Dagsnoteringar 2006 - 2009 Ekonomi
Begrepp
2006-05-18 torsdag
För att fortsätta på det ekonomiska spåret: en liten diskurs om
den neoklassiska teorin, som visserligen med tiden har blivit ett lappverk
men fortfarande är nationalekonomins ortodoxi.
Teorin säger att arbete och kapital är ekonomins produktionsfaktorer som får sina
faktorersättningar - lön respektive ränta - bestämda av jämviktsläget
mellan utbud och efterfrågan. Den osynliga handen styr allt till rätta,
men bara när det råder fullkomlig konkurrens. Själva företagandet är ingen
produktionsfaktor och i en ekonomi under fullkomlig konkurrens kan det
inte finnas någon företagsvinst (alltså utöver räntan till kapitalägaren). När
konkurrensen fungerar så pressas priserna tills vinsten är noll.
Vi har alltså en verklighetens ekonomi där företagsvinsten är en av de
centrala företeelserna överhuvud taget i företags- och börsvärlden, och en
huvudteori enligt vilken vinst uppstår som en följd av anomalier. Mycket
huvudbry har alltså ägnats åt att hitta ad hoc-teorier för att lappa över
denna besvärliga diskrepans, men framgångarna är diskutabla.
Antagligen har sunda förnuftet rätt när det antar att vinst uppstår ur
olika former av monopolfenomen. En del sådana har juridiskt skydd, t.ex.
patent och upphovsrätt (ta Microsoft som ett illustrativt exempel). Andra
följer av marknadsdominans av varierande orsaker eller av temporära fördelar i
ett marknadsavsnitt.
Teorins problem att hantera frågan blir också politikens problem.
Nationalekonomins ideala marknad finns inte, och man kan därför inte
vetenskapligt belägga att marknadsekonomin styr allt till det bästa.
Därför är teorin inte särskilt användbar för att legitimera kapitalismen
och den står överhuvud taget rätt tomhänt när det kommer till uppgiften att ge vetenskaplig
anvisning om vad som är den rätta vägen. Gunnar Myrdal har granskat den
aspekten av den neoklassiska teorin på djupet i ett viktigt arbete som
knappast har blivit bedömt efter sitt rätta värde. Jag hoppas få tillfälle
att återkomma till det.
2007-10-21 söndag
Även natten kan ha sina stjärnor. Min ständige måltavla Peter Wolodarski
hade i tisdagens DN (16/10) en skarp uppgörelse med fondbolagen och deras
oanständigt höga avgifter. Dagen innan hade (delar av) en
notering från 8/10 med samma innebörd tryckts som insändare i DN. Vad
vi däremot kanske inte skulle bli överens om är mekanismen bakom dessa
privatiserade beskattningar.
Rättfärdigandet av företagsvinsten grundas på att köparnas val är fullt
frivilligt. Men en verklig frivillighet skulle som förutsättning kräva
fullgod information, och att det finns en verklig valfrihet. I realiteten
saknar de flesta konsumenter tid och andra resurser för att skaffa sig
denna fullgoda information. Valfriheten begränsas på många marknader av
oligopolstrukturer. Resultatet blir att vinst kan uppkomma genom att
säljaren har ett orättmätigt övertag av något slag.
Förutom att vinst de facto kan uppstå på ett ojust sätt, så tillkommer att
hela vinstbegreppet, som vi varit inne på tidigare, är en anomali inom
neoklassisk nationalekonomi. Kapital och arbete betraktas där som
produktionsfaktorer vars faktorersättningar kan förklaras. Men vinst är
något som enligt teorin inte kan existera om det råder fullkomlig
konkurrens. Företagens ständiga ambition är därför att upphäva
konkurrensen genom att på olika sätt utveckla sina produkter och skaffa
sig ensamrätt eller andra försteg, om än tillfälligt. Övertaget kan också
säkras för längre tid genom patent, mönsterskydd, copyright och liknande
monopolmekanismer som samhället garanterar.
Vinst är givetvis en viktig drivfjäder för att skapa ekonomisk utveckling.
Det har kapitalismen bevisat. Problemet är just att vinstmekanismen
balanserar på gränsen till det moraliskt tvivelaktiga. Ett sätt att hålla
hela fenomenet på rätt sida om den gränsen är att, som PW i sitt
ledarstick, sätta strålkastaren på förkastliga tendenser i företagen. Bara
genom kritiska granskningar, och genom att granskningarna leder till
förbättringsåtgärder, kan legitimiteten hos systemet bevaras. Kritiken
blir på det sättet i själva verket samhällbevarande.
Excesser
2009-11-16 måndag
Peter Wolodarski väljer anfall som bästa försvar efter skandalen med
förskolorna i Stockholm som praktiskt taget skänktes bort till en
privatperson, och som följaktligen efter ett år (och ideella insatser av
föräldrarna) utföll med tre miljoner kronor i privat utdelning till den
lycklige ägaren. Han tvingas hävda att vinsten i sig är garanten för
effektiv privat verksamhet. En mail till PW:
Du har en notis på ledarsidan idag
som aktualiserar en längre ledare du skrev för en månad sedan (”Ekon från
1984”) på samma tema. Där visade du med positiva exempel hur effekterna av
privata initiativ i skola och förskola kan skapa konkurrens som leder till
utveckling. Problemet med texten uppkommer när du härleder de positiva
effekterna av privatiseringen till vinst och utdelning (de negativa
effekterna har brilliant illustrerats av fru Ströms 3 miljoner,
konfiskerade från gemensam egendom med hjälp av politiker). Men kan
vinsten som sådan, rent matematiskt, vara avgörande för effektiviseringen?
93 procent av svenska folket i arbetsför ålder äger inget företag
överhuvudtaget. Av den resterande minoriteten är de allra flesta frisörer,
fotvårdare, frilansare och andra små- eller ensamföretagare som i bästa
fall får ihop till en anständig lön av sitt slit. Den grupp som i likhet
med fru Ström, herr Kamprad och några till kan stimuleras av möjligheten
till windfall profits är antagligen helt försumbar till numerären,
och kan inte förklara hur ett helt samhälle som det svenska kan nå det
välstånd som faktiskt har uppnåtts. (Det finns en liten grupp som har en
nyckelroll för genererandet av storföretagens vinster och som därför begär
ett skålpund därav, men den kategorins krav på ekonomisk stimulans är DN
och många andra starka motståndare till, enligt någon ologisk logik.)
Kapitalismens hemlighet som ekonomisk motor är intressantare och mera
sammansatt än förekomsten av vinst. Närmare fem miljoner svenskar går
varje dag till sina jobb, där de flesta gör en plikttrogen och ärlig
insats som utgör basen för välståndet. Bland dem fanns den ensamme
ingenjören som uppfann Tetrapak och lade grunden till familjen Rausings
miljardförmögenhet, men själv inte fick någon del av vinsten. Där fanns
också Kamprads medarbetare som kom på det platta paketet och därmed
skapade förutsättningen för IKEA att bli en världskoncern (Kamprad var
dock klokare än Rausing och såg till att medarbetaren belönades). Vi
hittar också Losec-gänget som genererade miljardförmögenheter åt andra
genom att obstruera mot en oförstående företagsledning och därigenom
riskerade sin egen anställning, utan att få någon nämnvärd andel av
miljarderna.
Min skepsis mot föreställningen om begreppet the economic man var
grundad långt innan jag läste nationalekonomi, närmare bestämt i lumpen
för 50 år sedan. Vi hade där en underofficer, förvaltare Svensson, som var
sprängfylld av energi och handlingskraft, en dynamo för hela regementet.
Semestrarna ägnade han åt rekognosering i terrängen inför den kommande
höstens krigsförbandsövning. Vad drev honom till denna självuppoffrande
insats? Hans lön följde den statliga löneplanen och kunde inte påverkas,
och befordran till officer var av formella skäl utesluten. Han hade till
synes ingenting att vinna på sina ansträngningar.
Handelshögskolan i Stockholm har beräknat att svenska folket presterar
300 000 årsarbeten i ideell verksamhet, till stor del på en knappt
tilltagen fritid. Här saknas inte bara vinst som drivkraft, utan
ekonomiskt ersättning överhuvudtaget. (Vi talar om en arbetsvolym som
matchar hela arbetslösheten.) Andra undersökningar har visat att den
stimulerande effekten av en löneökning sitter i ett par månader, därefter
är den ekonomiska motivationen tillbaka till utgångsläget.
Slutsatsen av sådana exempel, eller för övrigt av att bara se sig omkring
på sin arbetsplats och i samhället i övrigt, är att andra faktorer än
pengar betyder mer för hur alla arbetstagare tillsammans skapar
välståndsutvecklingen, och att specifik företagsvinst i det sammanhanget
är en helt försumbar faktor. Eller helt enkelt gå till sig själv: är det
verkligen bara pengar, eller ens främst pengar, som gör att jag är så
engagerad i det här jobbet?
Det är säkert sant att privata skolor och förskolor i vissa fall kan vara
effektivare än kommunala, men det beror med största sannolikhet på att
offentliga verksamheter är mera uppstyrda av tungrodda regelverk och
byråkratiska trögheter, just sådana faktorer som är hämmande för
initiativkraft och kreativitet hos personalen. Det har av någon anledning
ansetts nödvändigt att omgärda offentlig verksamhet med särskilda regler,
och det är ingenting som privatiseringens förespråkare tycks vilja ändra
på. Annars vore det ju en frihetlig åtgärd att riva hindren för skapande
verksamhet, oavsett ägandeform.
Ett PS som nuddar vid detta, men också belyser ”jobbskapande” åtgärder,
som är en liknande del av det nationalekonomiska tungomålstalande som har
varit så populärt en tid. Som man ser av diagrammet nedan har Sverige
idag färre sysselsatta i privat sektor än 1965. Detta samtidigt
som BNP under samma period har ökat med 172 procent i fasta
priser och befolkningen med 19 procent. Den offentliga
sektorn har fått bli bufferten som tagit hand om de människor som det
privata näringslivet inte har behov av.
Här används SNI-koder för att göra indelningen mellan privat och offentlig
sektor. Det innebär att vissa offentligt finansierade men privat utförda
verksamheter räknas till offentlig sektor. I sysselsättningen ingår även
företagare.
Teknisk utveckling
accelererar produktiviteten i en takt som varken ekonomer eller politiker
tycks greppa. Och med allt vi vet om teknisk utveckling så ser vi idag
inte den horisont där ökningen av den takten kommer att dämpas.
Näringslivet kommer att behöva en allt mindre, och en allt mer
högpresterande, andel av befolkningen i framtiden. Anders Borgs
utbudsstimulerande politik är helt enkelt verklighetsfrämmande. Det enda
som kan rädda ”arbetslinjen” framöver är att den offentliga sektorn får
fånga upp överskottet av arbetskraft. Någon annan väg bort från
bidragssamhället lär inte finnas.
2007-02-24 lördag
Apropå "avgifter" så har de fyra stora affärsbankernas vinster förra
året blivit offentliga. Omräknat till varje svensk motsvarar summan för en
tvåbarnsfamilj så där en 30 000 kronor. Sen kan man som en räkneövning
lägga till övriga företags jättevinster och se vad man kommer fram till.
Hur stor del av dessa i storleksordning 100 000-tal kronor per familj
betalas de facto i slutändan av det vanliga hushållet? Det är en spännande
analys, som vi slipper få se i tryck.
2007-03-26 måndag
En insändare i dagens DN tycker att Ingvar Kamprad skulle kunna donera en
del av sin förmögenhet till välgörande ändamål. Men det ligger ingen
missunnsamhet bakom önskemålet. Kamprad sägs "ha rätt till frukterna" av
IKEA:s framgångar, närmare bestämt 234 miljarder kronor, medan direktörer
uppbär mindre välmotiverade förmåner (som i bästa fall kan ge en
förmögenhet på tiondels promillen av Kamprads). Denna "rätt till
frukterna" anses baserad på ägandet, ansvaret och risktagandet.
Nu skulle Kamprads förmögenhet inte varit tillnärmelsevis så stor om han
inte haft en hel armé av ledningspersoner som har utvecklat och gjort
verklighet av lönsamma idéer. (IKEA:s helt grundläggande koncept med
platta paket var till exempel en idé som en av Kamprads medarbetare
kläckte och genomförde.) Kamprad och andra ägare vet vilken avgörande roll
nyckelpersoner spelar för företagens utveckling, och det är den yttersta
förklaringen till varför vissa högre tjänstemän får "stora" ersättningar.
Citationstecknen beror på att ersättningarna normalt bara är en bråkdel av
den värdetillväxt som personerna i fråga har skapat med sin insats.
Naturligtvis tillsammans med företagens övriga anställda som var och en
får tillgodoräkna sig en bråkdel av bråkdelen av produktionsresultatet.
Moraliserandet över stora belöningar vilar på denna labila jämvikt där den
stora vikten ligger upptill och hotar att falla ner vid minsta
förskjutning. Men det är som om Kamprads och hans kollegers värld är så
astronomiskt fjärran från den vanliga verkligheten att den blir svår att
överhuvudtaget greppa, och då än svårare att ifrågasätta. Ändå är det
förbryllande att direktörsdebatten har kunnat sprida sig så brett och högt
utan att ta det ofrånkomliga nästa steg som handlar om de gränslösa
belöningarna till ägandet.
En helt annan fråga är hur Forbes och andra beräknar Kamprads förmögenhet.
IKEA:s stora värdemassa ligger i stiftelser som inte ägs av Kamprad.
Räknar man den till hans egendom bara därför att han kontrollerar
stiftelserna? (frågan ställd av okunnighet).
2007-04-06 fredag
En efter en blir förbunden klara med löneavtalen. Snittresultatet pekar
mot så där 3,5 procent i löneökning per år. Hur mycket är det? Ja,
medellönen för ett heltidsarbete i Sverige lär ligga på drygt 24 000
kronor per månad. Om arbetskraften heltid utgör runt fyra miljoner
personer kommer man fram till att 3,5 procents löneökning betyder drygt 40
miljarder kronor. Och hur mycket är det? Ja, vi har hört att börsbolagens
vinster förra året blev så där 200 miljarder. Skall vi anta att totala
vinsterna i landet hamnar på 300 miljarder, eller 400? Låt gå för något
däremellan och vi finner att löneökningarna totalt utgör 10-15 procent av
den samlade vinsten.
Av produktionsökningen under 2006 tillfaller alltså 85-90 procent
kapitalägarna.
Om detta är mycket eller lite beror väl på från vilken sida man ser saken.
Klart är att den stora andelen till kapitalägarna är en garanti för att
tillräckligt mycket kapital återinvesteras i produktiv verksamhet. Mer
till löntagarna ökar antagligen konsumtionen och leder till överhettning,
räntehöjningar och allt som följer av det. En nackdel med fördelningen är
bland annat att kapitalismen får ett legitimitetsproblem om den sneda
fördelningen blir alltför uppenbar för allmänheten. En annan effekt som
redan är i debattens brännpunkt är direktörernas löner, som får
ytterligare tryck uppåt av vinsterna. Det försöker man nu kamouflera genom
att göra en större andel av deras inkomster resultatberoende i form av
bonus.
Av mera strukturella problem med vinsternas höga andel av
produktionsresultatet kan man se en förflyttning av tyngdpunkten mot mer
produkter och tjänster som inte nödvändigtvis har så stort värde för
människors välfärd, och en motsvarande försvagning av offentligt
producerad välfärd som kan inriktas mer mot reella behov än mot köpkraft.
Givetvis förskjuts också makt och inflytande från löntagarnas kollektiv
till den privata företagarvärlden.
I en värld som också skall hantera kommande klimatförändringar kan man se
ytterligare målkonflikter i marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer,
målkonflikter som förstärker övriga dilemman. Att ett fungerande
alternativ inte finns idag hindrar inte att den nuvarande skeva
maktbalansen kommer att hamna under luppen när alla dessa dilemman skall
finna en lösning. Hur det kommer att utvecklas får den som lever se.
2007-05-23 onsdag
Bankerna gör rekordvinster, rapporterar DN:s ekonomisidor. Enbart de fyra
storbankerna redovisade ett rörelseöverskott på tillsammans 80 miljarder
kronor för 2006. Samtidigt betalar bankerna minimala räntor på hushållens
konton. En analytiker som intervjuas menar att kopplingen mellan vinst och
räntor är konstlad. "Om folk vill ha del av vinsterna är det bästa sättet
att köpa aktier i bankbolagen." Ett välbetänkt råd till alla som inväntar
löneutbetalningen för att kunna köpa kläder till barnen.
Det hjälper inte heller att ta anställning i banken. Vinsterna enbart i
dessa fyra banker motsvarar närapå dubbelt så mycket pengar som alla
löntagare i landet tillsammans får i löneökning under ett år. Uträkningen
är mycket enkel:
- medelinkomsten i landet är drygt 24 000 kronor per månad
- årsinkomsten blir då runt 290 000 kronor i snitt
- vi har högt räknat 5 miljoner heltidsanställda med den genomsnittslönen
- multiplicerar man de två sista talen blir totala lönesumman 1 500
miljarder kronor
- en genomsnittlig löneökning på 3,5 procent av den summan blir 53
miljarder kronor
- att alltså jämföra med bankvinsterna på 80 miljarder kronor
- för att inte jämföra med alla företags sammanlagda vinster som är på
hur många? hundra miljarder kronor
- (vi har då inte ens brytt oss om att vinsterna beskattas gynnsammare
än lönerna).
Den andel av produktionsökningen som tillfaller löntagarna kan alltså
ligga någonstans runt 10 procent i snitt. Resten går till företagens
ägare. Så det är i och för sig ett mycket gott råd att "folk" borde bli
ägare i stället för harva som löntagare för småpengar.
En invändning som kommer med automatik är att löneökningen blir
permanent för kommande år, medan vinsterna ibland kan utebli. Det är sant,
men vi har också bortsett från att hela vinstfenomenet är en bonuseffekt
som är oförsvarligt i neoklassisk ekonomi. Teorin rättfärdigar ingen annan
avkastning av kapitalet än räntan.
2007-08-19 söndag
I ett antal noteringar där jag berört företagsvinsterna har storleken
blivit underskattad. DN redovisar (29/7) vinsterna för stockholmsbörsens
73 största bolag, som för 2006 blev 447 miljarder kronor och för 2007
prognostiseras till drygt 500 miljarder. Lägger vi till övriga börsbolag
och alla andra bolag bör siffran hamna på ytterligare ett par hundra
miljarder.
Man bör notera att vinsterna är vad företagen kammar hem efter att
räntorna för upplånat kapital är betalda. (Som vi har konstaterat tidigare
är det extraordinära överskott som vinsten utgör någonting som den
neoklassiska nationalekonomin har svårt att hantera. Om konkurrensen
fungerade fullt ut, vilket marknadsekonomin normalt skulle ombesörja, så
skulle ingen vinst alls finnas.)
När jag t.ex. har uppskattat löneökningarnas storlek i förhållande till
vinsten har jag angett ungefär 10 procent. En korrektare siffra kan alltså
ligga runt 6 procent. Det är den andel av det ökade produktionsresultatet
som tillfaller löntagarna. Omkring 94 procent inkasseras av ägarna.
Kommentarerna, som lämnats tidigare, får ytterligare vikt.
2007-10-07 söndag
De numera sammanslagna fackförbunden Sif och HTF har tittat närmare på
företagens investeringar i en undersökning som redovisades på DN Debatt
(29/9). Ett antal av landets större tillverkningsföretag hade (2005)
vinster på tillsammans 200 miljarder kronor, investeringar på 50 miljarder
och följaktligen utdelningar på 150 miljarder. Investeringarna når inte
upp till samma nivå som avskrivningarna, vilket skulle tyda på att
maskinparkerna håller på att köras ner.
Utdelningar som är tre gånger större än investeringarna är inget
hälsotecken för svensk industri. Utöver att man inte ens ersätter
befintliga maskiner fullt ut så saknas det tydligen tillräckliga idéer för
att förnya produkterna och utveckla företagen.
De utdelade 150 miljarderna tar ju vägen någonstans, en stor del
antagligen i finansiella instrument av olika slag och då ytterst som
kapitalförstärkning i andra produktiva verksamheter, till exempel
konkurrentföretag i andra länder. Risken som Sif och HTF ser är att
nerkörd svensk tillverkningskapacitet återuppstår i låglöneländer.
Den här bilden av små investeringar och stora utdelningar var ju väldigt
informativ. Men tydligen skall man behöva förlita sig på fackförbund för
att få bilden presenterad. Var håller våra ekonomer hus, och varför är
nyckelinformation av det här slaget så ointressant för detta annars så
masspublicerande skrå? Har Anders Borg någon uppfattning?
Frågorna är givetvis retoriska. 150 miljarder hit eller dit är i
näringslivet inget att fästa sig vid när det finns så många spännande
bagateller att ägna uppmärksamhet.
2007-12-11 tisdag
När man påstår att produktionen har ökat tio gånger mer än lönerna kan det
låta paradoxalt, eftersom lönehöjningarna ungefär är i nivå med ökningen
av hela BNP. Men faktum är att företagsvinsterna för 2006 landade
någonstans runt 500 miljarder (i samma storleksordning som näringslivets
investeringar) och löneökningarna för hela ekonomin runt 50 miljarder.
En del av förklaringen är att vinsterna hamnar inom det privata
näringslivet, som svarar för 81 % av det totala förädlingsvärdet men för
bara 58 % av arbetsvolymen. Att vinsternas relativa inverkan på BNP blir
mindre än väntat förstår vi av att närmare hälften av allt lönearbete inte
genererar någon egentlig vinst (t.ex. i offentlig verksamhet). I gengäld
blir förmögenhetsöverföringen till en minimal grupp medborgare dramatisk.
Förvisso förekommer lågkonjunkturår då vinsterna blir försumbara, och
ibland vänds till förluster, medan lönerna sällan sjunker. Att ge
löntagarna en större andel av vinsterna skulle kräva att de också måste
vara med och dela förlusterna. Över en hel konjunkturcykel skulle det ändå
innebära en väldig fördel för löntagarna, men är med dagens maktstrukturer
helt otänkbart. Idén med löntagarfonder var att något minska den flagranta
snedfördelningen av förmögenheter utan att riskera löneinflation och andra
obalanser. Men fondernas haveri var förutsägbart. Inget land inom den
globaliserade kapitalismens sfär kan införa den sortens uttalat
socialistiska instrument. Därtill sitter makten som följer med rikedomen
alltför fast förankrad hos den verkligt styrande eliten.
2008-05-05 måndag
Den kvinnliga förskolechefen från Somalia hotas av fem års fängelse
för att ha "plockat ut" 18,5 miljoner kronor ur sitt företag. Hon skall
med hjälp av medbrottslingar "tömt" bolaget på dessa skattefinansierade
miljoner med diverse olagliga metoder. Den bild massmedia vill ge är att
det straffbara skulle ligga i just detta att "plocka ut" skattepengar för
egen vinning. Troligen överensstämmer det med den allmänna
rättsuppfattningen.
Men att "tömma" bolag är på intet sätt olagligt, utan det högst anständiga
syftet med vinstdrivande företag. Företag som gör jättevinster och delar
ut stora summor till ägarna är vår tids ideal. De hyllas mångordigt på
tidningarnas ekonomisidor.
Nej, den somaliska kvinnans brott är bara att hon inte betalat sina
skatter på rätt sätt. Hon skulle antagligen fullt lagligt kunnat behålla
åtskilliga miljoner av vinsten om hon skött sina skatter. I stället för
att hotas av fängelsestraff skulle hon ha presenterats som en förebild för
driftiga invandrarkvinnor. För tydligen har hennes förskolor fungerat
enligt kraven - i varje fall har media inte rapporterat några
missförhållanden - och då är dessa vinstmiljoner enligt den gängse
liturgin enbart ett tecken på ett effektivt företagande.
Medias vinkling med hjälp av termen "plocka ut" avslöjar vilken tunn linje
som tankemässigt skiljer mellan företagsvinster och kriminalitet.
Förmögenheter
2008-02-26 tisdag
Genomläsningen av förra veckans DN har nått fram till onsdagsnumret (20/2)
där kulturdelens förstasida delas mellan en bild på en knuten näve,
rubriken "Kapitalister, förenen eder!" och en text av kapitalmagnaten
Robert Weil, som inleds så här:
"För snart tio år sedan uppmanade jag på DN Debatt Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till löntagarna som avstått så mycket för att vi kapitalister skulle få ännu mycket mer. Aldrig i kapitalets historia hade fördelningen varit så gynnsam för kapitalisterna, men jag trodde då att festen snart skulle vara slut."
Han konstaterar sedan att festen inte tog slut, att den har sedan bara
blivit ännu bättre för kapitalisterna.
Märkligt att det skulle vara tio år sedan Weils första artikel; man minns
den som igår. Borgerliga ledarskribenter gick i spinn, inte minst på DN,
och försäkrade att Weil inte visste vad han talade om. Hans Bergström
försökte hävda att Weil inte begrep sig på den verklighet som han tydligen
ändå så framgångsrikt ägnade sig åt dagligdags. För att ha någonting att
säga var Bergström tvungen att märka ord, som att påpeka skillnaden mellan
stock och flöde (kapital och lön), och annat pedanteri.
Vilken sällsam känsla var det inte att se vakthundarna skälla på husse för
att han kackat i eget bo. Eller i det här fallet mera precist: löntagare
som inte ville höra att de själva avstått för att skapa kapitalistens
förmögenhet, inte ens när (eller kanske därför att) det avslöjades av
kapitalisten själv.
I sakfrågan var Weils konstaterande trivialt. För att bekräfta det kan man
bara bläddra i det överflöd av ekonomiskt statistik som vem som helst har
tillgång till. Under snart trettio år har kapitalets andel av
produktionsresultatet ökat, och löntagarnas i motsvarande grad minskat.
Det gäller i stort sett alla kapitalistiska ekonomier, och är ett av
globaliseringens kännetecken.
För tio år sedan kunde det väcka uppseende när någon, särskilt en
kapitalist, fick ett sådant påstående publicerat i mainstreammedia. Idag
lär det inte bekymra så många (det skall bli intressant att se om det blir
någon debatt). Kapitalister anses tillhöra någon slags allmännytta, och är
fredade från närgången granskning. Det är bara sådana löntagare som
direktörer, och deras bonusar, som kan skapa lite upprördhet.
Robert Weil är i själva verket ute efter att värna kapitalismen. Han ser
den väsentlighet som kortsiktiga nyliberaler och andra frifräsare är
fartblinda för, nämligen att kapitalismens trovärdighet är i fara:
"Det är politiskt sett ohållbart om eliten lever i välmåga, medan samhället i övrigt drabbas av djupa problem och många av de institutioner som ska upprätthålla samhället förfaller.
...
Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd."
Hos andra
kapitalister är det inte ovanligt med ett kvartalstänkande som diskonterar
ner betydelsen av en eventuell framtid. För samhället som helhet, som
behöver kapitalismen men inte kapitalisterna, är Weils försök att upprätta
ett samhällsansvar hos sina kolleger en nödvändig insats, som behöver få
många efterföljare för att lyckas.
2008-02-29 fredag
Mycket riktigt, hittills inte ett ord om Robert Weils artikel i DN 20/2,
vad jag kunnat se. En intressant skillnad mot upprördheten när han kom med
samma budskap för tio år sedan. Men det är klart, man behöver bara svara
när man har något att försvara. Därför är tystnaden effektivare, med den
markerar man oberörbarhet.
Då är ändå kapitalismens svåra legitimitetsproblem - den iögonfallande
snedfördelningen av produktionsresultatet - ännu mera markant nu är för
ett decennium sedan. Ingen tycks bry sig. Så är det att ha både materiell
och ideologisk hegemoni.
Tanken med en socialdemokratisk regering som en motvikt ligger nära till
hands. Som många storföretagsmagnater genom tiderna har förstått så
behöver kapitalismen den hjälpen med att stötta sin legitimitet.
Nyliberaler vill istället sluka hela stycket och sedan köra med turbo,
utan att bry sig om ifall det finns ett stup längre fram.
2008-03-03 måndag
Robert Weils okommenterade sanning
illustreras ärligt och okomplicerat i entydiga siffror på ekonomisidorna.
Börsbolagens utdelningar till aktieägarna uppgick för 2007 till 188
miljarder kronor. Och till det kommer alla stora företag som inte är
börsnoterade, och sedan alla andra företag. Vad de totala utdelningarna
hamnar på är det väl ingen som ens har räknat ut.
Företagens sammanlagda vinster är förstås betydligt större än
utdelningarna och svarar för den dominerande delen av
förmögenhetsöverföring från löntagare till kapitalägare (även om
psykologiska faktorer på börsen gör att förhållandet mellan vinst och
aktiernas värdering inte alltid är linjärt). Bilden kompliceras en aning
av att löntagarna genom pensionsfonder och annat fondsparande får del i
vinsterna, men det rör sig om förhållandevis små värden per individ.
Utdelningarna kan med behållning jämföras med löneökningarna på 50
miljarder, som ofta beskrivs som för stora och därmed som ett hot mot
samhällsekonomin.
Ser man till slutresultatet av denna förmögenhetsöverföring så framstår
det som helt logiskt: en procent av medborgarna äger 40 procent av
tillgångarna, och 60 procent har inga nettotillgångar alls. Den
snedfördelningen har bara ökat under de senaste decennierna. I den
politiska debatten existerar frågan knappast alls, och när Robert Weil som
insider försöker väcka den så blir det knäpptyst. "Viktigare" frågor tar
däremot obegränsat med utrymme, såsom löneskillnaden på några procent
mellan män och kvinnor.
2007-04-07 lördag
I sanningens namn bör man bilden med löntagarnas
egna privata förmögenhet, varav den största delen är bunden i fastigheter.
Den förmögenheten är dock mycket ojämnt fördelad. Medan den rikaste
tiondelen (1999) hade 3,8 miljoner kronor i nettoförmögenhet per hushåll
var motsvarande siffra för de 70 procent minst rika 70 tusen kronor och
för de 60 procent minst rika negativ, minus 293 000 kronor (källa Pålsson:
www.ne.su.se/ed/pdf/30-8-amp.pdf). Med andra ord kan man knappast tala om
en allmän privat förmögenhet hos gemene man.
Däremot får alla löntagare del av företagens vinster via pensionsfondernas
aktieplaceringar. Fondernas totala tillgångar uppgår till någonstans i
storleksordningen 700 000 kronor per löntagare (siffran är lite snabbt
hopsummerad, återkommer kanske med mer exakt). AP-fondernas tillgångar är
till ungefär hälften placerade i aktier. Antar man att börsbolagens
avkastning på eget kapital ligger runt 15 procent skulle löntagarens andel
av företagsvinsterna uppgå till omkring 50 000 kronor per år, en inte helt
föraktlig summa förvisso. Men huvuddelen av företagens vinster hamnar ändå
sist och slutligen i ett mycket litet antal händer.
2007-04-09 måndag
Ann-Marie Pålssons artikel (Ekonomisk debatt 2002 nr 8) som jag refererade
i lördagens notering är intressant för att den sätter siffror på det
välkända faktum att förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade.
Fastighetsvärden i analysen tas upp till (uppskattade) marknadsvärden.
Visst försäkringssparande och vissa obeskattade tillgångar tas inte med i
beräkningen, men skulle annars snarare öka än minska skevheten i
fördelningen.
Den från början sneda fördelningen har ökat sedan 1980-talet (i vårt
överutjämnade land!). Under åren 1988-1999, då den svenska ekonomin växte
med nästan 20 procent, minskade medianförmögenheten med 8 procent, medan
medelförmögenheten ökade med 44 procent. Huvuddelen av hushållen fick
alltså se sina tillgångar minska i en allt rikare ekonomi, medan de redan
förmögna ökade sina kraftigt. Till exempel kunde de 10 procent rikaste
hushållen se sina tillgångar fördubblade bara mellan åren 1997 och 1999.
60 procent av hushållen har alltså ingen andel alls av den samlade
förmögenheten. Gruppens andel var ännu 1985 positiv (2 procent) men är nu
negativ (-5 procent). Att det finns ett annat Sverige än det där "varenda
människa" har råd med hus, bil och chartersemester visste vi kanske, trots
att för det media tycks vara närmast osynligt territorium. Men att gruppen
är så stor och att dess tillgångar faktiskt minskat i absoluta tal sedan
1980-talet är verkligt tankeväckande. Ännu mer så att förhållande är icke
existerande i den politiska debatten. Där handlar det nu som bekant bara
om att försämra för redan utsatta.