Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Ekonomi

Bankerna

Allmänt
2008-02-28 torsdag
Nationalencyklopedins definition av bedrägeri gör sig påmind igen, den "att någon uppsåtligen genom vilseledande förmår någon annan till handling eller underlåtenhet, som innebär en förmögenhetsöverföring". I fredags (22/2) fick vi veta att IBM fakturerat miljontals kronor för tjänster som rimligen redan ingick i avtalet med Vägverket om trängselskatten i Stockholm. Dagen efter redovisades att vissa fondbolag och banker tar ut hutlösa avgifter för att förvalta tjänstepensionskapital.

IBM:s svenska verksamhet var på fallrepet men räddades av miljonerna från Vägverket, och bankerna redovisar ogenerat miljardvinster från sin fondverksamhet. Vi får lära oss att skillnaden mellan bedrägeri och en bra affär är hårfin. För att kunna kallas en bra affär krävs rimligen att det bland annat skall finnas någon form av frivillighet från den som drabbas av förmögenhetsöverföringen. Men hur är det med det?

Vägverket svarar ungefär att man inte hade tid och resurser att kolla alla fakturor. Det politiska trycket att genomföra tullarna ledde till att annat prioriterades. När det gäller bankerna finns visserligen en formell frivillighet, men där som i så många liknande fall krävs både insikter, tid och handlingsmöjligheter för att göra ett informerat val, resurser som en enskild individ knappast förfogar över (särskilt som alla avregleringar under senare år har gjort ytterligare ett antal tjänster lika resurskrävande). Sitt informationsöverläge utnyttjar vissa banker till att ta ut hutlösa överpriser. Därmed placerar man sig i den grupp av mindre seriösa företag där kvalitetstänkande är en främmande aktivitet.

Hur förväntat är det att finna banker i en sådan grå sektor? Banker är trots allt en sorts officiösa institutioner vars verksamhet dels kräver oktroj, dels sker med statliga garantier. En särskild myndighet är dessutom tillsatt för att övervaka bankernas aktiviteter. Det borde alltså vara högst överraskande att banker kan vara oseriösa. Skulle man spekulera över hur det kommer sig, så kan det vara just den halvofficiella och skyddade ställningen som förlett bankerna att avstå från kvalitetsarbete. Nu kan man visserligen peka på nischbankerna som alibi för att det råder konkurrens, men så länge de gamla bankernas övertag är dominerande så utgör sådan konkurrens inget hot, och tvingar inte fram några förändringar.

Dagens Nyheter har heder av att dra fram dessa fakta i ljuset. Med DN:s genomslag borde det få några effekter, men det återstår att se.

Finanskraschen 2008
2009-02-12 torsdag
Några representanter för det ekonomiska etablissemanget levererar idag (DN Debatt) hård kritik mot ansvariga bakom den djupa krisen. Men kritiken stannar som vanligt vid de högsta tjänstemännen, som får agera sköldar och syndabockar för ägareliten. Om direktörernas bonusar är stötande för anständigheten så skulle man tycka att ägarnas "bonusar" som ledigt kan vara hundra gånger större skulle vara hundra gånger så stötande. Men den gruppen lyckas hålla sig i bakgrunden, effektivt skyddade av att allt fokus ligger på direktörerna.

Man skall ändå erkänna att debattartikeln också ser de höga avkastningskraven på företagen som en orsak till krisen. Eftersom avkastningen tillfaller ägarna så borde kritiken för sådana krav riktas till ägarna, men där går författarna smidigt förbi ansvarsfrågan. I stället hamnar man tillbaka på direktörerna, "en begränsad klick som beviljar varandra ersättning inklusive bonusar", och bortser från att bonussystemen är ett av verktygen för att maximera vinsten, och därför något som ägarna via sina styrelser har allt intresse av att bevara.

Bonussystemen belyser fördelningsprinciper som måste anses som orättfärdiga av alla som omfattar någon form av moralisk universalism. Den största fördelen med att kapa denna topp på isberget är ändå att den gigantiska orättfärdighet som döljs därunder lättare går att upptäcka. Kapitalismens helt orimliga fördelning av resurser nerifrån och upp är dess fundamentala problem.
 
Tre av artikelns undertecknare representerar Etikkollegiet och artikeln tar upp krav på företagsetik. Man efterlyser företagens ansvar för sina anställda och för samhället i stort. Det är krav som inte kunnat ställas inom etablissemanget på trettio år. Alltså: ingen kris utan att det har något gott med sig.

2009-02-10 tisdag
"Det talas ibland om marknadsekonomin som ett system för att maximera vinst, men det är inte bara vinsterna som är viktiga. Förlusterna är minst lika centrala."

Denna visdom uttalad av Johan Norberg anser DN:s ledarsida så djup att den förtjänar ett citat. Han tänker på en liten idealvärld där entreprenörer får "pröva sina vingar och idéer", med rätt att misslyckas.

Norberg tycks ha passat på att fly till en annan planet. Jorden, där vi andra är, lamslås just nu av att systemet för vinstmaximering löpt amok under ledning av lika överbetalda som inkompetenta ekonomiska aktörer och "experter".

Förlusterna får bäras av vanliga människor, lågavlönade, arbetslösa, familjer som får flytta från sina hem därför att husen plötsligt rasat i värde. På Wall Street är skamlösheten gränslös. Där fortsätter de ansvariga för kollapsen att ta ut miljardbonusar, samtidigt som vanligt folk med sina skatter tvingas rädda deras bolag.

"Förlusterna är minst lika centrala." Ja, men inte i den mening Norberg tänker sig. Hans nyliberala idealsystem har visat sitt rätta ansikte och står inför en avgörande kris. Att nyliberaler i det här läget har mage att uttala sig vittnar bara om den naiva tilltro till verklighetsfrämmande dogmatism som alltid varit förutsättningen för hela läran.

2009-05-04 måndag
Några rader till Peter Wolodarski efter en ledare igår:

Bland dina tankar om krisen (DN 3/5) saknas en sjätte och den viktigaste: ”Hur gör vi för att detta inte skall hända igen?”

Du skriver att vi vet för lite, men vad skulle det finnas att veta som inte redan är uppenbart? Hur bubblan blåstes upp är beskrivet i alla sina detaljer. Det gick helt enkelt till som det brukar göra. Finansiella aktörer hade en central roll genom sina vinstberusade manipulationer. Att en stor finansiell bubbla som spricker utlöser en depression är närmast normalt, och den ekonomiska psykologin bakom konsumenternas beteende utförligt beforskad.

Debatten nu handlar om hur situationen bäst kan räddas och katastrofen motverkas. Så har det sett ut efter varje ekonomisk krasch det senaste seklet. Anledningen är att inga seriösa förebyggande åtgärder har genomförts som hade förhindrat problemet från att uppstå överhuvudtaget. Efter Keynes trodde nationalekonomerna visserligen att saken var under kontroll, men det blev aldrig prövat på allvar. Sedan skickade nyliberalerna för säkerhets skull Keynes idéer ner i avgrunden; till och med så vaga teorier luktade för mycket socialism.

Framgångsrika företag har kvalitet i fokus och är hårt inriktade på att samma fel inte får uppstå flera gånger. I den reala ekonomin skulle ingenting av den inkompetens som närmast utmärker den finansiella få tillåtas förekomma. Lyckligtvis vilar vårt välstånd på den reala ekonomins grund. Skulle länder möta samma villkor som dessa företag hade de med så undermåligt kvalitetsarbete som det förebyggande krisarbetet uppvisat ha försvunnit ur marknaden.

I krisens början förekom enstaka krav på hårdare statlig reglering av finansmarknaderna. Antagligen kommer vi att få se några nya lagar av typen Sarbanes-Oxley Act i USA, och motsvarande med svensk tillskärning här, byråkratiska men i grunden impotenta. Eftersom alla verkningsfulla metoder för statlig styrning av finansmarknaderna inskränker den privata ekonomiska makten så blir det knappast sådana vi kommer att få se. Så enkelt är det nog. Annars hade vi i rimlighetens namn haft en debatt med fokus på hur världssamfundet bör göra för att ett liknande sammanbrott inte skall inträffa en enda gång till. Den enda fråga av verklig betydelse när krascherna inträffar med regelbundenhet så där vartannat decennium.

2009-05-05 tisdag
Fortsättning på gårdagens mail till Peter W:
Ekonomiska kriser är allvarliga historier, som du påvisade i söndagens ledare. Konsekvenser som att miljontals människor kommer att dö en för tidig död har vi kunnat läsa på andra håll. Så det förebyggande arbetet borde inte kunna prioriteras nog högt.

Ett exempel i mikroskala på att saker verkligen kan göras hittar man i vår egen bankvärld. Både under fastighetsbubblan på 90-talet och nu under det baltiska äventyret är det en bank som skiljer ut sig: Handelsbanken. Så gott som ensam redde den sig själv förra gången, och som enda storbank lever den inte under ett ödesdigert hot i Baltikum.

Niklas Ekdal skriver i DN idag att de tre övriga storbankerna har riskerat över 400 miljarder kronor i Baltikum, och menar att en devalvering där skulle slå hårt mot i stort sett hela den svenska ekonomin. Vad man lämpligen kan fråga sig är varför Handelsbanken inte finns med i den bilden.

För mer än 30 år sedan lades grunden till Handelsbankens styrkeposition av Jan Wallander, en ekonom som kunde både tänka och räkna. Han decentraliserade bankens beslutssystem med bland annat den effekten att kontorschefer som tog beslut i låneärenden också var ansvariga för kontorets pengar. Med en så enkel åtgärd reducerades oförnuftigt risktagande radikalt. Logiskt nog eftersom det ligger närmare till hands att spekulera oöverlagt med andras pengar än med egna.

Övriga tre storbanker har föredragit en gammaldags hierarkisk beslutsstruktur, med en högsta ledning som tydligen prioriterat hög risk och kortsiktiga vinster, möjligen i förlitan på att staten skulle ta hand om förlusterna. Så ser det allt mer ut att återigen bli. Som Handelsbankens föredöme visar skulle det räcka långt om staten som kompensation för räddningsaktioner skulle kräva lite reformer av bankernas beslutssystem.

Det som brister i Sverige har varit tiopotenser värre i USA, vars hela finanssystem har framstått som mer eller mindre ruttet. Där är behovet av förebyggande åtgärder större, men intresset kanske i motsvarande grad lägre. Vad vi gör i Sverige påverkar ju världsekonomin minimalt, men vi kunde (som vanligt) ha en roll som förebild.

Om det inte är så ändamålsenligt att leta syndabockar så är det alltså desto viktigare att leta synder, för att veta vilka åtgärder som bäst bidrar till att förebygga nästa ekonomiska sammanbrott. Media tycks i allmänhet inte se det som en viktig uppgift, men jag lämnar gärna idén som uppslag till en ledare.

2008-09-30 tisdag
Dagens stora mediaämne är USA:s förestående socialisering av näringslivet med ofattbara nära 5 biljarder kronor, ett belopp som skulle räcka för att upphandla hela länder. Naturligtvis gäller det inte uppköp av företag, utan bara av kapitalägares förluster. Till vissa republikaners heder får i varje fall räknas konsekvensen i att motståndet mot socialiseringar går före värnandet av kapitalägarna.

Till och med borgerliga tidningar börjar tala om kris för själva kapitalismen. Den farhågan är för tidigt väckt, men klart är att vi ser följderna av en fundamentalistisk nyliberalism som varit förhärskande i drygt tjugo år. Principen med den osynliga handen räcker inte som reglersystem. Marknadens atomiserade struktur gör att kapitalismen är ett system i labil jämvikt, med sådana systems kännetecken att små rubbningar kan ge okontrollerade effekter.

Krisens konkreta upphov tycks lättanalyserad. Den följer alla finansiella bubblors genealogi. Varje enskild aktörs försök att göra profit på bolån och andra krediter har resulterat i ett pyramidspel där vinsten uppstår därför att det alltid finns något dummare spekulanter som i sin tur har förlitat sig på de ännu dummare. Naturligtvis faller alla pyramidspel därför förr eller senare ihop.

Om något har slätats över i kommentarerna är det just de enskilda aktörernas ansvar. Att inse var gränsen går för rimligt risktagande borde vara alla högavlönade mäklares och analytikers speciella yrkeskompetens. Men om den kompetensen någonsin har funnits så försvinner den tydligen helt när girigheten slår ut förnuftet, som hos berusade hasardspelare. En samhällsekonomi som inte bara har utrymme för utan till och med premierar sådan inkompetens har svåra problem, givetvis.

Man kommer att tänka på en historia från den svenska bankkrisens dagar. En ovanlig bankman som inte lät sig berusas, utan vägrade delta i den huvudlösa utlåningskarusellen, degraderades och flyttades ner till ett källarkontor. När kraschen var ett faktum hyllades hans goda omdöme och karriären kunde återstarta på en högre nivå.

Svårare än så är det ju inte: lite sunt förnuft och räknekunnande är allt som krävs för att veta när gränsen har passerats. Men systemet klarar inte ens av det. Vinsthysterin är ett centralt element som kapitalismen inte har något reglersystem för att balansera. Därför bär den fröet till sin egen undergång, som en ständigt aktuell tänkare har formulerat det.

Finns det en kapitalism med alla positiva element bevarade och alla negativa bortskaffade? Det är den utopiska fråga som borde sysselsätta systemets verkliga anhängare. Sedan nyliberalismens genombrott är det en fråga som inte ens kunnat ställas.

2008-10-06 måndag
De tunga ekonomijournalisterna inom mainstreammedia fortsätter att tala om finanskrisen i instrumentella termer. Om dåliga lån som "förpackades" i "produkter" som gick lätt att sälja vidare, om "för högt risktagande" och andra relativt neutrala begrepp. Inget om det avgörande: inkompetensen hos aktörerna. Om en bankman, mäklare eller analytiker skall bedöma en "finansprodukt", så förutsätter man att deras speciella professionella kompetens (som ersätts med höga löner) skulle vara att rätt bedöma "produktens" kvaliteter, bland annat dess risker. Men så har det tydligen inte varit. Ändå beskrivs hela processen närmast som en sorts otur, eller ganska likt hur man framställer en orkans härjningar.

Man kan jämföra med t.ex. ett bilföretag som skulle tillverka helt undermåliga bilar. Det skulle kallas vid sitt rätta namn - inkompetens - och de ansvariga skulle saklöst rensas ut. Ingen skulle komma på idén att beskriva något sådant i överslätande termer, eller som otur.

Finansaktörerna åtnjuter en speciell sorts oberörbarhet. Om det beror på bankvärldens officiösa och kyrkoliknande ställning, eller på närheten till den absoluta makten, eller möjligen på någonting annat, kan man granska närmare. Men inte heller det gör våra ekonomijournalister, som verkar känna sig omfattade av samma oberörbarhet.

2008-10-07 tisdag
Vårt senaste husköp genomförde vi för drygt fem år sedan. Marknaden i Lysekil hade inte riktigt satt fart, och vi fick ett rejält hus för drygt en miljon. Till åtminstone för en månad sedan hade man kunnat få det dubbla om man hade sålt det. Men det intressanta var själva låneprocessen när vi köpte.

När lånen las upp säger bankmannen som en självklarhet: "Och så skall vi väl lägga upp ett lån på handpenningen?". Han såg det som helt naturligt att en familj som ger sig in i ett projekt där en miljon kronor står på spel inte har egna tillgångar för att ens för några veckor täcka tio procent av beloppet!

Sedan var det heller inga svårigheter att få bottenlån på 90 procent av köpesumman. Efter ett par år kunde vi öka på lånet, och då var det inga problem att få bottenlån på alltihop.

Som ett miniscenario på hur fastighetsfinansiering kan bli en tuva som välter en hel finansvärld är det här illustrativt. Hur många egnahem i Sverige står och balanserar på den ekonomiska randen som finansiella korthus? Hur små störningar behövs det för att sådana affärer skall kollapsa?

En gång i tiden fanns det regler som sa att en viss andel av ett köp skulle betalas med kontantinsats. Med sådana regler för husköp skulle marknaden antagligen bromsa upp rejält. Idag har en majoritet inga reserver att ta till, och att spara några år före ett köp är ett föråldrat fenomen. Kommer man till sitt avlägsna och vanligen fridfulla köpcentrum och oväntat finner parkeringen smockfull, så är det bara att vända och svära försiktigt: visst %#&, det är ju lönehelg.

Att leva ur hand i mun har blivit någon sorts normalregel, även för människor vars löner skulle ge utrymme för att bygga upp en buffert. Vi har blivit mönstermedborgare i krämarsamhället, som skickligt utnyttjar våra svagheter och drifter. Men det är omoraliskt att moralisera över de faktiskt drabbade. Man kan inte begära att den enskilda individen skall kunna bryta sig ur ett normsystem som tvingas på oss med så övermäktiga resurser. Däremot bör man moralisera över systemet. Och erinra sig att det för den hegemoniska nyliberalismen inte alls är något problem, utan tvärtom ett ideal.

Världen genomlever en ekonomisk kris som är en kraftfull vederläggning av nyliberalismens centrala tes. Det återstår att se om vi därmed upplever slutet för denna primitiva och naiva teoribildning, som är mera politisk än ekonomisk. Den som lever får se.

2008-10-09 torsdag
Så hittade man till slut en politiker att skylla hela finanskraschen på. Bekvämt! Bill Clinton hade på 90-talet drivit igenom att "Fanny och Freddie" skulle ge en viss andel av sina bostadslån till låginkomstfamiljer. Där har vi upphovsmannen!

Clinton hade alltså samma förmåga till förutseende och samma kunskaper i ekonomi som finansvärldens alla experter. Vad kan man mer begära - av Clinton? För analytikerna i sina Armani-kostymer är det förstås ett underbetyg att man inte protesterade mot ett så elementärt missgrepp som Clintons. Idag kan en enkel journalist, som Hans Bergström, se hela processen och alla dess konsekvenser kristallklart, från början till slut. (Men vad skrev Bergström på 90-talet?)

Anledningen till att finansexperterna inte protesterade måste helt enkelt vara att de välkomnade direktiven. Över hela världen hade finansinstitut satt igång med samma oförsiktiga utlåning, utan att behöva några politikerdirektiv. Möjligen låg Sverige i en positiv ofas, eftersom vi just genomlidit en svår kris som orsakats av en fastighetsbubbla. Men vi har sakta men säkert kommit ikapp, och ingen skall bli förvånad om vi med någon tidsförskjutning drabbas av samma problem med bostadslånen, särskilt om lågkonjunkturen samtidigt slår till med en allmän ekonomisk nedgång.

Islands öde att ha hamnat på randen av ekonomiskt sammanbrott visar bättre än Clintons lagar vad det hela handlar om. Med "globalisering" som stridsrop lossade finanshajarnas hämningar över hela världen, Island inte undantaget. Ingen reagerade därför när aktörer i ett land av Malmös storlek började köpa upp företag i miljardskala runt om i världen. Som under IT-bubblans dagar tycks man ha sett någon form av "ny ekonomi" där gamla tråkiga principer inte längre gällde.

Med dollartecken snurrande framför ögonen, som på Joakim von Anka, upphör förnuftet tydligen att fungera. Alla ekonomiska bubblors upphov är denna frivilliga fördumning. Åt den finns inget att göra, eftersom önsketänkandet hör till människans grundläggande utrustning. Och systemets oförmåga att reglera sig själv har än en gång manifesterats i grunden.

2008-10-10 fredag
Pernilla Ström skrev om finanskrisen i DN idag, och varnade bl.a. för enkla politiska lösningar på sammansatta problem. Ett svar:

Kan man utgå från att de "finansmarknadens mest kreativa hjärnor" som rullade igång detta gigantiska pyramidspel inte visste hur det skulle sluta? Möjligen om man vill vara oförskämd, eftersom det vore att anse dem okunniga om något som ett barn skulle fatta, som man brukar säga. Återstår att deras motiv var att få ut maximal profit så länge det höll, oavsett konsekvenserna. Vi skulle då ha anledning att diskutera deras motiv i termer av uppsåt med allt vad det juridiskt innebär. Deras handlingar kommer i varje fall att få stora konsekvenser för miljontals människor, direkt eller indirekt.

Jag måste hålla med dig om att regleringar inte är svaret, men av det skälet att inga regleringar kommer åt problemets kärna. Det vi har sett är en ofrånkomlig baksida av det kapitalistiska systemet under normaldrift. Visst kan man slipa till kanterna och få bort några av de mest stötande fenomenen, men det dyker snart upp nya "kreativa hjärnor" som hittar vägarna runt sådana hinder. Som regelskärpningen i USA efter Enron-skandalen visar riskerar man bara att skapa byråkratiska olägenheter för seriösa företag, utan att sätta stopp för de "kreativa hjärnorna". Enron-skandalen avlöstes helt enkelt av finansskandalen.

Kapitalismen är progressiv, som Marx skrev. Men den har en kostnadssida, som på Marx tid var brutal bortom vår fattningsförmåga. I vår tid har den reducerats till att ibland bara ha förödande konsekvenser. Hur försvarar man bäst ett sådant system? Huvudregeln borde vara att medge bristerna, inte försöka förklara bort dem. Blir man genomskådad hamnar man bara ännu mer på defensiven. Sedan borde det vara klokt att på något sätt ta hand om de negativa konsekvenserna, och det är en uppgift för politiken. I den minst dåliga av världar hamnar man kanske i närheten av den svenska modellen, så som en majoritet av de ganska förnuftiga svenskarna vill ha det.

2008-10-15 onsdag
Under två dagar har börsen alltså rusat i höjden i ett glädjerus. Över hela världen, enligt den märkligt globaliserade psykologi som gäller på börsmarknaderna. Anledningen: den största socialisering som har genomförts i mänsklighetens historia (i löpande priser). Till en början hade den enorma bailout som kongressen i USA röstade igenom ingen effekt. Inte heller likviditetstillskotten, bankgarantierna och alla andra åtgärder i mångmiljardskala som genomfördes i Europa. Först när Gordon Brown satte riktmärket genom att socialisera de banker staten hjälpte tog det skruv. Andra länder följde efter.

Var det en gigantisk socialisering "marknaden" hade efterfrågat? Det kan man knappast utgå ifrån, men när den kom så omfamnades den. Nu nämns givetvis inte ordet "socialisering", på sin höjd "förstatligande", och alla försäkrar att bankerna skall köpa tillbaka sina aktier så snart som möjligt. Men man måste ändå hamna i begrundan inför privatkapitalismens inre motsägelser.

Alla ekonomer har intygat att finansverksamhet - att tjäna pengar på att flytta pengar - är en syssla som är nyttig för hela marknadens funktion. Det var bara den haken att marknadsmekanismerna inte fungerade i den verksamhet där det är avgörande att de fungerar. Finansaktörerna har komprometterat sig och agerat som den enklaste typen av hästskojare. Det kan tyckas som om det vore alltför mycket tappad goodwill för att ta igen. Men lugn, glömskan i den här branschen är epidemisk. Snart har vi nästa högkonjunktur här igen, och då...

2008-10-16 torsdag
Pernilla Ström skrev ett vänligt svar på min mail, där hon preciserade finanskrisens mekanismer och delvis försvarade aktörerna. Några rader i retur:

Dina argument, var och en för sig, har jag svårt att hitta invändningar emot. Så jag läste om din DN-artikel för att se vad som drog mig till tangentbordet i första läget. Samma sak där egentligen. Bubblor är naturliga i en dynamisk ekonomi, Clinton gjorde fel, SBAB gjorde fel, statliga regleringar är inte lösningen. Ja till alltihop! Men det är som om alla dessa enskilda fakta inte svarar upp mot dimensionerna i den finansiella härdsmälta av global omfattning som vi upplever nu. Frågan gäller kapitalismen i en mycket bredare mening. (Eftersom kapitalism definieras som, inte bara marknadsekonomi, utan också privat ägande av produktionsmedlen kör jag med den gamla termen och bortser från att den är politiskt belastad.)

Du har en central förklaring till krisen: ”Det är bristen på en tydlig koppling mellan risk och ansvar, mellan handling och konsekvens”. Men hur skapas den kopplingen? Eftersom ägandet är detsamma som makten kan man inte vänta sig att ägarna och deras närmast förtrogna skall lägga sanktioner på sig själva för att tvinga fram ansvarstagande. Särskilt när det som nu mestadels är andras pengar man spekulerat bort. Återstår staten, och straffansvar ungefär som för insiderbrott, hur det nu skulle gå till. Det kommer inte att ske, men jag håller helt med om att din diagnos är en förklaring, och det finns ju fler.

Men det som fick mig att skriva var känslan att argumentering i enskildheter inte är så produktivt som försvar för den rådande ordningen. Antag att någon vill försvara en företeelse som har många avgörande positiva egenskaper, men som också har vissa allvarliga brister, t.ex. att den leder till svåra konsekvenser för ett visst antal andra människor. Skulle inte det klokaste rådet vara att göra allt för att undanröja, eller i varje fall motverka, bristerna? Ser vi till den mer eller mindre nyliberala epoken sedan 1980-talet är det snarast det motsatta som skett: en ohämmad offensiv där kapitalismens brister har förnekats och där de drabbade snarast har förföljts. Det har varit som att betrakta krigsherrar med hybris som fortsätter offensiven utan att tänka på konsekvenserna. Eller ens bry sig om några konsekvenser. Vinst nu! har varit stridsropet, allt annat ointressant. (Jag syftar givetvis inte på din artikel, den ledde bara tankarna vidare…)

DN har idag en kort artikel om det faktum att var sjätte människa på jorden inte har tillräckligt med mat. Flest hungrande (200 miljoner människor) finns i Indien, mönsterlandet för kapitalistisk utveckling i fattiga länder. Där någonstans, vid roten, borde väl tankearbetet ta sin början.

2008-11-08 lördag
Ur en rubrik i dagens DN: "...fattiga amerikaner lockades att låna till bostäder som de inte hade råd med." Tidningen tar på sig uppgiften att förklara finanskrisens sjukdomshistoria för oss vanliga läsare. Fattiga amerikaners del i ansvaret får alltså plats redan i rubriken. Fortsättningen är också intressant som tidsdokument. Den är värd att granska med lite mer tid till förfogande.

2008-11-09 söndag
Efter låginkomsttagarnas ansvar för finanskraschen kommer Bill Clintons. Han "tvingar de statligt kontrollerade bolåneinstituten... att ha en viss andel låginkomsttagare bland låntagarna". Bankerna får en ursäkt att lämna ut pengar till låntagare som inte har tillräckliga inkomster för att klara av räntorna när de efterhand stiger. Betyder: De ansvariga i bankerna dumpar sin ansvarfulla yrkeskunskap för kortsiktiga vinster. Och kan skylla på politiker.

Bankerna säljer skulderna vidare till institut som blandar och paketerar om för att dölja riskerna. De nya paketen säljs vidare i ytterligare steg. Nota bene: Varje moment i kedjan har genomförts av professionella finansaktörer som vet vad det handlar om och som är de främsta experterna på finansiella risker. Bubblan håller sig svävande så länge huspriserna stiger, ganska likt ett ordinärt pyramidspel. Kommentar: Också den mekanismen är välutbildade ekonomer familjära med, inte minst med sin kunskap om ett otal likadana bubblor, alltsedan tulpankraschen för evigheter sedan.

När kollapsen är ett faktum visar det sig att ansvarigt finansfolk i hela världen har gjort samma huvudlösa chansningar. Sammanbrotten för stora banker i USA avslöjar att de förgiftade lånen har spridit sig globalt.

DN:s skribenter är mån om att fördela ansvaret för finanskraschen jämnt mellan låntagare, politiker och "marknaden". I det senare begreppet paketeras aktörernas inkompetens. "Banker och investerare hade inget emot att ta hand om de vinster som byggdes upp med den långt drivna utlåningen." En symtomatisk formulering för att urskulda nyckelaktörernas medvetna handlingar. Som om en frestelse att göra stora vinster skulle vara en naturlig ursäkt för oprofessionellt agerande. Denna förstående attityd, som är karaktäristisk för ekonomijournalistiken, är inget långsiktigt stöd för den fria finansmarknaden. Verkligheten kan aldrig döljas för evigt.

2008-11-10 måndag
Analyserna i pressen av finanskraschens orsaker klargör kapitalismens förtroendeproblem. Det beskrivs alltså som mer eller mindre naturligt att kunniga medarbetare i stora, välrenommerade företag agerar oetiskt, på gränsen till kriminellt, så snart en vinstmöjlighet yppar sig. Att de dessutom låter bli att tillämpa de kunskaper som rimligtvis ingår i deras grundkompetens. Med den beskrivningen legitimerar man att vårt ekonomiska system, som till nyligen ansågs som all utvecklings slutmål, till sin natur måste balansera på randen till brottslighet.

Den hybris som finansaktörerna visat påminner om stora härskares strax innan sammanbrottet. "Kör på ännu hårdare så att smällen blir minnesvärd." Kapitalismens inneboende kortsiktighet (ett kvartal på sin höjd) har demonstrerats med eftertryck. Den har hamnat i ett opinionsmässigt underläge som man får gå långt tillbaka för att hitta motsvarigheten till.

Skall man tro att nyliberalismens trettioåriga epok har fått dödstöten? Det återstår att se. Några grundläggande maktförhållanden har inte förändrats. Möjligen får vi temporärt mer av statlig inblandning i ekonomin, med Kina och Ryssland som mönsterbildare. Eller så blåser stormen över som vanligt, och det hela börjar om från ruta ett. Spekulationer om sådant är rätt meningslösa; de är bara lönsamma i finansvärlden. Det är bara att se framtiden an.

2008-11-13 torsdag
Kapitalismen är naturligtvis ekonomisk diktatur i den meningen att äganderätten ger oinskränkt makt över det ägda. I den eleganta teorin är det ändå konsumenterna som styr genom att med sina val leda de vinstbenägna kapitalisterna att producera vad människorna vill ha. Mot detta har företagen ett massivt propagandaövertag för att skapa passande efterfrågan. Den politiska demokratin legitimerar systemet och ger det stabilitet. Resultatet blir förvisso en produktiv ekonomi, men hur balansräkningen för den totala demokratin ser ut är inte givet.

Denna verklighet har varit konstant under lång tid. Men den ideologiska skenbild vi har av den beror på de politiska konjunkturer som för tillfället styr det mediala flödet. Under tre decennier har konjunkturen varit nyliberal och uppfattningen att kapitalismen (eller den "demokratiska marknadsekonomin") är ett system för den bästa av världar varit hegemonisk. (Överhuvudtaget har perioderna med en mera övergripande och rationell demokratisyn än så varit få och korta.)

Efter ett så grandiost självmål som den globala finanskraschen öppnas en liten lucka för en mera fundamental kritik av den kapitalistiska demokratin, inte minst dess underskott på demokrati. Dan Jönsson sammanfattar läget mycket pregnant i en kort text i DN (13/11).

Människan är ett rationellt djur, och ideologiska dimridåer kan aldrig i längden skymma den korrekta bilden av verkligheten. Jönsson menar att staterna nu griper in, inte för att krossa kapitalismen, utan för att rädda den. En mera utopisk önskan skulle vara rädda det bästa med kapitalismen, och krossa det sämsta.

2008-11-25 tisdag
Lars Jonung skrev i gårdagens DN om parallellerna mellan den svenska 90-talskrisen och den nuvarande globala. Det är säkert mycket som är rätt där, men han säger emot sig själv på bara fem års distans. Det fick bli ett mail:

När jag läste din krönika i DN igår dök det upp en fem år gammal minnesbild, dock på något vis vänd bak och fram. Jag hade vid den tiden läst Ingvar Carlssons bok Så tänkte jag, med hans delvis mycket självkritiska beskrivning av hur lite tankearbete han själv och regeringen hade ägnat åt beslutet om avreglering av kreditmarknaden, en åtgärd han betraktade som en avgörande orsak till kraschen i början av 90-talet.

Diffust mindes jag en text där du kritiserade Ingvar Carlssons bild av orsakssammanhangen. (Med dagens Internet kan man ju rekonstruera de mest flyktiga minnen.) Det var alltså i DN 2003-12-28 man kunde läsa att du ansåg den förre statsministerns föreställningar ”djupt missvisande”. Krisen hade ingenting med kortsiktiga problem att göra utan berodde främst på den stora devalveringen 1982 och andra missgrepp av den socialdemokratiska regeringen sedan längre tid tillbaka.

I gårdagens text däremot tycks du till slut ha hamnat tämligen nära Ingvar Carlsson. ”I Sverige startade boom-bust processen… när Riksbanken tog bort regleringen av affärsbankernas kreditgivning”. Följden blev en hastig expansion av banklånen. Huspriser och aktiekurser rusade i höjden. Riksbanken hjälpte till med en expansiv penningpolitik. ”I Sverige brast bubblan hösten 1990.” I texten finns regeringens finanspolitiska misstag inte längre med som någon huvudförklaring.

Det är lite så vi läsare och lekmän uppfattar ekonomer och ekonomijournalister: som följeslagare till det politiskt korrekta och till de varierande tyckarkonjunkturerna. Var finns den handfasta nationalekonomiska vetenskap som står pall för åtminstone en liten sjöbris på åsiktshavet?

En utvikning som exempel: Jag sparade Konjunkturinstitutets prognos från januari i år eftersom jag misstänkte att den skulle bli intressant. Där förutses en BNP-tillväxt på 3,0 procent för 2008, och 2,8 procent för 2009, ”65 000 nya jobb kommer att skapas det närmaste året”. ”Någon recession är inte aktuell.” Jo, en sådan gissning var väl nära det som då låg i tiden. Och visst, vi ger försörjning åt 40 tjänstemän på KI. Men nyttan av en så vilseledande verksamhet kan ju ingen kalla annat än obefintlig. En mera insiktsfull uppskattning av hur mycket bubblan var uppblåst hade nog lett till ett bättre scenario.

En sak med den nuvarande krisen som vanliga människor nog håller som den viktigaste, men som mycket sällan syns i kommentarerna, är ansvarsfrågan. För att kunna göra korrigerande åtgärder som leder till permanenta förbättringar måste man veta exakt hur och av vem de konkreta felgreppen gjordes. (Folk i allmänhet vill nog också gärna se några av de skyldiga få ta ansvar för sina handlingar.) Man kan reflektera över en direkt parallell:

Om en ansvarig för ett mejeri blandar melamin i mjölken (för att ta ett aktuellt exempel), så skulle ingen ursäkta den personen därför att han inte kunnat motstå frestelsen att göra större vinst. Men om bank- och finansansvariga på exakt motsvarande sätt agerar oprofessionellt, för att inte säga okunnigt, för att tjäna mera pengar, med förödande konsekvenser för vanligt folk, då blir plötsligt samma frestelse både en ursäkt och en förklaring. Att utkräva ansvar blir inte tal om.

Detta är att för lång tid undergräva finanssektorns trovärdighet och legitimitet. Vanliga människor, drabbade eller ej, har inte samma avslappnade hållning till den skuldfrågan som ekonomer, journalister och till och med en del politiker tycks ha. Det är helt enkelt viktigt för kapitalismens rehabilitering att den oetiska hantering hela samhällen har utsatts för, inte sällan med bedrägliga inslag, rannsakas på djupet och för framtiden förhindras vid källan. (Hur det skulle kunna gå till är ett tips till ett krönikeämne som säkert många läsare skulle välkomna.)

2008-12-05 fredag
Regeringen kom så till slut med ett krispaket på dryga 8 miljarder kronor. Ett så måttligt belopp i förhållande till hela ekonomin behöver vara kirurgiskt inriktat för att få någon effekt på arbetslösheten. Men det blir inte så, beroende på regeringens fixering vid utbudet av arbetskraft som nyckeln till sysselsättning. Paketets största post, 3, 5 mdr, skall gå till "förstärkt coaching" av arbetssökande. Tydligen är tanken att privata aktörer skall förstärka Arbetsförmedlingens resurser.

Efter att de arbetslösas ansvar för sysselsättningen gång efter gång tas som utgångspunkt kunde man tycka att den märkliga utbudsteorin vid något enda tillfälle borde få en motivering och förklaring. Särskilt som den strider mot enkel empiri och sunt förnuft. I ett läge där det ena företaget efter det andra varslar om uppsägning av den enda orsaken att orderböckerna är tomma tror alltså regeringen att mera resurser till arbetsförmedling kan skapa nya jobb. Lika märkligt är att alla ekonomer som nu fyller media är så flata mot en underlig teori som bara råkat vara på modet en alltför lång tid. Den ende ekonom av facket jag har läst som tagit bladet från munnen är Magnus Henrekson, som för något år sedan på DN Debatt menade om detta utbudstänkande att regeringen inte förstår sig på ekonomi.

Eftersom Anders Borg aldrig tillgodoser kravet på att förklara sina tankar i frågan får vi göra ett eget försök. Teorin som säger att utbudet av arbetskraft är styrande för sysselsättningen bygger på en föreställning om marknadsmekanismernas och den osynliga handens omnipotens och ofelbarhet. Därigenom har den blivit en hörnsten för den nyliberala skolan, som sett Anders Borg som en av sina lydigaste elever. Och det är givet att en perfekt marknad skulle fånga upp ledig arbetskraft och sätta den i produktivt arbete. Men marknaden är inte perfekt, och har aldrig varit.

Insikten om marknadsmekanismernas fundamentala brister tycks nu ha slagit alla med blixtens hastighet. Statliga ingrepp av olika slag har blivit högsta mode, och alla har blivit keynesianer över en natt. Alla utom Anders Borg. När den svenska trögheten för en gångs skull hindrar en rörelse framåt blir den patetisk.

2008-12-06 lördag
Krispaketet verkar få nästan enhällig kritik. Svenskt Näringsliv är med sina ljumt positiva omdömen en avvikande röst. Oaktat att statens ekonomiska beslut ofta berör olika intressen med varierande effekt, så kunde man tycka att det borde finnas någon vetenskaplig konsensus om hur en efterfrågekris bäst motverkas. Men det gör det uppenbarligen inte. Särintressen, politiska tyckanden och professorsprestige ligger i vägen för en samsyn.

Vad det hela visar är hur omogen och politiskt genomsyrad nationalekonomin är. Som vi har konstaterat kunde Gunnar Myrdal redan 1929 med briljans visa vad bristerna bestod i och på vilket sätt teorierna felade. Inget har sedan dess ändrat huvudlinjerna i Myrdals analys (sonen Jan M har försökt få verket nyutgivet, men utan framgång). Nationalekonomins rent vetenskapliga framsteg är i sanning magra, och många har framhållit det konstgjorda ekonomipriset som en belastning för Nobelinstitutionens goda rykte.

Säkerligen är det så att en regering, med belopp som uppgår till enstaka procent av BNP, i bästa fall bara kan åstadkomma psykologiska effekter som möjligen i andra hand kan påverka ekonomin. Och då blir det ännu viktigare att regeringen inte vädrar sina politiska käpphästar och andra fixa idéer som inte har någon förankring hos allmänheten. Efter två år av envetna motgångar hos väljarna borde det stå ganska klar vad folk i allmänhet inte har förtroende för. Till det hör t.ex. alla misslyckade försök att med sanktioner tvinga fram ett ökat utbud av arbetskraft, när det för varje omdömesgill lekman (och Magnus Henrekson) står klart att det är efterfrågan som saknas.

2008-12-14 söndag
Göran Rosenbergs formuleringskonst kommer till sin rätt när han rör sig utanför humanioras postmoderna miljö och i stället talar klarspråk om verkligheten. Så till exempel nu senast i DN (19/12) där han beskriver den nyliberala kollapsen och dess konsekvenser. "Det avreglerade marknadsparadis som den [nyliberalismen] nyss stakade ut vägen till har självdestruerat, och den reglerande stat som nyss var problemet har blivit lösningen."

I efterbörden av finanskraschen, med alla sina dramatiska ekonomiska konsekvenser, har diskussionen ännu inte orkat fram till denna totala ideologiska undergång. Rosenberg sätter fart på den debatten med några raska pisksnärtar. "Sammanbrottet i den globaliserade finansmarknaden och sammanbrottet i den globaliserade ekonomin, är sammanbrottet för den ideologiska världsbild som i ett kvartsekel format bådadera. Eller om man så vill, slutet på föreställningen att en global ordning kan byggas på avregleringen av globala marknader. Och att avreglerade globala marknader kan reglera sig själva." "Det tydligaste tecknet på ideologins sammanbrott är statens återkomst; som garant för marknaden, som bärare av samhällsordningen, som symbol för långsiktigheten, som räddare av kapitalismen."

Fanbärarna för den sammanstörtade ideologin har möjligen slipat sina vassa tungor något, men den anfäktade ekonomkåren som helhet har på ett märkligt lyckats behålla sin expertstatus i massmedia. Det är som om man i allmänhet inte riktigt tror på eller låstas om ideologins bankrutt. Och i detta kan man mycket väl ha rätt. Vid alla haverier hittills har det gamla ekipaget alltid lyckats komma upp på vägen igen, förr eller senare.

Efter Rosenbergs artikel kunde han höras i en radiodebatt som jag råkade snappa upp slutet av. En ledarskribent på SvD (?) försökte kontra med påståendet att marknadsekonomin minsann redan är väl reglerad, och nämnde som exempel Sarbanes-Oxley Act (SOA) i USA, som också gäller utländska företag noterade på börser i USA. Exemplet kunde varit bättre valt.

SOA tillkom som en direkt följd av riktigt rejäla företagsskandaler i början av 2000-talet, där juvelen i kronan var Enron. Några skrupelfria figurer hade byggt upp Enron till ett av USA:s största företag, men det visade sig att bygget var en kuliss, stöttad med kriminella falsarier och huvudpersonerna dömdes till långa fängelsestraff. I bedrägerierna hade ett av världens största och mest ansedda revisionsbolag - Arthur Andersen - tagit aktiv del, vilket slutade med att bolaget helt enkelt tvingades upphöra. Liknande skandaler hade förekommit i bolag som Wordcom, Tyco International och Adelphia.

Även om SOA var en byråkratisk och för bolagen mycket kostsam lagstiftning kunde den inte förhindra den nuvarande finanskraschen. Vad hela saken visar är alltså att marknaden inte kan reglera sig själv, ens med mycket ingripande statliga föreskrifter för hur ledningarna får arbeta. SvD-mannen kunde knappast på något bättre sätt ha styrkt Rosenbergs tes.

Enron-epokens skandaler var en liten föraning om den fria marknadens potential till självdestruktion. Vad som följde var en total demonstration av systemets labila fundament. Quo vadis?

2008-12-19 fredag
Karl Marx gör åter entré på den nationalekonomiska scen han åren runt 1990 för alltid blev utvisad från (av ideologer som omedvetet illustrerade Marx tes om ideologierna som falskt medvetande). Direktörer sägs numera läsa Marx, och Kapitalet är slut på förlaget i Tyskland.

Men direktörerna lär inte hitta några omedelbara förklaringar till dagens kris i Kapitalet. Visserligen hade Marx inga höga tankar kapitalisterna som sådana, men han försökte bygga sina teorier på fastare grund än bristande moral hos systemets aktörer. Han undersökte mekanismer som kunde förklara hur det kapitalistiska produktionssättet växt fram, för att därifrån kunna formulera teorier om den framtida utvecklingen. Ett fenomen han ansåg sig kunna belägga var den sjunkande profitkvoten, som kom att bli ett viktigt argument för tesen att kapitalismen bär fröet till sin egen undergång.

Dagens finanskrasch handlar om helt andra aspekter, nämligen om marknadsmekanismer som inte har klarat av att hålla marknaden under kontroll. Centralt placerade finansaktörers inkompetens och samfällt utövade brist på moral välte hela marknadens självreglerande system över ända. Mer behövdes inte. Systemets brist på redundans var alltså under all kritik. Marx skulle inte ha blivit förvånad, men hans huvudlinje var att visa på mer fundamentala brister än så hos kapitalismen. Så om direktörerna hittar luckorna i den ideologiskt grundade apologi för "marknadsekonomin" som de har närts med sedan barnsben, så är det gott och väl. Att vidga horisonter är aldrig fel, och här finns gott om tunnelseende att bota.

2008-12-22 måndag
Under rubriken "Krisen ingen naturkatastrof" hade Stefan Jonsson i fredagens DN en betraktelse över nyliberalismens död och Marx återkomst. Rubriksättaren hade antagligen oavsiktligt råkat hitta samma ord som i en notering om krisen här, som också trycktes som insändare i DN.

För en vänsterläsare är Jonssons förväntningar om en ny vind som sveper bort nyliberalismen för gott troligen optimistisk i överkant. Som vi var inne på i fredags är i varje fall det som inträffat inte någonting som ligger i en marxistisk pipeline för en oundviklig utveckling. Det låter som en alltför lättköpt tanke att en den krusning på ytan det trots allt är fråga om skulle kunna rubba grundläggande maktförhållanden i så hög grad att någon sorts paradigmskifte blev möjligt. Jonsson och vi andra får säkert nöja oss med en tillfällig turbulens i överbyggnaden, med en omfattning och livslängd som i allra bästa fall kan påminna om 68-rörelsen.

Någon skulle kanske komma på tanken att jämföra med den oväntade och snabba utvecklingen 1989, när berlinmuren föll. Men skillnaderna är totala. Öststatskommunismen var en uttömd kraft som överallt mötte den samlade kapitalismens övermäktiga motstånd och konkurrens. Ingenting har i grunden rubbat den övermakten, och inga kraftfulla alternativ finns redo att leda en ny utveckling. Visst kan man tänka sig att maktförskjutningen från väst mot öst, från USA mot Kina, har fått understöd av finanskraschen. Men Kina står idag inte för något annat alternativ än en mera statskontrollerad privatkapitalism och har inga paradigmskiften i kikaren.

Av konkreta förändringar som kan väntas är möjligen lite mer new deal, mer av statliga ingripanden i ekonomin och förstärkning av kontrollmyndigheter. Allt utöver det skulle vara överraskande, minst sagt. Djupare förändringar kräver starkare folkligt engagemang, och av ett sådant syns heller inga tydliga tecken.

2008-12-31 onsdag
Sista bladet i 2008 års väggalmanacka hänger lite sladdrigt kvar och påminner om året med alla särdragen: största börsfallet i historien, nyliberalismens nederlag, marknadsekonomins fiasko, de mest omfattande förstatligandena sedan ryska revolutionen...

När nu till och med liberala media talar om kapitalismens kris så är det ändå inte samma kris som nyliberalismens kritiker i decennier talat om. För mainstream-liberaler är problemet att marknaden haft så bristande förmåga till självreglering att bara lite bristande moral hos finansaktörerna fått hela systemet att tippa över ända. För andra kritiker är problemet att nyliberalismen också när den fungerat har producerat en extremt skev fördelning av välståndet. Är en utveckling som löser båda problemen verkligen möjlig? Skulle 2009 kunna bli tulipanarosens år? Det återstår att se.