|
|
2008-03-18 tisdag
För att uppmärksamma en bok om SSRI-preparaten hade DN härom dagen
bl.a. en intervju med en pensionerad man som levt sitt liv i en tårfylld
dimma av depression och ständiga självmordstankar. Ända till den dag han
fick den antidepressiva medicinen och omedelbart blev frisk. Han hade levt
ett helt liv med serotoninunderskott, och all psykoanalys hade varit
verkningslös.
Trots dokumenterade resultat, bland annat minskande antal självmord, hör
man fortfarande då och då den nedlåtande beteckningen "lyckopiller" för
dessa mediciner. Vårt förakt för psykiska sjukdomar som den lägsta formen
av svaghet lyser igenom, tillsammans med den märkliga vantro som i mer än
hundra år lett psykiatrin på fel vägar.
Vid brist på insulin får människan diabetes. Patienterna medicineras
livslångt med insulin, och vi ser inget märkligt i det. Tvärtom hyser vi
medkänsla och respekt för dem som drabbats av sjukdomen. Nu vet vi att typ
1-diabetes orsakas av en gradvis förstörelse av
de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln, något som inte
kan förebyggas. Men ännu så sent som när jag var ung trodde man att barn
fick diabetes av för hög sockerkonsumtion. Vid motsvarande överdrivna
förkärlek till miljöförklaringar lever ännu delar av psykiatrin kvar.
Hjärnans funktion styrs i grunden av biokemiska processer. I sin tur kan
denna biokemi påverkas av viljestyrda mentala aktiviteter, som den
kognitiva beteendeterapin med framgång har påvisat. Om vår mentala hälsa
alltså skulle vara en funktion av fysiologiskt givna förutsättningar,
miljömässiga faktorer (trauman) och viljemässigt styrt tänkande, så är det
ändå biokemin som sätter grundvillkoren. En kraftigt utslagen människa kan
inte bli herre över vare sig sin miljö eller sitt tänkande. Där är
medicinerna oumbärliga.
De freudska idéernas dominans inom psykologin säger mer om människans
underliga dragning till spekulativa miljöförklaringar än om Freuds
vetenskapliga stringens. (Samma dragning skulle då förklara behaviorismens
obegripligt långvariga hegemoni. Den är för övrigt långt ifrån över, utan
har fått en sorts förlängt liv genom den sociala konstruktivismen.)
Det kan tyckas som om människan värjer sig mot naturvetenskapliga
förklaringar av rädsla för att de skulle reducera hennes mänskliga värde.
Att hålla sanningar borta kan verka lika viktigt som att hålla tanken på
döden borta. I stället klamrar man sig fast vid den inommänskliga världen
och önsketänker att vår vilja och våra handlingar innehåller alla
nödvändiga förklaringsmodeller.
Denna ovilja att acceptera verkliga fakta går igen inom nästa alla grenar
av det offentliga samtalet. Ämnet kan ligga mycket nära naturvetenskapen,
som t.ex. miljöfrågorna, och ändå bli behandlade med känslotänkande. Och
frågorna behöver inte vara särskilt komplicerade för att de mytiska
aspekterna skall väljas framför de faktiska.
Gulliver växer och blir allt starkare för varje dag, men Lilleputtarna
förökar sig snabbare och binder Gulliver till marken med ständigt fler
snören.
|
|