Dagsnoteringar 2006 - 2008                                                                  Miljö

Miljö allmänt

Brofjorden och Scanraff
2007-10-13 lördag
Hösten har intagit Lysekil, som berett sig för sitt halvårslånga tillstånd som måskoloni (Christine Falkenlands träffande beskrivning av Smögen på vintern). Affärer och serviceinrättningar dimensionerade för en fyra gånger så stor sommarbefolkning är nu behagligt rymliga och köbefriade. Systemet klockan fem en fredagseftermiddag är inte mer befolkat är torget en tidig söndagsmorgon. Vårdcentralen är enda stället med köer, som överallt i landet.

Lugnet har lägrat sig över stadsmiljön och invånarna bereder sig på vinterstormarna. Jag har ägnat den påtvingade inomhusvistelsen åt en debattbok (Fallet Brofjorden av Ronny Svensson) från 1971 om den dåvarande miljörörelsens motstånd mot OK:s bygge av Scanraff. Den skrevs när regeringen Palme hade fastställt beslutet om att tillåta bygge, men innan anläggningen hade påbörjats. Domedagsprofetior som kan kollationeras i efterhand ger en intressant inblick i det mänskliga tänkandet, eller i det här fallet snarare känslotänkandet. Nästan ingenting av det som boken förutser har inträffat.

Oljeraffinaderiet skulle inte behövas av sysselsättningsskäl därför att Lysekil var en dynamisk region med ett antal företag (namngivna) som skulle komma att svara för en kraftig tillväxt. Företagen som nämns finns till största delen inte längre kvar.

Miljön i detta unika friluftsområde skulle förstöras, dels av raffet, dels av andra miljöstörande företag som genom en naturlag skulle dras till samma område. Några andra tunga industrier har det inte blivit, och raffet påverkar varken luft eller vatten för fisket, de semestrande eller fastboende. Det ligger så dolt i terrängen att det knappast syns. Det som däremot syns och som illa sargar bergskonturerna är ett antal vindkraftverk som andra passat på att bygga runt raffet, eftersom det tydligen har ansetts som en lämplig plats.

Jättelika oljetankers skulle tas in genom en trång passage och mer än säkert någon gång orsaka ett stort oljeutsläpp. Raffinaderiet producerar idag betydligt mer än som från början planerades och anläggningens hamn är Sveriges näst största efter Göteborg i lastat och lossat tonnage räknat. Trots det flyter fartygstrafiken i det närmaste obemärkt och utan att någon olycka med utsläpp inträffat. (Jag har under åtta år i stan aldrig sett ett tankfartyg i inloppet. I och för sig beror det på att Brofjordens södra landanknytning, där lysekilsborna skulle kunna se fartygen, är ett otillgängligt bergslandskap.) Risken för utsläpp finns givetvis alltid, men de trettio första åren har allt fungerat väl, något som bokens författare höll för osannolikt.

OK borde istället placera sin anläggning i Göteborg, bland annat av skälet att en pipeline skulle komma att dras därifrån till Stockholmsregionen. Någon pipeline byggdes inte. I stället kom oljekrisen och kärnkraftutbyggnaden som fick oljeberoendet i Sverige att rasa.

På punkt efter punkt slår förutsägelserna fel. Raffinaderiet är idag ryggraden i Lysekils näringsliv förutan vilket hela bygden med sitt avsides läge skulle blivit en tynande och avfolkad semesterort, drabbad av samma öde som andra glesbygdssamhällen vid sidan av allfarvägarna. Och miljön är vackrare än någonsin.

Skenlösningar
2007-04-03 tisdag
Vår underliga efterfrågan på oro har funnit sitt perfekta ämne i miljöfrågorna. Det började med Rachel Carson och skräcken för att alla fåglar skulle dö ut. Nu hittades orsaken i det kvicksilverbetade utsädet, och problemet var snart löst. Men då fick vi istället en allmän kvicksilverskräck som bland annat ledde till amalgamsjukan. Efter det kom Romklubbens välrenommerade medlemmar som förutsåg jordens undergång i en miljökatastrof inom en tidsrymd som för länge sedan har passerat. Felet var att datormodellerna var illa konstruerade.

I Sverige upptäcktes sedan skogsdöden som enligt vederhäftiga experter hotade att förinta alla våra skogar. Den saken visade sig så småningom vara en total misstolkning av tillfälliga effekter. Efter detta kom säldöden som var det slutliga beviset för att människan förgiftat haven bortom all räddning. Upphetsningen var total och massmedia svämmade över. Givetvis var det frågan om en naturlig virussjukdom, och när vi flera år senare hade en lika omfattande säldöd nämndes den knappt med ett ord i media.

Denna vår morbida dragning till ängslan kanske fördras lättare med lite humor. Skämtaren Totte Wallin har en (syndikerad?) krönika i Lysekilsposten i veckan där han utsätter "de gröna khmererna" för lite lättsam satir. Han undrar om det bara är han som upptäckt det religiösa i miljörörelsen och ser på Naturskyddsföreningens hemsida att "man kan köpa avlatsbrev, så kallade utsläppsrätter...". Han avslutar med:

2007-09-10 måndag
Lågenergilamporna är ett tydligt exempel på de skenlösningar som miljöpolitiken har många av. Ett annat är källsorteringen av sopor. När folk i allmänhet fick frågan om vad de själva gjorde för att rädda miljön så kom källsortering länge som första svar, därefter ofta kompostering. På senare tid har miljöbilar och just lågenergilampor blivit populära svar. Samtliga dessa åtgärder har i det närmaste ingenting med miljövinster att göra.

Källsorteringen visar hur stor roll önsketänkandet har i miljöpolitiken. Vi känner lite till mans ett inre motstånd när vi lägger konservburkarna i soppåsen och ser för oss hur de hamnar på en gigantisk, stinkande soptipp någonstans. Den känslan gör oss mer än mottagliga för sorteringstanken. (Vi vet förmodligen inte så mycket om dagens anläggningar för avfallsförbränning, med effektiv rening och små utsläpp.)

Problemet är att den rena miljövinsten med återvinningen är försumbar eller obefintlig. När lobbyorganisationerna låter göra beräkningar så får man vanligen (det beställda) svaret att det finns en mindre miljövinst. Men den vinsten uppstår bara om man sätter kostnaderna för allmänhetens arbete till noll och gör en glädjekalkyl kring transportarbetet. Den krassa verkligheten ser annorlunda ut.

En glesbygdskommun i Västergötland planerade en gång i tiden att inrätta ett centralt insamlingsställe för hushållens miljöfarliga avfall. Man hade detaljerad kunskap om mängder och transportsträckor. Beräkningar visade då att transportarbetet för dessa mycket små avfallsmängder skulle komma att bli större än för hela kommunens ordinarie sopinsamling. Alltså stora miljökostnader för små miljövinster. Andra system för insamling hade kunnat bli bättre i det avseendet, men stationen inrättades ändå eftersom det var politiskt godtagbart.

Ett annat exempel för samma avfallsslag kan vi hämta från Göteborg. Under en period hade man turkörning med speciella insamlingsbilar som stannade på bokbussens hållplatser för att allmänheten skulle kunna lämna sitt farliga avfall. När man beräknade kostnaden för enbart insamlingen så uppgick den till 400 kronor per kilo avfall. Då utgjorde bilbatterier närmare hälften av den totala vikten. (Batterier kunde redan då lämnas till macken eller verkstaden när man köpte nytt batteri.) Den orimliga kostnaden för insamlingen var samtidigt ett mått på den bedrövliga miljökalkylen, och verksamheten lades så småningom ner.

Idag är det miljöstationer som gäller. För mindre mängder av framför allt papper och glas skall det i tätorter finnas stationer på överkomligt avstånd från alla bostäder, men många tar en omväg med bilen när man ändå skall åka och handla. För mera storskaligt avfall som vitvaror, trädgårdsavfall, byggavfall och för hushållens farliga avfall finns glesare belägna stationer som kräver biltransport. Transportkalkylen blir här flera skalsteg sämre än den vi har från västgötakommunen vi beskrev ovan.

Grunden för det beklagliga utfallet är den undermåliga logistiken, som bryter mot den goda grosshandelsprincipen. När fyra miljoner hushåll kör begränsade mängder avfall i fyra miljoner bilar så uppstår ett enormt transportarbete som gör återvinningen till en både ekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Företagen som återvinner glaset, pappret och metallerna är däremot på goda grunder nöjda. I den delen är återvinningen en vinstgenerator. Men det beror alltså på att allmänheten och kommunerna har betalat den kostnadskrävande delen av processen, och i princip levererat råmaterialet till fabriksporten.

Om allt detta nu inte förbättrar någon miljö, vad skulle man då göra? Ja, antagligen får man acceptera att källsorteringen bygger på så starka psykologiska drivkrafter att det inte lönar sig att argumentera emot den. Man brukar också hänvisa till att sorteringen skapar medvetenhet om miljöfrågorna. Och så skall man inte bortse från att den lindrar samvetet. Men det är hederligast att i så fall redovisa att källsorterandet inte ger några vinster vare sig för miljön eller ekonomin.

Vad man också kan göra bakom dimridån av skenåtgärder är att arbeta för verkliga framsteg i kampen mot växthuseffekten, varav den främsta är utbyggnad av kärnkraften.

2007-10-14 söndag
Miljörörelserna har oupphörligt ropat "vargen kommer", och gång efter gång fått fel. Kemikaliehotet, Romklubben, skogsdöden, säldöden och mycket annat som exempel. Men till skillnad från den arme fåraherdegossen så tycks man inte förlora trovärdighet hur många gånger man än ropar. Och nu får man en gång kanske rätt, när hotet om stora klimatförändringar äntligen har fått en stor grupp ansedda vetenskapsmän på samma sida.

Och då fortsätter man med sina skenlösningar: vindkraften som i det stora hela är en chimär, etanolbilar som ökar koldioxidutsläppen i stället för att minska dem, biobränslen som är ett illusionsnummer genom att under en lång period öka utsläppen, förutom att vara en stor hälsofara, och så motståndet mot kärnkraften, den enda idag tillgängliga och verkliga lösningen på problemet.

Hur mycket önsketänkande utifrån ideologiska dogmer fjärran från verkligheten är det möjligt att klämma in i en politikerhjärna? För att inte tala om alla andra med bristfällig naturvetenskaplig grundutbildning som tror sig ha inhämtat kunskap, men som inte kan tillämpa basfakta och elementär logik i sina drömska analyser av olika miljölösningar. Det sägs att man inte kan lura hela befolkningen hela tiden och det har man heller inte gjort. Det är främst politikerna (och journalisterna) som blivit lurade och det kommer i längden inte att hålla gentemot en folkmajoritet med sunt förnuft. Därför att det inte behövs mer än lite sunt förnuft för att se igenom de ideologiska dimmorna.

2007-10-15 måndag
"Om du minskar ditt barns konsumtion av frukt och grönsaker med bara 0,03 gram per dag när du väljer ekologiskt (vilket motsvarar ett halvt risgryn), så går den totala risken för cancer upp, inte ner." Det skriver Björn Lomborg i DN (27/9). Ett annan illustration av samma fenomen är att cancerrisken från allt bekämpningsmedel vi får i oss med ett helt års konsumtion av frukt är av samma storleksordning som cancerrisken med en enda kopp kaffe. Den närmast religiösa motvilja mot bekämpningsmedel som byggts upp i konflikt med enkla fakta är bara ett av många exempel på att elementär kunskap ofta står sig slätt mot helt och hållet känslomässiga övertygelser.

En effekt av att trosföreställningar får styra är att våra insatser innebär suboptimeringar som i sig blir ett hot mot miljön. Att satsa knappa resurser på åtgärder som ger minimala resultat är detsamma som att undanhålla resurser från effektiva insatser, eller med andra ord att inte göra allt man kan för att skydda miljön. Miljörörelser motverkar alltså ofta sitt syfte.

Det måste vara mänsklighetens skyldighet att använda bästa kunskap och tankeförmåga för att värna planeten. Antagligen får vi ta en ny avstamp i upplysningen för att återuppbygga den rationalitet som är förutsättningen för hållbara resultat.

2007-12-18 tisdag
Julen stormar närmare och handeln slår som vanligt försäljningsrekord. Vi källsorterar, byter ut glödlampor och våndas inför klimathotet. Sedan går vi och köper platt-tv, gps och Nintendo Wii för miljarder. Tidningarnas dubbelmoral återspeglar vår egen. På ena sidan textmassor om det skräckscenario som väntar om några decennier som en följd av vår överkonsumtion, på nästa sida oro för att högkonjunkturen skall mattas och konsumtionen gå ner.

För att motverka temperaturhöjningen erbjuds vi skenlösningar som lågenergilampor, etanolbilar och vindkraft. Det viktigaste tycks vara att vi tror på åtgärderna, inte att ganska elementär kunskap visar att vi inte borde tro på dem.

Vindkraften kommer aldrig någonsin att bidra nämnvärt till världens energibehov, inte ens till priset av ett fullständigt industrialiserat och förött landskap. Den inger oss bara en falsk förhoppning och samma lugna trygghet som de idylliska väderkvarnarna.

Nu när bilindustrin, mackarna och politikerna redan har etablerat etanollinjen släpps den verkliga kunskapen fram: etanol till bilar minskar inte koldioxidutsläppen, men slår desto hårdare mot livsmedelsförsörjningen för de fattigaste. Kort sagt är etanol som ersättning för bensin en bluff.

Den s.k. Energimyndigheten har som vi sett en diffus uppfattning om termodynamikens första huvudsats som avslöjar att lågenergilamporna är försumbara energisparare. Till synes har man inte heller något begrepp om dessa lampors funktionssätt. En 14 watts lågenergilampa drar i själva verket mer än så; mellanskillnaden uppstår som extra ledningsförluster och betalas alltså av energileverantören. (När Vattenfall delade ut sådana lampor gratis till sina abonnenter så fick man alltså betala dubbelt.) Den redan försumbara besparingen blir alltså med lite ytterligare kunskap direkt imaginär.

Man kan beklaga att bristande insikter får oss att tro på illusioner. Är det journalisterna, politikerna eller vi själva som har största ansvaret? Desinformationen är bitvis så flagrant att konspirationsteoretiker borde ha glada dagar. Den grundläggande tilltron till förnuftet försvann tydligen rätt rejält i det postmoderna pseudosamhället.

Men det finns åtgärder som fungerar. På den tekniska sidan är kärnkraften en, och det finns många fler av mindre dimensioner. På den politiska sidan... ja, där finns mycket att göra, men kommer det att bli gjort? För dagen ser det inte så ut. Vi lägger mer och mer av vår dyrbara tid på köpcentret.

Vedeldning
2007-10-24 onsdag
"5 000 svenskar dör av dålig luft varje år" löd en rubrik i DN i somras. Stoftutsläppen är den största riskfaktorn, och vi har läst åtskilliga tidningsartiklar om trafikens roll i det sammanhanget. Inte minst har media inriktat sig på dubbdäckens bidrag. Vi har väl lite till mans fått en bild av att bilen är den stora boven.

Faktum är annars att vårt ofta onödiga eldande av ved och trädgårdsavfall orsakar nära 30 procent större stoftutsläpp än trafiken. Forskningsmaterialet är omfattande och en lättläst studie hittar man till exempel på den här länken. Så sent som 1990 var motsvarande siffra över 200 procent, så det positiva är att det har skett en kraftig minskning av det farliga eldandet.

Ändå är det slående att vedeldningen sällan nämns i samband med stoftlarmen, och om det förekommer är det pliktskyldigast och i förbigående. Men det faller väl in i den politiska miljövården som lever i en speciell föreställningsvärld ofta helt skild från den verkliga.

2007-10-25 torsdag
För några år sedan gick miljöpartisten Per Kågesson ut i DN och krävde åtgärder mot den farliga vedeldningen. Det bör ha uppfattats som en "avvikelse" av en person med anseende i miljökretsar, men väckte ingen nämnvärd debatt. Astma- och allergiförbundet, med åtskilliga medlemmar som är allvarligt handikappade av rök, uppvaktar energiskt myndigheter och politiker utan påtagliga resultat. Naturvårdsverket har länge haft en restriktiv inställning till vedeldning, men inte fått gehör hos politiker.

Istället marknadsförs braskaminer och pelletspannor som aldrig förr i namn av "uthålliga" energikällor. Hur det förhåller sig med den uthålligheten kunde vi alltså läsa om i skogsekonomen Sören Wibes debattartikel. Vi fyller intensivt på atmosfärens koldioxidhalt med vårt eldande och den globala skogsskövlingen.

Det är svårt att tänka sig en mera typisk fråga där alla fakta talar i samma riktning och där någon sorts allmänna fördomar har bestämt utvecklingen i en helt annan riktning. Bertrand Russel skrev en gång att den teknik vi uppfattar som naturlig, till skillnad från den moderna teknikens fördärv, är den vi vant oss vid som barn. I varje fall den äldre generationen har fortfarande i levande minne den harmoniska bilden av farmor vid vedspisen. De bortser då från att den oxidation av kolväten som eldning innebär är ett mänskligt tekniskt påfund, om än ett av de första innovationer människan gjorde.

Eldning av ved kan vara en uthållig energikälla i en värld med få invånare och en primitiv levnadsstandard. Att många tycks drömma sig tillbaka till en sådan värld kan bara bero på selektivt minne och bristande kunskaper. I själva verket skulle ingen välja en sådan tillvaro om de verkligen ställdes inför valet.

"Entropi"
2006-12-02 lördag
Postmodernitetens kanske mest paradoxala egenhet är det frekventa åberopandet av naturvetenskap som stöd för ideologier och tankekonstruktioner. Ett illustrativt exempel är när termodynamiken införlivades med miljörörelsen. Tydligen är det en rumänsk ekonom, Nicholas Georgescu-Roegen, som innehar upphovsrätten genom att på 70-talet sammanfoga entropin med den ekonomiska teorin. Han följdes sedan av en rad bemärkta debattörer som utvidgade tillämpningen av termodynamikens lagar till miljöfrågorna. Där finns namn som miljöekonomen Herman Daly, miljödebattören Jeremy Rifkin och miljöekonomen Kenneth Hermele. Av svenskar i sällskapet hittar man professorn i restproduktteknik Nils Tiberg och professorn Karl-Henrik Robèrt, grundaren av Det naturliga steget.

Den fysikaliska naturlagen att entropin ökar i slutna system har de nämnda debattörerna använt för att dra slutsatser om ekonomisk utveckling och miljöförstöring. Termodynamiken skulle då bevisa att ständig tillväxt och fullständig återvinning är omöjligheter. Oordningen ökar och vår oförmåga att inse denna "lag" gör att vi närmar oss ekonomisk och ekologisk katastrof (Rifkin). Det naturliga steget grundade sina fyra styrande principer för ökad hållbarhet på denna entropiteori. (Faktauppgifterna är hämtade från en i och för sig välskriven uppsats från 2003 av Pekka Kuljunlahti, Mälardalens högskola.)

Uppenbarligen menar man inte att termodynamikens andra huvudsats skall ses som en metafor eller allegori över de samhälleliga problemen, vilket hade varit förståeligt om än långsökt. Man menar att den faktiskt är en direkt tillämpbar lag som förklarar den miljödystopi man utmålar. Därmed gör man föreställningen falsifierbar, med förödande resultat. Hela det storslagna teoribygget faller nämligen samman av den enkla orsaken att termodynamikens andra huvudsats endast gäller slutna system, och att jorden i högsta grad är ett icke slutet system. Vilket vi skall vara glada över eftersom det är förutsättningen för liv överhuvudtaget.

Fysikprofessorn Tor Ragnar Gerholm klargjorde detta 1996 i en kritik av Det naturliga stegets fyra principer. Att ingen fysiker tidigare bemödat sig att klara ut frågan kan väl ses som en följd av naturvetares ointresse för postmoderna spekulationer och av den allmänna debattens ointresse för naturvetare. Gerholm är en av dessa ovanliga fysiker med ett stort intresse för samhällsfrågor, och med förmåga att kommunicera.

Uppsatsens författare har en talande beskrivning av denna kritik. Att Gerholms argument hade avfärdats utan större diskussion skulle bero på hans koppling till tankesmedjan Timbro och hans långvariga konfrontation med miljörörelsen. Däremot hade en miljörörelsen mer närstående fysiker som Christian Azar uttryckt samma sak som Gerholm när det gäller entropin. Författaren lämnar frågan där, utan att dra någon slutsats. Annars kunde han slagit fast att Gerholm (och Azar) stack hål på en snabbt växande miljöfilosofisk bubbla genom att konstatera ett fysikaliskt faktum. Och en sanning inom fysiken är densamma oavsett vem som uttalar den.

Munkedalsraset
2006-12-21 fredag
DN har idag en saklig och kunnig analys om de verkligt allvarliga följderna av Munkedalsraset (nu när personskadorna lyckligtvis blev begränsade), nämligen de transportproblem som har uppstått. Detta i kontrast mot tevekanalernas stockholmsbaserade redaktioner som tycks ointresserade av även väsentliga saker så långt utanför tullarna.

Till den allmänna kunskapen hör att E6:an är en av Sveriges viktigaste transportleder. Den knyter samman Nordens största stad och största flygplats med Nordens största hamn, och med ytterligare en huvudstad. Därigenom är den en pulsåder i en region som med viss rätt kan kallas Nordens industriella centrum. Raset är en svår infarkt i transportflödet och kommer att leda till oöverskådliga kostnader för det kollektiv som drabbas.

I Norge ser man högst allvarligt på händelsen, något som svensk teve inte heller tycker är intressant. Transportkostnader och förseningar kommer att öka på ett sätt som kan komma att hota många verksamheter. För att bara ta en "mindre" lokal effekt så kommer verksamheten i Lysekils hamn att helt få läggas ner så länge järnvägen är utslagen. Tidsförlusterna i närområdet kommer att bli av samma storleksordning som efter Tjörnbrons ras.

E6:ans sträckning mellan Göteborg och Oslo har i ett halvsekel varit i diskussionens centrum, åtminstone på västkusten. Länge gjorde den med sin undermåliga standard skäl för sitt namn, Dödens väg. Sedan sniglade sig utbyggnaden fram, och fastställda planer försköts ständigt bortåt i tiden. Med dagens planläggning är det ännu många år kvar tills utbyggnaden är klar. Den som gjort en semesterresa till Bohuslän vet att E6:an på somrarna tidvis korkas igen som en storstadsgata i rusningstrafik. Vägen är alltså redan i oraserat skick underdimensionerad och av alldeles för låg standard.

Det är visserligen dyrt och tekniskt komplicerat att bygga väg i den bohuslänska geografin, men behovet minskar inte för det. Kan man hoppas att något positivt kan komma ut av raset är det att staten och Vägverket nu gör en kraftsamling för att fullborda det alldeles nödvändiga vägprojektet att bygga färdigt motorvägen till den norska gränsen.

2007-01-04 torsdag
Trots att det ännu är mellandagar och inte riktigt full bemanning i företagen slog trafikkaoset efter Munkedalsraset idag till på allvar i Lysekilstrakten. Eftermiddagsköerna till färjan sträckte sig några kilometer in på Lysekilssidan och blockerade väg 162, med påföljd att anställda på raffinaderiet som bara skulle hem till stan och inte till färjan också fastnade i upp till timslånga köer.

Vägverket sätter in en extra färja, men när man bara använder en terminalplats av två befintliga för lastning och lossning (vilket man får antas ha skäl för) så kan kapaciteten inte ökas med ytterligare färjor.

Långtradartrafiken dras till den kortare omvägen över färjan i stället för den fem mil långa omväg som vägverket anvisar i första hand. Kalkylen är enkel: tidsförlusten är densamma, men man sparar bränsle. Nu är det bara att invänta det fulla pådraget på måndag, med olustig förväntan.

2007-01-12 fredag
Mer än hälften av långtradarna på genomfart på E6:an väljer vägen över Lysekilsfärjan och skapar timslånga förseningar för lokaltrafiken. Tidvis är det inga köer alls, men i oförutsägbara perioder är det närmast totalstopp. Ommålning av filer görs nu för att personbilar överhuvudtaget skall komma fram till färjan, som hittills har gått med tomma personbilsfiler. Men som sagt: kanske behövdes detta för att betydelsen av att bygga ut E6:an skulle nå fram till Rosenbad. Förhoppningsvis.

2007-01-13 söndag
Full orkan under tidig morgon och storm hela dagen. Färjorna över Gullmarn ligger förtöjda och Lysekil är i praktiken isolerat från omvärlden. Nu gör det inte så mycket eftersom man undviker att gå ut överhuvudtaget, men Munkedalsrasets effekter och E6-krisen förstärks med eftertryck.

Det är säkert tjugo år sedan bildekalen först dök upp: "BYGG UT E6 TILL MOTORVÄG - NU". Troligen går det tjugo år till innan det blir dags att ta bort den. Om nu inte den nuvarande krissituationen har väckt törnrosorna i Stockholm. Vi får vänta och se.

Allmänt
2008-05-20 tisdag
"En femtedel av all mat som handlas i Sverige hamnar i soporna" rapporterades för ett tag sedan. För ett hushåll på fyra personer innebär det med Konsumentverkets normalbudget att mat för 10 000 kr kastas varje år. Det är lika mycket som det kostar att värma en mindre villa med el.

För att få oss att spara el satsar samhället en stor del av Energimyndighetens resurser, och ger oss uppmaningar till meningslösa åtgärder som att byta lampor och stänga av datorer. För att få oss att bli varsamma med maten görs ingenting. Bortsett från att livsmedel kräver mycket energi vid tillverkningen så är kostnaden för spillet i sig ett mått på bortslösade resurser.

Lägger man till att matspillet är fullkomligt onödigt, medan lampor och datorer är nyttiga, så blir jämförelsen mellan sparinsatserna i de båda fallen ett bra exempel på politikens förvirrade prioriteringar. Som lätt inses skulle det vara samhällsekonomiskt rationellt att till exempel flytta resurser från Energimyndigheten till Livsmedelsverket för att skapa en enhet som ger råd om hur matspillet kan minskas.

2008-06-09 måndag
Solen lyser sedan en månad, dag ut och dag in. Ingen plats kan vara bättre att bo på än Lysekil i ett väder som det här. Solhettan dämpas av en lagom fläkt från havet. Badpremiären blev rekordtidig.

Naturligtvis är baksidan av torkan att växterna inte mår så bra. Så det blir att vattna blommor och buskar som man värnar mest om. Av en händelse har kommunen just jämnat vägen för vattningen genom att införa en enhetlig vattentaxa, oberoende av förbrukningen. Och ofrånkomligen har vattenslöseriet blivit ett argument i debatten om den nya taxan.

Bakgrunden till kommunens beslut är att själva vattnet står för 10 procent och ledningsnätet för 90 procent av den totala kostnaden. Den tidigare tariffen, där en betydligt större del av taxan styrdes av förbrukningen, var alltså föråldrad. Med enhetstaxan försvinner bland annat kostnaderna för mätning av förbrukningen. Gott och väl!

Problemet, som ventileras flitigt på Lysekilspostens insändarsida, är att småförbrukare har fått höjd taxa (och storförbrukare sänkt). För infödingarna är det dock en tröst för vargahjärtat att alla sommarstugeägare, som de tycker annars åker i gräddfilen, får bidra mer till kostnaderna än förr.

Men, som sagt, miljöargumentet har också använts: den nya taxan främjar vattenslöseriet. För att det skall sparas på vatten likaväl som på el är grundläggande för den miljömedvetne. Man behöver inte ens förklara varför. Tittar man däremot närmare på fakta, vilket miljödebattörerna i det här fallet inte anser nödvändigt, så blir bilden en annan.

Lysekil hämtar sitt vatten från Kärnsjön i Munkedals kommun. Den sjön är som mest 40 meter djup, och vattenintaget ligger sex meter under medelvattennivå. Efter den nuvarande extrema torrperioden har vattennivån sjunkit till 80 centimeter under den normala. Men samtidigt som Lysekil hämtar 200 liter per sekund töms sjön på 2 000 liter per sekund i Örekilsälven. Vattenföringen i älven är reglerad för att skydda ett laxbestånd, men får sänkas till 1 000 liter per sekund om det skulle behövas.

Någon anledning för oss att spara vatten av miljöskäl finns alltså inte. Detsamma gäller för alla kommuner som hämtar vatten ur sjöar i vårt sjörika land. Svenska torrperioder räcker inte för att tömma sjöar, och efter ett rejält regn är sjöarna fulla igen. Det motsatta - risken för översvämningar - är däremot ett problem som vore värt lite större uppmärksamhet. Men det var en helt annan fråga.

 

2007-09-11 tisdag
På tal om expertnivån i miljödebatten kommer man att tänka på en grupp kemikalier som var på tapeten för ett tag sedan. I radion hörde man mycket om dessa "efftalater", inte bara från reportrarna utan också från miljörörelsens "experter" som intervjuades flitigt. Den som läst grundkursen i kemi vet annars att namnet uttalas ftalater, precis som det stavas.

Man kan undra vad folk hade tänkt om någon presenterat sig som litteraturexpert och talat om den store svenske poeten Effröding.

2007-10-09 tisdag
Vid en kristallklar vattenkälla någonstans i Uppland (har glömt ortens namn) stod för trettio år sedan en välgjord skylt med metallbokstäver i relief. Inskriften löd "Här sköts Upplands sista björn år ...". (Med reservation för sviktande minne; det kan ha varit "varg".) Skylten var från en tid när kampen mot rovdjur som hotade människans liv och levebröd sågs som nödvändig för civiliseringen. Ordet "sista" säger att det gällde en för all framtid uppnådd seger. Om skylten inte finns kvar längre så kunde den ersättas med en ny skylt: "Här stod Upplands sista skylt om att..." osv.

Igår dödades en människa utanför sin stuga av en björn. "Bara" det tredje fallet i modern tid. De övriga dödsrivningarna inträffade 1902 och 2004. Med en ökande björnstam kommer det inte att dröja så länge till nästa. Frågan är hur många människoliv bevarandet av björnen är värt. Så länge storstadsekologerna i myndigheter och miljöorganisationerna inte tillhör den grupp som tar de största riskerna lär frågan inte hamna så högt på dagordningen.

Det här artbevarandet (för sin egen skull) bär på en logisk komplikation. Finns det någon avgränsning mot arter som inte behöver bevaras, och i så fall varför? Om fästingar, brännmaneter, granbarkborrar och andra liknande djur skulle riskera att försvinna ur den svenska faunan, skulle vi då försöka bevara dem? Mera oproblematisk är väl enigheten om att levande organismer som tuberkelbaciller, pneumokocker och kolerabakterier bör utrotas. Men definitivt problematiskt är hur gränsen mellan bevarande och utrotning fastställs, och med vilka motiveringar. Hot mot mänskligt liv är idag tydligen inget aktuellt motiv, för då skulle björnen (återigen) ha gallrats ut. Särskilt som den inte har någon påtaglig roll i det ekologiska samspelet.

2006-09-14 torsdag
I radio och teve har rapporterats att antalet leukemifall varit onormalt högt i vindriktningen från Preemraff i Lysekil. De okommenterade nyhetsinslagen har naturligtvis skapat intrycket att det måste finnas ett samband mellan raffinaderiverksamheten och sjukdomsfallen. Tar man del av undersökningen som nyheten grundades på så framstår det snarare som orimligt att det skulle finnas ett sådant samband.

Preemraff släpper ut ett mindre antal kolväten som innebär dokumenterad risk att orsaka leukemi. I de studerade områdena har halten av dessa ämnen uppmätts till ungefär samma nivåer som är allmänna i Göteborg. Om man utgår från den bästa kunskap och erfarenhet som finns om ämnenas risker skulle företagets utsläpp som allra högst kunna medföra 0,06 extra leukemifall på tio år. Utredarna anser dessutom att den siffran bygger på överskattningar av utsläppens storlek. Dessa 0,06 fall skall jämföras med de 19 som konstaterats under tio år fram till 2004. Redan här inser man att andra möjliga förklaringar måste tas med i räkningen.

Men det finns ytterligare fakta som inte stöder några förenklade hypoteser. Leukemi som orsakas av miljöfaktorer kräver upp till tio år för att utvecklas. Under raffinaderiets första decennium skulle utsläppen alltså inte hinna ge några märkbara effekter. Men för den perioden konstateras 11 fall (mot förväntade 7), alltså proportionellt sett lika mycket över det förväntade som det senaste decenniet. Under mellanperioden 1985–1994 däremot inträffade bara 3 fall (mot förväntade 6,8). Man kan alltså konstatera att några enkla samband inte existerar.

Utredarna diskuterar andra möjliga orsaker, men varken anställning på Preemraff eller den radioaktiva bakgrundsstrålningen kan tillnärmelsevis förklara det stora antalet fall. Sannolikheten att slumpmässigt få så höga siffror i ett område uppskattar man till några gånger per tusen. Däremot berör man överhuvudtaget inte eventuella genetiska faktorer, vilket kan förbrylla.