Dagsnoteringar 2006 - 2009                                 Ekonomi

Direktörerna

Kontra kapitalet
2009-04-01 onsdag
Några marginalanteckningar efter läsning av Lars Linders krönika i DN igår om direktörsbonusarna:

Det finns något märkligt i debatten om direktörernas bonusar, och det är oviljan eller oförmågan att se problemets kärna, hur uppenbar den än är. Vad vi ser på ytan är ju bara en yttring av den drivkraft som är central i vårt ekonomiska system och som via drömmen om den stora vinsten får entreprenörer och kapitalägare att skapa utveckling. Girigheten är kapitalismens helt accepterade fundament, men framställs som ett individuellt lyte hos sådana vi ogillar.

Hur kan debatten bli så avskärmad från den uppenbara verkligheten? Ett vanligt sätt att argumentera är som om företagen ägdes av oss själva, vi vanliga människor, och att vi därför måste försvara ägarnas intressen gentemot direktörerna. För en medelinkomsttagare är det en extremt begränsad sanning. En mera relevant bild av verkligheten är till exempel när Kamprad och Persson beviljar sig själva två miljarder var ur sina bolag som utdelning (deras förmögenhetsökning i bolagen oräknad).

Sådana detaljer kan rapporteras sakligt i Dagens Nyheter utan att det blir någon debatt, och ännu mindre någon folkstorm. Ingen hör namnen Kamprad och Persson nämnas tillsammans med ordet girighet, trots att de har beviljat sig större bonusar än antagligen de flesta direktörer tillsammans. Jag gissar att man ser till vad de båda presterat med sina bolag, och helt enkelt konstaterar att den drivkraft som pengarna har utgjort i deras fall har varit framgångsrik. Folk vi gillar är inte giriga.

Mellan Kamprad och Falkengren finns en betydande men anonym armé av kapitalägare, som kartläggs bland annat i kvällspressens listor över beskattningsbara förmögenheter. Kupongklipparna lever i allra högsta grad, men skyddade av den osynliga gräns som dragits för diskussionen.

Att direktörerna belönar varandra med bonusar har blivit en allmän föreställning, som är en del i den till synes avsiktliga underskattningen av kapitalets makt. Vi minns det arketypiska fallet med Barneviks pension, men att den beviljades av Peter Wallenberg som representant för ägarna har försvunnit i all upprördhet. Hela saken kom att gälla Barneviks moral. Visserligen sitter direktörer i varandras styrelser, men att de skulle få sitta kvar där och fatta beslut om belöningssystem utan de stora ägarintressenas underförstådda medgivande är inte sannolikt. Om sedan statliga fonder och andra institutioner följer den allmänna trenden bland ägare är det närmast en naturlig sak.

I den synbarliga avsikten att hålla kvar skulden på direktörernas nivå framställs det som närmast orimligt att ägarna skulle bevilja dessa stora bonusar till företagens ledningar. Men det kunde ändå tyckas våghalsigt när Wallenbergarna under trycket av ett mediedrev för ett par år sedan gick ut och kritiserade direktörernas förmåner. Risken var dock minimal, direktörerna betalas för absolut lojalitet och vet att inte försvara sig. Bolagscheferna har en prioriterad uppgift som går utanpå alla andra, och det är att leverera maximal, kortsiktig vinst. Allt annat straffas av börsen, alltså av ägarna. Och sådana straff kan lätt betyda slutet på karriären.

Förutom lojalitet betalas direktörerna alltså för att uppfylla vinstkravet. I den processen har de en avgörande roll, så avgörande att ägarna måste anse att den gott och väl motiverar ersättningarna. Som du skriver har bonusarna varit "växelpengar" i förhållande till de senaste årens enorma vinster. Ägarna får mångfalt tillbaka av dessa satsade växelpengar och det förvånar inte att kapitalägare i praktisk handling har främjat och inte motarbetet belöningssystemen. Men synden har stannat hos direktörerna.

Man kan spekulera i om det ligger något i människans natur som gör att vi så lätt stoppar vår granskning och kritik på en gripbar nivå, och lämnar dem som är ovanför skuldfria. Det blir särskilt märkligt när vi förnuftsmässig oftast inser att det största ansvaret ligger hos dem som befinner sig högst upp. Jag kommer lite långsökt att tänka på folk i Tyskland och Sovjet, då när det begav sig. I så eländiga samhällen var många naturligtvis missnöjda, men en uppfattning som ofta beskrivs är att bristerna orsakades maktens underhuggare. Åtskilliga med den inställningen trodde att de beundrade ledarna Hitler och Stalin inte ens visste om hur illa det var ställt.

Vi människor har sannerligen brister när vi skall försöka hantera känslomässiga frågor med förnuftet. Om det dessutom kommer in särintressen som exploaterar våra svagheter för egna syften, som massmedia och politiker, då blir det stört omöjligt att styra upp sådana frågor på ett rationellt spår.

2009-04-02 torsdag
Om någon hade tänkt ut och planerat stormen mot direktörerna så skulle det varit svårt att föreställa sig en mera fulländad taktik för att försvara kapitalismen som ekonomiskt system. Den hårdföra elit som företagsledarna utgör driver inte bara företagen för att ensidigt uppfylla ägnarnas önskemål, utan får också tjäna som kapitalets legosoldater och kanonmat när det drar ihop sig till strid. Bakom denna sköld kan den systematiska girighet som är systemets drivkraft, och som är av en helt annan dimension än direktörernas, fortleva ostörd.

Det är givetvis inte synd om direktörerna. De väljer själva sitt jobb och blir rikligt belönade. Det märkliga är bara att ingen tycks se deras roll i det spel som pågår, och följa spåret av girigheten till sin källa. För det är sannerligen inte svårt att se igenom denna glesa dimridå. Vi får ständiga belägg för hur saken faktiskt ligger till.

Ett färskt exempel är AB Volvos aktieutdelning på fyra miljarder i ett läge när verksamheten är i kris och varslen räknas i tusental. (Under fem lönsamma år - 2003-2007 - delade Volvo ut 57 miljarder till ägarna, i själva verket mer än vad företaget då drog in i vinst). Årets utdelning beror på att 2008 som helhet gav ett överskott, och anses som "nödvändig" av bl.a. styrelsens ordförande. Ägarna har inga skyldigheter att värna några andra intressen än sin egen kortsiktiga girighet, inte ens företagets fortlevnad på lite längre sikt, och allra minst sysselsättningen för dess anställda. Alla vädjanden i den riktningen anses närmast oförsynta.

Vi har tidigare refererat Ann-Marie Pålssons utredning om förmögenhetsfördelningen i Sverige, där hon konstaterar att en från början sned fördelning har blivit ännu snedare sedan 1980-talet. I fråga om privat förmögenhet, inklusive fastigheter, har 60 procent av befolkningen ingen nettoförmögenhet alls. Koncentrationen av rikedom till en minimal grupp är så överväldigande att det enda som är mer imponerande är hur vi lyckas bibehålla illusionen av att Sverige skulle vara ett jämställt land. En följd av den illusionen tycks i varje fall vara att intresset för undersökande journalistik om saken i mainstreammedia är obefintligt. En annan följd är att insändarskribenter kan angripa direktörerna som om de stal pengar från "våra" företag. Ack, heliga enfald.

2009-04-03 fredag
Ägarnas stora intresse för att bevara bonussystemen fick en tydlig illustration igår. "Regeringen gick på pumpen på Nordeas bolagsstämma. Dess representant lyckades inte stoppa bonusprogrammen för ledningen - och fick i stället en avhyvling av den näst största ägaren" skriver DN idag. Representanten för den aktuelle ägaren konstaterade: "Rörlig kompensation är väsentligt och av intresse för alla aktieägare". Vid voteringen vann bonuslinjen med två tredjedelar av rösterna.

I samma DN redovisas en opinionsundersökning av Demoskop som kommer fram till att en klar majoritet av svenskarna anser att bonussystem är bra. Folkstormen mot direktörerna är tydligen en mediaprodukt, och det ger ett oväntat underlag för konspirationsteorierna igår. Medvetet eller ej går media den ekonomiska maktens ärenden genom att blåsa upp en skenstrid mot maktens underhuggare och därigenom skärma av de verkligt avgörande frågorna om hur det samhälleliga produktionsresultatet fördelas.

Redan Marx förutsåg att kapitalismens kriser kommer att bli allt större. Vad han däremot inte förutsåg var att systemet hade nio liv och en förmåga att alltid komma ner på fötterna. Men svängningarna tycks bli allt våldsammare, och en generalkollaps förr eller senare är i varje fall inte definitionsmässigt otänkbar, om än inte inom den nuvarande horisonten.

Våra ekonomer har under efterkrigstiden försäkrat att de nu besitter sådana kunskaper och erfarenheter att katastrofer som 30-talskrisen inte kommer att upprepas. Och det gjorde den inte, det blev i flera avseenden värre. Effekterna i absoluta mått när det gäller majoritetens levnadsstandard kommer inte att bli värre, men det hade också varit skandalöst med tanke på den utveckling av produktiviteten som perioden har upplevt. Men världens ekonomiska maskinerier är uppenbarligen på randen till ett sammanbrott, som bara kan förhindras genom att diskontera framtida värden, och lämna kommande generationer med en gigantisk skuld att betala av.

Nyliberalismen fick sitt genombrott just efter att en kort men intensiv vänsteravvikelse hade svept över världen. Med reaktionär frenesi flyttades den ekonomiska ideologin tillbaka till tiden för manchesterliberalismen. Vem som helst hade kunnat förutse slutet för en så extrem epok, och den kom. Ju större svängning åt ena hållet, desto större åt det andra. Och nationalekonomin står lika handfallen som alltid, hämmad som den är av en ideologisk tvångströja som förkväver all djupare rationalitet.

2009-04-05 söndag
Påståendet i onsdags om Wallenbergarnas kritik av direktörernas förmåner var tagen ur minnet, men nu kan jag inte hitta någon text om det på nätet. Minnet är bedrägligt. Det kan ha varit Jacob Wallenbergs kritik av Barneviks pension som spökade. Den episoden kan verifieras och är på sitt sätt lika exotisk, eftersom pappa Peter var den som beviljade pensionen.

Idag förenar sig Jacob och Marcus i ett försvar för rörliga ersättningar (på DN Debatt), lämpligt tajmat efter att allmänhetens motsvarande positiva inställning just redovisats. Bonusar skall dock inte ges utan motprestation eller som belöning av överdrivet risktagande, kan Wallenbergarna meddela. Vilka prestationer som skall krävas för de gigantiska bonusar som delas ut till kapitalägare som ersättning enbart för ägandet sägs av naturliga skäl ingenting. Ägande är absolut makt, och makten behöver inte motivera sig.

2006-03-25 lördag
Dagens nyheter låter idag Hans Rausing efterlysa mer moral i näringslivet. Han tänker ingalunda på företagens moral gentemot kunder och allmänhet utan på deras moral gentemot sina ägare. Alltså på frågan för dagen - om direktörernas löner - som han beskriver som orimliga.

Direktörerna strävan att berika sig och bygga upp en förmögenhet anses som girighet. Kapitalägarnas strävan att berika sig och bygga upp en förmögenhet är däremot faktiskt marknadsekonomins centrala motor. Och eftersom direktörerna, ibland med ett eventuellt berättigande, anser sig spela en avgörande roll för att skapa ägarnas rikedomar så ligger det inget överraskande i att de tycker sig förtjänta av en liten andel av miljarderna. (Vad som i praktiken händer är att en mindre del av det produktiva kapitalet byter kapitalägare.)

Kapitalismens progressiva funktion är viktig för välståndsutvecklingen. Men kapitalismen kämpar med det politiska handikappet att inte motverka utan skapa ekonomiska klyftor mellan människor. Direktörerna har fått agera avledningsstyrka och dra på sig beskjutningen. Men brisaderna sker nu så att säga allt närmare hjärtpunkten. För att vara marknadsekonomins försvarare bedriver DN och andra ett högt spel när de satsar så mycket moralisk ammunition på attackerna mot direktörerna. Folk kan ju börja tänka tanken till slut.

Och då kan man i stället börja kräva svar på frågan om hur Rausings egen världsrankade förmögenhet om 65 000 miljoner kronor verkligen har uppstått.

2006-05-27 lördag
Två års fängelse för Skandia-Pettersson som straff för girighet kan kännas bra i våra rättfärdiga själar. Hur vi skall få ihop det rent mentalt med den till beloppens storlek ofantligare girighet som är vårt ekonomiska systems fundamentala drivkraft blir knepigare. När en Ingvar Kamprad eller en Stefan Persson tar ut någon miljard per år i lön för sitt ägande, utöver värdestegringen hos deras egendomar, så är det inte bara i sin ordning utan följer fullt ut principen i en marknadsekonomi. Om Percy Barnevik hade ägt ABB, i stället för att bara ha byggt upp företaget med sin kompetens, så hade han kunnat öka den där pensionen hundrafalt och som resultat fått en hjältes bemötande. Dessutom hade han sluppit förödmjukas av någon Martin Ebner, som spekulerat ihop sin förmögenhet med de egenskaper det kräver.

Vad vi tydligen inte förmår se är att direktörerna verkar i gränssnittet till denna megalomana penningvärld där strävan efter kortsiktiga vinster har drivits till ytterlighet. Sedan början av 1980-talet, när kapitalets andel av produktionsresultatet återigen började öka, har fokus på börsvärdet skapat kvartalskapitalismen. Och det har blivit direktörernas huvuduppgift att trissa upp omedelbara vinster och därmed börsvärden, inte sällan på bekostnad av långsiktiga mål som kunde ha varit av större betydelse både för företaget och för hela samhällsekonomin. Det borde alltså inte förundra någon att ägarna har accepterat höga löner och bonusprogram, särskilt som beloppen ur ägarnas perspektiv måste betraktas som marginella.

Vi verkar resonera som om företagen var ägda av oss alla, när varje vanlig löntagares andel av de totala egendomarna i själva verket är försumbar. Förvisso är direktörerna med sina ogenerade beteenden användbara syndabockar, även om vi borde inse att vi får de direktörer som den nuvarande inriktningen av marknadsekonomin behöver. Men vad händer om fler på allvar börjar granska kejsarens osynliga plånbok?

2006-08-15 tisdag
Zlatan Ibrahimovic har köpts av Inter och får en lön på 45 miljoner om året. Med tanke på att han då tjänar sådär fyra-fem gånger mer än de högst betalda av våra "giriga" direktörer är medias reaktioner intressanta. Ingen kommenterar de stora pengarna. (Direktörerna har förvisso ibland bonus utöver lönen. Zlatans bonus i form av sponsor- och reklamkontrakt är hemlig.)

Vi har tidigare skrivit om företagsägarna som kan tjäna bokstavligen hundra gånger mer än sina "giriga" direktörer, med bibehållen heder. Man kan till och med som Hans Rausing delta i kritiken av direktörerna, alltså även när den egna förmögenheten är skapad genom uppfinningar av ingenjörer som inte fått någon del av vinsten.

En slutsats måste bli att ordet "girig" inte helt enkelt betyder att (vilja) skaffa sig mycket pengar. Girig blir bara den som media och den allmänna opinionen av någon anledning inte vill skall tjäna mycket pengar. Och dit hör inte Zlatan, trots en undermålig insats i VM (som översatt till företagsvärlden skulle kostat vilken vd som helst jobbet), och inte övriga elitidrottare. Dit hör definitivt inte bingolottos miljonvinnare, som hyllas med glitterregn. Och dit hör inte heller de ofattbart rika, oavsett hur de fått ihop sina förmögenheter. Men direktörerna hör dit, alla och envar.

Frågan är om det finns några som betytt mer för svenskt näringsliv och därmed för svensk ekonomi än personer som Hans Werthén, Percy Barnevik, Curt Nicolin och många andra av våra framstående företagsledare. Verkställande direktören är företagets absoluta nyckelperson, en individ som måste vara extremt kompetent för att företaget skall bli framgångsrikt. Vägen till toppen är en stenhård gallringsprocess som i normala fall släpper igenom bara de allra yppersta. Väl där har han/hon sedan det yttersta ansvaret för de anställdas sysselsättning och för skapandet av de värden som utgör företagsägarnas rikedom. Vad är det som gör att just dessa viktiga personer anses giriga, men inte Zlatan som tjänar mycket mer på att spela fotboll, eller Rausing som tjänar ofantligt mycket mer på att göra ingenting? Debatten har inte kommit i närheten av att ge svar på denna märkliga fråga.

2006-11-19 söndag
Att kapitalismens legitimitet är en aktuell nyckelfråga framgår inte minst av direktörsdebatten i Sverige. Allmänheten menar uppenbarligen att det är ett allvarligt brott mot moralen att tillskansa sig stora belopp som man inte anser motiveras av prestationen. När en mycket framstående svensk direktör förhandlade sig till en pension på närmare en miljard så höll det på att sluta i domstol. Att framstående företagsägare tar ut samma belopp varje år i "lön" för sitt ägande har ännu inte väckt någon uppmärksamhet. Man kan lätt se vad som står på spel om upprördheten skulle utsträcka sig till sådana företeelser. En lika het debatt om kapitalägarnas ersättningar som om direktörernas skulle beröra kärnan i kapitalismens legitimitet. Ännu så länge fungerar den psykologiska spärren mot en sådan debatt, men läget visar hur labil jämvikten är.