Dagsnoteringar 2006 - 2009                                     Energi

Lågenergilampor
2009-02-03 tisdag
Ett brev till Energimyndigheten i december förra året förblev obesvarat. Lite egen "forskning" ledde fram till en hypotes om hur myndigheten möjligen organiserat fram en rationalisering av en icke-rationell ståndpunkt. Därför ännu ett brev i upplysningens anda:

Jag skrev 2008-12-11 ett brev om Energimyndighetens offentliga motivering av glödlampsförbudet, med hänvisning till en tidningsartikel av enhetschef Anita Aspegren. I brevet efterlyste jag referenser till Aspegrens uppgifter, eftersom de tycktes strida mot en elementär naturlag. I brist på svar har jag letat igenom myndighetens hemsida och hittat två rapporter med anknytning till ämnet.

Den ena är en studie av John Henderson som kom fram till att heat replacement effect för belysning (i England) var 70,3 %. Omräknat till svenska förhållanden, med längre eldningssäsong och ljusare somrar, borde den siffran här kunna vara åtminstone 80 %. Redan potentialen för att spara el genom att byta ut lampor är i så fall liten, och den konkreta besparingen ännu mindre.

Men Aspegren hävdar att det i Sverige genom glödlampsförbudet skulle gå att halvera den el som används för belysning, vilket hon möjligen bygger på den andra rapporten man kan hitta på hemsidan. Den är ett beställningsarbete som redovisar en simuleringsstudie som SP gjort för myndighetens räkning. Med kraftiga reservationer levererar SP den grova bedömningen att man möjligen kan spara hälften av skillnaden mellan lampornas nominella energibehov.

Ser man närmare på varför SP:s resultat avviker från det teoretiskt förväntade så finner man att de bygger på en mycket speciell premiss, nämligen att reglersystemen för att hålla rumstemperaturen konstant inte fungerar perfekt, och att bostadsinnehavaren inte gör något åt det. Om den omständigheten skulle tas för given så skulle det påverka andra aspekter av energisparandet betydligt mer än lampfrågan, och borde i så fall prioriteras högre av Energimyndigheten.

Nödvändig teknik för att reglera inomhustemperaturen finns normalt i dagens bostäder: termostater på radiatorer, reglerdon för värmepannor, ofta möjlighet till nattsänkning etc. Det enda som krävs för att sekundärvärmen från elektrisk utrustning i hemmen till största delen skall nyttiggöras är att den tekniken används. Om den gjorde det skulle dessutom solstrålningens bidrag till bostadsuppvärmningen och energibesparingen tas tillvara bättre. All teknik kan utvecklas, och bättre reglerteknik för att konstanthålla rumstemperaturer vore som man förstår av detta ett angeläget område.

Glödlampsförbudet handlar om att spara någon promille av Sveriges energiförbrukning (måhända till priset av ökade miljö- och hälsoproblem). Kanske dubbelt så mycket kunde sparas bara genom att återgå till den standard för inomhustemperatur som gällde för inte särskilt länge sedan. Detta är en av många frågor där politikernas och Energimyndighetens prioriteringar inte stämmer med enkel logik.

Energifrågorna är förvisso politiserade i vårt land sedan länge. Som bland annat lampfrågan visar möjliggörs politiseringen av att allmänheten inte känner till - eller förstår innebörden av - fysikaliska lagar som till exempel energiprincipen. Det man då störs av är att en så betydelsefull aktör som Energimyndigheten inte tar på sig folkbildningsuppdraget, utan snarare tenderar att följa den politiska strömmen.

2008-01-21 måndag
Lågenergilampornas evangelium sprids snart sagt dagligdags av allt från myndigheter och docenter till miljöevangelister. Några rader om detta till DN:s insändarsida:

Lågenergilampor minskar inte energiförbrukningen

Energimyndigheten har med hög prioritet rekommenderat att glödlampor bör bytas mot lågenergilampor för att vi skall spara energi. Att termodynamikens första huvudsats lär oss att all energi som lampor ”förbrukar” blir till värme i bostaden börjar dock bli mer allmänt känt. Men ännu mer tvivelaktig blir saken av att lågenergilamporna genom sitt speciella funktionssätt ökar energiförlusterna.

Anledningen är att lågenergilampor ger upphov till en reaktiv effekt som orsakar ledningsförluster. Sådana förluster kan vara nära dubbelt så stora som lampornas märkeffekt. En tröst kan vara att svinnet får betalas av elleverantören, men summan av de båda fenomenen blir ändå att energiförbrukningen ökar genom lampbytet.

Kan det vara så att en statlig myndighet specialiserad på energi kan bortse från en av fysikens viktigaste lagar och från ellärans grunder? Med tanke på att energifrågan sedan länge har lämnat fysikens och teknikens domäner och blivit politik och religion är det inte förvånande.

Till yttermera visso är fixeringen vid att minska just elförbrukningen helt missriktad med tanke på dagens viktigaste miljöfråga. Den felaktiga prioriteringen är en kvarleva av vår efterhängsna kärnkraftdebatt. Med Sveriges klimatvänliga elproduktion borde i stället all kraft satsas på att minska förbränningen av kolföreningar, och då inte minst vedeldningen. Förutom att veden genom metanutsläppen ger dubbelt så stor klimatpåverkan som fossilt bränsle, så svarar den för en betydande andel av de hälsovådliga luftföroreningar som orsakas av stoft.

(En referens som förklarar den reaktiva effekten: www.nyteknik.se/efter_jobbet/teknikfragan/article44303.ece)

2008-02-04 måndag
Idag fick Energimyndigheten själv komma till tals i insändarsidans lampdebatt. Genom informationssekreteraren Lennart Bodén lät man meddela att myndighetens "sanning" gäller, inte Lars Schaffs eller naturlagarnas. Lågenergilampor sparar energi, utan egentliga argument. Visserligen ger lamporna upphov till ledningsförluster, men det skall Energimyndigheten informera om på sin hemsida "under våren". Eftersom redaktionen samtidigt valde att stänga debatten skickade jag det nödvändiga bemötandet i brev:

                                                    Lysekil 2008-02-04

Statens energimyndighet
Box 310
Kungsgatan 43
631 04 Eskilstuna

Energimyndigheten svarar (i Dagens Nyheter 4/2) genom pressekreteraren Lennart Bodén på mitt inlägg i debatten om lågenergilampor tidigare i samma tidning. Debatten där är avslutad så jag får bemöta hans svar direkt till myndigheten.

Den primära frågan gäller vilka gränser termodynamikens första huvudsats sätter för energisparande genom val av belysning. Av satsen – ”kanske fysikens viktigaste” (NE) - följer som bekant att all (bokstavligen all) energi som lamporna ”förbrukar” blir värme i bostaden. I ett land som Sverige, där vi behöver värma våra bostäder nästan hela året, har försöken att spara energi genom att släcka eller byta lampor därför mycket begränsad betydelse. Detta faktum, grundat i en naturlag, har inte påverkat Energimyndighetens ymniga rådgivning i frågan.

På myndighetens hemsida förklaras saken i stället bort på följande sätt:
”Hur är det då med värmen som glödlampan alstrar, varför är inte den medtagen i räkneexemplet här ovan? Dels så beror det på att man inte alltid vill ha värme när man vill ha ljus, t.ex. på sommaren, och dels beror det på lampornas placering. Utomhus behövs ingen extra värme runt lampan och inomhus sitter många lampor uppe i taket varifrån det är svårt att komma åt värmen eftersom den stiger uppåt.”

Just så, men detta är förhållanden som lätt kan kvantifieras och föras in i beräkningarna. Uppvärmningsbehov har vi säkerligen 80 % av året, och belysningsbehovet lär väl ligga till minst 90 % under samma period (SMHI kan säkert hjälpa till med underlag). Utomhusbelysningen kan med lätthet behandlas för sig, men myndigheten talar uttryckligen och ihärdigt om stora besparingar med inomhuslampor.

Värmens plats i rummet är det mest frekventa, och kanske mest obegripliga, av alla konstruerade argument i den här frågan. Alla vet att temperaturen i ett rum är ungefär lika överallt. På sin höjd kan det skilja en eller annan grad mellan golv och tak. Anledningen, som jag för min del fick lära mig redan på gymnasiet, är att luftcirkulationen i ett normalt konstruerat rum är tillräcklig för att fördela värmen från alla värmekällor tämligen effektivt och jämnt i rummet. I moderna hus med mekanisk ventilation blir cirkulationen ännu effektivare. (När man kan uppleva värmeskillnader i sämre hus så beror det på förluster genom dåligt isolerade väggar eller otäta fönster, inte på var värmen tillförs.)

Om möjligheten att spara energi genom att minska belysningen alltså är ytterst begränsad så innebär ett byte till lågenergilampor ett allvarligare problem. I sin insändare i DN försöker Bodén komma ifrån frågan genom att märka ord, men tvingas medge att lågenergilampor orsakar ledningsförluster. Med en överslagsberäkning, där man tar hänsyn till sommareffekten, får ledningsförlusterna inte vara högre än max 20 % för att bytet av glödlampor mot lågenergilampor inomhus inte skall ge en ökad total energiförbrukning i landet.

Men hur höga är förlusterna? Uppgifter som går att få fram på nätet anger 100 % eller mer för dagens lampor. Söker man på ”ledningsförlust” på Energimyndighetens hemsida får man inte en enda träff. Hur kan det komma sig att ett konkret, tekniskt faktum som är så helt avgörande för myndighetens tunga rådgivning i belysningsfrågor inte behandlas med ett enda ord? Den viktigaste uppgiften man kan tänka sig för en Energimyndighet i den här frågan är att man låter testa de lampor som är tillgängliga på marknaden, så att man åtminstone kan ge råd om hur ökningen av energiförbrukningen i landet kan hållas nere när glödlamporna byts ut.

Slutsatsen i min insändare till DN står fast. Att fysikens mest fundamentala lagar står sig slätt i den här frågan beror till stor del på att energi har blivit politik. Energimyndigheten har mycket att göra för att ändra på det förhållandet, om nu viljan finns.

Med bästa hälsningar

2008-02-05 tisdag
När en speciellt inrättad myndighet för energi agerar som om den inte förstod innebörden eller konsekvenserna av fysikens viktigaste energilag, så får det vara förlåtligt att många andra inte heller gör det. Den basala formuleringen av termodynamikens första huvudsats är: Energi kan inte förintas eller nyskapas; den kan endast omvandlas mellan olika former. Vid första påseende kan satsen tyckas trivial eller intetsägande, men den strider mot mångas (tydligen även Energiverkets) intuitiva föreställning om vad energi är.

Något som inte existerar är alltså "energiproducenter". Energi kan inte produceras, inte ens av en Gud, om han skulle finnas. "Elproducenter" som används frekvent leder också delvis tankarna fel. Vi kan jämföra med att anläggningar som omvandlar råvatten till dricksvatten inte kallas "vattenproducenter" utan vattenverk. Bakom den äldre benämningen elverk låg med andra ord en större följsamhet med termodynamiken. Elverken omvandlar olika former av energi till elektrisk energi.

"Energiförbrukning" är av samma skäl vilseledande (jag får medge delaktighet i det språkslarvet). Ordet associerar till att vi på något sätt "gör slut" på energin när vi t.ex. använder elektrisk apparatur. Men vi omvandlar den bara, i normalfallet till värme. När vi säger att en villa "förbrukar" en viss mängd energi menar vi att det krävs tillförsel av en viss mängd energi för att kompensera den värme som lämnar villan genom väggar, fönster, ventilation och avlopp. Vad vi egentligen borde säga, är att villan "kräver" si och så många kWh per år för uppväga förlusterna.

Är detta semantiskt pedanteri? Inte om vi ser med vilka förskräckande följder orden har fått makt över tanken i energifrågor!

2008-02-06 onsdag
För någon tidigare läsare av den här spalten är dagens text överflödig, men det kan ju tänkas att någon av Energimyndighetens medarbetare förirrar sig hit, och då kan man inte upprepa sig för mycket.

Dagens parabel:
Personen N har en odlingslott som kräver vattning med en given mängd vatten, alla dagar utom ett par varje månad då det regnar. Med en del av den nödvändiga vattenmängden rengör N sina trädgårdsredskap över odlingslotten, så att den kommer växterna till del. En nyinrättad Vattenmyndighet meddelar då, som en prioriterad åtgärd för att spara vatten, att ett särskilt snålspolande munstycke bör användas för rengöringen. Politiker och miljöorganisationer lovordar i varje tänkbart sammanhang detta nya munstycke.

Men, säger N, jag kan ju inte spara något när växterna ändå behöver det vatten jag rengör med. Jodå, svarar Vattenmyndigheten, när det regnar sparas vatten. Men, suckar N, när det regnar arbetar jag inte så mycket i trädgården, så då är tvättbehovet minimalt. Bla, bla svarar Vattenmyndigheten.

Nu visar det sig att munstycket gör så att en koppling börjar läcka, ner i en avloppsbrunn. Läckaget blir större än vad som sparas under regndagarna. Den av politiker och andra så omhuldade sparmetoden visar sig öka vattenförbrukningen.

Hon påpekar saken för Vattenmyndigheten som svarar att N inte har begripit att Laplace-transformationen av tryckfallet skall divideras med Avogadros tal och multipliceras med roten ur temperaturen. Vad gäller läckaget som orsakas av dessa munstycken (och som alltid varit känt av fackkunniga) kommer myndigheten "under våren att lägga ut mer information om detta på hemsidan".

2008-02-07 torsdag
Rätt skall vara rätt! Jag har ett par gånger skrivit slarvigt om storleken på de extra ledningsförluster som lågenergilampor orsakar. Det var desto mindre lyckat eftersom jag slarvat med teorin. Hur det faktiskt ligger till läser man enklast i den text jag tidigare hänvisat till: www.nyteknik.se/efter_jobbet/teknikfragan/article44303.ece. Författaren är Sivert Lundgren, universitetslektor i elektroteknik vid Linköpings Tekniska Högskola.

Den reaktiva effekt som lågenergilamporna ger upphov till ökar strömmen i ledningarna, och effektförlusten uppstår på grund av motståndet i ledningarna, inget annat. Sivert Lundgren räknar på en lågenergilampa på 14 W och med fasförskjutningen 68 grader. En sådan lampa har en skenbar effekt på 38 VA (voltampere) vilket med Ohms lag ger en ström på 0,17 A (ampere). En glödlampa på 14 W kräver med samma enkla beräkning 0,06 A.

Eftersom effektförlusten är direkt proportionell mot kvadraten på strömmen blir  ledningsförlusterna för lågenergilampan drygt en faktor 8 större än för motsvarande glödlampa, enligt: (0,17/0,06)^2. Vad det blir i watt kan man säga bara när man vet ledningsnätets resistans. Klart är att den relativa skillnaden mellan lamporna är avsevärd.

Nu kan man tillverka lågenergilampor som ger en betydligt mindre fasförskjutning. Problemet är att de blir klumpigare och dyrare. Eftersom vi föredrar snyggare och billigare lampor så har många av de som finns på marknaden en onödigt energislösande konstruktion. Istället för det generella rådet att byta lampor borde Energimyndigheten alltså (som sagt) låta testa marknadens lampor och ge lite mer rationella råd.

Min grundläggande slutsats, baserad på termodynamikens första huvudsats, står jag kvar vid: lågenergilampor för inomhusbruk (de som faktiskt används idag, naturligtvis) minskar inte den totala energianvändningen. Dessa lampors enda positiva bidrag är sommareffekten. Men vi kan utgå från att runt 90 procent av inomhusbelysningen faller inom den period då vi har behov av att värma bostäderna. När vissa lågenergilampor ökar ledningsförlusterna med en faktor 8 jämfört med glödlamporna ligger det en tung bevisbörda på den som då menar att kalkylen blir positiv.

Standby-el
2008-02-11 måndag
Som om inte lågenergilamporna vore nog så dyker standby-elen upp igen (DN 9/2), en annan av den märkliga Energimyndighetens käpphästar, också den lika teoretiskt misslyckad. Några rader till artikelförfattaren (och Karin Bojs):

Om vi skulle höra från en myndighet att vi kan fylla en och samma hink med en mindre mängd vatten om vi använder en kraftig vattenstråle i stället för en tunn skulle vi bli förbryllade och kräva att få veta vad det är myndigheten har upptäckt som strider mot allt vi vet, och mot enkel logik. En fullkomligt analog och lika överraskande innovation måste ligga bakom den rekommendation för att spara energi som Energimyndigheten framhåller framför alla andra.

Myndigheten menar att en och samma energimängd skulle ge olika värmetillskott till bostaden om den användes i värmepannans elpatron eller i en lampa. Lampan skulle i själva verket vara en energibov så stor att ett byte till lågenergilampor placerats högst upp på prioriteringslistan över energisparande åtgärder. Påståendet strider som bekant mot en fundamental naturlag – ”fysikens kanske viktigaste” (NE). All elström lampan ”förbrukar” omvandlas till värme, och identiska energimängder ger identiska värmetillskott.

Nu är det standby-elen som är på tapeten. Den kommer visserligen ”först” på femte plats på Energimyndighetens prioriteringslista, men termodynamikens första huvudsats gäller i lika hög grad för den som för lamporna. DN presenterar sparmetoden i positiva ordalag (9/2). Nyheten är i och för sig lite gammal, den förekom nästan likalydande och lika okritiskt i t.ex. Ny Teknik 2005-03-23. Den enda skillnaden i sak är att antalet elvärmda hus som kunde försörjas med standby-elen har korrigerats ned med 6 000. En annan intressant olikhet är att man för tre år sedan givetvis påpekade hur många kärnkraftreaktorer som den här elen krävde. Med klimathotet för ögonen är den saken inte längre så viktig.

”Standby-el skulle kunna värma 64 000 villor” läser man i DN, och uppfattar det som en vanlig rubrikgroda, men det visar sig vara exakt vad Energimyndighetens handläggare påstår. Att det inte gäller en energiförlust, att all energi som går åt till dessa apparater - bokstavligen all - redan blir ett värmetillskott i miljoner bostäder, faller helt bort. Inte ett ord som förklarar varför fysikens viktigaste lag inte skulle vara tillämplig just i det här fallet. I stället får vi politikerreaktionen att standby-el är ”fullständigt vansinne”. Vi har kommit en lång väg från folkbildningsidealet när insikter om naturlagarna missuppfattas som ett mentalt sjukdomstillstånd.

Hade det stått att man kan spara lite energi genom att stänga apparaterna under några sommarveckor så hade det blivit begripligt, men inte så intressant. Och hade det stått något avsevärt mycket viktigare – att man bör stänga av apparaterna för att minska risken för brand – så hade tilltron till kunskap och förnuft varit återställd.

Medias kanske viktigaste uppgift skall väl vara att hålla tummen i ögat på överheten. Här har vi en statlig myndighet som med skattemedel bedriver till synes ovetenskaplig verksamhet. Vore det inte en sann journalistisk hederssak att ställa Energimyndigheten mot väggen, om inte annat för att försöka utröna vilka hittills okända upptäckter myndigheten anser sig ha gjort som omkullkastar naturens kanske elementäraste grundlag.

2008-02-16 lördag
Ett liten lustifikation ur DN-artikeln om standby-el förra lördagen. I en faktaruta står det ordagrant så här:

"Om man inte vet om en apparat drar el kan man känna på den. Är den varm drar den ström."

Just det, den ger exakt lika mycket värme som en lika stor energimängd genom värmepannans elpatron ger via elementen. Det beror på en tyvärr helt orubblig naturlag som Energimyndigheten, och många med den, låtsas obefintlig. (Elåtgången skall visserligen korrigeras för eventuella ledningsförluster på grund av fasförskjutning, men den faktorn bortser som bekant Energimyndigheten från när det gäller lågenergilamporna, myndighetens högst prioriterade sparåtgärd.)

2008-02-01 fredag
Insändaren till DN om lågenergilampor trycktes (26/1) och det blev hallaballo på ett nätforum. Givetvis kom det också ett snabbt svar i DN (30/1) där en kommunal energirådgivare med sedvanliga ordridåer försökte betvinga naturens lagar. Ett svar inskickat igår:

En kommunal energirådgivare anser på den här sidan (30/1) att lågenergilampan är ”lönsam både från ekonomi- och systemsynpunkt”. Men hans egna fakta stödjer inte den slutsatsen. Han godtar visserligen fysikens grundläggande energiprincip, men glider förbi den med anmärkningen att vi inte alltid behöver uppvärmning när vi använder lampor. Och det är ju riktigt att vi har en sommar i Sverige, en kort sommar. Han medger också att lamporna ger upphov till förluster genom reaktiv effekt och anger förlusterna till 40 procent av lampornas märkeffekt.

En schematisk kalkyl redan med energirådgivarens egna premisser säger att vi skulle behöva betydligt längre somrar än vi har för att ett byte till lågenergilampor inte skall leda till en ökning av den totala energiförbrukningen.

Värre blir kalkylen av att de lågenergilampor som finns på marknaden i själva verket ger större förluster, nämligen uppemot 200 procent. Det är inte alldeles lätt att få fram exakta data, så det vore en angelägen uppgift för Energimyndigheten att testa tillgängliga lampor och informera de konsumenter som vill att lampbytet skall ge så låg ökning av Sveriges energiförbrukning som möjligt. Men det skulle kräva att myndigheten ser sig mer som en expertinstans än som en ideologiproducent.

Inget ont om lågenergilampor i övrigt. De blir inte så heta som glödlampor och behöver inte bytas så ofta. Bara man tänker på att inte slänga dem i soporna.

Energisparande
2009-02-09 måndag
En kall februarisol som lyst hela förmiddagen täcktes på ett par minuter av ett kolsvart moln som släppte ner tunga hagel, följt av ett ymnigt snöfall. I sådant väder blir luften här intensivt råkall, och den nödvändiga promenaden en påfrestande övning. Att komma tillbaka till hemmet och öppna dörren till en lagom uppvärmd bostad är en skön och upplyftande känsla. Man undgår inte att reflektera över den rena och bekväma elvärmen, som inte sprider ut koldioxid eller förpestar luften med cancerogena gaser

Vår svenska elenergi är antagligen världens mest miljöriktiga. Desto mer häpnadsväckande är då den "medieelit" och de "miljögrupper" som fortfarande vill avskaffa hälften av denna rena energi, när de tillgängliga alternativen enbart är kol och fossilgas. Argumenten? Även de häpnadsväckande. "Vi har elöverskott i Sverige så vi behöver ingen kärnkraft!" Varför skulle då det heligaste av alla mål vara att spara energi? "Ny kärnkraft är alldeles för dyr!" Det vore ju alldeles utmärkt för motståndarna eftersom nya anläggningar skall byggas på kommersiella grunder. Blir de för dyra så kommer de inte att byggas.

Energifrågan fick på allvar sin pseudoreligiösa ställning under den första oljekrisen för fyrtio år sedan. I den ställningen har den naglat sig fast. Energi skall sparas genom att släcka lampor och liknande skenåtgärder. Från början var fixeringen vid energi helt obegriplig eftersom andra livsstilsfaktorer som betyder mer för den totala resursfrågan lämnades utanför. Sedan kom växthuseffekten som en skänk från ovan för energireligionen. Att kärnkraften för närvarande är den enda metoden för energiproduktion som kan ge ett påtagligt bidrag för att dämpa växthuseffekten borde bli ett problem för miljöprästerskapet. Men icke! Om något är heligt i denna förvirring är det enfalden.

2008-11-17 måndag
Igår hade DN:s ekonomidel nio sidor energispartips av det sedvanliga slaget. Det fick bli några rader till ekonomiredaktören Maria Crofts.

Det var under oljekrisen på 1970-talet som fixeringen vid energi som det allt överskuggande sparobjektet började på allvar. Tidningarna fylldes med förslag från engagerade medborgare, och allt tycktes bli publicerat. Så fick till exempel en man berätta att han sparade energi genom att fylla halva badkaret med kallt vatten på morgonen så att det värmde sig under dagen. Han behövde då inte tömma i så mycket varmvatten för kvällsbadet.

Sparförslagen är av samma typ fortfarande, om än något mera sofistikerade. Det går att göra sig löjlig över detta, men det är människornas upplevelse av att energispara som står i centrum. Man vill göra något handgripligt för miljön, och då räcker det med att handlingarna stämmer med egna uppfattningar om hur man sparar bäst. Det hela blir en fråga om tro, och som vanligt i sådana sammanhang är rationella motargument otillräckliga. Därför ser vi samma mantra tas om gång efter gång. Men, tänker man, en redaktör i Sveriges viktigaste tidning är väl mottaglig för lite saklighet. Alltså:

Problemet är att den energi som produceras, och som vi vill spara, inte är en imaginär utan fysikalisk storhet som lyder under naturlagarna. Inget energisparande fungerar om det inte följer fysikens grundläggande principer. I söndagens energisparnummer av Din Ekonomi finns ganska många sparförslag som inte tar hänsyn till naturlagarna och som därför i stort sett är verkningslösa, till exempel:

     1)     släcka lampor
2)    byta till lågenergilampor
3)    stänga av standby-lägen
4)   inte använda torktumlare
5)    byta till energisnål kyl och frys
6)    ha en effektiv dammsugare
7)    stänga av handdukstorkare
8)    använda vattenkokare i stället för kastrull.

Varför åtgärder som de här sparar ingen eller lite energi följer av termodynamikens första huvudsats, eller energiprincipen som den också kallas. Trots att denna sats – ”fysikens kanske viktigaste” (NE) – hör till det första som lärs ut i fysikundervisningen så tycks den märkligt okänd (även bland energirådgivare).

I sammanfattning säger energiprincipen att energi inte kan ”förbrukas”, bara omvandlas mellan olika former. (Redan termen energiförbrukning är alltså egentligen missvisande.) När vi använder olika slag av elutrustning i hemmet omvandlas all (bokstavligen all) elenergi till värme, som vi behöver för att hålla uppe rumstemperaturen i vårt land under större delen av året. Med andra ord: den energi vi tror oss ”spara” genom att släcka lampor etc. måste tillföras på annat sätt för att hålla innetemperaturen konstant.

Att våra skattefinansierade energirådgivare sprider naturlagsstridiga föreställningar kan man tycka är störande. Tidigare hade man till och med energimyndigheten bakom ryggen, men med den nye generaldirektören fick myndigheten en civilingenjör i ledningen. Som sådan behärskar han fysikens grunder och han förklarade därför som väntat i sin första intervju i DN att man inte skall springa runt och släcka lampor eftersom det inte ger så mycket.

Den helt avgörande anledningen till att vi måste betala för ständig energitillförsel är att värme försvinner ut från huset genom väggar, ventilation och avlopp. Vill vi verkligen spara energi så gäller det alltså att minska värmeförlusterna genom att förbättra isolering, byta fönster och minimera utspolning av varmvatten. Isoleringen får däremot inte gå ut över ventilationen som måste vara tillräcklig för att skapa ett hälsosamt inomhusklimat.

Men den viktigaste åtgärden man kan göra direkt och utan investeringskostnad är att sänka inomhustemperaturen. Med lägre temperatur minskar gradienten och därmed värmeförlusterna. På alla DN:s sidor nämns temperatursänkning inte någon gång, vad jag kan se. (Inte temperatur överhuvudtaget, utom av en energisparande kvinna som tycker att 18 grader inne är för kallt.)

Att olika typer av värmepumpar ökar värmeutbytet av elen jämfört med vanlig ”ohmsk” teknik (elpatroner) är sant. Däremot lär det vara svårt att som en av DN-familjerna spara 30 000 kronor om året på jordvärme om man inte gör en ogenerad glädjekalkyl. Räknar man korrekt med räntor, avskrivningar och reparationer är det inte helt säkert att värmepumpsystem faktiskt innebär resursbesparing totalt sett.

Efter alla dessa artiklar med lika identiska som skenbara energispartips: kunde det inte ligga ett intressant nyhetsvärde i att engagera några kunniga personer som talar om hur det egentligen ligger till?

2008-11-27 torsdag
De imaginära energispartipsen (17/11) kan kompletteras med en kommentar om torkning av tvätt, som förekommer bland de förslag som journalisterna snappade upp hos de intervjuade familjerna. Man torkade tvätten på streck i rummet i stället för att använda torkskåp och trodde sig på det sättet spara energi. Antagligen hade man inte riktigt klart för sig hur torkning och energi hänger ihop.

Att torka tvätt är fysikaliskt sett detsamma som att förånga vatten. Nu är det så illa att själva förångningen i sig kräver energi, för vattnets del ungefär 2,5 MJ per kg vid rumstemperatur. Det spelar alltså inte någon roll hur man torkar tvätten; hänger man den på ett streck i rummet kommer den att kräva energi som ytterst måste tillföras från värmepannan.

I och för sig återvinns värmen när vattenångan kondenserar, men i normalfallet vill vi att det sker när ventilationen skickat den fuktiga luften utomhus, och då är den tillförda energin förlorad. Använder man en avfuktare där en del av vattenångan kan kondensera så återvinner man den energimängden, men det motverkas av att avfuktaren i sig kräver energi för att fungera.

Den enda raka för den sanne energispararen är att göra som i Norrland förr i tiden: hänga tvätten utomhus året om.

Glödlampor
2008-12-09 tisdag
Från och med 2009 skall EU börja förbjuda glödlampor, som skall bytas mot s.k. lågenergilampor. Sverige skulle kunna spara 1,7 TWh om alla gjorde det bytet, påstås på bl.a. SVT Text. Att fysikens mest grundläggande lag falsifierar det påståendet har vi gått igenom grundligt på den här sidan åtskilliga gånger.

Här visar EU en något skrämmande sida som möjligen kan ha med ett ökat politikerinflytande att göra. Vi har trots allt vant oss vid att EU stått för vetenskaplighet i frågor där vetenskapen har något att säga till om. När man nu släpper loss från den linjen så är det inte sakfrågans allvar utan principen som är viktigast. Vad kommer nästa förnekande av fysikens grunder att leda till? (Jag skulle just kolla formuleringen igen på SVT Text och då visar det sig att alla sidor om saken har försvunnit. Var det en anka månntro?) Så länge textsidan fanns kunde man (naturligtvis) läsa att Maud Olofsson arbetat för saken inom EU.

Visst kan man byta till lågenergilampor som är bra på många sätt. Största fördelen är att de inte blir så heta. Lättare brännskador kommer att minska, och risken för brand minskar väl en aning. Men som sagt, någon energi att tala om kan vi inte spara i Sverige, och med tanke på själva lampkostnaden så är den totala resursbesparingen antagligen ytterst tveksam. Om politikerna höll sig till korrekta argument när man förordar lampbyte så skulle deras trovärdighet bevaras, åtminstone i den frågan. Sanningen kommer alltid fram, och den är ovanligt sann i det här fallet eftersom den är fysikalisk.

Låt oss titta på energisparandet (en gång till) på en detaljerad nivå. Jag råkar ha tillgång till en fullständig temperaturlogg för Lysekil året 2006. Där kan man se att dygnsmedeltemperaturen under bara fjorton (14) av årets alla dagar har överskridit 20^o C. Under 351 dagar det året behövde vi alltså någon form av energitillskott för att hålla en rumstemperatur på 20^o C. Under några sommarveckor får vi den från solstrålningen som värmer husen (när solen lyser har vi som bekant minimalt behov av lampor).

Resten av året, alltså runt elva månader, behöver vi tillföra energi i annan form. Och då är lampor en sådan energikälla, liksom kylskåp, dammsugare, datorer och annan hemelektronik. Stänger vi av all elektronik måste vi tillföra lika stor mängd energi till värmepannan för att hålla konstant rumstemperatur. Denna slutsats följer direkt av energiprincipen som är fysikens kanske viktigaste naturlag.

Detta är det enkla och kristallklara skälet till att vi inte kan spara annat än försumbara mängder energi genom att byta eller släcka lampor. Några frågor?

2008-12-10 onsdag
Glödlampsförbudet tycks inte vara en skröna, åtminstone pratades det om saken i P1:s Techno (Tekno?). Några reportrar vinklade saken som en energisparfråga och lyckades intervjua intressenter som inte hade något att förlora på förbudet. Det där med att lamporna ger nyttig värme var visserligen värt att nämna, men det var "bättre att tillföra den värmen genom värmepannan" eftersom lamporna inte ger ifrån sig värmen "på rätt plats". Taklampor värmer bara taket... osv.

Dessa argument återkommer med envisheten och intelligensen hos berusade. Redan det här med taklampor är både anakronistiskt och irrelevant. Jag räknar till 22 ljuspunkter i mitt kök, varav de enda två (lysrör dessutom) som sitter i taket sällan används. Men det är alltså utan betydelse, eftersom alla lampor oavsett var de sitter ger sitt energibidrag till rummet, av samma skäl som ett element under fönstret kan ge en påtagligt jämn temperatur i ett helt rum, nämligen därför att luft är extremt lättrörlig och cirkulerar effektivt, pådriven av värmekällorna.

För att inse hur effektiv luftcirkulationen i ett (normalisolerat) rum är krävs ingen specialkunskap utan bara enkel observationsförmåga. Vi upplever ingen skillnad i värme mellan olika delar av rum oavsett hur långt från elementet vi befinner oss. Mäter vi temperaturen vid golv och tak skiljer så där halvannan grad. Luftens lättrörlighet kan vi konstatera med ett annat experiment: att öppna en dörr mot en svalare omgivning och notera hur den svala luften fyller rummet på ett par sekunder (ropet "stäng dörren!!" känner vi igen).

Man kan summera att hela denna lampfråga är omöjlig att påverka med orubbliga fysikaliska fakta. Argumentationen är primitiv och utformad för att försvara en fix idé. Det är frestande att spinna vidare på hur denna och liknande frågor är kopplade till människans instinktiva sparbeteende, som ofta är oberoende av rationellt tänkande. Men det är en annan historia.

Om EU:s tilltänkta förbud kan man bara säga att det är idiotiskt ur alla synpunkter. Skulle Maud Olofsson ha haft en huvudroll i det här så får hon samma omdöme, dessvärre. Förutom att huvudmotivet - energisparande - är ett gravt missförstånd så är lågenergilamporna redan på stark frammarsch. Så utomordentligt korkat då att slå till med förbud mot en harmlös restanvändning av glödlampor som kan ha sina alldeles speciella skäl, både personliga och funktionella. Himmelska enfald hos denna förvirrade del av miljötänkandet!

2008-12-11 torsdag
Energimyndigheten går nu ut med vad som ser ut som cirkulärinsändare för att försvara glödlampsförbudet. Här har vi en ansvarig myndighet! Då kan vi kräva förklaringar till en obegriplig ståndpunkt. Handläggarna på myndigheten läser inte den här sidan, så det blir en del upprepningar i ett brev till generaldirektören:

Om vi i Sverige förbjöd användningen av fristående elektriska element, skulle vi då spara energi, eller skulle vi behöva värma våra hus med lika mycket energi i annan form? Det självklara svaret på den frågan skall en grundskoleelev kunna klara av. Men byter man ut ”element” mot ”lampor” så tycks frågan bli alltför problematisk för Energimyndigheten.

I dagens nummer av Bohuslänningen försöker enhetschef Anita Aspegren förklara varför ett förbud mot glödlampor kommer att minska elförbrukningen i Sverige med hela 2 TWh, eller 10 procent av all hushållsel. Med något som liknar ironi skriver hon dessutom att den strömmen kan användas för ”driften av cirka 80 000 eluppvärmda villor på ett år”.

Ett centralt påstående i inlägget innehåller direkta underligheter: ”Glödlampor är ineffektiva eftersom knappt 10 procent av inmatad energi blir synligt ljus. Resten blir värme som endast till begränsad del ger ett nettobidrag till hemmens uppvärmning.”

Till att börja med blir också ljuset - och därmed all inmatad energi - värme. Det följer av fysikens viktigaste energilag: termodynamikens första huvudsats, som hos en myndighet specialiserad på energi borde vara uppsatt med stora bokstäver på anslagstavlan.

Den andra meningen strider så uppenbart mot både teori och praktisk erfarenhet att den definitivt skulle krävt någon form av belägg. Om den vore riktig så skulle ett elektriskt element också bara värma ”till begränsad del”. Vad är det annars som så radikalt skiljer lampor från element?

Det enda argument som har använts i populärdebatten är att lampor sitter i taket och att värmen därför stannar där. Förutom att lampor i dagens heminredning sitter på de flesta ställen i rummen, och inte så ofta i taket, så vet naturligtvis Energimyndigheten att luftcirkulationen i ett rum fördelar värmen mycket effektivt till alla delar av rummet, oavsett var energikällorna är placerade. Så det kan inte höra till beläggen. Vad kan det då vara för mystisk egenskap hos lamporna som gör att de inte ger ett nämnvärt ”nettobidrag till hemmens uppvärmning”?

Eftersom den frågan är helt avgörande som motiv för det förbud mot glödlampor som Energimyndigheten försvarar så behöver den kunna klargöras. Myndigheten borde ha noggranna och vetenskapliga studier som underlag för en så radikal och ingripande ståndpunkt, som ju synbarligen strider mot fysikens lagar. Jag hemställer därför hos Energimyndigheten att få svar på frågan, lämpligen i form av referenser eller länkar till aktuella vetenskapliga arbeten eller andra rapporter som kastar något ljus över detta mysterium.