|
Kvalitet
2007-10-30 tisdag
Idag dags för den årliga influensasprutan och en anledning till reflektion
över teknisk och social utveckling.
Sprutor hörde under min skoltid till de erfarenheter som präglade en
närmast traumatisk och livslång minnesbild. Den tidens tjocka kanyler
orsakade i sig en skarp smärta, dock oftast överträffad av den efterföljande
injektionen. Det hela administrerat av empatibefriade sköterskor som i
tidens anda tycktes tro att alla former av plågor var av största nytta för
barnens uppfostran. Till de liknande skräckupplevelserna hörde också
tandläkarbesöket som föregicks av en veckas förlamande ångest. Långsamma,
remdrivna borrmaskiner garanterade en halvtimmas svettdrivande lidande.
Bedövningsmedel var ingenting man slösade på barn (antagligen av
motsvarande uppfostringsskäl). När vi klagar på dagens sjukvård glömmer vi
att jämföra med denna alldeles nyligen svunna epok.
Dagens minimala engångsspruta applicerades helt känselfritt, och
injektionen är knappt förnimbar. Sköterskan är dessutom trevlig och
informativ. Så sent som förra året fick man sitta ett tag för att avvakta
eventuella reaktioner. Det behövdes inte längre därför att vaccinet nu är
så rent.
Samma exempel på ständiga och påtagliga förbättringar upptäcker vi om det
bara går ett par år mellan besöken i vårdapparaten. Allt bättre
behandlingsmetoder och mediciner, allt skonsammare för patienten.
Människans ökade kunskap leder framåt, ett ämne värt att ständigt försöka
påminna sig under alla eländesrapporter.
Livslängd
2007-03-06 tisdag
Medellivslängden i Sverige fortsätter att öka meddelar Statistiska
centralbyrån. Vi lever nu i genomsnitt nästan fem år längre än i början av
1980-talet, en överraskande siffra för oss som tycker att vi levde på
ungefär samma sätt då som idag. Men det är alltså inte så. Välfärden har
ökat, liksom informationen om hur vi lever ett bättre liv och vår förmåga
att ta till oss informationen. Till exempel slutar vi röka. (Fetmaepidemin
hotar nu att bryta trenden och blir en utmaning för folkhälsan.)
Går man tillbaka i tiden är förändringen dramatisk. Medellivslängden för
män är idag 10 år längre än det år jag föddes och 24 år längre än för
hundra år sedan. Minskad barnadödlighet har haft störst betydelse i det
här perspektivet. För dem som uppnått 65 års ålder är den återstående
medellivslängden idag dock 70 procent längre än på 1700-talet.
Vi talar alltså om ökningar med miljontals levnadsår på kort tid. Och inte
bara längre utan också friskare och aktivare liv. Bakom denna utveckling
ligger i hög grad tekniken, och då inte minst kemikaliesamhället som gett
oss sådana avgörande hjälpmedel som antibiotika och handelsgödsel. Vi
noterar framstegen som hastigast, ökningen av livslängden blir en artikel
och sen glöms det av. Kvar som bestående bild blir allt vi upplever som
försämringar. Humaniora i form av historia skulle få en progressiv roll
genom att oftare påminna oss om hur bra våra liv är i jämförelse med
gångna tiders. Som det nu är tycks humaniora mest se som sin uppgift att
bidra till eländesbeskrivningarna.
2007-03-10 lördag
Noteringen om den
ökande medellivslängden påminner om den gamla missuppfattningen att det
var bättre förr. Som lägre medelklassfamilj på 1950-talet (i ett nybyggt
mönsterområde som nu är K-märkt) disponerade vi en lägenhet på 65 kvm för
fem personer. Mat och kläder fanns, men mycket lite därutöver. På hela
gatan med rader av trevåningshus fanns en bil (och den var inte vår). Idag
skulle en sådan tillvaro ha klassats som fattigdom. Men det gjorde den
inte då. Välstånd är något vi uppfattar i relation till hur andra har det.
Objektivt sett har välståndet ändå ökat enormt mycket.
Utöver den privata konsumtionsstandarden har välfärdsfaktorer som
sjukvård, infrastruktur och social trygghet förbättrats dramatiskt.
Villkoren i dagens samhälle är helt andra än de som gällde för bara 50 år
sedan. (Kan finnas anledning att återkomma till.)
Psykiatrin
2008-05-30 fredag
Malin Nordgren fortsätter (på Insidan i DN) att visa hur föredömlig
journalistik kan se ut. När hon beskriver individuella och gripande öden
så är det för att belysa och analysera stora och viktiga problem. I
onsdags handlade det om psykvårdens relationer till de sjukas anhöriga.
Eller snarare brist på relationer. Den gamla psykoanalytiska andan lever
seglivat kvar: den som ser de närstående mera som orsak till sjukdomen än
som en del av vården. Vittnesmålen om psykvårdens brister, som inte minst
bottnar i en förvirrad teoribildning, är så entydiga och allvarliga att
mera analyser inte krävs. Politikerna äger problemet. Det är bara beslut
som saknas.
Malin Nordgren gör en stor insats. Hennes framställning av enskildas
lidande blir inte snyftjournalistik utan ett sätt att lyfta fram generella
ofullkomligheter som pekar ut lösningar och leder framåt. Om bara
beslutsfattarna tar sitt ansvar.
2008-06-11 onsdag
Ett par gamla klipp som handlar om "lyckopillren" har legat och skavt
på skrivbordet. Det ena är en kolumn av Göran Rosenberg i DN (23/4) som
nämner Ingrid Carlbergs bok Pillret i en diskussion om biologins
anspråk och människans frihet. Det andra är ett referat av samma bok i Ny
Teknik (14/5). Gemensamt för GR och IC är en underliggande reservation mot
medicinering av just psykiska symtom. Rosenberg vänder sig mot att
människor i dag medicinerar mot vad som förr ansågs som naturliga
variationer i sinnestämningar, och Carlberg fokuserar på
läkemedelsindustrins ansträngningar att profitera på en utbredd användning
av SSRI-preparaten.
Båda åsikterna är ju egentligen triviala. Visst förekommer överanvändning,
och visst finns miljarder att tjäna för bolagen. Men det är invändningar
som gäller också andra preparat, utan att skapa något större medialt
intresse. Många tillstånd behandlas numera med daglig och livslång
medicinering. Vi behöver inte nämna insulin eller HIV-hämmare, som är
alltför uppenbara, men människor medicinerar i förebyggande syfte för att
motverka en rad sjukdomar. Hur många personer tar inte blodförtunnande
eller blodtryckssänkande medel för att minska risken för hjärtsjukdomar?
Idrottsmän äter Voltaren som godis för att dämpa "naturlig" smärta och
prestera bättre. Minirin mot nocturi är en daglig medicinering som räddar
många människor från svår sömnbrist. Och så vidare.
Evolutionen har givetvis försett oss med "naturliga" signaler som det i
förhistorien har varit reproduktionsfrämjande att lyda. En smärtande
muskel och ett värkande huvud signalerar vila. Men "naturen" är ingen
allvetande Gud. I själva verket är den en rå sälle som en gång i tiden
inte drog sig för att låta mindre livsdugliga sorteras bort. En sådan
härskare accepterar vi inte idag. Olyckligtvis för "naturen", men
lyckligtvis för människan, så resulterade evolutionen i en homo sapiens
som kunde tänka själv, och överta befälet. Vi behöver inte längre följa
det primitiva reglersystem som var det enda till buds stående för tiotusen
generationer sedan.
Idag behöver vi inte alltid plågas av en onödig smärta, vi kan ofta både
lindra den och bota den underliggande orsaken med effektivare medel än vad
"naturen" tillhandahåller. Och vår kunskap både om medicinens möjligheter
och begränsningar växer också kontinuerligt. Ibland har medicinen gått för
snabbt fram, men kunskapen når då mestadels ikapp och sätter in
korrigeringar.
Allt detta är okontroversiellt (i någorlunda upplysta kretsar) - utom när
det gäller psykiska symtom. En gång i tiden var det profanerande mot Guds
skapelse att obducera lik för att utröna hemligheter i människans kropp.
Detta tabu lever i viss mån kvar när det gäller psyket, något som
genomandas Rosenbergs text. Den individ vi bär i vårt medvetande må icke
obduceras, än mindre opereras. "Människan" definieras av sin själsliga
integritet och sin andliga frihet, något som hotas när biologin tar över
och med medicinska preparat manipulerar vår "själ".
Linjen i Rosenbergs diskurs är alltså att biologin står i motsättning till
människans andliga frihet. Om vår vilja skulle bestämmas av molekylerna så
hamnar vi i den deterministiska ångesten; viljan blir inte längre fri. Det
krampaktiga i det resonemanget är värt ett en utförligare analys, men jag
skall inskränka mig till en analogi som belyser slintpunkten i
resonemanget.
Schack är ett spel med ett stort men ändå begränsat antal tänkbara
partier. Vardera spelaren har bara 20 alternativ att välja på inför första
draget. Efter hand ökar antalet valmöjligheter inför varje drag, för att
mot slutet av ett parti vanligen minska igen. Men genom att varje
alternativ skall multipliceras med alla kommande blir det totala antalet
möjliga partier gigantiskt, och med mänskliga mått oändligt. Teoretiskt
(men antagligen bara teoretiskt) kan man tänka sig en superdator som kan
räkna igenom alla möjliga partier, och komma fram till det perfekta
schackpartiet.
För den som har skräck för determinism skulle tanken på att det finns ett
slutligt, perfekt parti förta all glädje med spelet. Spelarens fria vilja
är reducerad till att agera inom det imperfekta. Varför spelas det då så
mycket schack av högt begåvade spelare? Antagligen för att man accepterar
den handlingsfrihet som med mänskliga proportioner är oändlig, och inte
bryr sin hjärna med meningslösa filosofiska spekulationer om determinism, som inte är
mycket mer än en fix idé bland humanister. Människans mått är livets mått.
Fåfänglighet är vad därutöver är.
Så Rosenberg: biologin ger oss en fascinerande inblick i oss själva, men
den förtar inte vår andliga frihet. Sådana föreställningar är metafysiska,
och därför gagnlösa.
2007-03-04 söndag
Dagens Nyheters familjesida har haft en serie om den svenska
psykvården ur de anhörigas perspektiv. Man får en samstämmig bild av en
vårdsektor som fastnat i den förlegade psykoanalysen och i en gammaldags
auktoritär vårdkultur. Anhöriga behandlas som en del av problemet,
samtidigt som vården av de sjuka tycks ha betydande brister. Det var väl
ungefär detsamma som Milton kom fram till i sina stora utredning, och nu
väntar många på att hans reformförslag skall börja märkas i verkligheten.
Jag tycker att det har funnits anledning att högakta DN:s familjesida
många gånger genom åren, både för ett lyhört ämnesval och för ett gott
journalistiskt utförande. Jag kan inte erinra mig att redaktionen har fått
något journalistpris, men det vore välförtjänt om det någon gång hände.
2007-08-21 tisdag
Hanne Kjöller fortsatte i lördagens DN (18/8) sin underliga kampanj mot
sjuka människor. Jag kommer att tänka på en gammal skämtare som påstod sig
mena att sjukdom var bristande vilja. När hans dotter klagade över
illamående så sa han följaktligen:
- Äh, spyr på morgonen, det gör väl varenda människa!
Kjöller menar att "rättighetstänkade och självupptagenhet" hör till det
som föder psykisk ohälsa och följaktligen ett övermått av sjukskrivningar.
Och att huvudansvaret för att åtgärda den sortens ohälsa ligger på
individen som uppfattar sig sjuk. Den som mår dåligt får bli sin egen
kognitiva beteendeterapeut. Alltså: ryck upp dig! är ungefär vad hon
säger, antagligen det mest destruktiva man kan säga till personer som mår
psykiskt dåligt.
Nåväl, det vill nog till att folk blir egenterapeuter, för
sjukvårdsapparaten har inga resurser för dessa människor. Förutom att
psykisk sjukdom alltid har varit lågprioriterad inom vården, så har
psykiatrin i ett sekel gått vilse i en ovetenskaplig psykoanalytisk skola
med mediokra behandlingsresultat. Fortfarande finns starka bastioner som
försvaras av psykoanalytiker, även om man allmänt inser att KBT är en
metod med mer bekräftade resultat. Men resurserna är, som också alla vet,
skrämmande otillräckliga.
Man får ändå säga att Kjöller håller klar linje. Arbetslösa får se till
att skaffa sig jobb på egen hand, och psykiskt sjuka får bota sig själva.
Att det skulle kunna vara någonting i vårt ekonomiska systems mekanismer,
till exempel företagens vinstmaximering och vårdens kostnadsminimering,
som producerar både arbetslöshet och sjukdom har hennes tankar aldrig
snuddat vid, så vitt jag sett.
Av omtanke om den jagstarka ledarskribenten får man hoppas att Nemesis
divina inte dyker upp i hennes liv. Det finns arbetslösa som har skickat
in tvåhundra jobbansökningar utan att få arbete. En ledarskribent som vill
förstå hur det känns bör väl försöka föreställa sig att hon skickar in tvåhundra
artiklar utan att få någonting publicerat. Och en sak är säker: om Kjöller
någon gång hade upplevt svår ångest eller depression så hade hon aldrig
kommit på tanken att skriva den här och alla liknande ledare.
USA:s sjukvård
2007-10-20 lördag
I onsdags (17/10) skrev Peter Wolodarski kritiskt i DN om Michael Moores
film Sicko. Kritiken kan sammanfattas i ungefär tre punkter. Filmen
innehåller sakfel och är överdriven, det finns positiva element i den
amerikanska sjukvården och svensk sjukvård är långt ifrån perfekt.
Till det positiva hör att den väldiga och ojämnt fördelade
överkonsumtionen av sjukvård som det privata systemet i USA leder till har
modifierats med något som kallas managed care och som innebär att
försäkringsbolagen numera i högre grad styr vården och därför kan dämpa de
värsta avarterna av övervård. Prioriteringar måste göras inom all
sjukvård, i Sverige ytterst av landstingen. PW ser ingen principiell
skillnad mellan privat och offentlig styrning av vårdprioriteringarna. Men
denna skillnad är sakens själva kärna, något som en majoritet i USA också
upplever.
När en patient i USA behöver hävda sitt vårdbehov så måste det ske
gentemot organisationer som har ett direkt vinstintresse av att hålla
emot. Som med alla försäkringar försöker bolagen hitta luckor i avtalen
som kan befria dem från skyldigheten att betala. För att försvara sin rätt
tvingas den enskilde att driva kostsamma rättsprocesser. Vad jag förstått
av recensionerna visar Moore exempel på absurda konsekvenser av det här
förhållandet.
I det svenska systemet kan patienten känna någorlunda trygghet i att
läkaren inte blandar in personliga vinstintressen i behandlingen, utan
förväntas fokusera på patientens hälsa och intressen. När uppfattningar
kan gå isär så finns det möjligheter att gå vidare och få andras
bedömningar utan att behöva driva rättsprocesser.
Anledningen till att skillnaden mellan de två systemen är djupt
principiell är att vi i fråga om liv och hälsa anser att alla människor
har ett lika värde. Denna grundsats, som också är ett fundament i USA:s
konstitution, har förvisso urholkats i så gott som alla andra sammanhang,
men inte när det gäller just liv och hälsa. Förstår man inte det så skulle
det vara obegripligt att en klar majoritet av befolkningen i USA tydligt
är för ett allmänt och skattefinansierat sjukvårdssystem.
Wolodarski menar alltså att Moore ensidigt belyser allt som är dåligt i
USA. Nu hade väl ingen väntat en balanserad ton i en polemisk
dokumentärfilm som har ett ärende. Men det är ett slitet debattknep av
etablissemanget att kräva allsidighet och opartiskhet av sina kritiker.
Ingen kritik som tar ställning för en viss värdegrund kan vara opartisk. I
det här fallet är värdegrunden att sjukvården måste vara en lika stor
rättighet för alla människor oberoende av alla andra faktorer.
Ur just den aspekten är helhetsbilden av sjukvården i USA katastrofal.
Möjligheterna att få fullgod vård är i jämförelse med andra industriländer
extremt ojämnt fördelade. Barnadödligheten i världens rikaste land är
därför den högsta i industrivärlden, och ligger på samma nivå som i det
utfattiga Kuba. Sjukvården som handelsvara leder till att 50 miljoner
människor som står utanför försäkringssystemet riskerar att få betala för
ett undermåligt system med sin hälsa och ytterst sina liv. Samtidigt som
kostnaden per capita för sjukvården i landet fortfarande är den i särklass
högsta i världen.
En majoritet av befolkningen i USA vill alltså sedan länge ha en allmän
och skattefinansierad sjukvård ("socialism" i president Bushs ögon). Alla
försök att införa en sådan har stoppats redan på förslagsstadiet därför
att makten att besluta om den reformen i världens främsta demokrati inte
ligger i folkets händer. Makten utövas i stället från styrelserummen i de
privata bolag som dominerar sektorn och som har möjlighet att få fram
"rätt" beslut i Vita huset och kongressen.
Sjukvården i USA är ett övertydligt exempel på att marknadsekonomi och
privatkapitalism inte är lösningen på alla problem. Rent taktiskt vore det
säkert klokt om försvararna av kapitalismen retirerade på den fronten och
i stället koncentrerade sina insatser på framgångsrika exempel. För sådana
finns otvivelaktigt.
Droger
2009-04-29 onsdag
I 80 procent av alla misshandelsfall är förövaren alkoholberusad. Ändå är
spriten en statligt sanktionerad drog som snart sagt vem som helst kan
inhandla utan större restriktioner. De tunga drogerna däremot, som är
grundligt kriminaliserade och belagda med hårda straff i alla led, märks
knappast i den här statistiken. Att de ligger bakom inbrott, rån och
prostitution beror främst på att kriminaliseringen har tvingat upp
priserna till en nivå som ligger högt över vad hederligt arbete kan
inbringa.
Hade alkoholen inte funnits skulle misshandelsbrott ha varit av hanterbar
omfattning. Om människor som i nyktert tillstånd har normala tabun mot
våld blir misshandlare efter alkoholintag, så är den primära orsaken till
våldet odiskutabel. Alkoholen är en kraftfull och farligt drog som har
förmågan att totalt förändra en människas medvetande, omdöme och beteende.
Om någon annan drog hade haft alkoholens effekt skulle vi inte tvekat att
fastställa den som orsak till våldsbrotten, och lagt samhället hela kraft
på att bekämpa den. Men spritens roll i brottssammanhang kamoufleras
mestadels på det mest ömsinta sätt.
Brist på logik är det inte ont om i politik och media, det har vi vant oss
vid från alla tänkbara områden. Exempel från energi- och miljöområdena har
förekommit ofta i den här spalten. Men hur fungerar de makthavare som
väljer att acceptera all den hårresande inkonsekvensen? Vad är det de ser
i spegeln när de stiger upp på morgonen? Visserligen är politik är det
möjligas konst, men har inte alla dessa människor något inre Jag som styrs
av den universella moral som de vid minsta eftertanke vet är den rätta?
Det hela är ett mysterium vars svar man i värsta fall inte vill höra.
2008-06-12 torsdag
Etylalkohol är en av de kraftfullaste droger människan har till sitt
förfogande. Den verkar högt upp i nervsystemet och har förmåga att
förändra både vårt medvetande och vår personlighet, för att inte tala om
vår fria vilja. Alkoholens dödliga följder har en skrämmande omfattning.
Jämför man den allmänna attityden till alkohol, andra droger och
psykofarmaka blir skillnaderna som bekant dramatiska. Samma människor som
förespråkar en liberalare tillgång till sprit kan ha de mest repressiva
attityder till andra droger. Narkotikabrott renderar mycket riktigt straff
i den övre delen av straffskalan.
Man kan anta att den stränga synen på narkotika i viss mån är besläktad
med misstänksamheten mot psykofarmaka: människan må icke manipulera sitt
psyke med kemikalier. Om man så vill går det att i detta se en rest av
protoreligiös vördnad för skapelsen och den heliga själen. Men lika stor
som ängslan för överförskrivning av SSRI-preparat är, lika stort intresse
ägnas argumenten för att dagligen konsumera alkohol. Kvällstidningar
trummar ut att dagligt vindrickande är bra för både det ena och det andra.
Det häpnadsväckande är då bara vår bisarra brist på logik när det gäller
synen på den absolut farligaste drogen. Man får ta till alla historiska
och sociala ursäkter i arsenalen, men blir ändå kvar med en beklämmande
känsla. Och man föreställer sig kulturskribenten som måste skynda på med
sin SSRI-skeptiska artikel för att hinna i tid till vinprovningen...
2008-06-13 fredag
Mattias Flink har hamnat i massmedierna igen efter sin ansökan om
tidsbestämt straff. Hans fall illustrerar gårdagens notis på ett alltför
dystert vis. Visserligen har han rimligen en personlighet som avviker från
det normala. Dessutom befann han sig i känslomässig stress under dådet och
han hade säkert ett patologiskt förhållande till vapen. I varje fall var
det sådana faktorer som förekom i försöken att förklara det vansinnesdåd
som berövade sju människor livet. Spekulationerna drevs fram av vårt behov
att få veta orsakerna till en så ofattbar händelse.
Att Flink var berusad av alkohol nämndes förvisso, men mera som en
bidragande orsak. Dessutom hade han berusat sig själv, vilket uteslöt att
han kunde dömas till vård. Ingen (eller bara få) konstaterade det
uppenbara: utan berusningen hade morden aldrig skett. Alkoholen var den
helt avgörande katalysatorn i processen och orsakade den antagligen mest
fasansfulla förbrytelsen i svensk kriminalhistoria.
Man kan lätt föreställa sig hur diskussionen hade gått om Flink inte hade
varit berusad av alkohol, utan istället påverkad av kokain, Rohypnol,
anabola steroider eller något annat av de preparat som vårt rättsystem har
så noggranna restriktioner kring. Just det, vi hade fått en debatt som
haft preparatet i fokus. Garanterat hade vi fått se förslag från höger och
vänster om ytterligare skärpning av lagarna, och Flink hade kanske i någon
grad setts som ett offer för en alltför slapp narkotikapolitik. Alkoholen
däremot, den tog man i med silkesvantar och hyschanden. Hyckleri? Ja, men
hyckleri är ju ett viktigt smörjmedel för att livets absurditeter inte
skall haka i varandra alltför häftigt.
Sjukförsäkringarna
2009-12-10 torsdag
Hanne Kjöller skriver för n:e gången om
sjukförsäkringarna i dagens DN. Hennes hjärteämne har hamnat i debattens
fokus, och hon själv på svarandens bänk. En mail:
De pinsamma incidenterna med
Försäkringskassans direktiv och åtgärder avslöjar den ofta generande
kollisionen mellan förhastade skrivbordskonstruktioner och en mera
komplicerad verklighet. Pinsamheten förstärks av att det inte är
direktivens detaljer som felar, utan hela synen på sjukskrivning och
arbetsmarknad.
Vore det inte för alliansens upprepade självmål skulle en andefattig
opposition med en omöjlig ledare ha varit definitivt passerad i
opinionsmätningarna. Men varje gång regeringen får ett litet övertag så
kommer ett nytt skott i egen bur. Nyss var det en fru Ströms lättvindiga
kap på 3 miljoner av folkets skattepengar som slog tillbaka, och nu
sjukförsäkringarna.
Det är inte teknikaliteter i försäkringen frågan gäller, utan själva
grundsynen: föreställningen att friska människor blir sjuka om
ersättningarna är för höga, och att arbetstillfällen dessutom uppstår ur
tomma intet om reglerna för ersättning skärps. Vanliga väljare går inte på
sådant, hur mycket finansministern än hänvisar till ”forskning”.
Håller man ögonen öppna och hjärnan aktiv så blir en helt annan verklighet
alltför tydlig, nämligen att arbetsmarknaden bara är till för de friska
och produktiva. Om de som stängs ute blir sjuka av själva utestängningen
vore det närmast förståeligt. Eftersom Sverige är ett välfärdssamhälle så
har vi skapat ett nät av sociala ersättningar som gör att även de som inte
får eller kan vara med i arbetslivet i varje fall kan leva anständigt. Att
vi sedan kallar de olika delarna av nätet för olika namn är mindre
väsentligt.
Vad är det som visar sig för det öppna ögat? Till att börja med att
sysselsättningen i det privata näringslivet har minskat trendmässigt (i
absoluta tal) sedan 1965, under mer än fyrtio år! Minskningen uppgår nu
till 300 000 personer, samtidigt som befolkningen har ökat med 1,5
miljoner människor, och BNP med 172 procent i fasta priser. Tydligare kan
det inte illustreras att den stora produktivitetsökning som
teknikutvecklingen skapar också minskar behovet av arbetskraft, inte bara
relativt utan i absoluta tal.
För att situationen inte skall bli katastrofal har den offentliga sektorn
tillåtits öka för att ta hand om dem som privata företag inte behöver. En
gång i tiden tillhandahöll stat och kommun jobb med lägre prestationskrav
och därmed lägre löner, men det är historia. Lönerna är fortfarande lägre,
men pressen har ökat även i den offentliga sektorn, och utsikterna att det
någonsin skall finnas jobb till alla arbetsdugliga har kanske aldrig varit
sämre än nu.
De utbudsteorier som regeringen lutar sig mot är rent nonsens. Saskia
Sassen, välkänd USA-sociolog, menar att användningen av
arbetslöshetsstatistiken i sådana sammanhang ”är ett skämt” (DN 10/6 -08).
Om det hade funnits någon substans i utbudsidéerna skulle låga sociala
ersättningar samvariera med lägre arbetslöshet i alla marknadsekonomier.
Det rakt motsatta är ofta förhållandet.
Regeringens cynism är ett utslag av den gamla konservativa misantropi som
utgår från att människor kan förmås att arbeta bara med hjälp av mutor
eller hot om straff. Tanken att arbetet för den stora majoriteten är ett
biologiskt och socialt behov hålls inte högt av sådana cyniker. Inte
förvånande då att reaktionen blir så stark; vad regeringen visar är ett
djupt och nedlåtande förakt mot människors fundamentala behov och ärliga
uppsåt. Få saker kan vara mera förödmjukande och aggressionsskapande.
Oppositionen vacklar håglöst omkring på planen, men så länge alliansen för
varje mål framåt gör minst ett i egen bur så håller sig kampen jämn.
Enstaka bravurnummer på regeringssidan förtas av den patetiska
helhetsbilden.
2009-12-11 fredag
Hanne K svarade vänligt men kort (och lite vid sidan av huvudfrågan)
ungefär: att ersättningsnivåer påverkar sjukfrånvaron. Mitt svar:
Jo, jag tror
säkert att det finns en minoritet som sysslar med att missbruka
välfärdssystem tämligen grovt, liksom det finns en majoritet som kan tänka
sig att ta ut svängarna en aning om det inte kostar. Jag menade inte att
förneka det, men däremot att föra det till marginalen som betydelselöst
jämfört med de väsentliga frågorna kring sjukdom och arbetsmarknad. Det
enda som är viktigt i mikroperspektivet är den backlash som inträffar när
drastiska regler drabbar oskyldiga i någon sorts kollektiv bestraffning
(som till exempel när döende cancersjuka tvingas till a-kassan för att
söka jobb).
I regeringens ”arbetslinje” var försämringen av det sociala skyddsnätet en
av delarna, belöningar till de arbetande en annan. Vi har nu en drastiskt
fallande sysselsättningsgrad som närmar sig bottennoteringarna för
90-talskrisen, trots att den inhemska konjunkturen nu är bra mycket bättre
än då. Människor avskedas i tusental, och regeringens ”jobbstimulerande
åtgärder” blir närmast till ett hån mot alla drabbade. I den verkligheten
framstår försämringen av t.ex. sjukförsäkringen för vad den verkligen är:
en flirt med den moralistiska och misantropiska del av borgerligheten som
inte inser eller räknar med att de själva kan komma att tillhöra de
drabbade.
Det väsentliga igen: Arbetsmarknaden behöver bara drygt tre fjärdedelar av
alla människor i arbetsför ålder. De utanförstående som arbetsmarknaden
inte behöver måste förses med rimliga levnadsvillkor på annat sätt än med
lön. I Sverige kamouflerar vi de därmed nödvändiga ersättningarna som
utbetalningar från olika socialförsäkringar. Det har vi råd med. Och
dessutom vill de flesta i vårt land inte att folk skall behöva bo på gatan
eller tigga i tunnelbanan. (Det behöver inte ens vara fråga om personlig
empati, tiggare ingår helt enkelt inte i vår bild av Sverige.)
Marknadsekonomin försätter mer än en miljon svenskar i utanförskap. Att
som regeringen lägga en tydlig del av skulden för detta på sjuka och
arbetslösa, och som en markering av den skulden försämra levnadsvillkoren
för dessa grupper, är mer än vad vanligt förnuft kan hantera. Särskilt som
inga krav alls ställs på dem vars underlåtenhet är huvudorsak till
problemet, och i vars makt det skulle ligga att göra något åt det:
företagen och kapitalägarna.
(Jag är inte alls förvånad, om det skulle låta så: sådan är kapitalismen…) |
|