Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Politik

Till huvudmeny
Till meny

Regeringen 2006-

Ge synpunkter

Kritik
2010-05-06 torsdag
Det brinner i Aten, Europas börser faller, skuggan tätnar över Spanien och Portugal, själva eurons existens anses i upphetsningen vara hotad. Det är högtidsstunder för rubriksättare... och här hemma har oppositionen lagt fram sitt ekonomiska program.

Oppositionen har inte ägnats så stort utrymme på dessa sidor, kanske som ett uttryck för en form av medkänsla. Som alla partier är de rödgröna hänvisade till att försöka genomföra sina reformer inom fastlagda och begränsade ramar som egentligen bara tillåter marginella förändringar. Ser man till de stora strukturella problem som har drabbat hela världen de senare åren, så är det åtgärder av en helt annan typ som skulle ha krävts. Men sådana generalreformer finns det inget politiskt parti inom den nuvarande horisonten som kan genomföra.

Alliansregeringens självdestruktiva attack mot människor i utanförskap vill oppositionen upphäva, eller i varje fall mildra. Något annat hade inte varit möjligt. Men en del nyliberala innovationer som alliansen har hunnit med vågar man inte ändra på. Det är så Sverige steg för steg rör sig i riktning mot den mera oförblommerade kapitalism som är vanligare på många håll i omvärlden. Förutom under borgerliga regeringar fick denna rörelse fart också när Göran Persson sanerade ekonomin under 90-talet.

Man kan för den skull inte säga att det är helt likgiltigt vilka partier som sitter i regeringen. Nödvändigt har varit att slå tillbaka mot den hjärtlöshet som alliansen visat i sin ekonomiska politik, till synes motiverad med en fullkomligt naiv tilltro till mekaniska teorier som har vederlagts gång på gång sedan manchesterliberalismens dagar, och som senast återuppstod i nyliberal skepnad under bl.a. beteckningen "utbudsekonomi". Högern har med andra ord sin speciella form av antiintellektualism, medan vänstern har sin. Eller "vänstern" som man borde skriva; definitionerna har sedan postmodernismens genombrott sannerligen börja flyta fritt.

Den ursprungliga vänstern hade sina rötter djupt fästade i upplysningens mylla. Arbetarklassens frigörelse skulle ske genom tilltro till förnuft, kunskap och intellektuell redlighet. "Sanningen" var ännu en ledstjärna i kampen för att förändra ett orättfärdigt samhällsystem. När vänstern utvidgades till andra klasser var det också med rationalismen som fast och gemensam grund. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. För ett fyrtiotal år sedan föddes postmodernismen, som har haft en med nyliberalismen ungefärligen parallell utvecklingshistoria, och det krävs inte särskilt mycket konspirationsteori för att se aningen av ett samband. Med postmodernismen försvann upplysningens ideal ur samhällsdebatten, och med nyliberalismen försvann den rest av odogmatiskt tänkande som kan ha funnits inom kapitalistisk teoribildning. Båda angrep rationalismen, fast från olika håll.

Som ett amalgam av motstridiga komponenter hittar vi nu de rödgröna alldeles desorienterade i denna vänster-högerförvirring. Socialdemokraterna har med sin stockholmsorientering hamnat helt vid sidan av den arbetartradition som fortfarande har betydelse i övriga Sverige, där vi hittar den industri som blir alltmer okänd och avlägsen för folk i huvudstaden. Partiets ledning har delvis slagit följe med de numera typiska vänsterpartiväljarna, de medelutbildade mellantjänstemännen i offentlig sektor. Eftersom miljöpartiet fiskar i ungefär samma vatten får vi ett politikutbud inom ett tämligen smalt segment.


2007-03-02 fredag
Carl Bildts blogg är ämnet för dagen. Åsikterna om den följer som väntat de politiska preferenserna. Å ena sidan är han en modern politiker som använder framtidens medium, Internet, för att ha en direkt kommunikation med allmänheten, ofiltrerad av journalister. Å andra sidan är han landets utrikesminister som företräder Sveriges officiella hållning gentemot omvärlden och därför inte får sprida sina personliga politiska synpunkter till kreti och pleti.

De diametrala åsikterna möter inte varandra. En testfråga för dem som företräder den förra ståndpunkten borde vara om Göran Persson som regeringschef hade haft en blogg där han kolporterat sina privata funderingar över ditt och datt, inklusive synpunkter på sin regering och partiets politik. Man kan i varje fall vara säker på att varje formulering hade nagelfarits minutiöst av journalister, och att Persson hade ställts mot väggen för varje tvetydighet som kunde utläsas i bloggen. Bildt drabbas inte av sådant. Han tycks hittills under sin karriär ha åtnjutit ett märkligt överseende i en stor del av pressen. Därav möjligen hans otränade reaktioner när hans ekonomiska affärer nu för första gången ställer honom inför något som liknar ett drev.

Ingen politiker ger ut sina memoarer när han/hon fortfarande innehar ett officiellt ämbete. Skälen till det har vi nog alltid tyckt vara självklara. Politiker befinner sig ett slags permanent förhandlingsläge där allt som leder fram till det officiella beslutet är naturliga "företagshemligheter". Bildts blogg bryter mot den traditionen. Om han inte bara blir den förste utan också den siste lär framtiden utvisa. Skulle han bilda ny skola kräver det i varje fall en radikal förändring av politikens nuvarande sätt att fungera.

2007-05-22 tisdag

Den gamle centermannen Börje Hörnlund har kackat i eget bo - på DN Debatt igår. Följaktligen har borgerliga ledarskribenter fått fullt jobb i dagens tidningar.

DN skriver som vanligt från högerytterposition och har två huvudspår. Dels var Hörnlund en gång i tiden en misslyckad arbetsmarknadsminister med så felaktig politik att han sedermera kom att belönas med en fin utnämning av Göran Persson. Dels finns det visserligen en berättigad kritik mot alliansregeringens framtoning, men inte den som Hörnlund framför.

Något seriöst bemötande av centerpartistens synpunkter förekommer egentligen inte, till exempel när han konstaterar att närmare en miljon pensionärer lever på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt. DN ser det som ett statiskt perspektiv att dela in människor i "enkla inkomstgrupper som ställs mot varandra". Nog för att det kan vara statiskt att försöka leva på några tusenlappar i månaden när hyran är betald, men Hörnlunds perspektiv är i varje fall någorlunda humant.

Regeringens reformer bygger istället på "forskning och internationella erfarenheter", och den bedriver en politik "som visat sig framgångsrik i andra länder". Dessa framgångar är välkända. Under de senaste 25 åren har majoriteten i västvärlden fått se en stagnation eller, som i USA, en minskning av sin köpkraft, medan en minoritet kunnat berika sig - och en extremt liten minoritet kunnat berika sig extremt mycket. Vad Hörnlund sakligt pekar på är åtgärder som regeringen hittills genomfört och som förstärker den tendensen. DN anser i stället att han betraktar skatteförändringar "i ett kortsiktigt perspektiv, även om de bidrar till att den gemensamma kakan blir större." Som sagt, internationella erfarenheter visar hur lite gemensam den kakan är.

"Beviset" för att regeringen handlar rätt är att arbetslösheten sjunker. Hade det varit frågan om en socialdemokratisk regering som efterträtt en borgerlig i rådande konjunktur hade DN med säkerhet avvisat sådant tal som billig retorik. Vad vi ser är att företagen efter en lång och kraftig högkonjunktur (under socialdemokratiskt styre), och med rekordhöga vinster, äntligen börjar nyanställa överhuvudtaget.

Reinfeldts och Borgs gråtmilda ton när de talar om människorna i utanförskap är inte särskilt smakfull när de i nästa mening bestämmer sig för att försvåra livet ytterligare för alla dem som befinner sig i detta utanförskap (förutom att förenkla det för övriga). Att åtgärderna inte skapar några nya jobb är de säkert på det klara med. Vad som skapas är möjligen nya socialbidragstagare. Denna säregna "jobbpolitik" kommer att kläs av in på sin demagogiska nakenhet under nästa lågkonjunktur.

2007-05-26 lördag
Rationalen bakom regeringens sänkning av bidragen till arbetslösa följer två linjer. Dels skall den motivera de utanförstående att blir mer aktiva arbetssökande. Dels skall den skapa en press nedåt på lönerna och därigenom göra det attraktivt för arbetsgivarna att anställa fler. Resonemanget känns igen från grundkursen i nationalekonomi, men fungerar det i verkligheten (utanför den skräddarsydda "forskningen")? Det första ledet har vi diskuterat och funnit obegripligt. Det andra skulle kunna ha någon substans, men har det?

Först och främst vet vi att arbetslösheten är som allra störst i utvecklingsländer, där lönerna är som allra lägst. Det skulle man till nöds kunna förklara med politiska, strukturella, regionala och andra särskilda förhållanden. Men hur skall man förklara att samma "paradox" kan gälla i ett och samma land?

Att arbetslösheten är betydligt högre i de östra delarna av Tyskland än i de västra är välbekant. Men det är också så att lönenivån i öster ligger 22 procent under den som gäller i väster. Och då har den osynliga handen haft 17 år på sig att skapa jämvikt. Antingen har processen en enorm inneboende tröghet, eller så finns det inget enkelt samband som säger att låga löner i sig ger högre sysselsättning. Andra faktorer har i så fall en betydelse som överskuggar löneeffekten. Om exemplet Tyskland skulle vara generellt giltigt för utvecklade industriländer följer hur som helst att den svenska regeringens åtgärder antingen ger effekter i en avlägsen framtid, eller inga effekter alls.

En annan tänkbar benämning på regeringens officiella motiv är demagogi (och tydligen på kort sikt framgångsrik sådan), men att avsikten i själva verket är den traditionellt högerpolitiska: att försämra den svenska modellens sociala skyddsnät. En eventuell tredje, eller fjärde, förklaring kan knappast vara tillräckligt mycket bättre för att förhindra en valförlust 2010.

2007-07-03 tisdag
Är de "nya" moderaternas "jobblinje" inte egentligen samma gamla vin i ett hoplimmat gammalt krus? Förr hette det att "det måste löna sig att arbeta". Med det menades att skatterna skulle sänkas och samhällets sociala kostnader minskas. Särskilt viktigt var att högavlönades arbete skulle löna sig, och bieffekten, som man på den tiden av anständighetsskäl talade tyst om - att "öka incitamenten" till arbete genom att försämra för dem som inte fick eller kunde arbeta - följde så att säga på köpet.

Idag är skillnaden att man inte längre anser sig behöva hymla om försämringarna för de utanförstående. Arbetslöshet anses numera självförvållad. Den rena illusionen att näringslivet både vill och kan ge sysselsättning till alla som bara tillräckligt aktivt bjuder ut sig på marknaden ligger i bakgrunden som moraliskt rättfärdigande.

Bortsett från den större skamlösheten är det "nya arbetarpartiet" ur andra aspekter skickligare i retoriken än de gamla moderaterna. Det uttalade försvaret av kollektivavtalen är exempel på en smart manöver. Avtalen är effektiva för näringslivet, särskilt för de stora företagen, och de gamla moderaternas reflexmässiga reaktioner mot allt fackligt var ibland utslag av ideologiskt betingad självdestruktion. Betydligt klokare är att göra som den nuvarande regeringen, att använda indirekta metoder (ex. a-kassan) för att undergräva fackets inflytande.

När politiken är korkad blir kåsörerna kvickare. Den ojämförlige Red Top avkodade dåtidens högerslogan med sentensen: "Det måste löna sig att vara rik".

2007-12-01 lördag
Den majoritet som har en grundläggande misstro mot regeringens försök till systemskifte ökas på med nya grupper allteftersom valhänt hanterade frågor avlöser varandra. Nu senast var det beslutet om fastighetsskatten som på vindlande vägar till slut hamnade i en konstruktion som lämnade alla missnöjda - utom ägare till lyxvillor.

Politik är svårt. Än så länge tillåter högkonjunkturen rätt betydande felmarginaler i regeringspolitiken. Prövningen kommer när konjunkturen vänder. Skärpningarna i transfereringssystemen kommer då att visa sig i en kraftig minskning av levnadsstandarden för ytterligare stora grupper, vilket om inte annat leder till minskning av efterfrågan på varor och tjänster i ett läge när den skulle behöva stimuleras. Det blir ett tufft test.

2007-10-10 onsdag
Mats Odell har fått problem med sin utförsäljning av statliga bolag, något som fördröjer men knappast förhindrar försäljningarna. Idag skall det anses råda konsensus om att staten inte skall äga företag. "Staten skall syssla med det staten är bra på."

Ser man på Vin & Sprit, Vattenfall, Vasakronan och andra framgångsrika bolag så kunde man tvärtom säga att staten verkar ganska bra på att vara företagsägare. Sanningen är väl att ägare sällan har någon avgörande roll för hur bra ett företag faktiskt fungerar och utvecklas. Kreativa och dugliga medarbetare, och en bra ledning, är helt avgörande. Intresset från privata ägare för hög och framför allt snabb avkastning har ju genom kvartalskapitalismen snarare blivit ett hot mot företagens kontinuitet och långsiktiga fortlevnad.

Just på den punkten kunde staten vara ett föredöme som stabil och långsiktig ägare. Tillsammans med IKEA och andra företag som valt att stå utanför börshetsen skulle staten kunna bli en modererande faktor gentemot den extrema kortsiktighet som präglar dagens kapitalism, och som på längre sikt inte gynnar varken företagen eller kapitalismen. Men att tänka i så långsiktiga banor är inte regeringens linje. Här gäller det att trumfa igenom så många ideologiska hjärtefrågor som möjligt, så länge tillfälle ges.


2006-11-30 torsdag
Carl Bildt har "ingen aning" om vad anledningen kan vara till att Lars Danielsson inte får någon lön från UD och inte heller några arbetsuppgifter. Till Dagens Nyheter säger Bildt att "han inte ägnat någon tid alls" åt Danielssons situation, eftersom han varken sätter löner eller fördelar arbetet på UD i detalj. Däremot säger han att Danielsson inte kan bli ambassadör, av skälet att "man inte får ljuga i riksdagen".

Bildts pressekreterare hänvisar i frågan till personalavdelningen, som svarar att "beslutet fattas någon helt annanstans" och därför anser det konstigt att Bildt hänvisar till dem. När tjänstemannafacket ställer frågor till expeditionschefen blir svaret att besluten ligger "högre upp". Och där finns bara Belfrage och Bildt.

Antingen ljuger alltså Carl Bildt eller så uttrycker sig tjänstemännen på UD vilseledande. Utgår man från Bildts begåvning så inser han att alla tror att han har ett avgörande finger med i spelet. Men han är en märklig personlighet och beter sig som om verkligheten vore ett dataspel i vilket han är den mästerlige spelaren. Och gör man ett feldrag i spelet har man ju alltid fler liv att ta till. Som ledare en gång i tiden för Sveriges mest misslyckade regering under ansenlig historisk tid har han i så fall belägg för sin spelteori.

Om man ljuger kan man inte bli ambassadör, så Danielsson får väl satsa på att bli utrikesminister efter nästa val.

Väljaropinionen

2010-04-16 fredag
Begreppet politik i en demokrati kan beskrivas som en intressekamp under någorlunda fredliga former mellan grupper med olika intressen. Man slås allt som oftast av hur patetiska sådana aktiviteter lätt blir i praktiken. I likhet med en anklagad inför en domstol anses politikern ha rätt att behandla sanningar efter eget skön, att hyckla och bedra efter förmåga, så länge det fungerar. Tanken är att den politiska motståndaren skall motbevisa påståendena, och att bristfällig sanningshalt därför inte skall fungera någon längre tid. Problemet är bara att motståndaren har samma inställning till sanningar och fakta, vilket mestadels gör den politiska debatten till en parodi på rationell argumentation.

En politisk debatt består i normalfallet av att den ene talaren räknar upp vad hans parti gör bra och vad andra partier gör dåligt, följt av en vanligen aggressiv fråga till någon ur motståndarlägret. Denne svarar med samma rutinmässiga uppräkning, med spegelvända påståenden, förbigår motpartens fråga helt och riktar i stället en lika aggressiv fråga tillbaka. Den induktiva metoden att rabbla upp påståenden, hur många de än är, har inget bevisvärde överhuvudtaget, och det är säkert inte heller avsikten. Meningen med politisk debatt i vår typ av demokrati är att skapa bilder och föreställningar som inger den sorts förtroende som får väljaren att ta "rätt" valsedel, inte att framföra belägg för att den ena eller andra åtgärden är den riktiga.

Genom att imageary har så stor betydelse får massmedia sin huvudroll i föreställningen. Och genom att tyngdpunkten förflyttas från de konkreta problemen blir ytterligare en effekt att hela processen innesluts i de rådande maktstrukturerna. Grundläggande motsättningar filtreras bort, och stora, viktiga frågor kommer inte upp till debatt på allvar. Resultatet blir ett demokratiskt underskott.

Sverige är i det här avseendet betydligt mer civiliserat än t.ex. USA, där det demokratiska underskottet är ett allvarligt problem. Anledningen till att ha vaksamheten skärpt är att vi så ofta har en tendens att traska patrull efter USA, med ett par decenniers eftersläpning. Risken verkar inte så stor på det här området eftersom vi just nu är på gott säkerhetsavstånd. Men det tyckte vi i min ungdom om många fenomen på andra sidan Atlanten som vi då ansåg horribla, men som nu är bister verklighet i Sverige.

Gårdagens DN innehöll ett trösterikt exempel på att det finns en motståndskraftig kärna i vår kultur. Tidningen hade intervjuat en villaboende trebarnsfamilj som tillhörde de verkliga vinnarna på alliansens skattepolitik, med 35 000 kr mer om året i plånboken. Trots det skulle föräldrarna sannolikt rösta på socialdemokraterna, med förklaringen:
- Frågan är om man ska vara egoistisk och rösta på det som är bäst för en själv, eller det som är bäst för samhället. Någonstans får vi betala det i alla fall med skatten, så det spelar ingen roll. Jag tycker att det har blivit sämre för våra arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer, säger Patrik Persson.

Om Anders Borg och övriga nyliberaler i maktcentrum hade haft bättre kontakt med sin svenska kultur, och inte låtit sig förvillas av nationalekonomiska modeläror, så hade regeringen lätt vunnit valet till hösten. Som det ser ut nu är oddsen miserabla.


2008-11-04 tisdag
Vem är denne typiske svensk som ingår i en så markant och stabil majoritet? Han tycks vara en rätt handfast person som inte har så mycket till övers för religiösa övertoner i politiken, vilka former de än tar sig. Problem betraktar han nyktert och begär konkreta lösningar på.

Om rättvisa har denne svensk en rätt klar uppfattning. Han vill inte att människor som redan har det besvärligt skall straffas ytterligare av politikerna. Här kan han om det krävs rösta emot sitt eget omedelbara ekonomiska intresse. Med sitt sunda förnuft, och sin inträning i facklig solidaritet, inser han att han främjar ett långsiktigt intresse som också kan bli hans personliga i en framtid. Att tiggare på gatorna väcker en djup olust hos honom har samma grund.

Paradoxen att denne svensk inte har så stor motvilja mot att staten tar en hel del av hans lön i skatt förklaras av den altruistiska grundinställningen. Därmed hamnar han i en tydlig konflikt med det nyliberala tänkesätt som utgår från att människan i alla sina yttringar är en obotlig egoist. Här går vattendelaren mellan de politiska blocken och här hittar man huvudförklaringen till raset i opinionen för alliansen så snart regeringen visade sina verkliga avsikter.

Regeringen låtsas inte förstå denne typiske svensk. Så kommer då Mona Sahlin och visar samma främlingskap för den vanlige anhängaren till hennes eget parti. Att en stor del av de röster hon då förlorar går till ett parti med en förment kommunist som ledare borde ge en klar anvisning vad som gick snett. Mitten i svensk politik, om det är den Sahlin siktat på, ligger inte i riktning mot miljöpartiet. Det blev ett skott ut i natten, och träffade foten.


2007-04-16 måndag
Förtroendet för regeringen fortsätter falla. Socialdemokraterna är nu enligt Sifo ensamt större i väljaropinionen än regeringspartierna tillsammans. Tankarna går tillbaka till en tidig debatt mellan Reinfeldt och Persson där den nye regeringschefen menade att svenskarna inte är dummare än att de kan läsa sitt lönebesked och se att de fått det bättre efter regeringsskiftet. Tre lönebesked senare har Reinfeldt ännu inte lyckats köpa folkets gunst. Inte ens den ökande sysselsättningen, som av alla ansågs som alliansens vinnarfråga i valet, har haft någon effekt.

Det här att mer pengar i lönekuvertet inte ger någon politisk utdelning uppfordrar till en bättre analys än den som regeringens politik bygger på. Svensken är knappast mindre egoistisk och mer altruistisk än andra. Möjligen vittnar Sifosiffrorna om att allmänheten tänker lite längre än regeringspolitikerna. Alla har vänner och bekanta som drabbats av sjukdom eller plötsligt hamnat i arbetslöshet. Av det drar man den kloka slutsatsen att vem som helst kan råka ut för något likadant, även man själv. Att svensken i gemen vill ha kvar ett starkt socialt skyddsnät är alltså följden av ett rationellt övervägande. Och det är just i den frågan som regeringen har gjort hotfulla markeringar.

Mer än så behövs inte för att förklara opinionssiffrorna. Attackerna mot det sociala skyddsnätet, tydligast demonstrerat med hanteringen av a-kassan, får andra positiva förändringar att hamna i skymundan. Faror, risker och hot mot tryggheten överskuggar effekten av en och annan belöning. Det kanske ligger i ett moderat tänkesätt att inte vilja se den psykologiska verkligheten. I så fall kommer den förra borgerliga regeringens taktik att behöva upprepas: pressa igenom så många beslut som möjligt i hjärtefrågorna och räkna kallt med förlust i nästa val.

2007-06-19 tisdag
Regeringen imponerar fortfarande inte på väljarna. Socialdemokraterna har ensamma större stöd än allianspartierna tillsammans, och moderaterna skjuter nya skott i fötterna. Nu senast med idén om en andra karensdag, för säkerhets skull den femtonde dagen, så att staten (och inte företagen) skall tjäna pengarna. Argumentet "jobblinjen" inser man kanske vara för genomskinligt den här gången, och istället framhålls behovet av att finansiera åtgärder för långtidssjuka. Som om det skulle vara mera aptitligt att pengar till sjuka skall tas från andra sjuka - i ett samhälle som närapå sprängs av svällande resurser hos dem som är rika och friska. Ett mera systematiskt arbete på en säker valförlust 2010 kan man knappast tänka sig. Har man redan tröttnat på att regera? Bildt-regeringen gav ju i varje fall inte upp helt förrän det var ett år kvar.

2007-11-30 fredag
Regeringen drabbas av nya chocksiffror i opinionsmätningarna, nu med nästan 20 procentenheters underläge mot oppositionen. I relativa termer innebär det att s, v och mp har stöd av 48 procent fler väljare än regeringen. Om politik byggde på någon sorts moraliska bedömningar vore ett nyval en naturlig följd, men så ligger det ju inte till.
 
Fredrik Reinfeldt tror att väljarnas reaktion kan bero på att regeringen genomfört sina åtgärder med en viss "brutalitet". Någon statsvetare trodde att "affärerna" i regeringen spelat in. Marita Ulvskog kommer nog närmare när hon menar att svenskarna visserligen vill ha det bättre, men inte på andras bekostnad. Vad vi ser är troligen mest en reaktion mot ett systemskifte som strider mot känslor och insikter i folkdjupet.

Ett återkommande mantra från ministrarna är "att vi bara genomför det program vi gick till val på". Så sant, men folk är nog inte vana vid att allt som sägs i en valrörelse verkligen genomförs, och för övrigt lusläser man inte valmanifest. Väljarna röstade bort Göran Persson och hans buffliga ledarskap, men lade inte riktigt märke till vad som dolde sig bakom Reinfeldts behagliga framtoning och vackra ord om arbete.

Man brukar säga att svenskarna är ett socialdemokratiskt folk. Riktigare vore väl att säga att de ideologiskt verkligt övertygade borgerliga svenskarna utgör en stabil minoritet. Exemplet med utförsäljningen av statliga företag är en illustrativ fråga. Eftersom sakliga skäl för försäljningen är obefintliga framstår hela processen som en ideologisk principsak, och i den egenskapen har den bara stöd av en begränsad grupp. Jag tror att man underskattar majoritetens irritation över regeringens självsvåldiga trosvisshet i den och andra liknande frågor.

Till detta kommer givetvis alla okänsliga ingrepp i välfärdssystemet. Sverige kännetecknas av en ovanligt bred bildning hos folk i allmänhet. Detta utbredda sunda förnuft opponerar mot föreställningen att nämnvärt fler jobb skulle skapas genom att svångremmen ytterligare dras åt på redan utsatta människor. Där har man dessutom stöd av ekonomen Magnus Henrekson som menar att regeringen inte förstår sig på ekonomi. Man kan lägga till att regeringen sannolikt inte heller förstår sig på majoriteten av svenska folket.

2007-12-02 söndag
Intressant med opinionsläget för regeringen är att det tangerar bottennivån då den förra borgerliga regeringen ("den mest kompetenta regering vi någonsin haft" enligt Bildt) satt totalt handlingsförlamad och bara väntade på att bli avlöst, i en samhällsekonomi som bit för bit störtade samman. Den minoritet som då stödde regeringen bör ha varit den mest lojala kärntruppen. Lika få stöder alltså idag Reinfeldts regering, i ett läge när landets ekonomi är bättre än kanske någon gång tidigare.

Det som hänt kan vara att delar av kärntruppen fallit ifrån på grund av reformer som drabbat den egna plånboken. Till exempel att många ur medelklassen upplever sig som förlorare på förändringen av fastighetsskatten.

Med sänkningen av inkomstskatten kan det förhålla sig på samma sätt som med löneökningar. Man brukar säga att den stimulerande effekten av ökad lön varar några månader, sedan är den införlivad med den normala tillvaron. Även de som faktiskt märkte av skattesänkningarna när de en gång genomfördes skulle alltså inte längre känna sig förpliktade att belöna regeringen för det. Saken är glömd.

Kanske är den mest avgörande faktorn ändå att vänsterblockets soffliggare har mobiliserats, samtidigt som en del borgerliga väljare lagt sig tillrätta. De som drabbas av negativa förändringar blir naturligen mera aktiva än de som kunde väntas försvara diffusa förbättringar, som dessutom redan är historia.

Väljarpsykologin är i vilket fall som helst intressant. Göran Persson förlorade ett val när samhällsekonomin stod på topp och allt pekade i rätt riktning. Fredrik Reinfeldt förlorade allt förtroende när konjunkturen sedan ytterligare förbättrades och dessutom satte fart på sysselsättningen. Väljarna tycks inte betygsätta regeringarna efter samhällekonomins utveckling, och det kan i själva verket vara högst rationellt. Politikens möjligheter att påverka konjunktursvängningar är ju faktiskt mycket små, och det är konjunkturen som i allt väsentligt styr samhällsekonomin.

Folkets politiska preferenser styrs av andra, mer komplexa faktorer, och det är i förmågan att förstå denna sammansatta bild som den nuvarande regeringen har så bristfällig kompetens.

Nyliberalt
2006-12-19 onsdag
Nu får många långa års frustration äntligen släppas ut ur tryckkammaren. I lördags kunde DN (eller kanske snarare Peter Wolodarski?) inte hålla tillbaka sin förtjusning över att regeringen berövar fackföreningarna inflytande genom att manipulera med a-kassan. Man kostade till och med på sig att kritisera regeringen för att den tycktes skämmas en aning över vad den gjorde.

"Den borgerliga regeringen har tagit makt från fackföreningarna och gett den till löntagarna. Det är frihetlig, liberal politik." Inte så lite ohistoriskt och möjligen ännu mer äventyrligt. Liberalism kan visserligen vara lite av varje, men för liberaler med hjärtat i behåll, som John Stuart Mill, som på nära håll kunde beskåda kapitalismens framfart, stod det klart att varje ekonomiskt system måste värna den enskilda, utsatta människan. Mill skulle säkerligen hyllat den civiliserande och demokratiserande insats arbetarrörelsen framöver skulle komma att utföra. Att löntagarna organiserade sig i egna föreningar blev den balanserade kraft som till sist skonade kapitalismen från en hyperliberalism som hade hotat att krossas under våldsamma revolutioner.

Dagens kapitalism behöver i lika hög grad som tidigare fackföreningarna för att bevara sin legitimitet. Under drygt två decennier har kapitalet tillgodogjort sig en växande andel av det gemensamma produktionsresultatet i förhållande till vad arbetskraften fått. Direktörernas ohämmade löneökningar är bara en mindre konsekvens av den utvecklingen, och upprördheten över enbart den frågan är en liten föraning om vilket trovärdighetsproblem kapitalismen i förlängningen skulle kunna drabbas av. Fackets modererande inverkan är alltså fortfarande högst gynnsam för kapitalismens framgångsrika fortlevnad, och för dem som värderar denna fortlevnad borde det vara av intresse att inte undergräva fackets legitimitet.

Det äventyrliga ligger i att inte nöja sig med mycket utan att till varje pris kräva allt. Som hyllande av kortsiktighet kanske det överensstämmer med kvartalskapitalismens filosofi men som politisk strategi är det svårförståeligt. Regeringen arbetar ju redan nu hårt på sin valförlust 2010, Wolodarski förutan. Vilka har tänkt sig att inte leva längre än så?

rot & rut
2006-09-23 lördag
Avdrag för hushållsnära tjänster som det talades mycket om före valet står inte nämnt i alliansens valmanifest. Däremot finns det med som en punkt i arbetsgruppernas rapport och där i en konstruktion som nog inte alla uppfattat. Det är inte fråga om att löntagare som betalar sådana tjänster skall få göra skatteavdrag, utan avdraget skall göras av det företag som utför tjänsten.

För att privatpersonens behållning av reformen skall bli en 50-procentig reducering av kostnaden krävs alltså att företagen sänker sitt pris med hela skattevinsten. Det kan det ju bli lite frestande för bolagen att avstå från, och i varje fall blir det svårt för kunden att kontrollera.

Ett allvarligare kontrollproblem följer av att var och en bara får köpa sådana tjänster för maximalt 100 000 kr per år. Om man upphandlar tjänsterna från olika företag blir problemet vem som skall hålla reda på när maxgränsen har uppnåtts. Ett företag som säljer till någon som redan köpt för maxbeloppet skall inte ha rätt att göra skatteavdrag. Hur skall det företaget försäkra sig om att inte begå ett skattebrott genom att göra ett otillåtet avdrag? Det förefaller åtminstone kräva en skriftlig försäkran från köparen vid varje beställning att gränsen inte uppnåtts. Och det kan väl fungera, men det hamnar i varje fall inte under den viktiga punkten att "minska krånglet för småföretagen".