|
Fördelning
2007-06-01 fredag
Av produktionstillväxten tillfaller nu i runda tal en fjärdedel
löntagarkollektivet, medan huvuddelen via företagssystemet sist och
slutligen hamnar som ägande hos en begränsad del av befolkningen. I den
översta toppen har den processen genom åren resulterat i gränslösa
förmögenheter, som avkastat årslöner på miljardbelopp i form av
utdelningar. Mellan löntagarna finns sedan en ytterligare spännvidd, med
de beryktade lönerna till direktörer (en bråkdel av ägarnas) högst upp.
Basen i systemet utgörs av en klar majoritet av hushållen som inte har
några nettotillgångar alls, utöver vad som fonderats för deras pensioner.
Intressant är hur socialiseringen i ett system med så stor obalans
fungerar, ty den fungerar ju väl. Vi har inte längre tillgång till den
raka maktens metoder som fungerade fram till Upplysningens genombrott.
Då understöddes
socialiseringen i Europa av religionen. Mekanismen var enkel: var och en
hade fått sin jordevandring bestämd av Gud, och den kunde inte ändras. Den
som försökte uppror mot systemet gjorde sig skyldig till brott mot Gud,
och sådant var inte tänkbart. Kyrkan och den världsliga makten samverkade
med stor framgång.
Med den borgerliga revolutionen bröts de gamla maktstrukturerna ner. Genom
upplysningen hade kyrkans ideologi blivit obsolet, och oanvändbar för
världsliga ändamål. En ny borgerlig maktelit tog över och stärkte genom
industrialisering och marknadsekonomi efter hand sin ställning. Den
ekonomiska spännvidden mellan härskare och undersåtar minskade knappast,
men det nya systemet visade snart en god stabilitet i Europa, med några
misslyckade kommunistiska experiment som undantag.
För att hålla en så labil jämvikt under kontroll krävs en kraftfull
ideologi. Industrialismens genombrott ledsagades av en ny vetenskap -
nationalekonomin - som med sin neoklassiska gren ansåg sig kunna styrka
att marknadsekonomin var en konstruktion för den bästa av världar. I det
öppna samhälle som så småningom växte fram hade alla individer samma
möjligheter, och en styrmekanism som var raka motsatsen till den tidigare
religiösa tog över, med paradoxalt nog ungefär samma resultat. När var och
en har samma möjlighet att nå toppen blev det inte lätt att skylla på
systemet för egna tillkortakommanden. Försök till revolt skulle bara
avslöja revoltörens personliga brister.
Till ideologins styrka hör också att det öppna samhället tillåter kritik
och att olika fel kan medges. För med sina defekter är kapitalismen ändå
den ekonomiska organisationsprincip som utkonkurrerat andra alternativ, är
alltså det bästa som funnits, och troligen kan finnas. Dynamiken i
kapitalismen gör att även de fattigaste får rikligare med smulor än i
något annat system.
Så i stället för att se jämvikten som labil kan man betrakta kapitalismen
som självstabiliserande. Den samhällsbevarande propagandan får karaktären
av opartisk journalistik med sin lagoma kritik av förhållanden som inte är
alltför farliga. Självcensuren blir en naturlig livsstil som inte behöver
belasta samvetet, man kan förneka den med fullkomlig ärlighet.
Hur ser motbilden ut? Vi har varit inne på den då och då. Den tänkare som
svarar för den skarpaste analysen av hela frågeställningen är Noam
Chomsky. Med hans texter blir bilden mera komplett, och givetvis helt
annorlunda.
2007-09-29 lördag
Hanne Kjöller delade i tisdagens DN (25/9) med sig av en "sedelärande"
historia om eländet med skattelättnader (apropå sänkningen av
fastighetsskatten kan man förmoda). Historien handlade om några män som
brukade dricka öl tillsammans och då fördelade notan mellan sig i
förhållande till vars och ens ekonomi. De minst solventa drack gratis
medan de övriga fördelade räkningen mellan sig i stigande skala. Den
rikaste betalade halva notan.
När krögaren så sänkte priset med en hundralapp uppstod problemet hur den
"vinsten" skulle fördelas. Det löstes så att den rikaste fick den största
minskningen och övriga återbäring i fallande skala. Sensmoralen var i
korta drag att de minst bemedlades stora missnöje med att den rikaste
vunnit mest var stollig. Utdrag ur ett svar till Hanne:
Låt fabeln vara en allegori över den sänkta fastighetsskatten, och låt de
tio vara arbetskamrater. Låt dessutom den rikaste vara företagets ägare
som just inkasserat årets utdelning på några tiotal miljoner. Den andre i
ordningen kunde få vara bolagets vd med några miljoner i årslön och bonus.
Tillsammans med ytterligare ett par ledande medarbetare hade så några
vanliga tjänstemän och arbetare slunkit med i det illustra sällskapet.
Ägaren hade en flott bostad men kunde närmast skratta åt fastighetsskatten
som för honom var lika försumbar som det han betalade svart för sin
trädgårdsmästare. Vd:ns förnäma bostadsrätt på Fina gatan var inget som
störde honom heller i deklarationstider. Först mot slutet av ledet blev
skatten på bostaden mera kännbar.
Hur moraliserar man lämpligast över de lågavlönades kverulans att de rika
tjänar mest på skattesänkningen? I vilket fall som helst är nog
kälkborgarens övermodiga metod den mest riskabla. Han vill inte ha någon
revolution utan har som främsta intresse att de som står under honom på
samhällsstegen förblir där. Hans förlöjligande av klagomålen riskerar att
folk börjar tänka själva, och tänka på allvar. Och det är sannerligen
inget han är betjänt av.
Chockdoktrinen
2007-10-27 lördag
Naomi Klein har granskat kapitalismen i sin nya bok Chockdoktrinen.
I DN får arbetet en positiv recension över ett helt uppslag, något man
förmodligen får tillskriva Kleins starka varumärke. Att döma av referatet
påminner bokens tema och slutsatser annars om vad andra har formulerat
sedan länge, något som då ofta avfärdats som "antiamerikanism".
Chicagoskolan, i egenskap av den nyliberala och neokonservativa ekonomiska
praktikens teoretiska bas, är en av Kleins måltavlor. En grundlinje i den
skolan, som med delvis katastrofala resultat tillämpats av IMF och
Världsbanken på utvecklingsländer, är att privatiseringar och
avregleringar skall genomföras drastiskt och snabbt. Själva chocken som
blir effekten skall säkra programmens genomförande innan motkrafterna
hinner formera sig. Därav bokens titel.
Den nyliberala tanken är att frisläppta ekonomiska krafter och privata
initiativ accelererar en ekonomisk utveckling som efterhand ger utdelning
i alla samhällsskikt. Tanken är gammal och har hävdats med liknelsen att
mer mat på den rikes bord ger fler smulor åt de fattiga. En modernare
metafor är att alla båtar följer med uppåt när vattnet stiger. Om den
skämtade Jay Leno i The Tonight Show nyligen: "men alla som inte råkar äga
en båt drunknar och sjunker till botten". Skämtet sätter fingret på
nyliberalismens avgörande problem.
IMF:s misslyckande i många utvecklingsländer är inte förvånande med tanke
på hur stor andel av befolkningen i dessa länder som inte "äger en båt".
Men också i industriländer håller den tillämpade nyliberalismen sedan
1980-talet på att permanenta tvåtredjedelssamhället. En stor grupp
riskerar att definitivt hamna i utanförskap. Statistiken bekräftar
utvecklingen när man kan konstatera att medianlönen i stort sett stått
stilla i USA, samtidigt som gigantiska rikedomar ansamlats i ett minimalt
toppskikt. Systemet får naturligtvis förr eller senare
trovärdighetsproblem.
Vad nyliberalismen har att bevisa är att det fundamentalistiska
marknadstänkandet skulle vara en nödvändig förutsättning för ekonomins
snabba expansion. Att det alltså skulle vara skadligt för ekonomin med
statliga ingrepp som lindrar effekterna för de som är mest utsatta av
kapitalismens framfart. Något sådant bevis går inte att producera, det ger
utvecklingen i vårt eget land belägg för.
Sverige har under efterkrigstiden sammantaget haft en ekonomisk tillväxt i
topposition, samtidigt som vi haft en jämförelsevis unik egalitär och
socialt medkännande samhällsorganisation. Sverige som mönster för en
tredje väg mellan kapitalism och kommunism upplevdes av somliga som ett
föredöme och av andra som ett hot. När Eisenhower på 50-talet myntade
själmordsmyten om Sverige så sattes standarden för kapitalistiska attacker
på den hotfulla Sverigebilden. Idén bakom myten var att det sociala
omhändertagandet gjorde livet så outhärdligt trist för svenskarna att de
valde att ta livet av sig.
Det svenska försteget varade i trettio år efter kriget, men tillväxten har
sedan normaliserats samtidigt som andra länder kommit ikapp med social
omvårdnad. Ändå kvarstår en Sverigebild som för många är ett föredöme.
Likmätigt vår traditionella men eftersläpande USA-anpassning börjar nu
nyliberala element vinna inträde med hjälp av den nya regeringen. Detta i
en tid när nyliberalismen har tappat sitt tidigare starka grepp i
Storbritannien och på andra håll, och när åtminstone Världsbanken har
börjat korrigera för sina tidigare misstag i den andan.
Ingenting visar alltså att en hög ekonomisk standard står i total
motsatsställning till ett fungerande socialt skyddsnät. Mycket talar för
att det tvärtom kan vara fråga om ett symbiotiskt förhållande. Särskilt om
man med ekonomiskt tillväxt inte bara menar en tillväxt där huvuddelen av
resurserna hamnar hos en minoritet. I en demokrati skulle det vara
självklart att den tillväxt som borde räknas är den som kommer ett flertal
till del
2007-10-29 måndag
Till avsnittet om Naomi Kleins bok Chockdoktrinen bör tilläggas att
hon inte bara kritiserar Chicagoskolan utan också driver en viktigare och
allvarligare tes, den om sambandet mellan en fundamentalistisk kapitalism
och USA:s våldsanvändning i världen, med fokus på Irak. Tvingas man välja
mellan pest och kolera så är ett hot mot världsfreden farligare än hotet
mot de underprivilegierade, och båda tillsammans ett blytungt argument för
nödvändigheten att sätta spärrar för den nyliberala ekonomismen. Och då
har vi inte ens nämnt klimatfrågan och andra miljöproblem.
Metaekonomi
2007-11-01 torsdag
Ekonomi upptar mycket utrymme på den här webbsidan, för att inte tala om
vanliga media. Teve och tidningar har en intensiv bevakning av
ekonomifrågor, men mycket lite om den verkliga substans som den är en
ytlig återspegling av. Ekonomi är en sorts metaspråk som formulerar
yttringar av den fundamentala produktiva aktiviteten, den som baseras på
teknik, vetenskap och rationell organisation. Yttringarna handlar inte
minst om maktrelationer och hur produktionsresultatet fördelas mellan
olika aktörer och samhällsklasser.
Belysande exempel är när man kan läsa en helsida i en tidning om ett
aktuellt företag med alla turer kring vinstutveckling, ägarbyten, börskurs
osv. osv. Men inte ett enda ord om vad företaget tillverkar och hur
produkterna används. Ibland, när det gäller komplicerade produkter, får
man föreställningen att journalisterna inte har tillräckig kunskap för att
kunna skriva något om detta väsentliga. I andra fall förefaller det som om
den konkreta verkligheten inte är tillräckligt intressant. En av många
brister hos detta metaspråk är att det saknar en grammatik för prognoser.
Därför kommer alla förändringar i ekonomier ofta som totala
överraskningar.
Om kapitalismen
2009-01-16 fredag
Fredrik Reinfeldt undrar
varför inte företag som Volvo Lastvagnar, med flera års vinster i
storleksordningen tvåsiffriga miljardbelopp, har skaffat sig resurser för
att kunna behålla sina anställda under en tillfällig lågkonjunktur. Det
var hans reaktion på förslaget att staten skulle gå in med
utbildningsbidrag i samma syfte. Statsministerns synbarliga förvåning kan
tolkas som att han inte förstår en av marknadsekonomins centrala
mekanismer.
Företag är till för att skapa största möjliga avkastning på minsta möjliga
kapitalinsats och bör därför inte samla pengar i passiva fonder. Särskilt
inte för att bara skydda sysselsättningen. Sådant bestraffas omedelbart av
börsen. Vinstpengar som inte behövs för investeringar är till för att
delas ut till ägarna eller möjligen köpa tillbaka aktier. Det är procenten
som är det viktiga när vinsten bedöms.
Framsidan av den snäva fokuseringen på kortsiktig vinst är att företagen
blir maximalt effektiva och därigenom bidrar till välståndets tillväxt.
Baksidan är det vi nu upplever i världsekonomin. Men landets högste ledare
borde i varje fall känna till att det centrala målet för det ekonomiska
system hans parti värnar så starkt är att skapa avkastning på kapital, och
att sysselsättning bara är en bieffekt.
2007-11-19 måndag
Kapitalismen är ett fenomen som det är problematiskt att vara helt
för eller helt emot. Driften till ägande, grundad på vår naturgivna
egoism, lockar fram mänsklig energi som få andra krafter. När de utopiska
socialisterna drömde fram den nya människan fanns inga empiriskt
förankrade belägg för drömmen. Alla försök att skapa något på den basen
har följdriktigt strandat, synbarligen på grund av för enkelspåriga
ambitioner.
För visst kompletteras egoismen av en lika naturgiven altruism, men den
verkar tydligen bara under speciella omständigheter. Starkast är den när
det finns genetiska samband, som i familjen. Även i större grupper - byn,
socknen, nationen - kan samarbete av varierande grad ha
utvecklingsfördelar. Men fördelarna avtar med gruppens storlek, och
egoismen får i motsvarande mån ett övertag.
För den tänkande människan är det nödvändigt att förstärka altruismen med
rationellt grundade beslut. Vi kan ge avkall på våra egoistiska tendenser
när vi förnuftsmässigt inser att ett anständigt samhälle som värnar om de
utsatta i sig är eftersträvansvärt. På den tanken utvecklades
socialliberalismen och den demokratiska socialismen. Kort sagt ville man
ta vara på kapitalismens progressiva element, men samtidigt städa upp
efter dess destruktiva framfart. Detta arbete är långtifrån framgångsrikt,
utan har istället hamnat i bakvatten under de senaste decenniernas
nyliberala segertåg.
Därför har vi snarare hamnat i en reaktionär dröm som inte bara hävdar
tanken att egoismen löser alla problem, utan också till synes fått de
utsatta att själva acceptera den föreställningen. Naturligtvis är denna
dröm lika utopisk som idén om den nya människan, och lika riskabel. I
vilka riktningar det sociala tryck den skapar kan explodera vet ingen.
Idealet att tillgodogöra sig kapitalismens skapande krafter och samtidigt
sörja för en mänsklig social miljö är rent teoretiskt inget svårt problem
(Sverige har kanske kommit en bit på den vägen). Det svåra ligger i
genomförandet - det som kallas civilisering - och som har att tampas med
människans primitivare drivkrafter.
2007-12-12 onsdag
Svårigheten med att få löntagarfonder att fungera hänger ihop med det
globala, i stort sett heltäckande, ekonomiska systemet. I den miljön är
ägarnas fokuserade intresse av vinstmaximering en nödvändig motor för den
ständiga effektivisering som är konkurrenskraftens förutsättning. En
nationell ekonomi som tappar konkurrenskraft hamnar snabbt i
nedförsbacken.
Löntagarnas intresse ligger närmast det egna jobbet och den egna lönen.
Där hamnar de lätt i en målkonflikt med företagens behov av
effektivisering. Löntagarägda företag riskerar därför att förlora den
drivkraft som är nödvändig för effektivisering under globaliseringens
hegemoni. Löntagarkollektivet som stor, organiserad ägare kan bara tänkas
i en helt annan ekonomisk miljö.
En diskussion om den miljön har kommit upp i klimatkrisens spår. Man talar
nu om radikala förändringar av livsstilen i överflödssamhällena, likaväl
som för de utvecklingsländer som ännu inte är där. Redan en översiktlig
betraktelse av vår enorma konsumtion av allsköns onödiga varor kan tala
för en sådan förändring. Men problemet är att nyttigt och onyttigt ofta
hänger samman. Då tänker jag inte på den politiskt konstruerade tesen att
all produktion behövs för att dra in skattintäkter för de nödvändiga
kostnaderna; det är en teknisk fråga som går att lösa.
Frågan gäller de mera djupa samband som råder mellan å ena sidan
vetenskapliga framsteg och teknisk utveckling, och å andra sidan hela
produktionsapparaten. Även om vi skulle bortse från det rätt stora
problemet med att definiera vad som är nyttigt och onyttigt kvarstår ett
intrikat samband mellan alla olika delar av den produktiva processen. För
att bara ta ett exempel så bidrar den till synes överflödiga
privatbilismen till en effektivisering som gynnar alla delar av
produktionen, även den odiskutabelt nyttiga.
Kan man till exempel tänka sig att åstadkomma de väldiga framstegen inom
medicinteknik och farmakologi (som alla vill ha) i en produktionsmiljö som
inte också innehåller utvecklingsarbete inom verksamheter som vi inte
anser nödvändiga? Det är tänkbart att det går, men då i ett ekonomiskt
system som vi inte skulle känna igen idag. Sovjetsystemet står som ett
avskräckande exempel, och det gäller att finna någonting helt nytt.
En viktig början är att motverka och bortskaffa alla improduktiva och
djupt orättfärdiga följder av kapitalismen så som den fungerar idag. Det
finns mycket att göra där som inte inverkar menligt på effektiviteten i
ekonomin. Hinner vi inte längre på den vägen blir en eventuell omvälvning
som följd av klimatkrisen desto mer kännbar.
2007-12-17 måndag
Om kapitalismens dynamik och progressivitet är odiskutabel är dess
baksidor inte mindre iögonfallande. En är att den producerar utslagning
genom att pressa resurser från de mindre bemedlade till de redan rika.
Forskare som sysslar med nationalekonomi tycks nu ha kommit på det som
andra har vetat länge: att människan i allmänhet inte tycker om
orättvisor. I ett välkänt psykologiskt experiment visar det sig att en
majoritet med glädje straffar andra som är orättvisa, även om de själva
förlorar på bestraffningen. Experimentet verifierar att altruismen, vid
sidan av egoismen, är en del av människans natur.
Några ekonomer har mot den bakgrunden insett att begreppet "the economic
man" har brister. Skulle det vara så att vi inte alltid strävar efter att
maximera det ekonomiska utfallet för oss själva så faller en viktig
grundsten i det neoklassiska teoribygget. Är det dessutom så att vi
ogillar vad vi uppfattar som orättvis egoism så naggas kapitalismens
legitimitet ytterligare i kanten. Marita Ulvskogs enkla ord om att
svenskarna vill ha det bättre, men inte på andras bekostnad, framstår då
som politisk visdom.
I den här gamla felsynen inom nationalekonomin ser vi säkert huvudorsaken
till regeringens osannolika underläge i opinionen. Beväpnad med nyliberalt
tankegods, som griper tillbaka på primitiv manchesterliberalism, försöker
regeringen med reaktionär ingenjörskonst omforma vad som i själva verket
är djupa mänskliga relationer. Tack vare en envis högkonjunktur har
skadorna blivit begränsade. Men vanligt folk ser tydligen längre än så.
I frågan om att matcha kapitalismens dynamik med samhällelig omsorg kanske
det är så som Polly Toynbee och andra hävdar, att den svenska modellen har
skapat det bästa samhälle världen har skådat. Regeringen har i så fall det
opinionsläge den förtjänar.
Allmänt
2008-06-14 måndag
Bakom månadens uppehåll i noteringarna ligger en ideell insats i den
lokala tennisklubben, vars krisande ekonomi har krävt en del tid.
Studien (från Handelshögskolan i Sthlm?) som kom fram till att ideellt
arbete motsvarande 300 000 årsarbeten görs i Sverige får en speciell
relief när man jobbar i en föreningsstyrelse. Människor avsätter en snålt
tilltagen fritid för att arbeta helt utan lön, och tar frivilligt på sig
svåra problem. Hur stämmer det med den hegemoniska nationalekonomiska
teorin?
Det stämmer inte alls! Om uppemot en tiondel av allt arbete görs på sådana
villkor så är föreställningen om den ekonomiska vinningen som människans
grundläggande incitament till arbete naggad i kanten. Lägger man till de
oavlönade sysslorna i hemmet blir teorin ännu mer svajig. Och hur många
skulle inte ägna sig helhjärtat åt helt andra jobb än lönearbete om man
vore oberoende av lönen för det rena uppehället?
Vad som blir tydligt är att människan är en arbetande varelse, i meningen
att hon vill göra en nyttig insats som är av värde för andra och därigenom
ger henne positiv erkänsla. Arbetet i sig får gärna vara fordrande och ta
hennes kapacitet och kompetens i anspråk. Belöningen bara i att lyckas med
uppgifterna, i form av växande självkänsla och "flow", har en omätbar
betydelse. De flesta byter inte ut detta mot ett trist och meningslöst
jobb i ersättning mot hög lön.
Om det förhåller sig så här så skulle ekonomiska styrmedel som vädjar till
individernas krassa ekonomiska egenintresse vara trubbiga medel för
politikerna. Och så tycks det ju vara. I Sverige har politiker ingen
större framgång med att lova medborgarna mera pengar genom sänkta skatter.
Folk vill hellre ha de nyttigheter skatterna producerar. Alla vill
givetvis ha en rimlig lön, och med det menas en lön som är i nivå med
grupper som man jämför sig med. Den absoluta lönenivån har mindre
betydelse som incitament. (Därför kan också en minoritet tjäna
fantasisummor utan att det leder till revolution.)
Den nyliberala förvillelse som uppfattar människan som en
vinstmaximerande, egoistisk robot har som vi sett starka influenser på den
nuvarande regeringens politik. Söker man förklaringar till det exempellösa
bakslaget regeringen drabbats av i opinionen är det här ett bra ställe att
börja leta på.
2008-12-18 torsdag
Nu när proppen går ur hela ekonomier så erkänner alla plötsligt betydelsen
av efterfrågan - efterfrågan på varor och tjänster, som skapar efterfrågan
på arbetskraft. I lågkonjunkturer skalas andra teoretiska överbyggnader
bort och kvar står efterfrågan som den avgörande faktorn och yttersta
orsaken. Regeringens "arbetslinje" som i första hand inriktade sig på att
öka utbudet av arbetskraft står där i sin nakna tomhet. Okänsliga tillslag
mot de mest utsatta under högkonjunkturen hann åstadkomma en knappt
märkbar dipp i utanförskapet, men däremot försätta många i trångmål för de
tider som stundar.
Närmast desperata räntesänkningar genomförs nu för att få fart på
efterfrågan. Om de kommer att få någon effekt alls är det ingen som vet.
Exemplet Japan lärde oss att människor kan styras av helt ogripbara
faktorer i sitt ekonomiska beteende. Vi kommer antagligen att få se hur
trubbiga verktygen är som regeringar och riksbanker förfogar över, och hur
osäker effekt de i själva verket har för den ekonomiska psykologin, som i
sin tur är avgörande för konjunkturförloppet.
Lågkonjunkturen har en karriär som påminner om mikroorganismers livscykel.
Genom samverkan av allas likartade beteende utvecklas den exponentiellt
tills den når ett jämviktsläge där det så att säga inte kan bli värre.
Därifrån klingar den sedan av. Regeringar kan säkert förvärra situationen,
men att försöka påskynda avklingandet är som att betvinga en naturkraft.
Processen kommer att ta sin nödvändiga tid i anspråk, och striden om hur
politiska styrningsförsök har lyckats kommer som vanligt att föras inom
den ekonomiska och politiska historien.
|
|