Dagsnoteringar 2006 - 2010                                 Ekonomi

Nyliberalism

Avregleringar
2008-04-21 måndag
Hyresregleringen är på tapeten efter den nya utredningen, den som föreslår någon sorts stegvis avreglering. DN:s nyliberala falang är inte oväntat förtjust och beskriver (18/4) det nuvarande systemet i dystra färger. "De som lyckas komma över ett kontrakt har antingen pengar eller goda kontakter. Systemet har väldigt lite med rättvisa att göra." Om däremot pengar är det enda avgörande (som med bostadsrätter) då är allt frid och fröjd.

Man kan anta att tanken när hyresmarknaden en gång i tiden reglerades var att en livsviktig nyttighet - bostaden - skulle hållas fri från oskäliga vinster och spekulation. Ingen skulle kunna sko sig på människors grundläggande behov av att få tak över huvudet, och alla skulle ha rimliga möjligheter att bo till en skälig hyra. Den tiden är förbi och systemet har överlevt sig själv. Pengarnas roll när det gäller möjligheterna att välja boende växer för varje år, och den reglerade hyresrätten är på utdöende alldeles av sig självt.

Intressant blir den smala skiljelinjen mellan korruption och en bra affär. Exakt samma betalning för exakt samma nyttighet (t.ex. en lägenhet) kan med ett rödstreck i lagstiftningen förvandlas från en kriminell handling till den största dygd. Det är ingen större svårighet att ändra synen på vad som är rättfärdigt. En gång i tiden, när den här sortens lagstiftning ansågs normal, uppfattades skillnaden mellan rikedom och fattigdom som i sig något problematiskt. Nu är det andra tider. Bad luck till den som inte hänger med i svängarna.

2008-11-12 onsdag
Kajsa Ekis Ekman skriver en oundviklig text (DN 9/11) om alla val vi tvingas göra för att skaffa oss några elementära nyttigheter i vår tillvaro. För enbart el, telefon, internet och pensioner räknar hon till minst 6 600 olika alternativ. Ingen människa kan göra upplysta val bland så många och komplicerade varianter; de flesta väljer inte alls. Enbart tillfälligheter avgör om man blir lurad eller ej.

Konsumentens fria val skall vara nyckelfaktorn i en fungerande marknadsekonomi, den som säkrar att bästa och billigaste produkt vinner. Teorin komprometteras djupt av de orimliga 6 600 alternativen enbart på de nyligen avreglerade marknader Ekman har räknat med. Om produkterna har blivit bättre efter avregleringen är omöjligt att veta; att ingenting har blivit billigare är däremot säkert. Och inte heller förvånande, när hundratals fler verkställande direktörer, högre tjänstemän och styrelser nu skall ha sin del av rovet.

Ekman utvecklar tanken att valfrihet är skenbar frihet, eller till och med ett sätt att styra individen. "Tänk om det vi kallar valfrihet i själva verket är en form av kontroll?" Vi kan välja mellan alternativ inom en fastställd struktur, men vi har inte mycket inflytande över strukturen. Den bestäms av andra. Valfrihet kan alltså vara ett hinder för verklig frihet, och ett kamouflage för ofrihet.

Valfrihet som härskarteknik har beskrivits inom barnuppfostringslitteraturen. Genom att bestämma alternativen och låta barnen välja ett av dem ger föräldrarna barnen en skenbar känsla av frihet som underlättar styrningen. Men här finns en motsatt sida av frågan. Barnen vill ha ledning, en trygghet att kunna lita på ledaren, föräldern. Barn som trugas att delvis ta över förälderns roll blir inte sällan utlevande, "bortskämda".

Kanske har vi som vuxna också ett behov av att kunna lita på dem som styr och bestämmer. I opinionsmätningar rankas Systembolaget och Apoteket alltid högt när det gäller allmänhetens förtroende. Vi vill antagligen ha den bästa kompetensen i en organisation som arbetar med vårt bästa för ögonen. Vi misstror naturligtvis vinstintresset eftersom vi någonstans inser att det är pengar som tagits från oss. Och vi behöver bara se beloppet på vår elräkning och sedan på de konkurrensutsatta elbolagens vinster för att få misstanken bekräftad. Antagandet att effektiviteten blir bättre under konkurrens lägger vi tydligen inte så stor vikt vid.

För triviala men nödvändiga nyttigheter som el och telefon vill vi inte lägga ner tid och energi i massor för att förhoppningsvis hitta det bästa alternativet. Den som försöker skall också finna att det är en näst intill ogenomtränglig informationsmassa man får i sin hand (har någon ens fått en begriplig elräkning?). Om svenska folket i ett fritt och hemligt val skulle besluta om hur marknader för basala nyttigheter skulle fungera, så vore det inte osannolikt (att döma av opinionsmätningar) att vi skulle få tillbaka en del statliga monopol. Men en sådan röstning kommer inte att genomföras. Vi har ju redan full valfrihet som är beslutad av - ja, vem?

2007-06-16 lördag
Privatiseringen av skolorna har varit på tapeten. I en kommun har en rektor tillsammans med en annan driftig person bara behövt få tillstånd att starta friskola, och den moderatstyrda kommunen var genast beredd att överlämna en hel skola till sitt fulla värde, ungefär på samma sätt som privatiseringen av Sovjets tillgångar gick till. En demokratisk process i form av medborgarprotester gör antagligen utgången mera oviss.

Herbert Tingstens förutsägelse om ideologiernas död redan för decennier sedan var förhastad, och Göran Greiders synpunkt att vi lever i en genomideologiserad tid är bevisligen mera rätt. Några andra argument än rent ideologiska har inte redovisats för varför denna privatiseringsvåg är så nödvändig. Med minister Odells ord: "Staten skall inte äga företag". Punkt. Inget om varför detta skulle vara så viktigt att man till gigantiska kostnader för konsulter och mäklare måste hasta iväg med försäljningar som riskerar att gå för reapriser.

En verkan av tidigare privatiseringar vi lever med är ökade energikostnader. Oligopolprissättning har skapat enorma vinster för elproducenterna, samtidigt som ett par hundra elhandelsbolag skall försörja arméer av verkställande direktörer, ledningsgrupper och - inte minst - ägare som skall förses med avkastning. Myten att privatiseringar skapar effektivitet kan inte krossas grundligare än med detta enkla praktikfall. Men ideologin tycks vara så stark att ingen verklighet i världen rubbar den.

2006-06-22 torsdag
Telia Soneras Marie Ehrling vill på DN debatt idag ha bort särregleringen på telemarknaden. Hon förklarar inte vad "särreglering" är, men man förstår att hon inte vill att andra operatörer skall få köpa in sig på hennes nät till priser som bestäms av en myndighet. Genom att hänvisa till ökad konkurrens är hon politiskt korrekt och kan helt glida över det förhållandet att Telia Sonera fick till skänks det fasta telenät som byggdes upp av det statliga Televerket.

För att tydligt illustrera infrastrukturers alldeles speciella karaktär: alla förstår att en bra konkurrens inom järnvägstrafiken inte innebär att olika bolag skall bygga var sina parallella spår mellan de attraktiva resmålen i landet (och strunta i de övriga). Detsamma inser man lätt om eldistributionen, och borde man acceptera också för det fasta telenätet, och för den delen det mobila. (När staten gratis delade ut licenser för 3G-nätet så skulle det givetvis ha satts som villkor att bolagen samarbetade om ett gemensamt nät. Nu monteras det i stället tusentals kontroversiella antenner i onödan, vilket dessutom försenar täckningen över hela landet.) Detta är inte ens politik utan bara sunt förnuft.

Att sedvanlig konkurrensekonomi inte kan tillämpas på sådana infrastrukturer inses till och med i ekonomiska läroböcker. Den naturliga lösningen har i alla tider varit att samhället i någon form har svarat för uppbyggnad och drift. Nu när den tidstypiska trenden är att ägandet glider över i enskilda händer försöker staten sköta den nödvändiga samordningen genom regleringar. Vi kan lätt förstå Ehrling när hon skriver att det då uppstår problem, och blir inte förvånade när hon lutar sig mot det trendiga begreppet ökad konkurrens för sitt förslag till lösning. Men att sitta på det av samhället gemensamt uppbyggda nätet och föreslå att konkurrenterna bygger sina egna är något lättköpt. För att inte säga - eftersom det strider mot sunt förnuft - korkat.

Men Ehrling är naturligtvis inte korkad. Hon använder bara en trollformel på modet för att försvara något som i själva verket är en monopolsituation för Telia Sonera, och hänvisa övriga till den välsignelsebringande konkurrensen.

Konkurrens är självfallet utmärkt, där den finns (t.ex. vid torghandel), och vore ännu bättre om den tillnärmelsevis fungerade som den idealiserade teorin förutsätter. Men den barnatron är det väl snart bara EU:s ekonomister som har. För verklighetens företag gäller att så mycket som möjligt begränsa konkurrensens verkningar för egen del eftersom det är på den vägen en stor del av vinsten uppkommer. Ur den aspekten var Marie Ehrlings artikel i varje fall belysande.

2007-08-18 lördag
I en dagsnotering på försommaren tog jag avregleringen av elmarknaden som exempel på ideologiskt betingade privatiseringar som inte leder till ökad effektivitet. Tre dagar senare (19/6) fick jag vatten på den kvarnen på DN Debatt. Där redovisades en forskningsrapport från KTH som i sammanfattning betygsatte elavregleringen som ett skräckexempel på hur så gott som alla aktörers förväntningar på en stor samhällreform i slutänden kan visa sig totalt felaktiga.

Från början var de stora kraftbolagen negativa till reformen, medan kommunerna och den elintensiva industrin var positiva. De förra befarade konkurrens och lägre priser, de senare hoppades på samma sak. När hela processen var fullbordad hade elpriserna ökat kraftigt och inställningen till reformen var helt omkastad. Det som hänt var att kraftbolagen hade positionerat sig i ett tidigt skede och köpt upp mindre bolag, inte minst kommunala. Kommunerna sålde villigt, i en del fall av ideologiska skäl men också inför de förväntade elprissänkningarna.

Genom inrättandet av en nordisk elbörs kom marginalkostnaden för energiproduktionen att styra priset, och oligopolbolagen som satt på den billiga vatten- och kärnkraften kunde håva in jättevinster. Alla hade missbedömt reformens konsekvenser, och storbolagen som från början hade varit negativa kunde nu gnugga händerna, medan kommunerna och den elintensiv industrin gnisslade tänder.

Detta är inte första gången som nationalekonomins skolboksteorier havererar, och säkert inte den sista. Vad som kan förvåna är den naiva tilltro till teorierna som även de mest erfarna ekonomerna uppvisar. Eller kanske snarare den skenbara tilltro som egentligen bara kamouflerar en ideologisk böjelse.

Privatiseringar leder inte alltid till större effektivitet och bättre konkurrens. När den som i exemplet med elen i stället leder till oligopol och högre priser så närmar vi oss nog ett mera normalt läge för den reellt existerande marknadsekonomin.

Förmögenheter
2007-12-05 onsdag
Peter Wolodarski kommenterar i dagens DN en studie som visar att 40 procent av de samlade förmögenheterna i Sverige ligger hos en enda procent av befolkningen. En replik till PW:

I Sverige är kapitalet samlat hos en extremt liten grupp individer. Du menar att en av orsakerna till detta är vår höga beskattning av arbetsinkomster. Men poängen i den aktuella studien var att svensk kapitalkoncentration är lika hög som USA:s, ett land som vi inte jämför med den svenska skattepolitiken. En mera naturlig orsak är i stället den ekonomiska högervåg som dominerat västvärlden sedan 1980-talet, med början i Reaganomics.

När den samlade löneökningen för alla arbetande i Sverige uppgår till en tiondel av produktionsökningen, och resten tillfaller kapitalet (som fallet var 2006) kan resultatet inte bli något annat än det vi ser. Systemet är dessutom så genialt konstruerat att varje försök från löntagarna att minska gapet definieras som inflationshotande och därmed som skadligt för samhällsekonomin. Lönerna har man sagt skall knytas till produktivitetsökningen och inte till den många gånger större produktionsökningen.

På 1970-talet, före nyliberalismen, betraktades "övervinsterna" som en så destabiliserande faktor att till och med folkpartiet väckte en idé om löntagarfonder. Det känns numera som förhistorisk tid. I våra dagar har indignation rörts upp bara när direktörerna, i sin egenskap av målvakter för systemet, har plockat sin i sammanhanget blygsamma andel av vinsterna. Då har kapitalets intressen försvarats av hög som låg. (Inte ens för hyperkompetenta storföretagsledare är det självklart att ingå i enprocentsgruppen.)

Det är intressant att näringslivets egna tankesmedjor visar på de gigantiska förmögenhetsgapen, men frågan är om det är helt riskfritt.

2006-12-07 torsdag
Några privat drivna vårdcentraler har gått med vinst och ägarna har belönat sig själva med en aktieutdelning som gjort dem till miljonärer. Om den frågan blev det en kortvarig debatt, i vilken Dagens Nyheter i en huvudledare (5/12) hann slå fast att detta "är ett välkommet hälsotecken". Det här med pengar är ett komplicerat logiskt problem i vårt land. Samma ledarsida uppfattar det vanligen som ett stort problem att bolagsstyrelser beviljar sina företagsledare en mindre del av företagens vinster (även när det inte är frågan om skattemedel som hamnar i privata fickor).

Ledarskribenten tycker inte att läkarnas vinster är för stora, bland annat därför att de skall ställas i relation till ägarnas "risktagande". Nu uppgår det samlade risktagandet för en lämpligt vald bolagsform till några procent av ett års vinst, så det argumentet slank nog med en aning obetänkt. En annan ursäkt för vinsten är att privata vårdcentraler drivs mer effektivt än offentliga. Men den rent ekonomiska effektiviteten med vinstdriven sjukvård har alltid varit det principiella kärnproblemet.

Om man som sjuk kommer till en vårdinrättning vill man inte att läkarens tanke på egen personlig ekonomisk vinst på något sätt riskerar att finnas med i bedömningen av den vård man behöver. Detta är en del av den fundamentala värdegrund som har format den svenska och europeiska linjen att sjukvård i huvudsak skall drivas på offentlig bas. (En annan del av värdegrunden är att vård skall ges efter behov och inte efter betalningsförmåga.) Sjukvården skiljer sig i denna känsliga integritetsfråga från de flesta andra verksamheter.

Den bristande effektiviteten i offentlig verksamhet är något som vanemässigt förutsätts, inte sällan med en lätt föraktfull underton. Självfallet arbetar människor inte olika engagerat beroende på vem arbetsgivaren är. Däremot dras offentlig verksamhet med en påtvingad struktur som gör den tungrodd. Viktiga beslut och instruktioner måste läggas fast i tröga politiska instanser, och man måste följa stelbenta regelverk som hämmar flexibiliteten. Detta är krav som (för)följer all statlig och kommunal aktivitet. Att det också anses självklart att samma sektorer skall vara ledande när det gäller låga löner skapar givetvis rekryteringsproblem. Privat företagsamhet har alltså en på förhand given konkurrensfördel gentemot offentlig, en fördel som det vore närmast inkompetent att inte kunna profitera på. Men en annan lösning vore förstås att tillåta offentligt företagande att bli mer flexibelt.

Vinsten som fenomen har också en principiell problematik. Utöver ersättning till arbete (lön) och kapital (ränta) kommer i en ideal ekonomi enligt neoklassisk teori all vinst att konkurreras bort. Vinst är alltså ur teorins synpunkt en anomali som uppstår genom olika slag av imperfektioner. I verklighetens ekonomier är den däremot en central och dyrkad storhet. Teorin stämmer till exempel för hantverkare som arbetar i egna företag och för en mängd andra småföretag, där ägarna i bästa fall får ihop till en anständig lön. I sådana sektorer fungerar konkurrensen. Men i övrigt är det anomalin som hyllas.

Problemen med helt privata sjukvårdssystem blir tydliga om man extrapolerar till gränsfallet USA. Med världens i särklass dyraste sjukvård når man ett resultat som inte kommer upp till samma nivå som något annat industrilands. Särskilt blir den ojämlika fördelningen iögonfallande. Ser man till en indikator som är ett bra mått på sjukvårdens prestationer för alla invånare - barnadödligheten - finner man att den ligger på samma nivå i USA som i det närmast ulandsfattiga Kuba.

DN-ledarens förenklade och idylliserande syn på privatisering omfattades för fyrtio år sedan av gamla och passerade tänkare. Idag är det ungdomen som för idéerna vidare. Vem var det som sade att utvecklingen går i cirklar?

Blandat
2010-08-16 måndag
DN-debatten efter Svante Nycanders apologi för liberalismen fortsätter. Idag har en ganska ogenerad nyliberal vid namn Mattias Svensson av någon anledning fått utrymme för att droppa mestadels anakronistiska, och genomgående opportunistiska, citat och referenser för att skapa någon sorts rättfärdigande av sin lära. Högtidligt anger han att en nyliberal är "just liberal - för näringsfrihet, valfrihet och personlig frihet - på alla områden". Att han hoppar över "för alla människor" är antagligen bara en klartänkt blunder.

En webbkommentar till DN.se:

... Liberalismens moraliska fundament är att den ena individens frihet inte får inskränka den andres. Själva definitionen av nyliberalism kan egentligen sammanfattas med credot: den moralen skiter vi i. Äganderätten står följaktligen högt över alla andra rättigheter, och att den rätten leder till total diktatur inom bland annat ekonomi och arbetsliv är med andra ord liberalism i sin högsta förfining.

Man kunde tycka att nyliberalernas time out efter generalfiaskot med finanskraschen kunde varat lite längre. Men står man över moralen så är människors lidande över hela jorden en icke-fråga. Och har man maktens öra så är det bara att komma igen med en absurdistisk ideologi som beskriver sig som rationell, men som totalt komprometterar begreppet förnuft.

2010-08-18 onsdag
Mattias Svensson hedrar mig med ett svar i webbdebatten på DN kultur. Han skriver bokstavligen (bl.a.) detta:

"Många klyftor och orättvisor i världen handlar om brist på just äganderätt för alla till vad de förvärvat."

Egentligen blir man svarslös av en så osannolik mening, men jag chattade ändå ett svar:

Bäste Mattias,
Av de 30 artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna handlar en (nr 17), i två korta meningar, om äganderätten. Det är mycket upplysande att läsa de övriga 29 och jämföra med situationen för vanliga människor både i Sverige och i världen.

Eftersom Svensson med "förvärvat" knappast menar den del av profiten som jordens alla proletärer sliter ihop till den rika minoritet som har äganderätten, så är andra kommentarer överflödiga. Men när nyliberalismens mera normala tänkare ännu har vett att ligga lågt efter finanskraschens torpedering av deras mest älskade teorier så blir det tydligen bara knäppskallarna kvar, de som inte förstår att tystnad just nu är det bästa.

2010-08-19 torsdag
I den fortsatta webbdebatten framhärdar MS i att problemen för alla fattiga i världen skulle lösas med lite mera ägande, kort sagt lite mer nyliberalism. Det var läge för en slutkommentar:

Heureka! kan Mattias säga: Orättvisor i världen beror på att de egendomslösa ingenting äger. En genial tes, och jag får omvärdera saker och ting, eftersom den ursprungliga artikeln verkade, förlåt uttrycket, lite korkad. Författaren kan med all rätt säga som W Bush: don’t misunderestimate me. Jag är givetvis svarslös och lägger ner min talan.

2010-08-23 måndag
DN-debatten om liberalismen fortsätter idag, och man tänker: javisst ja, den kan ju inte avslutas förrän Johan Norberg har fått avge sin dom. För dagen bara webbkommentarer, återkommer till frågan.

En sak kan man hålla med om. ”Nyliberalism” är en onödig omdöpning av den gamla manchesterliberalismen, som genom tiderna också haft andra namn. Grundtanken är genomgående densamma: en närmast religiös föreställning om att största möjliga spelrum för individers egoism skapar det ideala samhället, alltså en miljö för bästa tänkbara samverkan mellan människor. Sådana absurda teorier hävdas bäst av fundamentalistiska idémakare, men motbevisas regelbundet av verkligheten.

Vi lever just nu i en extrem backlash för nyliberalismen: efterverkningarna av en global finanskrasch, helt och hållet orsakad av liberal ekonomisk normaldrift. Men inte påverkar det JN:s självförtroende. F.ö. förbiser man allmänt att den extrema liberalismen konsekvent tillämpad motsäger hela idén med politiska partier, i analogi med att det inte kan finnas föreningar för solipsister.

2010-08-24 tisdag
Gårdagens webbkommentarer utlöste två reaktioner . Den första:

@Schaff Går det verkligen att kritisera och beskylla ett system som aldrig beprövats? Hade "staten" absolut ingenting med bankernas försäkrade risker att göra? Begrepps- och konceptförvirringen är total... Med svaret:

@Elias A. Om du med system menar nyliberal ekonomi så har den prövats genom att med vapenmakt införas i Sydamerika på 1970-talet. Se Klein: Chockdoktrinen. Utanför militärdiktaturer har folkens förnuftiga motstånd varit för stort. För orsaken till finanskraschen: OK, ändra ”helt och hållet” till ”helt avgörande”.

Skall tilläggas förstås att Reagan och Thatcher införde nyliberala element i sina ekonomier, och att även andra länder påverkades. Vi har därför haft en period sedan 80-talet med ökad överföring av produktionsresultatet från arbete till kapital.

Den andra:

@Schaff, visst är svängningar en del av marknadsekonomin. Ett komplext och dynamiskt system ger alltid upphov till svängningar. Så vi har två samhällsmodeller att välja på: Det dynamiska, där turbulens är ofrånkomlig, eller; det planekonomiska, där all variation, men också dynamik kan regleras bort - och ekonomin genomgår en kontrollerad och stadigt fallande trend. Vi har snart krisen bakom oss - och det inträffade är snarast en kapitalismens triumf. Med svaret:

@Leon. Misär, svält och lidande drabbar fortfarande miljoner människor i världen som en direkt följd av finanskraschen, orsakad av liten grupp aktörer besatta av kortsiktigt vinstintresse. Det du kallar ”kapitalismens triumf” är väl möjligen att de ansvariga för katastrofen i stället för att bestraffas kommer ut ännu rikare. Vi är inte hänvisade till ett av bara två system, och särskilt inte till ett vars hela idé är egoistisk dogmatism. Det finns också något som heter förnuftiga alternativ.

2010-08-25 onsdag
"Leon" ger inte upp. Igår hette det så här:

@Schaff, jag är liberal och känner därför oro inför dina "förnuftiga alternativ". Jag håller mig hellre till demokrati - än en liten grupp upplysta människor som vet vad som är "förnuftigt". För övrigt har "Misär, svält och lidande" i världen minskat stadigt de senaste decennierna, som följd av demokrati och marknadsekonomi. Andelen fattiga är mindre än någonsin. Svar idag:

@Leon. (Är du Norberg himself?) Andelen fattiga i världen har minskat, men antalet har ökat. Människors materiella villkor har förbättrats på många håll, men främst tack vare folkligt förankrad utveckling (typexempel Brasilien). De länder som haft kraft att avvisa IMF:s och Världsbankens nyliberala diktat har klarat sig bäst. Lönerna i USA har stagnerat eller minskat sedan Reaganomics infördes, medan den rikaste mikroandelen har blivit ännu mera sanslöst rika.

Den kapitalistiska revolutionen i Ryssland orsakade miljoner människors död. Även Kinas ekonomiska liberalisering har drabbat de fattigaste med utbredd arbetslöshet. Shall I go on? Nyliberalismen är den ekonomiska maktens ideologi, och det krävs demagogi för att försvara den. Därför får den hålla tillgodo med ett fåtal tänkare med udda läggning, varav Norberg är Sveriges representant.

På den första delen av Leons demagogiska vinkling hade "Andreas" redan svarat:

Leon. Du smiter från diskussionen. Vem har hävdat att vi inte ska ha demokrati eller marknadsekonomi?
Är det några som hyllar en liten grupp upplysta människors rätt att styra så är det just liberalerna då de hävdar ägandets okränkbarhet. T.ex. rätten att raskt flytta en fabrik till ett nytt land om arbetarna inte är fogliga nog, om aktieägarna inte är nöjda med utdelning. Men liberalen ser ingen konflikt, ingen misär som hade kunnat undvikas.

2009-01-30 fredag
Anders Bolling menar i DN idag att nyliberalismen, vars tvära död många glädjer sig åt, aldrig varit särskilt levande. "I de mogna marknadsekonomierna har statens vikt aldrig i grunden ifrågasatts." Men frågan är vem som trott på en sådan motsättning. Det är väl bara i den ytligaste politiska debatten som man kunnat bortse från statens verkliga roll. Går man lite djupare kan man som Chomsky till och med hävda att USA inte är en marknadsekonomi överhuvudtaget. Den högteknologiska utvecklingen i USA har i huvudsak drivits fram inom den statliga sektorn, och statens roll har varit att socialisera riskerna och privatisera vinsterna.

Nyliberalismen handlar om någonting annat. Den är en ideologisk frontrörelse för att rättfärdiga och driva på privatiseringen av vinsterna. Med hjälp av en "teori" som skulle visa att privatiseringar leder till den bästa av världar har man urskuldat en praktisk politik som överfört väldiga förmögenheter från majoriteten av människor till en allt mindre elit. När IMF och Världsbanken har tillämpat "teorin" i utvecklingsländer (som villkor för lån och bistånd), och resultatet inte oväntat blivit sociala katastrofer, har nyliberalismens hegemoni tjänat som ursäkt för välförtjänt dåligt samvete.

Det totala ointresse för mänskligt lidande som kännetecknade "teorins" mest dogmatiska företrädare kom till uttryck i Ryssland efter 1990, där nyliberala ungtuppar fick härja fritt. Receptet löd att statens rikedomar (men inte dess förpliktelser) skulle privatiseras så snabbt som möjligt. Resultatet blev ett socialt sammanbrott och en misär för de breda massorna som saknar motstycke på vår kontinent sedan världskriget.

Att staten inte skulle fortsätta vara motor för att generera privata vinster har aldrig stått på någon nyliberal dagordning, så vitt jag har sett. Däremot har det varit en huvudpunkt att staten inte borde bry sig så mycket om att stödja ekonomiskt svaga grupper. Det skulle marknaden se till genom att tillhandahålla arbete, vid behov till svältlöner. Det är på den punkten "teorin" har torpederats. Marknaden klarade inte uppgiften ens under brinnande högkonjunktur. Under den nuvarande recessionen havererade hela bygget med dunder och brak. Nyliberalismen var, om än med dystra konsekvenser, ett ideologiskt hjärnspöke. Det är som sådant den har dött.

2009-01-31 lördag
(forts. från gårdagen...)
Eftersom man inte kan misstänka Friedrich von Hayek, Milton Friedman och deras nyliberala efterföljare för okunnighet eller naivitet så är det uteslutet att de inte skulle ha observerat staternas viktiga roll under det senaste halvseklet, bland annat för finansiering av utveckling och privatisering av vinster. En slutsats skulle i så fall vara att propagandan för en helt fri och oreglerad marknadsekonomi utan statlig inblandning avsiktligt har "glömt" det verkliga förhållandet, med avsikt att få teorin om det frihetliga paradiset att framstå som rimlig.

När Bolling menar att nyliberalismen "aldrig levt ett särskilt gott liv" är detta i så fall mera en beskrivning av dess uppsåtligt falska verklighetsbild än av en svag position. Det gör bara dess genomslag i ekonomkretsar desto mer förvånande, och dess effekter på de senaste decenniernas ekonomiska politik desto mer skrämmande. För nyliberalismen har varit en mäktig kraft och dess resultat genomgripande. Den andel av produktionsresultatet som kommit arbetskraften till del har minskat samtidigt som förmögenheter har koncentrerats till en minimal grupp. I USA, det mest typiska laboratoriet för de nyliberala experimenten, har medianlönen i stort sett varit oförändrad under tre decennier, medan rikedomar anhopats hos de redan rika, och andelen fattiga följaktligen ökat.

Till nyliberalismens syndaregister kommer historien också att lägga en stor del av ansvaret för den nuvarande globala kraschen. Till att börja med för att ha byggt upp illusionen att marknaden inte bara kan utan också bör reglera sig själv. Det kunde den inte. Sedan för att ha skapat den okontrollerade ekonomiska eufori som resulterade i vinsthysteri, girighet och förblindat omdöme, och som blev krisens omedelbara orsak.

2008-03-05 onsdag
Med hjälp av tvillingstudier har en forskargrupp synbarligen visat att förmåga till samarbete är ärftligt betingad. Tidigare har samma grupp kommit fram till att människor i allmänhet beter sig osjälviskt, ett resultat som strider mot nationalekonomers grundläggande antagande om the economic man. Sådana resultat förklarar såväl ekonomers svårigheter att göra korrekta prediktioner, som de nuvarande regeringspartiernas svaga opinionsläge.

Det är inte särskilt långsökt att förmåga till samarbete och solidaritet har haft ett överlevnadsvärde under evolutionen, tillsammans med en väl avvägd egoism. Likaväl som man lätt ser överlevnadsriskerna med en egoism i avsaknad av solidaritet. Som i alla genetiska sammanhang finns det ytterligheter som avviker från det normala. En förklaring till att nyliberalismen inte vinner så många troende anhängare skulle alltså kunna vara att den är genetiskt onormal.
 

2007-01-24 onsdag
Lars Linders kolumn i dagens DN är en pärla till satir. Han tackar arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer som betalar för hans och andra välbeställdas skattesänkning som inkasseras i denna månads lönebesked. Och naturligtvis vill vi inte höra gnäll från dessa som får dra in ytterligare ett hål på svångremmen. "Hur vore det med lite förnöjsamhet när det nu äntligen går lite bra för Sverige? Delad glädje är dubbel glädje."

Han hade först tänkt lägga en del av pengarna i någon insamlingsbössa, men kommer fram till att det nog är bättre för Sverige om han hjälper till att hålla hjulen igång och istället köper nya lättmetallfälgar till stadsjeepen.

2007-02-08 torsdag
En känd nyliberal förunnades idag utrymme på DN:s ledarsida för att bemöta en likaledes känd kristdemokrat i fråga om kapitalismens möjligheter att hantera miljöproblemen. En replik:

Johan Norberg anser idag att mera marknadsekonomi och äganderätt vore bra för miljön. Den diskussionen klarades av ungefär runt åren då Norberg föddes. Miljöproblemet framför andra var på den tiden hotet om utrotning av blåvalen. Norbergs föregångare menade att blåvalarna skulle skyddas om de bara hade privata ägare, mot vilket mera klarsynta ekonomer dock protesterade. Om nämligen valägarna fann att deras kapital kunde placeras lönsammare i till exempel grisuppfödning, så skulle det vara rationellt att avliva och sälja valarna, och i stället köpa grisar. Och i den heliga äganderättens namn skulle ingen kunna göra någonting åt det.

Nyliberalismens historielöshet är väl en del av dess ungdomliga charm. Norberg får mycket riktigt ihop sina argument bara genom att kalla statligt påtvingade regleringar, avgifter och skatter för marknadsekonomi, och det kan man kalla ett alexanderhugg.

2006-10-13 fredag
Om ministrars uppsåtliga vägran att betala teveavgiften - dagens heta fråga - har Barbro Hedvall i DN en passande beskrivning: "barnsligt". Obstruktionen påminner inte så lite om trilskande tonåringars motstånd mot föräldrarnas regler, med den skillnaden att barns beteende är naturligt för deras ålder. Men mer problematiskt än så är att den nyliberala undervegetation som länge grott i marginalen nu fått växa upp till regeringshöjd. Licensbojkotten är bara ett förhållandevis bagatellartat utslag av det nyliberala tänkesättet.

Nyliberalismen är en nästan bokstavstroende återgång till den 150 år gamla manchesterliberalismen, som sedan länge varit utmönstrad ur samhällekonomisk praktik. Naturligtvis har den mera likheter med en trosuppfattning än med empiriskt grundad nationalekonomi. Inspirerad av Reagans och Thatchers politik kunde den frodas här och där under några år på 80-talet, men kollapsade av samma skäl som manchesterliberalismen på sin tid. Modererande krafter insåg att kapitalismen kräver en balanserande samhällsreglering, dels för att överhuvudtaget fungera, dels för att få tillräcklig legitimitet för att inte möta förödande opposition.

För svensk del hade nyliberalismen en tragikomisk karriär. Finansvalparnas ystra 80-tal ledde fram till Bildts regering där hela konceptet bröt samman i en statsfinansiell och samhällsekonomisk härdsmälta. Att det funnits isolerade sekter som försökt hålla åskådningen vid liv har i och för sig varit känt. Men att den återigen skulle få ministerstatus var det antagligen inte många som väntat. Bland spekulationerna finns förmodandet att Reinfeldt velat kasta några köttben till partiets ytterflygel för att lugna potentiella palatsrevoltörer.

Skulle de berörda ministrarna rida ut licensstormen så väntar mycket större problem om man försöker förverkliga nyliberalismens kärnprojekt. Precis som med avgiftsbojkotten präglas hela den nyliberala samhällssynen av naivitet. Den bygger på en absurt förenklad uppfattning om individens autonomi i ett komplext samhälle som är helt beroende av en fungerande samverkan mellan människor. Vill man få en klarare syn på problemen så saknas det inte material. Tar man det från grunden så kan man börja med sekelgamla skrifter om manchesterliberalismens fatala felsyn.

2006-10-19 torsdag
Peter Wolodarski tyckte i gårdagens DN att beskyllningen "nyliberal" hade börjat användas mot en del ministrar som ett sätt att undvika argumentation. Jag mejlade några rader (som återknyter till förra fredagens notering):

Hej,

Igår efterlyste du argument i stället för skällsordet ”nyliberal” i rapporteringen om borgerliga ministrar. Om man inte hänger upp sig på benämningen så kan man ändå säga att till exempel Stegö Chilò dokumenterat en allmän politisk uppfattning som ansluter till den lära som anhängarna en gång i tiden med stolthet kallade nyliberal. Varför det skulle ha blivit ett skällsord är just den intressanta frågan.

Nyliberalismen faller nästan bokstavligt tillbaka på manchesterliberalismen med sin fasta tro på helt fri konkurrens. En politisk följdsats blev den om individens autonomi i förhållande till samhället och staten. Med kritikernas ord: egoism och rå kapitalism (en utveckling av kapitalismen som Adam Smith skulle ha haft klara invändningar emot). Starka sociala konflikter, som födde politisk och facklig kamp, gjorde med tiden manchesterliberalismen obsolet och den avlöstes av socialliberalismen. Som samhällsekonomisk teori kan man alltså säga att nyliberalismen var vederlagd i förväg; den blev en anakronism.

Ett av de mera iögonfallande dragen hos många nyliberaler är den till synes oskuldsfulla föreställningen om individens roll och självständighet, som bland annat yttrar sig i en instinktiv motvilja mot sådana samhälleliga direktiv som man inte själv gillar (exempelvis teveavgifter). Man tycks avvisa Aristoteles klassiska: ”människan är en zoon politikon” (med Marx tillägg: ”endast i samhället kan hon isolera sig”). Barn har av naturen en jagcentrerad syn på sin tillvaro, men med mognaden följer hos de flesta en insikt om att vi är en liten del i ett större socialt sammanhang där vi alla på olika sätt måste anpassa vårt ego.

Evolutionsläran erbjuder heller inget stöd åt den nyliberala solipsismen, även om den på felaktiga grunder kan ha bidragit till att förleda tanken. Att generna är själviska innebär inte att den organism generna skapar alltid tjänar på att vara egoistisk. I ett betydande antal situationer är en altruistisk strategi bättre för att främja organismens överlevnad och reproduktion.

”Nyliberal” kan alltså uppfattas som ett skällsord av alla som med det ordet förknippar en till absurditet förenklad ekonomisk teori och samhällsuppfattning, och därtill en naiv självcentrering. Men visst kan man argumentera med personer på vilket detta råkar passa in, även om möjligheterna till dialog kanske inte är så stora.

Privatiseringar
2010-05-04 tisdag
För många år sedan hade jag en bekant som jag nu inte minns så mycket av, utöver en episod som fastnade i minnet på grund av sin symboliska innebörd: Det var när mannen i fråga räckte fram en brödbit till sin hund och sade "Konsum" varpå hunden böjde bort huvudet och såg plågad ut. På kommandot "ICA" tog hunden däremot villigt emot brödet. (Dressyren hade gått till så att ordet "Konsum" hade följts av en kraftig knäpp på nosen, berättade bekantingen.) Jag minns så mycket att det var en man med samma bakgrund som jag själv, lägre tjänstemannaklass. I den samhällsgruppen, inklämd mellan arbetarna och överklassen, lever de småborgare som inte känner samhörighet med arbetarklassens kollektivism. Så långt påmindes jag om värderingar i min egen bakgrundsmiljö. (Däremot kände jag inte igen mig i ideologiseringen av livsmedelbutiker; jag hade alltid handlat i den butik som låg närmast, eller den som hade varorna jag sökte.)

Antagligen fastnade hundepisoden i minnet därför att det var min första erfarenhet av ett uttalat förakt för sådant som handlar om solidaritet i någon mening. Egoismens yttringar ser vi ju dagligen och kan erkänna som i det närmaste naturligt grundade. Men därifrån till att aktivt uttrycka aversion mot någonting gemensamt andra har skapat och som inte det minsta berör den egna personen, är ett intressant steg. Ju fler exempel på borgerlig psykologi jag sedan dess ramlat över desto tydligare har det blivit att detta i själva verket är ett centralt element. Det är inte bara fråga om att lyfta fram egenintressets betydelse för ett dynamisk samhälle, det är minst lika viktigt att giftstämpla sådant som bygger på solidarisk gemenskap, alldeles särskilt om det gäller framgångsrik solidaritet.

Noam Chomsky har beskrivit fenomenet så som det yttrar sig i USA, där det givetvis är ännu mer markerat än hos oss. Han beskriver hur människor på punkt efter punkt styrs mot att sky det gemensamma. Hur främmande det bör vara att i någons politiska medvetande det skulle ingå hur den obekanta fru Johnson längst ner på gatan egentligen har det. Staten skall betraktas som en motpart som kommer med krav på skattepengar, inte i första hand som en bas för gemensam omsorg. En sådan strategi är naturligtvis skräddarsydd för den ekonomiska makten, och har som vi vet varit framgångsrik i USA och förhindrat framväxten av en egentlig, solidarisk arbetarrörelse. (Men kampen bedrivs på många fronter och framgångarna för folkliga rörelse av olika slag har ändå varit betydande under efterkrigstiden.)

Mönstret blir detsamma när mallen läggs över världspolitiken. När järnridån föll blev kommunismen den stora fienden, ekonomiskt, ideologiskt, militärt och på alla andra sätt. Inte för att kommunistiska länder då utmärkte sig framför andra i fråga om militära illdåd eller interna blodbad, tvärtom. Men andra länder och regimer kunde komma undan med blodiga angreppskrig, inhemska massakrer och allehanda förföljelser utan att drabbas av ens bråkdelen av den kritiska uppmärksamhet som reserverades för kommunistländerna. Det som avgjorde var att de senare hade åtminstone ansatser till egalitära och solidariska element i sin politik och att de dessutom upprätthöll ett oberoende gentemot ekonomiska krafter i väst. USA:s regeringar såg som en huvuduppgift att till varje pris förhindra mindre länder i periferin att lyckas med experiment i samma stil. Därav angreppskriget mot Vietnam, stödet till Suharto när han slaktade någon miljon av sina egna medborgare, iscensättandet av militär- och andra statskupper en masse runt i om i världen, och tyvärr åtskilligt annat. Framgångar för allt som innefattade en gnutta politisk solidaritetstanke måste av "pedagogiska" skäl förhindras, till priset av vilka grymheter som helst. Förevändningen i väst att konflikten gällde kommunistländernas brist på demokrati och mänskliga rättigheter föll vid en flyktig granskning, eftersom länder utan egalitära böjelser i sin politik inte bara kunde komma undan, utan kunde få aktivt stöd, trots betydligt värre meriter i fråga om diktatur och förtryck.

USA är ett mycket öppet land, med antagligen världens förnämsta yttrandefrihet. Dessutom hålls viktiga statsdokument hemliga bara under föreskriven tid, och frisläpps verkligen på angivet datum. Trots att tämligen uppseendeväckande fakta då blir offentliga tycks det inte innebära någon större risk för etablissemanget. Få har tid och intresse att gräva i dokumenten, och när det görs så är alla stora media ointresserade av "olämpliga" avslöjanden. Chomsky hämtar sina fakta i de f.d. hemliga pappersbuntarna och har publicerat beläggande citat från amerikanska ledare under olika epoker, som fullt ut klargör strategin med att stoppa framgångsrik egalitär politik, varhelst på jorden någon försökt pröva den. Hans skrifter är en källa till aha-information som våra vanliga media kränger ut och in på sig för att undgå att upptäcka.

Har vi nu kommit rötterna till den borgerliga psykologin på spåren så klarnar i så fall en del av den svenska borgerlighetens agerande som annars skulle ha varit obegripligt. Privatiseringarna behöver inte ge ett bra resultat, de behöver inte ens motiveras. Huvudsaken är att så mycket som möjligt av den gemensamma, solidariska samhällsorganisationen gröps ur. Så kommer systemskiftet att genomföras, steg för steg istället för radikalt. Då spelar det mindre roll om privatiseringarna strider mot lagar, upprör allmänheten och orsakar regeringsskifte. Förhoppningsvis är processen irreversibel. I så fall har gränser flyttats permanent, och man kan utan större skada ta en paus i regerandet (och låta motståndarna reda ut budgetunderskott och andra sådana småproblem man kan ha lämnat efter sig.)

2010-05-05 onsdag
Nya stöd för gårdagens tes presenterar sig löpande. Idag är till och med DN:s ledarsida allvarligt upprörd över fusket inom den privata sjukvården, och då inte minst med politikernas lättsinniga sätt att genomföra systemet. Tydligen har inga, eller högst otillräckliga, kontrollmekanismer införts för att hålla reda på hur skattepengar i miljonklassen faktiskt används. Uppenbarligen har rena bedrägerier blivit mer eller mindre rutin på några vårdinrättningar, också inom åtminstone ett större sjukvårdsföretag.

Hur kan ett system för så omfattande utdelning av skattemedel införas utan att någon tycks ha reflekterat över de enklaste administrativa rutiner för kontroll? Ser man privatiseringarna som framför allt en metod för att minska den gemensamma och solidariska sektorn så blir det inte märkligt alls. Intresset för att skapa komplicerade kontrollsystem för utskyfflingen av skattepengar till privatpersoner behöver inte vara så stort om själva idén är att få bort resurserna från den offentliga sektorn.

Principen bakom metoden är i så fall klassisk högerpolitik och har använts i många ekonomier, under nyliberalismen i allt mer vulgära former . Stora skattelättnader för rika personer som dränerar den offentliga sektorn och tvingar fram neddragningar i alla former av stöd till fattiga, resulterande i stora budgetunderskott som någon efterträdande regering av annan politisk färg har får reda ut. Cyniskt? Ja, men det finns mycket värre utslag av den politiken. De som ännu inte har vant sig har bara lite övningar i självbehärskning kvar att göra.

...och högerextremism
2010-10-17 söndag
Richard Swartz skrev i DN igår om den senaste högerextrema valframgången i Europa, den här gången i Wiens lokalval där en tandtekniker, herr Strache, med främlingsfientlighet som främsta varumärke fick nästan en tredjedel av rösterna. Swartz söker svaret i socialdemokratins tillbakagång, som skulle ha lämnat ett tomrum för populisterna att fylla. En mailkommentar till RS:

Socialdemokratin i Europa har förvisso genom underlåtenhet skuld till högerextremismens framväxt, men frågan är om inte borgerliga intressegrupper har en större skuld genom direkt vållande.

Efter kriget och fram till 1980-talet levde högerextremismen en undanskymd och skamlig tillvaro runt om i Europa. Samtidigt upplevde befolkningarna – från USA till Berlinmuren - en optimistisk tidsanda då tillväxten blomstrade och välfärdssamhällena byggdes upp. Levnadsstandarden var visserligen i genomsnitt lägre än dagens, men utvecklingen hade en riktning som gav alla, även de sämst ställda, ett hopp och en tillförsikt inför framtiden.

Med nyliberalismen blev den råa klasspolitiken på nytt rumsren, under bisarra förevändningar som att de rikas våldsamt ökade rikedomar skulle sippra ner till alla och göra välfärdspolitik onödig. Åtstramningarna i välfärden inleddes för säkerhets skull innan någon nedsippring hade visat sig. Motiverade med det kryptiska begreppet globalisering genomfördes nedskärningarna i allt fler länder, i de med stora ekonomiska problem under hot från IMF och Världsbanken. De redan sämst ställda fick uppleva försämringar i absoluta tal, en ny och obehaglig upplevelse i välfärdssamhällena. För många avlöstes tillförsikt av modlöshet, och av krav på förklaringar.

I USA och Storbritannien innebar nyliberalismen en kraftig högervridning av politiken generellt. Andra länder följde efter. Med sedvanlig fördröjning mognade processen i Sverige i början av 1990-talet, och ledde då till borgerlig regering. Avregleringar på bred front inleddes, men på grund av en generande handlingsförlamning under den ekonomiska kris som inträffade kunde borgerligheten inte rädda sig kvar vid den politiska makten den gången.

2006 kom nästa chans, och den togs tillvara genom bland annat ett hårdhänt tillslag mot sjuka och arbetslösa. Känslolösheten i åtgärderna ledde till det största ras i förtroende bland väljarna som kanske någonsin förekommit i landet. Sympatierna flyttades över till oppositionen, men socialdemokratin dribblade bort sitt ansvar för välfärden så grundligt att en given valseger fumlades bort.

SD släpptes in i värmen, ledda vid armen av alliansregeringen, och hjälpta av oppositionen som snällt lämnade vägen fri. Stora grupper hade drabbats av en hård politik, eller på nära håll sett andra drabbas. Men ingen hade något svar på frågan varför, utom SD, som svarade att det beror på invandringen. När ingen annan svarar så lyssnar man på den som i varje fall försöker, även om svaret är barockt. När SD sedan lade till att man skulle återställa välfärden så blev valframgången minst av allt överraskande.

Den stora (enda) frågan inför fenomenet SD, före valet, var om de etablerade partierna skulle ta debatten med dem om invandringen eller ej. Man tycktes inte inse att det var debatten om välfärden man borde tagit. Eller så låtsades man inte inse det.

Variationerna mellan olika länder är väl antagligen stora, men med den nya högerextremismen förefaller vissa huvudströmmar vara likartade. En viktig likhet, som dessutom är logiskt plausibel, är samvariationen med nyliberal ekonomisk politik.

Jag instämmer alltså i det allra mesta du skriver, men avviker i det som kanske är kärnfrågan. Primärt fyller högerextremismen inte ett tomrum som socialdemokratin lämnat, i första hand ockuperar den ett territorium som den vanliga högern har förarbetat och reserverat för sina extremare flygelkamrater.

2010-11-01 måndag
Richard Schwartz svarade vänligt och seriöst på mailen för två veckor sedan. Jag fick medge att jag läst in mera mellan raderna än vad där faktiskt stod. En replik:

Jag får ge dig rätt i att jag tolkade in mer i din artikel än vad där faktiskt stod. Läsningen styrdes för mycket av mina förväntningar, som i sin tur beror på denna väldiga lucka i förklaringarna av högerextremismen som mainstreammedia mestadels lämnar öppen. Nämligen de verkliga och konkreta orsakerna till missnöje, som är den viktigaste grogrunden för populistiska rörelser av olika färg.

Hur många har inte grubblat över hur Tyskland på ett fåtal år kunde förvandlas från den västerländska civilisationens yppersta manifestation till en nation styrd med gangstermoral? En patentfras har varit att vi alla har förutsättningar att hamna i samma moraliska moras. Man glömmer då att förutsättningen i Tyskland var Hitler, och att förutsättning för Hitler, framför alla andra faktorer,  var en ekonomisk katastrof under 20-talet då även medelklassen drabbades genom att deras livsbesparingar raderades ut av hyperinflationen, med fortsatt depression och arbetslöshet under 30-talet. Om vi tänker bort det ekonomiska dråpslag som drabbade huvuddelen av tyskarna, kan vi föreställa oss att vanligt folk då plötsligt skulle ha börjat lyssna på en galen österrikare som yrade om judar, bolsjeviker och Versaillesfreden? När han väl serverats makten så levererade han under sex år (med hjälp av en statsdirigerad ekonomi) den stabilitet han utlovat, och blev en av landets populäraste ledare genom alla tider (utom givetvis bland judar, socialister, ett fåtal tänkande liberaler [som Sebastian Haffner] och några andra som snabbt emigrerade). Att Hitlers politik sannerligen inte uppfyllde vanliga människors verkliga behov på längre sikt var något som småborgerligheten inte förmådde inse.

Nynazismen har allstå vuxit fram parallellt med nyliberalismen, ett samband som tål att studeras noggrannare. (Händelsevis sammanfaller också postmodernismen med den utvecklingen, kanske som ett utslag av en sorts intellektuell krissituation?) Tea party-rörelsen är en reaktion på en kapitalism som lossnat i fogarna, och i miljontal berövat folk sina bostäder och jobb. Att en ännu mer krympt stat skulle vara någon hjälp för de drabbade är bara högerextremismens underbara, paradoxala förmåga att lyckas ställa problem på huvudet. Exemplen kan fortsätta radas upp. (Det finns förstås fenomen som antagligen inte passar så bra in i den här mallen, t.ex. främlingsfientligheten i Danmark, ett fungerande välfärdssamhälle, men det visar i så fall bara att verkligheten som vanligt inte är helt igenom entydig.)

Det här är den centrala förklaringsmodellen jag menar är försummad. Fast, som sagt, den försummelsen kan man inte utläsa av din artikel, det vara bara fråga om min slarvighet i läsningen!