Dagsnoteringar 2006 - 2008 Ekonomi
Förmögenhetsskatten
2007-03-28 onsdag
Förmögenhetsskatten skall tas bort, meddelar regeringen idag. Givet vårt
privatkapitalistiska samhällssystem är åtgärden rationell. Skatten
drabbade inte stora förmögenheter utan betalades mest av folk som hade för
högt taxerade hus eller saknade kunskaper om skatteplanering. De stora
förmögenheterna hade för länge sedan emigrerat. Möjligen kommer en del av
dessa nu att flytta tillbaka.
Förmögenhetskatten hade alltså blivit pervers, av samma skäl som den
starka progressiviteten före skattereformen. Ingendera åstadkom den
utjämning som var tänkt och båda överlevde alltför länge på myten om
utjämning. Kan skattesystemet överhuvudtaget användas för att minska
skillnader mellan låginkomsttagare och rika? Knappast. Finns det några
andra metoder för att åstadkomma en sådan utjämning? Knappast.
Fastighetsskatten
2007-04-04 onsdag
Nu hurras det högt och uppsluppet över den borttagna fastighetsskatten.
Men om man sätter sig en stund med miniräknaren så upptäcker man att det
kan bli Anders Borg som skrattar sist och bäst.
Ta en ganska vanlig villa med ett taxeringsvärde runt en miljon och en
latent reavinst i samma storleksordning. Den nya avgiften minskar
årskostnaden med cirka femtusen kronor, medan den framtida reavinstskatten
ökar med hundratusen kronor. Varje försäljning inom tjugo år betyder
alltså en förlust för den villaägaren jämfört med nuvarande skatteregler.
Fortsätter sedan värdeökningarna som hittills blir den sänkta
fastighetsskatten en garanterad förlustaffär för ägaren (eller hans barn)
under all framtid. Den motsvarande vinsten hamnar hos stat och kommun.
Nyckeln i kalkylen är att fastighetsskatten tog en procent per år av
taxeringsvärdet, medan den höjda reavinstsskatten tar tio procent av det i
genomsnitt 70 procent större marknadsvärdet. Varje värdeökning tar då i
grundläget minst 17 år att tjäna in med den nya avgiften. Vinnare blir
bara de som har tillräckligt högt taxerade fastigheter, tillräckligt liten
latent reavinst och samtidigt en låg framtida värdeökning.
Hela frågan fokuserade från början kring lågavlönade med ärvda, obelånade
och högt värderade hus, och för vilka fastighetsskatten utgjorde en stor
andel av inkomsten. Tjänar den gruppen överhuvudtaget på reformen? Det är
bara att räkna, men man kan lätt se typiska fall där det tar tio år att
komma på plus, eller alltså aldrig om värdeökningen fortsätter som
hittills.
Vi har i allmänhet en tendens att hantera våra pengar med känslor i
stället för med räknare. Vad som går ut ur plånboken varje månad
överskuggar hur vår ekonomi faktiskt ser ut. Gruppen vanliga människor med
dyra hus bortser lätt från att de är miljonärer; sitt hem betraktar man
inte i sådana termer. Därav detta till stor del missriktade jubel från
hela landet som nu strömmar ur teveapparaten.
Om förlorarna alltså är fler än vinnarna så blir det stat och kommun som
drar det längsta strået, och Borg har gjort ett genidrag. Men en av
reformens välbetänkta inslag är trots allt att de nya avgifterna går till
kommunerna. Kostnaden för bebyggelse bärs lokalt och inte av staten,
vilket är en tung belastning för till exempel semesterorter med många
fastighetsägare som inte betalar skatt i kommunen. Där blir det nu en
rimligare ordning, förutsatt att Borg (vilket Gud förbjude) inte hittar på
att dra in denna inkomstförstärkning från kommunerna.
2006-07-16 söndag
Så här års inkasseras bonusen med att vara bosatt på semesterorten Lysekil.
Fem minuter till stranden och badet hör dit. Staden lever upp och
nya människor trängs på annars tomma gator. Nya ansikten, dialekter och
språk sätter färg på stadsbilden. Sommargästerna har öppnat sina
vinterstängda bostäder, allt från stora villor med havsutsikt till mindre
stugor lite längre från kusten.
Under senare år har priserna på sommarhus vid havet skjutit i höjden, och
taxeringsvärdena stiger för de fastboende. Det gör fastighetsskatten till
en het fråga i bygden. När värdena går upp tänker man inte så mycket på
att den egna förmögenheten ökar med miljoner som att fastighetsskatten
ökar med tusenlappar. Därför ser man med ovilja på att priserna går upp,
och får ett fingertoppskänsligt stöd av de flesta lokalpolitiker.
Korttänktheten har antagligen en grund i ett svunnet samhälles syn
på bostaden. Den egna gården var inget man sålde, den gick i arv i generationer. Egen härd var guld värd, och huset skulle
vara skuldfritt. Om inte annat inser man att sådan ekonomisk psykologi kan
leda till helt andra beslut än "the economic man" skulle ha fattat. I det
här fallet är det irrationella draget dock lite väl
påtagligt.
Långt om länge har bankerna insett att det finns guldägg som ruvats på i
åratal utan att ge någon tillökning. Med nya konstruktioner som seniorlån
och hypotekspension ger man husägare en vink om att de kan få lite glädje
av sina förmögenheter medan de lever (till intressanta räntor för
bankerna).
Egentligen är politikernas väldiga intresse för fastighetsskatten
förbryllande. Antalet människor som samtidigt 1) har låg inkomst, 2) har
stora förmögenheter i sin fastighet, 3) inte kan tänka sig att belåna
huset, 4) ännu mindre kan sälja och flytta och 5) har barn som absolut
måste överta huset för att bo i, måste i själva verket vara rätt
begränsat. Men
tanken på dessa arma människor är i gengäld hjärtskärande för alla oss
andra, och det kan skattekritiker förvisso tälja politiskt guld av.
2006-07-22 lördag
Noteringen från i söndags om fastighetsskatten hamnade som
insändare i DN. På den trycktes idag ett svar som i sammanfattning hävdade
att fastighetskatten "är den mest orättvisa och omoraliska skatt vi har i
det här landet. Den beskattar ett objekt utan hänsyn till dess avkastning
eller bärkraft och en fiktiv vinst." Mitt svar:
Alla skatter är mer eller mindre problematiska. Inkomstskatten bestraffar
arbete, förmögenhetsskatten driver företagare ur landet, momsen är omvänt
progressiv genom att låginkomsttagare måste använda en större andel av
sina pengar till konsumtion. Så kan man gå på och rada upp argument, men
likväl behöver vi få in medel att täcka våra gemensamma utgifter med.
Fastighetsskatten är en urgammal skatt,
tillämpad i skilda kulturer (i USA utgör den vanligen hela
kommunalskatten), och har fördelen (nackdelen?) att vara svår att fuska
med. Även om skatten påverkar allt boende så har debatten handlat om, och
drivits av, oss "drabbade" egnahemsägare, ett kollektiv som har kunnat
tillgodogöra sig en enorm förmögenhetstillväxt under ett par generationer.
Utan de strukturförändringar i samhället som alla har bidragit till, skulle
denna ökade rikedom inte varit möjlig. Många av oss 40-talister i
egnahemskollektivet har kunnat bo gratis och få pengar över tack vare ständiga
värdestegringar, något som förvisso skiljer från situationen för vanliga
hyresgäster.
Men min huvudpoäng, som [insändarskribenten] inte bemöter, var den här:
människor kan äga miljonförmögenheter och ändå betrakta sig som fattiga
nog att inte orka med en viss skatt därför att rikedomen finns i en
fastighet, och att man därför inte vill aktivera
sina tillgångar. Det är en fråga om en alldeles speciell ekonomisk
psykologi som är förbunden med synen på huset, skiljd från andra typer av
tillgångar. Sålunda är problemet möjligt att förstå, men frågan är om alla
som inte äger dessa förmögenheter kan förmås att acceptera argumenten mot
fastighetsskatten. Att många politiker gör det beror som vanligt på att de
främst går på känslor, och endast vid tvingande skäl tillgriper rationella
analyser.
2006-08-16 onsdag
Inför valet har fastighetsskatten blivit en het potatis. Jag
kommer att tänka på när Bosse Ringholm förra året ansågs försöka undandra sig fastighetsskatt för
sin kolonistuga. Är det någon som har hört
hur det gick med det?
Det började med att Dagens Nyheter i ett par dagar med hjälp av en
professor lät läsarna förstå att den dåvarande finansministern gjort sig
skyldig till ett lagbrott. Enligt professorn var det Ringholms lagliga
skyldighet att anmäla kolonistugans marknadsvärde till skattemyndigheten,
och bli taxerad därefter. När denna hans olaglighet fått fäste i det allmänna medvetandet
släppte man fram Skatteverkets chefsjurist som förklarade hur taxeringen
av fastigheter går till, något som husägare normalt är bekanta med, och
att Ringholm följaktligen inte alls gjort något fel.
Men då var effekten redan uppnådd (guilt by insinuation) och
insändarsidorna matades. De mera anständiga övergick till att kritisera
finansministern för att han inte hade ändrat en lag som gynnade honom
själv. Att skatt efter marknadsvärde skulle leda till stora ökningar av
fastighetsskatten bekymrade inte de anständiga, som innan denna lägliga
incident mestadels legat på Ringholm som hökar för att han skulle avskaffa
den skatten helt.
Någon slutlig redovisning har vi inte sett i DN. Bosse Ringholm får leva
med ytterligare en fläck på skölden, men den lär inte märkas i mängden.
Mönstret för ett "lyckat" fall (=offret avgick) av guilt by insinuation
sattes av DN med Örtendahl-affären. I ena änden ledden den till att en
domstol i princip förebrådde en åklagare för att uppta rättsväsendets resurser med
nonsens, i den andra hedrades artikelförfattaren med Stora journalistpriset.
Inte underligt att journalisters anseende är omvänt
proportionell mot deras självöverskattning.
Skattefusk
2007-10-16 tisdag
Idag får vi veta att skattebetalarna varje år blir bestulna på 133
miljarder kronor genom skattefusk. Det betyder att närmare 15 000 kronor
stjäls från varje hederlig svensk medborgare årligen. Fuskarna, som
förhoppningsvis är i minoritet, tjänar alltså större summor än så.
Det belopp som felaktigt betalas ut från Försäkringskassan, som vi fick
rapporterat för några dagar sedan, motsvarar en eller ett par procent av
detta skattefusk. Men det utlöste en indignerad pressreaktion med gott om
moraliska övertoner. Kommer det många gånger större fusket att ge samma
utslag i pressen? Vi får se på morgondagens ledarsidor. Mitt tips är att
det blir en lättvariant på den gamla högerståndpunkten att skattefusket
bara är ett bevis för att vi har för hög skatt i landet.
2007-10-18 torsdag
Nyhetsblänkaren i tisdags om att de riktiga och kriminella storfuskarna
stjäl 15 000 kronor årligen från varje löntagarna ledde mycket riktigt
inte till någon ledarkommentar i min morgontidning (DN) igår. Istället kom
en ny debattartikel, denna gång från ett par av näringslivets ideologer,
om småfusket bland gemene man. Där redovisades arketypen för en beställd
undersökning som bara handlade om hur stor andel av alla som någon gång
tagit en genväg i välfärdssystemet. (Intressant nog togs egenvård av
anhöriga med som ett exempel på sådant "rundning".)
Man kommer fram till att nära "95 procent av de tillfrågade i
undersökningen uppger att de anpassat sitt beteende i syfte att vinna
fördelar ur systemen." Ungefär samma siffra skulle man väl få om man
frågar hur många som någon gång kört fortare än vad hastighetsgränsen
tillåter. Den viktiga frågan om hur pass allvarligt fusk det är frågan om
och vad det skulle kosta besvaras inte. Om det är fråga om bagateller så
spelar siffran 95 procent ingen större roll, och författarnas bild av ett
system i förfall skulle då påminna mera om rättshaveristens.
Vanligt folks möjligheter att vinna en liten fördel här eller där genom
lämplig "planering" kan matchas mot vad många förlorar på grund av
okunnighet. Om detta skrivs det mycket lite. Härom dagen redovisade
visserligen Försäkringskassan att en miljard kronor inte tagits ut av
personer som var berättigade till föräldrapenning. Många känner helt
enkelt inte till allt om de rättigheter de har. Vårt sociala skyddsnät är
till stor del ett passivt nät. Det krävs ofta aktiva och informerade
insatser för att få kunskap om rättigheterna.
Exemplen är många. En kvinna jag kände på nära håll förlorade i åratal ett
belopp som hade motsvarat 15 procent av hennes (låga) inkomst därför att
hon inte hade fått veta att hon var berättigad till en särskild
efterlevandepension efter sin make. Hon var en ovanligt vaken person, och
kunde till sist hitta information om sin pension (som inte utbetalades
retroaktivt), men man kan bara föreställa sig hur det ser ut i det stora
folkdjupet där resurserna för att informera sig är mera begränsade.
En verkligt intressant studie vore en där detta "antifusk" blev klarlagt.
Inget skulle förvåna om det visade sig att vanligt folk förlorade mer på
sin bristande kunskap om rättigheterna än vad de vinner på sitt småfusk.
2007-10-19 fredag
Så kom då huvudledaren om fusket i gårdagens DN. Handlade den om de 133
miljarderna som de professionella fuskarna i företagsvärlden stjäl från
skattebetalarna? Icke så. Intressantare tycks vara att förmedla bilden av
ett utbrett moraliskt förfall bland folk i allmänhet, med stöd av en
besynnerligt luddig studie som inte ens kan prestera ett relevant
storleksmått på det "omfattande" småfusket.
Av de 133 miljarderna beräknade Skatteverket att 66 miljarder gällde
svartjobb. Kan det vara fråga om skolflickornas barnvaktsjobb och
snickarens hjälp till svågern några helger? Inga verksamheter av det
slaget kan nå upp till sådana siffror. Det kan bara de systematiska
svartjobb som ljusskygga företag sysslar med i stor skala. Resterande 67
miljarder rörde ekonomisk brottslighet av typen momsbedrägerier och fiffel
med bokföringen, inget som gemene man har möjlighet att ägna sig åt.
Vad folk kommer att fråga sig är vilken signal landets ledande tidning
sänder när man "missar" en minoritets ekonomiska brottslighet där bytet
blir 133 miljarder, och istället i ledare efter ledare lyfter moraliska
pekpinnar mot småfolkets "utnyttjande av systemet" motsvarande en bråkdel
av den summan.
Det första är att ett tyst accepterande gör det gigantiska, professionella
fusket normbildande. Varför skall jag avstå från någon tusenlapp svart när
folk högre upp i samhället kan sno åt sig miljonbelopp genom skattefusk
utan att det ens väcker någon reaktion på den viktigaste ledarsidan? Det
andra är den välmotiverade känsla av orättvisa som det moraliska
fördömandet av vanligt folk också väcker. Effekten blir att moralismen
motverkar sitt syfte. Vad DN möjligen uppnår är ytterligare några röster
på socialdemokratin i nästa val.
Jobbskatteavdrag
2008-05-16 fredag
Ibland får man anledning att undra över ekonomers förkärlek för att
beskriva ekonomiska förhållanden i relativa tal, främst procent. Rutinen
är så inarbetad att vad som helst passerar, även det mest vilseledande.
DN:s ekonomisida har idag en grafisk bild över skatten med och utan
jobbskatteavdraget. Den ser ut ungefär så här (med reservation för den
exakta precisionen; data är hämtade analogt ur DN:s diagram):
På den vågräta axeln har vi årsinkomst i kkr. Vi får en trevlig bild, på
det hela taget. De med riktigt låga inkomster ser ut att ha tjänat rätt
bra på reformen. Å andra sidan verkar skattebelastningen ganska jämnt
fördelad, också för de med höga inkomster.
Men vi köper inte potatis, bilar och semesterresor med procent utan med
kronor. Förändringen i verkliga pengar ser ut så här:
Knappast överraskande att den verkliga vinsten ökar med inkomsten.
Samtidigt får man en tydlig bild av hur skattebetalningen ökar
exponentiellt med ökande inkomst.
Den populära bilden av "vinnare och förlorare" på jobbskatteavdraget
beskrivs bäst av den verkliga skattsänkningen i kronor:
Det blir alltså mer pengar till potatis, bilar och resor för
höginkomsttagarna. No surprise.
Vilken bild beskriver bäst effekterna av jobbskatteavdraget? Det beror
förstås på vilket uppsåt man har. Men säkert är att procenträkning inte
ger någon vettig information överhuvudtaget. Den är nästan alltid
vilseledande, och frågan är bara om den utbredda användningen beror på
okunskap eller på politiska syften.