|
Kritik
2010-05-06 torsdag
Det brinner i Aten, Europas börser faller, skuggan tätnar över Spanien och
Portugal, själva eurons existens anses i upphetsningen vara hotad. Det är
högtidsstunder för rubriksättare... och här hemma har oppositionen lagt
fram sitt ekonomiska program.
Oppositionen har inte ägnats så stort utrymme på dessa sidor, kanske som
ett uttryck för en form av medkänsla. Som alla partier är de rödgröna
hänvisade till att försöka genomföra sina reformer inom fastlagda och
begränsade ramar som egentligen bara tillåter marginella förändringar. Ser
man till de stora strukturella problem som har drabbat hela världen de
senare åren, så är det åtgärder av en helt annan typ som skulle ha krävts.
Men sådana generalreformer finns det inget politiskt parti inom den
nuvarande horisonten som kan genomföra.
Alliansregeringens självdestruktiva attack mot människor i utanförskap vill
oppositionen upphäva, eller i varje fall mildra. Något annat hade inte
varit möjligt. Men en del nyliberala innovationer som alliansen har hunnit
med vågar man inte ändra på. Det är så Sverige steg för steg rör sig i
riktning mot den mera oförblommerade kapitalism som är vanligare på många
håll i omvärlden. Förutom under borgerliga regeringar fick denna rörelse
fart också när Göran Persson sanerade ekonomin under 90-talet.
Man kan för den skull inte säga att det är helt likgiltigt vilka partier
som sitter i regeringen. Nödvändigt har varit att slå tillbaka mot den
hjärtlöshet som alliansen visat i sin ekonomiska politik, till synes
motiverad med en fullkomligt naiv tilltro till mekaniska teorier som har
vederlagts gång på gång sedan manchesterliberalismens dagar, och som
senast återuppstod i nyliberal skepnad under bl.a. beteckningen
"utbudsekonomi". Högern har med andra ord sin speciella form av
antiintellektualism, medan vänstern har sin. Eller "vänstern" som man
borde skriva; definitionerna har sedan postmodernismens genombrott
sannerligen börja flyta fritt.
Den ursprungliga vänstern hade sina rötter djupt fästade i upplysningens
mylla. Arbetarklassens frigörelse skulle ske genom tilltro till förnuft,
kunskap och intellektuell redlighet. "Sanningen" var ännu en ledstjärna i
kampen för att förändra ett orättfärdigt samhällsystem. När vänstern
utvidgades till andra klasser var det också med rationalismen som fast och
gemensam grund. Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. För
ett fyrtiotal år sedan föddes postmodernismen, som har haft en med
nyliberalismen ungefärligen parallell utvecklingshistoria, och det krävs
inte särskilt mycket konspirationsteori för att se aningen av ett samband.
Med postmodernismen försvann upplysningens ideal ur samhällsdebatten, och
med nyliberalismen försvann den rest av odogmatiskt tänkande som kan ha
funnits inom kapitalistisk teoribildning. Båda angrep rationalismen, fast
från olika håll.
Som ett amalgam av motstridiga komponenter hittar vi nu de rödgröna
alldeles desorienterade i denna vänster-högerförvirring.
Socialdemokraterna har med sin stockholmsorientering hamnat helt vid sidan
av den arbetartradition som fortfarande har betydelse i övriga Sverige,
där vi hittar den industri som blir alltmer okänd och avlägsen för folk i
huvudstaden. Partiets ledning har delvis slagit följe med de numera
typiska vänsterpartiväljarna, de medelutbildade mellantjänstemännen i
offentlig sektor. Eftersom miljöpartiet fiskar i ungefär samma vatten får
vi ett politikutbud inom ett tämligen smalt segment.
2007-03-02 fredag
Carl Bildts blogg är ämnet för dagen. Åsikterna om den följer som
väntat de politiska preferenserna. Å ena sidan är han en modern politiker
som använder framtidens medium, Internet, för att ha en direkt
kommunikation med allmänheten, ofiltrerad av journalister. Å andra sidan
är han landets utrikesminister som företräder Sveriges officiella hållning
gentemot omvärlden och därför inte får sprida sina personliga politiska
synpunkter till kreti och pleti.
De diametrala åsikterna möter inte varandra. En testfråga för dem som
företräder den förra ståndpunkten borde vara om Göran Persson som
regeringschef hade haft en blogg där han kolporterat sina privata
funderingar över ditt och datt, inklusive synpunkter på sin regering och
partiets politik. Man kan i varje fall vara säker på att varje formulering
hade nagelfarits minutiöst av journalister, och att Persson hade ställts
mot väggen för varje tvetydighet som kunde utläsas i bloggen. Bildt
drabbas inte av sådant. Han tycks hittills under sin karriär ha åtnjutit
ett märkligt överseende i en stor del av pressen. Därav möjligen hans
otränade reaktioner när hans ekonomiska affärer nu för första gången
ställer honom inför något som liknar ett drev.
Ingen politiker ger ut sina memoarer när han/hon fortfarande innehar ett
officiellt ämbete. Skälen till det har vi nog alltid tyckt vara
självklara. Politiker befinner sig ett slags permanent förhandlingsläge
där allt som leder fram till det officiella beslutet är naturliga
"företagshemligheter". Bildts blogg bryter mot den traditionen. Om han
inte bara blir den förste utan också den siste lär framtiden utvisa.
Skulle han bilda ny skola kräver det i varje fall en radikal förändring av
politikens nuvarande sätt att fungera.
2007-05-22 tisdag
Den gamle centermannen Börje Hörnlund har kackat i eget bo - på DN Debatt
igår. Följaktligen har borgerliga ledarskribenter fått fullt jobb i dagens
tidningar.
DN skriver som vanligt från högerytterposition och har två huvudspår. Dels
var Hörnlund en gång i tiden en misslyckad arbetsmarknadsminister med så
felaktig politik att han sedermera kom att belönas med en fin utnämning av
Göran Persson. Dels finns det visserligen en berättigad kritik mot
alliansregeringens framtoning, men inte den som Hörnlund framför.
Något seriöst bemötande av centerpartistens synpunkter förekommer
egentligen inte, till exempel när han konstaterar att närmare en miljon
pensionärer lever på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt. DN ser
det som ett statiskt perspektiv att dela in människor i "enkla
inkomstgrupper som ställs mot varandra". Nog för att det kan vara statiskt
att försöka leva på några tusenlappar i månaden när hyran är betald, men
Hörnlunds perspektiv är i varje fall någorlunda humant.
Regeringens reformer bygger istället på "forskning och internationella
erfarenheter", och den bedriver en politik "som visat sig framgångsrik i
andra länder". Dessa framgångar är välkända. Under de senaste 25 åren har
majoriteten i västvärlden fått se en stagnation eller, som i USA, en
minskning av sin köpkraft, medan en minoritet kunnat berika sig - och en
extremt liten minoritet kunnat berika sig extremt mycket. Vad Hörnlund
sakligt pekar på är åtgärder som regeringen hittills genomfört och som
förstärker den tendensen. DN anser i stället att han betraktar
skatteförändringar "i ett kortsiktigt perspektiv, även om de bidrar till
att den gemensamma kakan blir större." Som sagt, internationella
erfarenheter visar hur lite gemensam den kakan är.
"Beviset" för att regeringen handlar rätt är att arbetslösheten sjunker.
Hade det varit frågan om en socialdemokratisk regering som efterträtt en
borgerlig i rådande konjunktur hade DN med säkerhet avvisat sådant tal som
billig retorik. Vad vi ser är att företagen efter en lång och kraftig
högkonjunktur (under socialdemokratiskt styre), och med rekordhöga
vinster, äntligen börjar nyanställa överhuvudtaget.
Reinfeldts och Borgs gråtmilda ton när de talar om människorna i
utanförskap är inte särskilt smakfull när de i nästa mening bestämmer sig
för att försvåra livet ytterligare för alla dem som befinner sig i detta
utanförskap (förutom att förenkla det för övriga). Att åtgärderna inte
skapar några nya jobb är de säkert på det klara med. Vad som skapas är
möjligen nya socialbidragstagare. Denna säregna "jobbpolitik" kommer att
kläs av in på sin demagogiska nakenhet under nästa lågkonjunktur.
2007-05-26 lördag
Rationalen bakom regeringens sänkning av bidragen till arbetslösa följer
två linjer. Dels skall den motivera de utanförstående att blir mer aktiva
arbetssökande. Dels skall den skapa en press nedåt på lönerna och
därigenom göra det attraktivt för arbetsgivarna att anställa fler.
Resonemanget känns igen från grundkursen i nationalekonomi, men fungerar
det i verkligheten (utanför den skräddarsydda "forskningen")? Det första
ledet har vi diskuterat och funnit obegripligt. Det andra skulle kunna ha
någon substans, men har det?
Först och främst vet vi att arbetslösheten är som allra störst i
utvecklingsländer, där lönerna är som allra lägst. Det skulle man till
nöds kunna förklara med politiska, strukturella, regionala och andra
särskilda förhållanden. Men hur skall man förklara att samma "paradox" kan
gälla i ett och samma land?
Att arbetslösheten är betydligt högre i de östra delarna av Tyskland än i
de västra är välbekant. Men det är också så att lönenivån i öster ligger
22 procent under den som gäller i väster. Och då har den osynliga handen
haft 17 år på sig att skapa jämvikt. Antingen har processen en enorm
inneboende tröghet, eller så finns det inget enkelt samband som säger att
låga löner i sig ger högre sysselsättning. Andra faktorer har i så fall en
betydelse som överskuggar löneeffekten. Om exemplet Tyskland skulle vara
generellt giltigt för utvecklade industriländer följer hur som helst att
den svenska regeringens åtgärder antingen ger effekter i en avlägsen
framtid, eller inga effekter alls.
En annan tänkbar benämning på regeringens officiella motiv är demagogi
(och tydligen på kort sikt framgångsrik sådan), men att avsikten i själva
verket är den traditionellt högerpolitiska: att försämra den svenska
modellens sociala skyddsnät. En eventuell tredje, eller fjärde, förklaring
kan knappast vara tillräckligt mycket bättre för att förhindra en
valförlust 2010.
2007-07-03 tisdag
Är de "nya" moderaternas "jobblinje" inte egentligen samma gamla vin i ett
hoplimmat gammalt krus? Förr hette det att "det måste löna sig att
arbeta". Med det menades att skatterna skulle sänkas och samhällets
sociala kostnader minskas. Särskilt viktigt var att högavlönades arbete
skulle löna sig, och bieffekten, som man på den tiden av anständighetsskäl
talade tyst om - att "öka incitamenten" till arbete genom att försämra för
dem som inte fick eller kunde arbeta - följde så att säga på köpet.
Idag är skillnaden att man inte längre anser sig behöva hymla om
försämringarna för de utanförstående. Arbetslöshet anses numera
självförvållad. Den rena illusionen att näringslivet både vill och kan ge
sysselsättning till alla som bara tillräckligt aktivt bjuder ut sig på
marknaden ligger i bakgrunden som moraliskt rättfärdigande.
Bortsett från den större skamlösheten är det "nya arbetarpartiet" ur andra
aspekter skickligare i retoriken än de gamla moderaterna. Det uttalade
försvaret av kollektivavtalen är exempel på en smart manöver. Avtalen är
effektiva för näringslivet, särskilt för de stora företagen, och de gamla
moderaternas reflexmässiga reaktioner mot allt fackligt var ibland utslag
av ideologiskt betingad självdestruktion. Betydligt klokare är att göra
som den nuvarande regeringen, att använda indirekta metoder (ex. a-kassan)
för att undergräva fackets inflytande.
När politiken är korkad blir kåsörerna kvickare. Den ojämförlige Red Top
avkodade dåtidens högerslogan med sentensen: "Det måste löna sig att vara
rik".
2007-12-01 lördag
Den majoritet som har en grundläggande misstro mot regeringens försök till
systemskifte ökas på med nya grupper allteftersom valhänt hanterade frågor
avlöser varandra. Nu senast var det beslutet om fastighetsskatten som på
vindlande vägar till slut hamnade i en konstruktion som lämnade alla
missnöjda - utom ägare till lyxvillor.
Politik är svårt. Än så länge tillåter högkonjunkturen rätt betydande
felmarginaler i regeringspolitiken. Prövningen kommer när konjunkturen
vänder. Skärpningarna i transfereringssystemen kommer då att visa sig i en
kraftig minskning av levnadsstandarden för ytterligare stora grupper,
vilket om inte annat leder till minskning av efterfrågan på varor och
tjänster i ett läge när den skulle behöva stimuleras. Det blir ett tufft
test.
2007-10-10 onsdag
Mats Odell har fått problem med sin utförsäljning av statliga bolag, något
som fördröjer men knappast förhindrar försäljningarna. Idag skall det
anses råda konsensus om att staten inte skall äga företag. "Staten skall
syssla med det staten är bra på."
Ser man på Vin & Sprit, Vattenfall, Vasakronan och andra framgångsrika
bolag så kunde man tvärtom säga att staten verkar ganska bra på att vara
företagsägare. Sanningen är väl att ägare sällan har någon avgörande roll
för hur bra ett företag faktiskt fungerar och utvecklas. Kreativa och
dugliga medarbetare, och en bra ledning, är helt avgörande. Intresset från
privata ägare för hög och framför allt snabb avkastning har ju genom
kvartalskapitalismen snarare blivit ett hot mot företagens kontinuitet och
långsiktiga fortlevnad.
Just på den punkten kunde staten vara ett föredöme som stabil och
långsiktig ägare. Tillsammans med IKEA och andra företag som valt att stå
utanför börshetsen skulle staten kunna bli en modererande faktor gentemot den
extrema kortsiktighet som präglar dagens kapitalism, och som på längre
sikt inte gynnar varken företagen eller kapitalismen. Men att tänka i så
långsiktiga banor är inte regeringens linje. Här gäller det att trumfa
igenom så många ideologiska hjärtefrågor som möjligt, så länge tillfälle
ges.
2006-11-30 torsdag
Carl Bildt har "ingen aning" om vad anledningen kan vara till att
Lars Danielsson inte får någon lön från UD och inte heller några
arbetsuppgifter. Till Dagens Nyheter säger Bildt att "han inte ägnat någon
tid alls" åt Danielssons situation, eftersom han varken sätter löner eller
fördelar arbetet på UD i detalj. Däremot säger han att Danielsson inte kan
bli ambassadör, av skälet att "man inte får ljuga i riksdagen".
Bildts pressekreterare hänvisar i frågan till personalavdelningen, som
svarar att "beslutet fattas någon helt annanstans" och därför anser det
konstigt att Bildt hänvisar till dem. När tjänstemannafacket ställer
frågor till expeditionschefen blir svaret att besluten ligger "högre upp".
Och där finns bara Belfrage och Bildt.
Antingen ljuger alltså Carl Bildt eller så uttrycker sig tjänstemännen på
UD vilseledande. Utgår man från Bildts begåvning så inser han att alla
tror att han har ett avgörande finger med i spelet. Men han är en märklig
personlighet och beter sig som om verkligheten vore ett dataspel i vilket
han är den mästerlige spelaren. Och gör man ett feldrag i spelet har man
ju alltid fler liv att ta till. Som ledare en gång i tiden för Sveriges
mest misslyckade regering under ansenlig historisk tid har han i så fall
belägg för sin spelteori.
Om man ljuger kan man inte bli ambassadör, så Danielsson får väl satsa på
att bli utrikesminister efter nästa val.
Väljaropinionen
2010-04-16 fredag
Begreppet politik i en demokrati kan beskrivas som en intressekamp under
någorlunda fredliga former mellan grupper med olika intressen. Man slås
allt som oftast av hur patetiska sådana aktiviteter lätt blir i praktiken.
I likhet med en anklagad inför en domstol anses politikern ha rätt att
behandla sanningar efter eget skön, att hyckla och bedra efter förmåga, så
länge det fungerar. Tanken är att den politiska motståndaren skall
motbevisa påståendena, och att bristfällig sanningshalt därför inte skall
fungera någon längre tid. Problemet är bara att motståndaren har samma
inställning till sanningar och fakta, vilket mestadels gör den politiska
debatten till en parodi på rationell argumentation.
En politisk debatt består i normalfallet av att den ene talaren räknar upp
vad hans parti gör bra och vad andra partier gör dåligt, följt av en
vanligen aggressiv fråga till någon ur motståndarlägret. Denne svarar med
samma rutinmässiga uppräkning, med spegelvända påståenden, förbigår
motpartens fråga helt och riktar i stället en lika aggressiv fråga
tillbaka. Den induktiva metoden att rabbla upp påståenden, hur många de än
är, har inget bevisvärde överhuvudtaget, och det är säkert inte heller
avsikten. Meningen med politisk debatt i vår typ av demokrati är att skapa
bilder och föreställningar som inger den sorts förtroende som får väljaren
att ta "rätt" valsedel, inte att framföra belägg för att den ena eller
andra åtgärden är den riktiga.
Genom att imageary har så stor betydelse får massmedia sin
huvudroll i föreställningen. Och genom att tyngdpunkten förflyttas från de
konkreta problemen blir ytterligare en effekt att hela processen innesluts
i de rådande maktstrukturerna. Grundläggande motsättningar filtreras bort,
och stora, viktiga frågor kommer inte upp till debatt på allvar.
Resultatet blir ett demokratiskt underskott.
Sverige är i det här avseendet betydligt mer civiliserat än t.ex. USA, där
det demokratiska underskottet är ett allvarligt problem. Anledningen till
att ha vaksamheten skärpt är att vi så ofta har en tendens att traska
patrull efter USA, med ett par decenniers eftersläpning. Risken verkar
inte så stor på det här området eftersom vi just nu är på gott
säkerhetsavstånd. Men det tyckte vi i min ungdom om många fenomen på andra
sidan Atlanten som vi då ansåg horribla, men som nu är bister verklighet i
Sverige.
Gårdagens DN innehöll ett trösterikt exempel på att det finns en
motståndskraftig kärna i vår kultur. Tidningen hade intervjuat en
villaboende trebarnsfamilj som tillhörde de verkliga vinnarna på
alliansens skattepolitik, med 35 000 kr mer om året i plånboken. Trots det
skulle föräldrarna sannolikt rösta på socialdemokraterna, med
förklaringen:
- Frågan är om man ska vara egoistisk och rösta på det som är bäst för en
själv, eller det som är bäst för samhället. Någonstans får vi betala det i
alla fall med skatten, så det spelar ingen roll. Jag tycker att det har
blivit sämre för våra arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer, säger
Patrik Persson.
Om Anders Borg och övriga nyliberaler i maktcentrum hade haft bättre
kontakt med sin svenska kultur, och inte låtit sig förvillas av
nationalekonomiska modeläror, så hade regeringen lätt vunnit valet till
hösten. Som det ser ut nu är oddsen miserabla.
2008-11-04 tisdag
Vem är denne typiske svensk som ingår i en så markant och stabil
majoritet? Han tycks vara en rätt handfast person som inte har så mycket
till övers för religiösa övertoner i politiken, vilka former de än tar
sig. Problem betraktar han nyktert och begär konkreta lösningar på.
Om rättvisa har denne svensk en rätt klar uppfattning. Han vill inte att
människor som redan har det besvärligt skall straffas ytterligare av
politikerna. Här kan han om det krävs rösta emot sitt eget omedelbara
ekonomiska intresse. Med sitt sunda förnuft, och sin inträning i facklig
solidaritet, inser han att han främjar ett långsiktigt intresse som också
kan bli hans personliga i en framtid. Att tiggare på gatorna väcker en
djup olust hos honom har samma grund.
Paradoxen att denne svensk inte har så stor motvilja mot att staten tar en
hel del av hans lön i skatt förklaras av den altruistiska
grundinställningen. Därmed hamnar han i en tydlig konflikt med det
nyliberala tänkesätt som utgår från att människan i alla sina yttringar är
en obotlig egoist. Här går vattendelaren mellan de politiska blocken och
här hittar man huvudförklaringen till raset i opinionen för alliansen så
snart regeringen visade sina verkliga avsikter.
Regeringen låtsas inte förstå denne typiske svensk. Så kommer då Mona
Sahlin och visar samma främlingskap för den vanlige anhängaren till hennes
eget parti. Att en stor del av de röster hon då förlorar går till ett
parti med en förment kommunist som ledare borde ge en klar anvisning vad
som gick snett. Mitten i svensk politik, om det är den Sahlin siktat på,
ligger inte i riktning mot miljöpartiet. Det blev ett skott ut i natten,
och träffade foten.
2007-04-16 måndag
Förtroendet för regeringen fortsätter falla. Socialdemokraterna är nu
enligt Sifo ensamt större i väljaropinionen än regeringspartierna
tillsammans. Tankarna går tillbaka till en tidig debatt mellan Reinfeldt
och Persson där den nye regeringschefen menade att svenskarna inte är
dummare än att de kan läsa sitt lönebesked och se att de fått det bättre
efter regeringsskiftet. Tre lönebesked senare har Reinfeldt ännu inte
lyckats köpa folkets gunst. Inte ens den ökande sysselsättningen, som av
alla ansågs som alliansens vinnarfråga i valet, har haft någon effekt.
Det här att mer pengar i lönekuvertet inte ger någon politisk utdelning
uppfordrar till en bättre analys än den som regeringens politik bygger på.
Svensken är knappast mindre egoistisk och mer altruistisk än andra.
Möjligen vittnar Sifosiffrorna om att allmänheten tänker lite längre än
regeringspolitikerna. Alla har vänner och bekanta som drabbats av sjukdom
eller plötsligt hamnat i arbetslöshet. Av det drar man den kloka
slutsatsen att vem som helst kan råka ut för något likadant, även man
själv. Att svensken i gemen vill ha kvar ett starkt socialt skyddsnät är
alltså följden av ett rationellt övervägande. Och det är just i den frågan
som regeringen har gjort hotfulla markeringar.
Mer än så behövs inte för att förklara opinionssiffrorna. Attackerna mot
det sociala skyddsnätet, tydligast demonstrerat med hanteringen av
a-kassan, får andra positiva förändringar att hamna i skymundan. Faror,
risker och hot mot tryggheten överskuggar effekten av en och annan
belöning. Det kanske ligger i ett moderat tänkesätt att inte vilja se den
psykologiska verkligheten. I så fall kommer den förra borgerliga
regeringens taktik att behöva upprepas: pressa igenom så många beslut som
möjligt i hjärtefrågorna och räkna kallt med förlust i nästa val.
2007-06-19 tisdag
Regeringen imponerar fortfarande inte på väljarna. Socialdemokraterna har
ensamma större stöd än allianspartierna tillsammans, och moderaterna
skjuter nya skott i fötterna. Nu senast med idén om en andra karensdag,
för säkerhets skull den femtonde dagen, så att staten (och inte företagen)
skall tjäna pengarna. Argumentet "jobblinjen" inser man kanske vara för
genomskinligt den här gången, och istället framhålls behovet av att
finansiera åtgärder för långtidssjuka. Som om det skulle vara mera
aptitligt att pengar till sjuka skall tas från andra sjuka - i ett
samhälle som närapå sprängs av svällande resurser hos dem som är rika och
friska. Ett mera systematiskt arbete på en säker valförlust 2010 kan man
knappast tänka sig. Har man redan tröttnat på att regera? Bildt-regeringen
gav ju i varje fall inte upp helt förrän det var ett år kvar.
2007-11-30 fredag
Regeringen drabbas av nya chocksiffror i opinionsmätningarna, nu
med nästan 20 procentenheters underläge mot oppositionen. I relativa
termer innebär det att s, v och mp har stöd av 48 procent fler väljare än
regeringen. Om politik byggde på någon sorts moraliska bedömningar vore
ett nyval en naturlig följd, men så ligger det ju inte till.
Fredrik Reinfeldt tror att väljarnas reaktion kan bero på att regeringen
genomfört sina åtgärder med en viss "brutalitet". Någon statsvetare trodde
att "affärerna" i regeringen spelat in. Marita Ulvskog kommer nog närmare
när hon menar att svenskarna visserligen vill ha det bättre, men inte på
andras bekostnad. Vad vi ser är troligen mest en reaktion mot ett
systemskifte som strider mot känslor och insikter i folkdjupet.
Ett återkommande mantra från ministrarna är "att vi bara genomför det
program vi gick till val på". Så sant, men folk är nog inte vana vid att
allt som sägs i en valrörelse verkligen genomförs, och för övrigt lusläser
man inte valmanifest. Väljarna röstade bort Göran Persson och hans
buffliga ledarskap, men lade inte riktigt märke till vad som dolde sig
bakom Reinfeldts behagliga framtoning och vackra ord om arbete.
Man brukar säga att svenskarna är ett socialdemokratiskt folk. Riktigare
vore väl att säga att de ideologiskt verkligt övertygade borgerliga
svenskarna utgör en stabil minoritet. Exemplet med utförsäljningen av
statliga företag är en illustrativ fråga. Eftersom sakliga skäl för
försäljningen är obefintliga framstår hela processen som en ideologisk
principsak, och i den egenskapen har den bara stöd av en begränsad grupp.
Jag tror att man underskattar majoritetens irritation över regeringens
självsvåldiga trosvisshet i den och andra liknande frågor.
Till detta kommer givetvis alla okänsliga ingrepp i välfärdssystemet.
Sverige kännetecknas av en ovanligt bred bildning hos folk i allmänhet.
Detta utbredda sunda förnuft opponerar mot föreställningen att nämnvärt
fler jobb skulle skapas genom att svångremmen ytterligare dras åt på redan
utsatta människor. Där har man dessutom stöd av ekonomen Magnus Henrekson
som menar att regeringen inte förstår sig på ekonomi. Man kan lägga till
att regeringen sannolikt inte heller förstår sig på majoriteten av svenska
folket.
2007-12-02 söndag
Intressant med opinionsläget för regeringen är att det tangerar
bottennivån då den förra borgerliga regeringen ("den mest kompetenta
regering vi någonsin haft" enligt Bildt) satt totalt handlingsförlamad och
bara väntade på att bli avlöst, i en samhällsekonomi som bit för bit
störtade samman. Den minoritet som då stödde regeringen bör ha varit den
mest lojala kärntruppen. Lika få stöder alltså idag Reinfeldts regering, i
ett läge när landets ekonomi är bättre än kanske någon gång tidigare.
Det som hänt kan vara att delar av kärntruppen fallit ifrån på grund av
reformer som drabbat den egna plånboken. Till exempel att många ur
medelklassen upplever sig som förlorare på förändringen av
fastighetsskatten.
Med sänkningen av inkomstskatten kan det förhålla sig på samma sätt som
med löneökningar. Man brukar säga att den stimulerande effekten av ökad
lön varar några månader, sedan är den införlivad med den normala
tillvaron. Även de som faktiskt märkte av skattesänkningarna när de en
gång genomfördes skulle alltså inte längre känna sig förpliktade att
belöna regeringen för det. Saken är glömd.
Kanske är den mest avgörande faktorn ändå att vänsterblockets soffliggare
har mobiliserats, samtidigt som en del borgerliga väljare lagt sig
tillrätta. De som drabbas av negativa förändringar blir naturligen mera
aktiva än de som kunde väntas försvara diffusa förbättringar, som dessutom
redan är historia.
Väljarpsykologin är i vilket fall som helst intressant. Göran Persson
förlorade ett val när samhällsekonomin stod på topp och allt pekade i rätt
riktning. Fredrik Reinfeldt förlorade allt förtroende när konjunkturen
sedan ytterligare förbättrades och dessutom satte fart på
sysselsättningen. Väljarna tycks inte betygsätta regeringarna efter
samhällekonomins utveckling, och det kan i själva verket vara högst
rationellt. Politikens möjligheter att påverka konjunktursvängningar är ju
faktiskt mycket små, och det är konjunkturen som i allt väsentligt styr
samhällsekonomin.
Folkets politiska preferenser styrs av andra, mer komplexa faktorer, och
det är i förmågan att förstå denna sammansatta bild som den nuvarande
regeringen har så bristfällig kompetens.
Nyliberalt
2006-12-19 onsdag
Nu får många långa års frustration äntligen släppas ut ur
tryckkammaren. I lördags kunde DN (eller kanske snarare Peter Wolodarski?)
inte hålla tillbaka sin förtjusning över att regeringen berövar
fackföreningarna inflytande genom att manipulera med a-kassan. Man kostade
till och med på sig att kritisera regeringen för att den tycktes skämmas
en aning över vad den gjorde.
"Den borgerliga regeringen har tagit makt från fackföreningarna och gett
den till löntagarna. Det är frihetlig, liberal politik." Inte så lite
ohistoriskt och möjligen ännu mer äventyrligt. Liberalism kan visserligen
vara lite av varje, men för liberaler med hjärtat i behåll, som John
Stuart Mill, som på nära håll kunde beskåda kapitalismens framfart, stod
det klart att varje ekonomiskt system måste värna den enskilda, utsatta
människan. Mill skulle säkerligen hyllat den civiliserande och
demokratiserande insats arbetarrörelsen framöver skulle komma att utföra.
Att löntagarna organiserade sig i egna föreningar blev den balanserade
kraft som till sist skonade kapitalismen från en hyperliberalism som hade
hotat att krossas under våldsamma revolutioner.
Dagens kapitalism behöver i lika hög grad som tidigare fackföreningarna
för att bevara sin legitimitet. Under drygt två decennier har kapitalet
tillgodogjort sig en växande andel av det gemensamma produktionsresultatet
i förhållande till vad arbetskraften fått. Direktörernas ohämmade
löneökningar är bara en mindre konsekvens av den utvecklingen, och
upprördheten över enbart den frågan är en liten föraning om vilket
trovärdighetsproblem kapitalismen i förlängningen skulle kunna drabbas av.
Fackets modererande inverkan är alltså fortfarande högst gynnsam för
kapitalismens framgångsrika fortlevnad, och för dem som värderar denna
fortlevnad borde det vara av intresse att inte undergräva fackets
legitimitet.
Det äventyrliga ligger i att inte nöja sig med mycket utan att till varje
pris kräva allt. Som hyllande av kortsiktighet kanske det överensstämmer
med kvartalskapitalismens filosofi men som politisk strategi är det
svårförståeligt. Regeringen arbetar ju redan nu hårt på sin valförlust
2010, Wolodarski förutan. Vilka har tänkt sig att inte leva längre än så?
rot & rut
2006-09-23 lördag
Avdrag för hushållsnära tjänster som det talades mycket om före valet
står inte nämnt i alliansens valmanifest. Däremot finns det med som en
punkt i arbetsgruppernas rapport och där i en konstruktion som nog inte
alla uppfattat. Det är inte fråga om att löntagare som betalar sådana
tjänster skall få göra skatteavdrag, utan avdraget skall göras av det
företag som utför tjänsten.
För att privatpersonens behållning av reformen skall bli en 50-procentig
reducering av kostnaden krävs alltså att företagen sänker sitt pris med
hela skattevinsten. Det kan det ju bli lite frestande för bolagen att
avstå från, och i varje fall blir det svårt för kunden att kontrollera.
Ett allvarligare kontrollproblem följer av att var och en bara får köpa
sådana tjänster för maximalt 100 000 kr per år. Om man upphandlar
tjänsterna från olika företag blir problemet vem som skall hålla reda på
när maxgränsen har uppnåtts. Ett företag som säljer till någon som redan
köpt för maxbeloppet skall inte ha rätt att göra skatteavdrag. Hur skall
det företaget försäkra sig om att inte begå ett skattebrott genom att göra
ett otillåtet avdrag? Det förefaller åtminstone kräva en skriftlig
försäkran från köparen vid varje beställning att gränsen inte uppnåtts.
Och det kan väl fungera, men det hamnar i varje fall inte under den
viktiga punkten att "minska krånglet för småföretagen".
|
|