Dagsnoteringar 2006 - 2008                                 Ekonomi

Sysselsättning

Offentlig sysselsättning
2007-06-17 söndag
Att statliga och kommunala verksamheter skulle vara ineffektiva är en gammal och inrotad föreställning, en gång i tiden någorlunda sann. När stat eller kommun bedrev verksamheter i företagsliknande former var de noggrant kringgärdade av byråkratiska regelverk som utgjorde en garanti för att konkurrens med privata företag blev tillräckligt försvårad. Offentlighetsprincipen och vinstförbud räckte ensamt ganska långt för att hämma utvecklingskraft och innovationsanda.

De offentliga verksamheterna inrättade sig efter det påbjudna klimatet. Lönerna låg långt under den privata nivån, men i gengäld var anställningstryggheten stor. Människor som accepterade en lägre lön mot att få ett lugnare arbetstempo hade förr i tiden den offentliga sektorn att tillgå. Statens kaka var liten men säker.

Men man bör alltså hålla i minnet att den bristande effektiviteten var tillskapad genom politiska beslut, och inte något som låg i statens eller kommunernas natur. Nu när regelverken har luckrats upp, och staten kan agera ägare som vilket holdingbolag som helst, får vi belägg för detta, med Vattenfall som ett av flera tydliga exempel. (Kanske ser vi här ett skäl till brådskan med privatiseringarna: att snabba på innan en gammal myt blir alldeles föråldrad.)

Som en sidoeffekt till utjämningen mellan offentliga och privata ägare har också pressen på de anställda blivit mer lika. Stat och kommun är inte längre trygga arbetsgivare, även om löneskillnader gentemot privata företag kvarstår. I själva verket sker en stor del av utslagningen från arbetsmarknaden i den offentliga sektorn. Människor som inte förmår prestera lika mycket som andra har numera ingenstans att vända sig. Här ligger självfallet en avgörande förklaring till utanförskapet, och inte i att ersättningen till sjuka och arbetslösa skulle vara för höga.

Vinst kontra sysselsättning
2007-08-16 torsdag
Det krävs en läkare, som på gårdagens DN debatt, för att konstatera att utslagningen ur arbetslivet i grunden beror på vårt ekonomiska system (något som ekonomer låtsas att inte förstå). Varje företags vinstmaximering leder till en fortlöpande minimering av arbetsstyrkan, och på dem som blir kvar ställs allt hårdare krav. På det viset garanteras att en stor grupp inte kommer in i arbete, och att utmattningssyndrom blir allt vanligare hos de övriga. Kostnaderna för det hela får bäras av de vanliga medborgarna över skattsedeln.

Om företagen i snitt hade nöjt sig med ungefär 60 procent av de nuvarande rekordvinsterna och använt resten för nyanställningar skulle hela den miljon människor som nu befinner sig i utanförskap kunnat ges arbete för en månadslön på 15 000 kronor. Även om detta är ett helt otänkbart scenario så belyser det problemets kärna: huvudansvaret för utanförskapet ligger på de mekanismer som styr det kapitalistiska näringslivet.

Att som Försäkringskassan i stället vilja straffa de utslitna med utebliven sjukersättning visar på en deformering av elementärt mänskligt tänkande. Förslaget drogs tillbaka för "noggrannare utredning" men hann ge en glimt av en politik utan minsta skymt av empati och förståelse för problemen. Naturligtvis kommer det att kopplas samman med regeringens övriga politik och blir ytterligare en spik i kistan för alliansen i valet 2010.

2007-09-23 söndag
I fredags (21/9) berörde vi det makalöst vinstrika företag som högst av allt tycks prioritera att hålla nere arbetsstyrkan till minsta möjliga antal: "Om vi nu betraktar hela den bilden, hur sannolikt är det att ett sådant företag skulle börja anställa mer än hittills bara därför att lönenivån blir en aning lägre? Pengar är ingen begränsning för det företaget. Det är någonting annat." Samma sak gäller säkert för alla de företag som tillsammans under ett år hämtar hem vinster i storleksordningen tio gånger de samlade löneökningarna. Att till varje pris vilja maximera vinsten kan inte vara en uttömmande förklaring. Här finns ett obegränsat fält för verkligt intressant empirisk forskning inom våra ekonomiska institutioner.

Skulle man i brist på sådan forskning spekulera så skulle en faktor kunna vara makt. De anställda har genom facken lagliga och styrkemässiga möjligheter att kringskära företagsledningarnas makt. Möjligheterna är mycket begränsade, men som princip är de tydligen mycket viktiga för ledningarna att motverka. En annan näraliggande faktor är att en minsta möjliga arbetsstyrka under högkonjunktur gör det lättare att ta de svåra besluten om nerdragningar i lågkonjunkturer.

Effekten av de slimmade organisationerna blir först och främst att arbetslivet reserveras för de friska och produktiva. Förvisso är antalet arbetstillfällen inte är en konstant utan är en högst variabel storhet. Men den viktigaste parametern i den funktionen är konjunkturen, och om vårt näringsliv som helhet under en av de starkaste konjunkturer vi upplevt inte lyckas dra nytta av uppemot 30 procent av alla i arbetsför ålder så inser man att problemet inte kan vara något annat än rent strukturellt. Trixande med några skattesatser och bidrag har naturligtvis ingen avgörande effekt på den mekanismen.

Man erinrar sig hur den borgerliga regeringen på 1970-talet försökte möta den dåvarande lågkonjunkturen med alla upptänkliga gåvor och bidrag till företagen. En kvinnlig företagare utrustad med sunt förnuft svarade på en fråga om vad hon ansåg om regeringens åtgärder: - Jag behöver inte det där. Vad jag behöver är att folk köper mina varor.

På motsvarande sätt är det något radikalt annorlunda än regeringens nuvarande åtgärder som behövs för att alla människor skall kunna få jobb. Vad det kan vara vet inte den akademiska ekonomiveteskapen eftersom den inte behandlar sådana viktiga frågor.

Sysselsättningskrisen
2010-06-22 tisdag
En mail till DN Debatt, av skäl som framgår:

Själva faktum att det privata näringslivet inte netto har skapat någon ny sysselsättning på 70 år börjar till sist bli möjligt att nämna, nu på DN Debatt av Patrik Engellau och Thomas Gür (22/6). Någon ny insikt tycks däremot inte infinna sig, och den aktuella artikeln är lika ytlig, och ytlig på samma sätt, som sina enstaka föregångare. Författarna riktar på sitt tunna underlag dock en kraftfull uppmaning till regeringen: ”Nu behövs statsmannaskap. Det gäller att vidta åtgärder som ingjuter framtidstro och entusiasm hos Sveriges företagare. Här, om någonsin, är uttrycket den enda vägen fullt befogat.”

Av folk som talar med så myndig stämma väntar man sig åtminstone ett konkret förslag på en sådan rejäl åtgärd. Det enda författarna har att föreslå handlar om tre i sammanhanget minimala frågor som enbart gäller småföretag: fåmansbolagsreglerna, sjuklönen och pensionssparandet. Det som förenar dessa förslag med alla andra liknande detaljer som framförts i debatten är att de inte kan förklara den 70-åriga trenden, dels på grund av sin relativa obetydlighet, dels därför att de helt enkelt inte ens varit aktuella mer än en kortare tid av den perioden. Typexemplet som många andra tar upp är Las, som överhuvudtaget inte fanns under de första 30 åren av det privata näringslivets relativt sett fallande betydelse för sysselsättningen.

Den som ser lösningen i en ny och härlig framtidstro måste kunna belägga vilka konkreta brister i den vägen som har lett fram till problemen. Där har artikeln inget annat än löst prat att bidra med. I själva verket har vi i en stor del av världen, sedan nyliberalismens maktövertagande på 1980-talet, upplevt en företagarvänlig ekonomisk politik utan motstycke under efterkrigstiden. Näringslivets samlade produktionsresultat har med ökande andelar överförts från arbete till kapital, vilket har lett till en väldig koncentration av egendom och makt till den ekonomiska eliten. Om investeringarna av detta ansamlade kapital inte har resulterat i ökad sysselsättning så måste orsakerna vara betydligt mera fundamentala än att bara handla om byråkratiska problem för företagen.

Mest näraliggande förklaring är att den enorma ökningen av produktiviteten, i samverkan med vinstkrav som bara tycks bli alltmer upptrissade, kontinuerligt minskar behovet av arbetskraft med en gradient som andra åtgärder inte förmår uppväga. Produktivitetsökningen i sin tur beror direkt på teknikens allt snabbare utveckling. Så länge den utvecklingen fortsätter exponentiellt, och näringslivets organisering i vinstdrivna företag inte ändras, kommer den privata sysselsättningen inte att kunna ökas med aldrig så mycket framtidstro. (Den teoretiska marknadsekonomins jämviktsskapande mekanismer har ingen kraft för att lösa detta slags problem. De är och förblir idealistiska tankekonstruktioner som ständigt desavoueras av verkligheten.)

Under sådana förutsättningar har det privata näringslivet för gott spelat ut sin roll för att öka sysselsättningen i arbetslivet. Det var slutsatsen i ett inlägg jag erbjöd DN Debatt för ett tag sedan. Bra mycket viktigare och allvarligare än Engellaus och Gürs förutsägbara fraser (om jag får säga det själv).

2010-07-09 fredag
Ett par tjänstemän med anknytning till SCB tar på DN Debatt idag på sig uppgiften att tona ner ungdomsarbetslösheten. Deras argument är säkert riktiga, men ändå fullkomligt otillräckliga. De lyfter fram alla som egentligen studerar, men som söker jobb för att ha som bisyssla, en grupp som med EU-regler numera skall räknas in i arbetslöshetsstatistiken. Däremot förbigår de alla som egentligen skulle vilja ha ett arbete, men som är tvungna att fortsätta studera bara därför att det inte ens är någon idé att söka jobb. Borta ur statistiken är också alla som jobbar svart, alla som sitter hemma vid datorn försörjda av mamma, de som sysslar med kriminalitet och så vidare. Att med passivt inhämtade siffror få en verklighetstrogen bild av detta svårfångade läge är troligen ogörligt.

Om en statistik som ger en ungdomsarbetslöshet på vad som helst mellan 7 och 47 procent, beroende på vilka premisser man utgår från, gäller den kända sociologen Saskia Sassens omdöme: ”arbetslöshetsstatistiken är ett skämt”. Helt andra mått behöver lyftas fram som de centrala, t.ex. andelen "legitimt" sysselsatta (med jobb eller studier) i en given åldergrupp, justerad för bl.a. andelen som sitter av ett individuellt gymnasieprogram men egentligen vill ha ett jobb. Men det kräver mera djuplodande studier än SCB:s för att få en någorlunda riktig uppfattning om hur ungdomarnas verklighet faktiskt ser ut.

2010-07-13 tisdag
En webbkommentar (krav: max 500 tecken) på DN.se till en artikel idag på DN Debatt:

Arbetsmarknader fungerar inte enligt skolboken. Länder med extrema låglöner och svaga fack har oftast den högsta arbetslösheten. I marknadsekonomierna har lönerna sjunkit under 30 års tid, i relation till kapitalets avkastning, utan effekt på antalet jobb, som i den privata sektorn inte är fler än de var 1940. Med kraftiga subventioner kanske en ung person kan få jobb, men bara på bekostnad av någon annan. Sandberg får nog fördjupa sin livslånga analys.

Nils-Eric Sandberg skrev en gång i tiden ledare i DN, inte sällan i form av utdrag ur den nationalekonomiska kurslitteraturen för nybörjare. Nu återkommer han med ett inlägg som helt följer den gamla mallen: arbetslösheten bland unga kan lösas genom lägre löner, vilket facket förhindrar. Att unga inte får jobb är alltså fackets fel: "Här ligger vad jag förstår, efter ett yrkesliv av analys, grundproblemet i svensk arbetsmarknad". Den sortens intellektuella höjd på ledare i DN blev man tvungen att vänja sig vid på den tiden. (Marknadskrafterna fungerade dock på så sätt att man snart lärde sig att hoppa över Sandbergs texter.)

När politiska preferenser infiltrerar en problemställning så griper fördumningen ofta omkring sig. Redan efter en ytlig betraktelse av sysselsättningsfrågan inser varje normalbegåvad person att orsakssambanden är tämligen sammansatta. Sandberg och andra likasinnade reducerar problematiken så långt som det krävs för att nå fram till det verkliga syftet: att angripa fackets roll och försöka minska dess inflytande (makt är ett alltför överdrivet ord). Den sortens tendentiösa förenklingar slår bara tillbaka och avslöjar upphovsmännen som politiska frasmakare, utan genuint intresse att verkligen analysera sakfrågan.

2010-08-28 lördag
DN återkommer på ledarsidan med jämna och täta mellanrum till sin moralistiska syn på sjuka och arbetslösa. Man känner sig förflyttad till något gammalkonservativt forum. Igår var det en Niclas Ericsson, som fick följande replik:

Du skriver i din spalt igår - där arbetslösheten reduceras till en privatmoralisk fråga - om Sahlins och Reinfeldts olika reaktioner på ungas inställning till arbete. DN:s ledarsida har ganska enträget anlagt samma moraliska aspekt också på sjuka och andra bidragstagare. Men eftersom de utanförståendes moral inte har något alls med problemet att göra, så är den sortens skuldbeläggning i sig lite dålig moral.

Ett odiskutabelt faktum fokuserar på det enda problemet av betydelse, nämligen att den privata företagssektorn i Sverige idag inte sysselsätter fler personer än den gjorde 1940. Under den perioden har befolkningen ökat med 50 procent, och BNP med 400 procent. Förklaringen är den enda rimliga: produktivitetsökningen har möjliggjort - och vinstkraven har verkställt - en löpande slimning av företagens personalstyrkor.

70-årsperioden med början 1940 har inneburit en fullkomlig teknisk omvandling av samhället. Vid periodens början sysselsatte jordbruket 32 procent av arbetskraften, vid dess slut 3,2 procent. Men jordbruksproduktionen har trots det ökat. Även om det kan vara svårt att riktigt visualisera den enorma produktivitetsutveckling som tekniken har åstadkommit, så bör det ändå vara möjligt att se hur obetydliga regeringarnas tillgängliga politiska verktyg vid en jämförelse har varit.

Ännu mindre betyder givetvis utbudet av arbetskraft. (Den energi ungdomar lägger ner för att få jobb bestämmer bara vem som får och vem som blir utan; totala antalet sysselsatta påverkas naturligtvis inte.) Det enda som har räddat svensk arbetsmarknad från fullkomlig kollaps är att den offentliga sektorn genom politiska beslut har kunnat ge jobb till de arbetssökande som den privata sektorn inte behöver. Men det räcker inte. Utanförskapet är oförändrat, och stort.

Att i det läget fokusera på ungdomarnas inställning till arbete kan förefalla som moraliskt översitteri. Den unge man som inte varit ”sugen” på att arbeta under flera år kan i själva verket sägas reagera adekvat och rationellt. För dem som blir utestängda från en av livets viktigaste kvaliteter: att få ingå i det sociala sammanhang som arbetet innebär, kan det vara nödvändigt för den mentala hälsan att på ett eller annat sätt rationalisera bort sitt behov av arbetsgemenskap.

2010-08-31 tisdag
Niclas Ericsson svarade vänligt på lördagens replik, men vidhöll sin uppfattning att ungdomarnas inställning till arbete inte är utan betydelse för sysselsättningen. Ett svar:

Tänk dig ett fattigt land där det råder vattenbrist. De som vill och orkar gå långa sträckor varje dag för att hämta det vatten som finns klarar sig, till de övriga blir inget kvar. Kan vi tänka oss en diskussion om vattenbristen som nästan enbart handlar om att folk borde ta sig samman och leta vatten? När saken ändå bara skulle gälla vilka som blir offer och inte hur många.

Man kan förlänga analogin och anta att en industri uppströms lägger beslag på det vatten som folket saknar. Då blir den moraliska frågan odiskutabel, och det gäller bara att lära av metaforen.

Du tar särskilt upp flytt till annan ort som ett sätt att lättare få jobb. Det kan fungera för den individen, men någon annan får då inte det jobbet, och sysselsättningen påverkas inte. Resonemanget skulle någorlunda stämma bara om det fanns en plats i landet med ren nettobrist på arbetskraft, men inte ens Stockholm är en sådan ort.

Grundfelet ligger i ekonomernas dogmatiska tro på en marknadsteori som saknar verklighetsförankring, en tro som nyliberaler har utvecklat till ren fundamentalism och som till sin kärna är politisk. Tillämpad på arbetsmarknaden betyder det utbudspolitik, dvs. just att sysselsättningen huvudsakligen skulle bero på folks vilja att arbeta. (Där nyliberala dogmer har påtvingats länder med ekonomiska problem har effekten mestadels blivit ett dråpslag för sysselsättningen.)

Utbudet av arbete är naturligtvis inte en helt och hållet försumbar faktor, men ändå i det stora hela marginell. Alliansregeringen gjorde tämligen brutala ingrepp för att öka arbetsutbudet, och åstadkom en begränsad effekt, men alltihop sprack på första lågkonjunkturen. (Den sysselsättningsökning jämfört med 2006 man talar om matchar inte på långa vägar ökningen under samma tid av antalet människor i arbetsför ålder.) Kvar är egentligen bara de problem som ingreppen skapade.

Nyckeln till hela frågan hittar man i stället (som sagt) i det enkla och klargörande faktum att den privata företagssektorn i Sverige inte sysselsätter fler personer idag än den gjorde för 70 år sedan. Vi har knappast haft 70 år av konsekvent inkompetenta regeringar, oavbruten lågkonjunktur eller ihållande brist på arbetsmoral. Men vi har haft 70 år av kraftig produktivitetsökning och ihållande krav på företagsvinster. Därifrån kan man starta tankeverksamheten.

Omedelbart inses, som matematikern säger, att sysselsättningen kan ökas genom att kapitalägarnas anspråk på produktionsresultatet minskas och att motsvarande resurser satsas på personalstyrkan. Som bonus skulle säkert hälsa och välbefinnande hos de anställda öka. Problemet är att det inte finns några styrmedel för att tvinga företagen till något sådant. I själva verket gör äganderättens helighet ett sådant förslag komplett omöjligt att ens formulera.

Det finns den risken med DN:s populistiska fokusering på bidragstagare av alla slag att människor börjar tänka lite längre och djupare. Då slår det tillbaka, och fler får den lite unkna känsla som jag har fått. Dagens Nyheter är en alltför bra tidning för att röra sig i sådana grumliga vatten. Detta sagt som ett gott – och ärligt uttryckt - råd från en gammal man (och prenumerant sedan snart 40 år).

-2010-09-01 onsdag
Det kom ett utförligt och välmenande svar från Niclas Ericsson, med vändande post. Han menar i kort sammanfattning att vi bör lita på att många av de marknadsekonomiska mekanismerna tillsammans kan bidra till att föra utvecklingen framåt, och sysselsättningen uppåt. Analogin med vattenbrist tillbakavisar han eftersom en arbetslös har möjligheter att påverka sin situation, som den vattenlöse inte har. (Om man vill se en skillnad där, så försvarar det givetvis ändå inte att debatten handlar så mycket om individernas skyldigheter.) Ett svar på svaret:
...
Jag håller med om nästan allt du skriver, även om jag strax återkommer till det väntade ”men”. En detalj vill jag dock ha en annan syn på redan här. Att utbudet av arbetskraft ”är den helt avgörande faktorn” för sysselsättningen har faktiskt varit alliansregeringens ledstjärna för alla dess viktiga beslut. (Det var denna fixering vid utbudstänkande som fick Magnus Henrekson att för tre år sedan skriva på DN Debatt att regeringen inte förstår sig på ekonomi.) Likaså (det var där jag inledde) har DN:s ledarsida haft en klar lutning åt samma håll, inte minst i den nu fleråriga kritiken av bidragssamhället.

Arbetsmarknaden är som du visar dynamisk. Gamla jobb försvinner och nya tillkommer varje dag. Och marknaden löser den saken på det hela taget funktionellt. Folk utbildar sig, flyttar och anpassar sig till de jobb som för tillfället finns, och företagen får i stort sett den personal de behöver. Men jag tog en radikal genväg förbi hela den skolboksdelen, eftersom jag siktade på ett mycket mer avgörande fenomen.

En liten sak kan jag för skojs skull invända mot: den om att börja sälja mackor i tunnelbanan (om entreprenören nu får alla de olika tillstånd som krävs). Endera av två saker kan hända: 1) Den som köper en macka av nyföretagaren avstår från att köpa motsvarande vara av någon annan = nollsummespel. 2) köparen får i sig en macka för mycket, vilket antagligen inte är bra för hans hälsa på sikt.

Att nya marknader skapar nya jobb är överhuvudtaget inte så självklart på grund av att efterfrågebegränsningen ligger i systemet. I normalläget gäller att den som köper en ny vara eller tjänst flyttar ett belopp som annars skulle kommit andra delar av marknaden till del. Möjligheterna att öka verklig nettoefterfrågan skapas däremot av t.ex. produktivitetsökning via den tekniska utvecklingen.

Du har alltså rätt i att mängder av faktorer påverkar möjligheten för individer att få jobb, men det jag visade var att den aggregerade sysselsättningen i samhället inte styrs av vad som sker på mikroplanet. Ett tungt belägg för det påståendet ger den här enkla bilden:


Diagrammet är värt att betrakta med eftertänksamhet. Vi är idag 3 miljoner (nästan 50 %) fler människor i Sverige än vi var 1940, men privata företag sysselsätter knappt en enda person mer än då. Orsaken till detta egentligen häpnadsväckande misslyckande kräver en fundamental analys som inte kan ha något att hämta hos faktorer som ungdomens arbetsmoral eller annat mikroekonomiskt finlir.

Min analogi med vattenbrist är inte bara riktig utan i själva verket en underdrift. Här har vi att göra med en trendmässig minskning av antalet verkligt existerande jobb och en samtidig kraftig ökning av arbetskraften. (Att man teoretiskt sett kan skapa nya jobb själv blir inte mer än en tankelek, eftersom den möjligheten bevisligen inte har åstadkommit någon ökning av den totala sysselsättningen. En tankelek som också lägger ansvaret för ett systemfel på enskilda individer.)

Katastrofen har undvikits genom att offentliga anställningar har ökat dramatiskt. Men vi kan troligen vara överens om att sådana jobb inte tillkommer genom marknadsteoretiska fenomen utan genom politiska beslut, eller planekonomiska om du så vill. De faller alltså utanför vår diskussion.

Jag kan inte se annat än att min slutsats står sig: orsakerna till att privat sysselsättning i relativa termer har minskat katastrofalt skall sökas i faktorer som produktivitetsutveckling och vinstkrav från företagens ägare. Vad man gör åt den saken borde vara det som debatten handlade om. En sak är säker: ”vindkraftslösningar” kommer man ingen vart med.

PS. Diagrammet baseras från data framtagna av Inst. för ekon. hist., SU (t.o.m. 2000) och från Ekonomifakta (2001-2009), i båda fallen tillgängliga på Internet.

2010-09-03 fredag
Ericsson har inte svarat på min mail från i onsdags, vilket inte är att vänta (han har redan svarat en gång mer än ledarskribenter brukar, så det ligger ingen kritik i det). Men man kan inte vänta att han skall lyfta fram privatföretagens misslyckande i någon tidningstext. Som jag har snuddat vid så har saken nämnts i förbigående i DN vid ett par tillfällen, men utan analys eller reaktioner.

Ekonomisk debatt (nr 1, 2009) hade en artikel som bekräftade historiken och förfinade analysen genom att redovisa förändringarna inom olika typer av företag. Så uppvisade t.ex. stora svenska industrikoncerner en markant nedgång i sysselsättningen (för perioden 1977-2005), medan mindre företag hade en bättre utveckling.

Att den anmärkningsvärda stagnationen på svensk arbetsmarknad borde vara en anomali för ett samhälle där principerna för neoklassisk nationalekonomi antas råda förbigås som seden föreskriver. Man hittar bara ett enda försök till förklaring av situationen, nämligen att storföretagen flyttar produktion till låglöneländer. (För ekonomer som yrkesmässigt bör tro på marknadsmekanismerna är det inte ens en förklaring. Varför skapar marknaden inte ny sysselsättning till den lediga arbetskraft som då frigjorts?)

Författarnas förslag till åtgärder blev förutsägbara. Man visar att den offentliga sektorn visserligen har räddat svensk arbetsmarknad fr.o.m. 1965 och framåt. Men i den avslutande diskussionen drar man (den vetenskapliga?) slutsatsen att: "vägen att expandera sysselsättningen genom ökat skattetryck förmodligen är stängd".

Kvar blir som vanligt det tunna standardförslaget att analysera "hur den förda ekonomiska politiken påverkar svenska privatpersoners vilja och möjligheter att starta och expandera företag", Mauds mantra, med andra ord. Det kan upprepas i oändlighet utan resultat.

Ett bättre förslag till förklaring av hur hela tankegången har hamnat så snett är att ekonomer har för klen talang och/eller utbildning i matematik för att förstå kvantiteter, och relationer mellan kvantiteter. Den bristen skapar svårigheter att förstå skillnaden mellan väsentligt och oväsentligt, och därmed att ta itu med att huvudfrågan först. Genom den bristen skapas däremot utrymme för den ständiga och ogenerade politiseringen av nationalekonomin.

2010-09-05 söndag
Niclas Ericsson svarade ytterligare en gång; där fick jag fel! Men han köpte inte min kommentar när det gällde att sälja mackor i tunnelbanan. Han såg där ett cirkelresonemang, och menade att efterfrågan på tjänster inte är ett nollsummespel. Ett svar:

Vi närmar oss problemets kärna: hur skapas nya jobb?

Under de 100 000 år eller så när människan levde som jägare/samlare uppstod netto inga nya jobb, och heller ingen välståndsökning. (Eller med vårt smörgåsexempel: att bre mackor åt varandra skapar inga jobb.) Den ekonomiska utvecklingen började först så sakta med jordbruket, och med exponentiell fart först efter den industriella revolutionen. Nyckelbegreppet är arbetsproduktiviteten, som till helt dominerande del är en följd av de tekniska framstegen.

Med en förenklad beskrivning: Nya resurser skapas när de som deltar i den ekonomiska verksamheten producerar allt mer per tidsenhet. De nyskapade resurserna kan användas för att generera helt ny efterfrågan på varor och tjänster, som i sin tur möjliggör helt nya jobb. Men naturligtvis finns det mängder av faktorer som komplicerar den här huvudlinjen.

En sådan faktor är utrikeshandeln, och det finns fler. Problemet med den ekonomiska debatten är att dessa sekundära fenomen mestadels intar huvudrollen. Ekonomer tycks ha svårt med relationer (”>” och ”<”) och därmed svårigheter att se vad som är viktigast, och att därför ta det först.

Produktiviteten har dock en följdeffekt, och det är den vi upplever i det mogna industrisamhället sedan mer än ett halvsekel. Med större effektivitet krävs allt färre anställda, och färre anställda betyder högre vinst. Eftersom de intressen som inkasserar vinsten också är de som fattar besluten blir resultatet inte överraskande. Och när produktiviteten, som den har gjort, ökar exponentiellt blir effekten på bemanningstrycket allt starkare. Med andra ord blir det allt svårare att ”hinna ikapp” med ny produktiv verksamhet för att skapa jobb i en mängd som dels kompenserar för de bortrationaliserade och dessutom skapar nya för en växande befolkning. Svårare än så tror jag inte det är. Men svårt nog!