|
|
Vindkraft
2009-04-27 måndag
"Om vi så tapetserar Sverige med vindkraftverk kommer de endast att
generera några få procent av vårt energibehov" skriver professor Maria
Lennernäs på DN:s insändarsida idag. Sant är det förstås, och det krävs
bara minimala räknekunskaper för att konstatera ett så elementärt faktum.
Hur kan då så många i övrigt förståndiga människor låta sig ryckas med av
vindkraftens homeopatiska miljöförhoppningar, till priset av en så
omfattande landskapsförstöring?
Svaret passar in i en totalbild av samverkande fenomen: miljöaktivismens
fixering vid energin, drömmen om det småskaliga samhället,
postmodernismens fjärmande av verkligheten från önsketänkandet, känslan av
det gripbara där individen kan spela en roll, en icke-rationell tidsanda
där det politiskt korrekta får ersätta sanningar. Bland säkert en del
annat.
I den miljön är det inte märkligt om dyskalkyliker i namn av
näringsministrar och miljöaktivister kan sätta mål som trotsar de enklaste
beräkningar, och dessutom får annars kloka människor att följa med
strömmen. Ett skäl kan vara att saken är ofarlig för de viktiga
intressena. Annat hade det varit om vindkraften hade utmanat den
ekonomiska makten. Nu kan näringslivet i stället hänga med och tjäna en
slant på statliga subventioner, samtidigt som dess kritiker hålls
sysselsatta med ett oskyldigt ämne som distraherar från viktigare frågor.
Lennernäs koncentrerar sig på den miljöförstöring som vindkraften innebär,
och på de negativa hälsoeffekter som följer i dess spår. Här blottlägger
hon den befängda inkonsekvensen i att förespråka vindkraft av miljöskäl.
Inför en grotesk industrialisering av landskapet som i varje annat
sammanhang hade gjort miljövänner furiösa, hittar samma personer nu alla
tänkbara undanflykter.
Ett belysande exempel kan man få här i trakterna. När det stora
oljeraffinaderiet skulle byggas för snart 40 år sedan väcktes opposition
av en tämligen stark lokal miljöopinion under namnet Rädda Brofjorden.
Processen beskrevs i en samtida bok av Ronny Svensson (Fallet
Brofjorden) som jag kommenterat
tidigare. Enligt
oppositionen (och Svensson) var raffet ett hot, inte bara mot Brofjorden,
utan mot hart när hela Bohusläns unika naturvärden. Enligt närmast en
naturlag skulle raffet följas av fortsatt industrialisering i den sårbara
miljö. Farliga utsläpp skulle förpesta luften, och oljekatastrofer i
Brofjorden ansågs i stort sett oundvikliga.
Idag låter detta exotiskt. Få märker överhuvudtaget av raffet i miljön,
och Lysekil skulle ha varit en utarmad badort om det inte funnits.
Förflyttar man sig till motsatt sida av Brofjorden kan man vila ögat över
Skageracks blåa kil med bergens mjuka kullar i fonden och känna den
uppfriskande västanvinden med havets dofter. Bohusläns skönhet sjunker in
genom alla sinnen och alstrar ett rent kroppsligt välbehag. Raffet som
ligger tvärs över fjorden på bara ett par distansminuters håll är svårt
att urskilja. En minimal skiftning i konturen och ett knappt skönjbart rör
som leder upp till flamman är allt som syns.
Vad som däremot verkligen syns, och som dominerar hela vyn där de brutalt
krossar den harmoni blicken försatts i, är några vindkraftverk som byggts
på bergen runt raffet, antagligen därför att miljön där redan ansetts som
"förstörd". När Maria Lennernäs beskriver vindkraftverkens hot mot
människans välbefinnande är det som om hon hade stått på just den här
platsen och upplevt exakt samma sak.
Kanske är det medlemmar i Rädda Brofjorden, och deras barn, som idag köper
andelar i vindkraften och inkasserar utdelningar som till sista öret
betalas av statliga bidrag och skattesubventioner. Ironin är i så fall
total. Inget är idag viktigare för att rädda Brofjorden än att
vindkraftens abnorma stålkonstruktioner monteras ner. Men för det får vi
invänta förnuftets återkomst i miljöpolitiken. "Vindkraften är en parentes
i vår energiförsörjningshistoria" som Lennernäs så riktigt skriver. Frågan
är bara hur länge en sådan truism kan pratas bort.
Allmänt
2008-02-27 onsdag
Insändaren i DN
(21/1) håller ännu lite liv i en tråd på Flashback. En avatar ställde
frågan vad jag anser om uppvärmning av bostäder med direktel. Mitt svar:
En rak fråga
kräver svar (med fördröjning, därför att ett datorfritt sportlov kom
emellan). Vad jag kan bidra med är förvisso personliga reflektioner som
inte bygger på specifik expertkunskap i hela energifrågan.
Det här med elenergins höga kvalitet, som du nämnt förut, har blivit en
stor sak för miljörörelser. Och naturligtvis är det i teoretisk mening
korrekt. Men avgörande för hur elen bör användas är inte detta
kvalitetsbegrepp utan hur energin kan produceras.
Vi genererar el i vatten- och kärnkraftverk till låga kostnader. En
lycklig omständighet är att det dessutom kan göras utan skadliga
klimateffekter, något som med dagens kunskapsläge är en ovärderlig
fördel. Som energibärare har elen också fullkomligt oslagbara
egenskaper.
"Kvalitet" associerar till något exklusivt och dyrt, med det stämmer
inte på elenergin i Sverige. I sina processer kan industrin därför
använda stora mängder el för ren uppvärmning, betydligt mer än vad
hushållen använder.
Även om elen är relativt billig att framställa så kan det finnas
effektivare sätt att värma bostäder, under vissa förutsättningar.
Tillräckligt stora tätorter, där det lönar sig att bygga heltäckande
fjärrvärmenät och där det finns "gratisenergi" att ta tillvara, kan vara
ett sådant exempel. Där kan man genom ta hand om spillvärme från
industrier, avloppsvatten och avfallsförbränning få mycket effektiva
system.
I glesbygd är ett alternativ till elvärme förbränning, enligt dagens
ideal förbränning av biomassa i relativ primitiva eldstäder. I det
fallet finns alltför mycket kvar att göra för att eliminera rent
hälsovådliga luftföroreningar för att man skall kunna se det som ett
acceptabelt alternativ.
Metoder som använder principen med värmepumpar, som du varit inne på, är
teoretiskt och energieffektivt odiskutabla. (Där kan man bara fråga sig
varför Energimyndigheten har en så njugg inställning.) Det borras ju
också frenetiskt efter jordvärme i hela landet. En faktor som kanske
bidrar till att hämma utvecklingen kan vara att den ekonomiska
livscykelanalysen inte är säkerställt positiv. Och skulle den visa sig
inte vara det så sparas inte resurser totalt sett.
Sammanfattande ser jag ingen anledning att lägga moraliska synpunkter på
användningen av elenergi. För- och nackdelar med alla metoder att värma
hus borde vägas mot varandra, och den i varje sammanhang optimala
metoden väljas. (Och som direkt svar på din fråga: den optimala
lösningen kan säkert ibland vara uppvärmning med elpatron i en
värmepanna.) En del politiker och miljöaktivister föredrar i stället att
först lägga fast dogmer som sedan får styra deras tänkande och
argumentation.
2008-03-13 torsdag
Framsidan av centerpartiets (ny)liberalisering är möjligheten av
en mera rationell syn på miljöfrågorna. (Baksidan kan vi skonsamt hoppa
över.) Hittills har det populistiska värnandet om symbolfrågor utan
miljövärde varit dominerande i partiet. Det började med kärnkraftsmystik
och närheten till jordbruket med dess bondepraktika-tänkande.
Som vanligt när det gäller ungdomsförbund ligger CUF före sitt moderparti
med det nya tänkandet. Så när CUF:s ordförande igår skrev om miljöfrågorna
på DN Debatt handlade det om att partiet "måste lämna fluffet" som finns
kring miljöfrågorna och inrikta sig på effektiva åtgärder. Det duger inte
längre med "dyr symbolpolitik".
Som ett exempel på ineffektiva åtgärder tar han den 200-procentiga
ökningen av elskatten för att komma åt de 5 procent av svensk elproduktion
som är miljöskadlig. (Största delen svarar visserligen s-regeringen för,
men hans eget parti har blåst under med full kraft.) Man kan med lite god
vilja läsa in en ny syn på kärnkraften i den formuleringen.
Ingenting ont utan att det har något gott med sig, sa redan min mormor.
|
|