|
Blockader
2007-01-07 söndag
Blockaden av restaurangen i Göteborg, den där ägaren vägrar teckna
kollektivavtal, har bevakats ur alla vinklar. Först var det synd om den
ensamma kvinnan mot det mäktiga facket och deras "brutala" metoder. Den
senaste vinkeln var från den moderate ministern Littorin som i ekots
lördagsintervju igår menade att facket har rätt till sina åtgärder och att
regeringen stod bakom principen med kollektivavtal. Möjligen har man
insett att även företagen i stort sett uppskattar den disciplinering av
arbetsmarknaden som kollektivavtalen bidrar till. (Att regeringen inte har
någon generell vilja att värna facket visar däremot hanteringen av
a-kassan.)
Borgerliga medias allmänt hyperkritiska attityd till fackföreningar genom
alla tider får antas ingå i den förväntade politiska kraftmätningen med
socialdemokratin. Facket framställs inte sällan som en maktfullkomlig
överhet som inte drar sig för att köra över enskilda individer. Det är en
inte helt problemfri ståndpunkt eftersom föreningsfriheten ingår i de
grundläggande demokratiska rättigheterna. Ännu mindre problemfri blir den
om man betänker maktrelationen mellan arbetsgivare och löntagare.
Företagen utgör i alla avseenden institutionaliserade diktaturer.
Anställda har att följa ledningens order, och brott mot den regeln är
lagligt grundande skäl för uppsägning. Lagstiftningen som inskränker
företagens makt är marginell och tämligen tandlös. De rester av
anställningsskydd och medbestämmande som finns kvar är dessutom utsatta
för attacker från många håll.
Att löntagare med gemensam kamp skaffade sig rätten att organisera sig är
mot den bakgrunden en viss, om än begränsad, motvikt i maktbalansen. Helt
avgörande är att den motvikten civiliserade kapitalismen och genom
arbetarrörelsens politiska gren skapade välfärdssamhället, som de facto
legitimerade och skyddade kapitalismen från revolutionära attacker. I
regeringens hållning till facket kan man ana insikten att totala
konfrontationer kan vara riskabla, och att en mera framgångsrik strategi
är att försöka gå fram med mindre steg. Reinfeldts reformering av
moderaterna är i så fall grundad på en ovanligt förnuftig och medveten
analys från en sida som tidigare har prioriterat kortsiktiga strider.
2007-01-09 tisdag
Peter Wolodarski skriver i DN idag om restaurangfackets aktioner mot
salladsbaren i Göteborg. Han vinklar artikeln som en omtanke om fackets
anseende. Och givetvis har han rätt från den utgångspunkten att varje
händelse inom fackföreningsrörelsen som kan väcka anstöt slås upp stort i
media. (Ett öde man ganska sällan delar med andra som begår maktövergrepp
i arbetslivet, men som till skillnad från facket har den verkliga makten.)
PW håller i och för sig med om att fackföreningsrörelsen en gång i tiden
var ett uttryck för de svagas kamp mot de starka, men att det har
förändrats så att facket numera har en "unik maktposition". Frågan är bara
vari den skulle bestå.
Facket har under snart tre decennier inte lyckats hävda ens en oförändrad
andel av produktionsresultatet till sina medlemmar. Motparten - kapitalet
- har ryckt fram på alla fronter. Den senast lagstiftningen som i någon
mån stärkte löntagarnas ställning gentemot arbetsgivarna har nu 30 år på
nacken och har successivt urvattnats i tillämpningarna. Idag är den
tämligen uddlös. De förändringar som diskuteras nu är att kodifiera denna
urvattning genom att skriva om lagarna.
Frågan är om facket har någon annan egentlig makt än just den att med
solidariska aktioner försöka begränsa utrymmet för fripassagerare i
systemet, aktioner som (ännu) inte är förbjudna i lag. Vilken övrig
verklig makt man kan tala om kräver ett långsökt tänkande.
Fackets helt centrala funktion är att ge struktur åt lönebildningen och
att garantera arbetsfreden, det vill säga att vara en stabiliserande
faktor i samhället, till fromma inte minst för de verkliga makthavarna.
2007-01-10 onsdag
Dagens Nyheter knyter sig idag än fastare till den
fackföreningsfientliga ytterflygeln i svensk politik. Man frestas till en
spegelvänd parafras på C H Hermansson: till höger om DN i dessa frågor
finns bara avgrunden, och möjligen Upsala Nya Tidning. Nu gäller det
Vaxholmskonflikten, och argumenten är ungefär två: fackets metod var fel,
och affären strider mot EU-principen om fri rörlighet.
Man bortser då ifrån att facklig blockad är en laglig och hävdvunnen
åtgärd som löntagare länge har haft befogenhet att använda för att skydda
sina rättigheter. När till exempel Sjöfolksförbundet blockerat
skojarrederier för att få dem att betala ut löner till sina mer eller
mindre shanghajade besättningar har man mött en ganska allmän sympati. Den
som är starkt negativ till metoden som sådan intar en tydlig
ytterlighetsståndpunkt.
Lönebildningen sker inom avtalsområden, och det finns inga gemensamma
sådana inom EU (utom möjligen för EU-byråkratin). Löner avtalas inom varje
land för sig, och det är uppenbarligen rimligt att löntagarkollektivet
försvarar sitt avtalsområde. Att företag som verkar i Sverige får betala
svenska löner är inte mycket märkligare än att de här får betala svenska
priser för varor de köper. Fri rörlighet innebär inte att varken det förra
eller det senare måste regleras av EU.
I hela saken finns en fråga som har en viss substans: Byggnads borde nöjt
sig med att kräva kollektivavtalets minimilön. Om detta är en juridisk
fråga så lär EU-domstolen ha synpunkter på den. Är det en moralisk fråga
så avspeglar den i varje fall kravställarens värderingar.
Värderingarna det gäller går hand i hand med åsikten att a-kassa och
sjukersättningar bör sänkas. Det hela sammanfaller till inställningen att
svenska arbetares och tjänstemäns löner bör pressas ner, en heroisk
attityd vars tydligen väldiga betydelse är ett stort frågetecken.
2007-02-15 torsdag
Fackförbundsätarna har högtidsstunder. Byggnads har fällts i
Europadomstolen för att ha tagit ut avgifter av oorganiserade. DN:s
ledarsida fröjdas. Där urskuldas de återkommande attackerna med att facket
numera inte är en organisation för de svaga i samhället utan en
"maktfaktor". Att den "makten" utövas från ett totalt underläge är inget
som ursäktar i kritikernas ögon. Perspektiv på frågan får man genom att
begrunda motpartens makt.
Företagsägare kan lägga ner den största industrin på en mindre ort, göra
hundratals människor arbetslösa och deras bostäder osäljbara, utan att
drabbas av fördömanden och ännu mindre av risk att fällas i
Europadomstolen. Det spelar ingen roll om motivet bara är att vinsten blir
något större i ett annat land.
Som vi tidigare varit inne på är arbetsgivarnas makt inom företagen i det
närmaste total, eftersom företagen (med Chomskys ord) är
institutionaliserade diktaturer. Att inte lyda order är laglig grund för
uppsägning. Kosmetiska lagar om medbestämmande är helt harmlösa.
Också i fråga om "avgifter" är Byggnads en dvärg. Om man begrundar de
gigantiska, monopolbetonade vinster som nu forsar in i ägarnas kassor bör
man erinra sig att de i sista hand och till stor del betalas av Byggnads
och alla andra fackförbunds medlemmar. Vilka belopp det är fråga om för
varje anställd kan man bara föreställa sig. Vi lär nog inte få se någon
sådan beräkning på DN:s ledarsida, och knappast heller i ekonomidelen.
2007-04-11 onsdag
Wolodarski fortsätter (i dagens DN) sin don Quijote-kamp mot det svenska
systemet. Som exempel på varför företagarna sviker moderaterna väljer han
som första punkt blockaden mot salladsbaren i Göteborg, och det faktum att
Sven Otto Littorin "kallar de fackliga åtgärderna för 'legitima'". För att
få proportion på frågan så bestod restaurangfackets agerande i att dela ut
flygblad utanför restaurangen och försöka informera besökarna om ägarnas
vägran att teckna ett avtal som garanterar de anställdas villkor.
Lyckligtvis har vi ingen lag som förbjuder det, tvärtom har vi ett starkt
lagligt skydd för yttrandefriheten. (Till yttermera visso drog
uppmärksamheten kring konflikten ett stort antal av W:s åsiktsfränder till
matstället, som tydligen upplevde en boom.)
Nästa steg var fackliga sympatiåtgärder som omfattade blockad mot
sophämtningen. Detta är också sedan mycket länge en fullt laglig åtgärd.
Den rättigheten ger löntagarnas kollektiv en diminutiv motkraft mot den
diktatoriska makt som äganderätten i övrigt ger företagaren.
Sympatiåtgärder är ofta den enda påtryckningen med någon verklig effekt,
och utan den rätten skulle löntagarnas krav på kollektivavtal ha varit
helt och hållet en chimär.
Men det finns ett allvarligt förbiseende i W:s resonemang som är mer
avgörande än legitimiteten. Det är att en klar majoritet av företagarna
försvarar den svenska modellen, inklusive kollektivavtalen. Anledningen är
den uppenbara att avtalen skapar ordning och reda på arbetsmarknaden,
möjliggör lika villkor för konkurrenter och framför allt är ett starkt
skydd för arbetsfreden. Denna stora acceptans är inte förvånande eftersom
den garanterar en ordning som i lugna former förser företagsägare med
uppemot 90 procent av produktionsresultatets
ökning i år.
Nyliberalismens akilleshäl är kompromisslösheten i kampen för att vinna
allt med varje tillgängligt medel. (Påminner inte så lite om
Bushadministrationens idéer.) Men att inte se när denna fundamentalism
blir kontraproduktiv är bristfälligt tänkande.
2007-05-24 torsdag
Byggnads ser ut att gå mot vinst i Vaxholmsmålet. EU:s generaladvokat ger
grönt ljus, och DN försöker sitta på två stolar. Ledarsidan ser några
ljuspunkter, som att advokaten understryker kravet på proportionalitet.
Facket har rätt att tillgripa stridsåtgärder, men inte hur som helst. Med
den näraliggande tolkningen att rättsystemets centrala uppgift är att
skydda företagens verksamhet.
Några motsvarande proportionalitetskrav finns nämligen inte på
arbetsgivarna, om vi ser lite vidare än till bara fackliga åtgärder.
Företag kan när de behagar tvinga sina anställda att söka om sina jobb,
lägga ner verksamheter för att vinsten inte är tillräckligt hög och
avskeda berörd personal, av samma skäl flytta fabriker från en mindre ort
och försätta hela samhällen i kris. Dessa rättigheter anses ha en
progressiv inverkan på samhällsekonomin. Vad man mer sällan vill se är att
arbetstagarnas organiserade krav också har en sådan skärpande effekt
(förutom att bädda in fördelningskonflikterna till fromma för
kapitalismens överlevnad).
DN anser inte att ett lettiskt företag skall behöva acceptera hela det
167-sidiga Byggavtalet för att klarlägga en lönefråga. Med tanke på att
ett avtal är en överenskommelse som parter ingått, och som det är ett
fundament i rättssamhället att parterna är bundna av, så är det en ganska
rabulistiskt av DN. Att följa ingångna avtal, även sådana som man
personligen inte gillar, hör till de civilisationens grunder som vi får
lära oss redan i skolan. DN höjer sig i sin gudomliga vishet över båda de
avtalsslutande parterna och förkastar hela byggavtalet, som "ligger varken
i LO:s eller Sveriges intresse".
Avtal
2008-03-06 torsdag
Peter Wolodarski kommenterade i gårdagens DN ett moderatförslag om att
införa lagstadgad anställningstrygghet för personer som fyllt 67 år. Han
menar att "ett långt större problem" för sådana äldre är kollektivavtalens
regler för pensioner (där premien ökar med ökande ålder), regler som nu
har ändrats för personer födda efter 1979. Ett annat hinder skulle vara
Lagen om anställningsskydd, som skulle göra det svårare att säga upp
äldre. Ett mailsvar till PW:
Du har säkert fått höra om missförståndet i fråga om LAS: att det inte
är fysisk ålder utan antal anställningsår som bestämmer turordningen. Den
lagen hindrar alltså ingen att anställa äldre personer.
Intressantare är att fackförbunden är en förutsättning för att ändra till
de "socialistiska" principer för pensionsförsäkringspremier, som du
välkomnar. Den äldre ordningen, som du lastar kollektivavtalen för,
stämmer väl med hur en likadan försäkring på rent kommersiell grund skulle
se ut. Lägre premier i unga år och högre premier med ökande ålder är helt
enkelt ekonomiskt rationellt för både försäkringstagare och
försäkringsgivare.
Vi har väl i själva verket fått en demonstration av hur viktiga
fackförbunden är för både företag och samhälle, genom att kunna styra bort
från den fria marknadens principer när det innebär andra fördelar som
prioriteras högre.
2007-04-28 lördag
Wolodarski fortsätter i DN idag sitt korståg mot facket. Att Byggnads gör
ett och annat missgrepp som kostar negativ PR kan man inte bestrida. Ingen
är felfri, och låg alla under samma förstoringsglas som fackföreningar
skulle det finnas mycket att skriva om. Men nu har det enligt W gått så
långt att Byggnads inte längre förhandlar utan levererar diktat som
arbetsgivarna bara har att finna sig i. Som illustration till detta visar
han bland annat på byggarbetarnas höga löner.
En tolkning av löneläget som borde ligga närmare till hands är annars att
marknadsmekanismen ibland fungerar. Byggkonjunkturen är överhettad och det
saknas kompetent arbetskraft. Då skall lönerna gå upp, enligt läroboken.
Överhuvudtaget är byggbranschen speciell med sina branta svängningar. När
den går i botten kan den vara nästintill död i flera år, som den senast
var under större delen av 90-talet. I sådana perioder friställs helt
enkelt byggjobbarna och får gå arbetslösa. Till detta kan man lägga att få
människor orkar arbeta med så tungt jobb till ens i närheten av
pensionsåldern. Därför är byggarbetarnas genomsnittliga livslön inte
särskilt imponerande.
W frågar sig varför Sveriges Byggindustrier har skrivit på ett sådant
avtal. Hans svar är alltså att Byggnads är för starka och att
arbetsgivarna inte har mycket att sätta emot. Än en gång finns ett mera
näraliggande svar, nämligen att byggföretagen gör så enastående vinster
att man gott och väl har råd med avtalet. Priset för en nybyggd villa lär
återigen, liksom vid senaste boomen i slutet av 80-talet, ha gått upp med
så där 40 procent.
Som räkneövning kan man lägga samman byggföretagens vinster under ett år
och jämföra med ökningen av den samlade lönesumman under samma år. Då
förstår man lätt varför arbetsgivarna skriver på. Man förstår också varför
båda parter håller en låg profil. Om det blev allmänt känt hur liten andel
av produktionsresultatets ökning som tillfaller arbetskraften så kunde det
bli mycket problematiskt, inte minst för Byggnads förhandlingsledning.
2007-05-06 söndag
Våra nutida nyliberalisters ofta ohistoriska kampanjer blir begripliga
endast om man betänker mottot Après nous, le déluge, som Marx
lånade av Madame de Pompadour och dekorerade kapitalismen med. De
kontraproduktiva attackerna på kollektivavtalen hör till dessa
perspektivlösa företag, liksom naturligtvis kritiken av den borgerliga
regeringen för att de försvarar denna svenska modell. Man kan inte ha
beaktat bakgrunden till modellen, och ännu mindre konsekvenserna av sina
idéer.
Arbetsmarknaden i Sveriges var under början av 1900-talet en av de mest
oroliga i Europa, med härjande arbetskonflikter som skadade
samhällsekonomin allvarligt. År 1928 antog Riksdagen lagen om
Kollektivavtal som föreskrev fredsplikt för part som är bunden av sådant
avtal. Kollektivavtalen blev alltså grunden för det som gjorde Sverige
till ett arbetsfredens mönsterland.
Kollektivavtalen är följaktligen lika mycket till skydd för arbetsgivarnas
som för löntagarnas intressen. Centrala villkor som avtalas gäller
försäkringar och pensioner. Förutom löner reglerar avtalen också en rad
frågor som övertid, jour, beredskap, restid och en hel del annat. Dessutom
preciseras tillämpningen av lagar om semester, sjuklön, medbestämmande och
anställningsskydd. Avtalen anger en grundnivå som alla arbetsgivare lokalt
har rätt att höja. Man inser att en vanlig människa som söker ett arbete
skulle varit helt utlämnad om kollektivavtalen inte fanns. Ingen enskild
kan sätta sig in i alla de juridiskt intrikata frågeställningar som avgör
viktiga rättigheter.
Att ett regellöst tillstånd är otänkbart är en allmän uppfattning, liksom
att det enda alternativet till kollektivavtal därför är lagstiftning,
vilket knappast tilltalar någon part. Om kollektivavtalen alltså är
lösningen, så följer att fackföreningar måste ha rätt att försvara avtalen
med fackliga stridsåtgärder. Det är bland annat om detta en del av striden
stått (Vaxholm och salladsbaren). Utan den rätten för facket skulle lagen
om kollektivavtal bli en papperstiger och lätt att kringgå för vilken
egensinnig företagare som helst och med vilka motiv som helst, politiska
eller andra.
Med en mer modererad offensiv vill en del företrädare för arbetsgivarna
förbjuda fackliga sympatiåtgärder vid försvaret av kollektivavtalen. Men
frågan är om inte också detta är ett skott i foten. Arbetsgivarna har
inget intresse av att försvaga kollektivavtalet som institution, och det
hela ger mera intryck av en strid för politiska principer. Den som bara
skänker en flyktig tanke på vad arbetsfreden har betytt för företagen och
deras ägare sedan 1928 borde i ställe värna dagens modell till varje pris.
Inte för att tacka löntagarna för de enorma privata förmögenheter som
därigenom skapats, utan av krasst egenintresse för att bevara dagens
gyllene sits och förhoppningsvis skjuta upp syndafloden.
2007-05-13 söndag
Varsel och vilda strejker i lönerörelsen väcker trons försvarare till liv.
De höga lönelyftens hot mot hela vår ekonomi målas bjärt, i olika nyanser
av blått. Och visst är larmsignalerna säkerligen korrekta, ceteris
paribus som ekonomerna säger. Men risken är att debatten hotar
att belysa detta rådande tillstånd och uppenbara riskabla sanningar om hur
det ekonomiska systemet ser ut.
En tumregel anses vara att löneökningarna inte bör överstiga
produktivitetsökningen. Löntagarna skall få en lönehöjning som motsvarar
deras merproduktion. Det låter ju rimligt, men problemet är att
produktionen de facto ökat många gånger mer än produktiviteten, något som
företagsvinsterna är det rätta måttet på. Lönehöjningarna motsvarar just
nu kanske en tiondedel av denna verkliga produktionsökning.
Om löntagarna nu får en mindre del av den merproduktion de varit med om
att åstadkomma så är det andra som får huvuddelen. Tidningarnas
ekonomisidor förser oss med information om hur det går till. Enbart
utdelningarna till aktieägare, värdeökningar oräknade, kommer i år
antagligen att kunna mäta sig med hela lönesummans ökning. Eftersom den
här processen har pågått i mer än tjugo år kan man i statistiken mycket
riktigt avläsa hur
tillgångarna har fördelats allt mera ojämnt. En majoritet av befolkningen
har under den perioden fått se sina tillgångar minska i absoluta tal,
medan förmögenheterna alltmer anrikats i toppen av pyramiden.
Förändringen i tidsandan är påtaglig, vi har inte någon het debatt i
frågan som vi hade under 1970-talet. Det som då kallades övervinster
ansågs som ett allvarligt politiskt problem, och folkpartiet väckte frågan
om hur man med hjälp av fonder skulle kunna överföra en del av dessa
vinster till löntagarna. Socialdemokraterna hakade på och vi fick
löntagarfonderna, som knappt hann införas förrän de var politiskt
överspelade. Den nya ekonomismen av Reagans och Thatchers märke fick grepp
över västvärlden, och där befinner vi oss än idag, med resultat som
beskrevs i föregående stycke.
Mot den här helhetsbilden kan man tycka att en alltför aggressiv kritik
mot lönerörelsen kunde vara riskabel. Vilka politiska problem skulle inte
kunna uppstå om majoriteten upptäcker att det ekonomiska systemets
stabilitet hänger på att de håller nere sina anspråk och accepterar att
deras tillgångar fortsätter minska? En långsiktigt hållbar strategi borde
vara att ligga lågt med allt som tvingar fram en sådan insikt. Såvida man
inte har mottot: vi kör hårt så länge det håller.
Eller tror man att stora systemförändringar inte är tänkbara? En gång i
tiden hade kyrkan en dominerande makt över människors liv. Kättare ansågs
hota den makten och straffades av kyrkan. Människorna löste problemet
genom att avskaffa kyrkornas tusenåriga maktposition. Metoden var
upplysning. VSB.
2007-05-29 tisdag
Några rader till Peter Wolodarski som i DN varit kritisk till de höga
lönelyften, särskilt i Kommunals avtal:
Hej, jag läste någonstans att demokrati innebär, inte bara en rättighet,
utan också en skyldighet att yttra sin mening. Jag tar lägligt nog fasta
på det och lämnar några reflektioner med anledning av din signerade ledare
i DN 26/5.
Är årets lönehöjningar för stora? Om de skulle hamna på i snitt 3,5
procent så blir det i pengar runt 50 miljarder kronor, eller ungefär lika
mycket som enbart bankerna lämnade sina ägare i utdelning 2006. Ett annat
perspektiv på löneökningarna är att de uppgår till en bråkdel av
företagsvinsterna, antagligen en bit mindre än en tiondel.
Den här minst sagt sneda fördelningen av produktionsresultatet är inte
given av någon naturlag. En enastående resurstillväxt, som alla har
bidragit till, stannar nästan i sin helhet inom ägarkollektivet. Och de
för välfärden centrala tjänsterna inom vård och omsorg får försöka klara
sina löneökningar med rationaliseringar och höjda avgifter, som du
skriver. Men vid en sansad bedömning måste det mera ge intryck av ett
systemfel än ett lönebildningsproblem.
Huvudorsaken till den heta lönerörelsen är givetvis de gigantiska
vinsterna. Löntagare och fackföreningar är inte okunniga om hur det går
för företagen och siffrorna är lätt tillgängliga.
Löntagarna förutsätts handla för sina pengar, och får de för mycket sätts
en press uppåt på inflationen. Aktieägare som tillsammans får en flera
gånger större likviditetsökning än löntagarna utgör inte samma risk. Några
fler Storebro Royal Cruisers och lite fetare konton på
Cayman Islands påverkar inte inflationen i
Sverige. Huvuddelen av vinster och utdelningar går tillbaka som
investeringar, och främjar en för alla gynnsam kapitalbildning, eller ”de
välståndsbildande krafterna” som du skriver.
Ändå uppstår frågan var den rätta avvägningen mellan löner och vinster
ligger. För att ”välstånd” skall ha någon innebörd bör det åtminstone
komma en majoritet till del. Vi har visserligen en hög ”lägstanivå” i
Sverige, tack vare ett målinriktat politiskt arbete, men fördelningen av
överskottet sker ändå extremt ojämnt. Som till exempel Ann-Marie
Pålsson visat hade 60 procent av hushållen (1999) ingen nettoförmögenhet
alls, den var faktiskt negativ och hade dessutom minskat under 90-talet.
De senaste siffrorna från SCB ger ungefär samma bild.
Vårt ekonomiska system lider alltså av ett svårt legitimitetsproblem, och
frågan är om anfall i det läget är bästa försvar. Att sätta allt på ett
kort medför alltid en risk att förlora allt. Eftersom statliga
löntagarfonder är en död sak kunde man se på privata alternativ som till
exempel Handelsbankens vinstdelningsfonder. Ett tänkande i den riktningen,
eller någon liknande, vore en konstruktiv strategi för att rädda ett
system som ur alla rimliga och logiska aspekter sitter på en tidsinställd
bomb.
---
- Källa för bankernas utdelning:
www.scb.se/templates/tableOrChart____24820.asp).
- Ann-Marie Pålssons artikel i Ekonomisk debatt 2002 nr 8
2007-05-30 onsdag
Diskussionen från igår behöver balanseras med löntagarnas andel i ägandet
genom sitt pensionssparande. Det är inte lätt att hitta en sammanställning
som enkelt ger svar på hur stor denna andel är. Men några ungefärliga
nyckeltal är: värdet på svenska börsbolag 4 800 miljarder kronor,
AP-fonderna uppgår till 840, Alerta till 190 och KPA till 40 miljarder
kronor. AP-fonderna får placera högst 70 % av sina medel i aktier.
Tillkommer privat pensionssparande som t.ex. för året 2003 ökades med 13
miljarder. Värdet på svenska bolag utanför börsen skall också räknas in,
och där är pensionsfonderna små placerare.
Ett mycket ungefärligt överslag skulle kunna peka på att de vanliga
löntagarnas andel av företagsägandet kan ligga runt en fjärdedel, i varje
fall inte försumbart. Men snedfördelningen blir ändå uppenbar när man
betänker att den resterande andelen i sista hand återfinns hos en mindre
del av befolkningen.
Medelinkomsttagarens samlade pensionssparande vid 65 års ålder kan uppgå
till omkring 2 - 3 miljoner kronor. Eftersom livslönen kan ligga runt 10
miljoner kommer löneökningar att betyda mer för den vanlige löntagaren än
värdestegringen av hans indirekta ägande.
Resultatet sammantaget blir det vi kan se: en majoritet av hushållen har
ingen disponibel förmögenhet, vare sig före eller efter pensionsåldern.
Medan huvuddelen av produktionsresultats ökning anrikas hos ett begränsat
antal medborgare, tillsammans med den ekonomiska makt som därmed följer.
Makt
2007-02-25 söndag
Ett annat mindre apropå till fackets makt kontra kapitalägarna är
fallet Ekfors Kraft AB och dess excentriske ägare. Bolaget blev beryktat
efter att ha mörklagt delar av Haparanda och Övertorneå, och därigenom
bland annat ha äventyrat skolbarnens säkerhet i trafiken. Slutakten skrevs
i veckan när ägaren dömdes till fängelse i två år och nio månader för
grovt skattebrott och bokföringsbrott. Mannen jagas dessutom av
kronofogden för en skuld på 35 miljoner kronor.
Ägande ger omfattande makt, tydligen även till kriminella. Att sådana
personer kan sitta vid strömbrytaren till hela samhällens elförsörjning
behandlas dock närmast som en anekdot. Vi lär inte få se någon DN-ledare
på temat maktmissbruk om detta eller andra fall där den sakrosankta
äganderätten misskrediterar sig.
|
|