|
Värderingar
2007-01-02 tisdag
På dagens DN Debatt har Lars Calmfors ett inlägg om nationalekonomisk
forskning och politik. Han bekymrar sig över att samhällsdebatten inte
visar vederbörlig respekt för den värderingsfria nationalekonomiska
forskningen. En replik:
Ekonomiprofessor Lars Calmfors vill värna sitt forskningsområde från
missbruk i politiskt syfte. Han hävdar den nationalekonomiska forskningens
integritet och menar att forskarna drar sig undan den offentliga debatten
för att inte riskera politiska påhopp. Men han lämnar inga argument i den
viktiga frågan huruvida en forskning som rör sig inom politiska ramar
överhuvudtaget kan bli fullkomligt objektiv.
Att nationalekonomi är politik kunde redan Gunnar Myrdal påvisa i
sitt grundläggande arbete från 1929, Vetenskap och politik i
nationalekonomin, där han dissekerade de skolbildande författarnas
anspråk på att ha grundat ett ekonomiskt teoribygge för den bästa av
världar. För att kort sammanfatta visade Myrdal i detalj hur författarnas
bevisföring baserade sig endera på cirkelresonemang eller på oredovisade
politiska premisser.
Testfrågan, som Calmfors tidigare tagit upp i DN, är den om att sänkt
a-kassa ökar sysselsättningen, synbarligen ett vetenskapligt problem. Men
politiken kommer in redan i valet av frågeställning, som skapar bilden av
att politikerna har att välja mellan antingen sänkt a-kassa eller låg
sysselsättning. Man skulle kunna välja mellan en hart när obegränsad mängd
andra ekonomiska samband som skulle underbygga helt andra politiska
lösningar, till exempel kopplingen mellan ekonomisk trygghet och
rörligheten på arbetsmarknaden, för att nämna ett enda. Genom valet av
studieobjekt positionerar man sig i det politiska rummet.
Med Gunnar Myrdal kan man alltså hävda att utrymmet för en helt
värderingsfri nationalekonomi är mycket litet. Det är i sig inget hinder
för forskning, men ställer krav på forskarens öppenhet med de egna
värderingarna och medvetenhet om de politiska implikationerna. Som
Calmfors påpekar är det vanligt att politiskt uppsåt döljs i vetenskaplig
retorik, men det gäller långt fler än de ekonomer i intresseorganisationer
som han särskilt pekar ut. Störst blir problemet antagligen när avsikten
är omedveten, eller till synes omedveten.
2007-01-03 onsdag
Samhällsvetenskaper tycks leva med problemet att värderingar som ingår
i ett hegemoniskt paradigm riskerar att betraktas som objektiva
realiteter. Fenomenet förstärks när det finns underliggande intressen som,
medvetet eller omedvetet, önskar att det förhåller sig just så. Intresset
kan vara så oskyldigt som att man önskar se sin egen vetenskap uppfattad
som mera objektiv än den är.
Marknadsekonomin och dess nationalekonomiska teoribildning upplever nu en
så total hegemoni att problemet från gårdagens notering numera inte ens
betraktas som ett problem. För fyrtio år sedan fanns däremot en livaktig
debatt och en omfattande litteratur i de här frågorna. Mycket av vad den
dialektiska processen ledde fram till är fortfarande väsentligt och
aktuellt, men har idag helt trängts undan. Lars Calmfors, som med sina
nuvarande ståndpunkter skulle ansetts troskyldigt naiv på 1960-talet, är
nu en av nationalekonomins stöttepelare i landet, med garanterad plats i
etablerade media.
Den sociala konstruktivismen har uppenbarligen en hel del att bidra med
när det gäller samhällsvetenskaper och humaniora. (Däremot har man
sprungit iväg på tok för långt när man tror att samma mall kan läggas på
naturvetenskaperna. Förvisso har de mjuka vetenskaperna en olycklig
dragning att försöka efterlikna de objektiva naturvetenskaperna, men
resultatet blir mestadels bara olyckligt.)
2006-09-02 lördag
Idag kan vi läsa i den stora tidningen att rapporter från OECD och
Världsekonomiskt forum rankar de fem nordiska ländernas ekonomier bland
världens tio starkaste. De fem är samtidigt världens mest jämlika stater i
fråga om allt, och bland de högst beskattade.
En "lag" som nationalekonomer är rätt så ense om är att höga skatter
motverkar ekonomisk utveckling. En annan är att alltför stor utjämning är
skadlig för tillväxten. Vad vi upplever nu borde alltså vara ytterligt
intressant för ekonomer, ungefär i paritet med vad fysiker skulle ställas
inför om vattnet började rinna uppför floderna. Tankeverksamheten kunde
förväntas dra igång och analyserna dugga tätt. Men istället är det ganska
tyst.
När en av våra stora ekonomer, Assar Lindbeck, igår bereddes utrymme på DN
Debatt så tyckte han det var viktigare att skriva om behovet av
maktväxling i regeringskansliet. Han radade upp brister och problem som
blir resultatet av långa maktinnehav, specifikt det socialdemokratiska,
och man får närmast bilden av en nation i förfall.
Ekonomer har i varje fall ofta gott självförtroende, och då kan anfall
vara bästa försvar. Ty nationalekonomin är nog i större kris än det
svenska samhället. Ett alltför långt maktinnehav för den neoklassiska
teorin har lett till intellektuell förslappning och till anpasslighet
inför den reella ekonomiska makten.
Lindbecks egna ord är slående tillämpliga även på nationalekonomer, t.ex.
att man "gör en massa dumheter, som de ansvariga själva har svårt att
rätta till eftersom det går prestige i vad man åstadkommit." Eller att
folk "blir rädda för att stöta sig med 'permanenta' makthavare. Man biter
inte gärna den hand som föder en. Ämbetsmän [eller ekonomer] kan
exempelvis inte undgå att tänka på sin karriär".
Att den engelska termen för nationalekonomi - Political Economy - är mera
tydlig än den svenska blir uppenbart i det läge vår ekonomi - och vår
nationalekonomi - befinner sig
idag.
Kunskapsbrister
2007-03-31 lördag
Apropå inget särskilt, utom möjligen ekonomers politiserande, dyker det
upp en gammal minnesbild från många år tillbaka då Sverige började tappa
placeringar i BNP-ligan. Anledningen var naturligtvis given i vår
vanligaste press, det var den offentliga sektorn och all den där andra
socialdemokratiska politiken som låg bakom. Fyra ekonomiprofessorer med
Hans T:son Söderström i spetsen fick utrymme i DN för att bekräfta den
opartiska forskningens uppfattning i frågan. Ett av argumenten som skulle
befästa allvaret i situationen var att Sveriges ekonomiska tillväxt hade
blivit lägre än Portugals.
En replik från en okänd yngre matematiker publicerades faktiskt. Han
dissekerade lugnt professorernas argument och visade på bristerna med att
definiera tillväxt som en procentuell förändring, dessutom i jämförelse
med bara en specifik period, nämligen föregående år. Att till exempel ett
land med dubbelt så stor BNP som ett annat måste ha dubbelt så hög
tillväxt i reella tal från ett år till ett annat för att rankas likvärdigt
i procentstatistiken är uppenbart orimligt. Sverige hade mycket riktigt
högre tillväxt i absoluta belopp än Portugal. Matematikern uppenbarade
stillsamt det undermåliga resonemanget.
Processen fullbordades när professorerna var oförsiktiga nog att gå i
svaromål. Kärnan i deras försvar var ungefär: "man brukar räkna så här".
- Ridå!
2006-06-13
tisdag
"En slutsats är att Sverige behöver en skattereform för att återfå
tillväxten" skriver redaktören i ingressen till dagens artikel på DN
debatt. Artikelförfattaren själv uttrycker sig något mindre stolligt: "En
skattereform är nödvändig för att återinföra tillväxtens
förändringsagenter i den svenska ekonomin..."
Som alla vet (utom vissa ekonomer?) har Sverige för tillfället en
rekordhög tillväxt, en av de högsta i Europa, och i det övre skiktet av
svenska tillväxtsiffror i modern tid. Till det råkar vi ha en inflationen
som har stabiliserats på en historiskt sett rekordlåg nivå. Nu kan man för
all del ändra på skattereglerna utan att äventyra den tillväxten, men man
bör ju hålla sig någorlunda inom verklighetens ramar när man formulerar
sina argument.
Problemet -
det enda som för dagen är värt någon tankeansträngning - är att vi har ett
hypereffektivt näringsliv som inte förmår sysselsätta alla som går utan
arbete, men likväl är tillräckligt dynamiskt för att skapa denna tillväxt.
Skatterna i Sverige fyller bland annat funktionen att ta hand om de som
blir akterseglade när näringslivet forsar fram.
Sannolikt är den kompetens vi har i landet i stort sett tillvaratagen i
arbetslivet. För var skulle den sysslolösa pool av
företagarbegåvningar finnas som bara väntar på skattereformer för att sätta
igång? Och man måste kunna beskriva den process som skulle göra att
befintliga företag - när hjulen redan snurrar för fullt - plötsligt skulle
hitta ännu fler kunder och därför kunna anställa fler människor, bara för
att ägarna får bättre skattevillkor och mindre byråkrati. Att sitta vid
datorn och simulera, som ekonomerna i den refererade studien gör, är just
att - simulera. Dags igen att åkalla Galbraith: "Ekonomisk vetenskap är
ytterst användbar som ett sätt att sysselsätta ekonomer".
Fondförvaltning
2007-10-08 måndag
"bedrägeri,
straffrättslig term som i första hand innebär att någon uppsåtligen genom
vilseledande förmår någon annan till handling eller underlåtenhet, som
innebär en förmögenhetsöverföring." (Nationalencyklopedin)
Vad får vi fram om vi testar den termen på fondförvaltning? Fondbolagen
vet att dyra "expertfonder" i genomsnitt har samma avkastning som
billigare indexfonder. De dyra fonderna ger bolagen och bankerna extrema
vinster, och de anställda förvaltarna mycket höga löner. Kravet på
förmögenhetsöverföring är med råge uppfyllt. Hur är det med rekvisitet
"vilseledande"?
Ingen har väl sett någon marknadsföring av fonder som låter påskina annat
än att de egna fonderna är mer vinstgivande än andra. Ofta stöder man sig
på att en fond historiskt har haft en god utveckling. Men man vet givetvis
att det inte finns något samband mellan uppnådda resultat och framtida. I
börsens själva natur ligger att vilken fond som helst på kort tid kan bli
en succé eller en katastrof, alldeles oberoende av historien. Vilseledande
är också att graden av expertkunskap vid förvaltningen skulle ha något att
göra med det framtida utfallet.
Återstår "uppsåtligen", det rekvisit som friar så mången tvivelaktig
handling från fällande dom. Det får väl anses givet att en
vördnadsbjudande bankinstitution inte kan ha medveten avsikt att vilseleda
sina kunder. Återstår i så fall att de handlar av okunnighet, men är det
så mycket bättre?
Vi är inte vana vid att betrakta vilseledande reklam som bedrägeri, även
om den leder till förmögenhetsöverföring. Acceptansen för företags
agerande är stor. Men bedrägeri kan också, om än "undantagsvis", vara
följden av "underlåtelse att ta någon ur en villfarelse". Som rekvisit är
det uppfyllt genom att de extremt vinstgivande fondförvaltningarna inte
informerar sina kunder om att de är utsatta för en bluff.
Expertfondernas genomsnittliga resultat i förhållande till börsens index
är lätta att belägga, och det har gjorts och rapporterats vid flera
tillfällen. Resultatet är entydigt: den som väljer en sådan fond i stället
för en indexfond har omkring 50 procents chans att vinna på valet, och
omkring 50 procents risk att förlora. Spelteoretiskt är det inte värt
någon insats alls för ett spel av det slaget. Fondbolagens och bankernas
välutbildade personal har lärt sig sådana elementa i grundutbildningens
statistikkurs, men underlåter att ta kunderna ur villfarelsen att
vinstchansen med en fond skulle öka om köparen betalar högre årliga
avgifter.
Gör det någon skillnad att den här verksamheten bedrivs på samhällets
statusmässiga topp, på de flottaste kontoren och av högt avlönade
medborgare? Just ingen annan än att risken är minimal för att någon
myndighet officiellt skulle granska hanteringen i ljuset av brottsbalkens
definition av bedrägeri.
En tröst för fondförsäljarna är kanske att Svenska Spels marknadsföring
ännu bättre lever upp till den definitionen. Reklamens "Bli miljonär!"
bygger på en vilseledande villfarelse som strider mot sannolikhetslärans
grunder. Vad skiljer detta från en internetskojare som utlovar en produkt
som sedan bara levereras till var miljonte kund? Det skulle vara att den senare
bedragaren garanterat hamnar bakom lås och bom, om man får tag i honom.
Galbraith
2006-05-07 söndag
För en vecka sedan gick John Kenneth Galbraith ur tiden vid hög
ålder. I sitt genombrottsverk Överflödets samhälle från 1958 satte
han med sin klarsynta skärpa en spotlight på diskrepansen mellan privat
lyx och offentlig misär (han anas bakom en av gårdagens repliker). Under
Kennedy-eran gick det fortfarande att skriva sådana böcker med bibehållen
status i etablissemanget; han blev både presidentrådgivare och ambassadör.
Idag skulle han troligen placerats betydligt närmare Chomskys karantän
(och fått ett par miljoner träffar till på Google som kompensation).
Typiskt för Galbraiths texter var den avspända rationalismen. DN hade idag
ett representativt Galbraith-citat på ledarsidan: "Ekonomisk vetenskap är
ytterst användbar som ett sätt att sysselsätta ekonomer".
Börsen
2006-05-23 tisdag
Dagens krigsrubriker handlar om gårdagens börsfall, och
ekonomijournalisterna får för fyrtiosjuttonde gången
upprepa sina förutsägbara fraser, vid sådana här tillfällen redan på
förstasidan. Orden slingrar sig välsorterade runt ämnet och fyller lätt
det anvisade spaltutrymmet utan att råka landa i alltför störande
slutsatser, som t.ex. att börsen utöver sina andra funktioner också är en
arena för hasardspelare. Det är inte tal om att störa bilden av
aktiebörsen som en ytterligt seriös institution för att tillföra kapital
till vårt livsviktiga näringsliv.
Börsomsättningen under en dag är trots sina många nollor en försumbar del
av företagens totala värde. I sig själv ger det ett utrymme för
psykologiska faktorer att skapa kraftiga utslag i kursernas svängningar,
med den möjlighet det ger att använda börsen som en vadslagningsbyrå. Om
detta kan man ha moraliska funderingar, men att det skulle leda till
reflektioner hos börsjournalister är inte att förvänta.
Som om inte de vanliga kursernas svängningar vore nog för spelarna har man
skapat "instrument", som det så vackert heter, av typen optioner och ännu
skarpare "derivat" (dessa underbara ord) där man kan satsa pengar på förväntningar om förväntningarna,
på det att kortsiktiga vinst- och förlustmöjligheter skall öka ännu mer.
OK, om några spelar en fotbollsmatch så kan man inte hindra att några
andra startar vadslagning om matchen. Skillnaden är att i fotbollens värld
kan man hålla isär idrotten och hasardspelet. Till den mognaden har inte
synen på aktiebörsen kommit.
2006-05-24 onsdag
Våra börsexperter är i alla fall duktiga på att tala om vad som
hänt, och ge prognoser som närmast tittar bakåt, som DN:s expert idag:
"utvecklingen framöver är högst osäker" och "räkna med fortsatt sväng på
börsen". Hade hon sagt det för bara två veckor sedan så hade det varit en
användbar förutsägelse. Men då hette det att börsens höga värdering vilade
på en fast grund av rejäla vinster, en stabil konjunktur, konsoliderade
företag och... så vidare. No further comments.
Prognosmakare
2008-08-28 torsdag
Semestertiderna är över och verkligheten tränger sig på igen.
Till "verkligheten" kan man kanske räkna Konjunkturinstitutets senaste
prognos, som spår att tillväxten i år blir 1,4 procent (KI: "Svensk
ekonomi går in i en lågkonjunktur"). Eftersom det bara är fyra månader
kvar till dess att facit föreligger kan man räkna den prognosen som ett
ganska lätt jobb. Intressantare är KI:s gissning i början av året (DN
24/1: "KI tror på fortsatt stark ekonomi") som var mera av en prognos i
verklig mening. Då trodde man att tillväxten under 2008 skulle bli 3,0
procent och under 2009 2,8 procent . Prognosen för nästa år har nu
skrivits ner till 1,2 procent.
En prognos i januari som blir så att säga 100 procent fel kan inte vara
användbar till så mycket. En regering, eller andra, som grundat sina
beslut på en sådan miss skulle hamna ganska snett. Antagligen är
beslutsfattare i allmänhet tillräckligt klarsynta för att inte lägga någon
vikt vid KI:s gissningar. Men vad är då institutet till för? Där sitter 60
antagligen ganska kvalificerade personer och rationaliserar förutsägelser
om den ekonomiska utvecklingen som är lika substansrika som spådomar om
börsens svängningar.
Men eftersom ekonomi har en religiös sida så behövs en och annan kyrka.
SAAB-affären
2009-01-10 lördag
Ett par ekonomer från "tankesmedjan Fores" fick för någon vecka sedan
på DN Debatt motivera varför staten inte bör gå in som ägare till Volvo
och Saab. "Forskningen" visar nämligen att staten är en sämre ägare än
privata aktörer. Statliga företag har sämre lönsamhet och lägre
produktivitet än privata. Frågan är bara om det är detta saken gäller.
Den process vi nu ser sprida sig som en pandemi i världsekonomin började
med att privat ägda finansföretag gav sig in i en så ansvarslös hantering
av sin samhällsvitala verksamhet att man lyckades katalysera en blixtsnabb
recession av närmast global omfattning. Så gott som alla företag drabbades
i någon form, och anställda började friställas i en accelererande skala. I
USA försvann tydligen fler jobb under 2008 än något år tidigare i
historien.
Ingen behöver förvånas över att bilindustrin drabbades särskilt hårt och
snabbt. Inköp av ny bil är något som människor lätt skjuter upp när
framtiden målas i kolsvart. Att dessutom tillverkare av lite dyrare och
större bilar påverkas mest är inte heller överraskande, även om det
nyligen kom signaler om att till och med Toyota får känna av
konjunkturnedgången ganska rejält.
Vad man möjligen kan säga är att de privatägda företagen GM och Ford, och
därmed också Saab och Volvo, försummat omvärldsanalysen och hamnat efter i
en utveckling mot mindre bilar med miljöprofil. Men i förhållande till
recessionen har den bristen en begränsad betydelse för deras nuvarande
kris. Primär orsak till hela situationen är den häpnadsväckande klantighet
som den privata finanssektorn har uppvisat, och som stater runt om i
världen har försökt korrigera, bland annat genom att gå in som ägare i
finansföretagen. (Fores-ekonomerna har intressant nog ingen kommentar alls
till det förstatligande av Carnegie som faktiskt har ägt rum.)
Regeringar i många länder med bilindustrier har insett krisens natur och
gått in med - eller förberett - finansiellt stöd till bilföretagen. Om
staterna då vill göra anspråk på ägarandelar beror väl på politiska
preferenser, men avgörande för bolagen är att kunna överleva en abnorm
krissituation i avvaktan på att någon form av normalitet infinner sig
igen. Argumentet att stater är sämre ägare är överhuvudtaget inte relevant
för frågan om huruvida, och i vilken form, staten just nu skall stödja
Volvo och Saab. Det är ett argument i en helt annan verklighet.
Även om det inte finns några överväldigande belägg för det idag, kan
framtiden mycket väl visa att Volvo och Saab inte klarar den långsiktiga
konkurrensen. Då kommer de att avvecklas. Men att framtvinga en
nedläggning i ett läge som är så unikt som dagens finanskris och
akutrecession kunde riskera att leda till helt onödig kapitalförstöring
och sysselsättningskris.
Och, för övrigt: när det privata näringslivet i form av finansbolag just
har demonstrerat en förkrossande inkompetens som försatt hela
världsekonomin i gungning blir det lite genant att läsa om "forskning" som
visar att statliga företag skulle vara ännu sämre. Man kan tala om att
underskatta läsarna!
2009-02-24 tisdag
"Staten skall inte äga företag" har varit ett av regeringens standardsvar
i Saab-affären. Så skall inte skattebetalarnas pengar användas, har det
hetat. Varpå det närmast ofattbara beloppet 97 miljarder kronor av just
skattebetalarnas pengar satsas på att köpa ett holländskt energiföretag
med tyngdpunkt på fossil energi. Som helägt statligt bolag är Vattenfall
och dess svällande kassa svenska folkets egendom, och regeringen ytterst
ansvarig för bolagets verksamhet. Och en affär av den här
storleksordningen kan inte göras utan regeringens samtycke.
Vattenfalls förmögenhet är i dubbel mening skattebetalarnas, eftersom den
bland annat bygger på ett konstgjort högt energipris som konsumenterna
fått betala. På en konstruerad elbörs sätts priserna efter den på
marginalen dyraste kilowattimmen, medan Vattenfall med sin vatten- och
kärnkraft har låga produktionskostnader. Hade vi haft en
fungerande marknadsekonomi på energiområdet
skulle Vattenfall konkurrerat genom att sänka elpriserna, men sådana krav
ställer regeringen inte. Så företaget kan fortsätta att beskatta
konsumenterna, det vill säga sina egentliga ägare, och samla
monopolvinster på hög.
Särskilt ironiskt blir det hela av regeringens stora engagemang för den
gröna omställningen. Om de storstilade planerna på att fasa ut fossil
energi till år 2020 händelsevis skulle gå i uppfyllelse så riskerar en del
av de 97 miljarderna att gå samma väg som regeringen till varje pris inte
godtar att pengar till Saab kunde gå. Enda skillnaden är att de riskerade
beloppen inte kan jämföras på samma dag. Oavsett övriga aspekter på de
båda affärerna så har bristen på konsekvens och logik i politiken den här
gången passerat gränsen för satir.
2009-03-05 torsdag
Noteringen om
regeringens personlighetsklyvning i fallen Saab och Nuon hamnade som
insändare i DN (något stympad). Idag svarar en pressekreterare Anna
Lejestrand hos Vattenfall på DN:s insändarsida. En replik på mail:
Du skriver idag ett svar på min
insändare i DN 28/2. Jag tror de flesta vet att Vattenfalls vinst inte
enbart kommer från den svenska marknaden. Det vet jag också och skriver
därför uttryckligen ”bland annat” i det sammanhanget.
Men du förbigår mitt huvudsakliga påstående som är att de 97 miljarderna
definitionsmässigt är svenska folkets (det vill säga skattebetalarnas)
egendom genom det faktum att Vattenfall är ett helägt statligt bolag.
Prissättningen är ett mera fundamentalt systemfel. I en marknadsekonomi
som fungerar enligt den nationalekonomiska läroboken och de politiska
högtidstalen förekommer inga monopolvinster. Där kommer konkurrensen
mellan företag att tvinga fram ett pris som i det fulländade stadiet
minimerar vinsten.
”Utbud och efterfrågan” är den mekanism som skall sätta prispress på
företagen. Så länge det förekommer någon vinstmöjlighet är det tänkt att
konkurrerande företag lockas att träda in på marknaden genom att sänka
priset. Så lyder den vackra teorin. Verklighetens prissättning på
elmarknaden är närmast utformad som ett hån mot den heligförklarade
”marknadsekonomi” vi intalas leva i.
Men systemfelet som sådant kan Vattenfall inte göra något åt. Och
företaget har antagligen inte heller rätt att ”dumpa” priserna på el så
som den märkliga konkurrenslagstiftningen i EU fungerar. Det avsnittet var
alltså egentligen inte riktat mot Vattenfall utan mot ett systemfel som
alla etablerade institutioner ignorerar. Jag använde där företaget mera
som exempel.
För information kan jag tillägga att redaktionen hade kortat min insändare
så att den viktiga poängen blev otydlig. Mitt huvudärende var att
kritisera regeringens brist på konsekvens och logik i sin principiella
inställning till företagsköp i fallen Saab och Nuon.
2008-12-04 torsdag
Dagens fråga är om svensk bilindustri skall räddas - och i så fall av vem.
Regeringen tycks till varje pris vilja undvika att förknippas med Åslings
företagsakut på 70-talet och slår ifrån sig alla tankar på att staten
skall gripa in. I varje fall är statligt ägande inte att tänka på, låter
Borg meddela (genom munnen på Maud Olofsson). Vad som så plötsligt och
dramatiskt har förändrats efter den alldeles nyligen inträffade
konfiskationsakt då staten på exakt två minuter grep äganderätten över
Carnegie går det inte att få Olofsson att svara på. Anledningen är förstås
att det inte finns något bra svar.
Carnegie räddades efter att ett antal inkompetenta finansekonomer gjort
allvarliga misstag i linje med sina kollegor i andra länder. Det odugliga
finansbolaget vara bara en droppe i det hav av förblindelse och fördumning
som girigheten drivit världens finansaktörer till. Som ett resultat
drabbades bilindustrin, som så många andra branscher. Men i Sverige räddas
en representant för de skyldiga, och de som drabbas får klara sig på egen
hand.
Vi kanske inte skall ha biltillverkning i Sverige, är Olofssons fundering.
Nej, det är klart att finansskojerier är en tryggare hantering som vi
behöver säkra. I övrigt kan vi göra teveprogram åt varandra, sälja
dalahästar, bli ekonomijournalister - och annat som hör den hyllade
tjänstesektorn till. Det är inte utan att Olofssons tyckande återkallar
minnet av den gode Harry Schein. Han hade som chef för Investeringsbanken
verkat för byggandet av ett industrikombinat i Nynäshamn, men den lokala
miljöopinionen tyckte att staden i stället borde bygga en ny marina.
Scheins kommentar är tydligen fortfarande aktuell: "Ja, varför arbeta när
man kan segla?"
Skillnaden är avsevärd mellan bilindustrins hastigt påkomna kris, och
verkliga strukturkriser av den typ som till exempel drabbade skeppsvarven.
Att en minister med ansvar för industrin inte tycks ha gjort den
skillnaden klar för sig är generande. Skeppsbyggeriet var en storskalig,
arbetsintensiv och lågteknologisk verksamhet. Därför lämpade sig
fartygsbygge väl för nyligen industrialiserade låglöneländer som t.ex.
dåtidens Sydkorea.
Vad de svenska varven försökte var att rationalisera byggandet så långt
det gick, och på Arendalsvarvet utvecklades en unik byggteknik i det
syftet. Men det var otillräckligt. Inte långt efter att den nya tekniken
stod färdig blev kostnadskonkurrensen avgörande. För bilindustrin är
bilden helt annorlunda.
Anledningen är att biltillverkningens krav på avancerad teknik och design
skapar möjligheter för länder som Sverige att vara med i branschen. Enbart
låga löner räcker inte för att delta i konkurrensen. Volvo var mycket
riktigt till helt nyligen en vinstmaskin som matade sin ägare Ford med
tiotals miljarder kronor. Vad vi nu ser är inte en strukturkris utan till
helt övervägande del samma resultat av finanskraschen - med medföljande
blixtrecession - som drabbat i stort sett alla näringar. Av den kan man
inte dra någon slutsats om svensk biltillverkning i framtiden.
Att Volvo och Saab har varit sena med att anpassa sig till den snabba
trendförskjutningen mot mindre och bränslesnålare bilar är tydligt. I
backspegeln, nämligen. Länge ansågs det allmänt sett rätt av de svenska
företagen att inrikta sig på det något mera påkostade segmentet. Och det
fungerade (i varje fall för Volvo) alldeles utmärkt - fram till för några
månader sedan. Men bilarna har råkat ut för samma tvärdöd som hemsökt
många andra produkter i det lyxigare skiktet, t.ex. båtar. Den visdom som
nu sprids är den som alltid är så lätt att briljera med i efterhand.
Duktiga ingenjörsföretag är kapabla till snabba anpassningar. Ingenting
säger att Volvo och Saab skulle vara oförmögna till nödvändiga
omställningar för att vara kvar i konkurrensen. En näringsminister som vet
något om näringar måste för allt i världen förstå skillnaden mellan
strukturkriser (som varvens) och konjunkturkriser. Annars frestas man att
säga: vi kanske inte skall ha näringsministrar i Sverige.
2008-12-07 söndag
Niklas Ekdals ledare i dagens DN råkar se ut som en kommentar till bilnotisen i den
här spalten i torsdags, fast med motsatt slutsats: staten skall inte gå in
och rädda Volvo och Saab. Om jag skulle se kärnproblemet på samma sätt som
Ekdal skulle jag tvingas ge honom rätt. Bilindustrins kris i Sverige
skulle då vara av samma slag som varvskrisen på 70-talet, orsakad av en
strukturell förändring utan återvändo. Men argumenten för ett sådant
synsätt är både svaga och hastigt påkomna.
Skeppsvarven i Sverige utsattes för en kostnadskonkurrens som var
lokaliserad till specifika låglöneländer och växte fram under flera år.
Med Arendalsvarvet gjordes ett sista försök att höja produktiviteten, men
det räckte inte till. Trenden var tämligen klar och varje tränad
riskbedömare med räkneförmåga hade nog avrått från att pumpa in
skattemedel i varven vid den tiden.
Svensk bilindustri möter förvisso en hård konkurrens, men situationen
påminner inte alls om den som mötte varven. Vi ser inga strukturella
tendenser som hotar att vända ut och in på branschen. Låga löner är inget
avgörande konkurrensmedel; viktigare är att hänga med i teknisk utveckling
och design. Snabba förändringar, som den nuvarande mot bränslesnålare
bilar med miljöimage, är teknisk avancerade företag bäst på att anpassa
sig till.
Fram till helt nyligen var Volvo ytterst framgångsrikt med XC90 och V70.
Tydligen kunde man då förse sin ägare Ford med över 40 miljarder i
vinstpengar. Ingen såg då heller några långsiktiga problem hos svensk
biltillverkning. Krisen som har uppstått nu är helt och hållet en följd av
marknadernas blixtsnabba anpassning till recessionen, som i sin tur
utlöstes av finanskraschen. Ser man saken som ett övergående
konjunkturproblem finns det inga rationella skäl till att staten inte
skulle kunna gå in med en tillfällig räddningsinsats, mot skäliga
garantier för återbetalning i nästa högkonjunktur givetvis.
Hela situationen illustrerar kapitalismens förödande kortsiktighet. För
inte länge sedan hade en köpare fått punga ut med en rejäl slant för
Volvo, men då var det inte aktuellt för Ford att sälja en av sina få
kassakor. Nu får man leta med lykta efter köpare, och efter pengar
överhuvudtaget. Bristen på rationalitet hos ett system som får alla att i
varje ögonblick springa åt samma håll är inte uppmuntrande. Det gäller för
en regering att kunna lyfta sig över den nivån.
Niklas Ekdals diskussion om de långsiktiga möjligheterna för svenska
biltillverkare har följaktligen inget med den akuta krisen att göra och
blir därför lite feltajmad, även om den i sig är legitim. Argumentet han
använder för att ifrågasätta framtidsutsikterna är att
tillverkningsvolymerna hos svenska bilbyggare inte har ökat under samma
tid som BMW och Audi har fördubblat sina volymer. Men om en sådan
indikator skall vara avgörande så skulle all biltillverkning i USA också
vara utsiktslös. Alltså måste man se lite mer analytiskt på frågan.
I stora drag kan man säga att den avgörande utmaningen för biltillverkare
i väst under de senaste decennierna har varit kvalitetskonkurrensen från
Asien. Redan under det första japanska anloppet på 80-talet var General
Motors riktigt illa ute. GM - och alla andra - tvingades ta upp den
kastade handsken, och kvalitetsarbetet blev räddningen. Men de idoga
japanerna har behållit sitt försprång. Toyota är följaktligen den mest
stabila biltillverkaren under den rådande stormen, och grunden till det är
att man bygger riktigt bra bilar.
Volvo och Saab har hjälpligt hängt med i kvalitetsutvecklingen, haft
ledningen i säkerhetstänkande och någorlunda hållit sin position i det
halvlyxiga segmentet. Ingenting säger idag med någon som helst visshet att
svensk bilproduktion saknar framtid. Ingenting säger heller att de företag
som är mest känsliga för akuta chocker som den nuvarande, också är de som
långsiktigt är minst livskraftiga. En regering måste utgå från att
situationen nu är abnorm, och inte själv ryckas med av ögonblickets
panikläge när man tar beslut som får konsekvenser långt senare, varken när
det gäller att neka eller bevilja räddningspaket.
2008-12-08 måndag
Det tog alltså fyra dagar för Maud Olofsson att ändra sig. Nu kan hon
tydligen tänka sig att vi skall tillverka bilar i Sverige, för regeringen
flaggar idag för finansiellt stöd till bilindustrin. Niklas Ekdal kommer
nog också att ändra sig, eftersom han är en förnuftig man.
Vad Olofsson och Ekdal gjorde var att analysera i backspegeln, och inte se
skillnaden mellan bilföretagens nuvarande situation och de strukturella
förändringar som låg bakom t.ex. varvs- och textilkriserna. Det utesluter
förstås inte att Volvo och Saab kan hamna i en irreversibel
strukturförändring någon gång i framtiden, men det är inte den sortens
kris de befinner sig i nu. Och det är ju onödigt att ta ut problem i
förskott. Det räcker gott med de som existerar för tillfället.
2008-12-12 fredag
Stödpaketet för bilbyggarna i USA stoppades alltså i senaten av
ideologiskt styvnackade republikaner. Det kan ju låta heroiskt att man
vill låta sina kapitalägande kompisar stå för notan när företagen
kollapsar, men den notan kommer att delas broderligt med vanligt folks
pensionsfonder och övriga småsparare. Som vanligt har de stora elefanterna
säkert haft möjligheter att säkra sina tillgångar i tid, så som det brukar
gå till.
Allvarligast när företag faller ihop är att alla andra intressenter
drabbas, ofta med ett dråpslag. Ett företag är något mycket större än bara
sina ägare. Det är alla anställda, kunder, leverantörer och inte minst
hela de samhällen som är beroende av företaget. Själva varumärket kan
symbolisera denna värld av sammansatta intressen.
Vad republikanerna i USA:s senat inte tycks bry sig om är att analysera
orsaker och reflektera över verkan. Om det förvisso är självklart att
företag som verkligen är döende skall tillåtas dö, så blir det desto
viktigare att göra den verkliga statusen klar för sig. Är hela USA:s
bilindustri döende? Eller är det så att USA:s biltillverkare, som
visserligen har försummat omvärldsanalysen och under en längre tid har
haft en undermålig strategi, har drabbats särskilt hårt av en recession
som skakat hela den globala ekonomin? Svaret på det är givet.
Analysen av bilindustrins framtid i USA och Sverige är ungefär densamma.
Kompetensen när det gäller teknik och design finns i hög grad i båda
länderna, och därmed också förmågan till flexibilitet inför snabba
förändringar i efterfrågan. Vad som skiljer i förhållande till mera
framgångsrika konkurrenter är framför allt bristande fokus på kvalitet och
det närliggande fenomenet lean production, men också en viss
tröghet i anpassningen till nya marknadsvillkor.
Volvo hängde med någorlunda i den nya kvalitetsrevolutionen in på
90-talet. Den gamla V70-modellen var en driftsäker och trygg bil. Men från
och med den nya V70 och XC90 tappade Volvo fokus på kvaliteten, och har
inte lyckats återta den. När bilar trots många förnämliga egenskaper (när
de händelsevis är hela) råkar ut för ständiga småfel upplevs det av
bilägaren som djupt irriterande. "Aldrig mer en Volvo" är något man hör
allt oftare. Saab hade för övrigt sin kvalitetskrasch med 900-modellen,
och har väl efter det aldrig tillfrisknat från sina röda siffror.
Så visst har svensk bilindustri principiella problem, men inga som är
omöjliga att hämta sig ifrån. Konkurrensen med framför allt japanska
biltillverkare handlar inte om lönekostnader eller andra strukturella
fenomen som är svåra att matcha, utan om förnuftiga produktionsfilosofier
som vilket företag som helst kan tillägna sig. Därför finns det inget som
a priori utesluter bilindustri i Sverige. Ägarbilder, produktprofiler och
mycket annat kan förändras, men industrin som sådan bör kunna finnas kvar
så långt man kan överblicka. Därför är det korrekt av regeringen att gå in
med ett tillfälligt räddningspaket. (Sedan kan man ha synpunkter på hur
det paketet har utformats.)
2008-12-16 tisdag
Peter Wolodarski gör ett inhopp på DN:s ledarsida idag. Hans redan goda
självförtroende har kanske inte minskat i betraktande av den kommande
chefsrollen. Men frågan är om det betalar sig att benhårt hålla fast vid
principer när det är själva principerna som skakar.
Det fick bli några rader på mailen:
Spridda marginalanteckningar under läsningen av din ledare 16/12:
- när studenterna vid Harvard Business School till din förvåning
förespråkade statligt stöd till bilindustrin kan det till exempel ha
berott på insikten att den nuvarande krisen till sin natur demonstrerar
ett unikt sammanbrott för de marknadsekonomiska principerna
- de finansaktörer som ställde till med den globala ekonomiska implosionen
agerade inte rationellt, som skolboken förutsätter, utan inkompetent och
på gränsen till kriminellt (i princip handlade det om samma utprånglande
av värdelösa papper som Madoff ägnat sig åt, med den skillnaden att det
bara lär bli Madoff som får fängelsestraff)
- bilindustrins akuta kris i USA och Sverige är direkt orsakad av
finanskraschen; inget säger att det till vissa delar bristande förutseende
som bolagen uppvisat under senare år inte hade kunnat korrigeras under
normalare omständigheter och utan konkurshot
- ett statligt stöd till USA:s bilindustri kan väntas - öppet eller
underförstått - vara ägnat som stöd till amerikanska arbetstagare; det lär
inte förvåna någon om Volvo och Saab ställs på undantag i den processen
- om det kapitalistiska USA riktar ett statligt stöd till privata
industrier, och en följd blir att ställningen för Volvo och Saab blir än
osäkrare, vore det något paradoxalt om det "socialistiska" Sverige inte
stödjer sina företag
- varvs- och textilkriserna i Sverige har inte minsta likhet med dagens
akuta bilkris; Volvo och Saab är överhuvudtaget inte utsatta för
strukturella och irreversibla konkurrensfaktorer av motsvarande slag
- de svenska bilföretagen har förvisso haft en varierande historia när det
gäller lönsamhet, men framtidsutsikterna är inte ödesbundet negativa; med
tanke på orsakerna till dagens situation vore det om inte annat moraliskt
motiverat att ge dem ännu en ärlig chans
- in summa: marknadsekonomin som ideologisk princip har drabbats av ett
förkrossande slag, och i den processen dragit med sig nyttiga,
producerande företag i en djup ekonomisk kris; att då åberopa samma
marknadsprinciper för att låta dessa nyttiga företag gå under låter ju
ärligt talat inte så rationellt.
|
|