Lars Schaff - texter  

Dagsnoteringar 2006 - 2009                                       Energi

Till huvudmeny
Till meny Elektricitet Ge synpunkter

Vindkraft
2009-04-27 måndag
"Om vi så tapetserar Sverige med vindkraftverk kommer de endast att generera några få procent av vårt energibehov" skriver professor Maria Lennernäs på DN:s insändarsida idag. Sant är det förstås, och det krävs bara minimala räknekunskaper för att konstatera ett så elementärt faktum. Hur kan då så många i övrigt förståndiga människor låta sig ryckas med av vindkraftens homeopatiska miljöförhoppningar, till priset av en så omfattande landskapsförstöring?

Svaret passar in i en totalbild av samverkande fenomen: miljöaktivismens fixering vid energin, drömmen om det småskaliga samhället, postmodernismens fjärmande av verkligheten från önsketänkandet, känslan av det gripbara där individen kan spela en roll, en icke-rationell tidsanda där det politiskt korrekta får ersätta sanningar. Bland säkert en del annat.

I den miljön är det inte märkligt om dyskalkyliker i namn av näringsministrar och miljöaktivister kan sätta mål som trotsar de enklaste beräkningar, och dessutom får annars kloka människor att följa med strömmen. Ett skäl kan vara att saken är ofarlig för de viktiga intressena. Annat hade det varit om vindkraften hade utmanat den ekonomiska makten. Nu kan näringslivet i stället hänga med och tjäna en slant på statliga subventioner, samtidigt som dess kritiker hålls sysselsatta med ett oskyldigt ämne som distraherar från viktigare frågor.

Lennernäs koncentrerar sig på den miljöförstöring som vindkraften innebär, och på de negativa hälsoeffekter som följer i dess spår. Här blottlägger hon den befängda inkonsekvensen i att förespråka vindkraft av miljöskäl. Inför en grotesk industrialisering av landskapet som i varje annat sammanhang hade gjort miljövänner furiösa, hittar samma personer nu alla tänkbara undanflykter.

Ett belysande exempel kan man få här i trakterna. När det stora oljeraffinaderiet skulle byggas för snart 40 år sedan väcktes opposition av en tämligen stark lokal miljöopinion under namnet Rädda Brofjorden. Processen beskrevs i en samtida bok av Ronny Svensson (Fallet Brofjorden) som jag kommenterat tidigare. Enligt oppositionen (och Svensson) var raffet ett hot, inte bara mot Brofjorden, utan mot hart när hela Bohusläns unika naturvärden. Enligt närmast en naturlag skulle raffet följas av fortsatt industrialisering i den sårbara miljö. Farliga utsläpp skulle förpesta luften, och oljekatastrofer i Brofjorden ansågs i stort sett oundvikliga.

Idag låter detta exotiskt. Få märker överhuvudtaget av raffet i miljön, och Lysekil skulle ha varit en utarmad badort om det inte funnits. Förflyttar man sig till motsatt sida av Brofjorden kan man vila ögat över Skageracks blåa kil med bergens mjuka kullar i fonden och känna den uppfriskande västanvinden med havets dofter. Bohusläns skönhet sjunker in genom alla sinnen och alstrar ett rent kroppsligt välbehag. Raffet som ligger tvärs över fjorden på bara ett par distansminuters håll är svårt att urskilja. En minimal skiftning i konturen och ett knappt skönjbart rör som leder upp till flamman är allt som syns.

Vad som däremot verkligen syns, och som dominerar hela vyn där de brutalt krossar den harmoni blicken försatts i, är några vindkraftverk som byggts på bergen runt raffet, antagligen därför att miljön där redan ansetts som "förstörd". När Maria Lennernäs beskriver vindkraftverkens hot mot människans välbefinnande är det som om hon hade stått på just den här platsen och upplevt exakt samma sak.

Kanske är det medlemmar i Rädda Brofjorden, och deras barn, som idag köper andelar i vindkraften och inkasserar utdelningar som till sista öret betalas av statliga bidrag och skattesubventioner. Ironin är i så fall total. Inget är idag viktigare för att rädda Brofjorden än att vindkraftens abnorma stålkonstruktioner monteras ner. Men för det får vi invänta förnuftets återkomst i miljöpolitiken. "Vindkraften är en parentes i vår energiförsörjningshistoria" som Lennernäs så riktigt skriver. Frågan är bara hur länge en sådan truism kan pratas bort.

Allmänt
2008-02-27 onsdag

Insändaren i DN (21/1) håller ännu lite liv i en tråd på Flashback. En avatar ställde frågan vad jag anser om uppvärmning av bostäder med direktel. Mitt svar:

En rak fråga kräver svar (med fördröjning, därför att ett datorfritt sportlov kom emellan). Vad jag kan bidra med är förvisso personliga reflektioner som inte bygger på specifik expertkunskap i hela energifrågan.

Det här med elenergins höga kvalitet, som du nämnt förut, har blivit en stor sak för miljörörelser. Och naturligtvis är det i teoretisk mening korrekt. Men avgörande för hur elen bör användas är inte detta kvalitetsbegrepp utan hur energin kan produceras.

Vi genererar el i vatten- och kärnkraftverk till låga kostnader. En lycklig omständighet är att det dessutom kan göras utan skadliga klimateffekter, något som med dagens kunskapsläge är en ovärderlig fördel. Som energibärare har elen också fullkomligt oslagbara egenskaper.

"Kvalitet" associerar till något exklusivt och dyrt, med det stämmer inte på elenergin i Sverige. I sina processer kan industrin därför använda stora mängder el för ren uppvärmning, betydligt mer än vad hushållen använder.

Även om elen är relativt billig att framställa så kan det finnas effektivare sätt att värma bostäder, under vissa förutsättningar. Tillräckligt stora tätorter, där det lönar sig att bygga heltäckande fjärrvärmenät och där det finns "gratisenergi" att ta tillvara, kan vara ett sådant exempel. Där kan man genom ta hand om spillvärme från industrier, avloppsvatten och avfallsförbränning få mycket effektiva system.

I glesbygd är ett alternativ till elvärme förbränning, enligt dagens ideal förbränning av biomassa i relativ primitiva eldstäder. I det fallet finns alltför mycket kvar att göra för att eliminera rent hälsovådliga luftföroreningar för att man skall kunna se det som ett acceptabelt alternativ.

Metoder som använder principen med värmepumpar, som du varit inne på, är teoretiskt och energieffektivt odiskutabla. (Där kan man bara fråga sig varför Energimyndigheten har en så njugg inställning.) Det borras ju också frenetiskt efter jordvärme i hela landet. En faktor som kanske bidrar till att hämma utvecklingen kan vara att den ekonomiska livscykelanalysen inte är säkerställt positiv. Och skulle den visa sig inte vara det så sparas inte resurser totalt sett.

Sammanfattande ser jag ingen anledning att lägga moraliska synpunkter på användningen av elenergi. För- och nackdelar med alla metoder att värma hus borde vägas mot varandra, och den i varje sammanhang optimala metoden väljas. (Och som direkt svar på din fråga: den optimala lösningen kan säkert ibland vara uppvärmning med elpatron i en värmepanna.) En del politiker och miljöaktivister föredrar i stället att först lägga fast dogmer som sedan får styra deras tänkande och argumentation.

2008-03-13 torsdag
Framsidan av centerpartiets (ny)liberalisering är möjligheten av en mera rationell syn på miljöfrågorna. (Baksidan kan vi skonsamt hoppa över.) Hittills har det populistiska värnandet om symbolfrågor utan miljövärde varit dominerande i partiet. Det började med kärnkraftsmystik och närheten till jordbruket med dess bondepraktika-tänkande.

Som vanligt när det gäller ungdomsförbund ligger CUF före sitt moderparti med det nya tänkandet. Så när CUF:s ordförande igår skrev om miljöfrågorna på DN Debatt handlade det om att partiet "måste lämna fluffet" som finns kring miljöfrågorna och inrikta sig på effektiva åtgärder. Det duger inte längre med "dyr symbolpolitik".

Som ett exempel på ineffektiva åtgärder tar han den 200-procentiga ökningen av elskatten för att komma åt de 5 procent av svensk elproduktion som är miljöskadlig. (Största delen svarar visserligen s-regeringen för, men hans eget parti har blåst under med full kraft.) Man kan med lite god vilja läsa in en ny syn på kärnkraften i den formuleringen.

Ingenting ont utan att det har något gott med sig, sa redan min mormor.