdiga blickar på pojkarna. Lessing hade inte bara ogillat
lärarinnans tilltag, utan ansett henne direkt ohistorisk.
Efter den episoden hade Lessing hamnat i en kvinnogrupp där hon pressades
med feministiska ensidigheter i olika frågor. När de lönlösa försöken inte
ville upphöra kände sig Lessing till slut tvungen att upplysa om att "det
finns dumma och ondskefulla kvinnor".
Antagligen är det så att Doris Lessing betytt mer än de flesta för
kvinnornas sak just genom denna rationalitet och klarsynthet. Något mer
kontraproduktivt än dagens postmoderna könsmaktsteoretiker som reducerar
alla kvinnor till viljelösa och undertryckta änglar kan man ju nämligen
inte tänka sig.
2006-06-06
tisdag
Att arbeta för ökad jämställdheten mellan könen, liksom mellan andra
grupper, är något som är positivt och önskvärt. Detta är en ideologiskt
grundad värdering som jag delar med antagligen ganska många andra.
Paradoxalt nog har tongivande grupper av feminister skapat sig en
samhällsbild som på viktiga punkter ligger helt vid sidan av verkligheten
och som därför får svårt att bidra med något konstruktivt till
jämställdhetsarbetet. Som med så många andra förvirrade fenomen i tiden
kan det till stor det skrivas på postmodernismens (premodernismens) konto.
För att ta en avgränsad fråga: varför finns det så få kvinnliga chefer? I
linje med den feministiska könsmaktsanalysen beror det i grunden på att
män inte rekryterar kvinnor till chefsposter i tillräckligt stor
utsträckning. Det synsättet ligger i botten på nästan all medial
behandling av frågan. Ytterst sällan undersöker man frågan om kvinnor
möjligen inte vill bli chefer i samma utsträckning som män.
För ett bra tag sedan hörde jag ett radioprogram som handlade om
könsfördelning på olika nivåer inom en akademisk institution. Under
huvuddelen av programtiden utreddes med utförlig statistik hur andelen kvinnor stadigt
minskade ju högre upp i hierarkin man kom. Bilden man frammanade var att
någon (manlig) maktstruktur på något oredovisat sätt sorterade bort
kvinnor på vägen uppåt. När denna slutsats var väl förankrad hos lyssnaren
så ställdes i programmets slutminuter frågan till en kvinnlig personalchef
varför det inte fanns kvinnliga chefer på de högre posterna. Hon svarade:
"Vi har inte haft några kvinnliga sökande".
Har man någon insikt i hur dagens företag i allmänhet fungerar så vet man
att jämställdheten numera är ett levande värde. Rekryterare värnar sina
kvinnliga sökande, kvinnor har mer av försteg än handikapp vid befordran,
inte minst i verksamheter som är mansdominerade. Den machokultur som många
feminister tror är förhärskande finns förvisso, men är marginaliserad och
för en tynande tillvaro i främst lite mindre företag.
Om alltså en viktig orsak till den lägre andelen kvinnliga chefer är att
kvinnor själva väljer bort den karriären, så blir åtgärderna som krävs
helt andra än de som nu tar upp huvuddelen av diskussionsutrymmet. Det
blir meningslöst att försöka hitta, och bekämpa, någon sorts manliga
maktstrukturer. Vill man att andelen kvinnliga chefer skall öka behöver
man i stället ta reda på vilka faktorer som spelar in när kvinnorna gör
sitt val, och sätta in åtgärder beroende på vilka svar man får. Jag skall
inte spekulera i vilka åtgärder det kan betyda, vi har alldeles
tillräckligt med spekulationer i det här ämnet. Vad som behövs är
forskning som för en gångs skull kan ge lite verklig information. Vi
saknar ju i varje fall inte genusforskare, men det gäller nog att någon
väcker upp dem ur deras könsmaktsdimmor och ser till att de tar tag i
verkliga forskningsobjekt.
2006-10-22 söndag
Nina Björk skrev den feministiska halvklassikern Under det rosa
täcket som vi har granskat kritiskt på annan plats på denna sajt.
Sedan fick hon barn och upptäckte säkert vad de flesta av oss gör i den
omvälvningen, att livet får en helt annan innebörd. Antagligen upptäckte
hon också att det är ont om rosa täcken på svenska BB. I varje fall kom
hon ut med en helt ny syn på feminismen och annat, en som var mera grundad
på medveten och rationell analys. Hennes nya insikter har återspeglats i
hennes kolumn i DN, som idag när hon med J L Austin som referens bemöter
det tidsenliga credot: "Ord beskriver inte verkligheten - de skapar den."
Nina Björks begåvning och stilkänsla kommer nu till sin fulla rätt och det
är nöjsamt att kunna rekommendera hennes texter.
Genusforskning
2007-02-26 måndag
Professorn i neurobiologi, Annica Dahlström, attackerades på DN Debatt
(18/2) för sin oförsynta vana att presentera solid vetenskaplig forskning
som visar att det genomsnittligt finns en skillnad mellan mäns och
kvinnors hjärnor. Angriparna tillhörde det vanliga genuslägret, och
argumenten var de sedvanliga verbala och politiskt korrekta.
Tankarna går osökt till den politiskt korrekte Simplicio hos Galilei, som
hade övertalande och skenbart goda belägg för att solen snurrar runt
jorden, och inte tvärtom som vi numera vet. På den tiden var det kyrkan
som fastställde vad som var sant, nuförtiden är det en skara postmodernt
troende som står för hegemonin i samhällsdebatten. Kyrkan på Galileis tid
accepterade att fria forskare sysslade med den kopernikanska världsbilden
så länge man höll det för sig själva. Galileis stora försyndelse var att
han i Dialog om de två världssystemen vände sig till offentligheten
och avslöjade hur det låg till i verkligheten.
Genusforskningen håller sig till sin hermeneutik och ägnar sig bara
undantagsvis åt empiri och annat som skulle kunna ge någon stadga åt
resultaten. Däremot lägger man stor energi på att hålla den biologiska
forskning som studerar kön på armlängds avstånd. I den processen är
anklagelser om biologism, som insinuerar ett samband med rasism och andra
föraktfulla företeelser, ett av de retoriska knepen. Dömer man efter den
allmänna debattens helt dominerande åsikter så har genusfalangen än så
länge haft framgång med den strategin. Annica Dahlström är en av få som
lyckats göra en avvikande stämma hörd, och mycket riktigt får hon en svärm
av ilskna bin över sig.
I verkligheten tillväxer den gedigna forskningen om människan som
biologisk varelse med exponentiell hastighet. Kunskaper om könens
biologiska grund är bara en del av de nya intressanta resultat den
forskningen ger. Naturligtvis kommer en dag när en modern Galilei en gång
för alla placerar jorden på sin rätta plats också i genusdebatten. Sedan
kan man hoppas på att den sekulära kyrkan inte skall ta två sekler på sig
för att acceptera uppenbara fakta, som den katolska gjorde på sin tid.
2007-03-05 måndag
För ett par veckor sedan hade SVT en temakväll om mannen, som jag
missade så när som på en kort diskussion mellan Tiina Rosenberg och en
hormonforskare. Den senare refererade forskningsresultat som visade hur
flickor påverkas när de som foster utsatts för höga testosteronhalter. En
klart överrepresenterad andel av den gruppen lekte pojklekar som barn, och
hade som vuxna en dragning till manliga sporter och intressen, som till
exempel mekande med bilar. Resultat av det slaget kan inte förklaras på
annat sätt än att det finns en klar biologisk komponent, inte bara i kön
utan i beteende överhuvudtaget.
Vad svarade Tiina Rosenberg på det? Det vet man inte riktigt, för det var
med en ogenomtränglig ordmassa. Slutet kunde man dock uppfatta, och det
var att sådan forskning bara "bekräftade det som inte behövde bekräftas".
Med tanke på att detta "som inte behövde bekräftas" fullkomligt slår undan
grunden för hela Rosenbergs egen forskning var det ett ganska avspänt
påstående. Hennes forskning står ju och faller med postulatet att kön
enbart är en social konstruktion.
Den hermeneutiska skola som TR representerar har konstruerat en parallell
värld som saknar förbindelser med den konkreta och verkliga världen. I
denna skenvärld sysslar man med tankelekar som inte tål att testas
empiriskt. Sådana bubblor har begränsat liv. Hur begränsat återstår att
se.
2006-06-12 måndag
Omläsningen av Pinker (Ett oskrivet blad) har nått framtill
kapitlet Könsskillnader, där han lugnt och effektivt visar att
genusteoretikerna (de med könsmaktsteorin) med sin verklighetsfrämmande
ideologi är en belastning och ett problem för jämställdhetsarbetet. "Denna
doktrinära hållning hotar att surra fast den feministiska rörelsen på ett
järnvägsspår där tåget kommer framrusande med hög fart." Tåget, det är
kunskapen som den neurovetenskapliga, genetiska, psykologiska och
etnografiska forskningen med exponentiell tillväxt förser oss med.
Hur kan intelligenta akademiker hamna i en sådan återvändsgränd?
Postmoderna influenser från annan samhällsvetenskap och humaniora kan vara
en ursäkt. Men att resultatet blir så självdestruktivt leder till
spekulationer om att vårdandet av offermyten har blivit viktigare än
konkreta framsteg för jämställdheten.
2006-06-19 måndag
Det vi tror på vill vi gärna hålla för sant. Under läsningen av
Pinker kommer jag att tänka på dagiset där personalen filmade sig själva
och slogs av hur olika de tilltalade pojkar och flickor. Eftersom
slutsatsen också var premiss så följde som en självklarhet att personalens
tilltal var en av orsakerna till att pojkar och flickor betedde sig så
olika. Lösningen att försöka ändra på rollerna föll sig då naturlig: mera
av fotmassage för pojkarna och balansgång på lina för flickorna.
Mycken sociologisk och psykologisk forskning har samma naiva ansats. Man
utgår från en tes och letar exempel som stödjer tesen, utan att hämmas av
några strängare krav på vetenskaplighet. När Pinker utreder hur våra
personligheter formas så utgår han från forskning som gör bättre skäl för
namnet. En väg till reell kunskap är att studera enäggstvillingar,
biologiska syskon och adoptivsyskon, både sådana som växt upp i samma
familj och sådana som skiljts åt i unga år. All sådan forskning pekar på
att variationen i beteendedrag inom grupperna förklaras till
ungefär hälften med genetiska faktorer och resten med miljöfaktorer, varav
den gemensamma miljön (familjen) svarar för mindre än 10 %. (Variationen
är en viktig distinktion, det är inte frågan om att individens
egenskaper fördelas efter dessa procentsatser.)
En sak som förenar många som sysslar med denna forskning är att de utsatts
för hätska angrepp, inte sällan beskyllning för nazism, demonstrationer i
föreläsningssalar och personliga hot. Att undergräva människors tro är
inte utan risk, som vi också har sett i andra sammanhang. Vad Pinker ägnar
kraft åt är att visa hur missriktad denna opposition är. Kunskap om
människans natur rättfärdigar inte allsköns omoraliska ståndpunkter. Den
som tror det har bara fallit offer för det naturalistiska felslutet.
Ett JämO-ärende
2008-01-28 måndag
I det "tysta" förekommer flagranta brott mot jämställdheten. När de till
synes riktas mot män blir uppmärksamheten inte alltid så stor. En annan
dimridå som används är när man döljer diskrimineringen bakom förhållandet
att allmänheten inte är så hemma i statistiska finesser. Det senare är
kanske tillämpbart på denna anmälan till JämO.
Anmälan gällande PPM:s regler för överföring av pensionsrätt
Premiepensionsrätt kan överföras mellan äkta makar. Vid överföringen
minskas pensionsrätten med 14 procent. På Försäkringskassans blankett
motiveras detta avdrag på följande sätt: ”Att premiepensionsrätten minskar
vid överföringen beror på att Premiepensionsmyndigheten (PPM) räknar med
att fler överföringar kommer att göras till kvinnor än till män.” Avdraget
svarar i detta normalfall mot en korrekt försäkringsteknisk beräkning som
i sig inte skall ifrågasättas.
När pensionsrätten överförs från mannen till kvinnan kommer avdraget att
motsvara den ökade pensionsutbetalning som följer av att kvinnor har
längre medellivslängd. Situationen blir neutral och familjen kommer
statistiskt att få samma pension totalt som den skulle få utan överföring.
Den intjänade pensionsrätten behåller sitt fulla värde.
Helt annan blir situationen när överföringen görs till mannen. Förutom
avdraget kommer familjens samlade pension att minska på grund av männens
kortare livslängd. Om PPM:s avdrag är försäkringstekniskt riktig och helt
grundas på skillnaden i medellivslängd, kommer kvinnorna alltså att i
genomsnitt berövas 28 % av sin pensionsrätt. Den kostnaden är så stor att
den i praktiken hindrar kvinnor från att överföra pensionsrätt till sina
män.
En neutral tillämpning av försäkringsprincipen kräver att kvinnors
pensionsrätt ökas med 14 procent vid överföring till mannen. Det vore
oacceptabelt om PPM skulle hänvisa till administrativa eller andra problem
som hinder för att åtgärda denna uppenbara diskriminering på grund av kön.
Allt som krävs är rimligtvis att införa två rutiner i stället för en. Av
ansökan framgår vem som överför och vem som mottar pensionsrätten. (Om PPM
eller Försäkringskassan har problem med könsspecifika namn kan ju
blanketten kompletteras med kryssrutor för ”kvinna” och ”man”.)
11 § Lagen om förbud mot diskriminering stadgar att ”Diskriminering som
har samband med kön… är förbjuden i fråga om socialförsäkringen…”. De enda
undantag som anges i paragrafen gäller änkepension, hustrutillägg och
utbetalning av barnbidrag.
Såvitt vi kan se är Premiepensionsmyndighetens regler för överföring av
pensionsrätt ett brott mot denna paragraf. Vi vill därför formellt anmäla
ansvarig myndighet - antingen det är PPM eller Försäkringskassan - till
Jämställdhetsombudsmannen för de diskriminerande regler för överföring av
premiepensionsrätt som myndigheten tillämpar. Som framgår ovan gäller
anmälan inte försäkringsprincipen som bygger på olika medellivslängd för
män och kvinnor. Den gäller att principen måste tillämpas korrekt oavsett
kön på överförare och mottagare av pensionsrätten.
2008-02-25 måndag
Ett försök till jämställdhetsarbete i praktiken resulterade i en anmälan till JämO
om PPM:s pensionsrätter. Första svaret från JämO var att anmälaren måste
lida personlig skada av en diskriminering för att JämO skall behandla ett
ärende. Så det fick bli ett brev till:
Överföring av pensionsrätt – ärendenummer 138/2008
Vid ett telefonsamtal efter vår inledande anmälan diskuterade vi att
återkalla ärendet. Efter noggrannare överväganden, som vi vill motivera i
detta brev, väljer vi att vidhålla vår anmälan och önskar därför JämO:s
prövning av frågan.
Skada
En avgörande faktor för frågans bedömning var att vi skulle de facto ha
drabbats av en skada för att JämO skulle kunna behandla ärendet. Vi vill
vidhålla att vi har lidit en sådan skada, nämligen den att vi vid en
överföring av pensionsrätt skulle ha påtvingats en oskälig förlust -
orsakad av en könsdiskriminerande regel – och därigenom har förhindrats
att göra en överföring som vi eljest skulle haft fördel av att göra.
Skadan är i och för sig av ideell karaktär, men för oss är den högst
reell. Vi menar att det inte kan anses rimligt att först behöva göra en
överföring för att realisera en oskälig förlust, som var uppenbar i
förväg. Dessutom består hälften av skadan i en försäkringsmässig förlust
som beror på mäns statistiskt sett kortare livslängd, och den kan
överhuvudtaget inte konstateras i ett enskilt fall. (Om detta senare inte
kan betraktas som en skada så skulle JämO vara förhindrad att avgöra många
frågor som rör könsdiskriminering i försäkringsverksamhet, vilket inte
förefaller rimligt.)
Försäkringsmomentet
All försäkring bygger på statistiska beräkningar. I vissa försäkringar
är riskerna ojämnt fördelade mellan olika grupper av försäkringstagare, så
till exempel i bilförsäkringar. Unga män orsakar fler skador än
medelålders kvinnor. I försäkringsverksamhet är det därför, på rent
affärsmässiga grunder, motiverat att gruppen unga män betalar en högre
premie än gruppen medelålders kvinnor.
Av samma skäl är det naturligt att skillnaden mellan kvinnors och mäns
genomsnittliga livslängd påverkar pensionsförsäkringars premier. I detta
ligger ingen könsdiskriminering. PPM:s regler för överföring av
pensionsrätt tillämpar emellertid principen totalt bakvänt, dessutom med
dubbel effekt. Kvinnans högre premie skall betalas för att erhålla mannens
lägre pension.
Könsdiskriminering
Bortsett från den könsfördom som ligger i antagandet (PPM ”räknar
med…”) att fler män kommer att göra överföringar, så innebär PPM:s regel
en otvetydig könsdiskriminering. Om ett äkta par kommer att förlora en
stor del av sin pensionsrätt eller ej beror helt och hållet på vilket kön
överförare respektive mottagare av pensionsrätten har. Vi utgår därför
från att det inte kan ifrågasättas att vårt ärende rör könsdiskriminering.
Rättsläget
Eftersom frågan gäller könsdiskriminering bryter PPM:s regler för
överföring av pensionsrätt mot 11 § i Lagen om förbud mot diskriminering.
Enligt samma lag har JämO tillsynsskyldighet och ”skall se till att denna
lag följs”. I JämO:s regleringsbrev för 2008 ingår också bland målen ”att
se till att de lagar där myndigheten har tillsynsansvar
efterföljs”.
Hemställan
Vid sidan av vårt individuella ärende hemställer vi att JämO genom att
utöva sin tillsyn försöker få PPM att snarast ändra sin
könsdiskriminerande regel. Syftet med vår anmälan är givetvis att kunna
utöva en rättighet som gäller våra pensioner, och kunna göra det på
könsjämlik basis. Vi är knappast ensamma om detta behov och intresse.
Därför har frågan inte bara principiellt utan också sakligt sett stor
betydelse.
2008-04-04 fredag
Verklig könsdiskriminering är knappast särskilt vanlig idag, och den
som eventuellt förekommer balanseras antagligen av den positiva
särbehandling som kommer kvinnor till del i många sammanhang. Skillnader
vi kan iaktta beror på mestadels andra saker än diskriminering. Men
undantagsvis hittar man otvetydig könsdiskriminering, som i det fall med
överföring av pensionsrätt som jag tagit upp i ett
första och
andra brev till
JämO. Varför PPM:s flagranta fall av diskriminering tydligen har passerat
kan man fundera över. Kanske kan det bero på att försäkringar är knepigt;
man måste kunna räkna lite, och förstå principen.
Vad genusfeministerna än hävdar så finns det konkreta skillnader mellan
könen, som ibland kräver särbehandling. Till exempel kan en man inte hävda
diskriminering därför att han inte får beställa tid hos en gynekolog.
Medellivslängden är en annan faktisk omständighet som skiljer, och den får
självklara konsekvenser för sådant som pensionsförsäkringar. Det är inte
av rättviseskäl utan av strikt affärsmässiga orsaker som pensionspremier
är högre för kvinnor än för män. Skulle ett försäkringsbolag försöka
tillämpa "jämställdhet", genom att ha en lika och genomsnittlig premie för
alla, skulle kundstocken komma att fyllas av kvinnor och tömmas på män,
och bolaget skulle så småningom gå omkull.
Våra försök att påtala PPM-fallet hos JämO har hittills strandat på
formaliteter. JämO:s tillsynsansvar omfattar tydligen inte det som
formuleringarna säger vid en rak läsning (ack denna juridik!). Man måste
ha ett konkret fall av skada för att kunna agera. På JämO:s rekommendation
skrev vi därför direkt till PPM för att få ett utslag att eventuellt kunna
gå vidare på. Frågan är ju inte avgörande som ett individuellt fall, men
den är principiellt viktig och dessutom intressant. Här är för en gångs
skull ett otvetydigt fall av könsdiskriminering, och det är fascinerande
att se hur samhällsorganen reagerar. Och att jämföra denna yrvakenhet mot
den tyngd som jämställdheten har i politik och retorik i samhället.
Brevet till PPM:
Premiepensionsmyndigheten
826 86 Söderhamn
|
|