|
|
2007-11-13 tisdag
Dikotomier alltså. Tekniken som sådan kan man vara för
eller emot. Åtminstone sedan Lao Zi 600 f.Kr. (eller hans
spökskrivare) har det funnits filosofiska riktningar som tycker att
människan bör avstå från nya påfund och i stället leva i enlighet med
naturen. Med "naturen" har man då ofta menat den tekniska miljö som
filosoferna ifråga var vana vid från sin egen barndom. Lao Zi opponerade mot
konstigheter som att bygga broar, tämja hästar och dreja lerkrus, något som
vi idag ser som höjden av naturlighet.
Lao Zis anda återspeglas idag av motståndet mot kärnkraften. Manipulationer
med atomkärnor väcker någon sorts existentiell skräck, kopplat dessutom till
den osynliga och mystiska radioaktiva strålningen. I det stämningsläge som
atomer och strålning skapar hos många människor spelar det absolut ingen
roll vilka empiriska belägg som läggs fast för kärnkraftens överlägsenhet
när det gäller risker och miljöeffekter. Som en jämförelse kan kolenergin
kräva tusentals döda varje år enbart i alla ohyggliga gruvolyckor, förutom
de ännu många fler som får livet förkortat av kolförbränningens utsläpp.
Odiskutabla fakta som dessa har ingen inverkan på de rent psykologiska
förställningarna hos kärnkraftens motståndare.
Överhuvudtaget noteras teknikens positiva utveckling med ett svalt intresse.
Enstaka framsteg inom medicintekniken kan föräras någon uppmärksamhet i
media, men i övrigt är det mest verkliga eller inbillade risker som skapar
de stora rubrikerna. En ganska allmän uppfattning är att forskarna och
teknikerna har ett särskilt ansvar för teknikens negativa sidor. Saker som
inte är bra bör inte uppfinnas.
Som Georg Klein övertygande har visat är detta ingen gångbar princip. Till
att börja med finns det ingen möjlighet att stoppa sökandet efter ny
kunskap, och även om något sådant vore genomförbart så finns det inget sätt
att ta reda på vilken kunskap som i en outgrundlig framtid kan leda till
destruktiva tillämpningar. Det finns alltså inget alternativ till att i
demokratiska former göra etiska bedömningar och fatta beslut om teknikens
tillämpningar så som de verkar i nuet. (Tyvärr får vi då dras med
irrationella politiska beslut om bl.a. kärnkraften.)
Allmänhetens informatörer i massmedia och politikens beslutsfattare kan inte
undandra sig sin avgörande roll genom hänvisning till okunnighet. Förvisso
är den naturvetenskapliga allmänbildningen alarmerande låg, men med kunniga
rådgivare och ett klart förnuft måste det vara möjligt att nå fram till
rationella beslut.
Tekniken har skapat enorma möjligheter för mänskligt välbefinnande, men
också enorma möjligheter till destruktion. Vad kan vi göra för att välja det
ena och välja bort det andra? Ytterst ankommer det på oss att klarlägga hur
och av vem besluten fattas i det kapitalistiskt-industriella komplex som
styr vår utveckling. Sedan har vi demokratins och yttrandefrihetens
bräckliga medel att ta till för att försöka påverka utvecklingen.
För att alltså tillbakavisa dikotomin: det är absolut meningslöst
att vara antingen teknikfientlig eller teknikdyrkare.
2006-11-23 torsdag
”Ekonomi” är ett mångtydigt begrepp som fått en oförtjänt
dominerande betydelse i samhällsdebatten. Ekonominyheter strömmar ur alla
media och börsen bevakas som om den vore navet runt vilket landet snurrar.
Om vi en stund tittar bort från ekonomin och ser på begreppet välstånd, så
blir det klarare vad ekonomi inte är. Välståndets fundamentala grund är den
vetenskapliga och tekniska utveckling som har gjort att vi kan producera
allt mer med samma insats av arbete. Ett par hundra bönder krävdes på sin
tid för att hålla en fri ande som Goethe vid liv, med allt vad en sådan
krävde. Idag producerar två bönder mat för hundra andra medborgare. Det är
hela saken i ett nötskal.
När vetenskap och teknik kunde omsättas i industriell verksamhet började den
stora och helt avgörande omvälvningen i människans historia, och kärnan till
detta var produktivitetsökningen som skapade en år för år exponentiell
höjning av välståndet. Med aldrig så eminent utveckling av några andra
mänskliga aktiviteter hade något liknande inte kunnat uppnås utan den
tekniska revolutionen.
Att det sedan har krävts en hel del annat för att stödja och värna den
utveckling som tekniken varit förutsättningen för är självklart. Det krävdes
först och främst ett fungerande civilt samhälle, en miljö där lagar och
avtal upprätthölls. Sedan var det givetvis nödvändigt med omfattande
stödprocesser av alla möjliga slag: myndigheter, förvaltning, organisationer
och en andra sociala funktioner. I allt detta är ekonomin en liten del.
Företagsekonomi för bolagens bokföring och planering, nationalekonomi för
staters och samhällens planering och styrning.
Under industrialismens uppbyggnad var innovationerna och produktionstekniken
avgörande. Då var företagsledarna ofta ingenjörer. Framemot mitten av
1900-talet blev det svårare att sälja än att tillverka och ekonomerna gjorde
karriär i ledningsgrupperna. Idag uppfattas den snabba tekniska utvecklingen
som trivial och allt fokus har hamnat på ekonomin.
Under yuppie-eran levde många i tron att pengar tillverkades av pengar.
Självförtroendet stod på topp och man fick stå ut med ekonomichefer som
presenterade månadsrapporten i jagform, som om företagets resultat var hans
(eller inte så sällan hennes) personliga prestation.
Börs-, IT- och fastighetskrascher har med jämna mellanrum ansat tuppkammen
på ekonomerna, som ofta varit de sista att förutse utvecklingen inom sitt
specialistområde, men med ekonomins återhämtningar har självkänslan snabbt
kommit tillbaka. Ingenting tycks tära allvarligt på det anseende som gång på
gång får rejäla törnar. Nationalekonomerna kan formulera sina i grunden
politiska föreskrifter med samma sakrosankta oberörbarhet som ett
prästerskap.
2006-11-25 lördag
För att fortsätta från föregående notering måste man komplettera med
att privatkapitalismen som ekonomiskt system har haft en roll för
välståndsutvecklingen. Skenbart kan man sakna ett erkännande av teknikens
och kapitalismens roll för välståndet hos en kritiker som Noam Chomsky. Men
implicit i hans texter kan man läsa in uppfattningen att det överflödande
konsumtionssamhället i sig inte är något att försvara, och att ett rättvist
fördelat välstånd kan åstadkommas med andra system än kapitalismen. Därmed
blir det förklarligt att han koncentrerar sina analyser på kapitalismens
negativa konsekvenser, både i ekonomins funktionssätt och i världspolitiken.
Den galopperande konsumismen ser ut att vara en följd av kapitalismen, men
är också dess förutsättning. Detsamma gäller välståndets ojämna fördelning.
Samtidigt ger principen med smulorna från den rikes bord en lagom stor
spridningseffekt för att bibehålla ett tillräckligt socialt lugn i
välfärdsstaterna. Systemet har en förvånansvärd förmåga till självreglering,
främst i industriländerna, men som Chomsky oförtröttligt avslöjar kräver det
också ett stort mått av våldsutövning för att behålla sitt globala
herravälde.
Karl Marx klassiska tes att kapitalismen bär fröet till sin egen undergång
är fortfarande aktuell, om än med något ändrad innebörd. Ekonomisk tillväxt
är politikens centrala mål även i länder där den samlade konsumtionen har
nått ansenliga höjder, samtidigt som en global miljökollaps på grund av
samma konsumtion anses som mänsklighetens största hot. De två frågorna kan
utan vidare samsas på samma uppslag i en tidning utan att självmotsägelsen
väcker någon uppmärksamhet.
Ett utopiskt ekonomiskt system åstadkommer ett rimligt fördelat välstånd av
goda produkter och tjänster, som inte bara är biprodukter till en gigantisk
flod av skräp och allsköns onyttigheter. Frågan om kapitalismens uthålliga
dominans hänger nog på om den kan reformeras i den riktningen, en
förhoppning som för dagen inte verkar så lovande. Men större mirakler har ju
hänt.
|
|