|
Kollektivavtal
2007-03-13 tisdag
Den stora liberala tidningen fortsätter att fixera sig vid
"oproportionerlig facklig makt" och placerar sig alltså till höger om
moderaterna i den frågan.
Man kan fråga sig vilka uttryck denna oproportionerliga makt tar sig. De
enda exempel som går att uppbringa på senare tid är ett par tre blockader
mot företag som vägrar skriva under kollektivavtal. Nu är emellertid de
flesta överens om att alternativet till kollektivavtal är lagstiftning.
Inget löntagarkollektiv i Sverige, och antagligen inte heller seriösa
arbetsgivare, skulle acceptera ett regellöst tillstånd i alla de viktiga
frågor som avtalen reglerar. (Alternativet frivilliga kollektivavtal är en
självmotsägelse och detsamma som regellöshet.) Och med lagstiftning blir
det inte fråga om att fredliga strejkvakter delar ut flygblad utanför en
salladsbar, utan att polisen kliver in och lämnar över en delgivning.
Vad skulle ytterligare hända om avtalsfrågorna politiserades? Den fackliga
kampen skulle då föras in i riksdagen, och därmed bli en tung fråga i
valrörelserna. Om gränsvillkor för löner och anställningsförhållanden,
försäkringar, tilläggspensioner, övertidsersättningar och allt annat som
kollektivavtalen reglerar blev en fråga för riksdagen skulle
socialdemokratin få ett formidabelt redskap i valkampen. Är det detta
moderaterna tänker på när de försvarar kollektivavtalen så är det ett
tecken på ovanlig framsynthet. Nyliberalerna däremot fortsätter att vara
kortsynta och dödsföraktande.
Socialt ansvar
2007-05-10 torsdag
Sverige är det bästa landet i världen för mammor, enligt Rädda Barnen i
USA som rankat över hundra länder. Nyheten var värd arton (18) ord i DN
(och en siffra). Den gamla sanningen att goda nyheter inte är bra nyheter
står sig alltså. Annars borde den här uppgiften ge anledning till några
reflektioner som kunde vara av värde.
Att leva i ett land med fungerande näringsliv och en hyfsad BNP är
förvisso en förutsättning för Sveriges position. Men att rikare länder än
vårt hamnar efter i listan visar att marknaden inte ordnar allt; det
behövs en stat och det behövs en medveten politik. Regeringar kan inte
ordna jobb (om de inte anställer själva), men de kan organisera och
finansiera socialt välfungerande samhällen.
Sveriges exempel - den svenska modellen - visar att ett socialt ansvarigt
samhälle väl kan förenas med ett framgångsrikt näringsliv, ett faktum som
strider mot den bärande högerideologi som härskat i oppositionen under
alla socialdemokratins regeringsår. "Skatterna måste sänkas" har varit
mantrat, inte bara från den inhemska borgerligheten utan också från olika
internationella "expertorgan". Dagens moderater tycktes göra helt om i
skattefrågan och lyckades i valretoriken framstå som systemets försvarare,
men väl i regeringsställning hugger man ganska rejäla bitar ur den svenska
modellen, samtidigt som man sänker skatter för de mest besuttna.
I lista efter lista som rankar olika länder efter sociala prestanda av
varierande slag hamnar Sverige och de nordiska länderna regelmässigt i
topp. Dessa indextal handlar om livskvalitet i reell mening och man finner
i allmänhet inget absolut samband mellan BNP och verklig livskvalitet. Att
krafter med andra intressen lyckats få bort den problemställningen från
agendan betyder inte till att frågorna förlorat politisk vikt. Därtill är
vanligt folk alltför klarsynt och förnuftigt, vilket är den naturliga
förklaringen till raset för regeringen i opinionsmätningarna. Fortsätter
dagens regeringspolitik i tangentens riktning riskerar Sverige att ramla
ner i de sociala indexlistorna, utan att fördenskull med någon garanti
stiga i BNP-listan. Det senare är något regeringar kortsiktigt, eller ens
på medellång sikt, råder ganska lite över.
Svensk ekonomi
2010-08-29 söndag
Sverige har av tradition beskrivits som ett homogent land, uppbyggt genom
öppenhet inför modernisering och produktiv verksamhet. Ett land där skog,
malm, massa, papper, stål och - inte minst – ett brett spektrum av
verkstadsindustrier, har lagt grunden för välståndet. Hög och framsynt
teknisk kompetens har ovanpå detta frambringat en exceptionell
produktivitetsutveckling, som de senaste 70 åren har femfaldigat
produktionen med oförändrat antal anställda i privata företag.
Homogeniteten i näringarna har återspeglats av den partipolitiska
strukturen, som har varit mer eller mindre likformig över landet, med
Stockholm som enda avvikande region. Nu redovisades (DN 24/8) en
Synovateundersökning som markant förstärker den avvikelsen genom att ge
miljöpartiet närmare 20 procents stöd, och därigenom bli i det närmaste
lika stort, eller snarare litet, som socialdemokraterna i huvudstaden.
Om undersökningen kommer att bekräftas i valet innebär det att Stockholm
utvecklats till en subkultur med en mycket tydlig särart jämfört med
resten - 85 procent - av Sverige. Orsaken kan naturligtvis ligga i
näringsstrukturen, som i Stockholm har tyngdpunkten på förvaltning och
tjänster. Om det gällt en mindre stad ute i landet hade det inte haft
någon betydelse, men det handlar om Sveriges maktcentrum. Förutom den
rikspolitiska makten ligger åtskilliga beslutscentra för det privata
näringslivet i huvudstaden.
Riskerna med en kulturklyfta mellan den producerande huvuddelen av landet
och ett avskiljt maktcentrum är uppenbara. När besluten inte är förankrade
i verkligheten har de en tendens att bli inoptimala, något som bland annat
fått sin belysning av en del näringspolitiska diskussioner under året.
Notoriska är också ledningsproblem i företag med verksamhet ute i landet
och huvudkontor i Stockholm. På längre sikt skulle Sverige säkert må
bättre av mera utlokaliserade beslutsfunktioner över lag.
Under tiden kan Reinfeldt stå som förebild för andra makthavare: att åka
ut och lära hur villkoren för lantisarna i den producerande verkligheten
ser ut.
2006-09-28 torsdag
Ännu en toppnotering i rankingen av svensk
ekonomi kan inhöstas (DN 27/9). Det är Världsekonomiskt forum som placerar
Sverige på tredje plats i världen när det gäller global konkurrenskraft,
med bara Schweiz och Finland före. Samma Sverige där snart hälften och en
stadigt ökande andel av befolkningen är yngre eller pensionärer som står
utanför produktionen, och där ytterligare en miljon människor i arbetsför
ålder lever på bidrag. Ett land där skatterna är högst i världen, där
arbetsrätt och byråkratiska lagar skapar hinder för företagen och där kort
sagt alla viktiga problem tycks vara sådana som hämmar produktiv
verksamhet. Hur kan det gå ihop?
Klart är att nationalekonomer inte har någon förklaring till miraklet, att
döma av den ovanliga tystnaden från det hållet. Klart är också att den
svenska ekonomins utveckling strider mot flera av nationalekonomins
vanligaste grundföreställningar. Senast DN debatt hade ett expertinlägg om
ekonomi så handlade det om hur man skulle få fart på den svenska
tillväxten! Den tillväxt som redan är rekordhög. Handfallenheten från våra
främsta sakkunniga är påtaglig. Vi har en ny regering som säger sig vilja
ta itu med "jobbfrågan". Hur skall den regeringen kunna veta vilka
effekterna blir av de åtgärder man tänker införa om det saknas
en verklighetsbaserad expertanalys av den nuvarande ekonomiska
situationen?
Att den snabba tillväxten av produktiviteten är en grundläggande orsak
till den ljusare sidan av saken är visserligen allmänt erkänt. Men
produktivitetsökningen utgör också en källa till arbetslösheten. Och den
leder till ett uppdrivet tempo i arbetet för dem som trots allt har ett
jobb. Här kan man ana ett samband mellan ett socialt välordnat samhälle
och möjligheten att upprätthålla en hög produktionstakt. Den aningen
styrks av att alla de nordiska länderna ligger högt i ekonomisk ranking.
Möjligheten av ett sådant samband skulle vara viktigt att försöka
klarlägga, men görs det någon forskning av det slaget?
En "jobbskapande" regering kan alltså inte lita till den högproduktiva
sektorn; där uppstår inte tillräckligt med arbetstillfällen. Återstår
tjänsteproduktionen, och möjligheten att skapa låglönejobb. Då kommer
fackföreningar in i bilden och med det hela frågan om vilken betydelse den
svenska modellen för samverkan mellan arbetsmarknadens parter har för den
ekonomiska tillväxten. Har det gjorts några systematiska studier eller
beror uppfattningen om effekterna av denna samverkan enbart på politiska
värderingar?
Någonting i den svenska och nordiska modellen för samhällsbygge tycks
spela en avgörande roll för ekonomin, men finns det någon
nationalekonomisk forskning av betydelse som handlar om sådana realiteter?
Eller sitter man enbart och filar på sina matematiska modeller som bara
eventuellt och tillfälligtvis har ett samband med verkligheten?
2006-10-01 söndag
Frågorna i torsdagens notering skall förstås läsas retoriskt. Gunnar
Myrdal visade redan 1929 i ett lika viktigt som bortglömt arbete att den
neoklassiska nationalekonomins teorier hade allvarliga brister. Insikten
gjorde att han föredrog ett institutionellt synsätt på ekonomin i likhet
med Thorstein Veblen och andra.
Neoklassiska ekonomer har inte sällan kompenserat teorins brister med en
mer eller mindre uppenbar politisk bias. Myrdal ansåg det därför
som nödvändigt att samhällsforskare redovisade sina värdepremisser, en
egentligen självklar etisk norm som helt "glömts bort". Nationalekonomer
kan därför ogenerat dra politiska slutsatser av förment vetenskapliga
resonemang. Det har blivit så vanligt att ingen längre reagerar.
Traditionellt har det funnits en höger och en vänster inom ekonomin. På
1960-talet fanns en livaktig marxistisk skola, som idag är marginaliserad.
Kvar är den i västvärlden etablerade riktningen för vilken teorin i allt
väsentligt stödjer ett marknadsekonomiskt perspektiv. Det är knappast
överraskande att den skolan saknar förklaringar till att ett samhälle som
det svenska, med alla sina restriktioner för de fria ekonomiska krafterna,
kan hamna i toppen av ekonomiska rankinglistor.
Arbetssättet, åtminstone för de ekonomer som förekommer i den offentliga
debatten, är utpräglat ad hoc-betonat. Man tittar på en parameter i taget
och hittar då givetvis något samband som kan passa in i det (politiska)
paradigm man arbetar inom. Exemplen är många, men vi kan välja ett ur
högen.
Under 1970-talets svajiga konjunkturer lyckades Sverige som egentligen
enda land hålla arbetslösheten på låga nivåer, samtidigt som ekonomin låg
på toppen av BNP-ligan. Fenomenet uppmärksammades internationellt och
kallades "det svenska undret". Eftersom inga trän kan växa upp i himlen så
kom det bakslag, i vårt fall med början på 80-talet. Den etablerade
skolans förklaring var att Sverige maskerat arbetslösheten under 70-talet
genom att låta den offentliga sektorn växa ohämmat, vilket samtidigt var
huvudorsaken till de "strukturella" problem som sedan följde. Att Sverige
brukade devalvera sig ur kriserna blev en annan förutsättning för den
rejäla kollaps som sedan inträffade i början av 90-talet. Stålbadet som
följde borde ha genomförts tidigare, löd den efterkloka analysen.
(Ekonomerna ur denna skola håller självfallet inte med om att
avregleringen av finansmarknaden skulle ha haft någon större betydelse för
kollapsen.)
Allt detta låter ju bestickande, men en teori som skall bekräftas
empiriskt och induktivt måste stämma på åtminstone ett slumpvis valt fall
där premisserna är likadana. Om till exempel den offentliga sektorns
expansion var huvudorsaken till 80-talets problem så skulle dagens
offentliga sektor, som är större, inte kunna möjliggöra dagens dynamiska
ekonomi. I varje fall skulle det krävas en detaljerad analys av alla
faktorer som skiljer då från nu för att rädda teorin, och någon sådan har
inte sett offentlighetens ljus, vad jag vet. En enskild omständighet som
att Sverige har låtit arbetslösheten glida uppåt räcker inte, eftersom det
finns många länder med ännu högre arbetslöshet som inte är i närheten av
samma ekonomiska prestationer.
Nästan all ekonomisk journalistik sysslar med denna "en parameter i
taget"-analys som kan vara underhållande att läsa men saknar substans och
därför inte kan ge några hållbara förklaringar och ännu mindre något
underlag för prognoser. En nations ekonomi är uppenbarligen ett intrikat
system där ett stort antal element samverkar på ett i det närmaste
oändligt antal sätt. Redan tanken att en teori som bygger på ett begränsat
antal förenklade (och delvis diskutabla) axiom skulle kunna förklara ett
sådant system är övermaga. Erkänner man däremot komplexiteten så är ett
institutionellt synsätt på samhällsekonomin en mera fruktbar väg. Då blir
den första intressanta frågan för Sveriges del hur ett land som
industrialiserades senare än flera andra på ett halvsekel kunde nå en
ekonomisk topposition. (Nationalekonomins traditionella svar: skogen,
malmen, kullagret, AGA-fyren etc. räcker inte. Det är en partikulär
beskrivning men ingen förklaring.)
På motsvarande sätt är dagens viktiga fråga vad det är som gör det
socialiserade Sveriges ekonomi till ett framgångsexempel i en globaliserad
värld. Kanske är svaret svårt att hitta. Kanske gömmer det sig i en
oöverskådlig mängd faktorer som gör problemet alltför svårt att lösa. Men
visst vore det värt att försöka, i stället för att syssla med
pseudoanalyser som inte leder till några användbara resultat. |
|