Dagsnoteringar 2006 - 2008                               Teknik

Allmänt
2010-06-05 lördag
Motiven för modernt kvalitetsarbete i näringslivet har beröring med altruismens funktion inom evolutionen: det kan vara rationellt allt lägga resurser på uppfylla andras önskemål nu, även om det för ögonblicket bara är en kostnad, för att på längre sikt göra en ännu större vinst. Därigenom ger kvalitetsarbetet företagen en image av oegennytta och omtanke, och i de bästa företagen inte bara en image utan en verklig fokusering på kundernas behov. Tanken är förstås att omsorgen om kunderna skall ge en långsiktig konkurrensfördel.

Betecknande är att det moderna kvalitetsarbetet har sin vagga i Japan. I mitten av 1980-talet inträffade i tillverkningsindustri där en kvalitetsrevolution som ledde till en dramatisk ökning av produkters tillförlitlighet och hållbarhet. Konsumenter jorden runt upptäckte snabbt vad som skedde och inom ett par år hade japansk konkurrens drivit till exempel USA:s bilindustri in i en djup kris. Övriga industriländer tvingades omedelbart följa Japan i hälarna och kvalitetsarbete hamnade i centrum.

Nästa stora förändring som kom från Japan var lean production, ett sätt att genom systematiskt förbättringsarbete minska tillverkningskostnader. Lean production kom eventuellt i vissa delar i motsättning mot kvalitet, och tog i varje fall över som prioriterat begrepp. (Kanske är Toyotas aktuella problem med gaspedalerna ett fenomen som är mer än symboliskt för den konflikten.)

En svensk föregångare inom modernt kvalitetsarbete var Electrolux under Hans Werthén. En av hans kvalitetsingenjörer skapade senare ett ledande svenskt konsultföretag inom kvalitetsområdet. Men sedan har antagligen något hänt i Electrolux (ekonomer som fått för stort inflytande över policyn? Lean production?). Vi har mera personligt fått inblick i ett praktikfall som lett till nedanstående avvikelserapport. Jag tar med det här enbart som en belysande kvalitetsfråga, inte för saken som sådan. Själva händelsen är ett lyxproblem och som köpare av en lite dyr utrustning får man räkna med risker. Det gäller alltså inte pengar utan den mycket intressantare frågan om kvalitetsarbetets status hos Electrolux. Följande rader e-postade vi till företaget:

För drygt tre år sedan helrenoverade vi köket och skulle förstås ha nya vitvaror. Vi hade två önskemål: ismaskin i frysen och induktionsspis. Valet föll på Husqvarna, som ansågs ingå i Electrolux mera kvalificerade sortiment. Vilket tyvärr visade sig inte betyda ens elementär kvalitet. Ismaskinen fungerade överhuvudtaget inte, och vid kontakt med Electrolux serviceföretag fick vi svaret: ”Ja, vi vet det. Motorn tål inte kyla, men vi arbetar på att ta fram en ny motor.”!!! Electrolux hade alltså levererat och tagit betalt för en produkt som man visste inte fungerade. En kvalitetsbrist som heter duga!

När motorn efter några veckor levererades så lade avfrostningen av. Det blev ett par månader till med en illa fungerande frys. Efter ett halvdussin misslyckade reparationsförsök begärde vi, och fick, en ny frys som faktiskt har fungerat sedan dess. (Men av gammalt misstroende kastar vi fortfarande varje morgon en prövande blick på termometern.) Ett par saker utöver dessa var illa skötta vid leveransen så vi fyllde en enkätblankett ut i marginalerna med våra synpunkter. På det fick vi inget svar, vilket också indikerar att Electrolux inte arbetar helt seriöst med kvalitetsfrågorna. (Hans Werthén, den storartade industrimannen och kvalitetspionjären, skulle roterat i sin grav.)

Nästa erfarenhet blev spisen som tappade funktionen på en platta knappt tre år gammal. Den reparationen gick på garantin, men strax efter de tre åren totalhavererade hela spisen och orsakade kortslutning. Det blev att ringa Electrolux service igen - och köpa en separat kokplatta för att fixa maten. Reparatören kom och bytte komponenter, men vi fick ingen indikation på vad kostnaden för reparationen skulle kunna bli. Först när allt var klart fick vi en uppskattning på drygt femtusen kronor, som när fakturan kom visade sig mera exakt vara 7 530 kronor. För det beloppet får man en helt ny spis, om man väljer en vanlig som håller i femton år och inte någon ur Electrolux illa fungerande lyxsortiment.

Vi fick i alla fall veta att hemförsäkringen täcker den här sortens kvalitetsbrister (även om man kan tycka att tillverkaren borde vara den som försäkrar sig mot sina egna fabrikationsfel). Självrisken på 1 300 kronor faller dock på oss.

Som gammal kvalitetsman har jag genom åren fått veta vad Werthén betydde för modernt kvalitetsarbete i Sverige. Electrolux var alltså en gång ett föredöme. Det är också av yrkesvana jag skriver den här rätt utförliga avvikelserapporten. Om Electrolux skulle ersätta oss för självrisken så vore det en snygg gest, men mera intressant vore att få feedback på vår feedback. Att få höra att vi kanske har bidragit till någon liten bit av förbättringsarbetet.

Med bästa hälsningar
...

2008-10-17 fredag
En gång i tiden - före mitten av 1980-talet - gick det an att tillverka dåliga produkter som hade kort livslängd men ändå måste repareras ofta. Somliga företag kan ha gillat den affärsidén, man fick ju sälja mera och hade alltid jobb för reparationsverkstan. Det verkade på den tiden inte så troligt att tillverkare skulle lägga ner stora resurser för att förbättra kvaliteten.

Så kom den japanska kvalitetsrevolutionen som förändrade hela bilden. Det visade sig ytterligt lönsamt att satsa på kvalitet. (Konsumenterna var inte så korttänkta som många hade trott.) Hela världen tvingades följa efter, och idag har vi bilar, hushållsmaskiner och hemelektronik som fungerar och håller ganska bra.

Kvalitetstänkandet spred sig till alla sektorer, till och med till den offentliga sektorn. Men några branscher kom inte alls med i utvecklingen, bland annat banker, försäkringsbolag och massmedier, som alla kännetecknas av att inta ett slags förmyndarställning gentemot sina kunder. Det vi ser i finanskraschen är en levande illustration till begreppet kvalitetsbrist.

Finansmarknaden har "producerat" skräp och lämnat över problemen till kunderna, med oöverskådlig ekonomisk ruin för vanliga människor som resultat.

Att hålla hög kvalitet är att alltid arbeta med kundernas bästa för ögonen. Av detta har inte funnits en skymt hos alla experter i banker och finansinstitut. Inte heller tillsynsorgan eller ekonomijournalister har gjort sitt jobb. Det beror inte på att det varit för svårt och komplicerat, det är viljan och integriteten som saknats. Vi kan igen bara erinra om den svenske bankmannen som under fastighetsbubblan på 80-talet vägrade delta i den huvudlösa utlåningen och därför isolerades i ett källarkontor. När kraschen kom blev han givetvis rehabiliterad. Svårare än vad den enkle bankmannen kunde åstadkomma är det inte: att använda sin kunskap och sitt sunda förnuft.

Finansskandalen hade aldrig behövt inträffa om alla aktörer i kedjan hade varit mån om att främja kundernas verkliga intresse, och för det hade använt all den kunskap de inhämtat på renommerade högskolor. Inga orimliga lån skulle beviljats, inga fantasifulla "produkter" skapats och inga köpare av "produkterna" funnits. Inte heller hade vi behövt läsa ekonomisidornas ansvarsbefriande referat, som om hela saken hade gällt en naturkatastrof utom mänsklig makt. När ett värderande ord som girighet förekommit tycks det mest ha varit för att urskulda aktörernas inkompetens.

Det är hög tid för bank- och finansföretagen att beställa hem ISO 9000 och börja jobba!

2008-10-18 lördag
Kvalitetsarbetets genombrott, som fick sin start i tillverkningsindustrin, kom att lägga en etisk dimension till företagens verksamhet. Visserligen ett lönsamt inslag, men ändå en förskjutning mot ett mera långsiktigt intresse av att bevara kundernas förtroende. Samma sak kan sägas om företagens numera stora miljöintresse. Även om det händer att vinsttrycket ibland leder till bakslag är det ändå en kvalitativ förändring som skett.

Skulle vi med det se början på en socialt medveten kapitalism? Möjligen en mycket försiktig början. Som finanskraschen har visat finns det sektorer som inte ens inlett sin kvalitetsutveckling, och i övrigt kan man bara tala om ett minimalt embryo till förändring. Robert Weil är en kapitalist med en uppriktig ambition att tillföra socialt medvetande till företagsägandet, en bransch som hittills haft kallhamrad känslolöshet som ideal. Men han står sannerligen ganska ensam.

En och annan har spekulerat i att den globala finanskollaps vi nu ser skulle vara kapitalismens sista stora misstag, som förhindrar att den återkommer i sin gamla skepnad. Beroende på politiska preferenser är det en alltför optimistisk eller pessimistisk föreställning. Glömskan har alltid varit en lika effektiv medicin mot sådana förändringar efter varje krasch. Möjligen kan man tänka sig att tjugo år av nyliberal hegemoni går mot sin ända. Ideologiernas konjunkturer svänger ju på samma sätt som de ekonomiska.

Till och med direktörer har börjat läsa Marx, har tidningsnotiser låtit förstå. Det måste man i och för sig gratulera dem till, eftersom Marx analys av kapitalismen är den mest klartänkta och djuplodande som gjorts. Men annars kommer nog sådana notiser att läggas i makulaturen som tillfälliga lustifikationer.

Förutom bankerna är politiken en sektor i stort behov av kvalitetsutveckling, men det kan vara värt en egen mässa.
 

2007-05-25 fredag
För att nu gå över till något helt annat så här på fredagskvällen.

Det får bli en hastig inledning till en betraktelse över ämnet Kvalitet. Och samtidigt en blick på globaliseringens framsida.

Standarden ISO 9001, som innehåller principer och metoder för att uppnå bra kvalitet, har antagits av 161 länder. Bland dessa länder finns de allra flesta kulturer, religioner, sedvänjor, språk och andra särdrag representerade. Tanken att människor i så totalt skilda miljöer kan ha en gemensam syn på hur god kvalitet skapas är vid första reflektionen fascinerande. Men vid närmare eftertanke kommer man fram till att det kanske inte är märkligare än att naturvetenskapen är lika överallt i världen.

Vad det visar är att kvalitet berör verkliga förhållanden som är oberoende av kultur. Hela fenomenet att större delen av världen kan enas om en och samma kvalitetsstandard är också en kraftfull dementi av postmodernismens relativistiska föreställningar om olika kulturer. ISO 9001 kan tillämpas på alla former av verksamhet, och är inte begränsad till industrins värld. Skolor och sjukvård är områden som nu kommit igång med systematiskt kvalitetsarbete. Snart är det bara individuella, kreativa verksamheter som inte har behov av den här systematiken.

Vi skall återkomma till frågan om kvalitet på den här webbsidan efter denna ingress.

2007-05-27 söndag
Den som köpte en europeisk bil 1980 kunde förvänta sig en framtid med täta och regelbundna verkstadsbesök för reparationer. Eftersom säljarens marknad rådde kryddades de ständiga driftstörningarna dessutom med ett ovilligt bemötande på verkstäderna. Efter tio år med ständig ovisshet om bilen skulle hålla till resans mål kunde man köra den till skroten med plåten runt om hängande i sönderrostade remsor.

Köpte man sedan en japansk bil 1990 körde man lika lång tid utan problem, med en bil som alltid startade och aldrig fick motorstopp. Enda verkstadsbesöken, förutom sedvanlig service, var för normala förslitningsbyten av ljuddämpare, bromsklossar och batteri (vardera en gång). Efter de tio åren kunde bilen säljas för en hyfsad slant.

Vad som hade hänt mellan 1980 och 1990 var en kvalitetsrevolution. Med teorier som hade tagits fram vid universitet i USA och först fått praktisk tillämpning vid japanska företag fick industriprodukter en dittills aldrig skådad driftsäkerhet och hållbarhet, dessutom till konkurrenskraftiga priser. Eftersom det visade sig att konsumenterna uppskattade kvalitetsförbättringen (mer än många tidigare hade förstått) fick japanska produkter ett överväldigande genomslag i konkurrentländerna, i sådan omfattning att till exempel bilindustrin i USA fick stora svårigheter och att General Motors hamnade på konkursens brant. Enda möjligheten för alla företag var att anamma det japanska kvalitetstänkandet. Som vi ser har bilföretagen trots det aldrig riktigt hämtat sig från chocken, och japanska biltillverkare har behållit ett försprång.

Kvalitetsrevolutionen under 1980-talet var i dubbel mening en kvalitativ förändring inom tillverkningsindustrin, en utveckling som i historien förtjänar att nämnas tillsammans med de riktigt stora teknikgenombrotten, men som ändå har glidit förbi under relativt stor massmedial tystnad. Idag räknar vi som självskrivet att vitvaror, hemelektronik och många andra produkter helt enkelt håller. Det blir följaktligen allt svårare att hitta företag som sysslar med reparationer av sådana produkter, och låga priser på många varor gör det billigare att ersätta en slutkörd pryl med en helt ny. Till och med i fråga om bilar utgår vi med stor självklarhet från en hög driftsäkerhet, dessutom (och trots) allt längre serviceintervall.

Svensk kvalitet var längre tillbaka i tiden ett begrepp. Den byggde på stabila konstruktioner och en bra slutkontroll, i och för sig viktiga principer. Nuvarande kvalitetsmetoder ligger dock på en helt annan nivå, och förutsätter att man gör rätt från början och hela vägen. Kvaliteten beror enligt detta nya tänkande på hur hela företaget fungerar, från ledningens sätt att fatta beslut till den enskilde arbetarens utbildning och kompetens.

2007-10-23 tisdag
Den ganska allmänt utbredda misstron mot privata sjukvårdssystem grundar sig givetvis på vår föreställning att personliga vinstintressen kan få företag och enskilda att handla mot våra intressen som patienter. Egentligen drabbar samma sorts misstro all företagsamhet. Vi tror inte på reklam utan förutsätter att den syftar till att lura oss på något sätt. Regelbundet får vi också bekräftelse på våra misstankar när produkter inte håller vad säljaren lovar. Vi blir ofta missnöjda med leverantören när vi försöker få rättelse på felaktigheter. Allt sammanfaller till grundinställningen att "dom gör allt det där för att tjäna så mycket pengar som möjligt och bryr sig inte om mig som kund".

Mot den här bilden står kvalitetsarbetet. Företag som vill ha trogna kunder, och som vill att de i sin tur skall sprida positiv PR till andra, lägger fokus på att göra kunderna nöjda. Sådana företag satsar på att göra driftsäkra produkter som håller länge, trots att det kortsiktigt kunde varit lönsammare att göra tvärtom. Som kunder får vi tilltro till företagets goda vilja, och vi blir märkestrogna. De flesta av oss är till och med beredda att betala lite mer för den tilliten.

Problemet vi kan ha är att i förväg veta vilka företag som arbetar med kvalitet och vilka som inte gör det. Till att börja med har det moderna kvalitetstänkandet bara drygt tjugo år på nacken. Filosofin formulerades vid universitet i USA, men började tillämpas i Japan. Framgångarna kom snabbt med den japanska bilindustrins explosionsartade framgång i USA och Europa, och blev till ett allvarligt hot mot gamla biltillverkare. Konkurrenterna tvingades att ta efter, men har ännu inte kommit ikapp. Kvalitetsfilosofin spreds till framför allt andra tillverkande företag, men dröjde längre med att nå servicesektorn.

Verksamheter som definitiv ligger långt efter i kvalitetsarbetet är banker, finansinstitut, försäkringsbolag, tidningar och massmedia i allmänhet. Banker och finansinstitut har länge ridit på sin halvofficiella ställning som en sorts "förlängning" av statsmakten. I den egenskapen har man känt sig överordnad och myndig i förhållande till kunderna. En gång för inte så länge sedan, när finanssektorn var strängt reglerad, fanns ett berättigande i den attityden. Så är det inte längre, men andan tycks sitta i väggarna. Det hjälper inte heller att nischbanker konkurrerar med betydligt bättre villkor och mera kundfokusering, vi är som bankkunder tröga med att göra förändringar. Mot den bakgrunden blir det begripligt att fondförvaltning kan syssla med konfiskatorisk prissättning utan att ansvariga i företagen inser hur förödande det är på längre sikt.

Försäkringssektorn profiterar på sin brist på tranparens, något som man tycks göra minsta möjliga för att ändra på. Att försöka få grepp om ogenomträngliga försäkringsvillkor för att kunna jämföra olika bolag är helt ogörligt för en vanlig medborgare. Gör man en snabbscanning kan man hitta till synes identiska livförsäkringar som kostar tio gånger mer hos ett bolag än hos ett annat. Men vad som verkligen skiljer mellan villkoren får man säkert inte veta förrän man dör. Vår bild av försäkringsbolagen färgas också av deras roll som professionella betalningsvägrare. Att det finns märkligt många förbehåll i villkoren blir vi varse när det blir nödvändigt att anlita försäkringen.

På media ligger det speciella kravet att stå fritt från alla påverkningar, även från kunderna. En tidning skall inte skriva det som någon begär, och "någon" inkluderar också läsaren. Så långt finns ett principiellt försvar för medias brist på kundfokusering. Att denna attityd också sprider sig till övriga led i produktionen skulle inte vara ofrånkomligt, men illustrerar hur starkt kulturer kan gripa omkring sig i ett företag.

Sammantaget vet vi alltså inte alltid när det privata vinstintresset leder till att vi blir kortsiktigt lurade, eller när det yttrar sig i långsiktigt kvalitetsarbete som sätter vårt intresse i fokus. Innan utvecklingen mot det senare har kommit längre än vad den har idag får vi acceptera att misstron mot privata sjukvårdsystem består.

2006-06-16 fredag
Peter Wolodarski ägnar sin spalt idag åt sambandet mellan sysselsättningen och den svaga tjänstesektorn i Sverige, med huvudtanken att de svenska skatterna spelar en viktig roll. Länder med lägre skatter har en förhållandevis högre andel personalintensiva verksamheter. Idén att söka det bästa ur olika system kan inte kritiseras, och många länder tittar på det svenska systemet för att försöka lära av det goda. Men frågan är om det alltid är möjligt, eller om det inte i vissa fall blir att försöka göra en tulipanaros.

En faktor som tidigt gav svensk industri en konkurrensfördel var att facket underlättade produktivitetshöjande åtgärder, även till priset av kortsiktiga effekter på sysselsättningen. Som en del av kompensationen fungerade det sociala trygghetssystemet uppbyggt av skatter och arbetsgivaravgifter. En annan del var den solidariska lönepolitiken som bl.a. uteslöt att det bildades klasser av tjänstehjon (som istället delvis uppstod i en svart sektor). Betraktar man det hela som ett sammanhållet system så kan man inse svårigheterna med att skapa nya sektorer som skulle komma att ligga utanför systemet. För att vara konkret: den höga svenska produktiviteten kräver en samverkan från arbetstagarna som därför inte kan utestängas från det förhandlingsbord där villkoren fastställs.

Peter W illustrerar sin tes med exemplen IKEA och Hennes & Mauritz, vars framgångar skulle bygga på få anställda och låg servicegrad. Nu finns det mängder av företag med få anställda som inte nått några anmärkningsvärda framgångar. De två exemplen illustrerar nämligen något helt annat som ytterst sällan berörs i debatten, kanske för att ekonomijournalister saknar tillräcklig och konkret företagserfarenhet.

Grunden till IKEA:s och Hennes & Mauritz framgångar kan sammanfattas med begreppet kvalitet, i betydelsen att uppfylla kundernas förväntningar och behov. Båda tillhandahåller genomtänkta, funktionella och hållbara produkter till låga priser. Båda sätter på ett tydligt vis kunden i centrum. Detta är nyckeln till deras framgångar.

IKEA:s produkter är anmärkningsvärt ofta bäst i tester, och samtidigt billigast. Vid varje nytt inköp märker man detaljer som har förbättrats (ta den lilla sexkantsnyckeln som bagatellartat exempel). När jag tvättar barnens kläder behöver jag bara se H&M-loggan på hänkebandet för att veta att de tål riktig tvätt. De enstaka chica plaggen från boutiquen till dubbla priset och halva hållbarhetstiden kan inte ens tvättas så att de blir rena.

Det här kan kallas att komma ifrån ämnet, men kvalitet är också ett viktigt ämne som jag hoppas kunna återkomma till.

Risker
2006-05-31 onsdag
Hjälmtvång för cyklister är på tapeten och DN:s ledarsida är starkt emot av liberala skäl, en intressant illustration till noteringen 2006-05-22 om legitima inskränkningar av personlig frihet. Samma ledarsida är ju nämligen starkt för att staten med lag skall styra hur familjer sköter sin barnomsorg.

Fartgränser på vägarna anses väl som en självklarhet och många tror kanske att de alltid har funnits. Men i Sverige infördes de 1967, och bland andra Expressen förde en hård kampanj mot reformen, just med friheten som huvudargument. Jag erinrar mig en triumferande rubrik, när fartgränserna var införda, som löd ungefär: "Förare krockade när han tittade på hastighetsmätaren". Bilbälteslagen mötte också opposition, och ett argument som går igen idag var att lagen inte skulle kunna övervakas. Hjälmtvång för mopedister trodde nog många att de modestyrda tonåringarna skulle strunta i. Idag är hjälmen i sig en modepryl.

Vi skröpliga människor har lite svårt att värdera risker. När Gösta Bohman en gång i tiden sade att cykling var farligare än kärnkraft så fick han ett föraktfullt skratt till svar. Till det är väl bara att säga att om kärnkraften varje år krävt lika många dödade och skadade som cyklismen så hade den säkert avskaffats innan man hunnit säga hjälmtvång.

Visst kan man för den liberala principens skull låta folk få allvarliga hjärnskador för att de inte begriper bättre. Men det finns ett allmänintresse som gör att det inte bara är den cyklandes ensak: det kostar samhället ett par miljarder kronor per år för att några skall få åtnjuta den friheten (och alltför många av dem bli skadade för livet).

Om lagen skulle bli verklighet så finns det en säker prognos: om några år kommer hjälm vid cykling att uppfattas som en självklarhet, och ingen kommer att begripa att folk kunde vara så dumma en gång i tiden att de cyklade barhuvade.

2006-08-10 torsdag
Tillbaka från semesterresa ligger tidningshögen halvmeterhög för genomläsning. Ser att DN 30/7 erbjuder en helsida åt psykiatern David Eberhard, som nu följer upp sin hit om "trygghetsnarkomani" på debattsidan för en tid sedan med en hel bok i samma ämne. Tanken är att Sverige lider av ett kollektivt begär efter trygghet som inte bara leder till nitiska krav på lagstiftning, utan till alla möjliga svenska avarter från onödig arbetsrätt till klagomål på UD för tsunamin.

Låt vara att det finns en sjuklig form av trygghetsbegär liksom det finns fobier och tvångsföreställningar när det gäller renlighet, mat och annat, som drabbar ett mindre antal människor. Men det finns också en rakt motsatt egenhet som man kan kalla trygghetsfobi och som handlar om aversion mot säkerhetstänkande i sig, och en aktiv drift att utsätta sig för risker. Människor med den läggningen brukar kallas spänningssökare och många av dem dras till äventyrliga nöjen som fallskärmshoppning och bergsklättring.

Intressant nog har man funnit en variant av en gen som påverkar den här läggningen i signifikant grad. Det är genen D₄DR - som kodar för en dopaminreceptor - som är längre än normalt hos spänningssökare. Redan Akilles med sitt credo: "Hellre ett kort liv fyllt av dåd och ära, än ett långt utan innehåll", kan ha hört till den här gruppen. Om doktor Eberhard också räknas hit har han alltså stora föregångare, och det är inte så svårt att föreställa sig varför genvarianten har överlevt under evolutionen. Våghalsighet har säkerligen inte varit någon nackdel för en god reproduktion.

Trygghetsfobin leder ofta till en direkt motvilja mot att skydda sig, i en grad som rationellt sett ter sig obegriplig. När Eberhard släpper ut sina barn utan cykelhjälm i stockholmstrafiken så förefaller det för ett normalt förnuft som en alldeles meningslös protest. Men spänningssökaren känner olust och leda vid blotta tanken på att skydda sig mot sådant han inte själv vill uppfatta som riskfyllt. (Vi får bortse från den underliga motsägelsen att doktorn själv kan tänka sig att använda cykelhjälm i staden, men inte på landet.)

Lyckligtvis har människor med en normal D₄DR-gen varit i majoritet och omfattat tillräckligt många rationella och beslutskraftiga individer för att realisera ett tryggare, säkrare och mera välmående samhälle. Jämfört med medeltiden har det bidragit till att vi inte längre har en medellivslängd på knappt mer än trettio år. Någon bok i historia och någon i molekylärgenetik som bredvidläsning till Eberhards skrift är ett fruktbart komplement.